Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Ny praktikant våren 2015

Nu har vi i Kids of Uganda valt en praktikant för våren 2015, alltså praktikanten som kommer efterfölja vår underbara Charlotte. Vi hade många bra ansökningar, men tillslut kände vi att Annika Dessle var kvinnan för jobbet! Annika visade en positiv och glad inställning under intervjun, har visat stort intresse för Kids of Ugandas arbete sedan tidigare och hon har erfarenhet från Afrika, arbete i ideella organisationer samt arbete med barn. Perfekta kandidaten för oss!

Precis som Charlotte har haft projektet brunnen att ta hand om, kommer även Annika ha ett eget projekt att pyssla med, vilket ligger utanför Kids of Ugandas ordinarie verksamhet med barnhemmet och fosterfamiljerna. Detta gör vi både för att det vi tycker det är viktigt att ha utvecklingsprojekt som gynnar alla i området, samt att det är viktigt för en praktikant att inför framtida arbetsliv få erfarenhet av att ta mycket eget ansvar och lära sig projektplanering. Så det är en perfekt lösning att koppla utvecklingsprojekten vi har med att praktikanterna får leda projekt självständigt. Annika kommer få leda ett lekplatsprojekt som vi har i samarbete med organisationen Lekare utan gränser. Representanter från organisationen har varit i Uganda för att förbereda planerandet av projektet, något ni kan läsa om här. Ni kommer dessutom få läsa mycket mer om detta på hemsidan och bloggen nästa vår!


Här kommer en liten presentation som Annika satt ihop om sig själv, för att ni ska få lära känne henne lite:

annika3Det är med stor entusiasm som jag sökte praktikplatsen på Kids of Uganda. Min fascination för Afrika började år 2009, när jag besökte Sydafrika för första gången, vilket resulterade i studier i Kapstaden i 1,5 år. Efter det har jag återvänt gång på gång till den vackra kontinenten, för volontärjobb samt olika resor. Att nu ha fått en praktikplats på Kids of Uganda för våren 2015 är en dröm som slår in!

Jag tar min kandidat i jul från Stockholms Universitet och längtar efter att få sätta min kunskap i praktik. Min kandidat har sitt huvudämne i socialantropologi, ett ämne jag tycker är oerhört intressant eftersom det berör hur kulturer och människor samverkar – något som jag upplever är mycket viktigt med tanke på hur världen ser ut idag. Olika kulturer och olika uppfattningar om livet har genom historien skapat krig och konflikter, och jag tror att med en djupare förståelse för våra medmänniskor kan många problem undvikas. Jag tror också att min akademiska bakgrund, samt min yrkesbakgrund, kommer visa sig givande under min praktik i Uganda.

Det som fick mig att söka till Kids of Uganda är organisationens arbete för barn. Jag har arbetat på förskolor från och till under snart tio års tid, och arbetet för barn ligger mig varmt om hjärtat. Barn har så mycket mer att ge och lära oss än vad många tror; de är så nyfikna på livet, närvarande och absorberar allt som kommer i deras väg. Arbetet med barn är så viktigt, då de är världens framtid, och de förutsättningar de får i dag är de förutsättningar världen får i morgon. Jag tror att praktiken kommer ge mig den nödvändiga erfarenheten och kunskapen om hur utvecklingsarbete fungerar, vilket det kommer resultera i ett steg i rätt riktning mot en karriär i detta ämne som jag brinner och känner så mycket för.

Fosterfamiljer + hönor = Sant!

Bloggen har ofta stort fokus på det som händer här på barnhemmet. Det beror så klart på att det är här jag spenderar största delen av min tid. Men Kids of Uganda har ju också ett annat, minst lika viktigt, ”verksamhetsben”. Vi stöttar totalt 13 fosterfamiljer som tillsammans tar hand om 25 föräldralösa barn. Denna del av verksamheten är jag dock inte lika inspelad i. För familjens säkerhet vill vi hålla det anonymt för grannar och övriga att de får ekonomiskt bidrag och därför håller jag mig undan – besök från en västerlänning kan ju verka misstänksamt. Besöker familjerna gör istället Krystyn, vår fantastiska familjekoordinator. Hon följer upp hur de använder sina pengar, säkerställer att barnen mår bra samt ger dem stöttning och vägledning. Krystyn är grym! Hon älskar sitt jobb och ger alltid 110 procent. Hon har också kommit att bli en mycket god vän till mig.

