Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Julledighet

Så kom tillslut dagen. Dagen jag väntat på, drömt om och planerat för så länge. Ja nedräkningen började faktiskt min första dag på plats. Det är ju lite kontraproduktivt kan man tycka. Att ha ett fyra månaders långt äventyr framför sig men redan i startfållan börja längta till något som skall ske vid upploppet. Men det är nog lite typiskt mig tyvärr. Jag får ofta kämpa med att balansera viljan av att leva i nuet med min ständiga längtan efter något som skall hända i framtiden. Jag brukar behöva påminna mig själv om att man kan missa guldkorn på resan om man har allt för stort fokus på slutdestinationen. Jag bedömer dock att denna balansgång har fungerat bra här. Jag har kunnat ta tillvara på och njuta av ”här och nu” samtidigt som dagens datum legat som en ljuspunkt i mitt bakhuvud. Vad är det då för dag? Jo dagen då jag packar väskan för att åka på lite semester. Jag vet inte varför just detta har blivit hållpunkten – att packa väskan. Det jag ju egentligen längtar efter är att träffa min pojkvän och få spendera några härliga dagar tillsammans med honom. Det hade varit mer rimligt att ha bilden av att möta upp honom på flygplatsen fäst på näthinnan. Men nej, mitt huvud har bestämt sig för att längtan är över då packandet börjar. Och det är alltså idag!

Ja för i morgon bitti åker jag. Första destination är flygplatsen i Entebbe där den efterlängtade pojkvännen hämtas upp. Vi har sedan två dagar i Kampala innan vår ”tour” startar. Vi ska först ta oss till Bwindi National Park för gorillatrekking och därefter till Queen Elisabeth National Park för safari. Denna tur beräknas ta fem dagar och vi bör vara tillbaka i Kampala den 25:e. Efter en natt i huvudstaden tar vi oss vidare till Jinja för att för min del göra en favorit i repris – river rafting! Från Jinja åker vi sedan tillbaka hit, till Bubulo, så att min pojkvän får träffa min ugandiska familj och se mitt hem här. Tre dagar hinner han bekanta sig med byn innan det är dags för honom att bege sig hemåt. Tror och hoppas att detta blir en fantastisk semester!

Jag tar lite ledigt alltså, men det gör inte bloggen. Jag lovar att försöka uppdatera er om min resa så ofta jag kan. Förmodligen blir det inte lika frekventa inlägg som ni är vana vid dock, det kommer säkerligen vara lite si och så med internettillgången nämligen. Kanske är några av er nu besvikna över att jag inte finns på plats på barnhemmet över jul och kan rapportera om julfirandet här. Till er vill jag säga; upp med hakan! Jag kan nämligen gladeligen berätta att en eminent gästbloggare kommer att skildra den ugandiska julen här i bloggen. Kids of Ugandas egen vice ordförande Linn landar nämligen i Uganda idag och kommer att besöka barnhemmet med sin vän Malin över jul. Jag ska faktiskt möta upp dem i Kampala i morgon och äta middag med dem innan jag åker ut till flygplatsen. Det ska bli ruskigt trevligt!

Redan nu kan jag dock ge er ett litet litet smakprov på julfirandet i Uganda. Eller snarare på julmodet. Vad har ugandiska kvinnor på sig på festliga dagar såsom jul? De många indier som bor i Uganda har uppenbart influerat modet för en stor favorit är sahrin. Bjussar på en ”dagens outfit” här nedan så ni ser ungefär hur kvinnorna kan se ut. En annan favorit är sidenklänning med höga axlar och brett skärp. Jag får återkomma med bild på denna skapelse vid ett annat tillfälle.

Nu kära bloggläsare ska jag packa! Tjohooo! 🙂

Inläggets soundtrack: Semester – Arvingarna

IMG_4003.JPG

IMG_3998.JPG

Gymnasieelever studerade hållbar utveckling i samarbete med Kids of Uganda

En viktig del av Kids of Ugandas verksamhet är att öka kunskapen om Afrika i allmänhet, och Uganda i synnerhet, i Sverige. Detta gör styrelsemedlemmarna helt ideellt genom att bland annat genomföra samarbetsprojekt med skolor. Under höstterminen 2014 genomförde vi ett projekt som fokuserat på hållbar utveckling, tillsammans med en lärare som undervisar i årskurs 3 på Älvkullegymnasiets teknikprogam med inriktning samhällsbyggande och miljö/arkitektur. Kids of Uganda förberedde fem olika fall som eleverna fick arbeta med och diskutera kring gällande hållbarhetsaspekter. Det gällde bland annat för eleverna att fundera ut hur man bäst går tillväga för att exempelvis borra en brunn eller att bygga ett hus – två av de projekt som styrelsemedlemmarna i Kids of Uganda har fått ta itu med under de senaste två åren. Eleverna presenterade sina slutsatser för vatteningenjören Daniel Arvidsson som har tidigare erfarenheter av att genomföra projekt i just Bubulo, och fick chansen att diskutera olika erfarenheter kring projektarbete i Bubulo.

