Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag kom hit och det känns lite underligt. Det är känns som att tiden har gått så snabbt samtidigt som den går så långsamt. På något vis är det harmonik. Tre veckor har kommit till sitt slut, liksom juni månad närmar sig slutdatumet. En ny vecka kommer att börja och en ny månad kommer att ta vid. Vad den tiden har i beredskap är svårt att förutse, men jag är säker på att det kommer finns tillräckligt för mig att göra.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag har min pojkvän åkt tillbaka till Kampala och det blir lite tomt utan honom så som det kan bli när du saknar någon. Men helgen har varit väldigt härlig och den har bjudit på många skratt och bus. Barnen på barnhemmet tyckte att det var väldigt spännande att jag hade en besökare i byn och många av de jag lärt känna i Bubulo var väldigt nyfikna på vem denna besökare var.

Det är något jag har kommit att upptäcka här i Bubulo som skiljer sig en del från huvudstaden Kampala. Här känner nästan alla varandra i byn och alla vet vilka som kommer från byn och inte. Det går inte att göra någonting här och förvänta sig att ingen kommer att veta om det. Även om du inte känner alla människorna så kommer de att veta allt om dig. I Kampala är du lite mer anonym på det viset eftersom det rör sig många fler människor och det är svårare att hålla koll på alla.

Det behöver inte vara negativt att alla känner till vem du är i en by och allt som oftast gör det mig ingenting. Jag växte upp i ett litet samhälle i södra Sverige, där det var precis samma sak. Alla visste vem alla var och vad alla gjorde. Däremot kan jag ibland tycka att det blir väldigt krävande. Därför att vad du än gör eller inte gör så är det någon som kommer tycka någonting om det. Jag kan ibland uppleva det som en press på att du bör agera som omgivningen förväntar sig att du ska agera. Om du inte gör det kan människor lätt bli besvikna, vilket inte alltid är så roligt.

 

Slutet på veckan

Det vackra Bubulo innan regnet kom.

 

Det är söndag i Bubulo och som varje vecka så är det marknadsdag. Marknaden hålls på en stor gräsyta belägen mellan byns handelscentrum och bensinstationen. Normalt sätt är ytan tom men kommer du hit en söndag så här den full av folk och olika färger. Där hänger kläder, tyger och skor till försäljning i alla dess färger och former. Du kan se personer gå runt med sina varor i händerna eller på huvudet och överallt finns det människor som söker efter någonting att köpa med sig hem.  Färgerna ger hela marknaden ett vackert intryck när du går runt bland stånden och titta på de olika varorna som bjuds ut.

Efter att vi hade besökt marknaden gick vi hem och Andrew visade oss hur det gick till när alla barnen på barnhemmet rakar håret. Han använde sig av en rakapparat och rakar försiktigt håret ända ner till huden på huvudet. Det tar en stund att raka hela huvudet och efteråt så smörjer han in huvudet med en speciell kräm som ska hjälpa huden att återhämta sig.

IMAG1295

I Uganda är det väldigt vanligt att alla barn som går i skolan har rakat hår. Det spelar ingen roll huruvida du är kille eller tjej. Det beror på att skolorna kräver att barnen ska raka håret. Kravet kommer sig både av hygienskäl, men även av skötselskäl. Det kan vara svårt att sköta om håret om det växer ut för långt och de kräver en hel del tid för att skötas om. Det behövs antingen flätas eller göras till dredlooks. Görs inget utav detta behövs håret kammas varje dag för att de inte ska bli för tovigt och smutsigt. Hur du sköter håret här och vilken frisyr du har kan vara väldigt viktigt och många av de jag känner går till en frisör varannan vecka. Det kan tyckas vara mycket, men det finns en helt del skäl till detta. Därför tror jag att jag ska ägna ett helt inlägg åt detta lite längre fram så håll utkik.

BILD: Andrew rakar håren

 

Uganda, som jag älskar detta land

För att inleda detta inlägg måste jag lite snabbt få berätta för er vad som hände igår efter det senaste inlägget. Som jag sa väntade jag Mbale på att min pojkvän skulle komma ifrån Kampala och han kom. Resan hade gått bra och efter att vi fått i oss en chapati (det steka brödet)så letade vi upp en taxi som skulle gå vidare till Bubulo. Vi hittade en väldigt snabbt. Den var nästan full redan när vi kom och hade vi åkt med 14 passagerare som taxin var byggd för hade vi åkt efter att vi hoppat på. Den här taxin hade dock bestämt sig för att ta upp så många som möjligt innan det skulle bära iväg så till sist satt vi fyra personer i förarhytten och hela sexton personer i själva passagerarutrymmet. Något trångt måste tillstås, men ändå ganska mysigt att sitta i knät på varandra.

