Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Hur går det med brunnen?

Ja hur går det egentligen med brunnen? Jag får frågan titt som tätt. Jag förstår att nyfikenheten är stor och det känns både kul och lite skrämmande. (Det sista är uttalat av mitt prestationsinriktade jag). Att det går mycket långsammare än vad jag initialt hoppats och trott har jag ju redan konstaterat. Allt i det här landet tar tid. På gott och ont. I den Work plan vi i projektgruppen arbetat fram har vi endast bockat av två av sju aktiviteter hittills; ”Community meeting” och ”Siting” (utmätning av plats) och ligger således tre veckor efter plan. Den goda nyheten är dock att de kommande tre aktiviteterna, ”Drilling and pump testing”, ”Installation and casting” samt ”Water quality testing” går på några dagar så fort maskinerna dyker upp. Jag tror jag nämnde för er att borrföretaget skulle göra entré i Bubulo i lördags. Dom sköt dock fram det till idag tisdag för att sedan ytterligare flytta fram ankomsten till på torsdag. Tydligen har de stött på en del problem och blivit försenade i Tororro där de just nu arbetar. (Jag hoppas Tororros släng av otur innebär det motsatta för oss!) Det är enormt enerverande att ”stå redo”, att tro att idag är dagen vi tar ett kliv framåt, för att sedan möta besked som krossar den bilden. Det följs ständigt av en sjudande besvikelse hos mig. Och irritation. Mitt resultatdrivna jag vill då kavla upp ärmarna, ta en spade och helt sonika börja gräva själv. Men det funkar ju inte riktigt så. Jag är beroende av så många andra människor för att ro det här i land, människor som inte alltid har samma känsla av att det brådskar så som jag.

Men. Skam den som ger sig. (Jag har en vag känsla av att jag uttryckt mig just så i just det här ämnet förr..) Jag utgår nu blankt ifrån att maskinerna kommer på torsdag eftersom tvivel inte längre ryms i tidsschemat. Därför satte jag mig idag med Steven, Bubulos pratglada, lite självgoda men charmerande borgmästare, och la upp en plan för de påföljande aktiviteterna. För efter, eller delvis parallellt, med själva brunnsbygget skall en kurs i ”Operation and maintenance” hållas för den Water User Committee (WUC) som utsågs på ”Community meeting”. Jag och Steven påbörjade ett lägga upp ett schema för denna utbildning som är planerat till den 15-17 december, alltså om en vecka. Den sjunde och sista aktiviteten i vår work plan är en invigning. Detta blir ingen ceremoni av pompa och ståt där röda mattor rullas ut, sidenband klipps och champagne och snittar förtärs. Nej detta är en enklare tillställning med syftet att göra ett officiellt överlämnade av brunnen från Kids of Uganda till Bubulos invånare. I och med detta steg tar samhället med WUC i spetsen över ansvaret för brunnen och dess framtida underhåll. Enligt den tidsplan jag och Steven la upp idag kommer detta att ske den 30 december. Tänk så häftigt att få fira in det nya året med ett avslutat (och lyckosamt!) projekt!

Jag vill så ruskigt gärna få till det här projektet under min tid på plats! Jag vill det mer än vad jag någonsin velat något i hela mitt liv! Åtminstone känns det så just nu. Risken finns ju dock att det inte blir så. Jag måste börja vänja mig vid tanken på att eventuellt sitta på flyget hem utan euforin över att ha drivit ett brunnsprojekt från A till Ö. Med tanke på hur lång tid allt hittills tagit är det kanske naivt att tro på en slutspurt där work planens alla kvarvarande aktiviteter utförs inom loppet av fyra veckor. (Lite naiv måste man få unna sig att vara – jag väljer att tro på det!) Men om det nu blir så att jag tvingas lämna Uganda utan en färdigställd brunn, vad händer då? Ja inte står projektet och faller med mig, det ska ni ha klart för er! Den nya praktikanten Annika kommer i så fall att ta över rodret. Jag har hört på omvägar att Annika är en stjärna – så vänta er stjärnglans! Men fram tills dess ska jag göra mitt allra yttersta för att brunnsprojektet inte ska behöva ingå i den överlämning jag ska ge henne, det kan ni skriva upp!

