Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Tema för April: Högtider i Uganda

Denna månad har vi tema: Högtider i Uganda. Men även begravningar och religion kommer med eftersom det är väldigt sammanflätande ämnen. Jag hoppas ni tycker det är lärorikt och intressant! 🙂

Jag tänkte börja med att presentera viktiga datum i Uganda.

Omkring 90 procent av befolkningen i Uganda är kristna och firar likt Sverige påsk och jul. Men det finns några andra viktiga högtidsdatum i Uganda också.

 

Martyrernas dag 3 juni

Martyernas dag firas till minne av Ugandas tjugofyra första kristna som på grund av sin tro mördades på befallning av kung Mwanga II mellan år 1885 och 1887. Alla utom två (som var anglikaner) tillhörde den romerska-katolska kyrkan och helgonförklarades av påven Paulus VI på 1960-talet. På Martyrernas dag samlas människor för att be tillsammans och många vallfärdar till Namugongo där de brändes på bål.

 

Nationaldagen 9 oktober

Den 9 oktober sprider sig glädjeyran över hela Uganda. Då firar man nämligen att landet blev självständigt från Storbritannien år 1962.

 

Jul 23-26 december

I Uganda påminner julfirandet ganska mycket om det i Sverige.Men julen kallas för Sekukkulu och firas den 25e december. Människor samlas med sina familjer, ofta ute på landsbygden där de äldre generationerna fortfarande bor. Den 23:e lagar man mat inför de kommande dagarna. Ofta lagar man mycket mer mat än vad bara familjen kan äta. Det beror på att det är sedvänja att kunna bjuda oväntade gäster på mat eftersom många under julen passar på att hälsa på hos vänner, grannar och familj man inte sett på länge.

Många barn tycker att det är roligt med julafton för att det är den enda dagen på året som man får äta och dricka särskild mat, till exempel läsk. Även för männen är just julens drycker speciella. Runtom i Uganda träffas de efter lunchen på julafton för att brygga särskilda lokala juldrycker. En annan viktig jultradition är att köpa helt nya kläder att använda i kyrkan på julafton.

 

Människor samlas med sina familjer, ofta ute på landsbygden där de äldre generationerna fortfarande bor. Den 23:e lagar man mat inför de kommande dagarna. Ofta lagar man mycket mer mat än vad bara familjen kan äta. Det beror på att det är sedvänja att kunna bjuda oväntade gäster på mat eftersom många under julen passar på att hälsa på hos vänner, grannar och familj man inte sett på länge.

Många barn tycker att det är roligt med julafton för att det är den enda dagen på året som man får äta och dricka särskild mat, till exempel läsk. Även för männen är just julens drycker speciella. Runtom i Uganda träffas de efter lunchen på julafton för att brygga särskilda lokala juldrycker. En annan viktig jultradition är att köpa helt nya kläder att använda i kyrkan på julafton.

 

Bildbomb

bild2

Typiskt ugandisk mat.. Bland annat; biff, kyckling, chipati, kålsallad, ris och g-nuts sås..

 

bild5

Jacob, Obama och Brenda har precis kommit hem från skolan. De minsta barnen (dessa) slutar kl.13 och de större barnen slutar kl.17.

bild4

Joel!

bild6

Obama och Jacob- busungar! Jacob är 8 år och Obama är 6 år.

bild7

 

Vackra miljön runt floden.

 

 

 

bild9

 

bild8

Edward hjälper till att hämta vatten.

bild10

Doreen blir rakad av Andrew. I deras skola måste alla (flickor och pojkar) ha rakade huvuden.

Fredag.

Ja, då var det fredag. Herregud vad dagarna rinner iväg. Jag börjar känna mer och mer att jag inte vill lämna. Jag känner att detta är mitt hem; mina rutiner som jag har skapat, mina vänner jag har hittat och min familj som jag bor med. Fast människan är en överlevare, man anpassar sig lätt och hittar en ny vardag. Men jag vill såklart åka hem; tillbaka till min lägenhet, familj och vänner och allt som kommer med mitt liv i Stockholm. Men jag vill också alltid komma ha denna upplevelse i tankarna och i hjärtat, för jag känner redan nu att denna upplevelse har haft väldigt positiva effekter på mig. Ah det är svårt att förklara allt i ord, jag låter allt få smälta i sin tid.

