Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Tålamod…

…är något som jag arbetar på. Det är inte så lätt och idag blev jag så frustrerad att jag grät en lite skvätt efter morgonens bravader. Jag hade nämligen äntligen fått klartecken av alla inblandade parter att idag var det dagen då det skulle hända. Allt skulle falla på plats och vi skulle äntligen kunna börja. Börja på vad då undrar ni kanske? På lekplatsen är svaret.

Det var tanken att det där kontraktet som har skrivits mellan Kids of Uganda och Manafwa Town Council, om var lekplatsen ska byggas och vem som har ansvar för vilka delar, skulle bli påskrivet idag. Faktiskt skulle det ha blivit det redan föregående vecka. Det innebär att det redan har dragit ut på tiden och varje gång det inte händer så får jag lyssna på en ny förklaring till varför.

Jag har tålmodigt accepterat förklaringarna, leende skakat hand, infunnit mig vid nästa tidpunkt som vi har satt upp, väntat, väntat och väntat… Förberett alla andra inblandade personer på att nu kommer det ske och sedan kan vi köra igång. Förberett allt och lite till som går att göra utan att veta var själva byggandet kommer att bli. Ringt, ringt, ringt. Letat, letat och letat efter berörda personer.

Till slut lyckats att samla alla i ett och samma rum, vid ett och samma tillfälle. Fått alla parter att läsa igenom kontraktet, vara överens om att detta låter väldigt bra och skrivit ut kontraktet så att det äntligen kan signeras. Mitt hopp hade börjat återvända och jag såg framför mig att åtminstone en del av lekplatsen skulle kunna vara färdig innan jag åker härifrån.

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Det skulle jag inte ha varit så snabb med att tänka. För med en fundersam blick lyfte den ansvariga myndighetspersonen bläckpennan från pappret, innan han hunnit sätta dit sin kråka, och sa: Maybe we should confirm the location with the District Chairperson before we sign.

Det är formulerat som en fråga, men det var ingen fråga det var ett faktum. En ny person skulle alltså behöva vara involverad i beslutet om var lekplatsen ska byggas. En person som inte ens har nämnts i tidigare diskussioner, som har pågår i flera veckor nu. Jag var på väg att krevera på fläcken, men det var bara att svälja förtreten och gå med på att se den här nya personen.

Så gjordes och det visade sig att han inte alls var överens med resterande om var lekplatsen skulle ligga. Det var dessutom första gången han hörde talas om idén och jag undrade för mig själv om dessa kollegor inte pratar med varandra. Hur som helst resulterade detta i nya diskussioner som avslutades med att de skulle ha kommit överens om platsen till på måndag. Så att vi då kan skriva på kontraktet.

Efter den här morgonen var alltså mitt tålamod slut, energin till att vara arg hade gått ur mig och jag gick sakta hem till barnhemmet. Där mötes jag av Rose och Michael som tittade på mig och förstod vad som hade hänt. Det behövdes inte några ord, i stället fick jag lite varm te och en kram. Jag tror inget förvånar mig längre och jag är tveksam till om vi kommer lyckas med att skriva på papperna på måndag, men jag ska göra mitt bästa för att det ska lyckas. Hoppet är väl det sista som överger dig!

Gladast idag blev fröna…

…efter som det har regnat verkligen hela dagen. Det har inte varit det där vanliga regnet som faller ur skyn med en tyngd värdig en pansarvagn ibland (en liten lagom överdrift). Utan det har strilat ner regn från ovan i en jämn mjuk takt, om än obeveklig. Det har varit större droppar än de om kallas för duggregn i Sverige och det har som sagt aldrig tagit slut.

Det är vid väldigt få tillfällen under alla mina vistelser i Uganda som jag har varit med om en sådan dag. En dag där regnet börjar men inte vill sluta. En dag där regnet inte gör dig plaskvåt på två sekunder utan snarare på tio minuter. En dag där regnet inte piskar dig i ansiktet så att det nästan gör ont utan smeker dina kinder som om de vore stora tårar.