Inläggets soundtrack: Hugger i sten – Lars Winnerbäck

IMG_3577.JPGNär skrivbordet hos borgmästaren ser ut såhär..

IMG_3576.JPG..får man arbeta i soffan!

Bootcamp

En av de många saker som markant skiljer sig mellan Sverige och Uganda är mängden, tillgängligheten och intresset för idrott och motion. Det här är en kategori vi är lite av experter på där hemma. Proffs skulle jag nästan säga. Vi har idrottslektioner i skolan från barnsben, det finns gym på var och varannan gata i våra städer och i nästan varje Svensson-familj hänger det en medalj från något motionslopp – allt från vårruset till en svensk klassiker. På de svenska kontoren delas stegräknare ut och träningsutmaningar införlivas medan Pressbyråns tidningsställ svämmar över av hälsotidningar. Och när vi tillslut slår oss ner i soffan efter en omgång squash eller ett spinningpass en vanlig måndag som denna upptar sporten halva sändningstiden av 22-nyheterna.

Här i Uganda är det ljusårs skillnad. Inga gym, inga hälsotidningar, inga stegräknare och inga medaljer. Ingen motionskultur överhuvudtaget. Inte undra på att folk skrattar gott åt mig när jag flåsar runt på en löprunda i byn. Faktum är att jag på tre månader endast vid ett enda tillfälle sett vuxna människor röra på sig. Det var i Mbale där det en lördag i oktober anordnades en fotbollscup. Annars tycks intresset för motion vara noll. Och kunskapen likaså. När Hanna ännu var här tog vi med oss Roses systerdotter Mary på en promenad. Mary är strax över trettio och berättade att hon aldrig utövat någon form av idrott i hela sitt liv. Vi pratade en del om motion och det visade sig att hon trodde att enda anledning till att träna var att bli smal. Punkt. Om endorfiner, inre styrka och välbefinnande visste hon ingenting. Inte heller om det faktum att träning är bra för hjärtat och att det motverkar en rad sjukdomar. En gnutta skrämmande faktiskt. Om jag fick bestämma skulle idrott och hälsa in som ett ämne i den Ugandiska skolan bums. Det behövs helt klart lite kunskapsspridning på det här området.

Så, idag drog jag mitt lilla lilla strå till stacken genom att ha ett litet bootcamp med de små här hemma. Vi värmde upp med jage för att sedan hoppa grodhopp, göra armhävningar, benböj och tåhävningar. Favoriten var helt klart att sitta i ”osynliga stolen” mot en vägg. Det frammanade både skakiga ben och hysteriska skrattanfall. Vi avslutade med lite stretching och då passade jag på att förklara för dem att barn har mycket mer spring i benen än vuxna men att vuxna som för den sakens skull slutar springa (eller cykla, simma, spela) gör sig själva en björntjänst. Det är lite oklart huruvida dom faktiskt förstod min lilla moralpredikan men själva passet blev hur som helst en succé och Doreen undrade glatt om vi kunde göra om det i morgon igen. Klart vi kan!

Ibland kan man kanske fråga sig om hälsotrenden har gått lite överstyr hemma i Sverige. Miljoner olika dieter, tusentals olika löparsko-modeller och hundratals olika yoga-former kan tyckas vara lite för mycket. Ordet träningshysteri har fått ett uppsving på senare år. Tänk så bra om vi hade kunnat byta lite. Sverige och Uganda alltså. Vi hade kunnat skicka ner lite av den där hysterin hit och istället byta till oss lite av Ugandiernas lugn. Dom hade kommit på fötter och vi hade kommit i harmoni. Gud vet att båda nationaliteter hade behövt just detta.

