Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Veckans unge – Livingstone!

Livingstone är 14 år och var tillsammans med Edward först på plats här på barnhemmet. Han bodde dessförinnan hos sin mormor och morfar som tog över vårdnaden av honom efter det att han blivit föräldralös. Livet hos morföräldrarna innebar hårt arbete för Livingstone. Han brukade ströva omkring i bergen runt Bubulo och samla pinnar att sälja som ved, tillverka och sälja egna tegelstenar och hämta vatten åt grannarna mot betalning – allt för att bidra till hushållskassan. Han gick bara i skolan då och då och kunde därför inte ett ord engelska när han kom till barnhemmet. (Koncept som säng och tandborste var också nyheter för honom!) Livingstone lär sig dock snabbt och då han väl började skolan ”på riktigt” blev han snabbt uppflyttad en klass. Nu går han i klass Primary 3 tillsammans med Andrew och studieresultaten blir bättre och bättre.

Livingstone är för det mesta på ett strålande humör och har det skönaste garvet jag någonsin hört. Det är liksom manligt hest och barnsligt porlande på samma gång. Och detta härliga skratt hör man som tur är ofta och mycket! Livingstone är en liten joker på alla dess vis – man vet liksom aldrig riktigt vad han har på gång. Här om dagen stoppade han en kudde under tröjan, satte på radion på högsta volym och dansade någon form av magdans i köket till exempel. En syn som fick både mig och Michael att skratta till tårar. Denna sida av komik har gjort honom omåttligt populär bland Bubulos barn och han har massor av vänner som älskar att ta rygg på honom i alla tokigheter. Det är inte en ovanlig syn att hitta Livingstone i centrum av ett gäng barn som alla skrattar så de kiknar av det han just sagt. Att han är en lustigkurre av råge går inte att ta miste på.

Men Livingstone är inte bara skämt och galna upptåg. Han har också ett stort hjärta och stor ansvarskänsla. Han vakar över sina småsyskon som en hök och ställer alltid upp för Rose då hon behöver hjälp. Jag kan inte låta bli att tänka på Livingstone som Will Smiths karaktär i ”The Fresh Prince of Bel Air”. Alla kanske inte har stenkoll på denna tv-serie från 90-talet men summan av kardemumman är att Will är en spjuver med rappa repliker och ständiga skämt i bakfickan men som bakom clown- fasaden har ett hjärta av guld och skulle göra allt för sin familj. Precis som Livingstone!

Barnhemmets egen lilla ståuppkomiker alltså – världens bästa Livingstone!

Inläggets soundtrack: Fresh Prince of Bel Air (team song) – Will Smith

IMG_1407.JPGEn skojare med påse på huvudet..

IMG_1574.JPG..med ett stort hjärta..

IMG_2044.JPG..som jobbar hårt!

Mitt kök, del 2

Nu är det allt på tiden att jag tar er vidare på resan genom det ugandiska köket. Hittills har vi ju bara hunnit gå igenom matoke, men det finns ju så mycket mer! Idag tänkte jag bjuda på en av mina favoriter – chapati. Bäst kan chapati förklaras som ett stekt bröd i pannkaksformat. Om du som jag gillar enkla recept med få ingredienser kommer du älska det här! Allt du behöver är mjöl, ljummet vatten, salt och olja. De tre första ingredienserna blandas samman till en deg som knådas ut och kavlas till en pannkaka. På denna ringlas rikligt med olja och så rullar man ihop den till en rulle för att sedan kavla ut till en ny pannkaka igen. På så sätt har man fördelat oljan jämt i brödet. Därpå steker man det på stekjärn så att det blir varmt och får en något krispig yta. Klart att serveras!

Chapati äts lite när som helst här. Som frukost, som snacks, som tillbehör till lunchen och som en del av middagen. Själv tycker jag att det är det perfekta mellanmålet eftersom jag sällan står mig mellan lunch och middag. Och det finns alltid tillgängligt. Man kan nästan köpa chapati i varje gatuhörn här. På kvällarna trängs försäljarna i ”centrum” där de små portabla gatuköken slås upp jämnsides med varandra. Alla stånd tar samma pris; 500 ugandiska shillings (en dryg svensk krona). Men godas är såklart Roses hemlagade chapati. Jag frågade henne om hemligheten och fick veta att knepet är att använda ljummen mjölk istället för vatten i degen.

Så, fram med förklädet nu kära bloggläsare och förgyll den svenska husmanskosten med denna afrikanska pärla!

Inläggets soundtrack: Banana pancakes – Jack Johnson
(Det närmsta jag kunde hitta en sång om stekt bröd ;))

IMG_2102-1.JPGKnåda ihop degen..

