Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Nya styrelsen 2015

Gott nytt år på er alla! Som vanligt så får vi inför nya året en ny konstellation i styrelse. Inför 2015 har vi tre nya starka individer som ska bidra till arbetet med Kids of Uganda. Så vi hälsar Emelie, Victor och Jessica välkomna till gänget! Sedan vill vi rikta ett hjärtligt tack till Linn, Louise, Jessica och Laura som inte kommer fortsätta sitt styrelsearbete. Men vi ser fram emot att ha er fyra som aktiva i organisationen på andra sätt!

Vi söker just nu också nya aktiva i organisationen. Hör av er till cecilia.khouma@kidsofuganda.com om ni är intresserade av någon av följande uppdrag:

– Vice insamlingsansvarig
– Skapare av ny grafisk profil för Kids of Uganda
– Projektansvarig för deltagande på BarnMässan i Karlstad (http://www.barnmassan.se/)

 
Cecilia KleimertOrdförande
Cecilia Khouma (fd Kleimert)
cecilia.khouma@kidsofuganda.com

Cecilia är initiativtagare och grundare av organisationen Kids of Uganda. ”Jag startade denna organisation och jag brinner fortfarande oerhört för den. Jag tänker på och jobbar med Kids of Uganda, barnen vi stöttar och vår verksamhet varje dag – så det finns alltid med mig! Jag hade aldrig kunna drömma om att Kids of Uganda så snabbt skulle bli så stort som det blivit sedan starten 2012. Alla framgångar är tack vare våra drivna styrelsemedlemmar genom tiderna och vår fantastiska personal i Uganda. Jag är säker på att med denna nya styrelse kommer vi kunna växa mer än någonsin 2015, så jag ser fram emot att se vart vi är i slutet av året!” Läs mer om Cecilia här.

 
IMG_4345Vice ordförande
Emelie Olsson
emelie.olsson@kidsofuganda.com

Emelie är ny i styrelsen för 2015. Till vardags jobbar hon med EU-frågor på Försvarets Materielverk, FMV. “Jag är jätteglad över att ha blivit invald i Kids of Ugandas styrelse! Det ska bli spännande att få insyn i verksamheten men i synnerhet motiverande att få bidra till en bättre livssituation för flera av barnen i Bubulo. Jag ser även fram emot att få lära mig mer samt sprida kunskap om Afrika generellt och Uganda i synnerhet.”

 
katjaEkonomiansvarig
Katja Odberger Myrin
katja.myrin@kidsofuganda.com

Katja är med i styrelsen för andra året i rad. Hon arbetar som civilekonom och driver dessutom HejkånPekjån där hon tillverkar och säljer mössor och barnkläder. Hälften av överskottet från HejkånPejkån går till Kids of Ugandas verksamhet, något som vi är mycket tacksamma för! ”Jag älskar Afrika och siffror, så det är perfekt att kunna blanda dessa passioner i mitt arbete med Kids of Uganda! Det har varit otroligt spännande att följa Kids of Uganda redan från starten och det är en ära att få kunna hjälpa till som styrelsemedlem. Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!”
 
Projektansvarig
Amie Karlsson
amie.karlsson@kidsofuganda.com

Amie har varit en del av Kids of Ugandas styrelse sedan starten 2012. Amie ansvarar för organisationens olika projekt både i Sverige och i Uganda, samt koordinerar volontärresor och fältstudier i Uganda. ”Kids of Uganda betyder mycket för mig då jag har varit med från starten, och dessutom varit i Bubulo flera gånger. Det är givande att se resultaten av vår verksamhet och följa organisationens snabba utveckling. Jag har en bred utbildningsbakgrund som involverar allt från rättssociologi till interkulturell kommunikation samt stor internationell erfarenhet och kan därmed bidra med mycket till organisationen, men framförallt ser jag fram emot att lära mig av de andra styrelsemedlemmarna.  En av de bästa sakerna med att arbeta i styrelsen är möjligheterna att lära från varandras olika kunskaper och erfarenheter. Det är fantastiskt vilka resultat som kan åstadkommas genom samarbete, och jag har stora förhoppningar om vad vi kan åstadkomma tillsammans under 2015!”.
 
