Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

En sista söndag i Bubulo

Ja, min resa lider mot sitt slut för den här gången och det har varit ett underbart äventyr att få vara här. Att lära känna alla barnen, personalen, människorna i byn och inte minst lära mig hur Kids of Uganda fungerar som organisation.

Jag har börjat förbereda mig mentalt på att åka snart och med det kommer det även som en naturlig del att förbered barnen på att jag snart kommer åka ifrån dem. Det är verkligen inte lätt men genom att prata med dem länge och låta de själva komma till tals så tror jag att när väl farväl kommer på lördagsmorgonen å kommer det inte bli allt för svårt. Det gäller att se det positivt. För barnen så kommer det snart komma en ny praktikant till hösten. Det i sig kommer att bli ett av deras många äventyr som ligger framför dem. För mig så ska jag fortsätta min resa i Uganda ett tag till men jag kommer befinna mig i Kampala där jag kommer arbeta med lite andra saker än vad jag gör nu.

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Sedan kommer slutligen studierna ta vid hemma i Sverige och då börjar äventyret med återanpassning. Ibland kan det bli det största äventyret. För du har lärt dig så mycket och utvecklats på olika sätt när du befinner dig i andra miljöer än din invanda för ett tag. Att sedan komma tillbaka till en väl invand miljö och rutin kan göra att du ser allt i ett annat ljus. Du vi försöka sammanfoga de olika delarna av dig själv i hur du lever, vilket kommer betyda lite arbete och framförallt tid. Smälta allt, plocka de bästa bitarna, förändra och sedan bygga upp en ny rutin i en kanske delvis ändrad miljö.

Besök från Kampala och äventyr i Sipi Falls

I går kväll kom min pojkvän hit från Kampala för att hälsa på. Eftersom detta blir hans sista besök här och det är min sista helg så tänkte vi att vi skulle göra en utflykt till den närliggande turistattraktionen Sipi Falls. Så det var vad vi gjorde idag!

Tidigt, tidigt så tog vi en motorcykeltaxi in till Mbale för att där sätta oss ner på en bänk vid trottoarkanten och vänta på att en försäljare skulle komma förbi med te. Det är nämligen vanligt att se försäljare tidigt på morgonen med termosar som innehåller varm mjölk med teblad. Det är otroligt gott att få morgonen tillsammans med en Mandasi eller två. Mandasi är en sorts bulle som görs genom att fritera bröddeg i olja.

Därefter tog vi en taxi upp till Sipi som ligger cirka 60 km från Mbale och tar cirka en timme att ta sig till med kollektivtrafiken. Väl där möte vi en väldigt trevlig man som också blev vår guide för dagen. Han berättade bland annat att Sipi betyder ”The place”. Innan vi påbörjade vår tur så berättade han även att de har olika turer som du kan vandra, beroende på hur mycket tid du har, hur långt du vill gå, vad du vill se etc. Men för oss som kommit dit eftersom vi ville se de berömda vattenfallen bestämde oss för att ta den långa vandringen på fyra timmar så att vi kunde se dem alla. I den turen så ingick det även besök vid ”poolen”, grottan och utsikten.

Ett av vattenfallen

Ett av vattenfallen

Vår guide var verkligen bra. Han kunde svara på massor av frågor och det visade sig att han var uppväxt i området, vilket bara gjorde turen roligare eftersom han berättade så historier om platserna vi gick förbi. Så vår tur som är den längsta turen du hinner med om du bara är där över dagen och inte har ett eget fordon som du ska köra hem i, började vid foten av berget och sedan klättrade vi uppåt. Väl uppe på toppen hade vi en underbar utsikt.

När vi var där uppe och beundrade vyn fick vi veta att vi nu gjort den jobbiga biten och hädanefter så skulle det sluta nedåt under större delen av vägen. Vi gick till toppen av de första vattenfallet och sedan till dess botten. Väl där så fan vi en annan grupp turister och otroligt nog så kände vi två av personerna som var där. Det blev ett otroligt kärt möte ,med många skratt. Vi fortsatte sedan vidare till det andra vatten fallet och till dess botten som mynnade ut i en bred flod. På ett ställe vidgade sig floden och det var det här stället som guiden kallade för ”poolen”. Han sa att under torrperioden så kan du bada där utan problem och vattnet når dig då upp till toppen av huvudet. Just nu kommer dock vattnet för fort in och ut ur poolen så det lir väldigt strömt.