 

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

Av förklarliga skäl så hade konduktören svårt att stänga dörren. Vilket medförde att taxin började rulla medan konduktören försökte på att sätt och vi få igen dörren. Konduktören lyckades inte stänga dörren ordentligt utan satt ett bra tag och höll i dörren så att den inte skulle flyga upp och vi trilla ut på gatan innan chauffören upptäcker vad som pågår och stannar. De letar sedan upp ett rep som de kan binda fast dörren med. De binder repet genom fönsteröppningen på dörren och fönsteröppningen på dörren i förarhytten. Detta medför att varje gång någon vill gå ur taxin eller stiga på behövs repet bindas upp, vilket verkar vara lika problematiskt varje gång. Så där satt vi hoppackade och inbundna i en taxi som tog oss en stor omväg innan vi nåde fram till Bubulo. Varken jag eller pojkvännen hade någon känsel i benen när vi kom fram men vi hade en riktigt kul resa eftersom alla i taxin hade humor och skämtade med konduktören och chauffören om vad de försökte hitta på.

Det blev en lite längre förklaring än vad jag hade räknat med så jag berättar endast lite kort om vad som hänt i Bubulo idag. Tanken var att jag idag skulle få se budgeten för lekplatsen, men tyvärr var det en person som avlidit nyligen och begravningen hölls idag. Därför var de som skulle komma med budgeten upptagna av begravningen. Istället har vi varit runt i hela byn och omgivningarna på lördagspromenad som har letts av Jacob. Promenaden var väldigt mysig och tog oss runt handelscentrum, upp till borgmästarens hus för att sedan fortsätta ner till floden innan vi vände hemåt. Även om jag under denna promenad hade en kamera med mig, fann jag när vi kommit hem att jag glömt bort att ta bilder. Därför bjuder jag på en bild av Bubulos handelscentrum som jag tog i början av promenaden innan jag glömde bort kameran.

IMAG1259

Tiden går snabbt

Det är snart slut på Juni och mina tre första veckor här kommer till ända. Jag befinner mig i Mbale och regnet öser ner. Jag är här för att kunna ha både internet och ström hela dagen idag så att alla rapporter som ska skickas kan skrivas. Jag sitter på ett internetcafé och personalen är väldigt trevliga. De tittar dock lite undrande på mig eftersom jag var den första personen som kom in genom dörren idag och jag har sedan dess inte rört mig från min plats.IMAG1255

Eftersom jag ändå befinner mig i Mbale tänkte jag uppdatera er om hur det fungerar med avfallshanteringen här. Jag berättade i inlägget ”Avfallshantering på barnhemmet och i Bulbulo” om hur avfallshantering kan gå till i en by här i Uganda. Jag nämnde även att det finns ett annat system inne i lite större städer. Mbale har ett sådant system och även Kampala. Systemet innebär att alla hushåll i staden samlar sina sopor i diverse behållare. Det kan vara en plastpåse, en säck som används för att frakta kol i eller en papperspåse. När behållarna är fulla så ställ de undan och du börjar fylla på i nästa behållare.

En gång i veckan, eller ja på de flesta ställen är det en gång i veckan, så kommer en stor lastbil med öppet flak förbi. Då gäller det att någon är hemma, eftersom du då själv bär ut de fulla behållarna till lastbilen. Uppe på lastbilen jobbar det cirka fem personer som tar emot dina behållare och slänger in dem i mitten av flaket. För tjänsten betalar du ett par shillings för varje behållare du lasta på. Betalningen görs direkt till en av arbetarna på lastbilen. Du kan nu gå hem igen och börja fylla nya behållare med ditt avfall. Lastbilen kör sedan sin last till speciellt utmärka områden. Ofta ligger dessa en bit utanför staden så att det inte ska lukta. Där kan du se alla möjliga sopor som ligger huller om buller.