Sponsoransvarig
Victor Hökpers
victor.hokpers@kidsofuganda.com

Victor är ny för styrelsen 2015. ”Mitt intresse för att hjälpa människor har alltid funnits och har känts som en naturlig del av mig. Tidigare har jag både jobbat med barn och gamla, på skola och på äldreboenden. Jag har även jobbat som massageterapeut och blir genuint glad av att kunna hjälpa dem som behöver det. Jag är en varm person med stor förmåga att fånga, inspirera och värdesätta min omgivning. I dagsläget jobbar jag som affärsutvecklare på ett företag som heter Fix Cleaning Service. I detta arbete sker en daglig kontakt med både ledning, personal och alla våra kunder. Att dessutom få jobba mot mina drömmar som faktiskt är att få vara med och utveckla en hjälporganisation ser jag som ett privilegium. Jag är både hedrad och glad att få vara en del av denna fantastiska resa och jag ser fram emot ett helt fantastiskt år!” 

Marknadsföringsansvarig
Hanna Norlin
hanna.norlin@kidsofuganda.com

Hanna har varit med i styrelsen under 2014 och fortsätter som på samma post under 2015. Så här beskriver hon sig själv: ”Jag är en positiv Göteborgare med förkärlek för friluftsliv, äventyrsresor och kulturkrockar som har en spretig erfarenhet av marknadsföring och PR. Jag älskar arbetet med Kids of Uganda och har ett stort och växande intresse för Afrika i allmänhet och Uganda i synnerhet. Tillsammans åstadkommer vi underverk, och den känslan är oslagbar.”

 
Insamlingsansvarig
Jessica Sollander
jessica.sollander@kidsofuganda.com

Jessica är ny styrelsemedlem i Kids of Uganda, som insamlingsansvarig. Detta efter att hon under 2014 redan bidragit med insamling och olika projekt. ”Jag har följt Kids of Ugandas arbete redan från början och har jobbat med barnfrågor i 15 år. Med bakgrund på Handelshögskolan i Göteborg och tidigare erfarenhet som internrevisor på Rädda Barnen så har jag bra koll på insamling, rapportering och hur NGOs fungerar både i Sverige och utomlands. Nu ser jag fram emot att få bidra med den vilja och energi jag har för att 2015 ska bli Kids of Ugandas bästa år någonsin.”

Mina damer och herrar..

..låt mig presentera den färdiga brunnen!! Då jag lämnade Bubulo för lite semester var ju själva hantverket klart men brunnen var ännu inte i bruk – vi inväntade att cementet skulle torka och att resultatet från kvalitetstesterna på vattnet skulle komma (positiva såklart!). Under min frånvaro har detta skett och till min stora glädje är nu brunnen ”up and running”! Det känns nästan som ett mirakel! Jag blev jätteglad över att hitta folk där i full färd med att pumpa upp friskt och rent grundvatten då jag kikade förbi. Ännu gladare blev jag av att se att vår Water User Comittee redan tagit sitt fulla ansvar och gjort en första åtgärd för att skydda brunnen genom att bygga ett staket runt den. Två tummar upp för WUC. Jag har också smakat på vattnet och kan konstatera att det är riktigt gott!

Som jag nämnde igår återstår nu endast en sista aktivitet innan projektet är helt avslutat. Vi skall ha en officiell överlämning av brunnen från projektgruppen till samhället. Detta ska ske under en enklare invigningsceremoni som jag och Grace planerade idag. Den kommer att äga rum på måndag eller tisdag beroende på när borgmästaren har möjlighet att närvara. Jag ser mycket fram emot detta. För mig kommer ceremonin ha ett stort symboliskt värde och bli en fin avslutning på min tid i Uganda. Och att fira framgång är viktigt – så en skål eller två med min projektgrupp känns prioriterat!

Jag vill också passa på att skryta lite om min fantastiska arbetsplats hemma i Sverige. In i det sista såg det ju mörkt ut för oss att få ihop de sista slantarna till projektet. Det var med ett visst magknip jag tog julledigt eftersom budgeten för brunnen orsakade ett orosmoln på min annars så blå himmel. Men så plötsligt hör min chef av sig med det bästa beskedet på länge – styrelsen har beslutat att skänka en del av årets vinst till Kids of Uganda och brunnsprojektet! Jösses så glad jag blev! Inte bara för att bidraget innebar att jag kunde andas ut eftersom vi nu är ”i hamn” gällande pengar, utan också för att det var just min arbetsplats som satte den avgörande stöten och räddade dagen. Tusen tack enindo Management – ni är bäst!

