Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Bild blir till skrift

Ibland händer det att jag har en kamera tillhands som jag av någon anledning inte tar upp och använder när det behövs. Jag blir så irriterad på mig själv när något udda inträffar och jag inte förevigar det. Anledningen till att jag inte gör detta är antingen för att det känns opassande eller är omständigt. I efterhand kan jag älta detta om och om igen, blir galen på mig själv. Igår var senaste gången det inträffade.  Nu ska jag försöka förklara i skrift det bilderna annars hade visat.

Klockan var runt 15:00 och jag började packa ihop mina saker för att åka hem från hotellet i Mbale. Då himlen öppnar sig och dagens monsunregn börjar. Jag väntade ut ovädret i ca 45 minuter då jag inte gärna ville sätta mig på en Buda buda(motorcykeltaxi som är det smidigaste färdsättet här) i hällregn. När jag kommer ut från hotellet så kommer det en motorcykel och frågar mig om jag vill ha skjuts. Jag frågar honom om han kan köra mig till ”taxiparkeringen” där man åker vidare ifrån. Yes, säger han varpå jag försäkrar mig om att det ska kosta 1000 shilling (3 kr) för att slippa argumentera pris vid ankomst.

Väl där står det uppskattningsvis ett tjugotal minibussar som väntar på att fyllas samtidigt som hundratals framtida passagerare, försäljare och chaufförer trängs på den lilla jordstampade plätten mellan byggnaderna. Det här är höjdpunkten när man besöker Mbale.

En vägg av människor kommer fram och försöker överrösta varandra med frågan om vart man är på väg. Även om du viskar namnet på din destination så dröjer det inte många sekunder innan varenda människa skriker Bubulo? Bubulo?  Here! Here! samtidigt som alla försöker övertyga dig om att deras bil är mest fylld. Det är just det man letar efter, den bil som innehåller flest människor då bilarna inte lämnar förrän de är fulla. Alla försöker också locka med att deras bil lämnar när vi sitter three three(tre personer på varje rad då det bara finns tre säten). Efter att ha tittat in i alla bilar fick det bli en med elva passagerare i. Jag kan tillägga att när vi lämnade Mbale så delade jag rad tillsammans med fyra vuxna och två barn. Som packade sillar begav vi oss mot grusvägarna i Manafwa (distriktet där Bubulo ligger).

Som jag sa så regnade det en del tidigare. Detta hade tydligt satt sina spår efter de röda grusvägarna. Efter ca en timmes bilfärd i lervälling och gropar kommer vi fram till en lång backe där det står massvis med bilar uppradade efter varandra. Vi stannar nedanför backen och funderar lite över vad det är som har hänt. Ganska snart inser vi att alla som står där har gjort ett tappert försök med att komma upp. Problemet är inte att det är för halt på vägen utan att det står lastbilar parkerade mitt i vägen, vilket betyder att man måste köra i diket. Dessa bilar är dock inte byggda för den här typen av terräng. Alternativet är en avstickare som går som ett stort C runt lastbilarna där också ett femtiotal ungdomar står och väntar av någon anledning.

Det är nu den mest häpnadsväckande händelsen under resan inträffar.

Den alternativa vägen inleds med en gigantisk lergrop följt av en väldigt brant backe, jag skulle inte ens rekommendera en fyrhjuling att ta den. Med drygt 20 personer inpackade i ”Toyotan” ger vår chaufför full gas upp för den långa backen. För att sedan ta avstickaren till höger. Hur tänker han nu? funderade jag. Efter två sekunder sitter vi helt fast i den djupa leran. Kort därefter kommer hela horden av ungdomar, puttandes och skrikandes får de upp oss ur leran och vi är ”räddade”. Det dröjer inte länge förrän de stoppar oss och inleder en diskussion med vår chaufför, mannen bakom ratten plockar fram 2000 shilling och vi får köra vidare. Barnen springer alltså ut till vägarna när det har regnat och letar efter pengar att tjäna.  Jag älskar det!

