Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Uganda-Kenya

Igår var jag och Cicci på finalen i den östafrikanska fotbollskuppen. Det var helt oväntat, vi visste inte ens att de skulle spela. Jag letar ju jobb i Kampala, så vi skulle hem till en man eftersom vi ska träffa hans kompis som äger ett hotell. Ja, det var vad vi trodde iaf. Jag hade ångest över kläder och vi gjorde oss iordning fint inför att träffa denne man som kan ge mig ett jobb. Efter en kvarts resa med boda är vi äntligen framme hos vår vän Sam. Då får vi sitta i tre timmar och titta på kassa musikvideos på TV, varav 60% av denna tid var utan ljud eftersom TV:n uppenbarligen var trasig. Sen helt plötsligt får vi mat, potatis och kött – typ godaste maten jag ätit hittills i Uganda. Så frågar Sam om vi vill gå på fotbollsmatchen. Jaa!! Säger vi o kör. Så åker vi på matchen. Finalen! Det visade sig dessutom att vi såg stadion från Sams hus, han bodde jättenära. Så vi beger oss dit, han betalar inträde, ansiktsmålning, vatten, redbull, armband, massa saker.

DSC00165

Bäst av allt var att Uganda vann!!! Vi var dock tvungna att gå 20 minuter innan matchen var slut. Det finns många galna huliganer i Sverige men här blir folk galna på ett helt annat sätt! De sprang runt hela stadion flera varv i led och svettades och tjöt i vuvuzuelas. Vi ville inte riskera att de skulle bli ännu mer galna av att se två mzungus som hejade på Uganda så vi smög iväg i lugn och ro och undvek den galna folkmassan.

/Louise

Snabba byggare!

Bygget gar hur bra som helst! Man skulle kunna tro att allt tar valdigt lang tid med tanke pa hur avslappande folk ar i det har landet, men det ar snarare tvart om! Sa fort de har fatt hora vad som ska goras o ett pris ar satt sa satter de igang, och fort gar det!

Koksbyggnaden

Koksbyggnaden

Denna bild togs for en vecka sen sa nu har det gatt annu mer framat, uppdaterade bilder kommer i veckan. Da far vi ocksa se borjan pa ett garage som har skankts! Vi vet inte riktigt vad vi ska ha ett garage till eftersom att vi inte har en bil haha, men det blir sakert valdigt anvandbart att ha som stall till djuren.

/Louise

Köket

Vi har nu börjat bygga på köket. Igår började byggarna gräva grunden och ha i cement. Detta samtidigt som Michael, får fönsterkille, har börjat sätta in dörrar och fönster i huvudbyggnaden på barnhemmet. Så det börjar gå framåt nu. Rose får sitta och övervaka bygget så fort hon inte lagar mat ”They are very found of stealing cement!”, berättade hon för oss med menande blick. Vi nickade instämmande som om det även var helt naturligt hemma hos oss att man fick sitta och titta på byggarbetarna för att de inte ska stjäla byggmaterialet!

Köket kommer vara en extra byggnad utomhus. Den blir väldigt lång, så det kommer bli ett kök, ett lagerrum samt ett extra rum. I detta extra rum skulle volontärer eller jag kunna bo när vi är där. Det blir lite mer privat än att bo i hallen i barnhemmet, där alla springer ut och in. Vi kommer dock få betala hyra för detta rum, annars är det såklart bättre att några barn får bo där – så de slipper bo 6-9 ungar i ett rum! Men vi får se hur vi använder detta rum när köket är färdigt.

Omskärelse (långt inlägg)

Folket Bagisu, som är de vi bor med här i Uganda, är en stor folkgrupp som fortfarande har många traditionella traditioner. Vartannat år är det omskärelseceremonier, speciellt nu under hösten. Alla pojkar som ska omskäras som har varit i internatskolor kommer hem nu i slutet av november och början av december. Så alla de ska omskäras nu. Det är alltså väldigt många olika ceremonier som är på g just nu!