Inatt anländer alltså Wictor, väldigt kul. Jag hoppas det blir bra!
Obama är däremot inte alls bra. Han blev hämtad igår av sin faster som alltså bor i en grann by med Obamas 2-åriga lillasyster. (han bor inte där eftersom hon inte kan ge dem båda ett bra liv, jag har frågat Rose och hon har berättat att Obama tycker det är kul när de besöker och när han ibland bor hos dem men han ser barnhemmet som sitt hem). Tillsammans åkte dem till sjukhuset, han har tydligen återfått malaria och mår rätt dåligt. Stackars liten! Jag läste att vissa typer av malaria ger återfall då och då, även upp till flera år. Jag tror att de värre typerna av malaria är svårare att bli av med och ger sig så inte lika lätt med bara några tabletter.

Bildbomb.

Här kommer ett gäng bilder

bild3

 

Baby är en glad liten tjej!

bild4

Baby igen med nya kläder som en skola i Sverige har sytt och skickat ner.

 

bild5

Alla barnen visar upp sina nya kläder som de duktiga barnen i Sverige har sytt.

bild6

Baby, jag, Tove och Obama busar lite.

 

 

bild7

Tjejerna!

bild1

Obama, Jacob och Brenda åker boda-boda till skolan eftersom det regnar så.

 

 

Kids of Uganda fyller 3 år

OLYMPUS DIGITAL CAMERAIdag, 9:e april,  är det tre år sedan det konstituerande mötet för Kids of Uganda hölls! Det var då 23-åriga Cecilia Kleimert som efter ett halvår som volontär i byn Bubulo i östra Uganda tog initiativ till att starta ett barnhem i området tillsammans med en ugandisk vän.

Cecilia fick med några svenska kompisar och familjemedlemmar på banan, och de startade tillsammans den ideella föreningen Kids of Uganda. Ett halvår senare påbörjades bygget av barnhemmet och snart hade de första barnen flyttat in. Vår utgångspunkt är dock att det bästa för föräldralösa barn är att växa upp i en familj, och av denna anledning började vi redan 2013 att stödja fosterfamiljer i byn. Idag består Kids of Uganda av en styrelse av sju unga, drivna personer och verksamheten i Uganda fortsätter att växa. Här är några av milstolparna på vår resa:

  • April 2012 – Organisationen startar med: ett halvfärdigt hus som nuvarande barnhemsföreståndarinnan Rose ägde. I början av 2013 står barnhemmet färdigbyggt och de första barnen är redo att flytta in. Därefter har barnhemmet byggts till efter hand med mur och köksbyggnad.
  • Januari 2014 – Styrelsen växer till 9 operativa medlemmar, och strax därefter utvecklas fosterfamiljsverksamheten. IMG_3615.JPG
  • Sommaren 2014 – Föräldralösa Hassan blir med hjälp av Kids of Uganda sponsrad att vara med på Gothia Cup, och startar därmed sin fotbollskarriär i Europa, bort från fattigdom.
  • December 2014 – Brunn med borrat dricksvatten är färdigbyggd. 
  • Under dessa tre år så har vi även haft en del samarbete med svenska skolor där vi hållit föredrag om Uganda och Afrika. Flera av dessa skolsamarbeten har genererat olika typer av insamlingar, exempelvis Operation Dagsverke som bidrog till byggande av brunnen i Bubulo.
  • Vi har skickat flertalet volontärer och praktikanter som har stöttat vår verksamhet på plats i Uganda.
  • Vi har även numera tre heltidsanställda på plats i Uganda. Framförallt så stöttar vi föräldralösa barn i totalt femton fosterfamiljer och de sju barn som bor på barnhemmet! Vårt arbete har hittills lett till att flera av dessa barn numera kan gå i skola, får den sjukvård de behöver samt har vårdande och stöttande förebilder och vårdnadshavare runt sig.

 

Rose and CeciliaPå vår treårsdag så vill vi passa på att tacka alla våra medlemmar, sponsorer och månadsgivare för allt stöd, vi hade inte kunnat göra det utan er! Tillsammans har vi gjort verklig skillnad för barn och vuxna som förändrat deras liv. TACK!