Johanna och Louise är två av eleverna i klassen. Läs deras tankar om projeket:

Hej! Vi är två tjejer tillhörande teknikprogrammet årskurs 3, Älvkullegymnasiet i Karlstad som går inriktningen samhällsbyggande och miljö/arkitektur. Vår klass fick i uppgift att i olika grupper studera mindre projekt i Afrika ur ett hållbart perspektiv, för att öka förståelsen för hur viktigt det är med olika aspekter vid ett samhällsprojekt, och att se ett samband mellan dem.
För oss var det väldigt bra och roligt att få tänka på och arbeta med ett projekt som finns i verkligheten. Det ger en motivation och nyfikenhet, samtidigt som det är något som vi som elever känner är mer relevant än en påhittad uppgift från en lärobok eftersom man får arbeta med verkliga fall.

En annan sak som var bra med projektet var att det mynnade ut i en redovisning med Daniel Arvidsson, som har tidigare erfarenheter med projekt i Afrika. Efter varje grupps redovisning blev det också en diskussion om våra idéer samt att vi fick ta del av Daniels personliga åsikter om det vi kommit fram till. På det sättet fick vi en bredare bild och förståelse för hur man ska tänka vid samhällsprojekt i andra länder och främst Afrika.

Våra Afrikaprojekt gav oss en bra förståelse för arbete i andra länder, som inte kommit lika långt i samhällsutvecklingen som vi i västvärlden har. Vi kunde lättare se vikten av att behöva tänka på olika aspekter då det blev väldigt tydligt för oss genom att vi fick sätta oss in i en annan kultur och ett annat levnadssätt. Bara för att ett projekt är miljövänligt så betyder det inte att projektet kommer att lyckas långsiktigt, utan många andra aspekter spelar in för att få ett fungerande projekt. Detta gjorde att vi insåg att projekt i andra länder måste göras tillsammans med befolkningen för att det ska finnas möjlighet för en långsiktig utveckling inom projektet. Det behöver vara deras projekt med deras förutsättningar i åtanke, inte ett projekt utefter våra (västvärldens) behov.

Daniel upplyste oss också om skillnaderna i att utföra projekt i Afrika. Bland annat pratade han om uttrycket ”African Time”, vilket betyder att de har en annan tidsuppfattning än vad vi är vana med. Detta är viktigt att tänka på inför arbeten med hållbar utveckling i andra länder. I Afrika kan det även vara bra att förankra projektet hos en högt uppsatt person för att lättare få med befolkningen i projektet.

För framtida projekt kommer vi tänka extra mycket på de olika aspekterna av hållbar utveckling, att se framtiden av projektet samt vikten av att de som berörs ska få vara delaktiga för att känna att det är deras projekt. Detta är också viktiga punkter som vi tycker att andra ska tänka på när det gäller samhällsplanering, speciellt kopplat till andra länder än sitt eget.

Det har varit jättekul att få arbeta med afrikanska projekt med anknytning till Kids of Uganda. Det har verkligen öppnat upp våra ögon och fått oss att tänka annorlunda.

Vänliga hälsningar
Johanna och Louise

 

Är du lärare eller elev på en skola och är intresserad av att göra ett samarbetsprojekt med Kids of Uganda? Hör av dig till Amie Karlsson på amie@kidsofuganda.com.

 

CSC_0322
Eleverna diskuterade sina idéer med Daniel Arvidsson, som har erfarenhet av att genomföra projekt i Bubulo. Här är Daniel vid sitt första besök i Bubulo år 2008, då själv gymnasieelev. Anledningen till besöket var bland annat att installera en solenergidriven vattenpump.

 
Relaterade länkar:
Läs mer om Kids of Ugandas skolprojekt >
Tidigare nyhet om Daniel Arvidssons senaste resa till Bubulo >

Träning ger färdighet

Nu är träningen i ”Operation and Maintenance” (O&M) för vår Water User Comittee (WUC) i full gång! Idag har andra kursdagen av totalt fem dagar ägt rum. Leder kursen gör Grace, hälsoinspektören som sitter i projektgruppen för brunnen, tillsammans med sin assistent Rose. Jag har suttit med båda dagarna och fått stor behållning av det hela för egen del. Förvisso hålls mötet på det lokala språket lugisiu så av det som sägs begriper jag inte ett skvatt. Men alla anteckningar som förs på blädderblocksblad på väggarna görs på engelska så jag hänger med ganska bra ändå. Kursen har tre övergripande mål; 1) To introduce ourselves on roles and responsibilities in managing of the water source 2) To equip participants with knowledge and skills on operation and maintenance 3) To have a work plan on proper managing of the water facility. Fritt översatt skall WUC få klarhet i vad deras ansvar är, få lära sig hur underhåll av brunnen görs samt ta fram en handlingsplan för kommande underhåll.