Ingen jag har pratat med vet riktigt vad som händer sedan med avfallet. Huruvida de sorteras eller inte och vad som händer med de som inte förmultnar förblir för mig ett mysterium. Jag ska dock hålla utkik efter svaret och om jag påträffar det kommer ni givetvis bli invigda i det. Jag vill däremot inte lova att det kommer ske innan denna månaden är slut eller att det sker överhuvudtaget. Det kanske blir ett mysterium för dig själv att ta reda på om du är intresserad av Ugandas avfallssystem eller om du kommer hit på besök någon gång.

En av de större gatorna i Mbale.

En av de större gatorna i Mbale.

Jag ska erkänna att det finns en annan anledning till att jag fortfarande befinner mig i Mbale även om klockan börjar bli sen. Jag väntar nämligen på att min pojkvän ska komma på besök över helgen. För tillfället sitter han i en taxi på väg från Kampala och han borde vara här om bara några minuter. Därför ska jag avsluta här nu och ta mig ner till taxi-park så att han inte förvirrar sig.

PS. För er som undrar hur det går med lekplatsprojektet så inväntar jag spänt budgeten fortfarande. DS.

Mysteriet med elektriciteten

Ännu en gång sitter jag i ett totalt mörker och skriver detta inlägg. Ni har under flera gånger fått veta här på bloggen att vi varit utan ström här på barnhemmet och många av er kanske undrar varför det är så. Det kommer sig av flera olika anledningar. Rose och Mikael har berättat för mig att det finns många hushåll i Bubulo som inte har el installerat. En del av dem använder alltså ingen elektricitet alls medan det finns de som ”lånar” elektricitet. Det innebär att man kopplar på en egen kabel på den som förser byn med ström, sedan använder man denna ström främst till små saker som lampor. Eftersom ström är dyrt både att betala månadsvis för samt att installera i husen är det relativt vanligt att man ”lånar” på detta viset.

Det är även vanligt att strömförsörjningen till hela byn stängs av emellanåt. Det kan vara för att ledningarna har tagit skada, att det regnar mycket eller helt enkelt för att människor har ”lånat” för mycket. Detta blir problematiskt för alla som använder elen, men det är bara de som betalar för elen som kan ringa för att klaga. Det medför att det inte blir så många klagomål från detta område och därför åtgärdas inte alltid strömförsörjningen så snabbt. Olika personer i byn har berättat för mig att ibland kan hela byn vara strömlös i en vecka, medan andra gånger så varar strömavbrottet endast ett par timmar.

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

I Sverige upplever jag att vi ofta tar för givet att det du alltid kommer ha tillgång till ström. Det märker jag ganska snabbt på mina egna vanor av hur jag planerar för strömavbrott. Tidigare har jag inte funderat så mycket på att jag alltid bör ha datorn och telefonen fulladdad med ström utifall det blir ett strömavbrott, därför allt som oftast finns det alltid ström så att jag kan ladda dem när jag behöver. Här har jag behövt tänka om. Nu håller jag alltid både dator och telefon laddade så långt det går när det finns ström på barnhemmet så att jag vet att jag skulle kunna klara någon dag utan att ladda dem.

Dagens ironi blev att i dag på morgonen så fanns det ström när vi vaknade. Jag och Rose åkte under dagen in till Mbale för att besöka bolaget som försörjer barnhemmet med el. Tanken var att vi skulle betala el-räkningen och ta en kopia på vilket avtal vi har med el-bolaget. Allting gick som planerat och vi åkte nöjda hem igen. Väl vid hemkomst så var strömmen försvunnen och det hade regnat under hela tiden vi varit borta så solpanelerna som är backup för lampor här på barnhemmet hade inte hunnit laddas ordentligt. Därav sitter jag nu i mörkret för att skiva detta, med en pannlampa påslagen så att jag kan se tangentbordet.

En helt vanlig dag

Dagen har gått i sin vanliga takt och det har inte hänt något sådär extraordinärt. Vi är utan ström på barnhemmet fortfarande och tanken var att jag och Rose skulle åka in till Mbale idag för att reda ut saker och ting. Det har emellertid inte skett. En anledning är att det regnade så mycket på förmiddagen att det varit svårt att ta sig fram på vägarna, därav bestämde vi att vi skjuter upp resan till imorgon bitti.

Här väntar vi på att regnet ska avta så vi kan gå till brunnen.

Här väntar vi på att regnet ska avta så vi kan gå till brunnen.