Jag är nära på att kalla det behagligt, nära på att kalla det välkommet i värmen, nära på att kalla det för något som liknar svensk sommarväder. Nära, men inte riktigt där. Jag är och förblir en människa som föredrar torrt och varm väder alltid. Det blev en lite påminnelse för mig om hur det kan vara hemma i den lilla skånska byn på västkusten under en regnig sommardag.

Dagen går sin gång i Bubulo trots regnets ihärdighet

Dagen går sin gång i Bubulo trots regnets ihärdighet

Dagarna i den lilla byn brukar gå ungefär på samma sätt som här. Där har också människor sina rutiner. Vuxna går till arbetet och kommer hem på kvällen. Barnen går till diverse sommaraktiviteter eller leker med vänner. Vid middagsdags så samlas många familjer, andra inte. Därefter är det kanske dags att gå ner till hamnen och havet, njuta av solnedgången, äta en kvällsglass. Sommarhimmeln är fortfarande ljus när föräldrarna ska försöka lägga barnen vilket kan göra läggningen lagom motsträvig. I andra fall är barnen så trötta efter en riktigt aktiv dag. Dessa rutiner och människors rörelse pågår även om det regnar om än så kanske du inte njuter lika mycket.

Ja,byarna är ganska lika i många avseenden. Det som skiljer sig mest är vilka rutiner som människor har. Vilka jobb det finns att gå till. Barnen går i skolan eftersom Uganda har ett tre terminssystem. Vilka aktiviteter som barnen gör på fritiden skiljer sig i vissa fall, i andra inte alls. Här finns det inga årstider och därför inte heller en sommar himmel. Det blir mörkt runt samma tid varje kväll och läggningen av barnen går ofta snabbt. Allt detta fortgår även när det regnar, men ibland kan regnet ha en hindrande effekt i vissa rutiner.

Det blir halt på vägar, det blir kallare och är du då våt kan det vara svårt att få upp värmen igen. När det regnar hårt så kan det hus få skador på sig om de är byggda i den traditionella tekniken. Regnar det hårt så kan skörden ta skada. Myggorna blir fler i fukten och det kan vara svårt att få tvätten torr.

Regnet kan dock komma med många fördelar också. Det kan ge dig relativt rent dricksvatten. Det kan spara dig arbetet med att gå efter vatten till disken. De kan göra så att allt damm lägger sig. De kan sänka temperaturen när det varit riktigt varmt. De kan ge nytt liv till åkrarna och plantagen så att fröna kan börja spira.

En glad dag i Bubulo

”Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då, högt i topp stiger allas humör och det är det som…..”

För att vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg resten av texten, jag vet inte ens om det lilla jag kom ihåg är korrekt eller vem som har skrivit låttexten. Jag har faktiskt inte heller någon aning om vem som sjunger sången. Men en sång det vet jag att det är i alla fall. Och denna slinga har gått runt och runt i min hjärna idag. Därför har den också bokstavligen blivit dagens soundtrack som praktikanten Charlott brukade uttrycka sig.

Det började på morgonen, tidigt. Runt klockan fyra vaknade jag av jag vet inte vad. Kanske värmen i rummet, något djur som lät eller helt enkelt därför att någon av barnen gjorde något ljud i från sig i sömnen. Det är otroligt hur lyhörd du kan bli även i sömnen när du sover med barn runt omkring dig. För er som vet att det ofta krävs en jordbävning för att väcka mig skulle nog bli förvånade om ni såg mig nu.

IMAG1667

Hur som helst så valde jag att stanna kvar i sängens sköna värme lite till. Njuta, filosofera och blunda en stund längre. Huset var fortfarande tyst och inte ens de äldsta barnen hade vaknat för att göra sig i ordning för skolan än. Det var helt enkelt en mysig start på en fin dag.