Igår tog gruppen sig an det första målet – roller och ansvar. Det är viktigt att det är tydligt för alla vem/vilka som ansvarar för vad. Kort kan det sägas att WUCs uppgift är att säkerställa att brunnen fungerar som den ska genom att löpande underhålla den på bästa sätt, bygga ett stängsel runt den samt informera och utbilda övriga bybor i ”Do’s and Dont’s” när det gäller brunnen. Town Council å sin sida ansvarar för att bistå WUC med kunskap och support, göra regelbundna inspektioner samt utföra eventuella större reparationer. Dagens lektion hade temat ”The safe water chain”. Att vattnet i brunnen är friskt och rent är inte garanti nog för att vattnet är gott nog att dricka. För att säkerställa säkert vatten krävs att de dunkar som människor hämtar vattnet i är rena, att den tunna de fyller med vatten där hemma är ren samt att den skopa de sedan använder för att hämta vatten ur tunnan med är ren. De har också gått igenom en del regler. Såsom att djur inte får beta i närheten av brunnen, att det är förbjudet att tvätta kläder vid brunnen, att plattformen bör sopas dagligen och att barn inte får leka med pumpen.

Det har varit riktigt roligt att se hur aktiva alla i WUC har varit dessa dagar. De har suttit som ljus i ”skolbänken” och lyssnat uppmärksamt. De har tagit flitigt med anteckningar. De har ställt frågor och engagerat sig. De har till och med infunnit sig i någorlunda god tid! Alla åtta av dem! Båda dagarna! (Kors i taket!)

Också jag har känt mig väldigt hemma i den här miljön. I Sverige jobbar jag till vardags som management konsult och håller en del workshops ute hos kunder som ofta resulterar i att väggarna tapetserats med papper och post-it lappar, precis som här. Jag insåg när jag satt där som åskådare hur mycket jag saknar mitt arbete och kom på mig själv med att sitta och tänka på hur Grace och Rose hade kunnat göra upplägget annorlunda. Det kliade till exempel i fingrarna att styra upp en reflektionsrunda vid kursdagens slut som vi på mitt jobb kallar ”Bs & Cs” (Benefits & Concerns), men jag insåg att det inte var min plats att ta över och jag fick sitta på händerna och bita mig själv i tungan för att inte lägga mig i. Deltagarna verkar supernöjda och det är det som räknas!

Ännu återstår tre kursdagar alltså. Jag kommer att vara med även i morgon, men på torsdag och fredag får de köra på utan min ”supervision” – jag kommer nämligen att ta lite semester då. Men om det berättar jag mer i morgon. Hur jag mår just nu undrar du? Med en färdigställd brunn, en pågående O&M-träning och lite ledighet som vankas är jag glad! Så ofantligt glad! Det kan ha varit så att jag tidigare dansade en liten segerdans i mitt rum när ingen såg på. Det kan också ha varit så att det var inläggets soundtrack som fick det att sprätta i benen på mig. Men bara kanske som sagt.

Inläggets soundtrack: Happy – Pharrell Williams

IMG_3986.JPG

IMG_3988.JPG

IMG_3976.JPG

IMG_3975.JPG

Familj nummer sex

Här om dagen skrev jag om kampen mot HIV som musikhjälpen, och också Kids of Uganda, för. Jag berättade då att vi ombesörjer en del HIV-smittade barn i de fosterfamiljer vi stöttar och jag lovade att jag skulle återkomma kring detta. Jag tänkte därför att vi nu skulle hälsa på hos ”familj 6”.
Familj 6 består av Peace som är 15 år, hennes morfar och ett antal kusiner. Tidigare fanns även en mormor som nu tyvärr har gått bort. Mormodern var Peaces vårdnadshavare och vid hennes bortgång tog Peaces faster Sophie över ansvaret för flickan. I september åkte Sophie till Kampala för att besöka en vän, men hon kom aldrig tillbaka och vi har inte sett till henne sedan dess. Vår egen fosterfamiljskoordinator Krystyn är därför ansvarig för Peace numera för att säkerställa att hon får den vård hon behöver. Peace är nämligen smittad av HIV. Ett virus som överförts till henne från hennes mor vid födseln. Båda Peaces föräldrar avled i aids, modern 2005 och fadern 2006. Det månadsbidrag som Kids of Uganda, tack vare en av våra fantastiska sponsorer, kan ge familjen använts helt och fullt till Peaces läkarbesök och medicin. Detta är ovärderligt för familjen som annars inte skulle haft råd att ge Peace den behandling hon behöver.