Väl hemma väntade middag som bestod av ris med tomatsås och avokado. Väldigt uppskattat nu när jag kan äta igen. Min efterrätt fick bli snickers, cola och film. Riktigt efterlängtat med lite fredagsmys.

Nu ska jag gå upp till byn för att spela lite kort…

Mbale

Idag är jag tyvärr inte på barnhemmet. Efter städning och frukost begav jag mig till Mbale för att inhandla lite förnödenheter samt använda wi-fi på ett resort här. Inte mycket att berätta faktiskt men passar ändå på att skriva ett inlägg här då internet är gratis. 

Igår påbörjade jag min antibiotika trots att jag var på bättringsvägen. Orkade inte hatta fram och tillbaka med magproblem hela tiden. Direkt när jag vaknade idag kände jag mig mycket bättre. Kanon! 🙂 Jag har också ”bokat tid” med de äldre barnen (Edward Joel och Andrew) att vi ska ta oss upp för berget på onsdag. Följer dem inte med då så tar jag mina skor och knatar upp själv.

Under gårdagen var det strömavbrott som hade varat senaste dygnet. Det händer verkligen titt som tätt. Ingen aning om när eller hur länge. På eftermiddagen när dagens regn kom in så passade alla i huset på att sova middag. Jag är allergisk mot powernaps så jag knäppte på min dator för att titta på film. Från att första barnet vaknade dröjde det inte länge förrän alla sju hängde på min fåtölj för att titta på The Guardian med svensk text. Under tiden som vi tittade så fick jag en hel del intressanta frågor. Varav en som jag fastnade särskilt för.

Is it Sweden? frågade Edward och pekade på skärmen
No, it’s America. svarade jag och undvek att gå in på USA och Nordamerika
But they talk Swedish?
No, the language in America is English. Can’t you here they’re speaking English? svarade jag och höjde volymen
Ahaa, now I can here it. svarar han
But what’s their real language? tillägger han som att det skulle finnas ett till språk
It’s English! There’s like at least five countries in the world that only has English as their main language. försökte jag förklara samtidigt som jag räknade upp massa länder där Engelska är huvudspråket

Han blev liksom ställd av detta. Förstod verkligen ingenting. Då tänker jag att Edward är en av de bästa eleverna i sin skola. Barnen går också i en bra skola gentemot andra barn i närheten. Deras dagar är dessutom jättelånga. Hur lite vet man om omvärlden här i Uganda egentligen? Det ska bli så intressant att få komma till deras skola när dem börjar igen. Få se hur en skoldag ser ut här.

Nu ska jag börjar röra mig mot Bubulo igen.

Hejdå så länge….

Måndag morgon

Klockan är sju på morgonen och jag ligger här i sängen utan att kunna somna om. Tänkte därför skriva lite om saker jag inte tagit upp de senaste dagarna.

Som ni märkt har alla varit lite sjuka på barnhemmet. Jag vet inte om det oftast är så eller om det är mycket nu. Doreen börjar bli äntligen bli bra igen, hennes utslag minskar och hon behöver inte använda salva varje kväll. Jacob har tidigare klagat över smärta kring örat och varit uppsvälld och besvärad. Igår mot kvällen kändes han piggare, sprang runt och lekte som vanligt.

När jag och Rose hade varit på sjukhuset så frågade jag henne om hon fick någon medicin utskriven. Hon fick recept på medicinen men pengarna räckte bara till undersökningen. Hennes medicin skulle kosta 238.000 shilling, vilket motsvarar ca 750 kr. Hon pratade som att det var bra, nu har jag gjort undersökningen, nu kan jag spara till medicineringen när jag vet vad det är.

Obama har varit borta i ungefär tre dagar. Ingen vet var han är men det är tydligen helt normalt. Han brukar kunna försvinna och bo hos kompisar ibland. Tre dagar? Hade det inträffat i Sverige hade hela landet gått skallgång och varenda tidning hade inte skrivit om annat. Igår när jag gick för att handla vatten så hörde jag en röst som ropade mitt namn. Jag trodde att det var någon av grannarna men det var Obama som ropade. Han vägrade komma och säga hej så jag fick springa ikapp för att träffa honom, sedan pyste han vidare.