Inläggets soundtrack: Workout – Andy C

IMG_3805.JPG

IMG_3795.JPG

IMG_3806.JPG

IMG_3800.JPG

Amor vincit omnia

Jag bär ett halsband runt min hals. Var dag och var natt. Jag tar inte av mig det. Jag har fått det av min pojkvän för längesedan. I ett helt annat kapitel av mitt liv. Jag har alltid tyckt om det men under denna resa har det fått en extra betydelse. En vidare mening. Det står Kärleken övervinner allt på berlocken. Fast på latin. Det låter fånigt jag vet, men jag har fått för mig att om jag tar av mig halsbandet kommer det att skita sig. Kärleken alltså. Fyra månader är en lång tid att vara utan dem man tycker om, dem man hyser kärlek för. Jag pratar inte bara om min pojkvän utan också om familj och vänner. Mitt vidskepliga jag tänker att någons kärlek till mig kommer att svalna, eller helt gå förlorad, om inte halsbandet får sitta på hela tiden. Och det vore så ledsamt. För är det något jag kan konstatera om mitt liv, nu när jag får tid att begrunda det på distans, så är det att det är fyllt med så många fantastiska människor. Människor jag inte vill förlora. Människor jag saknar ända in i benmärgen.

För saknar gör jag. Var dag, var minut, var sekund. Nu när det bara återstår en månad av min tid här kan jag prata om denna saknad med lite förnuft. Med lite sans. Tidigare tvingades jag hålla den inom mig, jag försökte att inte låta känslorna sippra ut här i bloggen allt för mycket. För det var tungt i början. Riktigt tungt. De första veckorna när allt var nytt och skrämmande och det ännu återstod en halv oändlighet tills jag skulle få träffa ”mina” människor igen kändes saknaden nästan ohanterlig. Som en molande huvudvärk och ett konstant lätt illamående. Den kändes fysiskt i hela mig. Det kändes så mycket mer än vad jag väntat mig att det skulle göra, och det skrämde mig. Men jag visste att det skulle avta. Att saknadens sten i mitt bröst med tiden skulle vittra. Att det varje ny morgon skulle bli lite enklare att kliva upp. Och precis så blev det. För även om jag ännu saknar den kärlek jag har i Sverige har jag funnit en ny, spirande och värmande kärlek här. En kärlek som håller mig på fötter. En kärlek som ger mig energi och levnadsglöd. En kärlek som dämpar min hemlängtan och jagar bort mina hjärnspöken. En djup kärlek till dessa barn. En kärlek som övervinner allt.

Så jag låter halsbandet sitta kvar. Som en påminnelse om den kärlek som omger mig både här och där hemma. Som en hyllning till de människor jag saknar, och kommer att sakna då jag lämnar Uganda. Man kan tycka vad man vill om kärlekens alla ordspråk, att de är urfåniga klyschor tillexempel, men man kan aldrig bestrida det faktum att kärlek faktiskt är bränslet i det maskineri som får jorden att snurra. Så jag fortsätter tro på den. Jag fortsätter hoppas. Jag fortsätter vara stark i min övertygelse om att kärleken faktiskt kan övervinna precis allt.

Inläggets soundtrack: För kärlekens skull – Ted Gärdestad

IMG_3761.JPG

Familj Nio

Hitills har bloggen inte bjussat på så mycket information om vår fosterfamiljsverksamhet. Inte facebook, instagram eller LinkedIn heller för den delen. Det har varit ett strategiskt beslut från vår sida att inte skylta med våra fosterfamiljer i social media helt enkelt för att skydda dem – vi har inte velat att grannar och övriga bybor ska veta att familjen får ekonomiskt bidrag. Nu har vi dock tänkt om. Dels för att de framkommit att familjerna gör ett bra jobb på att sprida denna information på egen hand (de är stolta över att få hjälp att komma på fötter och de berättar det därför gärna för omgivningen) och dels för att vi har insett att vi utesluter er följare från Kids of Ugandas största, och kanske coolaste, verksamhetgren. Vi tror ju starkt på att barns utveckling och välbefinnande fungerar bäst om de får en stabil uppfostran i ett riktigt afrikanskt hem med en mor- och fadersfigur samt syskon. Att bo på barnhem ska vara den absolut sista utvägen för ett föräldrarlöst barn. Att sötta ugandiska familjer som tar hand om föräldrarlösa barn är därför en mycket viktig del av vårt arbete – en del ni nu ska få större inblick i!