Istället har jag och barnen varit flitiga besökare vid brunnen idag. De har nämligen försökt lära mig att bära plastdunkarna fulla med vatten på huvudet. Det är vanligt här att du ser vuxna och barn bära olika saker på huvudet. På de viset kan de gå långa sträckor med tunga bördor. För någon som är ovan är det inget enkelt jobb att utföra eftersom tekniken verkligen måste sitta om du ska lycka. Vatten som dessutom är rörligt i plastdunken gör att det blir ännu svårare att hitta balansen med dunkarna.

IMAG1211

På väg till brunnen

På väg till brunnen

Jacob bär de tomma plastdunkarna

Jacob bär de tomma plastdunkarna

Brenda och jag har båda övat flitigt på tekniken idag vilket innebar många turer till brunnen, eftersom plastdunken hade en förmåga att ramla ner från huvudet och vattnet spilldes ut. Men vi hade väldigt kul och grannarna skrattade gott åt våra försök.

Brenda och jag har båda övat flitigt på tekniken idag vilket innebar många turer till brunnen, eftersom plastdunken hade en förmåga att ramla ner från huvudet och vattnet spilldes ut. Men vi hade väldigt kul och grannarna skrattade gott åt våra försök.

Idag bjuder jag på lite fler bilder eftersom dagen i sig inte har bjudit på någon större händelse. För er som undrar var det tanken att jag skulle få se en budget för lekplatsprojektet idag. Det har emellertid inte heller skett, utan jag har fått meddelande om att det bör vara klar imorgon så jag ska hålla er uppdaterade.

När jag skrivet detta sitter Edward bredvid mig och gör sina läxor innan sängdags.

När jag skrivet detta sitter Edward bredvid mig och gör sina läxor innan sängdags.

En sen hälsning

Detta blir nästan ett nattligt inlägg för mig och därför lite kortare. Klockan här närmar sig tolv på natten och syrsorna sjunger i kör. Ljudet är högt och det är nästan svårt att föreställa sig att jag snart ska gå och lägga mig för att sova till detta ljudet.

Vi är återigen utan ström här på barnhemmet och dagen har kantats av regn i massor. Innergården är för tillfället mer som en lerpöl än som den städade innergård av stampad jord jag lärt känna. Barnen har hållit sig inomhus mest hela tiden sedan de kom hem från skolan. Eftersom även solpanelerna givit upp idag har jag fått de dem vara riktigt påhittiga i sina lekar. Det är fantastiskt att se hur roligt de kan ha det genom att kittla varandra, ha dragkamp eller sjunga sånger medans de klappar i händerna på olika sätt.

Så här såg det ut idag innan regnet började

Så här såg det ut idag innan regnet började

Jag har fått lära mig flera nya ramsor av dem idag och jag känner att de ofta likna de ramsor som jag och mina jämnåriga kamrater brukade klappa på skolgården som barn. Det får mig att tänka på att barn alltid är barn oavsett var vi växer upp eller var vi kommer ifrån. De flesta barn har en kreativitet och fantasi som många vuxna endast kan beundra men kanske aldrig till fullo riktigt förstå. Exempelvis så kan jag beundra leken som Jacob och Obama vill ha med mig i där de säger till mig att kvasten är en get. Jag försöker verkligen se geten framför mig, men jag finner att jag får låtsas som om den finns där. Obama och Jacob däremot de verkligen ser ”geten” och leker därefter.

Det är samma sak som händer när jag umgås med exempelvis mina yngre kusiner i Sverige. De är i samma åldrar som Obama, Brenda och Doreen är här. Mina kusiner kan verkligen vara helt uppslukade av leken och allt utanför försvinner. De kliver in i sin egen värld där endast den lek de leker har betydelse. Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser det hända. Det visar sig även gång på gång att jag inte på samma sätt kan uppslukas av fantasivärlden. Nu ska jag i alla fall gå och slukas av drömvärlden så jag hoppas att ni alla får ha en god natt!

Tillbaka i Bubulo

Det här blir ett sent inlägg eftersom dagen har varit lång och det har hänt mycket. Som jag skrev igår så var tanken att jag skulle komma tillbaka till Bubulo under kvällen. Som med så mycket annat här så gick det inte riktigt som det var tänkt. Jag blev fördröjd i Kampala och när jag väl hade tagit mig till ”the bus-park” där bussarna till Mbale gå ifrån så var klockan redan sent på eftermiddagen. Tidigare hade Rose talat om för mig att Taxi-bussarna från Mbale till Bubulo slutar gå runt sextiden på kvällen och resan från Kampala till Mbale skulle ta minst fem timmar. Jag bestämde mig därför för att ringa Rose och se vad hon tyckte jag skulle göra. Hon tyckte jag skulle stanna i Kampala över natten och eftersom hon ändå skulle in till Mbale idag på morgonen kunde jag åka tillsammans med henne hem därifrån. Så jag stannade en natt till i Kampala.