Över den första koppen kaffe jag och Krystyn delade i Mbale någon gång i september väcktes idén att hålla ett ”Guardian-meeting”. Vi ville ge vårdnadshavarna i fosterfamiljerna en tydlig bild av den organisation de är en del av, coacha dem i hur de kan investera sin månadspeng på bästa sätt samt skapa ett nätverk vårdnadshavarna emellan. I lördags blev mötet verklighet! När jag som bäst höll på att forsa Nilen fram i en gummibåt samlade Krystyn alla vårdnadshavare i möteslokalen hos Town Council för ett information- och inspirationsmöte! Alla inbjudna deltagare kom(!), om än några lite sent, och samtliga var nöjda och glada då de lämnade mötet. Krystyns favoritinslag var då några vårdnadshavare delade ”success stories”, det vill säga berättade för övriga om de olika projekt de startat för månadsbidraget och hur dessa genom ansvarsfull omvårdnad har vuxit och gett god avkastning till familjen. Någon har byggt upp en liten grisfarm, en annan har öppnat butik och en tredje har startat restaurang tillexempel. Det här är alla berättelser om fattiga familjer som fått en nystart i livet. Om man tänker efter är det en riktigt häftig grej.

Om Krystyn uppskattade framgångshistorierna mest så föredrog nog vårdnadshavarna snarare den överraskning som gavs dem vid mötets slut. Då delades det nämligen ut en höna till var och en. Dessa hönor har vi sålt via vår webshop. Från ett datorklick i svenska hushåll till en fysisk höna i handen på elva glada medborgare i Bubulo alltså. Underbart! Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som shoppat loss i webshoppen och på så sätt hjälpt oss stötta våra fosterfamiljer – ni är guld värda!

Inläggets soundtrack: Hens & Roosters – The Beets

DSC03957

Pix från river raftingen

Här kommer några bilder från lördagens äventyr i Nilen. Som ni kanske ser på bilderna var det inte direkt läge att ha med egen kamera så vi köpte den CD-skiva med bilder som fotografen i den lilla kajaken tog. Turist – javisst! Om ni någon gång tar er till Uganda får ni för guds skull inte missa detta! Spana då in www.raftafrica.com.

Inläggets soundtrack: Ramlar – Håkan Hällström
På hållPå fallNu dränks viDränkta

Community meeting

Idag small det gott folk – första riktiga aktiviteten för brunnprojektet gick av stapeln! Ja bortsett från alla hundratals möten, den minutiösa planeringen och allt arbete med kostnadskalkyler som föranlett det hela vill säga. Men vem räknar sånt? 😉 Denna första aktivitet bestod av ett Community meeting under mangoträdet ett stenkast från barnhemmet. Ett community meeting kan liknas vid en årsstämma i en bostadsrättsförening ungefär. Istället för att käbbla om ordning och reda i tvättstuga och källarutrymmen diskuterades dock den något större frågan rörande vem som äger en lämplig bit mark att avvara till samhället och brunnen på detta möte. Och tillskillnad från en brf-årsstämma där alla ser uttråkade och dittvingade ut var detta ett möte med upplupen stämning och glada miner. De flesta verkade vara på gott humör och bjöd på många skratt. 60 flaskor läsk gick åt så en kvalificerad gissning är att deltagarantalet låg däromkring. Deltagarna var för övrigt de boende i området runt omkring barnhemmet – det vill säga en stor del av de människor som kommer att ha nytta och glädje av en brunn i grannskapet.