Det har varit en kämpig höst för Peace. I augusti var hon under en period väldigt dålig. Hon klagade på smärtor i munnen och var svag och trött. Det visade sig att viruset orsakat en cysta i hennes mun. Flera vändor till läkare och tandläkare krävdes för att få bukt på problemet. Läget var aktut eftersom hon inte fick i sig någon mat. En större operation krävdes hos en specialistläkare i Mbale. Krystyn var med vid operationen och har funnits vid Peace sida hela tiden genom sjukdomsperioden. Det var till exempel Krystyn som besökte Peaces skola och informerade dem om hennes tillstånd och bad åt Peace vägnar att få skjuta några kommande prov på framtiden, vilket som tur var gick att ordna. Ett par veckor senare, i september, blev Krystyn tacksam över att hitta en glad och pigg Peace utan smärtor. Hon var tillbaka i skolbänken efter en tids uppehåll och älskade det.

Under oktober och november har Peace varit ganska stabil och mått bättre än på länge. Hennes mun/tandkött ger henne inte så mycket problem efter operationen och uppföljningsbesöken hos läkaren är positiva. Hennes hälsa förbättras stadigt och hon är inte så sjuk och svag som hon en gång var. Krystyn följer ännu med Peaces på alla läkarbesök och säkerställer att hon tar sina mediciner. Just det sistnämnda var under en period lite problematiskt. I takt med att hon mådde bättre slutade hon nämligen ta sina mediciner. Varför är lite oklart, kanske ville hon vara en i mängden och inte ”den sjuka flickan”, men Krystyn har nu stenkoll på henne.

Peace är en kämpe! Tänk att vara 15 år och ha förlorat båda sina föräldrar och sin mormor. Därtill är hennes faster ”spårlöst försvunnen”. Och som ”grädde på moset” är hon smittad av HIV. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hennes situation. Hon borde vara en pigg tonåring omgiven med massor av vänner och istället spenderar hon stor del av sin tid i sjuksängen. Men jäklar vilken fighter hon är! Hon jobbar hårt i skolan och trots att hon missar mycket lektionstid pga av sin sjukdom sätter hon stort värde i att arbeta ikapp och inte halka efter. Hon hoppas på att kunna kliva upp en klass till nästa läsår. För Krystyn har Peace berättat att hon ber till Gud var kväll om ett förbättrat hälsotillstånd så att hon någon dag kan börja universitetet, det är hennes högsta dröm. Förhoppningsvis kan vi, Kids of Uganda, genom vårt arbete hjälpa Peace att nå sin dröm. Jag håller tummar och tår för denna unga, starka och inspirerande tjej – hon är värd det bästa!

Inläggets soundtrack: Stronger – Kaney West

PS. Minns ni att vi höll ett utbildningstillfälle för våra fosterfamiljer i oktober då vi pratade om ekonomi och investeringar? Vi planerar nu att genomföra en ny utbildning till våren på temat ”Hälsa, hygien och HIV”. Vill du hjälpa oss att möjliggöra denna viktiga insats för våra fosterfamiljer? I vår webshop kan du stötta utbildningsinsatsen med 200 kr vilket täcker utbildningskostnaden för en hel familj

PS 2. Idag är sista chansen att beställa mössor i vår webshop för att få leverans innan jul. Missa inte detta, http://www.webshop.kidsofuganda.com/!

Sjuk (augusti)Peace då hon var sjuk

OperationenOperationen

Glad (september)Glad och frisk!

