Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Söndag är vilodag. Punkt.

Idag har vi inte gjort många knop här på barnhemmet. Vi har haft en lugn och behaglig söndag. Det behövdes efter gårdagens smått hektiska släkttillställning som involverade de flesta av oss. Mat skulle lagas, golv skrubbas, innergård städas, vatten hämtas, disk diskas.. Puh! Idag fick vi sova ut och sedan ta det lite ”pole pole” (lugnt) som man säger på swahili. Jag som ansvarar för städningen inomhus fick dock inleda dagen med en rejäl storstädning. Det här med att ta av sig skorna inomhus är inte alltid Ugandiernas grej. Skitigare golv har jag då aldrig skådat. Men efter en rejäl omgång med mopp och skurhink blänkte golvet som nytt och min slappa söndag kunde börja. Vad har jag då hittat på? Lekt en del med barnen förstås. Jag försöker alltid passa på att hänga med dom så mycket som möjligt på helgerna, i veckorna är det ju mycket möten och annat arbete dom upptar min tid. Idag spelade vi ring-spelet. Vann gjorde Brenda. Sedan underhöll barnen mig med en del sång och dans. När regnet brakade loss på eftermiddagen gömde vi oss inomhus med målarböcker och domino. Utöver lek har jag också hunnit läsa en del. Jag är halvvägs igenom min fjärde bok sedan jag kom hit, Shantaram. Den utspelar sig i Indien där jag aldrig varit men dit jag nu är väldigt sugen på att åka. Börjar så smått smida planer på ett kommande äventyr där. På tal om äventyr har jag också semesterplanerat lite. Det återstår endast knappa tre veckor tills min pojkvän kommer på besök och då ska vi tillsammans se och uppleva lite mer av Uganda. Gorillatrekking i Bwindi National Park och safari i Queen Elisabeth National Park står på schemat. Sen blir det förmodligen en favorit i repris – river rafting igen! Så idag har jag gjort en del research och bokat boenden för vår ”tour”. Längtar så in i bänken efter denna lilla semester och hoppas att de kommande veckorna går rasande fort!

Ja just det, jag lovade ju er lite uppdateringar om brunnsprojektet också! Jo i fredags hade vi ett möte hela projektgänget (alltså jag, Steven, Grace och Denis) där vi gick igenom de offerter som inkommit från borrföretagen. Vi satte upp urvalskriterier att utgå ifrån och utvärderade sedan bolagen utifrån dessa. Förstahandsvalet föll på East Africa Drilling LTD och Denis fick i uppgift att kontakta dem. I går ringde Denis mig och gav mig två goda nyheter; 1. Bolaget har gått med på våra förhandlingspunkter (ja lite prutande måste man ju alltid köra!) 2. Bolaget håller just nu på att avsluta ett jobb i Tororro, bara några mil bort, och kan således finnas tillgängliga för oss ganska snart. Har vi tur kan de vara här med maskiner och allt på onsdag eller torsdag. Jippey!

Ja det var väl allt för här och nu. Jag hoppas innerligt att ni också haft en härlig söndag kära bloggläsare. En härlig första advent faktiskt! Tänk, i morgon är det redan december. Läste en fin sak angående det som jag tyckte var tänkvärt; ”You have one month to finish the book of 2014. Make the last chapter a perfect one”.