IMG_2103-0.JPG..kavla ut till en pannkaka och häll på olja..

IMG_2105-0.JPG..rulla ihop och kavla ut igen..

IMG_2110-0.JPG..stek, ät och njut!

Vi presenterar på Pecha Kucha-kväll i Göteborg

En del av vår verksamhet som vi inte pratar om så mycket på hemsida och blogg är vårt arbete med att sprida information om det moderna Afrika. Forskning visar att svenskarnas kunskapsbild av Afrika generellt är förlegad med flera decennier. Vi vill förändra detta, och berätta om Afrika som den moderna, mångfacetterade, kreativa, företagsamma kontinent det är.

I nästa vecka kommer därför Hanna från styrelsen att hålla i en presentation om det moderna Afrika på en Pecha Kucha-kväll i Göteborg. Pecha Kucha (japanska för ljudet av konversation) är en presentationsform som innehåller 20 bilder som visas i 20 sekunder vardera. Den föddes i Japan 2003 och har sedan dess spritt sig över världen. I många storstäder arrangeras Pecha Kucha-kvällar ett par gånger om året, där idéer och koncept av alla möjliga slag presenteras på ett underhållande sätt. Detta görs även i Göteborg, och på tisdag den 28 oktober är det dags för en ny omgång på Park Lane på Avenyn.

Känner du att det är dags att uppdatera bilden av Afrika, och gärna får med dig ett gäng andra spännande nya kunskaper från presentationer i vitt skilda ämnen så är detta en kväll du inte får missa. Fri entré och öppet för alla från klockan 19:30.

Läs mer på Pecha Kucha Göteborg och hitta eventet på FacebookPecha Kucha Night

Vi ses där!

Nostalgi

Jag har upptäckt en ny sida hos mig själv här i Uganda. Det har visat sig att jag är ganska nostalgisk som person. När tillfälle ges kan jag sväva iväg i gamla minnen, återuppleva och njuta. Det här är något nytt och inte något som vanligtvis tar stor plats i min i vardag hemma i Sverige. Där ges det inte (eller så tar jag mig inte) tid till att på samma sätt blicka tillbaka. Fokus är liksom alltid framåt. Här finns däremot mycket tid för just återblick och reflektion. Inte för att jag sitter och rullar tummarna utan för att jag ofta blir själv med mitt huvud på ett annat sätt än hemma. När jag går och hämtar vatten, svabbar golvet, tvättar, går och lägger mig ensam.. Jag har haft mycket tid att gå igenom ”hårddisken”. Det är en trevlig nostalgitripp att göra. Barndomens somrar i stugan hos mormor och morfar och på stranden i Skateholm, alla jular hos kusinerna i Värmland, SM-gulds firande med det fantastiska gympalaget, den galna studenten, den första semestern med pojkvännen på Rhodos, backpacker-resan med bästa vännerna i Australien, nollningen, tiden som utbytesstudent i Lissabon… och mycket mycket mer såklart. (Det blir alltid lite av en kalldusch när man vaknar upp och inser att det där minnet av att höja bucklan, hoppa bungyjump eller spruta bubbel på studentflaket är hiskeligt många år sedan!) Slutsatsen blir hur som helst att jag hittills haft ett underbart liv och att jag är riktigt lyckligt lottad som har så fantastiska människor i min omgivning!

Jag vet att även den här delen av mitt liv, min tid i Uganda, kommer bli ett riktigt nostalgiskt inslag på hårddisken efter hemkomst. Jag kommer få ett sånt där fånigt leende på läpparna och bli sådär härligt varm inombords så fort jag får chansen att drömma mig bort till Bubulo. Jag ver redan nu att de här människorna kommer vara med mig resten av livet. De har liksom arbetat sig in i djupet av mitt hjärta.

Det låter klyschigt, jag vet, men allt jag känner när jag nostalgiskt blickar tillbaka på det som hittills utgjort mitt liv och sedan ser mig omkring på mitt liv just nu är ren och skär kärlek!

Inläggets soundtrack: Love is all I got – Feed me

IMG_2387.JPG

Plötsligt händer det

Idag rotade jag äntligen upp träningskläderna från botten av min väska och snörade på mig löparskorna. Det var hur härligt som helst! Och inte alls min egen förtjänst. Hanna sparkade igång mig och jag är henne evigt tacksam. Jag har en känsla av att min träningskvot kommer öka lavinartat under de fem kommande veckorna. Inte mig emot! Efter en hel dag vid datorn med ekonomisk redovisning och rapporter var jag som en ko på grönbete ute på vägarna.