Peace i skolanPeace i skolan

Ketchupeffekten

Det är faktiskt helt otroligt hur snabbt saker och ting kan vända. Senast i tisdags skrev jag ett inlägg och berättade att vi låg tre veckor efter planeringen i brunnsprojektet. ”Jag måste börja vänja mig vid tanken på att eventuellt sitta på flyget hem utan euforin över att ha drivit ett brunnsprojekt från A till Ö. Med tanke på hur lång tid allt hittills tagit är det kanske naivt att tro på en slutspurt där work planens alla kvarvarande aktiviteter utförs inom loppet av fyra veckor”. Ha! Här sitter jag nu, bara fem dagar senare, med en glädje så stor att jag inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för den. Brunnen är så gott som klar! Efter att borrteamet färdigställt sitt jobb och lämnat oss i fredags eftermiddag var jag orolig för att projektet skulle falla in i fasen ”en evig väntan”, så som det gjort så många gånger förr. Van vid att Ugandier lovar men inte håller trodde jag inte det minsta på att ”team 2”, de som bygger den del av brunnen som är ovan jord, skulle infinna sig inom ett par dagar. Men det tycks verkligen vara så att lyckan har vänt i detta projekt – redan igår kväll rullande ”team 2” in i Bubulo och tidigt i morse satte de igång att arbeta. Detta team var betydligt mindre än de förra, endast tre man och en chaufför, vilket gjorde det möjligt för mig att lära mig allas namn och ha tid att prata lite med var och en. Dom var verkligen supertrevliga! Övermannen John fastnade jag framförallt för. Han var en ödmjuk och förtroendeingivande medelålders man med härliga skrattgropar. Jag blev också mäkta imponerad av hans hårda arbete som han utförde trots att han är enarmad, vänster arm förlorade han i en bilolycka för två år sedan. Inte bara John arbetade hårt, hela teamet slet från tidig morgon fram tills halv fem ungefär, och var då helt klara. Nu finns alltså en handpump installerad, en rännil är byggd och vattentester är tagna. Testerna skall nu till ett laboratorium i Kampala för analys. På onsdag kan vi vänta oss svar sa de. Annars behöver bara cementen torka innan brunnen är ”good to go”. Det tar ungefär en vecka så om allt vill sig väl är brunnen i bruk lagom till jul!

Inte nog med att själva konstruktionen av brunnen är klar – därtill är de supportande aktiviteterna i vår work plan på god väg. I morgon kickar vi igång träningen i ”Operation & Maintenance” för vår Water User Committee. De ska få lära sig allt viktigt gällande brunnens underhåll för att säkerställa långsiktig hållbarhet.

Jag kan faktiskt knappt förstå att det är sant. Brunnen existerar! En brunn som jag väntat på, längtat efter och kämpat för i över tre månaders tid. Det är ett sånt där moment då man måste nypa sig själv i armen! Men. Ett litet orosmoln skuggar ändå den annars så klarblå himlen. Pengar. Jag vet att jag kanske låter tjatig nu men ännu saknas några tusen för att vi skall kunna betala slutnotan. Så snälla, ”spread the word” som man säger – vi letar ännu efter sponsorer som vill bidra till en sådan fantastisk sak som att ge en hel by tillgång till rent vatten! En coolare julklapp än så kan åtminstone inte jag komma på!

Inläggets soundtrack: Nothing’s gonna stop us now – Starship

IMG_3949-0.JPG

IMG_3967-0.JPG

IMG_3953-0.JPG

IMG_3956-0.JPG

Stoppa spridningen av HIV!

Om någon av er mot förmodan skulle ha missat det så kan jag berätta för er att musikhjälpen just nu är i full gång hemma i Sverige. Jag älskar musikhjälpen! Det är ruskigt bra radio för en ruskigt bra sak. Det känns ledsamt att i år helt missa all underhållning, alla tårar, alla brandtal och alla ”uppvaknanden” som glasburen brukar bjuda på. I år är temat HIV. Detta enträgna virus som sätter skräck i världen. Framförallt i Afrika. Av de 35 miljoner människor som lever med viruset bor 70% av dem i Afrika. Det är läskiga siffror. Att en ny person smittas var 15:e sekund är ju ännu mer skrämmande. Genom musikhjälpen väcktes min nyfikenhet kring hur HIV-situationen ser ut här i Uganda. Jag vet ju att viruset till viss del är vardag här, jag känner en del som är smittade och jag vet ju att många av de barn vi tar hand om har förlorat sina föräldrar till just HIV, men någon djupare kunskap eller en helhetsbild har jag ju inte. Så jag dammade av en gammal dröm om att bli journalist, tog mitt anteckningsblock under armen och begav mig för att träffa den man jag tänkte skulle ha bäst koll på ämnet – Bubulos borgmästare Steven. Det skulle visa sig att jag vänt mig till helt rätt person. Steven var full av matnyttig information och tycks verkligen brinna för den här frågan.