Grace ledde mötet med hjälp av sin assistent Rose, ”Town agent” David och ”Local Consular” PA (PA är givetvis en förkortning för något men jag vet faktiskt inte vad). Till min stora glädje nyttjades blädderblocksblad där alla mötesanteckningar noterades för att sedan sättas upp på husväggen. Jag som i mitt yrke håller en del workshops som ofta resulterar i att ”outcome” sätts upp på mötesrummets alla väggar kände mig hemma i denna miljö. Rose plockade till och med upp deltagarnas förväntningar på mötet och det fick verkligen mitt konsult-hjärta att smälta! Mötet hölls övergripande på det lokala språket lugisiu så det var tyvärr inte mycket jag förstod av det som sades. Jag har dock fått det återberättat för mig att allt gått mycket bra och att deltagarna varit aktiva, positiva och tacksamma. Syftet med mötet var att 1) informera deltagarna om den kommande brunnen 2) lokalisera lämpliga platser i omgivningen att utvärdera vattentillgången på samt 3) att bilda en WUC (Water User Committee) som kommer att ansvara för brunnens framtida underhåll. Samtliga tre punkter kunde vi vid mötets slut checka av. Det ända vi inte kunde leverera på var förväntan om att bli bjuden på lunch som en av deltagarna lyfte. En läsk verkade duga gott dock. Puh!

Ja nu är brunnprojektet igångkickat på riktigt och det känns så jäkla kul! Jag håller tummar och tår för att kommande aktiviteter kommer att gå lika smidigt och vara lika trevliga som denna. Och att allt löper på i god takt så jag hinner se det färdiga resultatet innan jag far hem! Nu kör vi!

Inläggets soundtrack: Don’t stop me know – Queen

IMG_3081.JPG

IMG_3075.JPG

IMG_3086.JPG

IMG_3082.JPG

Veckans unge – Andrew!

Sist men inte minst, snarare äldst, har vi Andrew. Andrew är 16 år och har bott på barnhemmet sedan december 2013. Han hade hört talas om hemmet på omvägar och sökte upp det på egn hand för att be om hjälp. Han bodde vid tillfället hos sin faster efter att hans pappa tagit självmord och hans mamma avlidit av oklar anledning. Hos fastern blev han slagen, måste arbeta hårt, fick dåligt med mat och tvingades sova utomhus. Han var i mycket dåligt skick och verkade rädd då han kom.

Som alla de andra barnen mår Andrew nu bra och har vuxit som människa och utvecklats enormt sedan han blev en del av Kids of Uganda. Initialt kunde han varken läsa eller skriva och fick sämsta resultat i klassen vid första terminsprovet han skrev. Nu ligger han snarare i medelskiktet och har vad jag sett vid läxläsningen fallenhet för matte.

Andrew älskar musik, fotboll och teknik. Musiken dansar han gärna till – han har verkligen moves! När jag hjälper Andrew med disken på kvällen är musik en viktig ingrediens för hans arbetsprestation och han sitter ofta och diggar med hela överkroppen medan han skrubbar fat och kastruller. Fotbollen är helig så fort Arsenal spelar match. Då bär han runt på radion vart han än går. Eftersom Michael håller på Manchester United kan det ibland bli en del käbbel här hemma. Sina tekniska kunskaper får han visa prov på då omnämnda radio går sönder. Han kan sitta i timtal och envist greja med skruvmejseln i radions innanmäte – och vips så funkar den igen! Han älskar verkligen att mecka och drömmer om att en dag bli just mekaniker. Gärna bilmekaniker. Barnhemmets egen halva av ”Roy och Roger” alltså – världens bästa Andrew!

Inläggets soundtrack: Macken – Galenskaparna

IMG_1438.JPG

IMG_2021.JPG

IMG_1829.JPG

Mitt i ett äventyr

Ja, jag lever. Ja, jag är hel. Ja, ja hade kul. Jättekul! Dagens river rafting i Nilen är bland det roligaste jag gjort faktiskt. Det klättrar rakt upp på topp 3 tillsammans med bungyjump och fallskärmshopp. Jösses silket sug i magen! Det var också, som de flesta riktigt roliga aktiviteter så ofta är, läskigt. När båten rusar rakt ner i ett fall, ställer sig 180 grader rakt upp, flippar över på fel sida och slungar ut dig flera meter rakt ut i vattentumultet är man inte så kaxig. Än mindre då man tumlar runt i ett kaos av vatten som rusar framåt och neråt i en ryslig fart utan att veta vad som är upp och ner och då luften börjar ta slut i bröstet. Panik och adrenalin. En kombination värd att jaga. För när flytvästen tillslut gör sitt jobb och man hittar upp till ytan, blir upphämtad av en av livräddningskajakerna och tillbakaförd till båten är det ändå med ett stort leende. Känslan är obeskrivlig! Jag har skrattat och skrikit och flämtat och förfasat och hurrat. Det här gör jag gärna om.