Eftersom det inte var säsong för omskärelse när jag var här senast har jag aldrig varit med om det förut. Dagarna jag var här först såg vi olika grupper springa förbi vägen utanför guesthouset. Det är en kille i mitten, han som ska omskäras nästa dag, och ett stort gäng killar runt honom som springer runt i byarna för att samla pengar och gåvor. Flera av killarna brukar va utrustade med trummor och resterande har stora pinnar eller påkar som de dansar runt med. Dessutom springer hela traktens barn efter dem, så tillsammans brukar det vara några hundra personer. Killen som ska omskäras är utsmyckad och har cassavamjöl blandat med vatten i ansiktet. Tillsammans de ser riktigt mäktigt ut och man hör dem från flera kilometers håll! Så jag hade alltså inte så mycket erfarenhet av dessa gäng, mer än att jag sett dem fara förbi. Så en dag, under min första vecka tillbaka i byn, gick jag, Sezi och Peter från floden där vi hade varit och badat. Det var ganska sent, det hade börjat skymma och det duggregnade lite lätt. Då hör vi hur ett omskärelsegäng är på vägen längre fram. Så vi springer för att kunna se dem bättre. Vi inser att det är två omskärelsegäng som gått ihop, så det är otroligt många killar i farten, med sina påkar, haha. Vi tänkte vara på behagligt avstånd bakom gänget, vi var säkert tvåhundra meter bakom dem. Men naturligtvis börjar flera av barnen skrika ”NEKESA CISSY!!!” (jag hade inte varit tillbaka så länge, så de var glada att se mig). När några börjat skrika vänder sig flera om och börjar skrika de med. Då ser vi hur gänget med killar vänder sig om. Några skriker – ”ITS NEKESA!”, ”WE KNOW HER!” och tillslut skriker nån smarting ”TAKE HER!!!”. Då börjar ALLA killar springa mot mig. Jag tittar i panik på Sezi och han skriker ”RUN!!!”. Så jag, som är barfota, springer för livet på den halkiga vägen – jag tror aldrig jag sprungit så snabbt – till en liten affärsbyggnad som ligger några hundra meter bort. Det är flera personer framför affären och de skriker att ja ska springa in och gömma mig. En skriker väldigt lugnande ”HIDE, THEY WILL KILL YOU!” Jag kastar mig in i den trånga affären, men inser att killarna lätt får tag i mig där. Jag försöker komma in i lagret bakom affären, tar tag i en unge som står i vägen och bokstavligt slänger henne åt sidan, rätt in i några majspåsar. Jag inser dock att de kommer veta var jag är, så jag slänger mig ut ur bakdörren, halvt glider fram på den halkiga leran, eftersom det duggar, och kastar mig in i rummet bredvid. Där sitter en förvånad mamma medan hennes barn sover på en matta på golvet. Jag, som har hur leriga fötter som helst, ställer mig bredvid barnet bakom ett skynke. Från det jag började springa kan det gått max 20 sekunder, så allt hände mycket snabbt. Jag står där och försöker skymma mig så gått det går bakom skynket, medan hjärtat bankar som en besatt i halsgropen och jag har en värre adrenalinkick än när jag hoppade bungyjump! Jag hör hur affärsägaren skriker och jagar bort killarna. Men mamman säger åt mig att stanna kvar – ”They will rape you if you go out!”, viskar hon och ser uppmanande på mig. Vid detta laget har det börjat regna på riktigt. Efter kanske 5 minuter säger hon åt mig att kusten är klar och jag stapplar mig ut. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag smutsat ned hennes lilla rum och tackar folket utanför affären för att de hjälpt mig. Det gick dock så snabbt att Sezi och Peter inte hann se var jag sprang, och de i affärerna trodde att de var med omskärelsepojkarna – så de ville inte säga var jag var. Så de hade sprungit runt överallt och letat efter mig. De är så fina. Men efter att vi hittat varandra kunde vi skynda oss hem igen.