Han berättade att år 1992 levde ca 23 procent av Ugandas invånare med HIV. 2011 var den siffran 6.4 procent. En fantastisk utveckling alltså. Minskningen är en effekt av den ”National development plan” som landet tog fram 1992 där man fokuserade på tre strategier. Först och främst handlade det om att sprida information om HIV och skapa kunskap om viruset och hur det sprids. Man ville uppnå en beteendeförändring hos befolkningen. Ett exempel som är aktuellt här och nu gäller de circumsisions som pågår. Idag är man noga med att använda en ny kniv för varje pojke som blir omskuren men tidigare, då kunskapen om HIV var låg, användes samma kniv för flera pojkar vilket givetvis var en stor smittospridare. Den andra strategin kallades ”biomedical” och gick ut på att öka tillgängligheten för människor att testa sig, öka utbudet av kondomer samt öka möjligheten för konsultering kring familjeplanering och preventivmedel. Den tredje strategin handlade om att ta fram policys och ”guidelines” för hur HIV-smittade ska hanteras i samhället, bland annat för att undvika diskriminering av de smittade. Varje större arbetsplats måste nu enligt lag ha informationsdagar om HIV för personalen då och då.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Strategierna har hjälpt och de HIV-smittade i Uganda har minskat drastiskt. Men. De ökar igen. Senaste mätningen visade att 7.3 procent av befolkningen är smittade idag. Det är alltså nästan en procentenhet fler än vid mätningen 2011. Varför? Steven tror att Ugandas framgång i HIV-frågan har stigit landets ledare åt huvudet. HIV är nu ett icke-problem för dem och satsningen på att sprida information och säkerställa testkliniker har minskat. När HIV inte är lika mycket på tapeten längre faller kunskapen om viruset i glömska. Ändå är det att faktum att landet totalt har 1.3 miljoner människor som är smittade idag. Av dessa 1.3 miljoner är det bara ca 335 000 som har tillgång till vård. Detta är helt och hållet en ekonomisk fråga – folk har helt enkelt inte råd med behandling. Det är också en könsfråga. Kvinnor är i mycket större utsträckning smittade eftersom de inte alltid styr över sitt eget sexliv och eftersom fattigdom tvingar flertalet in i prostitution.

Det värsta är såklart barn som är smittade. Helt oskyldiga föds de till denna värld men välkomnas på värsta möjliga sätt – genom att erhålla viruset från sin sjuka mor. Kids of Uganda ombesörjer en del barn som är smittade (mer om det i ett annat inlägg inom kort) så vi vet hur starkt drabbad familjen blir, både känslomässigt och ekonomiskt. Vi vill också, precis som musikhjälpen, stoppa spridningen av HIV. I den bästa av världar skulle vår organisation inte behöva existera då inga föräldralösa barn skulle finnas – att stoppa spridningen av HIV skulle ta oss en bra bit mot den visionen. Vi försöker såklart dra vårt strå till stacken och kommer därför i vår att anordna ett utbildningstillfälle för våra fosterfamiljer inom hälsa, hygien och HIV. Det är speciellt viktigt då flera av barnen i dessa familjer har HIV. Vill du hjälpa till? I vår webshop kan du bidra med utbildningskostnaden för en familj!

Så, vad blir min slutsats? Jo att HIV är skit, att pengar är lösningen (utan ekonomiska resurser hade Uganda aldrig kunnat jobba igenom sina tre strategier och minska spridningen så radikalt som de gjorde mellan 1992 och 2011) och att alla bloggläsare därför borde önska minst en låt hos årets musikhjälp. Och såklart jättegärna stötta vårt arbete för en HIV-utbildning till fosterfamiljerna i vår! Tillsammans kan vi stoppa spridningen av HIV!

Inläggets soundtrack: Kärleksvisan – Sarah Dawn Finer (den mest önskade låten i förra årets upplaga av musikhjälpen)

IMG_3937-0.JPG

Kort och lycklig rapport

Får jag be om största möjliga tystnad… Nä förresten. Får jag be om lyckorus, glädjeskutt och hejarop! Kära bloggläsare, den här gången fanns det vatten! Oj så mycket vatten! Förmannen uppskattade det till ca 15 kubikmeter i timmen. Riktigt friskt och fint vatten från en ”hard rock” på 45 meters djup. ”One of the most powerful sources in the district. It can supply the whole of Bubulo!” skrattade borgmästaren lyckligt. Min eufori är total! Alla spänningar och magknip som detta projekt till och från har orsakat mig har nu släppt. Kanske var det meningen att vi först skulle göra en misslyckad borrning så att vi tvingades börja om för att slutligen finna detta superställe. Åtminstone är det vad borgmästaren tror som kallar det en ”blessing”.

Borrhålet är alltså klart och nu väntar bygget av den del av brunnen som är ovan jord (pump etc.) samt kvalitetstest av vattnet. Denna del av arbetet skall dock göras av ett annat team hos borrföretaget. Gänget som borrade har alltså redan rest vidare. Detta andra team väntas ta vid arbetet i morgon. Hoppas hoppas!!

Nu ska jag njuta lite av lyckan över att vi hittat vatten genom att åka in till Mbale och möta upp Krystyn. Vi planerar lite fredagsmys och en ”sleepover”. Skål för framgången!