Vi var totalt åtta båtar med 6-7 personer i varje som var ute och for tillsammans idag. Medelåldern var väl runt 25 och flera nationaliteter representerades – amerikaner, japaner, engelsmän, australiensare, sydafrikaner m.fl. Bästa båten var såklart vår – ”team Scandinavia”. Jag och Hanna teamade nämligen upp med fyra läkarstudenter från Norge som är här på fem veckors praktik i Kampala. Mellan fallen paddlade vi längre sträckor i lugn och ro. Då kunde man ta av sig hjälmen, lätta på flytvästen och njuta av den grönskande Nildalen. Team Scandinavia sjöng då schlager och roade sig med att skvätta vatten på båten med de kaxiga australienarna. Vi fick också hoppa ur båten emellanåt och själva flyta fram med strömmen på rygg – livsnjuteri!

Efter åtta forsar och 25 kilometers paddling var vi värda den buffé och den kalla öl som dukats fram åt oss vid flodbanken. Därefter blev vi körda till Nile River Camp där jag nu sitter uppkrupen i en soffa och ser festen börja ta fart. Ett fullbelagt hostel med unga livsglada turister och en billig bar kan bara sluta på ett sätt – fylla. Inget som lockar mig dock. Känner mig lite som tjuren Ferdinand här i min hörna. Skall snart bädda ner mig i sängen i det ”camp tent” jag och Hanna hyrt för natten. Först ska jag bara dricka ur min öl. Skål för dagens äventyr och skål för halvlek – idag har jag nämligen varit i Uganda exakt två av mina fyra månader. Hoppas andra halvan blir lika fin som den första!

Inläggets soundtrack: Mitt i ett äventyr – Carola

PS. Nätverket här är alldeles för svagt för att lägga upp bilder. Får bjussa på det en annan gång.

Fredagsmys i Jinja!

Idag har jag haft två möten, skickat sex mail och satt samman två kalkyler. Effektiv fredag! Efter avslutad arbetsdag packade jag en ryggsäck, kramade barnen hej då och tog Hanna under armen för att bege oss mot Jinja. Bussresan hit tog 2,5 timme men gick smärtfritt tack vara trevligt sällskap och en bra bok. Jinja beskrivs som ”the adrenaline capital of East Africa” i min guidebok. Här kan man cykla mountainbike, köra fyrhjuling och hoppa bungyjump. Men mest känd är staden för sin ”river rafting” (forsränning). Den vilda delen av floden Nilen som dundrar fram strax norr om Jinja sägs vara ett av de bästa ställena i världen att river rafta på och adrenalin-junkies från världens alla hörn söker sig hit för detta galna äventyr. Så även vi. I morgon smäller det! Hanna har till min skräckblandade förtjusning sett till att vi bokat den värsta turen, alltså den innehållande de brantaste fallen. Jag börjar bli en gnutta nervös nu. Googla ”River rafting Jinja” så förstår ni nog varför. Lugnar nerverna med en öl på det mysiga hostelet Explorer Backpackers just nu. Tidigare ikväll åt vi middag på en lummig bakgård tillhörande restaurangen Flavours där jag avnjöt av min andra måltid fisk sedan jag kom till Uganda. Som jag berättat tidigare ligger Bubulo långt ifrån Viktoriasjön vilket är Ugandas ända källa till fiske och tillgången (och kvalitén!) på fisk i ”min” lilla by är således mycket dålig. Njöt i fulla drag av middagen och rundade av den med en cappuccino. Nu är det fredagsmyyyys! Håll nu tummarna att vi tar oss igenom morgondagens tokigheter i helt skick. Puss å kram från Jinja!

Inläggets soundtrack: Friday I’m in love – The Cure

IMG_3006.JPGEn selfie på vägen!

