Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Karius och Baktus

Hur sköter barnen tänderna egentligen? Borstar dom både morgon och kväll? Innehåller tandkrämen fluor? Och hur är egentligen skicket på deras tandborstar?
Det här var frågor jag fick av min kära mamma här om dagen. Är det någon som vågar sig på att gissa vad hon arbetar som? Just precis, tandläkare. Jag suckade mest åt alla dessa frågor (för det är helt enkelt så döttrar gör när mammor frågar för mycket). Sen lovade jag henne att undersöka saken närmre (för det är helt enkelt så döttrar säger för att få tyst på frågvisa mammor). Sen höll jag det jag lovat (för det är helt enkelt så döttrar gör för att det ska bli lugn och ro).

Som så många gånger tidigare i mitt liv skulle det visa sig att mamma hade rätt – det var absolut läge att undersöka aktuella frågor. Det visade sig nämligen att bara tre av sju barn hade en tandborste. Övriga hade tappat bort sin. Det visade sig också att rutinerna för tandborstning endast bestod av morgonborstning. Ingen borstning på kvällen alltså. Så kan vi ju inte ha det tänkte jag. Åtminstone inte om mamma ska bli nöjd. Alltså gick jag helt sonika och köpte fyra nya tandborstar för att sedan föreläsa för barnen om vikten av oral hygien. Jag försökte så gott jag kunde förmedla historien om Karius och Baktus på engelska, ni vet de där tandtrollen som gräver hål i barns tänder om natten. Jag tror att storyn gick hem för tre kvällar i rad har nu barnen borstat tänderna för glatta livet innan läggdags. Kanske är det just nu bara nyhetens behag, men jag är ju här enda till januari! Tills dess lovar jag att kidsen borstar tänderna som kungar. Nej förresten, som Folktandvårdens tandhygienister.

Hoppas du är nöjd nu mammsen! 😉

Inläggets soundtrack: Flourtanten – Björn Rosenström

IMG_2200.JPG

IMG_2201.JPG

IMG_2204.JPG
PS. En del kanske undrar över kostnadskalkylen för brunnen som jag blev utlovad idag. Ni kan fortsätta undra. För det gör också jag. Jag har besökt Town Council vid två tillfällen idag, båda lika fruktlösa. Nervsammanbrottet pågår och fortsättning följer..

Stödfest för Kids of Uganda

Beats for Africa

Den 30/10 på Locatelli i Göteborg ställer vi till med en grandios stödfest för Kids of Uganda till det moderna Afrikas varma färger och ösiga toner. Vi bjuder på det senaste och bästa från den afrikanska klubbscenen, där vi tar avstamp i lounge-musik och går över till ett röjigare gung senare under kvällen. Därutöver blandar vi in en show i rasande fart med låtar som alla känner igen, på ett sätt du aldrig hört det förut. Syftet med kvällen är att samla in pengar till Kids of Ugandas verksamhet.

På scen står våra fantastiska DJs:

JETSKI (med Josefina Hillman och Anna Wester) som bland annat spelat i New York kommer att leverera moderna afrikanska beats.

SKILLNICKER spelar mashups i ett rasande tempo. Med sina tekniskt avancerade skills och en hatkärlek till modern popmusik mixar de respektlöst låtar alla känner igen och gör det till något helt unikt.

Vår fantastiska samarbetspartner Locatelli står för lokal och fixar Afrikainspirerade drinkar speciellt för kvällen. Allt överskott kommer att gå direkt till Kids of Ugandas verksamhet. Vi gör som vi alltid har gjort, 100 kr in hos oss är 100 kr ut i verksamheten i Uganda.

Fri entré hela kvällen.

Kom och dansa med oss eller kom förbi och säg hej!

Mer information finns på vårt Facebook-evenemang >

Ett dop och ett nervsammanbrott

Först och främst vill jag be om ursäkt för att gårdagen inte bjöd på något blogginlägg. Jag frånsäger mig helt ansvaret för detta och skyller till fullo på den bristfälliga strömtillförseln i Bubulo. Elen gav upp tidigt i går morse och behagade inte komma tillbaka för än vid lunchtid idag. Eftersom också solen har lyst med sin frånvaro (fyndigt!) kunde inte heller energin från solcellerna rädda mig.

