Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Onsdag

Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering av bloggen. Igår skulle jag skriva ett inlägg men solpanelerna var urladdade och solen vägrade titta fram. Elen har lyst med sin frånvaro hela veckan med undantag för några korta stunder på kvällarna. Har därför inte hunnit ladda upp datorn.

Så vad har hänt sen sist. Ska jag vara ärlig så är det ganska lika varje dag, lite rutin på något sätt. Detta gör det svårt att hitta på något att skriva om även om en vardag för mig är något helt annat för er.

Jag kan börja med att jag äntligen har fått ett Ugandiskt namn, ett tribe name som det kallas. Alla här (med alla menar jag givetvis inte varenda människa i Uganda utan snarare alla jag har träffat sen jag kom hit) har ett engelskt namn och ett tribe name. Några exempel på barnens namn som jag kan: Mandu Jacob, Bezinga Edward och Wasike Joel (osäker på samtliga stavningar). Mitt första namn skapades redan i början av min vistelse. Namnet var Masaba, helnöjd som jag var över att få ett local name så nöjde jag mig med det. Häromdagen sa dock Rose till mig att det är jättemånga volontärer som kallats Masaba, bara för att det betyder Mount Elgon och eftersom mycket förknippas med det berget häromkring så valdes det namnet. Jag kan ju inte gå runt och vara som alla andra tänkte jag, samtidigt som jag bad om ett annat namn. Nu har vi kommit fram till det ultimata namnet.
Busima Carl Wictor Magnusson är härmed mitt fullständiga namn. Busima betyder posho (huvudrätten nummer ett i Uganda) på deras språk och uttalas whosima. Mer än nöjd med det nya namnet.

Det visade sig också att jag haft fel angående brunnen under min vistelse. Av någon anledning har jag fått för mig att brunnen som finns här är ytvattenkällan där vi hämtar vårt vatten ifrån. Det är också detta vatten jag druckit av innan jag blev sjuk. Jag fick reda på så sent som idag att brunnen är en djupgående, borrad brunn som vi har hemma i Sverige med pump och hela den biten. Den ligger en bit bort och därför hämtar vi oftast vatten vid ytvattenkällan. Nu förstår jag varför min mage strejkade i en vecka, vattnet var från ytvattenkällan. Det vattnet ska tydligen inte vara lika bra och ännu sämre under regnperioden (april-maj).

Under de senaste dagarna har jag börjat lägga märke till alla som frågar efter pengar eller saker jag ska köpa till dem. Första tiden var det mest hemlösa som knappt har kläder men nu börjar det bli fler och fler. Visst jag förstår att de har det tufft och att jag säkert har det bättre ställt än många av dem. Men jag är ju inte rik bara för att jag råkar ha en annan hudfärg. Detta gör ju också att jag blir mer misstänksam när människor kommer och sätter sig för att prata med mig. Är du genuint intresserad eller finns det en hake med detta? tänker jag. Det är inte så att jag har råd att ge pengar till hela byn och vill heller inte stämpla alla turister som vandrande plånböcker. Det blir bara fel. Visst kom och sätt dig och ät lite popcorn med mig medan vi spelar kort, det går utmärkt. Men jag skulle aldrig ge pengar till någon helt utan vidare. Dessutom fungerar jag så att ju mer någon ber om något desto mindre vill jag ge.

Nu börjar solen titta fram som den alltid gör kring den här tiden. Det betyder att jag ska träna och duscha för att sedan spela lite kort i byn.

På återseende….

/Busima

Halvtid

Som rubriken lyder så har jag varit här i mer än tre veckor nu. Trivs som fisken även om jag saknar vissa saker hemma. Alla på barnhemmet och i Bubulo är helt underbara. Kunde inte känna mig mer välkommen.