Inläggets soundtrack: Miracles – Coldplay

IMG_4263.JPG

IMG_4274.JPG

IMG_4253-0.JPG

IMG_4273-0.JPG

Tillbaka!

Tillbaka på barnhemmet. Tillbaka till glada, lekfulla och kramgoa barn. Tillbaka till ris och bönor till middag. Tillbaka till rutiner och vardagssysslor. Tillbaka till mitt liv så som det sett ut de senaste månaderna. Jag älskar det.

Men allt är inte som vanligt. Den här gången kom jag hem till Bubulo med en liten del av mitt svenska hem. Det känns fantastiskt att få visa upp byn, mina vänner och barnen för min pojkvän. Det blir liksom dubbel så mycket kärlek när någon man älskar möter något man älskar. Det kändes overkligt att se honom vandra på stigarna här, leka med barnen och hälsa ”Mulembe” (hej) till byinvånarna. Det är som om olika världar smälter samman – mitt ugandiska liv featuringen mitt svenska. Det är underbart!

Pojkvännen har snabbt intagit förstaplatsen som barnens absoluta favorit. Han har starka armar som kan lyfta och svinga de små, han har roliga appar på sin telefon som kan filma i slow motion och han har, tillskillnad från mig, bollkänsla och fotbollsintresse. Själv känner jag mig lite nedprioriterad men kliver gärna ner från tronen till förmån för honom. Det bara värmer i hjärtat.

Trots att pojkvännen är på plats är jag ”back in business” som man säger. I morgon ska jag ha möte med Grace gällande den sista aktiviteten i vårt brunnsprojekt – invigningen. Jag var förresten nere och kikade på brunnen bland det första jag gjorde vid ankomst. Mer om det i morgon. Nu gott folk blir det läggdags – godnatt från Bubulo!

Inläggets soundtrack: Im back – DJ Mangoo

IMG_4270.JPG

IMG_4287.JPGAlla vill ha skägg, för det har den nya favoriten 😉

Lejonkungen

Tack Linn för fantastiska inlägg om julfirandet på barnhemmet! Här kommer en sista rapport från min semester. /Charlotte

Min sambo älskar djur. Alla djur. Men mest älskar han djuren på den afrikanska savannen och högst upp på listan står lejon. Han är fullkomligt skogstokig i lejon. Han får liksom inte nog. Av denna anledning ändrade vi våra semesterplaner lite. Tanken var ju att vi skulle göra en tvådagars safari i Queen Elisabeth National Park (QE) efter gorillatrekkingen och därefter åka till Jinja för forsränning i Nilen. Men då min djurtokiga karl inte kände sig helt tillfreds efter safarin i QE avbokade vi Jinja och tog oss istället norr ut i landet till nationalparken Murchison Falls för ytterligare två dagar där. Safari dubbelt upp alltså. Inte mig emot!

Båda parkerna levererade godkänt. Vi har tidigare varit på safari i två olika reservat i Kenya (Masai Mara och Tsavo East) och båda dessa var strået vassare. Men när det gäller safari handlar ju allt om tur. ”Wildlife is unpredictable” som alla guider alltid påpekar. Hur som helst såg vi elefanter, bufflar, flodhästar, giraffer, babianer och antiloper i hundratals. Och till pojkvännens förtjusning – lejon! Queen Elisabeths södra del, benämnt Ishasha, är berömt för sina trädklättrande lejon och vi hade turen att se en ung hane sova middag på en av de breda grenarna i ett ”fig three”. I Murchisons såg vi sedan tre lejon på jakt. Två honor smög i fronten och en hane lunkade där efter. Lejonhannar är riktiga slöfockar så han väntade nog bara på att honorna skulle ”fixa biffen” så att han sedan kunde vara först fram och hugga in på frukosten. Tyvärr försvann de för långt ut på savannen innan finalen ägde rum.

Vår extrasväng till Murchisons bjöd också på en upplevelse av ett annat slag – vi spenderade natten i en afrikansk lerhydda med jordstampat golv och stråtak på Yebo Safari Camp. Spartanskt men mysigt. På campet träffade vi också ett supertrevligt kompisgäng med ett tiotal ugandier i vår ålder. Ett par i gänget firade ett år tillsammans som flickvän och pojkvän och bjöd oss alla på tårta. Man tackar! ”One year down, forever to go” stod det på tårtan. Gulligt. Sambon blev extra god vän med en av killarna som utmanade honom i ett parti schack. Det stämmer så väl det som vårt safariföretag har som slogan; ”creating friendship through travel”.

