Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Upptäcksfärd

Efter en natts sömn så mår jag helt plötsligt bättre. Det var kanske maten i Mbale som spökade.

Runt fem-tiden igår så gick jag upp till min favoritaffär för att köpa det dagliga vattnet. Patrick och jag skakade hand som vanligt och frågade varandra om hur dagen varit. När jag köpt mitt vatten så bjuder han mig på en längd bröd motsvarande svenska formfranska med blue bands smör till det. Skeptikern i mig kan inte låta bli att fundera på vad han vill få ut av det hela. Samtidigt som jag blir jätteglad när han bemöter mig på ett sådant vänligt sätt. På vägen hem ropade jag in de barn jag kunde få syn på för att ha en brödstund hemma. Tidigare har jag sett att det finns en brödrost som ligger och skräpar här hemma. Så tillsammans med Brenda, Jacob, Doreen och Baby åt jag rostat bröd med smör på. Det var också första gången för barnen, de älskade det. Väldigt fascinerade över att brödrosten producerade värme av någon anledning. Den typiska kommentaren när något är fascinerande är, Eeeeeey! Följt av någon mening på lugisu.

På morgnarna när jag hämtar vatten brukar jag se att grannarna gör mandasi (vet inte om jag berättat att det är ett sött bröd som friteras, smakar som en munk utan socker) och något liknande i mycket mindre storlek. Jag frågade Rose vad de små ”bröden” var för något. Hon berättade att det är bananer blandat med kassavamjöl (vet fortfarande inte vad kassava är på svenska) som friteras. Lät gott så jag tog med mig Andrew för att dit och köpa ett gäng. Det var tyvärr slut för dagen så vi beslutade att gå och titta på brunnen som borrades i höstas istället. Där vattnet är testat och godkänt till skillnad från ytvattenkällan där jag druckit ifrån. En väldigt fin brunn med pump och inhägnad. Lägger upp en bild på den så ni får se.

Efter brunnen bad jag Andrew att visa mig the garden(ett land som tillhör barnhemmet) som de äldre barnen och Michael brukar gräva i vid tidiga morgnar. Jag har trott att det låg i närheten av barnhemmet men det visade sig att det var en bit att gå. Man är till och med tvungen att korsa floden som rinner nedanför Bubulo. Nu under regnperioden kan jag meddela att det är ganska strömt och kallt i vattnet. Djupet var ca 20 centimeter under midjan, precis så att shortsen höll sig torra om man drog upp dem. Botten är täckt av knytnävsstora stenar som gör att man lätt tappar balansen och riskerar att åka med en bit ner. Jag hade min kamera i handen och som tur var slapp jag bada med den.  Väl framme vid landet visade Andrew mig en del av det de odlar där borta. Främst sötpotatis och bönor. Jag hade föreställt mig ett land som man har hemma på gården i Sverige men det var snarare små åkrar som täckte marken bortanför floden. Roligt att se. Får försöka hinna på dem någon morgon för att följa med och gräva.

Har glömt att berätta om nyförvärven här på gården. En av hönorna (tror det är Roberts) har fått kycklingar. Hela fem stycken. Små gula och vita piper dem omkring här på gården i ständig jakt efter mat. Igår när jag vaknade så var det bara tre kycklingar. När jag frågade Rose var de andra två tagit vägen sa hon att det troligen är örnarna som tagit dem. Jag ser alltid örnar cirkulera ovanför Bubulo så det är fullt möjligt att de blivit fågelmat. Tråkigt för kycklingarna och familjen här eftersom kycklingar innebär mat i framtiden. Själv tycker jag att örnar är ganska häftiga djur och hade gärna sett händelsen live.

Nu blir det att ta hand om disken för min del.

Hej hej…

Lite besvärligt att få med brunnen med inhägnaden

Lite besvärligt att få med brunnen med inhägnaden

Hemmastadd

Näst sista veckan är påbörjad. Nu har jag kommit in i familjen på riktigt känns det som. Helt underbara människor.