Hela byn har varit strömlös under hela dagen och är fortfarande, vilket har gjort att arbetet som kan utföras vid en dator blir begränsat om en naturlig effekt. En annan effekt är att det var många tjänstemän på de lokala myndigheterna som inte infann sig på sina kontor under dagen, gick hem tidigt eller helt enkelt valde att spendera dagen ute i fält. Därmed blev det inget kontrakt signerat för lekplatsen idag heller och detta är nog det ända grå moln på min annars soliga himmel idag.

Det har nämligen varit strömlöst och regnuppehåll idag. Med en morgon himmel som var så vackert blå och en sol som gjorde dagen riktigt varm och härlig. I och med detta så tog även jag mig tiden idag att spendera lite kvalitetstid med de yngre barnen när de kom hem från kolan runt lunchtid. Det vill säga ugandiska lunchtid, vilket är runt två tiden på eftermiddagen.

Vi läste ur boken om Byggaren Bob medan lunchen åts och sedan var det paddjakt. Barnen hade nämligen fått för sig att det skulle vara roligt att hitta så många paddor som möjligt runt om i trädgården. Vi hittade bland annat en riktigt stor en som hade gömt sig precis utanför dörrarna till volontärrummet. Till min förskräckelse så upptäckte jag just precis en till i badrummet, vilket jag inte är särskilt lycklig över måste tillstås. Men oj, vilken fin dag det varit!

Den stora paddan...

Den stora paddan…

Bygga…

Det här med att bygga något här verkar så enkelt på något sätt, samtidigt som det förmodligen inte allt är enkelt. Vart du än går så kan du se någonting som håller på att konstrueras, ska konstrueras eller har konstruerats halvvägs. Som till exempel igår när jag skulle gå upp på den där kullen och en gammal man följde mig en bit längs vägen medan han berättade en historia om varför det stod ett stort halvkonstruerat hus mitt ute i växtligheten helt öde.

Huset tillhörde tydligen en man som var minister i området under Obotes första president period i Uganda. Han hade börjat konstruera detta jätte hus för han vill ta dit sin familj och bosätta sig i den vackra miljön. Dessutom var det under den tiden ganska lätta för olika myndighets personer och personer inom militären att ta för sig av olika landsplättar informerade den gamla mannen mig om. Just den här ministern hade tydligen varit förtjust i att avrätta människor som inte gjorde som han befallde och ministern var ökänd i området. När Obote sedan störtades, så flydde ministern till Kanada. Eller det är i alla fall det som är allmänt känt i trakten, men ingen vet för det är ingen som har sett honom sedan dess.

Kvar står huset halvkonstruerat. Tomt och öde. Marken går inte att använda och huset tillhör fortfarande ministern. Därför får det stå precis så som han lämnade det. Det är en ganska vanlig syn runt om i Uganda, att se byggen som är ofärdiga. Ja fick veta att det till viss del beror på att när du köper dig en bit land här så får du ett ägarbevis. Är det så att din landsplätt ligger i ett område där det inte byggs någonting runt omkring så kan du vara ganska säker på att marken kommer att förbli din en längre tid utan att du konstruerar något på den. Är det däremot så att du köper dig mark i ett område där det byggs runt omkring landsplätten av andra människor så bör du börja bygga något snabbt på din mark.

Detta är en vägg som är gjord med den traditionella tekniken

Detta är en vägg som är gjord med den traditionella tekniken

Anledningen till detta kanske du undrar över. Det gjorde jag med och det visade sig att även om du äger mark, så är det inte någon garanti för att någon annan inte ska bygga på den. Det vill säga om den ligger i ett område där det byggs mycket. Du måste alltså börja bygga något på din mark för att få behålla den, annars är det mycket troligt att någon annan kommer ta den från dig. När människorna som äger marken runt om din mark ser att du har börjat bygga något, kommer de lämna marken ifred. Därav finns det också många oavslutade byggen runt om i Uganda. För det är dyrt att bygga och du kanske inte har råd att bygga färdigt det du påbörjat för att behålla din mark.