Det fattas någonting när jag ligger här i mitt mörka rum och skriver. Just det, ett av tuppljuden är borta. Hans lår ligger ju i min mage. Jag som skulle se slakten, så glömde Michael säga till mig när det var dags. Värdelöst! Missförstå mig rätt, jag älskar djur. Tycker att djur är underbara och vill absolut inte döda djur. Hatar all djurmisshandel och liknande hemska saker. Men. Jag älskar också kött och accepterar fullt ut att djur dör, så länge detta sker på ett humant sätt. Jag ville helt enkelt se hur en slakt i Uganda går till.

Jag har också totalt glömt bort att berätta om i fredags då barnen klädde sig i skoluniformer för att trippa iväg till skolan. Redan efter en timme var de tillbaka. Dem skulle bara hämta sina omdömen och betyg som alla barn får hem till sina föräldrar. Då dessa barn inte har föräldrar i närheten så blir det Rose som agerar förälder. Det blev beef (nötkött alltså) till alla som belöning för att de jobbat hårt i skolan. Jag lägger upp en bild på Jacobs omdöme.

Nu ska jag skura huset innan alla vaknar…

Rose läser Jacobs omdöme från skolan

Rose läser Jacobs omdöme från skolan

Rastlös

Idag är första dagen jag känner rastlöshet på riktigt. På lördagar är det barnen som gör alla sysslor, vilket betyder att jag inte har gjort så mycket på den fronten. Magen är tillbaka på ruta ett, har alltså varit dålig i en hel vecka snart. Regnet öser ner. Jag glömde att ladda datorn full med filmer innan jag lämnade Sverige. Böckerna jag hade med mig bestod av en kriminalare av GW samt Johan Persson och Martin Schibbyes berättelse om tiden som fångar i Etiopien. Den sistnämnde läste jag ut idag och mitt intresse försvinner när det jag läser är ”på låtsas”. Barnen är upptagen med att titta på film. Så min idé för att döda tid får bli att skriva av mig här.

Filmerna här är verkligen udda. Har man har svårt för dubbade filmer så är dessa filmer inte att rekommendera. Kvalitéten är värdelös. Bild och ljud är osynkroniserade. När någon pratar hör man en halv mening sedan avbryts allt bakgrundsljud och det kommer in en berättarröst som säger vad som händer i filmen, antar att rösten pratar Luganda (ett av språken i Uganda). Dessutom är det bara Jackie Chan-filmer och någon film om Big Foot i Nordamerika.

För er som inte vet så har jag en hel del riktigt bra vänner hemma i Sverige. En av dem är en vän som sticker ut lite från de andra. Som jag märker nu är väldigt saknad. Det är Google jag syftar på. Jag fullkomligt älskar Google. Det är sådana här dagar som Google verkligen kommer till nytta.

Exempel på några problem Google skulle lösa åt mig en dag som denna:

  • Ta reda på om det är billigast att ringa från Sverige till ett Ugandiskt nummer utomlands eller ett Svenskt nummer utomlands
  • Jag skulle sätta en diagnos på mitt magproblem och medicinera mig själv
  • Om rakblad verkligen är det bästa sättet att klippa tånaglar utan nagelsax
  • Varför 10 på ett kylskåp är kallast och 1 är varmast. 10 står väl för maxeffekt antar jag men tycker ändå det bör vara tvärtom
  • Slutligen läsa på om grodor har bra syn. Såg en padda får syn på ett minimalt kryp igår kväll, säkert fem meters avstånd dessutom

Nu kanske ni tänker, varför tar du inte bara reda på detta? Jo för att det är väldigt begränsat med internet här ute. Man måste åka till Mbale för att fylla på sitt SIM-kort med X antal GB. Detta är alltså en halv dags arbete och det kostar 120 kr per GB, vilket gör att man blir snål med surfandet. Jag skriver alltid blogginläggen på word och copy-pastear in det på wordpress när jag är klar. Idag tog dessutom min första GB slut så nu har jag 2 GB som jag tänkte försöka klara mig på i fyra veckor.