Rose åkte till Kampala igår så det har varit föräldrafritt i snart två dagar. Inte lika allvarligt här hemma. Lite skönt om jag får säga så. Tolka mig rätt. Jag gillar verkligen Rose, en riktig toppen-mamma. Men ibland kan det vara lite strikt med barnen när hon är i närheten, nu har det varit mer slappt. Hon kommer tillbaka ikväll som jag förstod det. Då hon förhoppningsvis har med sig en traditionell Afrikansk skjorta som jag bad henne leta efter. J

Måste bara berätta om igår när jag gick upp för att köpa mitt dagliga vatten. Då när jag kommer upp till Patrick i kuren för att köpa one big bottle of water så säger han I’ve bought this one for you och ler. Oförståendes när jag får tillbaka pengarna går jag därifrån med en gratis flaska vatten. Väl hemma berättar jag att jag fick flaskan gratis. Joyce förklarar att det är för att jag är stamkund och man gör så mot kunder som kommer tillbaka. Väldigt fin gest tycker jag. Särskilt när jag vet att de flesta människor här inte har det så bra ställt ekonomiskt.

Idag tjatade Jacob som vanligt på mig att vi skulle spela kort. Han är den enda på barnhemmet som inte lärt sig det Ugandiska kortspel som alla spelar här. När han spelar kommer oftast de äldre barnen in och tar korten av honom för att spela åt honom. Jag säger åt dem att låta honom spela själv annars kommer han aldrig att lära sig. Han har börjat inse att han får spela när det är bara är han och jag, därför går han oftast till mig och viskar you and me play?  När vi spelar försöker jag inte säga till honom vad han ska lägga utan snarare fråga vad han tror och varför. Det är dock svårt då han har ganska svårt med engelskan. Jag har försökt sagt åt barnen att lära honom på deras språk men dem tar hellre över eller säger rakt ut vad han ska lägga. Jag brukar göra lite tester om han kan värden och färger på korten. Färgerna har han lärt sig. Idag testade jag om han kunde placera olika kort över eller under åtta. Det var helt omöjligt han kunde inte ens tyda vilken siffra det var. Jag blev lite ställd då jag trodde han kunde siffror. Han är ju ändå åtta år. Så nu blir mitt ”mission” under de tre veckor som är kvar att lära honom att förstå en kortlek.

Jag kan ju berätta för er som inte vet. Han hittades när han var fem år gammal, kunde varken gå eller prata. Han var undernärd och magen var helt utspänd. Han har alltså börjat från noll sen han kom hit, det vill säga att han endast är tre år gammal i tänkandet. Jag är osäker på om han får någon extrahjälp för detta eller om han får gå i en lägre klass. Jag vet att bara att han går med Obama och Brenda i ”baby class”. Edward berättade faktiskt i skrivande stund att Brenda och Obama går i the top medan Jacob går i the middle. Det var ju bra men jag tvekar på att han får den hjälp han behöver, då han ligger en hel del efter gentemot de andra. Det känns jobbigt att se detta och veta att han kommer att ha det avsevärt mycket svårare än andra under sin uppväxt. Jag hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver i skolan. Han är en riktig toppengrabb som jag gillar till tusen.

Nu ska jag äta sötpotatis, bönor, eggplants (på svenska?) i jordnötssås och avokado.

Förresten, glöm inte att följa kidsofuganda på instagram.

Ha det gött…

Eftersom större delen av inlägget handlade om Jacob

Eftersom större delen av inlägget handlade om Jacob

Bubulos topp

Efter dagar av tjat fick jag med mig Andrew, Edward och Joel på bestigningen av berget i bakgrunden av samhället Bubulo. Jag föredrar att säga berg även om det kanske klassas som kulle.

Runt tiotiden efter frukost begav det sig. Tempot på grabbarna var snarare strosa på semesterort än bestiga berg. Jag hade ju packat kameraväskan, snörat åt mina snabbaste skor och var inställd på hike. Åskmolnen lurade dessutom över Mount Elgon (högsta berget i trakterna, någonstans över 4000 möh om jag minns rätt), så tempot var avgörande. Jag underskattade kullen med dess extrema lutning och milt uttryckt eländiga terräng. Över två timmars svettig marsch genom djungel och potatisland tog det att nå toppen. Jag frågade Andrew om det inte fanns några ormar här? Yes, but it’s not common. Okej tänkte jag och försökte låta bli att tänka på hur långt vi hade till närmaste sjukhus eller hur min räddningsaktion skulle sett ut om Andrew som säkert väger 80 kg blev biten.  På toppen bestämde sig molnen som jag pratade om tidigare för att anlända. Vi började rusa ner från berget utan att tänka på vilken väg som var bäst. Detta resulterade i en hel del sår och trasiga fotleder, dessutom hade Andrew inget mer än flip flops på fötterna. Bara timmen senare satt vi hemma och åt lunch i torra kläder. Väl uppskattat efter ett förmiddagsäventyr.