Idag har min kropp hittat tillbaka till problemen som var tidigare. Jag har heller ingen medicin att ta nu. Vi får hoppas att det inte blir lika utdraget som sist. Vet inte om jag orkar med att åka till sjukhuset i Mbale för att ta tester ännu en gång. För er som undrar så har jag inte varit så dum och druckit av samma vatten igen. Det enda jag kan minnas att jag gjort är att jag druckit regnvatten en dag. Det öste ner och jag fick slut på vatten. Så jag tog en gammal flaska, fyllde den med vatten från taket och pillade i en klortablett (för att utesluta eventuella bakterier från taket). Kan inte tänka mig att det skulle bero på detta.

Jag kan glädja er med att Jacob äntligen börjar få kläm på kortspelet. Det är en bit kvar innan han lärt sig hela kortlekens värde och färger. Men framstegen visas tydligt. Han blir så glad när han lägger rätt och man berömmer honom. Dessutom världens härligaste skratt.

Vi har börjat lära mig Lugisu/Lamasaba (det lokala språket i trakterna) här hemma. Har säkert hundra ord och meningar uppskrivna på mobilen. Vi har också pratat mycket om deras språk och grammatik. Då har det kommit fram att de inte lär ut Lugisu i barnens skola. Det är alltid engelska som gäller. Jag tycker att det är konstigt hur man inte kan lära ut deras modersmål i skolan. I de statliga skolorna så lär man ut stamspråken under fyra år. Men det är inte vanligt i privata skolor. Detta kommer alltså att resultera i att de pratar ett språk utan att kunna skriva det, främst för de yngre barnen som aldrig hunnit lära sig Lugisu i en statlig skola.

Jag har undrat hur allas flipflops kan vara böjda så fort de tar av sig dem. För någon dag sedan frågade Rose om vi hade sådana tofflor i Sverige. Ja, svarade jag och tänkte att hon menade flipflops överlag. Det visade sig att hon undrade om de var tillverkade på samma sätt. Jag vet inte. Hur tillverkar ni dem då? frågade jag. Då berättar hon att de är gjorda av bildäck. Man går upp till skobutiken här i byn så skär de ut bildäcksbitar efter fötterna. Skräddarsydda tofflor till priset av 3000 shilling (12 kr), vilket kap. Jag måste köpa med mig ett par hem så jag får se hur det går till. Den lilla detaljen att mina flipflops som jag köpte på Arlanda innan det begav sig kostade 100.000 shilling förblir jag nog tyst om.

Det fick bli allt för idag.

Vi hörs…

Vardagsskor i Bubulo

Vardagsskor i Bubulo

Kulturlektion

Femte och förmodligen näst sista gången jag besöker Mbale idag. Då det endast är två veckor kvar av mitt underbara äventyr. Har precis avnjutit lite enchiladas på hotellet, inte de bästa jag ätit men fullt dugliga.

Häromdagen var det en man i Bubulo som frågade mig om jag var omskuren. Denna fråga har dykt upp flera gånger och jag säger alltid som det är, att jag inte är det men det utförs medicinskt i Sverige om man har problem med det. Tror mest att människorna tycker det är roligt att fråga då de förmodligen vet om att vi inte omskär människor av kulturella skäl. När jag och Andrew diskade senare på kvällen så tog jag upp det med honom eftersom jag råkar veta att han gick igenom detta i december förra året. Det finns risk att Charlotte som var här just då redan berättat om detta, då hon var med och bevittnade händelsen.

Det är alltså något som varje pojke går igenom för att bli man. Du bestämmer själv när du vill göra det som jag förstått det. Själva ”ceremonin” går till så att du börjar med att dansa i tre dagar (hur dansar man i tre dagar?). Därefter samlas alla som vill titta i byn där det äger rum.  Med en folksamling kring sig går pojken fram naken till ”bödeln” för att blir omskuren. Helt utan bedövning och tre snitt senare är man färdig och nybliven man oavsett ålder. Ofattbart för mig hur man frivilligt kan ställa upp på detta. Tydligen så är man illa tvungen och att fly är inte ett alternativ. Det äger rum vartannat år så tyvärr kunde jag inte få vara med och se detta. Det hade förmodligen inte varit ett nöje men väldigt intressant att bevittna. Är det så att man väljer att fly kan du i värsta fall bli dödad när du kommer tillbaka berättade Rose. Väljer du dock att komma tillbaka ett udda år (då de inte utför omskärelser) är du fri som en fågel. Sedan jag kom hit har jag fått en del frågor angående kulturella seder osv. i Sverige. Men jag kommer inte på någonting unikt som vi gör i Sverige, dansar runt en midsommarstång möjligen? Ingenting i närheten av detta. Kan inte släppa att alla män jag möter i byn alltså gått igenom den här hemska händelsen. Förstår inte heller hur pojkarna kan vara så positiva till att få göra det som de faktiskt är.