Så vart börjar vi då? Jo jag tänkte att vi börjar hos ”familj 9”, en av de fattigaste familjerna Kids of Uganda stöttar. Familjen består av det föräldrarlösa syskonparet Isaac och Oliver, deras farbror Peter, hans fru och deras biologiska barn. Isaac är äldst av syskonen, nio år, medan lillasyster Oliver är sju. Barnens föräldrar dog båda av aids, pappan 2007 strax före Olivers födelse och mamman två år senare. Farbror Peter är nu barnens vårdnadshavare. Peter har dock ett handikapp, ett medfött fel på sitt ena ben – det är svagt och liksom förtvinat, och detta har gjort det svårt för honom att hitta ett arbete och att försörja sin familj. Familjen lever enbart på det de kan skörda på sin lilla bit mark. Eftersom Peter själv inte kan arbeta på odlingarna eller bidra till mycket av hushållssysslorna vilar en tung börda på hans hustru.

Vi uppmuntrar vanligen våra familjer att investera pengarna i något projekt som är långsiktigt hållbart och kan ge avkastning i framtiden. Detta för att säkerställa att familjen klarar sig ekonomiskt även den dag då vi inte stöttar dem längre. Gällande Peter och hans familj fick dock Krystyn, vår familjekoordinator, lägga fokus på annat än projekt den första tiden familjen involverades i vår verksamhet. Vid hennes första besökt upptäckte hon nämligen att familjens hygien var under all kritik. Isaac och Oliver var då båda hemma från skolan på grund av sjukdom. Denna sjukdom bestod i att larver från insekter trängt in i barnens fötter där de sedan ”bosatt” sig och livnärde sig på barnens blod. Båda barnen var vid besöket trötta, svaga och i svåra smärtor. Krystyn kontaktade byns hälsoinspektör för att få stöd i hur hon skulle agera. Hälsoinspektören kom genast på besök och familjen fick i uppdrag att sanera sitt hem. Allt de ägde skulle tvättas och huset skulle skuras med insektsmedel från topp till tå. Barnen skulle sedan badas med en viss sorts tvål och äta medicin dagligen för en tid framöver. Ja, det är inte svårt att förstå att den första månadspengen familjen erhöll helt och fullt gick till kostander för sanering, tvål, decifiktionsmedel och medicin. Krystyn hade sedan ett långt samtal med Peter och hans fru om vikten av hygien, både vad det gäller hushåll och barn.

Den goda nyheten är att händelsen, i kombination med Krystyns lilla lektion, har fått effekt på familjen som nu sköter hygienen betydligt bättre. Fastern har stolt berättat att barnen numera badar var dag, att hon städar huset varannan dag och att de tvättar såväl kläder som sängkläder en gång i veckan. Peter har också sett till att köpa ett varsitt par flip-flops till barnen (som tidigare var helt utan skor) för att minska risken för nya larver. Gällande investeringen av månadspengen går det nu också framåt för familjen. Peter har för novembers bidrag köpt en gris med ambitionen att köpa fler på sikt för att kunna starta upp en liten uppfödning. Han har också, tack vare Kids of Ugandas stöttning, kunnat påbörja renoveringen av familjens hem som tidigare var nästintill fallfärdigt och saknade fönster.

Vi är såklart jätteglada över familjens framsteg och vill passa på att skänka ett jättetack till sponsorn av denna familj (du vet vem du är). Utan dig hade dessa barn i skrivande stund gått och lagt sig i ett fönsterlöst och ohygiensikst hem med en livshotande sjukdom. Du, och alla andra sponsorer med dig, är guld värda!

Inläggets soundtrack: Survivor – Destiny’s Child

SjukaSjuka barn..

SyskonenFriska barn!

Isaac frisk och gladGlad Isaac!

Renovering pågårRenovering pågår!

Mitt kök, del 4

Pappa, det här inlägget är till dig. Du frågade ju här om dagen hur man gör den där lokala ölen egentligen. Kanske har du tänkt överraska mormor och morfar med ugandisk maalwa till julbordet? Här kommer hur som helst receptet:

1. Införskaffa majs, hirs och cassava. Cassava är en rotknöl som finns i Afrika, Asien och Sydamerika och bidrar med stärkelse i den här processen.
2. Lägg ingredienserna på tork. De bör inte enbart torka utan också bli varma för att få ut de bästa aromerna. Välj således en solig dag för denna aktivitet. (Lite oklart hur du ska lyckas med detta i december-Sverige farsan).
3. Mal de torkade ingredienserna och blanda dem till en mjölmix (jag har googlat åt dig här pappsen, du kan köpa färdigt cassavamjöl i hälsobutiker på nätet).
4. Tillsätt lite vatten till mjölet så att det bildas en torr deg.
5. Låt degen jäsa i 5 dagar. Övertäckt såklart.
6. ”Tillaga” degen i en stor panna över öppen eld. (Föreslår att denna aktivitet utförs i sommarstugans trädgård då brandrisken på balkongen är överhängande). Då blandningen antagit en brun färg är den redo.
7. Då degen svalnat, lägg den i en dunke och tillsätt vatten och jäst. (Här utvinns jästen ur hirs men du kan ju testa att köpa vanlig torrjäst på Ica).
8. Låt blandningen stå i minst ett dygn.

Så, nu är du klar med själva basen för maalwan. Nu behöver du bara tillsätta varmt vatten när drycken skall förtäras. Det är som att blanda saft typ. En del maalwa och två delar vatten ger den färdiga drycken. Hur är det med mått då? Jo 15 kg majs, 5 kg hirs, 10 kg cassava och 7 kg jäst ger ungefär 20 liter bas. Alltså ungefär 60 liter dryck då det varma vattnet tillsatts. Så pappa, julhelgen är räddad! 😉

Inläggets soundtrack: The botten is nådd – Timbuktu (För att man tycks kunna komma just dit av maalwa. Till botten alltså. Och för att den är på ditt modersmål såklart!)
IMG_3334.JPGSteg 1 – Torka majs, vete och hirsIMG_3401.JPGSteg 6 – TillagningIMG_3733.JPGServera! (Men vanligast är att man häller upp i ett stort kärl som man delar med vänner och dricker med långa sugrör)

Två viktiga saker

Idag ska jag försöka hålla inlägget kort och koncist. Jag har bara två saker att förmedla. Två mycket viktiga saker dock.

1). Doreen fick ju en alldeles egen hyllning för sina goda studieresultat här om dagen – idag kan vi konstatera att hon är i gott sällskap och det måste såklart uppmärksams. Alla våra barn har nu fått sina slutbetyg och alla har gjort en heroisk insats! Edward fick tex full pott på provet i engelska, lilla Jacobs samlade slutbetyg blev A+ och Joel höjde sitt resultat i matematik från 44 poäng av 100 möjliga vid ”Opening exams” till 96 av 100 vid ”End of term exams”. Wow!! Alla barnen har också fått goda visdomsord från lärarna i uppförande och social förmåga och samtliga har blivit godkända att gå vidare till nästa klass till nästa läsår (här är dom mycket hårda på detta att ta sig vidare i skolsystemet och det är inte ovanligt att barn får gå om en årskurs). Får jag be om en rungande applåd och ett öronbedövande jubel för våra fantastiska ungar! Studieresultaten blir liksom ännu lite coolare om man tänker på vart dessa barn kommer i från. Man glömmer så lätt att de bär på ett tungt bagage. Att de kommer från otrygga hemförhållanden med enorm fattigdom, misshandel och alkoholism. Tänk vilka kämpar vi har här som trots detta växer, utvecklas och blomstrar till fantastiska människor! Det är stort!

2) Mitt andra viktiga budskap är en ”shout out” till alla er som läser bloggen. Jag ber er att begrunda detta noga. Känner ni någon som kanske känner någon som känner en tredje som letar efter ett bra samarbetsföretag för sitt CSR-arbete!? Här finns vi! *vinkar stort och frenetiskt* Som ni vet kämpar jag på med brunnsprojektet här nere och om allt vill sig väl kan den faktiska borrningen starta till helgen. Ytterligare lite slantar saknas dock för att vi ska lyckas ro hela skeppet i land. Kanske sitter det någon personalchef där ute och sliter sitt hår över vad fasiken personalen ska få för julklapp i år? Vad sägs om en brunn!? Det blir win-win-win! Personalen slipper en tredje uppsättning tråkiga salladsbestick, företaget kan mota folkets jubel för den viktiga och fina insats de gjort för sin omvärld (och därmed vinna fler kunder!) och Bubulos invånare får tillgång till rent, friskt och drickbart vatten! Vi letar inte efter en förmögenhet (även om det är varmt välkommet!) utan snarare efter ”många bäckar små”. Är du, din granne eller din hårfrisörskas fasters man intresserade av att veta mer, kontakta vår ordförande Cecilia på cecilia@kidsofuganda.com

Tack för mig för nu. Over and out.