Torsdag.

Det finns några uttryck här som det tog ett tag innan jag lärde mig innebörden av, exempelvis; ”You look smart” och ”You are lost?”. Det första betyder att man är klädd smart, man är rätt klädd och det senare betyder att man har varit borta, folk har inte sett en, saknat en. Det är intressant hur språket är olika, men ändå så lika. Likaså gjorde jag ännu en iakttagelse igår, jag satt med barnen igår och hjälpte dem med deras läxor när Doreen frågade om hjälp. Jag hjälpte henne men såg också svaret på en av hennes andra frågor; ”Vilken dag börjar veckan med?” varpå hennes svar var söndag. Jag kände mig lite dum men för mig så börjar veckan med en måndag, ni vet vilodag på söndagen och måndag börjar en ny arbetsvecka. Men jag kan ju ha fel. Men där också; vi är alla så lika, men våra kulturer, traditioner och omgivningar skiljer oss åt, på ett väldigt förståeligt sätt. Inget är rätt, det finns inget rätt och fel med att leva ett liv. Ja, jag vill ju inte gå för djupt in på detta men jag gör ibland små iakttagelser och sen börjar hjärnan arbeta.

Nya volontären Wictor kommer 02:55 på lördags morgonen (natten), så inför hans ankomst ska jag städa och fixa rummet. Rose ligger tyvärr i sängen, hon har både malaria och ryggont. Jag hoppas verkligen hon blir bättre snart, hon är verkligen husets Queen. Obama är i alla fall på benen och är i skolan idag. Skönt! Han är den enda i huset som inte har gjort ett HIV test berättade Rose, vilket jag rådde henne att göra. Alla barnen (och personalen också tror jag) tar tre tester per år. Vilket är väldigt bra.

Japp, nu ska jag börja packa ner allt så småningom. Känns så otroligt konstigt. Men, allt har sin väg och nu börjar en ny tid för mig. Men tiden här i Bubulo har alltid en plats i mitt hjärta.

Vi hörs imorrn!

Onsdag.

Det blev dessvärre inget bil-åkandes igår, fältet vi skulle använda var för lerigt och förstört av regnet. Men vi håller tummarna på att det kan vara uppehåll ett tag så fältet kan återhämta sig.

Igår, medans barnen var i skolan, hängde jag med Rose, Robert och Michael. När jag skulle gå in till staden för att köpa vatten såg lilla Baby Krystyn mig och sprang fram och skrek ”Annnnnniiiika”. Hon följde med tillbaka till barnhemmet, och somnade rätt snabbt i min famn medans jag läste en bok. Den perfekta förmiddagen med andra ord. Däremot är lilla Obama sjuk igen.. han var kokhet och ville inte äta eller dricka. Så han sov mest hela dagen, men är på lite kryare idag, vi får hoppas att han återhämtar sig helt snarast.

Eftermiddagen fortsatte i samma lugna tempo; regnet öste ner så vi alla myste inomhus. Senare gick jag och Rose upp till stan och satte oss med några andra och umgicks. Rose berättade för mig att väldigt många i staden säger väldigt fina saker om mig. Att jag är otroligt vänlig och alltid glad, det var väldigt snällt sagt och jag blev naturligtvis väldigt glad. (inte för att jag ska sitta här och skriva allt som är positivt om mig men jag blev bara så glad). Jag gillar alla människorna här i Bubulo också. Men jag måste erkänna att jag ändå märker av kultur krocken, inte på ett negativt sätt utan mer bara ett konstaterande.

På lördag morgon 02:55 landar nya volontären. Det ska bli kul! Då ska jag lära honom allt jag kan innan jag själv åker tillbaka till Sverige.

Lära Rose att köra bil

Sista tisdagen.. för om en vecka åker jag till Kampala och träffar Tove. Mitt flyg går således på onsdagen men eftersom vi är mitt uppe i regn perioden så vill jag inte riskera att fastna eller inte komma fram med mini-taxin.