I Uganda byggs numera husen oftast av tegelstenar som görs av lera och cement. Dessa tegelstenar tillverkas av människor som bor nära våtmarker och har tillgång till leran och ställen att torka tegelstenarna. Detta är dock inte det traditionella sättet att bygga. Det traditionella är att bygga huset först med ett ”skelett” av trä, sedan blandar du sand, smågrus, lera och kodynga och murar upp väggarna med. Till taket kan du till exempel använda fiber från banan träden. Detta sätt är väldigt fördelaktigt att bygga på. Det ger ett tät hus, kodyngan i väggarna håller många insekter borta (det luktar inte heller eftersom det är torkat), det är billigt och det är böjligt att göra det själv. Denna teknik syns inte till så mycket nära städerna längre, men längre ut på landsbygden kan du fortfarande se tekniken. Det som kan vara problematiskt är om det regnar hårt och länge under regnperioden så kan huset spolas bort. Det går dock ganska snabbt att uppföra igen.

Äventyr!

Ja, idag har jag varit ute på äventyr. Jag tyckte att det var dags att försöka mig på att bestiga några av kullarna som ligger kring Bubulo. Därför blev det så att efter frukost så tog jag med mig mobilen och började vandra. Det har varit en av de varmaste dagarna sedan jag kommit hit och solen stod högt på himmelen när jag började gå. Vägdammet som rördes upp efter varierande fordon var många gånger så dammigt så att jag var tvungen att sluta ögonen och liksom kisa lite genom ögonfransarna för att de var fötterna skulle sättas ner.

Dagen till ära hade jag fått för mig att bestig den där höga kullen som går att se bortanför Bubulo som ligger åt samma håll som gränsen till Kenya ligger. Den ligger ganska lång väg bort från själva byn, eller i alla fall om du inte har möjlighet att ta dig dit fågelvägen. Så jag vandrade på och snart så tänkte jag att det här kommer jag aldrig hinna med. Att både ta mig dit och hem under en dag.

DSC_0176

Så jag planerade om lite gran och bestämde mig för att ta den motorcykel-taxi till nästa korsning för att de om det skulle vara lite kortare därifrån. När jag väl hade lyckats haffa en motorcykeltaxi som körde förbi, hoppat upp och vi börjat köra så hörs det snart ett rassel från motorcykeln och chauffören vinglar till. Tro det eller ej, men det visade sig att kedjan hade hoppat av så vi fick helt enkelt gå den långa vägen till nästa by för att få den fixad. Det var väldigt varm och cykeln var nog väldigt tung att putta på upp och ner för backarna. För det ska påpekas att vägen inte var det minsta plan.

Efter ett tag lyckades jag dock komma iväg upp till foten av kullen som jag ville upp på och jag började tappert vandra uppåt. Men ni vet kanske hur det är när det är varmt, du är redan lite lagom trött, du inser att du inte har något vatten med dig och att det inte finns en chans att du kan vända om nu eftersom närmaste butik som säljer vatten ligger i alla fall en timme bort till fots. Du träffar människor längs vägen som vill prata med dig om allt och lite ill. De vill veta var du kommer ifrån, vad du gör där, ditt namn och sedan vill de helst berätta sin egen historia och områdets historia. Ja, det är väldigt mysigt men det kan hur som helt bli lite påfrestande att hålla en artig och intresserad konversation i en rak uppförsbacke utan vatten.

Det slutade med att när jag väl hunnit upp till toppen och stod i mitten av ett majs fält, där jag hade utsikt över allt som låg runt omkring, så sjönk blodtrycket och jag svimmade nästan på fläcken. Efter en stund hade jag hämtat mig lite och på skakiga ben försökte jag ta mig nedåt igen. Det gick till slutet och väl nere så var det vatten och lite mat som var första prioritet. Men det var verkligen vackert där uppe på kullen så jag har nu lärt mig att alltid försöka ha vatten nära till hands och kanske ven en frukt när det är dags för äventyr.