Från omskärelse till grönsaker. Avokado är ett väldigt vanligt tillbehör här i Uganda som jag förstått det. Under lunchen igår så frågade jag Rose om det var billigt. Hon svarade att det var väldigt billig för att de växer så mycket i trakterna. Tänk om vi hade haft det så i Sverige då avokado både är utsökt och supernyttigt. Jag berättade för Rose att om du vill ha två fina avokados (tveksam böjelse) så kan du få betala ungefär 10.000 shilling(30 kr) för dem i Sverige. Helt chockad svarade Rose, om det ändå vore närmare till Sverige. Vi skulle förmodligen kunna fylla hela den där med avokado för 10.000 shilling tillade hon och pekade på en svart behållare större än ett oljefat. Helt sjukt tänkte jag med viss misstanke om överdrift.

Sedan Annika lämnade Bubulo har jag varje dag gått upp till marknaden för att köpa en bit ananas. Detta är alltså tjugofem dagar vi pratar om. Tjugofem gånger har jag gått dit med hopp om att få äta ananas. Inte en enda dag har det funnits. MEN! Igår gick jag in i mitt rum, packade på mig 2000 shilling för att gå upp med Joyce matlåda och börja jakten efter ananas. Där var dem, säkert tio stycken hårda skal med grön frisyr på. Helt underbart! Frågade om att få köpa en fjärdedel men damen vägrade skära i frukten så jag lämnade marknaden med en hel ananas för 2000 shilling. På hemvägen ropade jag in mina Ugandiska bröder och systrar för att ta del av fyndet. Så där satt vi, utanför huset viskandes och delade på en ananas medan högsta hönset sov middag. Mysigt värre.

Nu ska jag ropa in en buda buda för att åka och köpa snickers…

PS. försökte lägga upp en bild på Andrew, internet krånglar med bilder här. Försöker ikväll istället. DS.

Geografi och myrjakt

Trenden fortsätter med elproblemet. Kom tillbaka innan läggdags igår och var borta när jag vaknade. Finns fortfarande lite att hämta ur solpanelerna trots att solen inte visat sig på hela dagen. Första gången sen jag kom hit som det varit heltäckt himmel utan regn, känns som hemma helt plötsligt.

Jag har länge tänkt att jag ska spara en bild på en världskarta när jag är i Mbale men glömt det varje gång. Häromdagen så hittade jag faktiskt en världsatlas här i huset, att jag inte tänkte på att leta här tidigare. Hursomhelst så har jag suttit och tittat i den med barnen. Frågat lite frågor om länder, städer, världsdelar osv. Då bad jag alla barn att peka ut Uganda, tänkte att sitt eget land bör man ändå ha koll på. Även fast varje land på hela kartan var textat så var dem ute i både Oceanien och Nordamerika och gissade. Jag tänkte, Okej, Afrika då?  Inte en susning där heller. Försökte förklara att det finns världsdelar och länder, Uganda ligger i Afrika sa jag och pekade ut kontinenten. Dock utan framgång. Eftersom Uganda är väldigt litet på en hel världskarta tänkte jag att det kanske är lättare att peka ut Tanzania som ändå är ett av grannländerna. Det hela slutade med att jag fick peka ut och berätta för dem var både Tanzania och Uganda låg. Jag har ganska dålig koll på när jag lärde mig var Sverige låg men är ganska övertygad om att jag kunde det på lågstadiet åtminstone. Om det inte finns redan så tror jag en sådan liten sak som att hänga upp en världskarta i skolan skulle hjälpa en hel del. Som jag sagt tidigare ska det bli intressant om jag får följa med till skolan sista veckan då barnen börjar igen.