Min plan för dagen var att ta med mig de tre äldsta barnen för att gå upp för ”berget” i Bubulo efter frukosten. Alla batterier var laddade för eventuella ögonblick att föreviga. Dock blev detta äventyr inställt tack vare min ”sjukdom”. Bör tilläggas att jag tänkt göra detta sedan förra måndagen.

PS. Brutalt sugen på vaniljyoghurt och müsli. DS.

Lovar mer positiv anda i framtiden. Sköt om er.  🙂

Adjö!

Sjukhusvistelse

När jag skrev förra inlägget var jag övertygad om att min mage var på bättringsvägen. Tyvärr så var natten till igår den värsta hittills. Jag och Rose pratade om det på morgonen och vi bestämde oss båda för att åka till Mbale (närmaste stad) och besöka sjukhuset, då hon också känt sig dålig senaste veckorna. Trots Roberts brist på körkort var det han som fick stå för transporten dit, det är tydligen ingen större fara om man känner poliserna efter vägen. Största anledningen till att jag ville till sjukhuset var främst för att utesluta malaria och få ett svar på vad det kunde vara. Alla värden såg felfria ut och doktorn trodde mest på att jag ätit eller druckit något dåligt. Det var intressant att få se hur ett sjukhus här fungerar, även om det var privatägt och inte statligt. Till skillnad från Sverige så var tempot extremt lågt. Jag lärde mig också att kösystem existerar liksom inte. Först till kvarn som gäller, vilket betydde att jag aldrig kom fram eftersom mitt svenska jag alltid lät personer som såg ut att ha mer bråttom än mig gå före.

Förutom att besöka sjukhuset så passade vi på att utföra lite ärenden då vi ändå var där. Rose shoppade och besökte vänner medan jag fyllde på internet och köpte ett SIM-kort som jag tänkte använda i min iPhone för internetdelning samt få ett Ugandiskt nummer. När jag köpt allt och dem klippt mitt kort till rätt storlek så inser jag att min mobil är låst till operatören tre. För att jag ska få ett Ugandiskt nummer behöver jag nu köpa en olåst telefon här nere. Får se hur det blir med det.

En rolig sak som inträffade på MTN-butiken (en operatör i Uganda) var att hon som var mest datorkunnig i butiken efter att ha sett mitt efternamn frågade mig om jag var spanjor. Oförståendes om hur hon kunde missta mig för en spanjor rättade jag henne och sa att jag var ifrån Sweden samtidigt som jag förberedde mig på att svara på den obligatoriska följdfrågan: How is Sweden?  Istället säger hon: Ahaa, I´ve played against someone with that name on my playstation 3. Nu finns det ju en del Magnusson i Sverige, men ändå inte så många och ännu färre som spelar playstation 3. Jag tänker att chansen finns att jag kan ha suttit hemma en kall vinterkväll och spelat Call of Duty mot tjejen i MTN-butiken i Mbale.

Efter att alla ärenden var gjorda började vi bli hungriga, allt vi hade ätit under dagen var en frukost och klockan var nu sex på kvällen, dags att åka hem. Under hemfärden blev vi stoppade av polisen, två i vanliga vita polisuniformer samt en man iförd militäruniform och AK47. Jag tänkte att nu åker Robert dit för att han inte har körkort. Det visade sig tydligen att en av poliserna och mannen med AK47an ville ha lift en bit. Med dem i baksätet käkade jag popcorn, knäppte på en Ugandisk låt som jag gillar och bevakade nyfiket när åskmolnen drog in över Bubulo. Jag kan inte låta bli att fascineras av oväder, särskilt i mäktiga miljöer.

Jag har berättat för Rose att jag jobbar som pannkaksbagare hemma i Sverige, vilket har resulterat i att hon hunnit bjuda mig på pannkakor med banansås tre gånger sen jag kom till Bubulo. Då det enda jag kände för att äta igår var något sött fick det bli pannkakor även då. Mätt och belåten sov jag en hel natt på länge, magen är återställd som det ser ut. Äntligen! 😀

Nu måste jag socialisera med de andra.