IMG_3008.JPGHanna väntar på mat!

IMG_3012.JPGHanna njuter av öl!

Kvällsunderhållning kort och gott

Ikväll har tre små barn blivit tre små grodor. Jag och Hanna har sjungit svenska barnvisor för kidsen och små grodorna gjorde verkligen succé. Vi blev tvungna att sjunga den om och om och om igen. Med rörelser såklart. Nu har dom nästan fått kläm på låten själva och det låter så sjukt gulligt när de sjunger på ”svenska”. Ehj eoron, ehj eoron, ehj svaensr havde! Okej så uttalet är inte perfekt men ”koreografin” sitter som ett smäck. Dom studsar runt som de sötaste små studsbollarna och ler ända upp till öronen! Bättre kvällsunderhållning får man leta efter!

Inläggets soundtrack: Små grodorna såklart!

IMG_3003-0.JPG

IMG_2998-0.JPG

IMG_3001-1.JPG

Brunnen som ännu inte finns

Jag får många frågor av er där hemma om hur det går med brunnen. Det verkar finnas ett stort intresse för detta projekt och det är jättekul! Jag inser att jag kanske inte har rapporterat tillräckligt till er om vad som sker på denna front. Det finns en naturlig förklaring till det – det hela går i svenska mått mätt i snigelfart! När jag min andra vecka på plats började dra i trådarna för brunnprojektet tänkte jag naivt nog att detta skulle bli lätt som en plätt. I min värld skulle jag bara traska in på ett kontor någonstans (vilket visste jag inte just då), erbjuda samhället en brunn, motta folkets jubel och sedan sitta lugnt i båten medan andra gjorde jobbet och jag endast höll i plånboken. Nemas problemas. Oj så fel jag hade!

Först och främst, att börja dra i trådar när man inte vet vilka trådar som leder rätt är en utmaning i sig. Vart ska jag vända mig? Vem i Bubulo är ansvarig för vatten- och sanitetsfrågor? Vem har kompetens nog att lokalisera en bra plats för brunnen? Vem sitter på mandat att fatta beslut? Jag påbörjade en jakt som tog mig genom ett antal möten med människor som idag inte alls är involverade i projektet innan jag tillslut lyckades identifiera tre nyckelpersoner jag behöver på min sida; borgmästaren Steven, vatteningenjören Denis och Grace på ”Public Health”.

För det andra; att få till möten med dessa människor har inte alltid varit lätt. Möteskulturen här är inte som hemma. Folk är aldrig i tid. De släntrar in allt mellan 20 minuter upp till 1,5 timme efter avsatt tid. Om de ens kommer vill säga. Det är mycket vanligt att de helt enkelt inte dyker upp. Det sjuka är att ingen annan blir irriterad. De är så vana vid denna ”hakuna matata- filosofi” och verkar ständigt cool-lugna.

För det tredje; språkbarriärer och kulturskillnader ställer till med kommunikationsproblem. En stor problematik för mig har varit att försöka förstå. Förstå den kulturella kontexten. Förstå hierarki och roller. Förstå hur ugandier driver projekt. Och inte minst att förstå det tekniska bakom att bygga en brunn. Mötena jag haft har mer liknat förhör. Jag frågar och frågar och frågar – och får ofta olika svar från olika personer. Kommunikationsproblem är också anldeningen till att vi denna vecka tappat ytterligare styrfart. På mitt möte med Grace och Steven i måndags visade det sig nämligen att Denis endast tagit med de bitar som ligger på hans bord i den kostandskalkyl vi fått. Han trodde att Grace och Steven skulle komplettera med sina bitar medan de istället trodde att han tog höjd för helheten. Den ”Grand Total” Sverige godkänt är alltså inte längre aktuell. Läget just nu är att en ny kalkyl (work plan) har tagits fram och denna ska nu granskas och förhoppningsvis godkännas i Sverige innan vi kan gå vidare.