Nu varnar skåpet för solpanelerna för tredje gången. Ska försöka skriva om en till sak innan de lägger av helt. När jag vaknade den här morgonen så var hela gården täckt av små genomskinliga vingar. Jag tänkte inte mer på det. Senare under dagen så såg jag att Michael stekte något över elden. Eftersom detta var efter lunch och långt kvar till middag blev jag nyfiken på vad han gjorde. Då torrostar han white ants som det heter. Stora flygande myror, kropparna ser ut som en svensk geting ungefär och vingarna är kanske fyra centimeter långa och genomskinliga. Då har tydligen Andrew gått upp i natt för att fånga dessa myror. De dras till ljus som alla andra insekter (jag har hört att detta fenomen är för att de använder månen för att navigera sig, lampor blir månen i deras ögon) och när de nuddar lampan ramlar vingarna av och myrorna faller till marken. De är fortfarande vid liv och kan fortsätta leva utan vingar som jag förstod det, växer ut nya till slut. Så fångar man dem när de ligger där på marken och lägger dem i en skål. Dagen efter torrostas dem levande och saltas sedan äter man det som snacks. Även om jag testat kackerlackor, gräshoppor och spindlar tillagade på liknande vis så var jag skeptiskt. Ser ganska motbjudande ut. Jag tog en och tittade på den medan Michael övertygade mig om att jag måste ta tre för att känna något. Tre myror i magen och vilken smaksensation. Verkligen mer än gott. Oljan från deras skal kompinerat med saltet och rostningen smakade verkligen bra, på riktigt. Så länge man blundar skulle jag mycket  väl kunna äta detta istället för popcorn eller nötter. Kanon! 🙂

Nu måste jag sluta innan elen dör helt.

Hejdå så länge!

PS. Jag märker själv att kvaliteten på mina inlägg varierar lite. Ibland har jag inte lika mycket tid och själ att lägga i skrivandet. Hoppas ni har överseende. DS.

Michael rensar myrorna från vingar som blivit kvar.

Michael rensar myrorna från vingar som blivit kvar.

Onsdag

Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering av bloggen. Igår skulle jag skriva ett inlägg men solpanelerna var urladdade och solen vägrade titta fram. Elen har lyst med sin frånvaro hela veckan med undantag för några korta stunder på kvällarna. Har därför inte hunnit ladda upp datorn.

Så vad har hänt sen sist. Ska jag vara ärlig så är det ganska lika varje dag, lite rutin på något sätt. Detta gör det svårt att hitta på något att skriva om även om en vardag för mig är något helt annat för er.

Jag kan börja med att jag äntligen har fått ett Ugandiskt namn, ett tribe name som det kallas. Alla här (med alla menar jag givetvis inte varenda människa i Uganda utan snarare alla jag har träffat sen jag kom hit) har ett engelskt namn och ett tribe name. Några exempel på barnens namn som jag kan: Mandu Jacob, Bezinga Edward och Wasike Joel (osäker på samtliga stavningar). Mitt första namn skapades redan i början av min vistelse. Namnet var Masaba, helnöjd som jag var över att få ett local name så nöjde jag mig med det. Häromdagen sa dock Rose till mig att det är jättemånga volontärer som kallats Masaba, bara för att det betyder Mount Elgon och eftersom mycket förknippas med det berget häromkring så valdes det namnet. Jag kan ju inte gå runt och vara som alla andra tänkte jag, samtidigt som jag bad om ett annat namn. Nu har vi kommit fram till det ultimata namnet.
Busima Carl Wictor Magnusson är härmed mitt fullständiga namn. Busima betyder posho (huvudrätten nummer ett i Uganda) på deras språk och uttalas whosima. Mer än nöjd med det nya namnet.

Det visade sig också att jag haft fel angående brunnen under min vistelse. Av någon anledning har jag fått för mig att brunnen som finns här är ytvattenkällan där vi hämtar vårt vatten ifrån. Det är också detta vatten jag druckit av innan jag blev sjuk. Jag fick reda på så sent som idag att brunnen är en djupgående, borrad brunn som vi har hemma i Sverige med pump och hela den biten. Den ligger en bit bort och därför hämtar vi oftast vatten vid ytvattenkällan. Nu förstår jag varför min mage strejkade i en vecka, vattnet var från ytvattenkällan. Det vattnet ska tydligen inte vara lika bra och ännu sämre under regnperioden (april-maj).