Hej svejs!

Obama i ett fönster

Obama i ett fönster

Sjukstuga i Uganda

Den här veckan har det inte hänt så mycket för min del med tanke på att jag mått dåligt större delen av tiden. Har antagligen ätit något dåligt eller så beror det på att jag druckit av brunnsvattnet och är ovan vid bakteriefloran här. Det börjar dock bli bättre nu så vi hoppas på att det är på väg bort.

Bristen på uppdatering av bloggen skyller jag på strömavbrottet som varat i två dygn och jag upptäckte så sent som igår kväll att det finns solpaneler för att ladda batterier på dagtid.

Häromdagen hittade Mando (mannen som sköter kossorna Svea och Rosa) världens största Jackfruit. För er som inte har koll på vad en Jackfruit är så kan jag berätta det lilla jag vet om den. Det är en frukt som växer överallt kring den tropiska delen av världen, ni som varit i Thailand har garanterad kommit i kontakt med den. Ganska stor, ojämn och grön med små taggar på utsidan, inuti är den gul och fruktköttet är som muskelfibrer. Den kan användas som den vegetariska ersättaren av Sveriges trendigaste rätt Pulled Pork då den istället kallas för Fooled Pork och tillagningstiden är avsevärt mycket kortare.  Smakmässigt vet jag inte hur jag ska beskriva den, ganska alldaglig enligt mig, varken bu eller bä. Barnen tyckte dock att det var kalas och alla festade loss på frukten hela dagen, även grannar och vänner kom för att ta del av det gigantiska fyndet.

På tal om växter så kom de yngre barnen hem med små stammar igår som dem ivrigt började öppna och tugga på. Jag smakade på det trådliknande innehållet och det var hur sött som helst, rena godiset. I brist på lösviktsgodis får jag gå och hugga av en stam för att suga på i framtiden.

Den här veckan har jag inte kunnat äta riktigt, vilket har inneburit att det har blivit kvar en del efter mina måltider. Eftersom det är dåligt med matlådor och kylskåp här så ber jag någon annan äta upp. Det är här den intressanta reflektionen mot Sverige kommer. Hur många gånger har man inte varit med om att barnen sitter och petar i maten hemma och vill gå ifrån matbordet, samtidigt som föräldrarna tjatar om att ta fem tuggor till för att sedan få gå och leka. Här kan barnen nyss ha ätit lunch och det är inga små portioner de just har ätit. Så fort jag frågar om någon vill ha, även om det bara är ren potatis kvar, så tar de med glädje över min tallrik för att dela med varandra. Jag förstår liksom inte vad det sitter i, att det skiljer sig så.

Har försökt lägga upp det här inlägget i en timme nu, hoppas att ”internetgudarna” hör mina böner snart.

Jackfruitsutdelning

Jackfruitsutdelning

Skolelever sydde kläder och leksaker

För ungefär två veckor sedan besökta jag Bubulo. För mig som jobbat med organisationen i snart två år men aldrig tidigare besökt vår verksamhet i Uganda var det stort. Såväl barnen på barnhemmet, Rose, Michael, Krystyn, som fosterfamiljerna står mig på något sätt nära. Barnhemsbarnen framförallt; jag kan deras historier, vet vad de gillar att göra, har sett så många bilder och filmer av dem att det känns som jag spenderat massor av tid i deras närhet. Men det här var alltså första gången vi sågs på riktigt. På privat plan var det en fantastiskt upplevelse, och garanterat inte sista gången jag besöker Bubulo. Men jag var också där med ett viktigare uppdrag – jag (och mitt resesällskap) hade nämligen halva packningarna fulla med syslöjdsalster.

Eleverna i sjuan och nian på Fenestra St Jörgen grundskola har ägnat syslöjdslektionerna åt att skapa leksaker och kläder till barnen på barnhemmet och i fosterfamiljerna. En vecka innan jag reste ner till Uganda besökte jag dem för att hämta upp deras alster och berätta mer om Kids of Uganda. Eleverna har fokuserat på att lära sig om Ugandisk kultur och inspirerats av färger och former som används där. Resultaten visade på kreativitet och engagemang. Sjuorna hade sytt leksaker av olika slag medan niorna sydde kläder.