Inläggets soundtrack: Jubel – Klingande

IMG_3688.JPG

IMG_3685.JPG

IMG_3677.JPGFina betyg ska givetvis firas med ballonger! Tack Emma jublar kidsen!

Circumsision

Minns ni att jag i söndags skrev att jag aldrig skådat ett smutsigare golv än det i vårt hus efter släktträffen (”Clan meeting”)? Jag tar tillbaka det och begär att få justera mina uppgifter. Jag har aldrig skådat ett smutsigare golv än det i vårt hus efter gårdagens circumsition-fest. Herregud som det såg ut! Lera, spilld dryck och tappad mat överallt. Det såg ut som om vi hade haft rave-fest här. Och inte var det långt ifrån. Men nu hänger ni nog inte med. Vi tar det från början.

Circumcision, alltså omskärelse, är en mycket gammal tradition i Uganda. Dock inte i hela landet. Det här är något specifikt för östra Uganda och än mer specifikt för folkgruppen Bugaso som befolkar just Bubulo med omnejd. Hur gammal traditionen är är det ingen som riktigt kan svara på och inte heller varför det endast sker vartannat år. Men så är det i alla fall – jämna år i december är omskärelsetider för pojkar som anses gamla nog. Bara pojkar alltså, här sker ingen omskärelse av flickor turligt nog. Alla pojkar inom folkslaget måste omskäras. De drar det till och med så långt att de utför ingreppet på döda pojkar om de inte hann med ritualen under sin livstid. Det finns ju inget annan kommentar på den informationen mer än att det är sjukt. Och sjukare blir det. Ceremonin inför omskärelsen pågår i tre dagar och inleds med att kandidaten, som den pojke som skall omskäras kallas, smörjs in på armar, ben och ansikte med en form av jäst. I kandidatens ära bör familjen också slakta en get och helst ska pojken även smörjas in i getblod och getavföring. Jag har verkligen försökt jaga svaret på den uppenbara frågan varför, men utan vidare resultat. Det ska bara vara så helt enkelt. Det närmsta jag kom ett svar var att det kan ha något att göra med att getskit bringar tur. Anyway. Efter att smort in sig i en lotion av sämre doft samt klätt sig i det traditionella plagget i form av ett höftskynke är kandidaten redo att ge sig ut på sin ”tour”. I två dagar tar han sig runt och hälsar på vänner och släktingar för att där bli bjuden på mat och dryck och få presenter, oftast animaliska gåvor som höns eller getter. Att bli påhälsad av kandidaten kan nu kanske låta som en lugn och sansad tillställning där man tar hand om en ensam ung man i märklig utstyrsel. Fel. Att bli påhälsad av kandidaten är ungefär som att bli påhälsad av ett helt studentflak. Tänk dig nybakade studenter som fått alldeles för mycket att dricka och som sjunger och tjoar och snubblar omkring. Tänk dig att dom väller in genom din port och liksom tar över hela huset, hela innergården och hela trädgården med sina sånger och sin fylla. Ja ungefär så kändes det igår då en kandidat och hans entourage anstormade oss. Han tar sig inte runt på egen hand förstår ni. Han har ett helt släptåg av människor – vänner, släktingar, grannar, partyprissar och allmänt ströfolk – som följer honom på hans korståg genom byn. Transportsträckan mellan de olika besöken blir som en karneval eftersom alla i circumsision-tåget dansar och sjunger ackompanjerade av trummor. De senaste dagarna har jag sett åtminstone två av dessa festliga tåg av människor var dag. I går var det Roses gode vän Muhammeds son som hade huvudrollen och det var alltså han och hans typ hundra anhängare som kom till oss. Som tur är blir man som värd/värdinna förvarnad om besöket så att man hinner brygga mängder med maloua (den lokala ”ölen”) och plocka bort alla ömtåliga föremål i hemmet.