Under de senaste dagarna har jag börjat lägga märke till alla som frågar efter pengar eller saker jag ska köpa till dem. Första tiden var det mest hemlösa som knappt har kläder men nu börjar det bli fler och fler. Visst jag förstår att de har det tufft och att jag säkert har det bättre ställt än många av dem. Men jag är ju inte rik bara för att jag råkar ha en annan hudfärg. Detta gör ju också att jag blir mer misstänksam när människor kommer och sätter sig för att prata med mig. Är du genuint intresserad eller finns det en hake med detta? tänker jag. Det är inte så att jag har råd att ge pengar till hela byn och vill heller inte stämpla alla turister som vandrande plånböcker. Det blir bara fel. Visst kom och sätt dig och ät lite popcorn med mig medan vi spelar kort, det går utmärkt. Men jag skulle aldrig ge pengar till någon helt utan vidare. Dessutom fungerar jag så att ju mer någon ber om något desto mindre vill jag ge.

Nu börjar solen titta fram som den alltid gör kring den här tiden. Det betyder att jag ska träna och duscha för att sedan spela lite kort i byn.

På återseende….

/Busima

Halvtid

Som rubriken lyder så har jag varit här i mer än tre veckor nu. Trivs som fisken även om jag saknar vissa saker hemma. Alla på barnhemmet och i Bubulo är helt underbara. Kunde inte känna mig mer välkommen.

Rose åkte till Kampala igår så det har varit föräldrafritt i snart två dagar. Inte lika allvarligt här hemma. Lite skönt om jag får säga så. Tolka mig rätt. Jag gillar verkligen Rose, en riktig toppen-mamma. Men ibland kan det vara lite strikt med barnen när hon är i närheten, nu har det varit mer slappt. Hon kommer tillbaka ikväll som jag förstod det. Då hon förhoppningsvis har med sig en traditionell Afrikansk skjorta som jag bad henne leta efter. J

Måste bara berätta om igår när jag gick upp för att köpa mitt dagliga vatten. Då när jag kommer upp till Patrick i kuren för att köpa one big bottle of water så säger han I’ve bought this one for you och ler. Oförståendes när jag får tillbaka pengarna går jag därifrån med en gratis flaska vatten. Väl hemma berättar jag att jag fick flaskan gratis. Joyce förklarar att det är för att jag är stamkund och man gör så mot kunder som kommer tillbaka. Väldigt fin gest tycker jag. Särskilt när jag vet att de flesta människor här inte har det så bra ställt ekonomiskt.

Idag tjatade Jacob som vanligt på mig att vi skulle spela kort. Han är den enda på barnhemmet som inte lärt sig det Ugandiska kortspel som alla spelar här. När han spelar kommer oftast de äldre barnen in och tar korten av honom för att spela åt honom. Jag säger åt dem att låta honom spela själv annars kommer han aldrig att lära sig. Han har börjat inse att han får spela när det är bara är han och jag, därför går han oftast till mig och viskar you and me play?  När vi spelar försöker jag inte säga till honom vad han ska lägga utan snarare fråga vad han tror och varför. Det är dock svårt då han har ganska svårt med engelskan. Jag har försökt sagt åt barnen att lära honom på deras språk men dem tar hellre över eller säger rakt ut vad han ska lägga. Jag brukar göra lite tester om han kan värden och färger på korten. Färgerna har han lärt sig. Idag testade jag om han kunde placera olika kort över eller under åtta. Det var helt omöjligt han kunde inte ens tyda vilken siffra det var. Jag blev lite ställd då jag trodde han kunde siffror. Han är ju ändå åtta år. Så nu blir mitt ”mission” under de tre veckor som är kvar att lära honom att förstå en kortlek.

Jag kan ju berätta för er som inte vet. Han hittades när han var fem år gammal, kunde varken gå eller prata. Han var undernärd och magen var helt utspänd. Han har alltså börjat från noll sen han kom hit, det vill säga att han endast är tre år gammal i tänkandet. Jag är osäker på om han får någon extrahjälp för detta eller om han får gå i en lägre klass. Jag vet att bara att han går med Obama och Brenda i ”baby class”. Edward berättade faktiskt i skrivande stund att Brenda och Obama går i the top medan Jacob går i the middle. Det var ju bra men jag tvekar på att han får den hjälp han behöver, då han ligger en hel del efter gentemot de andra. Det känns jobbigt att se detta och veta att han kommer att ha det avsevärt mycket svårare än andra under sin uppväxt. Jag hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver i skolan. Han är en riktig toppengrabb som jag gillar till tusen.