Inläggets soundtrack: Sunday – Oliver Schories

IMG_3465.JPG

IMG_3469.JPG

IMG_3461.JPG

IMG_3471.JPG

Släktträff

Idag har det varit fullt hus här på barnhemmet. Rose har stått värdinna för en släktträff och ett trettiotal personer har gästat oss. Flertalet är fortfarande kvar. Först trodde jag att det var ett vanligt hederligt släktkalas. Ni vet sånna vi svenskar arrangerar emellanåt när det dåliga samvetet pockar på för att det var allt för längesedan vi såg våra farbröder och kusiner. Men det här var något helt annat. Till att börja med kallades det ”Clan meeting”, inte ”Clan party”. Bara det faktum att de kallar släkten för klan tycker jag vittnar om en viss struktur. Och struktur finns, var så säker. Att det var just ett möte och inte en vanlig festlig tillställning gick det inte att ta miste på. En agenda togs fram, en sekreterare utsågs och anteckningar fördes. Rose förklarade för mig att denna grupp människor är klanens styrelse. Tänk det! Släkten drivs typ som ett företag. Det finns stadgar, ordförande och delvis en gemensam plånbok. Ingenting tycks heller vara den enskilda individens ensak inom släkten – fattigdom, svajiga äktenskap och arbetslöshet berör visst alla och diskuteras öppet på dessa möten. Ordföranden kan till och med dela ut straff och belöningar till stökiga respektive skötsamma personer i släkten. Rose roll i styrelsen är att representera släktens kvinnor och för deras talan. Hon brukar emellanåt gå ”ronder” i de olika hushållen och samtala med kvinnorna för att identifiera eventuella problem att föra vidare upp till toppen. Många av kvinnorna söker också upp Rose då de behöver råd. Hon tycks vara modersfiguren till många – alltid redo att trösta och ge några kloka ord längs vägen.

En viktig punkt på dagens möte var att planera det kommande ”General meeting” som ska ske den 28:e december. En gång per år samlas nämligen hela klanen till ett jättemöte. Det beräknas komma 3000 (!!) personer. Rose har berättat att styrelsen idag tog fram en budget och en ”work plan” inför detta. Jösses! De satte igång vid 11-tiden i förmiddags och håller som sagt fortfarande på till viss del. Seriösare släkt får man nog leta efter..

Visst kan jag tycka att min släkt (mig själv inräknad) borde skärpa till sig lite och säkerställa lite tightare träffar. Det är ju så jäkla kul att ses! Men det finns ju ändå gränser för hur mycket släkt man vill ha i sin privata sfär. Så tack kära moster för att du inte lägger dig i min privatekonomi och tack kära farbror för att du låter mig och min sambo reda ut våra egna problem. Släkt är underbart, men i lagom mängd!

Inlägget soundtrack: We are family – Sister Sledge

Först gemensam frukost.

Först gemensam frukost.

Sen många timmars möte.

Sen många timmars möte.

Och avslutningsvis middag såklart.

Och avslutningsvis middag såklart.

Ps. Idag har det också skett framsteg i brunnsprojektet. Mer om det i morgon så håll till godo!

Jullov!

I förrgår gick barnen sin sista dag i skolan för såväl termin som skolår. Lärarna är nu i full gång med att rätta de ”final exams” som de äldre barnen skrivit dessa sista dagar och vi väntar spänt på resultatet. För Doreen som går ut ”nursery school” vankas också en avslutningsceremoni på tisdag. Efter detta är skolan officiellt över. Men inga mer lektioner och inga mer läxor från och med nu alltså – jullovet är här! Vad tycker kidsen om det? De är alla eld och lågor! Ja, alla utom Edward då. Han saknar skolan. Turligt nog fick han låna hem en bok över lovet så att han kan förkovra sig lite. Men övriga är nöjda och glada över den plötsliga överflöden av tid för lek och fritid.

De små barnen har fått nya målarböcker av mig i avslutningspresent som de nyttjar flitigt. Snart är alla sidor färglagda. Jacob och Obama övar också mycket på att klättra. De vill bli lika bra klättrare som de äldre grabbarna. En liten pall kan hjälpa en bra bit på vägen när man vill ta sig upp för ett stuprör har de kommit på. Flickorna har gått och blivit dagisfröknar nu när skolan inte upptar deras dagtid. Man ser dem ofta med ett gäng ”toddlers” i släptåg och Doreen har lilla grannflickan Christine på höften för jämnan.

De äldre barnen njuter mest av att ha sovmorgon. Idag steg Andrew upp vid 8.30 med ett stort leende (i vanliga fall sker ju uppstigning runt 5.45). Han sträckte på sig och berättade nöjt att han ”slept like a rock”. Efter lite morgonsysslor fanns det sedan tid för både kortspel och fotboll nere på fältet. Vad är det bästa med att ha jullov frågade jag? Att kunna spela boll i dagsljus blev svaret.

Jullovet här är skolårets längsta. Jämförbart med det svenska sommarlovet ungefär. Terminsstart sker igen i början av februari så 10 veckor av frihet väntar nu barnen. Det är ju oceaner av tid när man är liten! High-five för det!