Kort om gårdagen då. Först mötte jag upp min gode vän Alfred och tog en hej-då öl med honom. Han och hans gäng ska nu vidare till annan ort för att måla barer och marknadsföra öl där istället. Det känns tråkigt. Alfred har varit en fantastisk vän för en ensam och vilsen svenska dessa första veckor. Inser att han inte har fått så stor plats här i bloggen och det är väl kanske för att det vi gjort inte har varit så spektakulärt. Setts då och då för att ta en öl och snacka skit helt enkelt. Men i det lilla umgänget finns den stora vänskapen. Tack Alfred för att du har satt guldkant på min september!

Efter att ha vinkat av Alfred följde jag med Rose på ett dop. Ja vi missade förvisso själva ceremonin i kyrkan och även maten som det därefter bjöds på, men vi kom lagom till festen. För fest var det! Min erfarenhet av svenska dop är rätt så begränsad men jag är ändå ganska säker på att de sällan innefattar fylla och tokdans. Eller? Det här dopet var en röjig tillställning där dansgolvet (läs gräsmattan) var ”om fire” kvällen lång. DJ:en böjd på den ena ugandiska hiten efter den andra som dånade ut ur enorma högtalare (dopet var nämligen i en grannby till Bubulo där de tack och lov inte hade strömavbrott) och allt från små kids som precis lärt sig gå till medelålders män som kastat kavajen och mormödrar i färgglada klänningar dansade loss. Och öl fanns det i mängder! Jag tror bestämt att Rose var lite på lyret när vi lämnade kalaset! Själv tog jag det ganska lugnt eftersom jag skulle upp till ett möte i morse. Och det är här nervsammanbrottet kommer in.

Ja för i morse skulle jag ju ha det där mötet gällande brunnsprojektet som blev inställt i onsdags eftersom ingenjören inte var på plats. Idag var ingenjören där – men inte borgmästaren! Här börjar nerverna svaja så smått. Vi kör ändå sa jag till Grace, kvinnan inom ”health department”, och så gjorde vi det. Eftersom jag två veckor tidigare förklarat för borgmästaren och Grace att jag behöver se en kalkyl över beräknade kostnader för projektet och de då svarat att bäste man för det jobbet är ingenjören Dennis trodde jag i min enfald att de informerat Dennis om detta och bett honom sätta igång att räkna. Men icke! I dagens möte blev det tydligt att Dennis är helt oinsatt i ärendet och att han således inte alls börjat arbeta på en kalkyl. Här åker nerverna bergochdalbana. När jag sedan frågar Dennis om detta att testa vattentillgången på de tre olika platser vi sett ut säger han att hans schema framöver är mycket fullt och att han inte kan svara på när han får tid till detta. Ungefär här kommer nervsammanbrottet. Jag hinner dock ursäkta mig för att uppsöka damernas innan mitt humör blir ett faktum för övriga mötesdeltagare. På toan tar jag ut min frustration på enda tillgängliga sätt; knyter nävarna hårt, stampar aggressivt med fötterna och liksom pyser ut ilska på tystas möjliga sätt genom kvävda tjut. Jag kände mig lite som Kalle Anka när han är arg, ni vet när han börjar koka av ilska och en termometer stiger i takt med att hans ansikte blir allt rödare och det väller rök ur öronen. Efter en liten session av frustrationsutlopp tar jag mig lugnt och samlat tillbaka till mötet och kräver vänligt men bestämt att kalkylen skall vara klar till i morgon. Dennis tittade på mig ett längre tag (oklart vad han kunde läsa i mitt ansikte) och sa sedan att detta skulle gå att ordna. Puh! Sverige – håll nu tummar och tår att projektet tar ett litet steg framåt i morgon genom en färdig kostnadskalkyl!

Inläggets soundtrack: Electric – Leila K
(För att fira att strömmen är tillbaka, och för att den funkar bra då man är lite arg..)

IMG_2155.JPG

IMG_2162.JPG

IMG_2143.JPG

IMG_2145.JPG

Hassan kommer spela i svenskt lag

Ni kommer väl ihåg föräldralösa Hassan som vi samlade in pengar till för att han skulle kunna åka till Gothia Cup med sitt lag i somras? Efter att ha spelat i både Gothia Cup och Norway Cup (och vunnit den senare!), har Hassan stannat i Europa och spelar nu med ett lag i Nederländerna. Snart kommer han till Sverige för att spela med laget ​FC​ ​Sufstar i Växjö – http://www.fcsufstar.com/​. Detta lag har många utländska spelare och utifrån detta lag försöker de sedan hitta andra lag som vill värva de olika spelarna. Hassans tid i Nederländerna och att få spela i FC Sufstar är en bra början för att bygga sig en karriär i Europa. Hassan kommer också gå i skola för att lära sig svenska, för att ytterligare öka sina chanser att få spela i ett svenskt lag i Allsvenskan.