Inläggets soundtrack: Don’t worry be happy – Bobby McFerrin

IMG_3900.JPG

IMG_3907.JPG

IMG_3895.JPG

Det ni aldrig fick veta

Nu är maskinerna på plats! Äntligen!! Det var ett kärt återseende att se dessa stora monster rulla in i Bubulo igen. Återseende under du? Ja det är nämligen så att det här är andra gången de är på plats. Senast var för knappa två veckor sedan, närmare bestämt söndagen den 30/11. De kom, de sågs, de föll kan man säga. Det visade sig nämligen efter 72 meters borrande att inget vatten fanns på vår utmätta plats. Siting-resultat är inte alltid pålitliga och risken att platsen skulle vara torr fanns, det visste vi, men det var ändå en bedrövade chock för oss alla. Hur som helst valde vi där och då att inte gå ut med den informationen eftersom vi 1) ville jobba vidare på en plan B och 2) inte ville oroa er i onödan. Nu är plan B här! Denis har gjort en enastående förhandling med bolaget som nu är tillbaka för att borra på en ny plats för en marginell extra kostnad. Denna nya plats valdes ut efter att en ny siting (”siting 2.0”) hölls i lördags. Ni som undrar över den snigelfart projektet fortlöpt i kanske nu förstår att det inte enbart beror på långsamma Ugandier utan också på det faktum att vi tvingades backa några steg i processen och helt enkelt börja om. Men nu är de alltså män och maskiner på plats igen och de håller i skrivande stund på att ”packa upp” för att tidigt i morgon bitti starta arbetet. Nu gäller allt eller inget! Sverige, håll tummarna för att vi har större lycka med denna borrning. En brunn vore världens bästa julklapp för Bubulos invånare!

Inläggets soundtrack: All I want for Christmas is you – Mariah Carey

IMG_3859-1.JPG

IMG_3885-1.JPG

IMG_3870-1.JPG

(Här följer det inlägg jag skrev den ödesmättade dagen då den första, misslyckade, borrningen skedde men som vi då valde att inte publicera):

Söndag 09:12.Jag står i gassande solsken och ser på hur fem man jobbar och sliter. De bär tunga järnrör från en lastbil och fäster dem vid en enorm borrmaskin. Maskinisten sätter igång borren och ett ordentlig oljud tar vid. Det är som musik för mina öron! Ett ljud som vittnar om seger. Maskinerna kom igår och jag var som ett barn på julafton! Tänk att vi hade sådan tur att det fanns ett borrföretag i staden Torroro, inte allt för långt bort från Bubulo, som just höll på att avsluta ett jobb där och fanns tillgängliga för oss. Efter lite förhandling fick vi dessutom deras offert att rymmas inom ramen för vår budget och allt var frid och fröjd. De rullade in i byn i går eftermiddag och jag hälsade glatt på var och en av arbetarna. Klockan 6 i morse satte de igång. De har alltså redan jobbat på i tre timmar. Övermannen vinkade glatt till mig genom borrdammet när jag kom för att titta till arbetet. Jag tog lite foton och gick lyckligt hem till barnhemmet igen. Det här är en bra dag tänkte jag!

Söndag 14:47. Jag står under tak och tittar ut i ösregnet där fem man jobbar och sliter. De bär tunga järnrör från en enorm borrmaskin och lastar på en lastbil. De packar ihop. Ett borrhål är gjort. 72 meter rakt ner i marken. Och inget vatten är funnet. Inget vatten. Jag känner mig alldeles tom inombords. Eller nej, det är inte helt sant. Jag känner mig tom och helt slutkörd i huvudet, men i magen finns en molande smärta. Det är som om besvikelsen tagit fäste i bukhålan och strålar ut depression genom hela mig. Vad är oddsen? Jo det ska jag tala om för er; två på dryga tvåhundra. Åtminstone enligt Denis statistik. Han har borrat över 200 borrhål i sin karriär och detta är bara hans andra ”torra”. Övermannen för East Africa Drilling LTD hävdar dock att ungefär var tioende plats är obrukbar för en brunn. Denis är också riktigt besviken. Sitingen visade på goda chanser till vatten på 45-55 meters djup och han sa till mig senast igår att han var ”convinced” att det hela skulle gå bra. Det gjorde det alltså inte. Fan! Förlåt mitt ovårdade språk men svordomar är ungefär det enda jag kan tänka och känna just nu..

Efter allt detta slit! All planering! Alla möten! Alla motgångar längs vägen som vi tacklat! Vi gjorde ju alla rätt. Vi tog fram work plan och budget. Vi involverade byn och lyssnade på deras tankar och besvarade deras frågor kring projektet. Vi bildade en Water User Committe för att säkra långsiktig hållbarhet av brunnen. Vi begärde in offerter från borrföretag och höll en urvalsprocess på förutbestämda kriterier. Alla rätt! Och så finns inget vatten! Det finns liksom inte ord nog för den besvikelse jag känner. Vad händer nu då? Ja inte katten vet jag. Just nu rullar maskinerna ut ur byn igen och mina förhoppningar om en brunn med dem. I morgon ska vi ha ett ”krismöte” i projektgruppen. Jag återkommer med uppdateringar efter detta..