Nu ska jag äta sötpotatis, bönor, eggplants (på svenska?) i jordnötssås och avokado.

Förresten, glöm inte att följa kidsofuganda på instagram.

Ha det gött…

Eftersom större delen av inlägget handlade om Jacob

Eftersom större delen av inlägget handlade om Jacob

Bubulos topp

Efter dagar av tjat fick jag med mig Andrew, Edward och Joel på bestigningen av berget i bakgrunden av samhället Bubulo. Jag föredrar att säga berg även om det kanske klassas som kulle.

Runt tiotiden efter frukost begav det sig. Tempot på grabbarna var snarare strosa på semesterort än bestiga berg. Jag hade ju packat kameraväskan, snörat åt mina snabbaste skor och var inställd på hike. Åskmolnen lurade dessutom över Mount Elgon (högsta berget i trakterna, någonstans över 4000 möh om jag minns rätt), så tempot var avgörande. Jag underskattade kullen med dess extrema lutning och milt uttryckt eländiga terräng. Över två timmars svettig marsch genom djungel och potatisland tog det att nå toppen. Jag frågade Andrew om det inte fanns några ormar här? Yes, but it’s not common. Okej tänkte jag och försökte låta bli att tänka på hur långt vi hade till närmaste sjukhus eller hur min räddningsaktion skulle sett ut om Andrew som säkert väger 80 kg blev biten.  På toppen bestämde sig molnen som jag pratade om tidigare för att anlända. Vi började rusa ner från berget utan att tänka på vilken väg som var bäst. Detta resulterade i en hel del sår och trasiga fotleder, dessutom hade Andrew inget mer än flip flops på fötterna. Bara timmen senare satt vi hemma och åt lunch i torra kläder. Väl uppskattat efter ett förmiddagsäventyr.

Jag hade räknat med att ta en hel del bilder under äventyret. Dessvärre fick jag inte hålla i kameran mer än några få sekunder under vandringen. Barnen har en tendens att vilja knäppa bilder. Så med 200 bilder på minneskortet tänkte jag ändå att en del dugliga foton måste det finnas. Tyvärr var nästan alla oskarpa, knäppta ner i backen eller upp i molnen. Vi kunde heller inte använda kameran under nedfärden på grund av regnet.

Idag har vi mest städat, spelat kort och ätit mat. Rose ska resa till Kampala (Ugandas huvudstad, ca 5 timmars bussfärd från Mbale) för att se en släkting eller vän ta examen idag. Jag vet inte riktigt hur det är tänkt med den resan eftersom hon i detta nu ligger och sover middag. Får se om hon kommer iväg innan det slår om till lördag. Jag funderade också på att följa med bara för att se Kampala och göra något annat i ett par dagar. Beslut hör dock inte till min vassaste sida så det lär bli obestämt fram till Rose har åkt.

Jag fick reda på lite mer om Obama igår. Han är tydligen hos sin syster och ska bo där hela lovet då dem saknar att ha honom i närheten. Tråkigt för min del dock, ett riktigt charmtroll som är underbar umgås med. Vass på engelska dessutom.

Hoppas alla där hemma har haft roligt på valborg och att värmen smyger sig på snart. Jag förväntar mig sommar om tre veckor, då det är dags för mig att sätta min fot i Sverige.

Tack och hej så länge…

Fick bli samma bild som på instagram då detta var den enda bild jag ansåg duglig.

Fick bli samma bild som på instagram då detta var den enda bild jag ansåg duglig.

Bild blir till skrift

Ibland händer det att jag har en kamera tillhands som jag av någon anledning inte tar upp och använder när det behövs. Jag blir så irriterad på mig själv när något udda inträffar och jag inte förevigar det. Anledningen till att jag inte gör detta är antingen för att det känns opassande eller är omständigt. I efterhand kan jag älta detta om och om igen, blir galen på mig själv. Igår var senaste gången det inträffade.  Nu ska jag försöka förklara i skrift det bilderna annars hade visat.