Inläggets soundtrack: School’s Out – Alice Cooper

IMG_3445.JPG

IMG_3457.JPG

IMG_3405.JPG

Mitt Bubulo

Igår kväll när jag låg sömnlös i min säng och tankarna for runt kom jag plötsligt på en sak – jag har ju inte presenterat Bubulo för er! Ett inlägg om Mbale har ni fått. Och ett om Kampala. Ja till och med ett om Nairobi. Men inget om Bubulo! Hur har jag kunnat missa detta? Bubulo är ju mitt hem. Den by där jag just nu lever och verkar. Den by jag vaknar upp till var morgon och som jag somnar in i var kväll. Den by där min ugandiska familj finns och där många av mina nyfunna vänner hittas. Självklart måste jag ge er en bättre bild av mitt älskade Bubulo!

Bubulo är huvudorten i distriktet Manafwa i östra Uganda. Egentligen är Bubulo ett ”parish” bestående av tre mindre byar, men i folkmun går allt under namnet Bubulo vilket gör det till en stor, om än utspridd, by. Bubulo är placerat i en dal, inbäddat i enorm grönska och omgivet av gröna kullar och höga berg. Själva bycentrumet är inte stort och består huvudsakligen av ett antal längor med små butiker och serveringar. Butikerna kan delas in i tre kategorier; livsmedel (mjöl, ris, bröd, socker, te m.m), konfektion (kläder, skor och syateljéer) och elektronik (glödlampor, mobiltelefoner, ficklampor m.m). Det finns också ett antal copycenters eftersom invånarna här inte har egna datorer. Vill man ha något dataskrivet kan man därför beställa det från damen vid datorn i de små skjulen och få utskrifter mot en kostnad av 500 shillings (en dryg krona). Serveringarna erbjuder ugandiska rätter, öl och läsk. De flesta är mycket små, som ett ”hål i väggen”, och gästerna sitter på plaststolar utanför. Längorna av butiker och serveringar bilder en kvadrat och i dess mitt hittas marknaden med frukt- och grönsakstånd. Här kan du inhandla matoke (matbanan), sötpotatis, vitkål, tomater och vad vi skulle kalla vanliga bananer.

Från bycentrumet kan man vandra en bit upp på höjden på en bred allé som omges av grova, höga och vackra träd. På var sida om allén breder stora gröna ytor ut sig där barn leker och kor betar. Till höger hittas här den i sammanhanget ganska pampiga byggnaden där ”Town Council” med borgmästaren i spetsen huserar och en bit bort till vänster ligger byns ”Guest House” där Hanna bodde. Går man istället åt andra hållet, nedanför bycentrumet, kommer man till den trevägskorsning som är Bubulos kaosartade mittpunkt. Byns egen oorganiserade centralstation kan man säga. Här står flera Boda-bodas och väntar på körningar, matatus kommer i hög hastighet och tvärstannar för att släppa av och på passagerare och försäljare med chapati och grillad majs i små stånd omger platsen. De tre vägarna korsningen erbjuder kan antingen ta dig till storstaden Mbale i väster, grannbyn Bududa i norr eller vidare österut – hela vägen till Kenyas gräns.

Det absolut bästa med Bubulo är horisonten – denna häpnadsväckande vackra horisont med djupblå himmel, mörka berg och intensiv grönska. Som en kuliss. Det är en horisont som vittnar om att världen är stor och outforskad. En horisont som får mig att längta efter upptäcktsfärder och äventyr. Och en horisont som är själva sinnebilden av frihet.

Ja, där har ni min hemby beskrivet så gott det går i ord. Mitt Bubulo. Mitt älskade Bubulo!

Inläggets soundtrack: What a wonderful world – Louis Armstrong

IMG_3408.JPGNågra butiker

IMG_3410.JPGMarknaden

IMG_3422.JPGDen vackra allén

IMG_3424.JPGÄngen där Town Council skymtar i bakgrunden

Att vara svensk

Jag har lurat mig själv. Jag har trott att jag nu efter snart tre månader på plats är ”en i gänget”. Att jag blivit lite av en Ugandier. De saker jag som ny på plats inte förstod är ju nu så mycket mer begripliga och känslan av att inte höra till har bleknat. Jag flyter med och gör som alla andra gör. Jag tänkte att jag nu var en av dem.