Efter ”touren” på den tredje dagen sker själva omskärelsen. För Muhammeds sons del kommer detta ske i morgon. Jag trodde att ingreppet skedde i avskildhet och att kandidaten då fick lite lugn och ro. Icke. Följeslagarna, som oftast blir fler och fler med tiden, följer med kandidaten tillbaka hem och står i en cirkel runt honom och beskådar själva omskärelsen. Pojken står näck mitt i folksamlingen med en pinne mellan båda händerna ovanför huvudet. Pinnen ska helst inte darra något under ingreppet. Gör den det är det ett tecken på svaghet. Än värre är om kandidaten urinerar vilket händer ibland för dem som är nervösa och rädda. Då kan man bli utbuad av folkmassan och av ännu en outgrundlig anledning måste kandidaten då slakta en get med sina bara händer för att rättfärdiga sin manlighet. Jösses. Muhammed har bjudit in mig att beskåda omskärelsen i morgon. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Att se någon skära av en del av en stackars pojkes privata delar klarar jag mig utan. Viktigt att poängtera är dock att det bara är jag som tycker synd om honom, inte han själv. De flesta kandidater är eld och lågor inför sin circumsision och har ofta längtat och väntat länge på dagen D.

Okej, hela proceduren ovan beskriver det traditionella sättet för omskärelse. Men det finns också ett annat sätt idag. Man kan faktiskt skippa getskit, höftskynken och karnevalståg och helt sonika gå till sjukhuset och bli omskuren. Sterilt och kliniskt. Låter hälsosamt tycker jag. Grejen är bara att ingrepp på sjukhus inte klassas som manligt och coolt nog. Rose har berättat att det inte är ovanligt med utfrysning och hårda ord mot dem som använt sig av sjukhus. Suck. En del män och deras egon. Well, nu har ni nog fått en ganska bra insyn i festligheterna som pågår runt om i Bubulo i dessa dagar och som alltså invaderade vårt hushåll igår eftermiddag. Frågor på det? 😉

Inläggets soundtrack: A little party never killed nobody – Fergie
(Ja enligt min källa har ingen dött av omskärelse här i Bubulo i alla fall)

IMG_3571.JPGEtt av alla för tiden vanligt förekommande ”karnevalståg”

IMG_3650.JPGHär var det fest!

IMG_3648.JPGVår innergård har invaderats!

IMG_3655.JPGKids med circumcision ”make up” (jäst i ansiktet)

Julkampanjer i webshopen

Det är december och julen närmar sig med stormsteg. Även vi på Kids of Uganda har julstökat, och i vår webshop hittar du nu julkampanjer av olika slag och olika prisklass. Du kan bland annat hitta skoluniformer och skor till barnen på barnhemmet. Bådadera är något skolan ställer krav på att barnen har, och vi är i stort behov av nytt då barnen växer så det knakar och har slitit ut sina uniformer så att de (faktiskt) snart ramlar av. Andra fina gåvor är en malariabehandling till barnen,  eller så kan du – om du inte kan bestämma dig – ge ett bidrag till verksamheten i stort. För ditt köp får du ett fint gåvobevis att skriva ut skickat till din mail, att ge bort till någon du tycker om (eller varför inte till dig själv?).

För dig som gärna vill ge bort en sak att slå in och lägga under granen finns det färgglada mössor och tygpåsar i ugandiskt tyg. Som vanligt hos Kids of Uganda går varenda krona oavkortat till verksamheten i Uganda, förutom för mössorna där 40 kr går till materialkostnader.

Ett annat julklappsförslag är hEjkånpEjkåns underbara, egentillverkade barnkläder. HEjkånpEjkån har valt att ge 50 % av intäkterna till Kids of Uganda, deras produkter finner du i deras webshop.

Gör skillnad som når hela vägen – köp dina julklappar hos Kids of Uganda!

 

Simply the best!

Idag är ingen vanlig dag, för det är Doreens examensdag, hurra hurra hurra!

