Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Dagens ros..

.. går till min fantastiska lillasyster! Varför? Därför att hon på eget initiativ bakat två dussin äppelmuffins och ställt ut i fikarummet på sitt jobb med uppmaningen att en muffins byts mot en donation till Kids of Uganda! Hur grymt är inte det!? Att hennes arbete är placerat i England och att hon således marknadsför organisationen utomlands gör ju bara saken ännu coolare. Tack älskade syster!

Therese, som min syster heter, har valt att fokusera sin insamling till en specifik sak – nya skoluniformer. Vi är i stort behov av bidrag till detta ändamål då nuvarande uniformer är trasiga och för små för de flesta barnen. Och det är viktigare än man kan tro; utan uniform – ingen skolgång! Vi kommer inom kort uppdatera vår webshop med just uniformer och tillhörande skor och hoppas då innerligt att vi med er hjälp kan få ihop ett ”kit” till varje barn i julklapp. Kanske finns det fler fikarum där ute där en insamlingsbössa får plats!? Lägg detta på minnet; den minst stressiga och mest värdefulla julhandeln hittas på kidsofuganda.com! 😉

Inläggets soundtrack: Tio tusen röda rosor – Black Ingvars

IMG_3057.JPG

IMG_3060.JPG

Lek i sin enkelhet

Något som blivit uppenbart för mig här i Uganda är att barn kan ha riktigt roligt med små medel. Det behövs inte en bilbana, ett barbiehus eller miljoner bitar lego för att lek ska uppstå. Barn har fantasi och det räcker långt. Idag har exempelvis Doreen gjort en egen docka av resterna av ett nedhugget bananträd och Jacob och Obama har startat rockband med en tom toarulle som mikrofon. Genialiskt ju! Att dömma av deras skratt och glada tillrop hade de precis lika kul som barn som leker med Bratz eller Singstar.

Det här har fått mig att börja fundera mycket kring varför vi skämmer bort våra kids i Sverige med så mycket leksaker? Finns det ett egenvärde i att uppfostra prylgalningar? Jag förstår invändning att man ju såklart vill ge sitt barn det bästa. Frågan är väl bara vad det bästa egentligen är. Jag är av tron att kreativiteten och uppfinningsrikedomen begränsas hos barnen om de får allt ”paketerat och klart”, och det är väl ändå att göra dem en björntjänst? Jag antar att jag egentligen inte är rätt person att uttala mig om detta med tanke på att jag inte har barn själv – ”Vänta du så ska du själv få se hur svårt det är när barnen tjatar och alla kompisar får”. Jag förstår den problematiken. Men barn är barn oavsett kultur och här har jag fått bevisat att fantasin hos dem är gränslös. Jag tror att en viktig uppgift som förälder är att bejaka denna fantasi och det kan nog innebära att emellanåt säga nej till den där nya ”måste ha-saken” som leksaksindustrins har pumpat ut. Testa att ge dem en toapappersrulle istället och se vad som händer!

Inläggets soundtrack: Play – Jennifer Lopez

IMG_3305.JPG

IMG_3304.JPG

IMG_3296.JPG

IMG_3301.JPG

Rapport från Beats for Africa

Det har gått ett tag sedan insamlingsfesten och både ni som var där och ni som bara läste om tillställningen kanske har undrat hur det egentligen gick. Vi kan börja med att konstatera att vi är fantastiskt nöjda! Det var härligt att se hur lokalen fylldes av medlemmar, vänner och andra intresserade, men också hur mycket intresse vi väckte från dem som bara “ramlade in”.

Tack vare nya medlemmar, insamlingsburkar på bardisken, överskottet från drinkarna som Locatelli skänkte samt andra bidrag kunde vi samla ihop nästan 5000 kronor till Kids of Uganda. En fantastisk summa som gör enorm skillnad i vår lilla verksamhet! Utöver det rent ekonomiska resultatet så hade vi ett stort utbyte av kvällen; goda drinkar och spännande samtal till grym musik!