Det jag inte visste då, eftersom jag inte hade någon erfarenhet av dessa gäng, är att de våldtar bara verkligen ytterst sällsynta fall och då enbart på nätterna när de är fulla – det händer bara i en handfull fall per år, så väldigt sällan. Antagligen ville de bara ha pengar av mig. Anledningen att folk blev så chockade var väl att de inte visste hur killarna skulle behandla mig eftersom jag är muzungu. Patricia sa så fint, ”no – no, they wouldnt rape you! They would probably just hold you and kiss you!”. Det kändes dock inte så lockande heller, haha. Men jag har efter denna erfarenhet lärt mig att aldrig gå utan småpengar under omskärelsesäsongen, för det enda de vill är att ha pengar, sen lämnar de dig ifred. Hittills har inget annat gäng varit otrevliga på något sätt, bara jag gett dem pengar. Det som var läskigt var att detta hände i ett ganska öde område med skog runt om. Så jag hade tur att affären låg där ändå, eftersom jag inte hade några pengar med mig. Men några timmar senare sprang ett av de två gängen förbi på vägen där vi bor. Då sprang vi med dem en bit, för jag ville ”upp på hästen igen”. Jag vill ju inte gå och vara rädd för gängen i onödan, och här där vi bor finns det alltid massa folk runtomkring så det är säkert! Så sammanfattningsvis är inte gängen så farliga som man kan tro, haha.

Igår däremot hörde vi det mest högljudda omskärelsegänget någonsin. Jag och Louise satt hos våra grannar, några hundra meter bakom guesthouset och pratar med kvinnorna. Klockan är typ 19, så det har blivit helt svart, men det var helmåne så man såg bra ändå (blir mörkt exakt 18.30 här på ekvatorn). Sezi och mina andra killar var med. Då säger Sepi – ”Wow, do you hear the circumcision?”. Alla tystnar och vi hör ett högt trummande och skrikande i fjärran. Jag och Sezi tittar bara på varandra och börjar sedan springa allt vad vi har de tvåhundra meterna ned mot vägen. Alla andra, och Louise, kommer efter oss. När vi är framme vid vägen hör vi att gänget är på vägen bakom skogen vid floden, typ där jag träffade mitt första gäng. Jag har aldrig högt ett så högt gäng, de ropar, tjuter och trummarna spelar sin karaktäristiska melodi. Man hör till och med på detta avstånd vad otroligt stort gäng detta måste vara. Sezi och Peter börjar springa på vägen mot trading-centret, som är Bubulos centrum. Jag tvekar några sekunder, eftersom jag fortfarande inte vill utsätta mig för samma situation som gången vid floden. Men jag tänkte, bara jag hinner fram till affärerna innan gänget så kommer jag vara trygg. Så återigen springer jag allt jag har de 300 meterna mot affären, jag kommer ikapp Sezi när vi har kanske 100 meter kvar. Då ser vi gänget. Det bara strömmar fram folk ur skogen och det är redan flera hundra personer som syns redan, trots att man hör att trummarna inte är framme än. Sezi blir nog mer chockad än jag och säger åt mig att springa snabbt till affärerna. Så jag tar tag i min kjol och spurtar mot en av de upplysta affärerna i hörnet där det står massa män. Jag tänker att de kan skydda mig! Folk skrattar när jag far fram. Det måste sett roligt ut att en upplysande muzungu med vitt hår kommer farande ur mörkret. Jag ser att Louise och resten av småpojkarna också kommer. Sepi och Jesper, som är typ 10 år, är jätterädda att något ska hända Louise och släpper inte hennes händer! Efteråt säger de att de vet ju inte om hon är tuff som jag, så de ville inte släppa henne ur sikte (alla säger att jag redan är Mugisu, alltså en person av Bugisu-triben). När hela gänget kommit ut ur skogen ser vi att det rör sig om flera hundra personer. Jag skulle inte förvånas om det sammanlagt var över 300 personer. De brukar bli fler på kvällarna, så det var väldigt många vid detta laget. Killen som ska omskäras får syn på mig och Louise i affären och de går mot oss. Han ställer sig och dansar framför oss på ”altanen”, jag blir lugnare eftersom de är väldigt schyssta och jag ger honom pengarna. De dansar vidare mot nästa affär. När jag tittar bakom mig ser ja först inte Louise, hon står gömd bakom några människor, haha. Men det måste vara helt sjukt att det första gänget hon ser är i mörkret och även ett gäng som var så stort! Så hon var lite chockad, haha.