Jag hade räknat med att ta en hel del bilder under äventyret. Dessvärre fick jag inte hålla i kameran mer än några få sekunder under vandringen. Barnen har en tendens att vilja knäppa bilder. Så med 200 bilder på minneskortet tänkte jag ändå att en del dugliga foton måste det finnas. Tyvärr var nästan alla oskarpa, knäppta ner i backen eller upp i molnen. Vi kunde heller inte använda kameran under nedfärden på grund av regnet.

Idag har vi mest städat, spelat kort och ätit mat. Rose ska resa till Kampala (Ugandas huvudstad, ca 5 timmars bussfärd från Mbale) för att se en släkting eller vän ta examen idag. Jag vet inte riktigt hur det är tänkt med den resan eftersom hon i detta nu ligger och sover middag. Får se om hon kommer iväg innan det slår om till lördag. Jag funderade också på att följa med bara för att se Kampala och göra något annat i ett par dagar. Beslut hör dock inte till min vassaste sida så det lär bli obestämt fram till Rose har åkt.

Jag fick reda på lite mer om Obama igår. Han är tydligen hos sin syster och ska bo där hela lovet då dem saknar att ha honom i närheten. Tråkigt för min del dock, ett riktigt charmtroll som är underbar umgås med. Vass på engelska dessutom.

Hoppas alla där hemma har haft roligt på valborg och att värmen smyger sig på snart. Jag förväntar mig sommar om tre veckor, då det är dags för mig att sätta min fot i Sverige.

Tack och hej så länge…

Fick bli samma bild som på instagram då detta var den enda bild jag ansåg duglig.

Fick bli samma bild som på instagram då detta var den enda bild jag ansåg duglig.

Bild blir till skrift

Ibland händer det att jag har en kamera tillhands som jag av någon anledning inte tar upp och använder när det behövs. Jag blir så irriterad på mig själv när något udda inträffar och jag inte förevigar det. Anledningen till att jag inte gör detta är antingen för att det känns opassande eller är omständigt. I efterhand kan jag älta detta om och om igen, blir galen på mig själv. Igår var senaste gången det inträffade.  Nu ska jag försöka förklara i skrift det bilderna annars hade visat.

Klockan var runt 15:00 och jag började packa ihop mina saker för att åka hem från hotellet i Mbale. Då himlen öppnar sig och dagens monsunregn börjar. Jag väntade ut ovädret i ca 45 minuter då jag inte gärna ville sätta mig på en Buda buda(motorcykeltaxi som är det smidigaste färdsättet här) i hällregn. När jag kommer ut från hotellet så kommer det en motorcykel och frågar mig om jag vill ha skjuts. Jag frågar honom om han kan köra mig till ”taxiparkeringen” där man åker vidare ifrån. Yes, säger han varpå jag försäkrar mig om att det ska kosta 1000 shilling (3 kr) för att slippa argumentera pris vid ankomst.

Väl där står det uppskattningsvis ett tjugotal minibussar som väntar på att fyllas samtidigt som hundratals framtida passagerare, försäljare och chaufförer trängs på den lilla jordstampade plätten mellan byggnaderna. Det här är höjdpunkten när man besöker Mbale.

En vägg av människor kommer fram och försöker överrösta varandra med frågan om vart man är på väg. Även om du viskar namnet på din destination så dröjer det inte många sekunder innan varenda människa skriker Bubulo? Bubulo?  Here! Here! samtidigt som alla försöker övertyga dig om att deras bil är mest fylld. Det är just det man letar efter, den bil som innehåller flest människor då bilarna inte lämnar förrän de är fulla. Alla försöker också locka med att deras bil lämnar när vi sitter three three(tre personer på varje rad då det bara finns tre säten). Efter att ha tittat in i alla bilar fick det bli en med elva passagerare i. Jag kan tillägga att när vi lämnade Mbale så delade jag rad tillsammans med fyra vuxna och två barn. Som packade sillar begav vi oss mot grusvägarna i Manafwa (distriktet där Bubulo ligger).