Vi vill passa på att tacka Jetski och Skillnicker som spelade för oss, och självklart Locatelli som bidrog med lokal, drinkar och skönt samarbete. Sist men inte minst ett hejdundrandes TACK till alla er som kom! Ni gjorde verkligen skillnad; både för en fantastisk kväll men framförallt för att ni ser till att vår verksamhet i Uganda kan fortsätta. Tack!

 

KidsOfUganda_27 KidsOfUganda_16 KidsOfUganda_4 KidsOfUganda_6 KidsOfUganda_12 KidsOfUganda_2 KidsOfUganda_9 KidsOfUganda_22  

Hej då Hanna!

Idag var en sorgens dag. Hanna lämnade Bubulo i morse för att spendera en dag i Kampala innan hennes flyg hem till Sverige avgår på torsdag. Det var riktigt deppigt att säga hej-då. Det har varit så skönt att vara två dessa veckor. Inte för att jag är ensam nu, jag har ju min ugandiska familj här, men det är ändå något speciellt med att ha en person från samma land på plats. Något familjärt och tryggt. Man talar liksom samma språk. Både direkt och indirekt. Man förstår varandra bättre. Jag och Hanna tyckte ofta lika om det som är nytt och annorlunda här. Vi suckade tillsammans åt det som känns jobbigt och lite irriterande hos Ugandier och skrattade åt allt härligt och tokigt de har för sig. Vi kunde också sitta länge och analysera skillnader Sverige och Uganda emellan. Hur skulle det se ut om man tog en bunt svenskar och trängde in till bristningsgränsen i en matatu (minibuss-taxi) på samma sätt som de gör här? och Hur skulle en Ugandier reagera på våra strikta kösystem och alla svenskars trogna sätt att vänta på sin tur? Vi förenades också i vår äventyrlighet. Vilken tur för mig att Hanna var just en ”River rafting tjej” och ingen ”Jag läser hellre en bok i skuggan-tjej”. Det sistnämnda hade såklart också funkat fint men inte varit riktigt lika kul. Och minst lika bra var att hon gillar att träna. Jag tror allt att vi fått till minst två löprundor i veckan under dessa fem veckor. Heja oss!

Det är häftigt ändå. Att vi för fem veckor sedan inte kände varandra alls och här sitter jag nu och tycker synd om mig själv i det tomrum hon lämnat. Tänk så snabbt man kan lära känna en människa när man tar del av glädjeämnen och tacklar utmaningar tillsammans på en plats långt bortanför bådas trygghetszon. Hanna har nog sett de flesta sidor av mig och alla mina olika humör – en repertoar som vanligtvis kan ta år av vänskap att visa.

Tack Hanna för ditt fantastiska sällskap som utvecklades till fin vänskap – jag saknar dig redan!

Inläggets soundtrack: Miss you – Foster the people

IMG_3191.JPGFina Hanna!

Att räkna med någon

Alltså det här med att ha föräldrar… Vilken fantastisk gåva! Människor som finns där i vått och torrt. Som alltid ställer upp. Som älskar villkorslöst. Som oroar sig något kopiöst. Som i alla lägen vill väl och som man alltid, alltid, ALLTID kan räkna med! Herrejösses så mycket skit föräldrar får ta och ändå står dom alltid där som den berömda klippan i stormen.

Men så finns det ju dom som inte har några föräldrar. Barn utan föräldrar. Smaka på de orden; barn utan föräldrar. Barn som inte har någon som älskar, oroar sig och vill väl. Barn som kanske inte har en endaste människa i sitt liv att faktiskt räkna med. Räkna med på riktigt, till 110 procent. Dessa barn är många. Dessa barn är precis som alla andra barn. De har samma drömmar. Samma längtan. Samma behov.

Barnen här på barnhemmet har alla olika bakgrund och historia. De släpar på skilda bagage. Det som förenar dem är att de alla var föräldralösa innan de kom hit. Nu har de Rose och Michael. Och det är så jäkla häftigt! Detsamma gäller förstås barnen i våra fosterfamiljer – de har fått en nystart hos fosterföräldrar och de har Krystyn som stöttar dem och ger kärlek. Ju mer jag tänker på det desto större blir det. Jag jobbar just nu för en organisation som ger barn livets största gåva – någon att räkna med!