Två ”muzungus” som är ute och flänger i full löparmundering är nog ingen vardaglig syn för människorna i Bubulo med omnejd. Vi väckte stor uppmärksamhet och fick många glada tillrop längs vägen. Ja människor stannade, stirrade, pekade och skrattade högt! Inte alls elakt utan hjärtligt. Många vinkande och hejade på oss. ”Good work!” ”You are strong!” Men roligast var ändå när vi passerade en gäng barn på väg hem från skolan som bestämde sig för att hänga på. Outtröttliga tog de rygg på oss medan de tjöt av skratt. Det kändes lite som i filmen Forrest Gump när han springer genom USA och får en hel fanclub av följeslagare. Det bästa av allt var att med den vackra naturen och alla härliga människor längs vägen hann jag inte ens tänka på att det var jobbigt! Nej förresten, det bästa av allt var att få låna duschen i Hannas rum på gästhuset efter avklarad runda. Himmel så härligt med rinnande vatten!

Inläggets soundtrack: Run the world (girls) – Beyoncé

IMG_2353.JPG

IMG_2360.JPG

IMG_2358.JPG

Möt Hanna

Sent i fredagskväll anlände hon efter 30 timmars resa från dörr till dörr, min nya svenska kompanjon Hanna! Vi har inte ens känt varandra i två dygn ännu och ändå känns hon redan som en självklarhet i mitt Ugandiska liv. Hanna är 25 år och kommer från Gällivare. Jag fullkomligt älskar hennes härliga dialekt! Just nu bor hon dock i Gävle där hon läser till hälsopedagog på Gävle Högskola. (Eller ja, just nu bor hon ju faktiskt på Bubulo Guest House).

Hanna kommer vara här i fem veckor för att göra fältstudier till sin C-uppsats. Hon ska undersöka bakomliggande resonemang till den skolreform som ska träda i kraft i Uganda 2017 och rikta in sig specifikt på lärarnas uppfattning om kursplanen för den nya kursen ”Life education”. Ja någonting åt det hållet i alla fall. Hon kommer i alla fall hänga en del på skolorna runt om i Bubulo.

5 snabba med Hanna:
Det bästa du vet?
Islandshästar! Jag har två stycken. Och att utmana mig själv.
Söndag kl 14:15 – vad gjorde du just nu om du var hemma i Sverige?
Förmodligen skulle jag träna på Friskis och Svettis. Kanske ett skivstångs-pass. Jag jobbar själv som funktionär där.
Varför hälsopedagog?
För att det handlar om hälsa i alla former, både fysisk och mental. Och för att man får jobba med den positiva delen av en livsstilsförändring hos en människa.
Varför Uganda?
Jag var nyfiken på Afrika. Kulturen är spännande och det finns mycket att undersöka ur ett hälsopedagogiskt perspektiv. Men att det blev just Uganda är en slump.
Vad hoppas du på de kommande fem veckorna?
Att studierna går som på räls, att få förståelse för hur livet i Uganda fungerar och att träffa massa härliga människor. Och att köra river rafting i Nilen!

Ja där har ni Hanna! Jag är superglad att hon är på plats. Idag firar vi hennes ankomst med lite avkoppling på Mbale resort. Det fina vädret höll inte i sig så länge tyvärr men en liten stund i solstolen fick vi och det var himmelriket!

Inläggets soundtrack: Norrländska präriens gudinna – Maja Ivarsson

IMG_2292.JPG

IMG_2288.JPG

IMG_2284.JPG

En styrelse till styrelsen

Kära blogg, låt mig presentera Kids of Ugandas alldeles pinfärska ugandiska styrelse! Modesta, Arthur, Peter, Godfrej, Rachel, Robert och Sarah valdes in idag på det första officiella styrelsemötet här i Uganda och dom hälsar och tackar styrelse och sponsorer i Sverige för förtroendet. Varför ännu en styrelse undrar du? Ja det undrade jag också förut. Men så här ligger det till; Kids of Uganda är i Sverige en registrerad organisation enligt konstens alla regler. Här i Uganda finns vi dock ännu inte på pappret. Detta kan få juridiska konsekvenser om, låt säga, någon olycka skulle ske med ett barn eller en volontär. Utan att officiellt existera kan man inte heller äska pengar från den ugandiska staten eller andra potentiella donatorer i landet, något vi såklart gärna ser att vi kan göra. För att ge Kids of Uganda bästa möjliga framtid måste alltså organisationen registreras här i Uganda och för registrering krävs först och främst en lokal styrelse. Och från och med idag finns alltså en sådan! Vi har en stark laguppställning på plats med den starka och kompetenta kvinnan Modesta som ordförande och den före detta lokala Röda Korset- ordföranden Peter som sekreterare. Dessutom är Roses son Robert med – en ”insider” så att säga. Jag deltog på dagens möte och kan rapportera om ett gott samarbete medlemmarna emellan. Det bådar ju gott med tanke på styrelsens uppgift; att övervaka Kids of Ugandas verksamhet på plats i Uganda och rapportera till den svenska styrelsen. En styrelse till styrelsen alltså. Välkommen in i Kids of Uganda-familjen gänget!