Det sista vattenfallet såg vi också från ovan men sedan gjorde vi något riktigt häftigt. Vi gick ner och runt vattenfallet så att vi hamnade på dess baksida. Där var även en grotta och vår guide menade att man kan tälta i om du med tar eget tält.

Hur som helst har vi verkligen haft en fantastisk dag och jag skulle rekommendera att åka dit om du har vägarna förbi!

Som på räls

Idag började morgonen med sitt vanliga kvittrande av fåglarna utanför husväggarna. Jag hade även en padda under sängen som sjöng en fin morgonsång för mig. Så kan jag begära något bättre?

I den tidiga morgonen så stegade jag mig iväg till platsen för lekplatsen och såg över gårdagens arbete ordentligt medan jag väntade på att förmannen och arbetarna skulle komma. De gjorde de snart och vi var strax igång. Det första steget var att göra alla pålarna riktigt jämna i botten och toppen, så att de kan stå stabilt i sina gropar och se snygga ut i toppen. Vi högg även av utstickande knogar och dylikt så att stammen blir jämn för barnen att klättra på. Till detta användes det otroligt användbara verktyget machete- Det är bland de första gångerna som jag ser hur detta verktyg verkligen används i större skala och det är fantastiskt att se. Vilken träffsäkerhet, vilken skärpa och vilken noggrannhet verktyget själv och användningen av detta kräver.

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Hur som helst så restes pålarna i sina respektive hål efter att detta gjorts. Det hade nämligen blivit dags för att mäta ut höjden för var vi skulle borra håll i pålarna. Hålen kommer att användas för att fästa rep i. När mätningen var färdig så hade mannen med borren anlänt. Jag ska säga er att det inte var riktigt som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag tänkte att när de sa till mig att han skulle komma med maskinen som skulle göra hålen så pratade vi om en elektrisk borrmaskin. Men nej, å fel jag hade. Mannen kom med sin maskin som var en handborr. Detta innebär att maskinen ser ut ungefär som en vin-flasköppnare för korkskruvar, fast i större dimension. Du drar alltså varje varv för hand och detta är ett lika långsamt som slitsamt arbete. Men efter ett par timmar var även detta färdigt!

Pålarna behandlades sedan med ett skyddande medel så att termiterna inte ska börja äta på dem och sedan så hälldes cementblandning runt om varje påle som utfyllnad i respektive grop. Förmannen såg till så att pålarna blev raka med hjälp av ett viktredskap och sedan var det bara att vänta. Solen höll på att gå ner, så arbetet avslutades för dagen.

Nu får vi se hur det ser ut imorgon bitti huruvida de fortsätter på nästa del i lekplatsen som heter ”Manafwa River” och ska byggas utav däck. Hoppas alla har en fin fredag kväll!

Regn = försening

Idag började dagen väldigt bra! Alla arbetarna var på plats tidigt, vi fick tag i alla verktygen som behövdes och ritningarna var där. Så vi har börjat gräva hålen som pålarna ska ner i för den första delen som kallas ”Sugar Canes”. De har till och med blivit färdiga under dagen. Vi var även och hämtade pålarna som ska ner i hålen upp på en av de omkringliggande kullarna. De är riktiga bjässar och kommer vara både bra och starka så att barnen kan klättra på dem.

Här grävs hålen

Här grävs hålen

Allt går relativt långsamt eftersom allt görs för hand. Pålarna har lastats och lastats av flakbilen för hand av två arbetare. Det är ett riktigt slitsamt jobb och det är inte så konstigt att det tar lite tid. Sedan kom regnet och det ville som vanligt inte sluta. Detta innebär alltså att arbetet upphör för dagen och vi får vänta till morgondagen innan pålarna sätts ner i sina hål och fästs.

För övrigt så har det här arbetet ackompanjerats av musik, dans och tal idag. Det har nämligen varit så att Röda Korset i Bubulo fått ambulanser sponsrade av någon i Kina ryktas det om. Så idag var det firande från tidig morgon fram till att regnet kom. De hölls tal, spelades musik och där var en dansgrupp som uppvisade den traditionella dansen från trakten. Eventet drog många åskådare, inte minst för att det bjöds på lunch.