Så tack Kids of Uganda för allt ni ger dessa underbara ungar!
Och tack mamma och pappa för allt ni någonsin gett mig!

Inläggets soundtrack: Count on me – Bruno Mars

IMG_3278.JPGVåra fantastiska hjältar i Uganda!

Hanna gör fältstudie i Bubulo

Ni som följer Charlottes blogg har säkert sett att ytterligare en svensk dök upp i Bubulo för några veckor sedan. Detta är Hanna, som för närvarande är i Bubulo för att skriva en uppsats. Vi bad Hanna att skriva ihop några rader om sig själv, och här kan ni läsa resultatet!

Hejsan! Jag, Hanna, skriver min C-uppsats här i byn Bubulo, vilket känns som ett privelegium. När jag hittade till kids of Ugandas hemsida, kände jag att det var perfekt, sprida information om ett annat land och kultur plus att verkligen får leva med människorna i byn, se, uppleva och njuta av landet, till fullo.

Vem är jag?
Jag heter Hanna och kommer från ett litet samhälle, Gällivare, som ligger i norra Sverige. Jag har alltid haft en dröm om att leva i ett land och inte bara som den typiska turisten, utan verkligen förstå hur vardagen ser ut och fungerar. Så den här lösningen var perfekt. Jag är 25 år och studerar till Hälsopedagog på Högskolan i Gävle. Älskar träning, fjäll, resa och utmaningar. Jag lever för utmaningar och blir triggad av tanken, klarar jag verkligen det där? För mig var det här en utmaning, att resa själv, vilket jag aldrig gjort, att vara fem veckor i ett annat land, vilket jag aldrig varit, att leva i en annan kultur, vilket jag aldrig gjort. Det är en upplevelse som jag önskar att alla fick vara med om.

Vad gör jag här?
Jag gör fältstudien till min C-uppsats, för att sedan skriva klart uppsatsen i Sverige. Jag har varit här i nästan tre veckor och kommer att vara här ytterligare i två veckor. Skrivandet går framåt och jag har gjort mina intervjuer, så nu återstår jobbet att analysera materialet. Jag har planerat att göra en del av analyserna här för att kunna komplettera intervjuerna om jag upplever att någonting saknas i materialet. Så att jag är här fem veckor är precis lagom länge för att komma in i byns liv, göra undersökningarna och sedan påbörja analysering. Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka bakomliggande resonemang till en kursplan som eventuellt ska implementeras och även prata med lärare och få deras uppfattningar kring en eventuell implementering. Jag har fått hjälp av Rose att komma i kontakt med skolorna och fått hjälp av organisationen Kids of Uganda som funnits och finns där som ett stöd för mig, i mitt skrivande både innan avresa och nu under resan. Jag hyr ett rum på guesthouset i byn och rummet vilket är över min förväntan, vanlig toalett och rinnande vatten. Amazing! Så Kids of Uganda har varit min länk till byn kan man säga, hjälpt mig med kontakter, boende och råd kring mitt uppsatsskrivande.

IMG_2505 (1)

Hanna och Obama

Söndagsutflykt

För ett par veckor sedan tog vi med de äldre barnen på en utflykt till Sipi falls (se inlägg från den 26/10). Kvar lämnade vi då fyra nedstämda småttingar som avundsjukt tittade på oss när vi for iväg. Dom är ju på tok för små för hiking, men det gjorde såklart ont i hjärtat att se dem så ledsna. Så idag bestämde jag och Hanna oss för att det var deras tur att få roa sig lite. Det är dock svårt att hitta lämpliga barnaktiviteter häromkring – lekland och nöjesfält finns liksom inte. Knappt lekplatser faktiskt. Så det fick bli en tur till Mbale där vi lyxade till det med att äta på restaurang. Som tur är såg våra kids lika sprudlande glada ut över detta som svenska barn gör vid ett besök på Liseberg. Dom åt som om dom aldrig sett mat tidigare och lämnade barskrapade tallrikar och urdruckna läskflaskor med ett förnöjt smackande. Efter maten bjöds det på glass och det blev också succé såklart. Men bäst av allt var nog ändå att få åka bil – gud så kul att skumpa omkring och se kossor, hus och människor svischa förbi utanför fönstret. Tänk om alla barn vore såhär lättroade, att vara förälder vore då världens enklaste jobb. I bilen hem somnade dock alla på given manér. Att åka till storstan och flanera tar på krafterna! Sötnötter!