Som jag sa så regnade det en del tidigare. Detta hade tydligt satt sina spår efter de röda grusvägarna. Efter ca en timmes bilfärd i lervälling och gropar kommer vi fram till en lång backe där det står massvis med bilar uppradade efter varandra. Vi stannar nedanför backen och funderar lite över vad det är som har hänt. Ganska snart inser vi att alla som står där har gjort ett tappert försök med att komma upp. Problemet är inte att det är för halt på vägen utan att det står lastbilar parkerade mitt i vägen, vilket betyder att man måste köra i diket. Dessa bilar är dock inte byggda för den här typen av terräng. Alternativet är en avstickare som går som ett stort C runt lastbilarna där också ett femtiotal ungdomar står och väntar av någon anledning.

Det är nu den mest häpnadsväckande händelsen under resan inträffar.

Den alternativa vägen inleds med en gigantisk lergrop följt av en väldigt brant backe, jag skulle inte ens rekommendera en fyrhjuling att ta den. Med drygt 20 personer inpackade i ”Toyotan” ger vår chaufför full gas upp för den långa backen. För att sedan ta avstickaren till höger. Hur tänker han nu? funderade jag. Efter två sekunder sitter vi helt fast i den djupa leran. Kort därefter kommer hela horden av ungdomar, puttandes och skrikandes får de upp oss ur leran och vi är ”räddade”. Det dröjer inte länge förrän de stoppar oss och inleder en diskussion med vår chaufför, mannen bakom ratten plockar fram 2000 shilling och vi får köra vidare. Barnen springer alltså ut till vägarna när det har regnat och letar efter pengar att tjäna.  Jag älskar det!

Väl hemma väntade middag som bestod av ris med tomatsås och avokado. Väldigt uppskattat nu när jag kan äta igen. Min efterrätt fick bli snickers, cola och film. Riktigt efterlängtat med lite fredagsmys.

Nu ska jag gå upp till byn för att spela lite kort…

Mbale

Idag är jag tyvärr inte på barnhemmet. Efter städning och frukost begav jag mig till Mbale för att inhandla lite förnödenheter samt använda wi-fi på ett resort här. Inte mycket att berätta faktiskt men passar ändå på att skriva ett inlägg här då internet är gratis. 

Igår påbörjade jag min antibiotika trots att jag var på bättringsvägen. Orkade inte hatta fram och tillbaka med magproblem hela tiden. Direkt när jag vaknade idag kände jag mig mycket bättre. Kanon! 🙂 Jag har också ”bokat tid” med de äldre barnen (Edward Joel och Andrew) att vi ska ta oss upp för berget på onsdag. Följer dem inte med då så tar jag mina skor och knatar upp själv.

Under gårdagen var det strömavbrott som hade varat senaste dygnet. Det händer verkligen titt som tätt. Ingen aning om när eller hur länge. På eftermiddagen när dagens regn kom in så passade alla i huset på att sova middag. Jag är allergisk mot powernaps så jag knäppte på min dator för att titta på film. Från att första barnet vaknade dröjde det inte länge förrän alla sju hängde på min fåtölj för att titta på The Guardian med svensk text. Under tiden som vi tittade så fick jag en hel del intressanta frågor. Varav en som jag fastnade särskilt för.

Is it Sweden? frågade Edward och pekade på skärmen
No, it’s America. svarade jag och undvek att gå in på USA och Nordamerika
But they talk Swedish?
No, the language in America is English. Can’t you here they’re speaking English? svarade jag och höjde volymen
Ahaa, now I can here it. svarar han
But what’s their real language? tillägger han som att det skulle finnas ett till språk
It’s English! There’s like at least five countries in the world that only has English as their main language. försökte jag förklara samtidigt som jag räknade upp massa länder där Engelska är huvudspråket

Han blev liksom ställd av detta. Förstod verkligen ingenting. Då tänker jag att Edward är en av de bästa eleverna i sin skola. Barnen går också i en bra skola gentemot andra barn i närheten. Deras dagar är dessutom jättelånga. Hur lite vet man om omvärlden här i Uganda egentligen? Det ska bli så intressant att få komma till deras skola när dem börjar igen. Få se hur en skoldag ser ut här.