Här ser ni pålarna som precis hämtats

Här ser ni pålarna som precis hämtats

I mitten av eventet gick alla deltagare och en orkester på parad runt Bubulo och alla som befann sig i handelscentrum stannade upp med vad de gjorde. Om du följer med på Instagram så kan du se en bild som togs under paraden. Den var verkligen fin med orkestern i mitten i sina röda dräkter. Personal från Röda Korset med sina röda västar och barn i massor i sina blå skoluniformer. Det var nämligen så att en skola i närheten släppt barnen tidigare eftersom de håller på att göra sina terminsprov och det naturliga blev att barnen drogs till eventet.

Så även om vi inte kommit så långt på bygget idag som jag hoppats så går det ändå framåt vilket är oerhört positivt!

Bygget har påbörjats!

Jag har varit tvungen att nypa mig själv i armen under hela dagen eftersom jag fortfarande inte riktigt vill lita på att vi nu äntligen är i gång med byggandet av lekplatsen. Låten ”Slå mig hårt i ansiktet” av Thomas Stenström har gått på repeat i mitt huvud och representerar mig känsla av att befinna mig i en dröm som jag snart borde vakna upp ifrån. Detta har dok inte hänt än så länge och jag har börjat njuta av vinsten att vi faktiskt börjat bygga på detta långdragna men ortoligt värdefulla projekt.

Här spanar vi efter träd

Här spanar vi efter träd

Att lek inte har några gränser har barnen visat mig flera gånger om här i Bubulo. Många av de lekar som leks här är samma som jag själv lekt en gång i tiden eller samma som jag ser att mina yngre kusiner i Sverige fortfarande leker. Ramsorna och sångerna barnen lär mig finns i oändliga variationer på oändligt många språk. Det allt har gemensamt är att genom leken så utveckla barnen. De använder sin kreativitet och de har roligt tillsammans. Därför är just bygget av den här lekplatsen en sådan vinst för både barn och vuxna. Det blir en trygg plats för barnen att utforska sina lekar på, en plats som är säker och som de vuxna känner till. Det är inte så konstigt att vår partner organisation har valt att kalla sig ”Lekare utan gränser” för det är ju precis så det bör vara ur flera aspekter.

Idag har vi alltså faktiskt påbörjat bygget. Vi har under dagen köpt in och transporterat allt behövligt material till platsen vi ska bygga på så att vi imorgon kan börja gräva på en gång. Vi ska börja med två delar parallellt eftersom mycket av arbetet för att konstruera dem är liknande. Då blir det lättare att göra allt på en gång.

Här tippar vi sand...

Här tippar vi sand…

Detta innebär alltså att vi idag har köpt, lastat och lastat av sand. Vi har även kört upp bland kullarna runt Bubulo för att köpa samt lasta stenar som ska användas i gjutningen. Sedan har vi varit runt på träd jakt. Vi behöver nämligen stolpar i trä för att bygga den första delen som kallas ”Sugar Canes” och ska efterlikna ett sockerfält. I Bubulo så går det inte då att köpa färdiga stolpar som sedan sågas av i rätt längd utan här tar vi det från början. Det innebär att vi nu varit ute bland skogar och träd för att mäta, jämföra och välja ut träd som är relativt raka, har en lagom omkrets, är tillräckligt hårda i trät samt är tillräckligt höga. När vi väl funnit de som vi velat ha har vi förhandlat med ägaren så att vi kan för köpa dem av honom, där han även står för arbetet att hugga ner träden, såga av dem i rätt längd och ta av bark och dylikt på dem.  Helt fantastiskt alltså, här har vi kunnat gå runt själva och välja ut de exakta träden som vi vill ha, sedan kan vi hämta den färdiga produkten under morgondagen. Bokstavligt talat så är det närodlat och hög service.

...och här lastar vi sten

…och här lastar vi sten

Vi har även hunnit med en sväng till Mbale för att införskaffa materialen som ej går att få tag på närmare. Vi har hunnit diskutera med mannen om ska stå för själva byggandet och vi har hunnit införskaffa nödvändiga verktyg. Ja, jag tycker nog att det varit en bra dags arbete! I morgon så är planen att vi börjar gräva hålen för stolparna på en gång så att det mesta kan vara uppe redan under morgondagen.

Antiklimax!