Lördag i Bubulo

En av sakerna jag verkligen älskar med det här landet är människors förkärlek för musik och dans. Idag har det varit en ganska händelselös lördag men ändå en väldig härlig en. Det börjar lida mot sitt slut på min tid här och det återstår endast tre veckor nu. Tiden har gått snabbt och jag njuter verkligen av varje dag. Därför är även dagar som denna uppskattade från min sida.

Morgon började med en härlig sovmorgon och sedan var det dags för frukost. Rose gör ett helt underbart afrikanskt te. Det görs på mjölk blandat med vatten, socker, teblad och en lokal växt som du kan hitta i de flesta trädgårdar. Växten ger teet en lite citrusaktik lukt och smak.

Därefter hjälptes jag och barnen åt med sysslorna i hemmet som idag innebar att bära vatten från brunnen, gräva på bakgården av barnhemmet (där ska det planera lite olika växter så småningom) och moppa golven i huset. Ja det kan tyckas att det inte är så mycket, men det tar ändå sin lilla tid att genomföra.

Här bär Doreen hem frukten

Här bär Doreen hem frukten

Därefter var det lunchdags och det blev en god portion med posho och grönsaker. Grönsakerna ser lite grann ut som strimlade blad, men smakar himla gott. Efter lunch tyckte jag att det skulle vara dags för mig att röra lite på benen och ta en promenad. Barnen ville gärna hoppa hopprep så medans de gjorde detta så undersökte jag vägen som leder mot Bududa. Längs vägen ligger det små hus lite utspritt mellan plantagen. På sina ställen kan du även se fruktträd och för det mesta så sitter där ett eller två barn upp i träden för att plocka ner frukterna.

När jag var på väg tillbaka till barnhemmet efter min promenad så hittade jag Doreen, Edward och Joel på vägen. De hade tydligen varit borta hos en granne och plockat jackfruit. Det är en riktigt stor frukt som är alldeles gul inuti i. Det luktar även väldigt starkt om frukten och när du äter insidan så blir du alldeles klibbig om fingrarna. För att kunna få bort klibbet behöver du använda lite olja på händerna innan du tvättar dem Så ja, det är lite kladdigt att äta frukten, men den är väldigt god så det är helt klart värt besväret.

Rent vatten i Uganda!

Vatten är en nödvändighet för liv. Det kan vi nog alla komma överens om. Rent vatten är en nödvändighet för att ha möjligheten till ett hälsosamt och långt liv. Det kan vi nog också komma överens om. I Sverige har vi allt som oftast lätt att tillgå vatten och det är rent. Tillräckligt rent för att drickas. Det som kan vara undantaget är när någon vattenstation blivit förorenad, men då går det väldigt snabbt ut ett larm om detta till människorna som får sitt vatten därifrån. Det är faktiskt helt fantastiskt när jag tänker på det.

IMAG1647

Så är det i Sverige men det gäller inte för alla länder. Långt ifrån faktiskt. Det är dock något som är erkänt som en nödvändighet för varje människa och liv. Därför finns det även många aktörer som jobbar för att situationen och tillgången på vatten och inte minst rent vatten ska förbättras världen över. I Uganda säger de flesta att cirka 95% av alla människor i städerna har tillgång till rent vatten. I byarna är denna siffra mycket lägre och ofta omtvistad. En del säger att den är så låg som att 20 % av människorna har tillgång till vatten som de kan vara säkra på är rent.