Nu ska jag börjar röra mig mot Bubulo igen.

Hejdå så länge….

Måndag morgon

Klockan är sju på morgonen och jag ligger här i sängen utan att kunna somna om. Tänkte därför skriva lite om saker jag inte tagit upp de senaste dagarna.

Som ni märkt har alla varit lite sjuka på barnhemmet. Jag vet inte om det oftast är så eller om det är mycket nu. Doreen börjar bli äntligen bli bra igen, hennes utslag minskar och hon behöver inte använda salva varje kväll. Jacob har tidigare klagat över smärta kring örat och varit uppsvälld och besvärad. Igår mot kvällen kändes han piggare, sprang runt och lekte som vanligt.

När jag och Rose hade varit på sjukhuset så frågade jag henne om hon fick någon medicin utskriven. Hon fick recept på medicinen men pengarna räckte bara till undersökningen. Hennes medicin skulle kosta 238.000 shilling, vilket motsvarar ca 750 kr. Hon pratade som att det var bra, nu har jag gjort undersökningen, nu kan jag spara till medicineringen när jag vet vad det är.

Obama har varit borta i ungefär tre dagar. Ingen vet var han är men det är tydligen helt normalt. Han brukar kunna försvinna och bo hos kompisar ibland. Tre dagar? Hade det inträffat i Sverige hade hela landet gått skallgång och varenda tidning hade inte skrivit om annat. Igår när jag gick för att handla vatten så hörde jag en röst som ropade mitt namn. Jag trodde att det var någon av grannarna men det var Obama som ropade. Han vägrade komma och säga hej så jag fick springa ikapp för att träffa honom, sedan pyste han vidare.

Det fattas någonting när jag ligger här i mitt mörka rum och skriver. Just det, ett av tuppljuden är borta. Hans lår ligger ju i min mage. Jag som skulle se slakten, så glömde Michael säga till mig när det var dags. Värdelöst! Missförstå mig rätt, jag älskar djur. Tycker att djur är underbara och vill absolut inte döda djur. Hatar all djurmisshandel och liknande hemska saker. Men. Jag älskar också kött och accepterar fullt ut att djur dör, så länge detta sker på ett humant sätt. Jag ville helt enkelt se hur en slakt i Uganda går till.

Jag har också totalt glömt bort att berätta om i fredags då barnen klädde sig i skoluniformer för att trippa iväg till skolan. Redan efter en timme var de tillbaka. Dem skulle bara hämta sina omdömen och betyg som alla barn får hem till sina föräldrar. Då dessa barn inte har föräldrar i närheten så blir det Rose som agerar förälder. Det blev beef (nötkött alltså) till alla som belöning för att de jobbat hårt i skolan. Jag lägger upp en bild på Jacobs omdöme.

Nu ska jag skura huset innan alla vaknar…

Rose läser Jacobs omdöme från skolan

Rose läser Jacobs omdöme från skolan

Rastlös

Idag är första dagen jag känner rastlöshet på riktigt. På lördagar är det barnen som gör alla sysslor, vilket betyder att jag inte har gjort så mycket på den fronten. Magen är tillbaka på ruta ett, har alltså varit dålig i en hel vecka snart. Regnet öser ner. Jag glömde att ladda datorn full med filmer innan jag lämnade Sverige. Böckerna jag hade med mig bestod av en kriminalare av GW samt Johan Persson och Martin Schibbyes berättelse om tiden som fångar i Etiopien. Den sistnämnde läste jag ut idag och mitt intresse försvinner när det jag läser är ”på låtsas”. Barnen är upptagen med att titta på film. Så min idé för att döda tid får bli att skriva av mig här.