Utdelning av kläder och leksakerVäl i Uganda fick jag äran att dela ut kläder och leksaker. Det var en passande dag för aktiviteten, vid lunchtid kom ösregnet (det är början av regnperioden) och vi passade på att samlas inne på barnhemmet. Viktigt att nämna här är att vi normalt sett aldrig tar ger skänkta saker till barnen. Detta för att vi inte vill förstöra för och riskera att konkurrera ut den lokala handeln, vilket sker om gratis begagnade kläder (till exempel) skickas ner istället för att handlas från lokala verksamheter. Att vi gjorde ett undantag för dessa saker är på grund av att det innefattades av en större nytta genom utbytet mellan eleverna. Värdet i att barn i Sverige ägnat tid och engagemang åt att lära sig och skapa något åt barnen i Bubulo ger ett större mervärde, och det handlade inte heller om en särskilt stor mängd saker utan något plagg till varje barn på barnhemmet och i fosterfamiljerna. Hur som helst skapade utdelningen stor glädje! Alla de härliga leksakerna skulle provlekas, kläderna testas och fotografier tas. Den upptrissade stämningen (det märktes att barnen blev rastlösa av regnet som höll oss inne) ackompanjerades snart av musik från CD-spelaren och vi dansade runt med de nya färgglada sakerna. Vilken glädje!

kollage klädutdelning

Elevernas projekt gick inte obemärkt förbi, och mitt besök hos Fenestra St Jörgen grundskola förärades med journalister från Tidningen Hisingen. Artikeln publicerades idag och finns att läsa digitalt för den som inte fått den i brevlådan (antar att de flesta av er inte bor på Hisingen). Jag avslutar med lite foton av pappersupplagan, där faktiskt mer innehåll finns publicerat än på nätet (lägg märke till att vi till och med pryder framsidan!). Vi tackar Fenestra St Jörgen grundskola för ett spännande projekt och jag tackar för den stora äran att dela ut deras fina alster! Är du eller någon du känner intresserad av att göra ett skolprojekt med oss? Kontakta i så fall amie.karlsson@kidsofuganda.com för mer information.

 

Tidningen Hisingen Tidningen Hisingen

Helg i Bubulo

Lördagen var en helt vanlig dag här på barnhemmet. Mestadels hushållssysslor och lek med barnen. Jag satt med Michael och lärde mig göra posho(vanligaste basen i maten här nere som jag förstått det), bara att koka vatten, hälla i majsmjöl och röra runt. De senaste dagarna har jag verkligen lagt märke till hur noga dem är med att inte slösa här. Till exempel när vi gjorde poshon så hade Michael tänt en eld för att koka upp vattnet på. När poshon var färdig så ställde han på en ny kastrull med vatten och jag frågade vad den var till, då han svarar att det är till riset som vi ska äta till middag (om 6 timmar alltså) så vi slipper slösa på kol. Helt självklart för honom, själv hade jag aldrig tänkt så. Hallå? Ska inte riset vara nykokt när man äter? Eller en sådan sak som när någon har diskat så ligger vattnet som man sköljt disken med kvar i en bunke där alla tvättar händerna under dagen. Eller varje gång någon häller vatten över någonting så står det alltid en bunke under för att fånga upp det spillda vattnet. Vi har lite att lära när det gäller slösandet av resurser även om jag är helt övertygad om att det är dem som kommer att lära sig att slösa istället för att vi kommer att lära oss att spara i framtiden.

Andrew tog Doreen till doktorn igår då hon fått utslag i ansiktet. Hon fick massa mediciner för det men det har tyvärr blivit ännu värre idag. Jag har försökt fråga alla vad det är men inte riktigt fått något svar. När jag och Andrew satt på verandan och pratade tidigare idag så berättade han att sjukdomen hon har ”is very dangerous”. Jag försökte ta reda på vad den heter och han sa ”chickenbox”, jag misstänker att det är en direkt översättning av sjukdomen på deras språk och eftersom jag inte har tillgång till Google kunde jag inte få reda på så mycket mer. Hoppas verkligen att hon blir bättre av medicinen doktorn gav henne.