Inläggets soundtrack: Africa unite – Bob Marley

IMG_2265.JPG

IMG_2264.JPG

IMG_2268.JPGArthur, Rachel, Modesta, Sarah och Peter. (På bilden saknas Robert och Godfrej)

Veckans unge – Edward!

Edward är 12 år och var tillsammans med Livingstone första barnet på plats då barnhemmet slog upp portarna i januari 2013. Edward kom då närmast från sin farbrors hem där hans liv var hårt och orättvist. Eftersom farbrodern hade ett tiotal egna barn var Edward lägst i hierarkin och prioriterades sist gällande allt, bland annat vid måltider som ofta kunde utebli för hans del. Edwards egna föräldrar gick båda bort av sjukdom, mamman av aids och pappan av leverproblem.

Edward har själv sagt att det bästa med att få komma till barnhemmet var att få börja i skolan. Han älskar verkligen skolan! Det är kanske inte så konstigt egentligen, man brukar ju uppskatta sådant man är bra på och Edward är verkligen en stjärna i plugget. Om ”Vi i femman” funnits i Uganda hade han varit en given tävlande. Kanske blir han lärare i framtiden för en av hans favoritsysselsättningar är att hjälpa sina syskon med läxorna. Men då får han nog jobba lite på pedagogiken först. Ofta går nämligen läxhjälpen ut på att han levererar ett färdigt och korrekt svar medan läxinnehavaren inte behöver använda huvudet alls.

Edward är också en fantastisk lekledare. När de mindre barnen är lite uttråkade brukar han sätta igång en omgång kurragömma eller jage. Eller bara berätta historier för dem. Han tycks vara en fantastisk historieberättare för de andra sitter som små ljus och hör på. Även jag brukar lyssna fängslat trots att jag inte förstår ett ord av det som sägs eftersom han då pratar lugisiu. (Annars är Edward en av de bättre på engelska och brukar ibland översätta till sina syskon då de inte förstår mig).

Edward har ibland huvudet i det blå och kan gå och filosofera över både det ena och det andra. Det är kanske därför Rose säger att han är den av pojkarna som är långsammast med hushållssysslorna. En omgång disk som tar en kvart för Joel tar minst en halvtimme för Edward. Men Rose blir aldrig irriterad på honom för det, hon faller som en fura för hans charmerande leende och oskyldiga blick. Jag med för den delen. Och säkert många av flickorna i skolan kan jag tänka mig.

En klok och kunskapstörstande pojke med ett gott hjärta och förmågan att få folk att lyssna – jag skådar en politisk karriär! Barnhemmets egen lilla Nelson Mandela alltså – världens bästa Edward!

Inläggets soundtrack: Go down low – Pallaso & Sheebah (eftersom den alltid får Edward att dansa!)

IMG_2245.JPG

IMG_1109.JPG

IMG_1824.JPG

Tre goda nyheter!

1. Kostnadskalkylen är levererad!
Japp, ni läste rätt. Igår fick jag äntligen en färdig kostnadskalkyl över brunnprojektet i min hand. Jag har lite dåligt samvete nu för att jag tidigare varit så frustrerad på vatteningenjören Denis och hans oförmåga att passa tider. Jag har förstått att det är många som drar och sliter i honom och att det är ett kämpigt jobb att ansvara för alla vatten- och sanitetsfrågor i hela Manafwa distrikt. Inte mindre än 229 brunnar är han ansvarig för underhållet och utvecklingen av och därtill ett flertal som är under konstruktion. När jag väl fick en stund med honom i lugn och ro visade det sig också att han är världens trevligaste och mest hjälpsamma människa. Han gjorde verkligen sitt bästa för att förklara teknikaliteterna bakom ett brunnsbygge för mig, en inte helt enkel uppgift med tanke på att jag är långväga ifrån att vara ingenjör. Dessutom var kalkylen jag fick detaljerad och exemplariskt utförd i excel. Rena drömmen för en projektledare! Så kära blogg jag vill helt revidera min uppfattning om Denis – han är en stjärna!
(Så vad händer nu kanske du undrar? Kalkylen skall granskas av styrelsen hemma i Sverige. Ges den godkänt är det bara att tuta och köra! .. Eller ja, borra och gräva!)