Trötta men nöjda är vi nu tillbaka i Kampala. I morgon tar vi bussen till Mbale och vidare till barnhemmet. Det ska bli underbart att komma tillbaka – jag har verkligen saknat barnen och grämt mig lite över att missa julfirandet med dem. Men det tar jag igen på nyår! Godnatt bloggen, hörs från Bubulo nästa gång!

Inläggets soundtrack: Circle of life – Elton John

IMG_4227.JPG

IMG_4181.JPG

IMG_4232.JPG

IMG_4242.JPG

Juldagen, dans

Nu är Linn här for att ge en sista rapport om juldagen.

Efter mat och umgänge tog jag, Malin och Olivia (en vänlig kvinna från byn) barnen på promenad. Vi hamnade på byns julfest, en stor lokal med scen och utspridda stolar. I röda korsets lokaler, för er som varit i Bubulo. Där var dansuppvisning, dansgolv och senare på kvällen skulle en artist komma att uppträda.

Så efter att ha kollat på dansuppvisningen var barnen sugna på att dansa loss, sa fick det bli. Utanför lokalen fanns en stor gräsmatta som blev dansgolv. Vi alla dansade och var kvar en lång stund, alla verkade uppskatt det. Det började bli sent och mer av en ungdomsfest, så vi gick hemåt.

Väl hemma hade barnen inte fatt nog, utan dansade lite till innan middagen och läggdags. Jag har mycket att lära av dem, oj sa duktiga på att dansa. Inte minst de yngsta.

Denna suddiga bild ska förestall barnen och Mailn dansa loss i vardagsrummet.

Denna suddiga bild ska förestall barnen och Mailn dansa loss i vardagsrummet.

 

Juldagen, maten

Då var det Linn här igen, med rapport om den så viktiga julmaten.

Här förknippas en bra jul med god  mat i stora mängder. Barnen har pratat om detta sedan vi kom och såg även fram emot läsk, som det endast får vid speciella tillfällen. Matlagningen på barnhemmet har varit i full gång hela dagen. Både vuxna och barn hjälps åt som vanligt här.

Lunchen blev en härlig blanding av matookemos, ris, annanas, capati och lyxvaran kött i form av både kyckling och nöt. Fantastiskt! Till detta den efterlängtade läsken. Alla åt gladeligen och både släkt och grannar kom förbi och pratade på innergården.

Barnen äter jullunch på innergården. Strax efter bilden tog langades även chapati och läsk fram.

Barnen äter jullunch på innergården. Strax efter bilden togs langades även chapati och läsk fram.

Kyckling, ris, chapati, mos av matooke, kokt kött. Det fick stå på dom fina barnböckerna för att inte skapa glasbordet.

Kyckling, ris, chapati, mos av matooke, kokt kött.

Eftersom maten och umgänget med nära och kära är i fokus här har vi bestämt att inte ge barnen julklappar på juldagen i år. Vi vill att de ska följa de lokala sättet att fira och inte försvenskas. Hoppas alla ni som velat ge kan förstå. De kläder och skor vi sålt i webshopen kommer barnen få lagom till skolstart i januari. Det bli ännu en lycklig dag för dem.

Juldagen, kyrkan

Charlotte är ute på äventyr och då passar Kids of Ugandas styrelseledamot Linn, som just nu är på besök i Bubulo, på att gästblogga om julfirandet i byn

Den efterlängtade juldagen började med extra fin frukost i form av bröd och afrikanskt te. Sedan tvättade sig barnen och satte på sig sina finaste kläder, dags för kyrkan.

Kyrkan är ett viktigt inslag då det flesta här är kristna. Det var en lång gudstjänst på över två och en halv timme, och vi kom när den redan börjat (så vem vet hur länge de höll på innan). Vad jag förstod handlade gudstjänsten om ungefär samma som hemma i Sverige i juletid. Mycket prat om jesus varvat med lyckönskningar inför jul och nästkommande år. Nästan allt var på lokala språket lumasaba men tack och lov satte sig en snäll man bredvid mig och övetsatte endel (Det hördes inte till Malin, så hon fick nöja sig med lumasaba.) Körsång och tal från flera högt uppsatta män i byn stod också på schemat.