Hassan har skickat ett tack till alla som hjälpte till att samla in pengar till hans resa:

Hello good people in Sweden!

I want to say hi again and to take this chance to thank you for the support you gave me. You made opened a path in my life, brightened my future and lifted my carrier. Me and my team lost in Gothia Cup – but won the Norway Cup ! So we are champions! I played well and I got a chance to try my luck and will in the future play in a Swedish team. But for now I am playing in Netherlands, as I am on loan for three months, until November. Then I go to play for my team in Växjö, Sweden. I am fine and my carrier is getting bright. I thank you for support and your love for my me and my people.

Thank you very much!
Lots of love, Hassan

hassan
Hassan nu (till vänster), och i april (till höger) tillsammans med Amie, Katja och Cecilia från Kids of Ugandas styrelse. Det är slående att se hur mycket mer muskler han har nu, när han har möjlighet att äta en annan kost än i Uganda.

Veckans unge – Joel!

Joel är barnhemmets senaste tillskott, han är 11 år och kom tillsammans med sin lillasyster Marion i januari i år. Syskonparet hade tidigt i livet förlorat båda sina föräldrar i aids och blivit lämnade i mormors vårdnad. När även mormor gick bort tog en äldre kusin över men senare flyttade hon för att gifta sig och barnen blev övergivna. Via det som går att jämföra med den svenska socialtjänsten hamnade syskonen då på barnhemmet. Marion kom aldrig till ro här och flyttade därför vidare till en av Kids of Ugandas fosterfamiljer – där trivs hon som fisken i vattnet. Joel däremot är kvar och älskar sitt nya liv med yaya Rose (mormor Rose), Michael och sina nya syskon.

Joel verkar vid första anblick vara en tyst och tillbakadragen grabb. Han var absolut den som var mest blyg gentemot mig i början och som jag initialt tyckte det var svårast att lära känna. Men skenet kan som ni alla vet bedra. Joel behövde bara lite tid på sig innan han vågade låta sitt riktiga jag ta plats. Och vilken liten lirare han visade sig vara! Han kan svänga loss i härliga dansmoves som ingen annan! Men också klättra i träd på ett sätt som får Tarzan att blekna i jämförelse och lura skjortan av alla bygdens barn i kortspel. På dansgolvet, i trädkronorna eller efter triumfvinsten bjuder han på det bredaste leendet i världen och jag smälter! Han har nog smält liiite för mig också för numera får jag härliga godnattkramar om kvällarna, åtminstone om jag ber om det 😉

Joel har det tyvärr ganska kämpigt i skolan. Både siffror och bokstäver är en utmaning för honom och engelskan är knapphändig. Det är inte så konstigt egentligen, innan han kom till barnhemmet hade hans skolgång varit högst bristfällig eftersom pengar till skolavgift sällan fanns att tillgå. Joel och Edward står varandra nära och Edward brukar hjälpa Joel med läxorna. Ibland får jag dock rycka in när hjälpen innefattar mer facit än pedagogik. Om jag sitter med Joel i lugn och ro och han är koncentrerad är det mycket som faller på plats. Och det märks att han verkligen vill – frustrationen är påtaglig när han inte förstår. Han är en riktig kämpe!

Om idrottslektioner funnits i den Ugandiska skolan hade han med all säkerhet varit en stjärna där dock! Jag har aldrig sett på maken till unge att springa så fort! Det är förmodligen därför han älskar att bli jagad, han är oövervinnerlig! Hade Bubulo varit en by där idrottsklubbar inte var att jämföra med något utrotningshotat hade jag bums tagit Joel till den lokala friidrottsföreningen. Barnhemmets egen sprinter alltså – världens bästa Joel!