Inläggets soundtrack: Sunday Bloody Sunday – U2

Dagen då Andrew blev man

På dagen för en vecka sedan skrev jag om den östugandiska tradition som just nu ”härjar” här – circumsision. Lite visste jag då att vår egen Andrew skulle vara en av årets kandidater – en av alla de som enligt kulturen nu omvandlats från pojke till man. Att Andrew väldigt gärna ville bli omskuren visste jag såklart. Och att han har åldern inne. Men ett circumsision-kalas enligt konstens alla regler är, som ni kanske förstått av mitt tidigare inlägg, en mycket dyr historia och detta är pengar som vi, Kids of Uganda, i ärlighetens namn inte har. Men Andrew har en vilja av stål och ett sunt förnuft – egenskaper som ledde till att hans circumsision ändock blev av, men i en smalare version. De två dagarnas ”korståg” reducerades till en natt och förtäring till gästerna bantades ner till enbart dryck. Det verkade inte bekomma Andrew det minsta att hans ceremoni inte var lika påkostad som den som sonen till Roses vän hade. Han verkade nöjd. Och stolt. Oj så stolt! Han bemästrade rollen som kandidat exemplarisk – med ett stort allvar, benhård styrka och en smärttröskel hög som Eiffeltornet ungefär.

Det började alltså i går kväll då Andrews närmaste vänner kom och, som sig bör, smörjde in honom i jäst. Därefter tog de sina pinnar och sin plasttrumpet och begav sig ut på den obligatoriska ”karnevalen” genom byn. De dansade, stampade, klappade, hurrade och trummade sig igenom natten. Ja i stort sett tycks korståget gå ut på att göra så mycket oväsen som möjligt ifrån sig. Flera gånger under natten kom de tillbaka till barnhemmet och tog ett varv runt byggnaden och jag, och säkerligen de andra med mig, vaknade upp ur sömnen med ett panikartad ryck. Så kom morgonen. Jag hade ställt klockan på 06.30 och släpade mig då upp utan att känna mig det minsta utsövd. Bara att kliva utanför dörren var dock ett uppvaknade i sig. Hela grannskapet var där! Trots den tidiga timmen stod mängder med människor och väntade spänt på att kandidaten skulle komma tillbaka från nattens äventyr. Publiken hade bildat en cirkel på vår bakgård där ett skynke lagts ut i mitten och där en man stod och väntade. Då Andrew och hans följe kom tillbaka leddes Andrew in i cirkelns mitt där han naken ställde sig med armarna upp i vädret och händerna hårt knutna runt en pinne. Jag höll mig medvetet i bakkant och såg aldrig ingreppet men det måste ha gått fort för jag tycker knappt att han hunnit ställa sig i position innan det öronbedövande jublet uppstod. Andrew skötte sig tydligen exemplariskt – grimaserade inte och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Trots mina försök att säga ifrån knuffades jag fram av folksamlingen så att jag hamnade rakt framför Andrew som stod där naken och blodig. ”Muzungo, muzungo – take picture, take picture!” skallade människorna. Lätt illamående knäppte jag av några bilder och trängde mig sedan ut ur cirkeln igen. Foton känns faktiskt överflödigt för bilden av Andrews blodiga könsorgan har etsats sig fast på min näthinna ändå. (Jag låter er slippa den synen och publicerar inte den omnämnda bilden här). Efter ritualen fick Andrew äntligen lite lugn och ro då han togs inomhus, blev serverad frukost och fick såret tvättat och omplåstrat. Han har sedan sovit stötte delen av dagen lillgrabben! (Ja jag vet att han räknas som man nu men för mig är han ändå bara 16 år och ”lillgrabben”!) Medan Andrew har vilat upp sig inomhus har festligheterna pågått utomhus. Att folk tycker om att dricka malwaa är ju för mig en gåta men att de dessutom tycker om det klockan sju på morgonen är ett ännu större mysterium. Medan jag drack mitt morgonte satt alltså flertalet män och sög i sig stark hembrygd. De har sedan släntrat iväg en efter en och nu är det bara vi i familjen kvar här. Lugnt och skönt. Alla är dock trötta och barnens energi, som i vanliga fall brukar peaka såhär på kvällskvisten, tycks vara helt försvunnen. Jag tror bestämt vi sätter på en film på datorn och myser lite nu! Trevlig onsdagskväll!

Inläggets soundtrack: Boys don’t cry – The Cure

IMG_3813.JPGHär smörjs han in i jäst.

IMG_3832.JPGHär smäller det.

IMG_3835.JPGHär är allt över. En gnutta medtagen ändå.