2. I morgon kommer Hanna!
Ja i morgon berikas Bubulo med både sin andra ”muzungu” (vit människa) och sin andra svenska. Hanna kommer att vara här i fem veckor för att göra research till sin uppsats. Vad denna uppsats handlar om ber att jag att få återkomma kring. Likaså om mer detaljer kring Hanna som person, jag vet inte så mycket om henne ännu eftersom vi aldrig setts. Det låter kanske konstigt att längta efter en människa man aldrig någonsin mött, men det är ändå just vad jag gör. Det ska bli jättekul att få en svensk bundsförvant ett tag! Någon man kan prata med helt utan språkbarriär, någon man kan turista lite med och någon som faktiskt förstår koncept som tvättmaskin, snö och kaviar. Hanna, du är efterlängtad!

3. Jag har druckit en cappuccino!
Denna nyhet kanske du inte tycker kvalar in bland övriga goda nyheter – men det tycker jag! Det här var min andra kaffe sedan jag kom hit och min kropp reagerade på koffeinet lik lyckopiller! Jag hörde änglar sjunga ungefär! Jag hade dessutom mycket trevligt fikasällskap i Krystyn vilket givetvis fick koppen att smaka ännu lite bättre. Vi sågs på ett café i Mbale idag för att tillsammans planera ett kommande möte som Krystyn skall hålla för samtliga vårdnadshavare i våra fosterfamiljer. Krystyn ska på mötet ge dem råd och stöttning i hur de på bästa sätt kan hushålla med det ekonomiska bidrag de får av våra fantastiska sponsorer var månad. Vår förhoppning är också att vi genom mötet lyckas starta ett nätverk vårdnadshavarna emellan där de kan ge och få inspiration av varandra. Mitt och Krystyns samarbete gick som vanligt på räls och efter urdrucken kopp hade vi både en färdig agenda och budget för det kommande mötet. Nu kvarstår bara att hitta en lämplig lokal. Jag tror bestämt att vi måste ta ännu en fika för att lösa den biten!

En kostnadskalkyl, en svenska på väg och en kopp kaffe alltså – allt jag behöver för att somna med ett stort leende på läpparna!

Inläggets soundtrack: Happy – Pharrell Williams

IMG_2229.JPG

IMG_2214.JPGStjärnan Denis!

Jakten

Tempot här i Uganda är ofattbart lugnt. Ingen har bråttom. Ingen är upptagen (ja, förutom vatteningenjören då). Ingen är på språng. Manana manana liksom. Eller pole pole som man säger på swahili. Ganska stor kontrast till tempot hemma i Sverige alltså. Där tycks ju alla konstant ha bråttom, mig själv inräknad. Det är riktigt befriande att slippa den där stressen ett tag. Men det absolut härligaste med livet här är ändå inte lugnet har jag upptäckt – det är avsaknaden av jakt. Jag syftar på den konstanta jakten på mer som vi har gjort till en så alldaglig företeelse hemma i Sverige att vi knappt registrerar den. Jakten på större, bättre och vackrare. Jakten på den perfekta kroppen. Jakten på det stora klivet i karriären. Jakten på en större lägenhet och en flådigare adress. Jakten på en vassare titel och en högre lön. Jakten på flest ”likes”. Jakten på lycka, kärlek, framgång, självförverkligande.. Jakten tycks vara den generella livsfilosofin i vårt land. Har man nått A skall man givetvis sträva efter B. Att luta sig tillbaka och vara tillfreds med A är inte riktigt accepterat – ”nöjd” är ett ord som rimmar illa i vårt samhälle. En tråkig bieffekt av jakten är dessutom konkurrens och avundsjuka – för alla kan ju faktiskt inte vinna.

Ugandierna jagar inte. Här finns det inget outtalat krav på att alltid sträva efter mer. Man prioriterar annat här. Värdesätter relationer mer. Hjälps åt. Ger mer än vad man tar. Många ugandier tycks vara tillfreds. Harmoniska nästan. Och det klär dem. Det gör dem till väldigt härliga och älskvärda människor. Dom har liksom greppat något här som vi inte har gjort därhemma.. Jag kan inte sätta fingret på det men det kan ha att göra med den där eftersökta meningen. Meningen med livet alltså.

Inläggets soundtrack: 
Håll om mig – Petter
”Mycket vill ha mer, det är så vi bygger problem”

IMG_2224.JPGHur blir man sådär ugandiskt harmonisk då? Börja med att samla dina vänner och spela lite brädspel efter jobbet vettja!