Det är inte heller alla som har råd eller möjlighet att köpa vatten på flaska, även om detta är att rekommendera. Det finns flera kända företag i Uganda som producerar flaskvatten. De som bukar anses som de bästa är; Rwenzori, Highland, Aqua Sipi, Blue Wave, Wava water. Det som människor behöver vara uppmärksam på när de köper flaskvatten är att de inte råkar få en ”falsk” flaska. Med ”falsk” menar jag att det är en flaska som inte är original från fabriken. Det finns människor som fyller gamla flaskor med vanligt brunnsvatten och sedan till försluter flaskan med ett känt företagsnamn på. Dessa säljs sedan som riktiga flaskor ut till butiker och restauranger och det kan vara väldigt svårt att upptäcka skillnaden. Dock kan det få stora konsekvenser i slutändan för konsumenten, eftersom brunnsvattnet inte alltid är rent. En indikator på att flaskan du håller på att köpa inte är ett original kan ibland vara priset. Om priset skiljer sig från det du normalt brukar köpa vatten för, så tänkt dig för en extra gång innan du accepterar köpet.

Hönsjakt!

Dagen har varit lång och jag får tyvärr meddela er om att kontraktet för lekplatsen inte hunnit bli signerat eftersom en vital person blivit sjuk. Vi har därför fått planera in detta på måndag nästa vecka och jag håller tummarna för att allt ska gå vägen så att det inte blir några fler förseningar. I övrig så har jag även under dagen mest suttit i olika möten, precis som jag informerade er om att jag skulle göra denna veckan.

Därmed blev jag också extra exalterad efter min utdragna dag att få komma tillbaka till barnhemmet och få se att en hönsjakt var på gång. Det låter kanske mer exotiskt än det var, dock så var det riktigt livligt.

Det innebar att redan innan jag hade öppnat porten så hörde jag hönsen kackla mer än vanligt. Jag öppnar och ut flyger/hoppar en höna och Brenda var inte långt efter. Jag ryggar tillbaka och undrar lite förskräckt vad det egentligen är som pågår.

IMAG1562

Det färdiga hönshuset!

 

När jag väl lyckats ta mig in genom porten så ser jag Obama kasta sig efter en höna medan Jacob redan håller en sprattlande kyckling i famnen. På ena sidan av innergården står Rose och vrider sig av skratt medan Joyce (fru till Rose son) sitter på en plast stol i mitten av innergården med en höna fastklämd mellan benen. Runt om kring i stojet så springer både små små kycklingar, medelstora kycklingar och riktiga värphönor.

Innan jag ens greppar vad det är som pågår kommer Michael ut från huset med en höna i ett fast grepp och håller upp framför ansiktet på mig med kommentaren ”I give it to you?”. Jag backar lite och säger förskräckt ”No, no don’t”.

Efter en stund har jag lugnat mig och får nu reda på att det är vaccinationsdags för alla fågelfän på gården. Det görs var tredje månad för att fåglarna inte ska få någon sjukdom. Vaccinationsdags innebär att en person klämmer fast ett fågel mellan benen, tar ett stadigt tag runt dess huvud och ger den vaccinet i form av ögondroppar. Du måste alltså fånga dem först, vilket alla tycker är väldigt roligt att hjälpa till med.

När en fågel fått sitt vaccin så släpptes den i i det numera färdigställd hönshuset som Rose har låtit bygga för alla höns som finns på gården. Det är både barnhemmets höns och hennes egen familjs höns som får bo där. Detta är vi alla väldigt glada över!

Möten!

Ja, det kanske låter lite tjatigt och lite upprepande men det är faktiskt möten som jag har och kommer att fortsätta spendera min mesta tid i under denna vecka. Det har dock varit en upplyftande dag, kanske just på grund av att mötena har varit positiva och för en gångs skull inte varit super utdragna.

Så för att berätta lite mer så har vi nu lyckats komma fram till ett kontrakt för användandet av land till lekplatsprojektet tillsammans med ansvariga myndighetspersoner. Dock får vi vänta tills imorgon innan vi kan signera kontraktet och därmed vara helt färdiga i denna process. Det berodde på att personen som ska sätta sin signatur på pappret från myndigheternas sida hade fått ett uppdrag i Kampala och var tvungen att befinna sig där under dagen. Vi håller alltså tummarna för att under morgondagen så ska detta kontrakt signeras av alla inblandade parter!

Krystyn säger hej!