Klockan var runt 15:00 och jag började packa ihop mina saker för att åka hem från hotellet i Mbale. Då himlen öppnar sig och dagens monsunregn börjar. Jag väntade ut ovädret i ca 45 minuter då jag inte gärna ville sätta mig på en Buda buda(motorcykeltaxi som är det smidigaste färdsättet här) i hällregn. När jag kommer ut från hotellet så kommer det en motorcykel och frågar mig om jag vill ha skjuts. Jag frågar honom om han kan köra mig till ”taxiparkeringen” där man åker vidare ifrån. Yes, säger han varpå jag försäkrar mig om att det ska kosta 1000 shilling (3 kr) för att slippa argumentera pris vid ankomst.

Väl där står det uppskattningsvis ett tjugotal minibussar som väntar på att fyllas samtidigt som hundratals framtida passagerare, försäljare och chaufförer trängs på den lilla jordstampade plätten mellan byggnaderna. Det här är höjdpunkten när man besöker Mbale.

En vägg av människor kommer fram och försöker överrösta varandra med frågan om vart man är på väg. Även om du viskar namnet på din destination så dröjer det inte många sekunder innan varenda människa skriker Bubulo? Bubulo?  Here! Here! samtidigt som alla försöker övertyga dig om att deras bil är mest fylld. Det är just det man letar efter, den bil som innehåller flest människor då bilarna inte lämnar förrän de är fulla. Alla försöker också locka med att deras bil lämnar när vi sitter three three(tre personer på varje rad då det bara finns tre säten). Efter att ha tittat in i alla bilar fick det bli en med elva passagerare i. Jag kan tillägga att när vi lämnade Mbale så delade jag rad tillsammans med fyra vuxna och två barn. Som packade sillar begav vi oss mot grusvägarna i Manafwa (distriktet där Bubulo ligger).

Som jag sa så regnade det en del tidigare. Detta hade tydligt satt sina spår efter de röda grusvägarna. Efter ca en timmes bilfärd i lervälling och gropar kommer vi fram till en lång backe där det står massvis med bilar uppradade efter varandra. Vi stannar nedanför backen och funderar lite över vad det är som har hänt. Ganska snart inser vi att alla som står där har gjort ett tappert försök med att komma upp. Problemet är inte att det är för halt på vägen utan att det står lastbilar parkerade mitt i vägen, vilket betyder att man måste köra i diket. Dessa bilar är dock inte byggda för den här typen av terräng. Alternativet är en avstickare som går som ett stort C runt lastbilarna där också ett femtiotal ungdomar står och väntar av någon anledning.

Det är nu den mest häpnadsväckande händelsen under resan inträffar.

Den alternativa vägen inleds med en gigantisk lergrop följt av en väldigt brant backe, jag skulle inte ens rekommendera en fyrhjuling att ta den. Med drygt 20 personer inpackade i ”Toyotan” ger vår chaufför full gas upp för den långa backen. För att sedan ta avstickaren till höger. Hur tänker han nu? funderade jag. Efter två sekunder sitter vi helt fast i den djupa leran. Kort därefter kommer hela horden av ungdomar, puttandes och skrikandes får de upp oss ur leran och vi är ”räddade”. Det dröjer inte länge förrän de stoppar oss och inleder en diskussion med vår chaufför, mannen bakom ratten plockar fram 2000 shilling och vi får köra vidare. Barnen springer alltså ut till vägarna när det har regnat och letar efter pengar att tjäna.  Jag älskar det!

Väl hemma väntade middag som bestod av ris med tomatsås och avokado. Väldigt uppskattat nu när jag kan äta igen. Min efterrätt fick bli snickers, cola och film. Riktigt efterlängtat med lite fredagsmys.

Nu ska jag gå upp till byn för att spela lite kort…

Mbale

Idag är jag tyvärr inte på barnhemmet. Efter städning och frukost begav jag mig till Mbale för att inhandla lite förnödenheter samt använda wi-fi på ett resort här. Inte mycket att berätta faktiskt men passar ändå på att skriva ett inlägg här då internet är gratis. 

Igår påbörjade jag min antibiotika trots att jag var på bättringsvägen. Orkade inte hatta fram och tillbaka med magproblem hela tiden. Direkt när jag vaknade idag kände jag mig mycket bättre. Kanon! 🙂 Jag har också ”bokat tid” med de äldre barnen (Edward Joel och Andrew) att vi ska ta oss upp för berget på onsdag. Följer dem inte med då så tar jag mina skor och knatar upp själv.