När kollekten skulle samlas in var det inte bara pengar som lades i korgen. Även ris, mjöl, meloner, bananer, ved och en och annan levande höna samlades in. De sakerna som var för stora fick läggas på golvet. En stund senare var det dags att aktionera ut dessa saker. Så mitt i kyrkan stod en man och skrek varpå folket ropade sina bud. Bra sätt för alla att kunna bidra till kollekten varken man har pengar eller inte.

Häftig upplvelse, även om gudstjänsten var lite för lång för min smak. Men barnen gnällde inte något, utan satt som små ljus. Otroligt!

/Linn

Utanför kyrkan. Vi försöker smälta in med våran klänningar från Kampala.

Utanför kyrkan. Vi försöker smälta in med våra klänningar från Kampala.

Vilket djur går sämst?

(Nu får ni hålla tungan rätt i mun när ni läser inläggen här i bloggen. Jag, Charlotte, skriver från min julledighet på resande fot i Uganda medan Linn gästbloggar från barnhemmet.)

Ja vilket djur går egentligen sämst? Gorilla (går-illa) såklart! Det här var ett av de skämt jag gillade bäst när jag var liten. Jag drog det i tid och otid. Det ingick liksom i min repertoar när mitt åttaåriga jag skulle visa vänner och familj hur rolig jag faktiskt var. Punchlinen var ju genialiskt tyckte jag. Om gorillan visste jag dock väldigt lite då. Nu vet jag desto mer. Jag vet till exempel att dom inte alls går speciellt dåligt, snarare charmigt. Jag vet också att dom är klassade som ”akut hotad” av IUN (Internationella naturvårdsunionen) och att beståndet i världen endast uppgår till
880 individer!! I vanlig ordning är det vi människor som är den stora hotet – skogsskövling, inbördeskrig och tjuvjakt har drabbat dem hårt. Det känns därför bra att kunna dra sitt lilla strå till stacken för att hjälpa dessa magnifika varelser. Intäkterna från turister som besöker Bwindi National Park går nämligen direkt till att skydda naturreservatet och dess gorillor genom att möjliggöra parkvakter och parkvård.

Så, hur var det då att se gorillorna?
Det kan ha varit det häftigaste jag varit med om! Det går åtminstone rakt in på top fem. Det kändes stort. Mäktigt. Nästan lite magiskt. Det kändes på något vis som på låtsas – som att hamna mitt i ett Animal Planet program. Jag fick nypa mig själv i armen för att inse att jag inte satt i tv-soffan utan faktiskt var där. IRL som man säger. Jag rekommenderar det starkt!

Och hur gick det till?
Vi utgick från Ruhija, en av de fyra olika byar som fungerar som startpunkt för gorillatrekking i Bwindi National Park. Kl 8.00 samlades vi, tillsammans med övriga trekkare, vid en briefing point där vi fick all nödvändig information och delades in i två grupper. I Ruhija finns nämligen två olika gorillfamiljer som är ”habituated”, dvs vana vid människobesök och vilka man får besöka. (Totalt finns 64 gorillafamiljer i Bwindi varav 12 är sådana som besöks av turister). Den gorillafamilj vår grupp på sju personer (max är åtta turister per gorillagrupp) blev tilldelad kallas Bitukura och består av tolv individer. Efter informationen – ”Om en gorilla blir aggressiv och går till anfall så stå still!” – åkte vi en bit med bil och blev sedan avsläppta mitt i djungeln med varsin vandringsstav(pinne). Så satte trekkingen igång i det som benämns som den ogenomträngliga nationalparken. Det är på förhand oklart hur länge man måste vandra för att hitta dem, allt från 30 minuter upp till fem timmar sägs det. För oss räckte det med en timmes vandring i helt obeskrivligt vacker terräng (regnskog är fantastiskt!) innan vi hittade ”vår” familj i den täta grönskan. Den första skymt jag fick av dem var en enorm svart och hårig hand som sträckte sig fram ur ett buskage för att knäcka ett smalare träd likt en tändsticka. Jag fick enorm puls och endorfinnivån for upp på max. Vi tog oss närmre dem och fick tillslut bra spotting på många – vi var bara 4-5 meter ifrån vissa. Vi såg bland annat familjens minsting som showade för oss genom att visa upp sina klätter- och svingkunskaper samt familjens överhuvud, den enorma silverryggen med vresigt humör som vid ett tillfälle röt mot oss när han tyckte att vi kom lite väl nära. När han reste sig på alla fyra och tog ett kliv mot oss med sina trädstockar till ben och sin brinnande stålblick var man inte cool. Det där med att stå still misslyckades de flesta av oss med. Han lugnade sig dock fort och återgick till att käka löv och klia sig på magen när han fått visa oss vem som bestämmer. När man hittat gorillorna får man en timme med dem. Det var den snabbaste timmen i mitt liv. Men också en av de bästa!