Inläggets soundtrack: Lovely day – Bill Withers

IMG_3260.JPG

IMG_3254.JPG

IMG_3263.JPG

Bröllop

Här kommer ett nattligt och därav kort blogginlägg. Jag är nyss hemkommen från ett bröllop – Krystyns vän John gifte sig med sin Susan. Varken jag eller Hanna hade träffat brudparet tidigare men vi fick ändå egna inbjudningskort tidigare i veckan och togs emot med öppna armar på bröllopsfesten idag. Ugandier är verkligen gästvänliga! Alla ska med! Det var en påkostad tillställning som tog plats på Mbale Resort med mycket folk och massor av mat. Som de enda muzungusen närvarande fick jag och Hanna en egen presentation i högtalarna. Toastmastern som var en skojfrisk karl deklarerade i mikrofonen att vi båda var ”Single and ready to mingle” och att om någon var intresserade av våra telefonnummer kunde man vända sig till honom. Detta följdes av höga skratt och rungande applåder. Tur att man kunde bidra till underhållningen.

Hur fungerar en ugandisk bröllopsfest då? Den är inte helt olik en svensk men med några skillnader; man äter bröllopstårtan innan middagen, båda måltiderna förtärs med händerna och man ger getter i bröllopspresent. Annars hölls det tal, skålades och firades ungefär som hemma. Någon riktig dans blev det dock aldrig vilket är både ovanligt och synd – jag och Hanna hade sett fram emot att öva på det afrikanska rumpskakandet. Men en kall öl och trevligt mingel gjorde ändå festen långvarig och nu är jag dödstrött. Godnatt bloggen, hörs i morgon!

Inläggets soundtrack: Marry you – Bruno Mars

IMG_3220.JPG

IMG_3216.JPG

IMG_3199.JPG

IMG_3217.JPG

Ett litet steg närmre en brunn

I måndags berättade jag om det ”Community meeting” vi höll här i grannskapet där en av punkterna på agendan var att identifiera möjliga platser att placera brunnen på. Fyra platser valdes då ut och idag utvärderades dessa ur ett ”tillgängligheten för maskinerna -perspektiv”. Det är ju så att ganska rediga maskiner behövs för att borra en många meter djup brunn och möjligheten för dessa att ta sig fram är avgörande vid valet av placering. Tre av fyra tänkta platser klarade inspektionen som gjordes av Patrick från distriktets ”Ministry of water and environment”. Under inspektionsrundan som jag deltog i fanns hela tiden den panikslagna vetskapen om att samtliga platser kunde ratas. Ett OK för 75 procent av förslaget kändes därför som en hundraprocentig succé. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för brunnprojektet!

Företaget som skall borra kommer hela vägen från Kampala och om allt vill sig väl är de här med män och maskiner redan på måndag. Tänk, alla faciliteter på plats en vecka efter Community meeting – det vore banne mig en sensation! Det innebär att vi då kan testa vattentillgången på de tre tänkta platserna för att sedan avgöra vilken lokalisering som är bäst. Därefter är det bara att börja borra! Jag vet att en massa saker kan gå fel längs vägen och att man inte ska ropa hej för tidigt – jag har lärt mig det den hårda vägen här. Men just nu tillåter jag mig själv att vara lite hoppfull. Det känns som om det börjar hända grejer nu gott folk!

Inläggets soundtrack: When we dig for gold in the USA – Amanda Jensen (tänk water och Uganda istället för gold och USA )