Men jag inser att detta gäng är ganska bra. Jag känner dessutom många av killarna som springer med dem. Så jag inser att vi är trygga. Vi bestämmer oss för att följa med dem! Jag hänger med en kille som heter Emma, som är typ 17 år – men riktigt lång. Så han blev min personliga bodyguard, Sezi, Peter och de andra är såklart också runt om. Jag och Emma höll oss bland trummarna och dansade oss fram. Lilla Sepi däremot släppte inte Louise hand och han var väldigt mån om att hon skulle hålla sig utanför gänget, längre bak där de yngre barnen höll till. Men det var så himla roligt! Vi följde med dem runt i typ 40 minuter, sen skulle trummarna göra något som jag aldrig förstod. De la alla trummor i en ring och tände en eld i mitten. Så antagligen skulle de mjuka upp skinnet. Då gick vi hem och åt. Gänget sprang runt i byarna hela natten, fram till idag runt 15 när killen ska omskäras. Så vi ska dit och se hur det går till – jag har hittills inte sett en omskärelse. Men vi gick aldrig tillbaka. Senare på nätterna är de äldre killarna väldigt fulla och man vet aldrig vad de kan hitta på. Man får vara lite tuff och kunna säga till dem att sluta. De är ganska påträngande och försöker tafsa en del, men oftast är de bara roliga och skämtsamma. Men eftersom jag känner så många killar kan jag visa när det blir för mycket, då trycker de bort varandra och slår till varandra för att lämna mig ifred. Det är en ära för dem att få vara beskyddaren av en muzungu, så mitt knep är att utse några till mina bodyguards. Så brukar jag alltid göra om vi ska ut och dansa eller liknande. Sen kan vi i lugn och ro ha roligt medan man är skyddad från tafsande killar. Både jag och Louise äääälskar att dansa (precis som Emma och Geraldine när jag var volontär med dem) – och älskar du att dansa finns det mycket chanser här i Uganda. Både killarna och tjejerna är sjukt duktiga på att dansa och det spelas alltid musik! Så det var riktigt roligt att vara med omskärelsegänget och dansa!

Den 10 december kommer en av de pojkar som jag umgicks mest med i början omskäras. Han skickades dock till internetskola i januari, så jag har bara träffat honom en gång efter det. Han var kanske 14 år, men jobbade i baren i Guesthouset. Lite väl ung för ett sådant jobb kan man tycka, haha. Men nu ska han iaf omskäras när han kommer tillbaka från skolan. Så jag och Louise (Amie är nog i Kampala då) köpa en höna till honom. Släktingar och vänner köper nämligen presenter till killen. Blir lite konstigt att se själva omskärelsen. Jag har sett kort på det – det är inte lite blod alltså! Jag ska dessutom försöka se till att skaffa en ny kniv till honom. Just denna regionen i Uganda har en av världens högsta spridningshastighet av HIV – bland annat eftersom många killar som omskärs med samma kniv och HIV därmed sprids genom blodet i de öppna såren. Så det är jätteviktigt att alla pojkar har en kniv var. Vore ju riktigt tråkigt om han får HIV vid 14 års ålder bara pga brist på knivar! Men jag ser fram emot att se en riktig omskärelse iaf!