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Idag har jag fått så ont i mina käkar av ett leende som inte tycks avta. Det har nämligen äntligen inträffat, det där som vi alla har kämpat för så länge nu. Alla har lyckats signera kontraktet om lekplatsen idag och platsen där den ska vara är bestämd. Vi har varit ute på platsen med en ingenjör som mätt upp den exakta storleken och vi har fått ett ja ifrån alla behöriga myndighetspersoner. Äntligen!

Lyckan är helt obeskrivlig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Men jag kan ju förklara lite snabbt hur det gick till så här på slutet. Det var så att jag har varit på den högst uppsatta myndighetspersonen under hela helgen om att detta måste bli färdigt nu därför jag kommer att åka härifrån. När jag vaknade på tisdagsmorgonen så började jag med min invanda rutin igen, det vill säga börja ringa runt till berörda personer för att se hur vi ligger till och om de kommit fram till ett beslut. Ibland bara för att se om alla kommit till jobbet och om det går att få träffa dem under dagen.

Idag var det dock annorlunda redan på morgonen, jag möttes nämligen av en tystnad i telefonluren. Alla personer som jag ringde till var antingen upptagna i telefon, hade telefonen avstängd eller klickade bort mitt samtal. Ja, min huvudvärk var på topp redan innan klockan hunnit bli nio och jag var inte långt borta från att ge upp på hela alltet för att vara helt ärlig.

Rose såg att mitt humör var på botten och att tårarna inte låg långt borta. Så hon tog upp sin egen telefon och ringde till personen i Kids of Ugandas ugandiska styrelse som är den som hjälper mig med arbetet med lekplatsen. Efter ett par försök så svarade han och sa att vi skulle ses så snart som möjligt vid bensinstationen här i Bubulo.

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Väl där så slöt även Krystyn (Kids of Ugandas fosterfamiljs koordinator) upp med oss och i samlad trupp började vi närma oss området med alla myndighetskontor. På vägen så mötte vi den högst ansvariga personen som jag hade jagat sedan torsdagen föregående vecka och nr han såg oss så tog han upp sin telefon direkt. Vi visste inte vilka han ringde till, men snart så började även min telefon gå varm. Det visade sig att han ringt alla inblandade personer och kallat dem till ett möte på hans kontor. Alla ringde därefter till mig för att försöka förklara sig och försöka få reda på vad som skulle hända under mötet.

Som omväxling var det riktigt skönt att alla ”where on their toes” som Krystyn uttryckte det. Så efter många och långa diskussioner, gick vi ut och mätte ut den faktiska platsen för lekplatsen. Därefter så var det bara att signera kontraktet och det var ingen som vågade göra annat än att stanna kvar och signera kontraktet på en gång eftersom den högsta chefen sagt att det var ”long overdue”. På det där sista så kan jag inte mer än att hålla med.

Så här är vi nu. Imorgon påbörjar vi byggandet av den första delen som kallas ”Sugar Canes” och är en konstruktion som efterliknar ett sockerrörs fält, dock med lite modifikationer som främjar leken. Ritningarna för lekplatsen har tagits fram i samarbete med den svenska organisationen ”Lekare utan Gränser” som var här i Augusti 2014 för att undersöka hur barnen i Bubulo leker. Jag hoppas nu att denna del och eventuellt nästa som kallas ”Manafwa River” och är en illustration av floden i närheten, kan vara klara i slutet av denna vecka. Jag kommer hålla er uppdaterade!

Regn överallt

Tidigare idag lade jag upp en bild på ett översvämmat område mitt inne i Kampala på Kids of Ugandas instagramkonto. För er som följer med där såg att det blivit en riktig swimmingpool av brunt vatten, där det i vanliga fall är torr mark.

Ja, jag var lite chockad när jag vaknade av ett dundrande mot hustaket. Det var regnet som lät som om det ville störta ner genom taket och dränka allt i dess väg. Det var riktigt mycket och det ville inte sluta, så när det så där vid nio tiden avtog så pass mycket att det gick att gå ut genom dörren möttes vi av översvämningen. Hela gården var en enda stor brun sjö och det flöt skräp runt i massor samtidigt som det fortsatte att forsa in vatten från andra sidan muren. Marken där är nämligen lite högre än inne på gården.