IMG_3170.JPG

IMG_3173.JPG

IMG_3175.JPG

Modig

En sommarkväll hemma hos mina svärföräldrar i Halmstad sitter jag och min svägerska Emma och småpratar över ett glas vin. Jag har semester och livet är varmt, enkelt och anspråkslöst. Min pojkväns farmor ansluter till oss för att säga hej då. Efter avslutad middag är det dags för henne att åka tillbaka till det ålderdomshem där hon bor. Farmodern har med åren börjat bli lite virrig och har inte alltid koll på vem som är vem och när hon senast åt mat. I detta ögonblick av farväl kändes hon dock glasklar. Vi väntade oss ett vanligt ”tack för idag” men fick istället erhålla ett litet brandtal av kloka visdomsord. Hon fattar min och Emmas hand och talar med allvarsam och uppriktig röst till oss. ”Flickor, var rädda om er. Men kom också ihåg att ha roligt i livet. Och framförallt – var djärva! Jag har inte varit tillräckligt djärv i mitt liv och det ångrar jag. Och en annan sak. En bra ansiktskräm och ett fint läppstift, det är allt en kvinna behöver för att vara vacker”. Efter dessa ord kramar hon om oss och går sin väg. Kvar sitter jag och Emma och tittar storögt på varandra. Vi är liksom lite tagna av de oväntade men kloka orden. Jag kunde inte låta bli att känna det som om jag befann mig i en film. Det kändes som en sån där scen som liksom blir vändpunkten för huvudkaraktären, som får henne eller honom att tänka om och ställa allting till rätta. Den punchline om kvinnliga skönhetsprodukter som farmodern la till på slutet förstärkte bara känslan av det teateraliska.

Jag har funderat mycket på farmoderns ord i efterhand. De liksom fastnade hos mig. Enkla ord men så påfallande sanna. Så viktiga. Vi måste våga här i livet.

Att våga är lättare sagt än gjort. Det innebär ofta att kasta sig huvudstupa in i något okänt och läskigt. Att ställa sig på scen med fullsatt publik, att säga upp sig från jobbet utan att ha en plan-B eller att satsa 110 procent på en ny och oprövad relation. Skitläskigt! En vanlig missuppfattning är att det bara är människor med gott självförtroende som vågar. Fel. Människor som vågar gör inte det på grund av sitt självförtroende, de gör det trots sitt självförtroende. Man tvivlar på sig själv hela tiden men man kör ändå. Jag är själv ett levande bevis på detta. Jag har ofta fått höra att jag är modig som lämnat Sverige och tryggheten för ett helt nytt och annorlunda liv på Ugandas landsbygd. Men jag är inte ett dugg modigare än någon annan. Jag var, och är ännu, livrädd emellanåt. Men jag känner ett starkt behov av att ändå ta mig an det för jag vill inte som min pojkväns farmor ångra att jag inte varit tillräckligt djärv. Att jag inte testat vingarna tillräckligt. Den bästa måttstocken här i livet är ju ändå ditt 75-åriga jag. Det lärde jag mig i boken ”Meningen med hela skiten” av Nina Åkestam (tack Josefin för lånet!). Hon menar att alla val man ställs inför i livet borde vägas mot bilden av vem man vill vara när man blir gammal. Vilka historier vill man kunna berätta då? När jag är 75 vill jag ha ett hus vid havet. Jag vill somna på min mans silvergrå bröst var natt. Jag vill hämta mina barnbarn från dagis på motorcykel. Jag vill dricka en GT med mina tjejer, eller snarare pantertanter, då och då. Jag vill ha en collage-vägg i mitt sovrum med vackra foton från resor jag gjort på spännande platser. Och jag vill kunna berätta om en yrkeskarriär som kanske inte alltid varit spikrak och strategisk, men som alltid utgått från att göra mig själv och världen lite bättre.

Det är min måttstock. Min önskan. Min strävan. Vid alla vägskäl i livet ska jag fråga mig vilken väg som tar mig närmast bilden av mig själv som tant. Att volontärarbeta för Kids of Uganda gör det absolut. Så beslutet att söka och sedan tacka ja till erbjudandet som praktikant var enkelt. Jag vet att mitt 75-åriga jag hade grämt sig något oerhört om jag fegat ur.

Så fellow bloggläsare, ett gott råd på vägen; Var rädda om er! Men kom också ihåg att ha roligt i livet. Och framförallt – var djärva! Och sen var det ju det där om en bra ansiktskräm och ett fint läppstift för oss fruntimmer 😉

Inläggets soundtrack: Brave – Josh Groban

IMG_3163.JPGUr Meningen med hela skiten – Nina Åkestam