Men jag är långt ifrån en Ugandier. Det blir aldrig så uppenbart för en människa hur hennes nationalitet har präglat henne för än då hon sätts i en kontext som är dess motsats. Här känner jag mig stundtals så mycket mer svensk än vad jag gör hemma. Som när någon helt nonchalant går före i kön till exempel. Eller när man tvingas ha en främmande människa i knäet för att de prompt ska packa matatun full till bristningsgränsen. Eller när saker som barnaga och månggifte kommer på tal. Jag vill smälta in och ta det som en ”local”, men det går bara inte. Jag blir irriterad när folk tränger sig, känner mig obekväm och trängd när min personliga sfär inkräktas och blir fullkomligt skogstokig när jag hör och ser föräldrar som slår sina barn. Jag är född och uppvuxen i Sverige och det blir jag påmind om varje dag här.

När jag tänker på Sverige och det typiskt svenska både saknar och föraktar jag mitt hemland.

Det typiskt svenska jag saknar:
– Frukost! Fil och müsli, svart kaffe, ägg med kaviar och färska frallor med tjockt lager ost. Ingenstans i världen är frukost så god som hemma.
– Källsortering och återvinning. Jag saknar så att kunna slänga mina sopor med gott samvete.
– Tidtabeller, kösystem och allmän ordning och reda.
– Fredagsmys. Tacos och Idol i soffan blir aldrig gammalt.
– Människor som håller vad de lovat.

Det typiskt svenska jag inte saknar:
– Novembervädret med tillhörande vinterdepression då alla sluter sig till sig själva.
– Svenskarnas sätt att titta mer i telefonen än på varandra.
– Den ständiga jakten på mer och bättre.
– Skönhetsidealet som dagligen matas oss.
– Vårt sätt att tänka ensam är stark.

Sverige, när jag kommer hem igen ska jag njuta i fulla drag av allt det fina du ger mig! Jag ska uppskatta när jag hamnar sist i kön och jag ska dricka mitt morgonkaffe med andakt. Och sen ska jag med alla medel försöka bekämpa det som din uppfostran gett mig men som jag långt ifrån uppskattar. Jag ska lyfta blicken, le och hälsa på personen bredvid mig på tunnelbanan. Jag ska lämna telefonen i väskan när jag är på middagar med vänner. Jag ska sluta jaga och inse att det är okej att vara nöjd. Jag ska sluta kritisera min rumpa, mina lår och min mage för jag bidrar bara till den sjuka idén om att vi människor inte duger som vi är. Och jag ska rå om mina nära och kära ännu lite mer – för ensam är banne mig inte stark!

Inläggets soundtrack: Sverige – Kent

IMG_3395.JPGSvensk frukost, jag saknar dig!

Mitt kök, del 3

Dax att förkovra oss i det ugandiska köket igen. Idag tänkte jag lära er hur man tillagar ungarnas absoluta favoriträtt – posho. Eller ugali som det heter på originalspråk, rätten kommer ju ursprungligen från Kenya där man talar swahili. Själv har jag inte mycket till övers för posho, det nämnde jag ju senast igår. Jag tycker det är totalt smaklöst och med en läskig konsistens. För mig är det obegripligt hur alla kan vara så förtjusta i det. Att det är billig och mättande mat bidrar såklart till dess popularitet, posho kan ofta vara det enda som står på menyn hos fattiga familjer här. Men även hos den ugandiska medelklassen är rätten en klar favorit, då mer av gastronomiska än ekonomiska skäl konstigt nog. Min alldeles egen, icke vetenskapliga studie, visar att 100% av Bubulos invånare äter denna majsmjölsgröt vid minst en måltid var dag.

Hur gör man då? Det är hur enkelt som helst! Allt man behöver är en stor kastrull, vatten, majsmjöl och lite muskelstyrka.
Gör så här:
1. Koka upp vatten
2. Tillsätt majsmjöl i omgångar och blanda runt
3. Rör med en träslev tills armen domnar och du uppnått en hård konsistens
4. Servera med bönor, vitkål eller ”sukuma” (typ besk spenat)

(O)smaklig måltid till tungt gung!