 

Idag har jag ett spännande projekt! Jag ska nämligen lära Rose att köra bil. Eftersom hon äger en väldigt bra bil så känns det lite onödigt att hon inte själv kan köra. Så det ska bli kul och spännande (och kanske läskigt.. det återstår att se). Vi tänker köra ner till fältet som ligger vid floden och börja. Jag återkommer imorgon och berättar om jag har skrivit ut ett körkort till henne eller inte (ja.. alltså det här är ju Afrika och dess egna underbara regler hehe).

 

Denna vecka ska jag visa för våra barnhemsbarn vad de svenska barnen från skolan i Umeå har gjort; deras frågor och teckningar som Hanna tog med sig. Bland annat så undrar barnen; ”varför äter ni med händerna?, Vad har ni för djur i Afrika? Vad lär ni er i skolan? Osv.”. Jag tror att det kommer vara ett jätte bra projekt, barn har alltid tusen frågor och man bör uppmana dem till att fråga för att lära sig.

Sista veckan..

måndag:
I lördags guidade jag Hanna, Johan, Johanna och Oskar runt i Bubulo. Vi körde en liten snabb-turist-tur. Men vi hann se allt som är värt att se; floden, barnhemmet, staden, berget, lekplatsens uttänkta plats. De var väldigt nöjda och glada över att ha sett allt ändå.

På söndagen lämnade vi Bubulo kl. 06.30, Hanna och gänget, jag och Rose, för att åka till Bukisa som är en liten stad vid gränsen mellan Uganda och Kenya. Jag körde och Rose var kartläsare. Det gick väldigt snabbt och bra förutom när vi hade lämnat Hanna och de andra så skulle Rose hälsa på kompisar. Vilket betydde att jag satt i bilen i ca 1,5 h, efter det så gjorde vi x antal stopp på vägen för att leta upp Rose andra vänner. Det var faktiskt jätte trevligt, jag insåg att det var väldigt spännande att se vart Rose bodde innan hon flyttade till Bubulo. Men det resulterade i att vi kom tillbaka till barnhemmet ca 16 (vi hade tänkte 12). Men men..

Igår var det påsk firande; ett trevligt ställe som heter Coffee Three House hade ställt upp väldiga högtalare och ett dj bås och brände på med musik rätt rejält. Alla deltog, unga som gamla och det var folk i rörelse i hela byn. Det var väldigt kul!

Idag lämnar Jennifer. Det känns lite märkligt, hon har ju varit med mig så länge. Så nu är jag ”själv” i en vecka innan Wictor, den nya volontären kommer den 11e. Det ska faktiskt bli väldigt både lite skönt och bra att vara själv, att smälta allt och endast vara med människorna på barnhemmet och i byn. För det blir lite annorlunda när man ständigt har en svensk vid sin sida, är man själv så blir man kanske lite mer en i sin omgivning… fast jag måste ändå säga att jag är i stort sett ”tjenis” med alla här i Bubulo. Det känns väldigt kul.

Sista veckan nu, näst sista malaria tabletten togs imorse. Mycket som ska göras, ses och fixas! Jag ser fram emot det!

Hejdå

Och plötsligt är dem slut. De dagarna jag kämpat för att få, de dagarna jag i vintras längtade till. De dagarna som kommit att bli min vardag, mitt liv. Ja, plötsligt är de bara slut.

Jag försöker ta ett djupt andetag, svälja tårarna och andas in det absolut sista av allt. Av trängseln i matataun, skrikandet som säger ”Mzungo” och förfrågningarna om giftermål. Försöker ta in färgerna, dofterna och vyerna, för det här vill jag aldrig glömma.

Någon sa en gång till mig att livet är som en bok, den som inte reser läser bara ett kapitel av boken. Det här kapitlet, den här resan, har blivit en helt egen bok. Det är så mycket intryck, upplevelser, erfarenheter och minnen att det omöjligt platsar inom ramarna för ett kapitel. Bara människorna i sig förtjänar flera sidor var. Och vyerna. Och dofterna. Och… och allt!

Men. Så var det slut. De sista orden i boken är snart skrivna och snart passerar jag den ugandiska gränsen. Hejdå barnen, Rose, Bubulo och Uganda! Tack för allt!.
DSC00657