/Cecilia

Mount Elgon

Nu är vi tillbaka från vår vandring på Mount Elgon! Det är en vulkan vid gränsen till Kenya, toppen ligger på hela 4321 m.ö.h.!  Det var ett par tuffa fyra dagar och iskalla tre nätter vi spenderade på berget, men ändå himla kul.  Jag (Louise), Annika (som volontärarbetar här i Bubulo) och hennes ugandiske pojkvän Alfred följde med Röda Korset på deras vandring. Min fjärde dag i Uganda mötte vi upp resten av vandringsgänget klockan 5.45 på morgonen i Mbale för att bege oss iväg. Totalt var vi 28 personer som skulle med på vandringen, varav endast fem av oss inte var tyska! Det hela börjar i alla fall med att alla 28 personer, plus all packning och mat förstås, klämmer in oss i en av de lokala taxibilarna som totalt har platser för 12 personer. Det var en intressant upplevelse vill jag säga! När taxin jobbar sig upp mot vår startpunkt så märker vi att den tunga lasten visst blev lite väl mycket och vi lyckas fastna gång på gång i olika lerpartier på vägen. När det blev som allra värst kom lokalborna till undsättning o hjälpte oss komma loss! Allt detta gjorde att vi, istället för att börja vandringen vid 8.00 kom iväg vid 12.30. Inte för att detta gjorde någon av oss förvånad, vi är ju trots allt i Uganda.

 

Så, utan lunch i magen (det hann vi ju inte med)i ett helt nytt klimat och med dålig kondition bar det av. Riktigt tufft var det!! Med oss hade vi fyra beväpnade guider som visade sig vara hur gulliga som helst och väldigt skojfriska, ett härligt stöd när det var tufft. Men upp kom vi i alla fall, t.o.m. två timmar snabbare än vad våra guider hade uppskattat! Vi hade fått höra innan att nätterna på berget var kalla, äsch tänkte jag kaxigt, vi är vikingar från Sverige och klarar allt. Så väl framme vid det första lägret slog vi upp våra tält intet ont anande att det skulle bli en hemskt kall natt i princip helt utan sömn! Det var nog inga av oss som var förberedda på det så man riktigt längtade efter att vi skulle upp och natten skulle vara över.

Andra dagen på berget bar det iväg vid 8.00 och i tid till lunch där runt 14.00 hade vi nått det andra lägret. Men där var inte den dagens vandring slut! Vi gav oss iväg till ett vattenfall 3 km bort, vi var ett par stycken som duschade av oss, härligt men ISKALLT! När vi senare på kvällen satt och värmde oss runt brasan och åt middag i mörkret insåg vi att vi totalt gått 23,5 km under dagen, ganska bra jobbat måste jag säga. Det enda luriga med resan var det att tyskarna verkade inte förstå att det var fem personer som inte var tyska med och det ”officiella” språket på resan blev tyska. Som tur var kan jag tyska och kunde översätta och föra vidare det viktiga till de fyra andra som inte var tyskar. Personligen tycker jag alltid det är kul när jag får höra och öva tyska, men jag skulle ha blivit galen om det var så att det konstant pratades ett språk jag inte förstod, så det var faktiskt lite synd.

Tredje dagen skulle vi jobba oss upp till toppen. Man började nu märka att vi var väldigt högt upp. Vi var flera som kände oss yra och fick huvudvärk, men vi fortsatte kämpa! Väl uppe var utsikten helt otrolig, man såg bergen i Kenya, vackra dalar med sjöar och vädret var fantastiskt.

Men jag måste erkänna att det även kändes fantastiskt att veta att den långa vandringen uppåt var över och vi skulle få röra oss nedåt! När vi kom tillbaka ner till det andra baslägret blev det himla dramatiskt när en tjej totalt bröt ihop och det var oklart om vi skulle hinna ner till det första lägret innan det blev mörkt! Och här blir det mörkt väldigt snabbt. Efter att ha vilat ett tag kom vi fram till att eftersom att hur hon mådde förmodligen berodde på höjden så skulle vi försöka hinna ner. Det var tur att vi inte gick senare än vad vi gjorde kan jag säga! Vi kom fram till lägret PRECIS så vi hann få upp tälten innan det blev helt mörkt. Men det var skönt att vi lyckades ta oss ned till det första lägret den dagen, mångas huvudvärk släppte och vi slapp spendera hela den sista dagen med att gå ned. Istället bar det av vid 7.30 och vi var nere vid startpunkten redan tre timmar senare! Skönt, tänkte vi, då kommer vi hem snabbt! Tji fick vi! Vi är fortfarande i Uganda och taxibilarna som skulle hämta oss hade inte ens börjat åka mot oss, så det var bara att börja gå igen. Vi var tre tjejer som gick tillsammans längs den 7 km långa sträckan vi hade kvar när en lastbil saktade ner, vi frågade om de ville ge oss skjuts och det ville de absolut! De visste däremot inte att dessa tre muzungu-tjejerna inte var ensamma. Så längs hela vägen fick de stanna och i princip alla som hade vart med på vandringen hoppade upp på flaket med packningen, jag tror de blev lite paff haha.