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så eftersom vi inte kunde ta oss ut ur huset den vanliga vägen fick vi helt enkelt hoppa ut genom ett sidofönster och balansera över till murens ovansida. Det var ett företag må jag säga, men riktigt roligt sådär på morgonkvisten. Dock var det lite svårare att försöka hålla balansen uppe på den smala muren, medan mina vänner kastade ut mina väskor från fönstren och förväntade sig att jag skulle fånga dem. Detta utan att trilla ner på någon av sidorna på muren eftersom det på ena sidan var som en stor sjö och på andra sidan hade där uppstått en helt egen lite flod som forsade fram.

Väl ute med alla grejor på muren så var det bara att försöka balansera vidare från mur till mur tills vi fan några”öar” av torr mark som vi kunde hoppa över till, tills vi kom fram till huvudgatan. Denna var tack och lov inte översvämmad, så jag kunde därefter lugnt fortsätta till Bubulo.

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Jag hann knappt komma ut ur taxin i Bubulo förrän jag fick reda på att byn varit strömlös sedan lördagskvällen och att det regnat ihållande. Det märkte jag snart själv då vägarna mest bestod av lera och skyfallet började redan innan jag hunnit hem till barnhemmet.

Nu är strömmen tillbaka här men regnet faller fortfarande. Det börjar bli riktigt mysigt att sitta i sängen, insvept i en filt (eftersom temperaturen är ganska låg) och lyssna på regnets dundrande. Nu önskar jag alla en god natt så hörs vi igen i morgon!

P.S Glöm inte skriva en kommentar om det är något du undrar eller vill att jag ska skriva om innan jag åker här ifrån!

…så var det!

Igår var jag som sagt på bröllop. Det var en vän till mig som gifte sig och dagen, kvällen, natten var verkligen sagolik. Hennes leende gick från öra till öra och jag tror ingenting hade kunnat ändra på det. Det var som sagt ett bröllop i Uganda, dock inte ett helt traditionellt bröllop för kulturen här. Bruden och brudgummen kommer nämligen från olika delar av Uganda, vilket innebär att de har olika traditioner som de följer vid bröllop. Brudparet är dessutom kristet och följer den protestantiska läran vilket gör att där finns ännu en tradition att ta hänsyn till.

Deras bröllop var alltså en härlig mix. Ceremonin tog plats i en vacker kyrka i centrala Kampala och det var en traditionellt kyrklig vigsel. Med tärnor och bestmans, med blomsterflickor som gick först med sina korgar, med löften som först lästes av prästen och med den första kyssen som ett gift par. Det var verkligen en vacker ceremoni och kyrkan var full av släktingar, arbetskamrater och vänner.

 

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Efter ceremonin var det dags för dem att ta bröllops foton och medan bröllopsföljet gjorde det så åkte gästerna vidare till platsen där själva festen skulle vara. Det var först här som det verkligen började märkas att det inte var ett vanligt svenskt bröllop. Platsen där festen skulle hållas var nämligen utomhus på en gräsplätt med otrolig utsikt över Kampala. Där var tält uppsatta, ett stort runt bord i mitten av tälten med en gigantisk tårta på. Det som inte var så svenskt var att de som skulle dekorera platsen, hade bara precis börjat när vi kom. Det vill säga att det inte fanns några dukar på borden, alla stolar var inte uppställda, blomsterarrangemangen stod fortfarande på marken och ljusslingorna hängde från sina stolpar.

Så som goda gäster, fick vi börja hjälpa till med att ställa platsen i ordning och när brudparet sedan kom, så dansade de in i mitten av tälten till sången ”When Jesus says yes…”. Det satte verkligen stämningen för resten av kvällen och natten. Alla gästerna stod upp och klappade, medan brudparet dansade. När de kommit fram till sitt bord så började en danstrupp dansa traditionella danser från västra och norra Uganda där brudparets släkter kommer ifrån. Snart var nästan alla gäster upp och deltog i danserna. För en annan som verkligen inte har en aning om hur du dansar traditionell dans från Uganda, fick bara följa med.

Det var många skratt och glada utrop bland gästerna redan innan det blev dags för själv middagen med massor av tal. Maten var traditionell Ugandisk mat och det svar självgående buffé. Efter så blev det dans igen och den slutade inte på hela natten. Undantaget var när vi tog en paus för att se bröllopsparet skära upp tårtan. Så helt enkelt en väldigt lyckad kväll med ett väldigt lyckligt brudpar!