Filmerna här är verkligen udda. Har man har svårt för dubbade filmer så är dessa filmer inte att rekommendera. Kvalitéten är värdelös. Bild och ljud är osynkroniserade. När någon pratar hör man en halv mening sedan avbryts allt bakgrundsljud och det kommer in en berättarröst som säger vad som händer i filmen, antar att rösten pratar Luganda (ett av språken i Uganda). Dessutom är det bara Jackie Chan-filmer och någon film om Big Foot i Nordamerika.

För er som inte vet så har jag en hel del riktigt bra vänner hemma i Sverige. En av dem är en vän som sticker ut lite från de andra. Som jag märker nu är väldigt saknad. Det är Google jag syftar på. Jag fullkomligt älskar Google. Det är sådana här dagar som Google verkligen kommer till nytta.

Exempel på några problem Google skulle lösa åt mig en dag som denna:

  • Ta reda på om det är billigast att ringa från Sverige till ett Ugandiskt nummer utomlands eller ett Svenskt nummer utomlands
  • Jag skulle sätta en diagnos på mitt magproblem och medicinera mig själv
  • Om rakblad verkligen är det bästa sättet att klippa tånaglar utan nagelsax
  • Varför 10 på ett kylskåp är kallast och 1 är varmast. 10 står väl för maxeffekt antar jag men tycker ändå det bör vara tvärtom
  • Slutligen läsa på om grodor har bra syn. Såg en padda får syn på ett minimalt kryp igår kväll, säkert fem meters avstånd dessutom

Nu kanske ni tänker, varför tar du inte bara reda på detta? Jo för att det är väldigt begränsat med internet här ute. Man måste åka till Mbale för att fylla på sitt SIM-kort med X antal GB. Detta är alltså en halv dags arbete och det kostar 120 kr per GB, vilket gör att man blir snål med surfandet. Jag skriver alltid blogginläggen på word och copy-pastear in det på wordpress när jag är klar. Idag tog dessutom min första GB slut så nu har jag 2 GB som jag tänkte försöka klara mig på i fyra veckor.

Min plan för dagen var att ta med mig de tre äldsta barnen för att gå upp för ”berget” i Bubulo efter frukosten. Alla batterier var laddade för eventuella ögonblick att föreviga. Dock blev detta äventyr inställt tack vare min ”sjukdom”. Bör tilläggas att jag tänkt göra detta sedan förra måndagen.

PS. Brutalt sugen på vaniljyoghurt och müsli. DS.

Lovar mer positiv anda i framtiden. Sköt om er.  🙂

Adjö!

Sjukhusvistelse

När jag skrev förra inlägget var jag övertygad om att min mage var på bättringsvägen. Tyvärr så var natten till igår den värsta hittills. Jag och Rose pratade om det på morgonen och vi bestämde oss båda för att åka till Mbale (närmaste stad) och besöka sjukhuset, då hon också känt sig dålig senaste veckorna. Trots Roberts brist på körkort var det han som fick stå för transporten dit, det är tydligen ingen större fara om man känner poliserna efter vägen. Största anledningen till att jag ville till sjukhuset var främst för att utesluta malaria och få ett svar på vad det kunde vara. Alla värden såg felfria ut och doktorn trodde mest på att jag ätit eller druckit något dåligt. Det var intressant att få se hur ett sjukhus här fungerar, även om det var privatägt och inte statligt. Till skillnad från Sverige så var tempot extremt lågt. Jag lärde mig också att kösystem existerar liksom inte. Först till kvarn som gäller, vilket betydde att jag aldrig kom fram eftersom mitt svenska jag alltid lät personer som såg ut att ha mer bråttom än mig gå före.

Förutom att besöka sjukhuset så passade vi på att utföra lite ärenden då vi ändå var där. Rose shoppade och besökte vänner medan jag fyllde på internet och köpte ett SIM-kort som jag tänkte använda i min iPhone för internetdelning samt få ett Ugandiskt nummer. När jag köpt allt och dem klippt mitt kort till rätt storlek så inser jag att min mobil är låst till operatören tre. För att jag ska få ett Ugandiskt nummer behöver jag nu köpa en olåst telefon här nere. Får se hur det blir med det.