Tillslut har vi i alla fall kommit tillbaka till Bubulo och det känns riktigt bra, som att komma hem trots att jag bara spenderat två dagar här innan vi åkte iväg! Nu har jag fruktansvärd träningsvärk i benen och går oerhört speciellt, men som tur var tycker barnen att det ser väldigt kul ut så det gläder i alla fall någon. Jag är väldigt glad att jag följde med på vandringen men jag har också lärt mig att man mår bättre om man hinner vänja sig vid ett klimat innan man kastar sig iväg på ansträngande äventyr.

/Louise

Stöd oss

Bankgiro 859-8542

Kids of Uganda är ett barnhem som drivs helt med hjälp  av stöd från vänliga själar såsom du själv. Vi håller just nu på att bygga upp barnhemmet, men behöver hjälp för att kunna bli klara med byggnationen, vilken vi beräknat ska vara klar senast i slutet av januari. Just nu håller byggarbetare på att sätta in fönster och dörrar, samt bygga en latrin. Nästa vecka ska vi även sätta igång med köksbyggnaden med tillhörande lerugn som Matilda och Annika ska hjälpa oss att bygga.

Budget för byggnationen

5 fönster (inklusive glas och galler): 1,5m UGX = 3900 SEK

2 ytterdörrar och 4 innerdörrar: 1,1 mUGX = 2860

Golvplattor: 1,5m UGX = 3 900 SEK

Innertak: 1,5m UGX = 3 900 SEK

Väggspackel och färg inomhus: 1,5 mUGX = 3 900 SEK

Väggspackel och färg utomhus: 1m5 mUGX = 3 900 SEK

El + elstople: 2,5 mUGX = 6 500 SEK

Köksbyggnad med gasolspis och lerugn: 1,5 mUGX = 3 900 SEK

Latrin + duschbås: 750 000 UGX = 1950 SEK

Lön till byggarbetare: 1m UGX = 2600 SEK

Totalt: 37 310 SEK

(Beloppen är beräknade på en växelkurs där 1 000 UGX = 26 kr)

Så småningom hoppas vi även kunna bygga en solcellsanläggning för att inte behöva vara beroende av Ugandas opålitliga elnät, installera stuprör med en anslutande vattentank så att vi kan samla in regnvatten för att använda för tvätt och disk, och sätta upp en mur runt tomten.

All din hjälp är ovärderlig för att barnen ska kunna flytta in i januari. Tänk på att många bäckar små leder till mycket i slutändan – så även de minsta belopp räknas!

Kids of Ugandas webshop är lanserad!

Årets julklapp 2012! Vem vill ha strumpor i julklapp när man istället kan ge ett föräldralöst barn i Uganda ett drägligare liv?

Nu har Kids Of Ugandas webshop blivit lanserad, vilket innebär att du kan ge ett bidrag till barnhemmet och få ett fint gåvobrev att ge bort till någon du tycker om.