Krystyn säger hej!

Det andra mötet som jag närvarade vid idag var hos en annan myndighetsperson som är ansvarig för allt som rör barn i distriktet. Jag var där med min kollega Krystyn som jobbar med Kids of Ugandas fosterfamiljsprogram. Vi var där för att informera lite mer om vår verksamhet och så att vi kunde få lära oss hur vi skulle fylla i de nya papperna som myndigheterna vill att alla organisationer som stödjer barn på något sätt ska fylla i. Personen i fråga var väldigt positiv till hur Kids of Uganda arbetar och var glad över att vi når ut till så många utsatta barn i området.

Jag ska inte tråka ut er med alla olika typer av möten som jjag har suttit i idag, utan avslutar inlägget här. Men ni ska veta att det är riktigt fint att efter en lång dag kunna gå runt i byn och se massor av människor som vinkar (vilka jag nu känner igen!).  Sedan korsa matmarknaden och få stanna vartannan meter för att det ska hälsas på någon eller få någon typ av frukt tryckt i handen som en gåva. För att slutligen komma hem och mötas av glada ansikten som sträcker fram läsböckerna och pekar på svåra ord de vill att jag ska läsa och förklara för dem. Ja, jag trivs verkligen här och det är synd att det börjar närma sig slutet på min vistelse och mitt arbete här.

Vilken dag!

Jag har åter igen tillbringat den mesta tiden i möte med olika myndighetspersoner här i Bubulo. Det har med lekplatsprojektet att göra och jag känner att det blir viktigt att ett kontrakt blir skrivit om att vi har rätt att bygga på allmän plats innan vi sätter igång. Men ibland kan byråkratin bli lite för mycket tycker jag. Vi har alltså suttit i flera timmar idag för att försöka få till ett kontrakt kring användandet av denna bit land som de väldigt generöst ställ upp med för byggandet av lekplatsen. Det har inte varit lätt och vi är inte färdiga. Vi är inte färdiga utan kommer att få fortsätta imorgon med denna process. Det är väldigt bra med byråkrati allt som oftast anser jag, dock kan jag tycka att det ibland kan bli lite för mycket här. Just nu har vi exempelvis ägnat massor av tid på hur olika saker ska formuleras i kontraktet så att de kan förstås både av den ugandiska sidan och den svenska sidan som kontraktet skrivs emellan. Det är inte alltid så lätt eftersom vi tolkar saker och ord olika beroende på vilka erfarenheter vi har med oss. Dessa i sig är oftast kontextbundna och därför blir det ännu viktigare att tydliggöra vad en verkligen menar i skriven text. Det är inte alltid som texten läses på samma sätt som det är tänkt när den skrevs eftersom läsaren kanske använder andra ”glasögon”.

I alla fall kan jag berätta att detta är ett spännande arbete och jag får verkligen utmana mig själv på olika plan. Bland annat tror jag att mitt tålamod har växt otroligt mycket och för er som känner mig sedan innan skulle nog vara förvånade hur lugn jag numera kan hålla mig även om jag kokar lite inombords.

Brenda äter en insekt

Brenda äter en insekt

Hur som helst var det fantastiskt att komma hem till glad barn och massor med energi efter detta oändliga möte. Rose hade kokat lite te till mig som hon värmde, barnen fick mig att skratta och sedan att förfärad. När det började regna jagade de nämligen en specifik insekt som flög omkring och efter att ha fångat en så stoppades insekten helt sonika in i munnen. De tyckte att jag skulle testa, men nej där gick min personliga gräns. Jag äter inte insekter som lever, dock kan jag tycka att friterade är riktigt goda. Denna insekt visade sig kallas ”white ante” och är väldigt uppskattad snacks här. Se kan både ätas så som barnen gjorde idag och friterade. I Kampala har de något liknande men då är det gräshoppor som är de vanligaste insekterna. För min del föredrar jag gräshopporna som de tillagar i Mexiko med mycket olja, lime och chili!