Här ser ni några av grannbarnen som springande kom mig till mötes

Här ser ni några av grannbarnen som springande kom mig till mötes

Därför steg jag upp väldigt tidigt i morse och åkte från Kampala till Mbale där Rose mötte upp mig runt lunchtid. Sedan bar det av till Bubulo och oj vilket välkomnande! Jag hade bara precis hoppat ur bilen så kom barnen och grannbarnen springande och ropande ”Welcome home Kristi!!”. Även de vuxna tittade ut ur husen för att se vad som stod på och gav mig glada tillrop. Det blev ett fint återseende med många kramar, pussar och skratt.

Eftersom jag hade varit borta lite längre än det var tänkt ville jag ut och leka direkt med barnen. Brenda, Obama och Jacob tog mig i handen och drog med mig för att först hoppa rep. När de hade tröttnat på den leken, lekte vi att repet var en orm som skulle bita en om du rörde vid det. Efter det så lärde de mig att hoppa twister med hjälp av repet. Tänk vad barn kan vara påhittiga och vad mycket du kan göra med ett hopprep.

Här lär Obama, Brenda och Jacob mig hur man hopar twist

Här lär Obama, Brenda och Jacob mig hur man hopar twist

Ett par timmar senare var det dags för mig att ha möte med den ugandiska styrelsen för Kids of Uganda. De är nämligen med och driver lekplatsprojektet här på plats. Det var ett bra möte där jag fick lära känna styrelsemedlemmarna lite grann och vi bestämde hur vi skulle fortsätta arbetet med lekplatsprojektet. För er som undrar så är vi i processen att få fram vilka material som ska användas, vilken åtgången är och hur mycket det kommer att kosta. Jag kommer uppdatera er lite mer om projektet när vi har kommit lite längre och det börjar bli dags att bygga.

Taxi i Uganda

Som jag lovade i inlägget ”Dagens äventyr i Mbale”, kommer här en liten redogörelse för vad det kan innebära att åka Taxi i Uganda. I stort finns det i Uganda fyra olika sätt att ta sig fram om du inte själv äger ett fordon, du inte vill gå och inte har en cykel till hands. Du kan åka med vad som kallas ”Bus”, ”Taxi”, ”Boda-boda” eller ”Special hire”. Det här inlägget handlar om det fordon som kallas ”Taxi”, eftersom det är ett av de vanligaste sättet att förflytta sig på. Även i Kenya är dessa Taxis vanliga men där kallas de vid namnet ”Matatu”.

Du kan ta en Taxi mellan Mabale och Bubulo, vilket är vad jag ska gör ikväll på min väg hem från Kampala. Du kan också åka med dem inom städerna, mellan städerna, mellan distrikten etc. De kör ofta förutbestämda rutter, men ibland kan du fråga om de kan göra en lite omväg för att släppa av dig dit du ska och de flesta gånger går det bra.

Som jag förklarat tidigare är dessa fordon utformade som en minibuss och har sittplatser för 14 passagerare. I förarhytten sitter chauffören och två passagerare, medan resten sitter i bakre delen av fordonet. I Kampala brukar antalet passagerare inte överskridas allt för ofta. Däremot kan det bli vanligare ju längre från staden du kommer att chauffören stannar för att plocka upp fler passagerare än tillåtet.

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

I den bakre delen brukar det även sitta en person som kallas ”The conductor”, på svenska skulle det bli ”konduktören”. Konduktören har till uppgift att säga till chauffören när denne ska stanna för att släppa av eller plocka upp en passagerare och även för att ta betalt av passagerarna. Vidare så hänger konduktören ofta ut genom fönstret för att kunna avisera alla på gatan vart Taxin är på väg.