För den vetgirige följer här lite gorilla-fakta:
Förekomst: Bergsgorillor lever endast i två små regioner i östra Afrika – Bwindi i Uganda och Virungabergen i gränsregionen mellan Kongo, Rwanda och Uganda. Habitatet är skogar som ligger 1 200 till 4 100 meter över havet.
Bestånd: Det finns endast 880 bergsgorillor i världen. 460 av dessa hittas i Bwindi. Gorillor lever vanligen i familjer med 9-15 individer i varje, men grupper med upp till 49 gorillor har hittats.
Fysik: Bergsgorillor har en kraftig kroppsbyggnad. När de står upprätt når hannar en höjd omkring 1,75 meter medan honor är ungefär 1,50 meter höga. Hannar väger i snitt 160 kilo och är i och med detta dubbelt så tunga som honor.
Kost: Bergsgorillorna är vegetarianer och äter bara växter. De behöver gott om tid att smälta maten vilket gör dem till latmaskar – de förflyttar sig bara någon kilometer per dag och de vilar ofta.
Utseende: Stora, svarta, lurviga. Ser kramgoa ut men är det inte.

Well, det var lite info om ett av de äventyr jag hittills tagit mig an på julledigheten. Mer kommer. Tills dess; god fortsättning på er!!

Inläggets soundtrack: Trashin’ the camp – Phill Collins & N Sync (från Disneyfilmen Tarzan då gorillorna går loss i lägret)

IMG_4104.JPG

Äntligen!

Charlotte är ute på äventyr och då passar Kids of Ugandas styrelseledamot Linn, som just nu är på besök i Bubulo, på att gästblogga om julfirandet i byn.

Det känns som en dröm att vara här. Alla de foton jag sett från byn och på alla underbara människor kan jag nu se och möta i verkligheten. Jag, Linn, har varit med i Kids of Ugandas styrelse sedan starten 2012, så det är verkligen på tiden att jag tagit mig hit nu. Vi kommer spendera några dagar över jul i byn. Jag och min kompis Malin passar samtidigt på att resa runt lite i Uganda och Kenya.

Vi kom till Bubulo igår eftermiddag. En tur längst marknaden med Rose resulterade i mycket hälsande på nya människor. Senare visade de glada och lekfulla barnen oss runt i byn. Kvällen avslutades med god ugandisk mat.

Hemma firar ni nog jul för fullt just nu. Julskinkan är kokt och paketen inslagna, om inte redan öppnade. Här förbereder vi inför morgondagens stora firande. Jag, Malin och Rose tog en tur till Mbale för att göra lite ärenden och påbörja mathandlandet inför jul, som de firar som mest den 25e. Nu ska vi strax iväg till marknaden för att köpa mera mat. Så själva julfirandet får jag lov att återkomma med.

Obama, Malin, Jacob, Joel och Linn busar på gården. Barnen har mycket spring i benen!

Obama, Malin, Jacob, Joel och Linn busar på gården. Barnen har mycket spring i benen!

En kärlekshälsning från Kampala

I hans famn. Vid en pool. Med en öl. Och en hembakad lussekatt han packat med sig. Solen strålar, Etta James sjunger om oss i mina lurar och äventyret ligger framför oss. Kort och gott; jag mår bra. Riktigt bra.

At last my love has come along
My lonely days are over and life is like a song
At last the skies above are blue
My heart was wrapped in clover the night I looked at you
I found a dream that I could speak to
A dream that I can call my own
I found a thrill to press my cheek to
A thrill I’ve never known
You smiled and then the spell was cast
And here we are in Heaven
For you are mine, at last

Inläggets soundtrack: At last – Etta James

IMG_4043.JPG