Festligheter

Idag är dagen för den stora B-dagen. Ja, jag skrev B-dagen och nej det är inget skrivfel. Idag är det nämligen bröllop som står på agendan. Min vän här i Uganda ska för första gången i livet gifta sig och jag ska för första gången i livet få se ett ugandiskt bröllop. Det senare är kanske sekundärt i detta fall eftersom det inte är jag som ska gifta mig. Men det är riktigt spännande.

Själv har jag inte varit på något bröllop sedan min moster gifte sig när jag var i tolvårsåldern. Det talar för sig själv. Jag var ung, gick hem tidigt och minns inte så mycket från tillställningen mer än att det var god mat, jag hade en fin blå klänning i kinesiskt mönster och jag var tvungen att sitta ner länge vid matbordet.

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Okej, jag ljög lite nu. Jag har faktiskt varit på många bröllop, men inte som gäst. Jag har varit en av de människorna som arbetar under bröllopet och försöker se till så att bröllopsfestligheterna går som planerat (vilket de aldrig gör), försöker göra dagen till en som brudparet och gästerna sent ska glömma (vilket brukar lyckas), försöker få bröllopsgästerna som är allt för runda under fötterna att ta en taxi hem istället för att köra/cykla.

Det har varit väldigt många och bra erfarenheter som ofta har tjänat mig väl. Det har även allt som oftast varit väldigt roligt att få vara med och se flera olika typer av bröllopsfestligheter. Nu ska jag alltså snart i väg och få se ytterligare ett nytt typ av bröllopsfirande och jag har faktiskt ingen aning om vad som väntar mig.

Jag har försökt förhöra mig till höger och vänster om det finns några speciella regler för klädsel, present osv. Och som väntat har jag fått lika många svar som personer jag frågat. Därför har jag nu bestämt mig för att ge mig iväg i något som får mig att känna mig fin, bekväm och som jag vet är respektabelt i normala fall. Önska mig lycka till nu så ska jag önska brudparet detsamma. Ni får höra hur det var imorgon!

Fredag

IMAG1669

Brenda, Obama och Jacob fascineras av ett svenskt korsord i en Amelia tidning

 

Jacob och Obama busar

Jacob och Obama busar

Edward tar självporträtt

Edward tar självporträtt

Obama posar framför kameran

Obama posar framför kameran

Jag har varit sjuk under en tid med lite av varje. Infektion, magont och lite lätt uttorkning konstant. Därför har jag också varit och besökt doktorn vid ett par tillfällen, men nu verkar det som om allt börjar ge med sig och energin börjar återvända i lite större mängder. Idag är också dagen för mig att åka på återbesök till doktorn för att få konstaterat att jag faktiskt är på bättringsvägen, vilket jag verkligen hoppas att han också tycker.

Doreen skär en frukt som jag fortfarande inte lärt mig namnet på

Doreen skär en frukt som jag fortfarande inte lärt mig namnet på

Hur som helst så är det idag två veckor kvar innan det är dags för mig att lämna Bubulo och det känns lite sorgligt. Men Rose försäkrar mig hela tiden om att jag är så välkommen att komma tillbaka när helst jag har vägarna förbi och det är ju inte helt otroligt att jag kommer ha. Jag tänkte att jag skulle bjuda er på lite bilder här ifrån idag som omväxling mot all text. Jag hoppas ni finner bilderna intressanta att studera.

Edward delar upp lunchen till sig själv, Doreen och Joel

Edward delar upp lunchen till sig själv, Doreen och Joel

Jag skulle också vilja be alla läsare att passa på att komma in med tips till mig om vad ni vill veta mer om. Är det något om vad som pågår i byn som lockar eller kanske på barnhemmet? Finns det frågor om hur något fungerar i allmänhet i Uganda? Skriv en kommentar så ska jag göra mitt bästa för att ta reda på hur det ligger till och skriva något om det i ett inlägg innan min tid är slut här!

 

Andrew väntar på maten

Andrew väntar på maten

Hela truppen samlad

Hela truppen samlad

Barnens lekkamrat Edwin dricker vatten

Barnens lekkamrat Edwin dricker vatten

En familj som har en butik i byn precis vid bilverkstaden

En familj som har en butik i byn precis vid bilverkstaden