Idag tog vår fina Doreen examen från ”Top class”, det sista steget inom ”nursery school” (likvärdigt med lågstadiet ungefär). En pampig ceremoni hölls på skolan och jag och Krystyn var där tillsammans med ett hundratal andra föräldrar/vårdnadshavare. Först höll rektorn tal. Det var ungefär lika torrt som rektorstal brukar vara. Och lika långt. Nej förresten, längre! Han pratade och pratade och pratade.. Inte så mycket om barnens prestationer och om läsårets höjdpunkter. Nej det här var mer av en uppläxning till oss vuxna. ”Hjälp barnen med läxorna hemma. Vårda ert språk i hemmet så att ni inte bidrar till att sprida fula ord här på skolan. Se till att barnen badar och sköter sin hygien ordentligt. Se till att de har rena strumpor. Uppfostra era barn enligt kristna värderingar. Bla bla bla..” Han höll på i en evighet och det var inte direkt uppmuntrande. Stackars barnen skruvade på sig rejält i sina plaststolar. En del somnade till och med. Talet hade en highlight dock, det ska jag medge. Vid en tidpunkt pratade rektorn nämligen om vikten av båda föräldrarnas engagemang i barnets utveckling. Han bad då alla pappor som var på plats att räcka upp handen. Jag tror faktiskt jag kunde räkna dem på mina fingrar. Av ett hundratal föräldrar var papporna alltså tio till antalet. Rektorn utmanade föräldrarna och sa att han nästa år ville se en publik med lika mycket män som kvinnor. Då fick han rungande applåder av den kvinnliga delen av publiken!

Hur som helst. Efter rektorns evighetstal fick eleverna äntligen äntra röda mattan till hög musik, applåder och hejarop. De bar fina examensklädnader med tillhörande hattar och alla såg så lyckliga ut där de dansade fram. Då de radat upp sig framför oss föräldrar (ja idag kände jag mig verkligen som en mamma – en jäkligt stolt en!) delades betygen ut. Därefter delade rektorn ut examenspresenter till de tio elever som presterat bäst på terminens slutprov. Och tänk! Vår fantastiska Doreen gick ut ”Top Clas” som fjärde bästa elev av 91 avgångselever! När de ropade upp hennes namn tjöt jag högt av glädje och sträckte upp armarna i luften i nån form av segergest. Många runt mig skrattade gott åt detta. Jag var så stolt så att hjärtat ville svämma över! Duktiga, kloka, underbara Doreen! Jag kramade henne så hårt och så länge efter ceremonin att hon nästan fick bända sig loss från min famn. När vi kom hem och Rose fick höra den goda nyheten blev det ännu en kram som höll på att kväva den stackars flickan. Men hon såg ändå gladare ut än vad jag någonsin sett henne!

Doreen, you are simply the best!

Inläggets soundtrack: Simply the best – Tina Turner

IMG_3639.JPG

IMG_3598.JPG

IMG_3631.JPG

IMG_3615.JPG

Poesi i väntan på bättre tider

Det är en evig kamp, en tröttsam strid,
Att försöka få dessa Ugandier att komma i tid.
Dom är lite verkstad och mycket prat,
”Jag är påväg, jag kommer snart”.
Men tio minuter innebär minst trettio och en timme betyder två,
För mig är det helt obegripligt hur de orkar leva så.
Jag om effektivitet och ”time management” har stött och blött,
Ändå sitter jag här ensam, frustrerad och trött.
Vårt möte skulle startat för fyrtio minuter sedan,
Jag krafsar ner en fånig dikt för att sysselsätta mig i ledan.
Mötesrummet är öde och tystnaden är total,
Om det gick att tävla i väntan borde jag få en pokal.
Ingen svarar i telefon och ingen hör av sig till mig,
De anser väl att de har viktigare saker för sig.
Jag ska just ge upp, packa ihop och gå hem,
Då dyker en deltagare upp och hälsar ”Godmorgon god vän!”
Glad och obrydd och med ett stort leende släntrar han in,
Jag kapitulerar för hans värme och släpper irritationen min.
En tanke slår mig och jag klottrar snabbt ner den på en lapp;
Hemma lever vi i överflöd men tycker tiden är knapp.
I Uganda däremot är saken precis tvärtom,
Inget överflöd alls, men tid – det finns det gott om!

Inläggets soundtrack: Wait a minute – The Pussycat Dolls

IMG_3444.JPGMötesrummet fyrtio minuter efter avtalad tid. Finn fem fel.