En rolig sak som inträffade på MTN-butiken (en operatör i Uganda) var att hon som var mest datorkunnig i butiken efter att ha sett mitt efternamn frågade mig om jag var spanjor. Oförståendes om hur hon kunde missta mig för en spanjor rättade jag henne och sa att jag var ifrån Sweden samtidigt som jag förberedde mig på att svara på den obligatoriska följdfrågan: How is Sweden?  Istället säger hon: Ahaa, I´ve played against someone with that name on my playstation 3. Nu finns det ju en del Magnusson i Sverige, men ändå inte så många och ännu färre som spelar playstation 3. Jag tänker att chansen finns att jag kan ha suttit hemma en kall vinterkväll och spelat Call of Duty mot tjejen i MTN-butiken i Mbale.

Efter att alla ärenden var gjorda började vi bli hungriga, allt vi hade ätit under dagen var en frukost och klockan var nu sex på kvällen, dags att åka hem. Under hemfärden blev vi stoppade av polisen, två i vanliga vita polisuniformer samt en man iförd militäruniform och AK47. Jag tänkte att nu åker Robert dit för att han inte har körkort. Det visade sig tydligen att en av poliserna och mannen med AK47an ville ha lift en bit. Med dem i baksätet käkade jag popcorn, knäppte på en Ugandisk låt som jag gillar och bevakade nyfiket när åskmolnen drog in över Bubulo. Jag kan inte låta bli att fascineras av oväder, särskilt i mäktiga miljöer.

Jag har berättat för Rose att jag jobbar som pannkaksbagare hemma i Sverige, vilket har resulterat i att hon hunnit bjuda mig på pannkakor med banansås tre gånger sen jag kom till Bubulo. Då det enda jag kände för att äta igår var något sött fick det bli pannkakor även då. Mätt och belåten sov jag en hel natt på länge, magen är återställd som det ser ut. Äntligen! 😀

Nu måste jag socialisera med de andra.

Hej svejs!

Obama i ett fönster

Obama i ett fönster

Sjukstuga i Uganda

Den här veckan har det inte hänt så mycket för min del med tanke på att jag mått dåligt större delen av tiden. Har antagligen ätit något dåligt eller så beror det på att jag druckit av brunnsvattnet och är ovan vid bakteriefloran här. Det börjar dock bli bättre nu så vi hoppas på att det är på väg bort.

Bristen på uppdatering av bloggen skyller jag på strömavbrottet som varat i två dygn och jag upptäckte så sent som igår kväll att det finns solpaneler för att ladda batterier på dagtid.

Häromdagen hittade Mando (mannen som sköter kossorna Svea och Rosa) världens största Jackfruit. För er som inte har koll på vad en Jackfruit är så kan jag berätta det lilla jag vet om den. Det är en frukt som växer överallt kring den tropiska delen av världen, ni som varit i Thailand har garanterad kommit i kontakt med den. Ganska stor, ojämn och grön med små taggar på utsidan, inuti är den gul och fruktköttet är som muskelfibrer. Den kan användas som den vegetariska ersättaren av Sveriges trendigaste rätt Pulled Pork då den istället kallas för Fooled Pork och tillagningstiden är avsevärt mycket kortare.  Smakmässigt vet jag inte hur jag ska beskriva den, ganska alldaglig enligt mig, varken bu eller bä. Barnen tyckte dock att det var kalas och alla festade loss på frukten hela dagen, även grannar och vänner kom för att ta del av det gigantiska fyndet.

På tal om växter så kom de yngre barnen hem med små stammar igår som dem ivrigt började öppna och tugga på. Jag smakade på det trådliknande innehållet och det var hur sött som helst, rena godiset. I brist på lösviktsgodis får jag gå och hugga av en stam för att suga på i framtiden.

Den här veckan har jag inte kunnat äta riktigt, vilket har inneburit att det har blivit kvar en del efter mina måltider. Eftersom det är dåligt med matlådor och kylskåp här så ber jag någon annan äta upp. Det är här den intressanta reflektionen mot Sverige kommer. Hur många gånger har man inte varit med om att barnen sitter och petar i maten hemma och vill gå ifrån matbordet, samtidigt som föräldrarna tjatar om att ta fem tuggor till för att sedan få gå och leka. Här kan barnen nyss ha ätit lunch och det är inga små portioner de just har ätit. Så fort jag frågar om någon vill ha, även om det bara är ren potatis kvar, så tar de med glädje över min tallrik för att dela med varandra. Jag förstår liksom inte vad det sitter i, att det skiljer sig så.