Inläggets soundtrack: Nasty – Kevin Gates

IMG_2083.JPG

IMG_2084.JPG

IMG_2086.JPG

En helt vanlig måndag

Välkommen till en helt vanlig måndag i mitt Bubulo-liv!

07:20 Väckarklockan ringer
07:50 Hämtar vatten. Två dunkar á 10 liter.
08:15 Städar inomhus. Plockar undan målarböcker, gosedjur och kläder som är på vift. Sopar och våttorkar golvet.
09:00 Tar en kort morgonpromenad och köper frukost. Standard är en banan och två mandasi (små friterade bröd).
09:30 Sätter igång datorn. Svarar på mail, skriver rapporter och bokför gårdagens utgifter i excel.
10:20 Arbetsmöte med sekreteraren i den ugandiska styrelsen. Idag satte vi samman mappar med alla viktiga dokument vi jobbat fram (minnesanteckningar från styrelsemötet, stadgar, budget och work plan). Dessa mappar ska sedan delas ut hos de olika instanser vi behöver få godkänt hos för att få organisationen registrerad i Uganda. Vi skrev också ett ”application letter” att skicka ut till de ansvariga på dessa instanser. Slutligen gick vi på ”shoppingrunda” för att inhandla kvittoböcker eftersom det är ett krav att som registrerad organisation kunna uppvisa kvitton på alla utgifter, tex utbetalad lön.
13:50 Kramkalas! (de små barnen kommer hem från skolan)
14:10 Lunch. Eftersom jag inte är så förtjust i posho (majsmjölsgröt) vilket är standardlunchen här har jag köpt in några paket spagetti till mig själv. Michael brukar slänga ihop en enkel men god tomatsås till det.
15:00 Gick på en ”leta-styrelsemedlemmar-runda” för att få allas signaturer på dokumenten i mapparna. Har lärt mig nu att vill man få något gjort här är det bäst att göra det själv. Att be medlemmarna komma förbi barnhemmet och signera skulle med säkerhet bli en fruktlös väntan.
16:35 Ringde Denis och följde upp (kontrollerade!) att han idag skickat resultatet från sitingen till potentiella borrföretag för att de i sin tur skall kunna skicka offerter.
16:50 En ny vända till vattenkällan tillsammans med Edward som nu kommit hem från skolan.
17:10 Hjälper Joel med läxan
17:55 Löprunda. En sväng upp på höjden där kyrkan ligger och ner igen följt av några armhävningar och situps.
18:40 ”Dusch”. Alltså att tvätta av mig i badbaljan och tvätta håret med vattnet från en vattendunk.
19:15 Pysselstund runt matbordet i ljuset från ficklampan (strömavbrott). Kombinerar att måla fiskar på Jacobs teckning med att repetera mattetal med Andrew.
20:00 Viker pappersplan, båtar och drakar.
20:20 Dansar segerdans med barnen för att strömmen är tillbaka.
20:35 Middag. Ris och bönor.
20:55 Hjälper Andrew med middagsdisken. Han diskar, jag sköljer.
21:45 Bloggar.
22:10 Kollar DN.se för att se om jag missat något viktigt och Facebook för att se om jag missat något oviktigt. Ringer någon av mina nära och kära på viber.
22:50 Kram och godnatt!

Inläggets soundtrack: Tack för en underbar vanlig dag – Agnetha Fältskog

IMG_3133.JPGHär ser ni sekreteraren i den ugandiska styrelsen, Peter Wafula, och hans fina familj.

IMG_3382.JPGPappersflygplan och båt åt barnhemmets minsting!

IMG_3384.JPGMmm.. middag!

Back on track!

Här kommer det – det sprudlande inlägget! Det svänger verkligen fort i det här landet. I går ville jag nästan packa väskan och åka hem. Efter allt slit med planering, kalkylering och miljontals möten höll hela projektet på att gå åt skogen på grund av en bångstyrig landägare och jag var beredd att ge upp. Hopplösheten jag kände var obeskrivlig. Idag vill jag långt ifrån packa. Snarare börjar jag stressat räkna veckorna och önska att jag hade lite mer tid. För nu är vi på banan igen gott folk!