Till webshopen –>

/Amie, webmaster

Att åka hem

JAG KAN INTE FATTA ATT JAG ÄR TILLBAKA!!! Lr snarare så kan ja inte fatta att ja någonsin åkte, allt är som vanligt. Alla människor är fortfarande här. Vi gör samma saker. Jag älskar mitt liv här och alla människor så otroligt mycket. Det krampar till i mitt hjärta när ja tänker på att ja ska behöva åka härifrån i januari… igen.. Dagen jag åkte härifrån efter att ha bott här i sex månader va nog värsta dagen i hela mitt liv (förutom dagarna då min morfar dog respektive begravdes). Jag grät.. Ja inte bara grät. Ja va helt förtvivlad. Ja ville verkligen inte åka! Men i Sverige väntade verkligeten och universitetet. Jag grät i stort sett i två hela dagar för att ja skulle åka. Ja hade solglasögon konstant för att folk inte skulle se mina svullna och rödgråtna ögon. När vi satt oss i bilen som skulle ta oss till flygplatsen (en kompis hängde med dit som moraliskt stöd) storbölade jag i två timmar innan ja kunde samla mig. Ja kunde inte sluta gråta. Ja trodde mitt hjärta skulle krossas. Sen när jag kommit hem kunde jag knappt prata om Uganda utan att börja gråta. Jag saknade det så mycket! Så det känns så himla bra att vara tillbaka! Samtidigt som ja får lite panik vid tanken på att behöva åka härifrån igen. Egentligen vill ja ju stanna här. Så fort ja kommer hit blir ja inne på att gå på universitetet o läsa master i Nairobi eller Kampala. Då kan ja komma hit till Bubulo hur ofta jag vill! Men utbildningen är inte samma klass som hemma. Så ja va även inne på att läsa African Studies i Köpenhamn. Man läser ett år, sen en termin praktik o en termin masteruppsats. Så det sista året kan ja spendera här i Afrika ändå. Så jag behöver bara vara ett år i Köpenhamn. Jag tror ja kan överleva ett år.. O nu när vi startar barnhemmet så kommer ja ju åka hit en massa ändå. Så Bubulo kommer inte bli av med mig i första taget, haha. Jag hoppas och önskar att alla ni hittar en plats på jorden som ni älskar lika mycket som jag älskar Bubulo. Det är det bästa som finns att verkligen vara riktigt lycklig nånstans!

Nekesa Cici is back!

OMG!!! ITS NEKESA CICI!!! YOU ARE BACK!!!

Detta hörde jag av nästan varenda människa de första dagarna här i byn. De som känner mig bäst visste ju såklart att jag skulle komma tillbaka nu. De andra blev minst sagt förvånade. Jag har alltid sagt att jag ska komma tillbaka inom ett år. Men det var tydligen inte många som egentligen trodde på mig. Men tji fick dom – jag är tillbaka. Men de i byn vet hur mycket jag älskade livet här. Det är inte många som vet vem jag är. Varenda dag går jag och mina ”bodyguards” runt vid byns marknad, leker på fältet vid huset eller går o badar i floden. Så eftersom jag är ute o rör mig hela tiden så träffar jag på så mycket människor.

Mina bodyguards, som de själva kallar sig, är ett gäng på fem pojkar i åldrarna 12-19 år. Sezi, Peter, Silver, Jesper och Derek. Detta är mitt kärngäng som jag gör allt med! Sen är det massor av andra barn i byn såklart som jag hänger och leker mycket med. Min kamera gick dock sönder innan ja hann ta ett endaste foto, men efter ja vart i Kampala o köpt en ny kamera ska ja lägga upp fina bilder på alla mina älskade vänner här i byn! Så länge får ja lägga upp de få bilder vi har från förra året, Geraldines bärbara dator med alla bilder blev ju stulen sista helgen här.

Projektledare för fundraiser

Spritter det i benen på dig av energi? Är ditt huvud fullt av kreativa idéer som du vill förverkliga? Brinner du för att hjälpa andra – kanske föräldralösa barn i en fattig by i Uganda? Bor du i Göteborg?

Du kanske är perfekta personen på posten som projektledare för Kids of Ugandas fundraiser i början av 2013. Omfattningen på eventet beror på dig som projektledare, men vi ser gärna att det är ett tydligt Afrika-tema! Vi ser även gärna att projektledaren har som mål att tillsätta en projektgrupp för att kunna göra evenemanget extra bra.

Är du intresserad eller har frågor kan du maila oss på kidsofuganda@gmail.com!