Under gårdagen var det strömavbrott som hade varat senaste dygnet. Det händer verkligen titt som tätt. Ingen aning om när eller hur länge. På eftermiddagen när dagens regn kom in så passade alla i huset på att sova middag. Jag är allergisk mot powernaps så jag knäppte på min dator för att titta på film. Från att första barnet vaknade dröjde det inte länge förrän alla sju hängde på min fåtölj för att titta på The Guardian med svensk text. Under tiden som vi tittade så fick jag en hel del intressanta frågor. Varav en som jag fastnade särskilt för.

Is it Sweden? frågade Edward och pekade på skärmen
No, it’s America. svarade jag och undvek att gå in på USA och Nordamerika
But they talk Swedish?
No, the language in America is English. Can’t you here they’re speaking English? svarade jag och höjde volymen
Ahaa, now I can here it. svarar han
But what’s their real language? tillägger han som att det skulle finnas ett till språk
It’s English! There’s like at least five countries in the world that only has English as their main language. försökte jag förklara samtidigt som jag räknade upp massa länder där Engelska är huvudspråket

Han blev liksom ställd av detta. Förstod verkligen ingenting. Då tänker jag att Edward är en av de bästa eleverna i sin skola. Barnen går också i en bra skola gentemot andra barn i närheten. Deras dagar är dessutom jättelånga. Hur lite vet man om omvärlden här i Uganda egentligen? Det ska bli så intressant att få komma till deras skola när dem börjar igen. Få se hur en skoldag ser ut här.

Nu ska jag börjar röra mig mot Bubulo igen.

Hejdå så länge….

Måndag morgon

Klockan är sju på morgonen och jag ligger här i sängen utan att kunna somna om. Tänkte därför skriva lite om saker jag inte tagit upp de senaste dagarna.

Som ni märkt har alla varit lite sjuka på barnhemmet. Jag vet inte om det oftast är så eller om det är mycket nu. Doreen börjar bli äntligen bli bra igen, hennes utslag minskar och hon behöver inte använda salva varje kväll. Jacob har tidigare klagat över smärta kring örat och varit uppsvälld och besvärad. Igår mot kvällen kändes han piggare, sprang runt och lekte som vanligt.

När jag och Rose hade varit på sjukhuset så frågade jag henne om hon fick någon medicin utskriven. Hon fick recept på medicinen men pengarna räckte bara till undersökningen. Hennes medicin skulle kosta 238.000 shilling, vilket motsvarar ca 750 kr. Hon pratade som att det var bra, nu har jag gjort undersökningen, nu kan jag spara till medicineringen när jag vet vad det är.

Obama har varit borta i ungefär tre dagar. Ingen vet var han är men det är tydligen helt normalt. Han brukar kunna försvinna och bo hos kompisar ibland. Tre dagar? Hade det inträffat i Sverige hade hela landet gått skallgång och varenda tidning hade inte skrivit om annat. Igår när jag gick för att handla vatten så hörde jag en röst som ropade mitt namn. Jag trodde att det var någon av grannarna men det var Obama som ropade. Han vägrade komma och säga hej så jag fick springa ikapp för att träffa honom, sedan pyste han vidare.

Det fattas någonting när jag ligger här i mitt mörka rum och skriver. Just det, ett av tuppljuden är borta. Hans lår ligger ju i min mage. Jag som skulle se slakten, så glömde Michael säga till mig när det var dags. Värdelöst! Missförstå mig rätt, jag älskar djur. Tycker att djur är underbara och vill absolut inte döda djur. Hatar all djurmisshandel och liknande hemska saker. Men. Jag älskar också kött och accepterar fullt ut att djur dör, så länge detta sker på ett humant sätt. Jag ville helt enkelt se hur en slakt i Uganda går till.

Jag har också totalt glömt bort att berätta om i fredags då barnen klädde sig i skoluniformer för att trippa iväg till skolan. Redan efter en timme var de tillbaka. Dem skulle bara hämta sina omdömen och betyg som alla barn får hem till sina föräldrar. Då dessa barn inte har föräldrar i närheten så blir det Rose som agerar förälder. Det blev beef (nötkött alltså) till alla som belöning för att de jobbat hårt i skolan. Jag lägger upp en bild på Jacobs omdöme.

Nu ska jag skura huset innan alla vaknar…

Rose läser Jacobs omdöme från skolan

Rose läser Jacobs omdöme från skolan