För att hoppa på en Taxi kan du ställa dig vid vägkanten i den riktningen du ska och hålla fram handen när en Taxi kommer förbi. Ska Taxin åt ditt håll så hoppar du på, annars väntar du bara på nästa. Vill du så kan du ta dig till speciella ”Taxi-parks” som finns i de lite större städerna. I Kampala finns det flera stycken och beroende på vilken destination du ska till så går du till olika Taxi-parks. I Mbale finns en och därifrån kör de till alla möjliga destinationer. I en Taxi-park så frågar du någon av personerna som jobbar där för att se vilken Taxi det finns plats i och som går till din destination. När du hoppa in får du vänta till Taxin är full innan den börjar rulla iväg. Du kan även välja att gå till en så kallad ”stage” för att vänta på en Taxi som tar dig åt rätt håll. En ”stage” är som en busshållplats där Taxis frekvent åker förbi och där du med lätthet kan hoppa på en Taxi. Hållplatserna brukar vara bemannade och dessa personer hjälper dig gärna tillrätta.

För att sedan hoppa av Taxin säger du helt enkelt till konduktören att du vill kliva av några meter fram. Vet du inte riktigt var du bör kliva av är det en god sak att informera konduktören om detta innan, så hjälper denne dig att hoppa av på rätt destination.

Postsystemet i Uganda

Min mormor har bott en del ute på landsbygden i Kenya och har under alla åren beklagat sig över hur svårt det kan vara att skicka post till Sverige därifrån. Det är långt till närmaste postkontor, frimärken kan vara dyrt och att hitta vykort är näst intill omöjligt om du inte befinner dig på ett ställe som är inriktad på turism. Därför har mormor också försvarat mig i alla dessa år när någon frågat varför jag inte skickade ett vykort ifrån den senaste resan jag var på. Ibland har det varit svårt att få iväg ett vykort av olika anledningar eller så har resan varit så kort att jag inte tyckt det lönade sig att skicka kort. Korten skulle ju vara hemma ungefär samtidigt som jag.

Inför min vistelse här i Uganda bad därför min morbror mig att skicka ett brev eller vykort specifikt till honom. Jag lovade att göra mitt bästa för att få iväg något och därför tänkte jag här på bloggen redogöra lite för hur postsystemet ser ut i Uganda.

I Sverige tar vi allt som oftast emot posten i våra egna brevlådor, brevinkast på dörrarna eller postboxarna i entrén på hyreshusen. På kuverten har avsändaren skrivit ditt namn, adressen till ditt hus eller lägenhet, postnummer och stad. På en del av dem är även landet Sverige skrivit. I Uganda ser det lite annorlunda ut. Många bostäder har inte en adress som är specifik för dem, utan kanske bara en väg, en by och ett distrikt att förhålla sig till som adress. Här finns inte häller några brevbärare som har funktionen att bära fram breven till dörren för dig.

Det närmaste postkontoret från Bubulo ligger i Mbale och där kan du hitta flera väggar med rader av postboxar.

Det närmaste postkontoret från Bubulo ligger i Mbale och där kan du hitta flera väggar med rader av postboxar.

Istället är systemet med postboxar vanligt här. I de flesta större städer kan du hitta ett postkontor. På postkontoren finns postboxarna som du kan betala för så att du kan uppge denna som din egen. När någon sedan vill skicka post till dig ger du dem adressen till postboxen. Det är dock många familjer som inte har en egen postbox. Ibland så delar flera familjer på en postbox eller också så används postboxen till det företag du jobbar på för att ta emot privat post. Naturligtvis med förutsättningen att företaget har en postbox, vilket inte alltid är fallet.

 

IMAG1063

När du vill skicka post skriver du adressen till den postbox du vill skicka till och sedan går du till postkontoret för att köpa frimärken och för att skicka brevet. Allt som oftast måste du in till postkontoret om du vill skicka post eftersom det är ovanligt att det står brevlådor utställda som har samma funktion som ”de gula” brevlådorna i Sverige.

Posten som skickas sorteras och läggs på stora lastbilar som kör ut posten till postkontoren i respektive distrikt. På postkontoren sorteras sedan all post för hand och läggs in i respektive postbox där du sedan hämtar ut den med hjälp av din egen nyckel.

I huvudstaden Kampala finns flera olika postkontor. Dessa är ganska lätta att hitta till och kan oftast hjälpa dig om du vill skicka post inom landet. Vill du däremot skicka post till utlandet kan det vara krångligare. Ofta hänvisar personalen på postkontoren dig till det största postkontoret i Kampala som ligger en väg upp från ”Old taxi-park”. Taxi-parken är lätta att hitta till eftersom den verkligen ligger i centrum av staden och de flesta vet hur du ska gå för att komma dit. Därifrån kan du fråga efter ”Mapera house”, så kommer de allra flesta kunna peka dig i rätt riktning.