Hur gick då detta till? Jo i morse kom landägaren och ordföranden för WUC och knackade på för att prata med mig. Landägaren hade inte ändrat ståndpunkt kring den aktuella plats det bråkats om igår, men däremot tänkt om kring en annan plats på hans mark som ingenjörerna hade tyckt sett lovande ut och lagt fram som ett alternativ i gårdagens hektiska debatt men som landägaren då bestämt skakat på huvudet åt. Nu satt han plötsligt i vår soffa och sa att han med glädje skulle skänka denna del av marken om vatten kunde hittas där. Vad som fått honom att ändra sig är oklart. Jag hann inte ens fråga eftersom det nu blev bråttom. Det gällde ju att få tag på siting-Richard innan han hann åka hem till Kampala för att kunna få detta nya plastförslag utvärderat. Efter några samtal innehållande ödmjuk vädjan, överdrivet smörande och en krydda svensk charm hade jag efter en dryg timme hela teamet på plats igen. På’t igen alltså! Jag är inte en speciellt religös person men efter att Richard riggat utrustningen och tyst stod och läste av mätaren och skrev siffror, diagram och obegripliga krumelurer på ett papper kom jag på mig själv med att i huvudet desperat be till högre makter om ett positivt resultat. Snälla Gud, Allah, Buddah eller vem du nu är – låt det finnas vatten här! Även Denis, Grace, borgmästaren, landägaren och WUC-ordförande tycktes stå med andan i halsen och fingrarna korsade. Richard tittade upp från sina papper, log åt oss och sa att det finns all anledning att borra på denna plats då undersökningen visat goda chanser till vatten. Halleluja! Ja, detta utbrast jag faktiskt högt och alla skrattade. Jag kunde inte sluta le och beordrade alla att ställa upp på vad jag kallade en seger-bild.

Full av förhoppning snarare än förtvivlan jobbar jag nu vidare. Dock börjar jag, som jag tidigare nämnde, bli stressad över tidsplanen. Vi ligger redan två veckor efter den work plan vi jobbat fram. Som så många andra gånger har jag också fått lite saker om bakfoten eftersom dom inte alltid är jätteduktiga på att förklara för mig så jag förstår. Detta att maskinerna skulle komma i samband med sitingen var ju till exempel helt fel. Det är först efter resultatet av sitingen som borrföretagen har underlag nog att göra en kostnadsbedömning. Nästa steg är därför att skicka resultatet till ett antal företag och begära in offerter. Denis har i sin kostnadskalkyl till oss ”counted with margins” och lovar därför att vi kommer hitta ett bolag inom ramen för vår budget. Denna process är såklart mycket viktig men innebär ju att det lär dröja innan maskinerna faktiskt rullar in i Bubulo. Jag har förvisso fått min andra försäkran om att allt är klart innan min avförd vilket förseglades med en handskakning. Med lite förtröstan och taktiken att ligga på dem som en blodigel kan det faktiskt gå!

Inläggets soundtrack: Sing Hallelujah – Dr. Alban

IMG_3365.JPGBörja om från början, börja om på nytt..

IMG_3367.JPGSpänningen är olidlig..

IMG_3368.JPGSegerbilden! Halleluja!

Bakslag

Nu sitter ni alla och undrar; blev det någon ”siting” idag? Japp, det blev det. Toppen tänker ni, då kommer här ett sprudlande inlägg som utlovat. Nix, det gör det inte. Jag är ledsen att behöva göra er besvikna. Gårdagens deppiga rader följs istället upp av ett mycket frusterat inlägg. Här är varför:

Aktiviteten ”Siting” som utfördes idag innebär att utröna vattentillgången på de platserna som utsågs på ”Community meeting” för att se var brunnen bäst kan placeras. Teamet som utförde ”sitingen” var siting-experten Richard från Kampala, vår egen vatteningenjören Denis och vår ”Senior health inspector” Grace. Närvarande var också ordföranden för den Water User Committe (WUC) vi utsett.Undersökningen, som gick ut på att med kablar och mätinstrument skicka elektriska vågor ner i marken för att mäta motståndet, visade endast positivt resultat på en av platserna. Ca 90% chans till vatten konstaterade Richard. Valet av placering blev således enkel . Vi hade hittat en plats och allt var frid och fröjd! Men. När vi som bäst håller på att packa ihop kommer en upprörd landägare. Han hävdar att han på ”Community meeting” gått med på att brunnen kan placeras på hans mark men med vissa restiriktioner. Han säger nu att Grace, som ansvarade för ”Community meeting”, inte har tagit hänsyn till dessa restriktioner och att den nu tänkta placeringen för brunnen ligger på en del av marken han inte accepterar. Grace menar att man på mötet per automatik godkänner en brunn på hela den utvalda marken och säger att hon tydligt kommunicerat detta. Det uppstod argumentation och ”bråk” där ord stod mot ord. Bråk leder ju sällan till något matnyttigt så jag försökte medla och frågade förskiktigt var på marken landägaren skulle kunna tänka sig en brunn. Den plats landägaren pekade ut ratades genast av teamet eftersom både närliggande latriner och gravplatser är ett hot mot vattenkvaliten. Där stod vi alltså plötsligt. Med endast en möjlig plats utifrån kriteriena god vattentillgång och tillgänglighet för maskiner men med en obeveklig landägare med armarna i kors. Frustartionen var total.

Så vad händer nu? Just nu är det lite oklart så jag ber att få återkomma på den punkten. Det finns en liten förhoppning om att landägaren med lite smörjmedel tänker om. Annars finns såklart många andra platser runt om i Bubulo där efterfrågan på rent vatten är stor men vår initiala tanke var ju att hitta en plats i närheten av barnhemmet och vi är nog inte beredda att släppa den tanken ännu. På något sätt löser det sig, saker och ting gör ju alltid det. När och hur får tiden utvisa.

Inläggets soundtrack: Frustration – Duke Ellington

IMG_3343.JPG

IMG_3362.JPG

IMG_3355.JPG

Grå fredag

Då var det fredag igen och slut på denna arbetsvecka. Jag hade hoppats på att kunna ge er ett härligt fredags-inlägg fullt med positiva besked och glädjeämnen. Så blir tyvärr inte fallet. Faktiskt blir det tvärtom. Jag skrev ju ett hoppfullt inlägg förra fredagen då jag blivit lovad att maskiner och män skulle komma på måndagen för att starta ”siting” av brunnen (att utvärdera de olika utsedda platserna utifrån vattentillgång) och sedan borrandet. Finns några maskiner på plats? Nej. Jag hade också bokat möte med sekreteraren i vår ugandiska styrelse för att styra upp nästa steg i processen att registrera Kids of Uganda här i Uganda. Mötet skulle ske i tisdags men ingen sekreterare dök upp. Vi flyttade fram det till dagen därpå med samma resultat. Slutligen bestämde vi fredag. Har någon sekreterare dykt upp idag? Nej. Den här veckan skulle faktiskt kunna ta priset som den mest oeffektiva sedan jag kom hit. Det känns deppigt. Till råga på allt har Hanna åkt hem, elektriciteten är spårlöst försvunnen sedan igår kväll och vädergudarna har bestämt sig för att ett ihållande regn ackompanjerar min sinnesstämning på bästa sätt. Suck.

Men skam den som ger sig. Idag gick jag upp till mina projektkollegor på Town Council och slog näven i bordet. Ja kanske inte rent fysiskt, men mentalt. Jag sa till dem på skarpen på trevligast möjligast sätt att brunnen skall vara klar innan jag åker hem och att jag håller dem ansvariga för att säkerställa att så blir fallet. Jag fick deras ord på att brunnen är klar innan den 7:e januari följt av en handskakning. Nu säger Grace att maskinerna ska komma i morgon och att ”siting” då kan påbörjas. Jag håller tummarna så hårt att knogarna vitnar.

Förlåt kära bloggläsare för detta nedstämda inlägg. Jag ska strax rycka upp mig själv. Efter regn kommer solsken som man säger, jag vet ju det. Likväl som jag vet att ström följer strömavbrott och succé-möten rimligen bör följa ett antal inställda möten. Om ”siting” verkligen blir av i morgon lovar jag er ett sprudlande glatt inlägg som kompensation. (Om ”siting” inte blir av kanske bloggpaus är att föredra för alla parter 😉 )

Inläggets soundtrack: Gråa dagar – Lars Winnerbäck

IMG_2117-1.JPG