Igår kväll frågade Rose mig om jag ville titta på fotboll med en kille som spelade kort med oss, okej tänkte jag och hakade på. Han ledde mig bakom ”huvudgatan” och ut på en åker, bortanför åkern står det en lada där texten Lighthouse pryder fasaden. För 1000 shilling (ca 3 kr) fick jag bevittna, tillsammans med ca 200 Ugandiska män Chelseas vinst mot Manchester United med 1-0. Jag kan inte låta bli att fundera på om människor är medveten om hur långt ut i världen dessa proffs inspirerar ungdomar, en lada i de Ugandiska bergen sittandes på plaststolar och tittar på en projektor som troligen drivs av ett diesel-elverk eftersom resten av byns elnät slagits ut för kvällen.

Efter matchen tog jag min ficklampa och gick hem för att äta middag. Tro mig, utan ficklampa är det svårt att komma hem när det är strömavbrott. Väl hemma väntade middag som vi åt ute i mörkret under tak samtidigt som regnet öste ner, riktigt mysigt faktiskt.

En vecka har gått

I skrivande stund har jag ganska exakt varit här i en vecka. Första dagarna tyckte jag var så otroligt långa men nu när jag börjat komma in i det går allt mycket fortare, vilket är synd då jag vill vara här så länge som möjligt.

Igår så gjorde jag det vanliga, hjälpte till här hemma så mycket som möjligt. Börjar för övrigt bli fruktansvärt bra på att moppa med världens kortaste golvmopp. Det verkar dock lite som att Rose inte låter mig göra allting som finns att göra. Jag har sagt att hon ska säga till mig precis som hon säger till Michael när saker behövs men det blir inte riktigt samma sak, vilket jag i och för sig kan sätta mig in i om det hade varit ombytta roller. Vi får se om det blir bättre med tiden.

Barnen slutade tidigt igår eftersom dem var färdiga med sin prov-vecka som jag förstått det. Jag trodde att det var en helt vanlig helg för barnen men det visade sig att dem skulle vara ledig i hela tre veckor. Detta betyder alltså att jag får mycket mer tid att spendera med dem. Underbart!
Andrew hittade en tennisboll som vi kastade lite med hos grannarna under tiden som de vuxna sov middag. Efter ett tag så blev det fotbollsmatch mellan mig, Andrew och några grannar. Fotbollsmatchen bestod av en tennisboll, fyra barn, världens minsta mål och en lutande plan full med tegelstensrester och tistlar. Bör tilläggas att gårdagen även var den första dagen under min vistelse som det regnade på riktigt. Så efter ca 1,5 timmes spelande i monsunregn då jag inte kunde känna mina fötter längre rullade Edward in sitt åttonde mål och matchen slutade 8-7, även om domsluten under matchen kan diskuteras.

På kvällen gick jag upp till ”the town” för att spela lite Ugandiskt kortspel med Becky, en kvinna som driver en bar i byn. Hon var dock inte där så jag fick spela med Gerard, en kille som jobbar i affären bredvid. Det är väldigt trevligt och skönt att sitta där och spela kort och titta på människor som går förbi och stirrar. När jag kom hem vankades det middag på barnhemmet, detta är det sista som sker på dagen och klockan brukar vara kring niotiden.  Därefter går de små barnen och lägger sig och de stora stannar uppe och tar hand om disken, jag brukar hjälpa dem med detta eller sitta med och vara sällskap. Just igår så satt jag uppe och häll dem sällskap när Joyce, Roberts (Rose’s son som bor i ett rum på barnhemmet) fru/sambo predikade för mig om varför jag ska bli kristen, blev nästan lite rädd för hur troende man kan vara.