Har försökt lägga upp det här inlägget i en timme nu, hoppas att ”internetgudarna” hör mina böner snart.

Jackfruitsutdelning

Jackfruitsutdelning

Skolelever sydde kläder och leksaker

För ungefär två veckor sedan besökta jag Bubulo. För mig som jobbat med organisationen i snart två år men aldrig tidigare besökt vår verksamhet i Uganda var det stort. Såväl barnen på barnhemmet, Rose, Michael, Krystyn, som fosterfamiljerna står mig på något sätt nära. Barnhemsbarnen framförallt; jag kan deras historier, vet vad de gillar att göra, har sett så många bilder och filmer av dem att det känns som jag spenderat massor av tid i deras närhet. Men det här var alltså första gången vi sågs på riktigt. På privat plan var det en fantastiskt upplevelse, och garanterat inte sista gången jag besöker Bubulo. Men jag var också där med ett viktigare uppdrag – jag (och mitt resesällskap) hade nämligen halva packningarna fulla med syslöjdsalster.

Eleverna i sjuan och nian på Fenestra St Jörgen grundskola har ägnat syslöjdslektionerna åt att skapa leksaker och kläder till barnen på barnhemmet och i fosterfamiljerna. En vecka innan jag reste ner till Uganda besökte jag dem för att hämta upp deras alster och berätta mer om Kids of Uganda. Eleverna har fokuserat på att lära sig om Ugandisk kultur och inspirerats av färger och former som används där. Resultaten visade på kreativitet och engagemang. Sjuorna hade sytt leksaker av olika slag medan niorna sydde kläder.

Utdelning av kläder och leksakerVäl i Uganda fick jag äran att dela ut kläder och leksaker. Det var en passande dag för aktiviteten, vid lunchtid kom ösregnet (det är början av regnperioden) och vi passade på att samlas inne på barnhemmet. Viktigt att nämna här är att vi normalt sett aldrig tar ger skänkta saker till barnen. Detta för att vi inte vill förstöra för och riskera att konkurrera ut den lokala handeln, vilket sker om gratis begagnade kläder (till exempel) skickas ner istället för att handlas från lokala verksamheter. Att vi gjorde ett undantag för dessa saker är på grund av att det innefattades av en större nytta genom utbytet mellan eleverna. Värdet i att barn i Sverige ägnat tid och engagemang åt att lära sig och skapa något åt barnen i Bubulo ger ett större mervärde, och det handlade inte heller om en särskilt stor mängd saker utan något plagg till varje barn på barnhemmet och i fosterfamiljerna. Hur som helst skapade utdelningen stor glädje! Alla de härliga leksakerna skulle provlekas, kläderna testas och fotografier tas. Den upptrissade stämningen (det märktes att barnen blev rastlösa av regnet som höll oss inne) ackompanjerades snart av musik från CD-spelaren och vi dansade runt med de nya färgglada sakerna. Vilken glädje!

kollage klädutdelning

Elevernas projekt gick inte obemärkt förbi, och mitt besök hos Fenestra St Jörgen grundskola förärades med journalister från Tidningen Hisingen. Artikeln publicerades idag och finns att läsa digitalt för den som inte fått den i brevlådan (antar att de flesta av er inte bor på Hisingen). Jag avslutar med lite foton av pappersupplagan, där faktiskt mer innehåll finns publicerat än på nätet (lägg märke till att vi till och med pryder framsidan!). Vi tackar Fenestra St Jörgen grundskola för ett spännande projekt och jag tackar för den stora äran att dela ut deras fina alster! Är du eller någon du känner intresserad av att göra ett skolprojekt med oss? Kontakta i så fall amie.karlsson@kidsofuganda.com för mer information.

 

Tidningen Hisingen Tidningen Hisingen