Men tro nu inte att allt är problematiskt och att läget på något sätt är kritiskt. Jag är helt övertygad om att vi kommer få till en finfin brunn tillslut och att det här projektet kommer få ett ”lyckligt slut”. Det är helt okej att det tar längre tid än vad vi på Kids of Uganda initialt trott eftersom en stor anledning till fördröjningen är den nogranna planeringen. Det är vanligt i Uganda att man kastar sig huvudstupa in i projket utan att ha tänkt till ordentligt först vilket ofta resulterar i att pengarna tar slut och saker och ting blir halvfärdiga. Där skall vi inte hamna med brunnen! Borgmästaren Steven har börjat ta ordentligt med ansvar och pratar mycket om att göra detta projekt rätt och riktigt för att kunna använda det som ”benchmark” för kommande projekt. Han var mycket bekymrad över att vi initialt fått fel totalsumma och konstaterade högt att de ”lärt sig en läxa”. Positivt är också den grymma kostandskalkyl Denis gjorde. Visserligen saknades som sagt några poster som ligger utanför hans ansvarsramar, men gällande hans egna aktiviteter fick vi ett proffsigt excelark med specificerade detaljer. Detta hör absolut inte till vanligheterna i ugandiska projekt ska ni veta. Slutligen vill jag berömma projektgruppens stora fokus på ”Sustainability” (hållbarhet). I den nya kalkylen finns en post gällande ”Operation & Maintenance” (O&M) som får två tummar upp av mig. För att brunnen skall kunna serva Bubulo med rent vatten under lång tid krävs som ni förstår underhåll av den emellanåt. Vi har därför beslutat att sätta samman en ”Water User Committe” (WUC) av frivilliga inom samhället som får utbildning inom O&M. Det kommer att bli toppen!

Tack vare fantastiska sponsorer har vi tidigare samlat ihop pengar som räcker riktigt långt för att få till denna efterlängtade brunn. Dock saknas fortfarande lite slantar. Vi skulle behöva 10 000 kr till för att säkra rent vatten för barnhemmet och övriga medborgare i Bubulo. Vill du eller kanske ditt företag hjälpa till? Kontakta amie@kidsofuganda.com

Inläggets soundtrack: Building a mystery – Sarah McLachlan

IMG_1954-0.JPGBrunnen som ännu inte finns kommer snart att finnas, var så säker! Och då kommer den se ut ungefär såhär! 🙂

Fem anledningar att älska ungar!

I min vardag hemma i Sverige får jag alldeles för sällan möjligheten att hänga med kids. Det är synd för jag har alltid tyckt om barn. Men nu har jag kommit på att jag inte bara tycker om. Jag beundrar. Jag bedårar. Jag fängslas. Jag fascineras. Ja jag älskar ta mig sjutton! Åtminstone dom här goingarna! Varje dag ger de mig nya anledningar att konstatera att barn på så många sätt är bättre människor än vuxna. Här är varför:

1. Dom är frispråkiga. Dom säger precis vad dom tänker. Så enkelt. Man behöver aldrig ”läsa mellan raderna”.

2. Dom har fantasi. Och det är förbaskat kul! Världen blir lite roligare om man inte begränsar sig till det som kallas verklighet hela tiden.

3. Dom skrattar. Ofta och mycket. Barns skrattsalvor vs. vuxnas är en match med en överlägsen vinnare. Eller match och match förresten. Barnen vinner nog på de vuxnas walk-over.

4. Dom visar kärlek. Spontana pussar och kramar. Armar som sträcks rätt upp i luften och ber om närhet. Små händer som vill bli hållna. Vuxna kan tyvärr ha en viss stolthet som liksom sätter stopp för att uttrycka kärlek i för stora mängder. Vi kan ha svårt att erkänna oss beroende av någon och kämpar hårt för att visa oss självständiga. Dumt egentligen. ”All we need is love” liksom.

5. Dom har en positiv livssyn. Det är nog det jag gillar allra mest. Varför är det skepticismen, fördomen och rädslan som växer hos oss ju äldre vi blir snarare är optimismen, medmänskligheten och modet?

Fellow vuxna i världen, vi har en del att lära av de små!

Inläggets soundtrack: 
Turistens klagan – Cornelis Vreeswijk

Så länge det finns ungar så finns det hopp!

IMG_2963.JPG

IMG_2960.JPG

IMG_2959-0.JPG