Nu ska jag försöka hitta på någonting med barnen, vi hörs…

Så här ser det ut när Brenda, Doreen och Obama väntar på middag

Så här ser det ut när Brenda, Doreen och Obama väntar på middag

Första tiden

Hej allihop!

Ursäkta att det dröjt med blogginlägget, det har varit lite fixande först. Ska försöka få iväg ett om dagen framöver.

Wictor heter jag och det är mig ni kommer att följa här på bloggen framöver då jag är ensam gäst här på barnhemmet. Jag är här som volontär och min huvudsakliga uppgift är att hjälpa till med de dagliga sysslor som finns att göra, samt att leka och hjälpa barnen med diverse saker.

Klockan halv tre, natten till lördag landade jag på Entebbe flygplats och fick vänta i fyra timmar på min chaufför som råkade försova sig i bilen parkerad 100 meter från mig. Efter en bilfärd med änglavakt så kompenserades tidsförlusten upp trots att en get fick sätta livet till.

Mina dagar här har varit väldigt blandade och mycket att ta in. De första tre dagarna bestod mest av nya möten och allmän guidning av Annika som var här tidigare, en kanonbra tjej som hjälpte mig med det mesta. Tack för det! J

I Tisdags så visade Brenda, Obama och Jacob mig floden. De tillhör den yngre skaran som slutar skolan klockan 14:00 medan de äldre går till 17:00. Så med vardagskläderna på (barnen måste ha skoluniform i skolan) och lunch i magen gick vi ner till floden. Vi lekte runt och knäppte bilder, de visade mig någon knepig fisk som jag tror var vanliga grodyngel och jag lärde dem ”kasta macka” och knäppa bilder. Jacob blev dålig i magen så han fick göra det alla gör när det händer, gräva en grop och göra sitt. Brenda hjälpte till med grävandet vilket jag tycker att dessa barn är väldigt duktiga på, att just hjälpa varandra på alla sätt och vis.

Onsdagen spenderade vi mest hemma och utanför gården, lekte med alla barn i närheten. Det ser ut som Edward och Joel får bli mina träningspartners i framtiden då det verkar som att dem ser upp till Mano som var här tidigare och hans ”excersise-övningar”.  Vi gjorde lite armhävningar med klapp, lite chins och annat. Det märks att det fattas en fadersgestalt i deras närvaro. För övrigt känns det som att jag verkligen börjar komma in i livet här nere. Alla människor här är verkligen underbara.


Favoritcitat från dagen

Obama och jag sitter på en gräsplätt utanför barnhemmet eftersom Rose sover middag i huset.

Wictor? säger Obama
Yes? svarar jag
Do you have this there? frågar han och plockar upp en näve gräs och pekar mot molnen
Where? frågar jag och kan inte förstå vad han menar
There! In Sweden? svarar han som att jag är helt borta och pekar på molnen igen
Ahaa! Yes, we do. svarar jag när jag insett att han undrar om vi har gräs i Sverige
Is it blue?

 

Igår skulle jag och Rose ta bilen till Mbale för att hon skulle på begravning och jag tänkte följa med för att använda wi-fi på ett hotell. Det var dock något fel på hennes bil så vi fick åka den lokala minibussen istället. Det är en slags taxi med rum för 12 personer som inte åker förrän den är helt full. När vi lämnade Bubulo var det totalt 24 personer i bilen.

Eftersom vi kom hem från Mbale rätt sent så hann jag bara umgås med barnen en kort stund. Vi tränade lite på ställningen till vattentanken. Jag var även tvungen att fota bergen eftersom himlen verkligen var magisk igår, Joel och Edward fattade snabbt tycke för kameran och 120 bilder knäpptes innan kvällen var slut.

För dem som undrar vad ”vattentanken” är så finns det en tank som rymmer två kubikmeter vatten på baksidan, den fylls genom att man tar dunkar (20 liter) och går ner till brunnen för att hämta ca 150 meter bort.

Nu måste jag dock jaga ut hönan som värper i mitt rum.

På återseende….

Obama ritar

Obama ritar till svenska barn

Kastar sten

Kastar macka i floden

Hemfärd

Hemfärd

Kväll

Vy från baksidan