Inläggets soundtrack: Born to Run – Bruce Springsteen

IMG_1101.JPG

IMG_1815.JPG

IMG_1580.JPG

Arbetarhänder

Idag har jag stora blåsor på händerna. Varför? Därför att jag stod med en ugandisk spade (vet inte vad jag annars ska kalla det) och grävde/hackade på barnhemmets marker i tre timmar. Man hajar verkligen att det inte finns en marknad för gym här (utöver det faktum att ingen skulle ha råd då). Vem behöver liksom ett gym när det dagliga arbetet är tyngre och bränner mer kalorier än gymmets alla pass sammantaget? Typ. Åtminstone kändes det så. Hur som helst, vi steg upp 5:45 – jag, Michael, Andrew, Joel och Livingstone. Utan frukost(!!) traskade vi sedan de ca 20 minuterna bort till fältet. Bara promenaden i sig var ett äventyr. Den innefattade nämligen att vada genom Manafwa River med starka strömmar och vatten upp till halva låret. Jag var nära att halka och drutta i minst två gånger men kom som tur var över i tryggt förvar. Fast med plaskvåta byxor då förstås, att vada över i trosor vore att visa så mycket otillåten hud att ugandierna rent av skulle kunna kola vippen av ren chock. Väl framme satte arbetet igång. De påföljande tre timmarna kan sammanfattas i fyra väl valda ord; svettigt, smutsigt, hårt och tungt. Jobbet gick ut på att hacka jorden luftig och porös, forma små kullar av jorden och sedan plantera bladskott för sötpotatis i varje liten hög. Det var precis så tråkigt som det låter. Ja, allt här är faktiskt inte kul. Men så måste det få vara. Och så är det ju även hemma, det ska gudarna veta. Kanske hade jag varit mer positiv om jag haft lite mer energi. Jag fungerar liksom inte riktigt som jag bör innan jag fått i mig dagens första måltid. Hårt arbete tidigt på morgonen på tom mage är helt enkelt inte min grej.

Men. Jag är ändå glad att få ha tagit del av detta arbete som upptar så mycket av Michaels och grabbarnas tid och som är så viktigt för barnhemmet. Jag blir så sjukt imponerad över deras styrka och uthållighet – jäklar vad dessa ungar sopar mattan med de svenska kidsen när det gäller disciplin och hårt arbete! Och Michael sen. Jösses vad den karln sliter! Upp i ottan, ut på fälten, laga lunch, diska, tvätta, hämta vatten, springa ärenden, laga middag, städa upp, sköta om barnen.. Hatten av för honom alltså! Tittar man på mina händer idag är det uppenbart att jag inte är i närheten lika van som Michael av att jobba så hårt fysiskt. Ett tiotal blåsor från gårdagens arbete alltså och därtill allmänna förhårdnader som uppkommit av alla vändor från brunnen med tunga vattendunkar. Men jag gillar det. Dessa kontorshänder måste minsann få prova på lite skitgöra också!

Inläggets soundtrack: Hard working man – Brooks & Dunn

IMG_2013.JPG

IMG_2018.JPG

IMG_2033.JPG

IMG_2022.JPG

Happy Independence Day!

Ja grattis på födelsedagen Uganda! Idag är det exakt 52 år sedan du blev en självständig nation!

Innan självständigheten var Uganda, som ni kanske vet, en brittisk koloni. Att alla inte var helt nöjda med det brittiska styret är inte så svårt att förstå. Européer betraktades då som överlägsna afrikaner och de sistnämnda behandlades på många sätt illa. På Imperial Hotel i centrala Kampala fanns tillexempel en skylt som deklarerade att afrikaner och hundar inte var tillåtna. Dessutom favoriserade britterna folket från stammen Buganda när de rekryterade till civila arbeten. Medlemmar av andra stammar gick arbetslösa och blev allmänt utfrysta ur samhället. Röster höjdes för förändring! Tack och lov gick kampen för självständighet ganska fredligt till här. Politik snarare än vapen gjorde jobbet och 1962 hölls det första fria valet i landet. Grannlandet Kenyas självständigt året därpå är tyvärr en mycket blodigare historia..

Självständiga från brittisk styre alltså, men knappast från brittisk påverkan. Än idag är kolonialismens spår tydliga i Uganda. Att Ugandier är tokiga i te tillexempel! Eller rent av språket; engelska är det ena av landets två officiella språk och pratas mer eller mindre av alla (av varierande kvalitet förvisso). Även de många indier som huserar här är ett direkt resultat av britternas tid vid makten. Indierna jobbade nämligen som tjänstemän under britterna då det begav sig.

Men resultatet då, blev det bättre efter självständigheten? Dagens utgåva av New Vision, Ugandas största dagstidning, deklarerar stolt att utöver den politiska turbulensen under 1970-talet (kanske har ni hört talas om jubelidioten Idi Amin som ledde Uganda i ekonomisk och social misär och bröt mot alla mänskliga rättigheter man kan tänka sig?) så har Ugandas befolkning upplevt fred och stabilitet under de senaste tre årtiondena. Enligt Världsbanken har BNP per capita växt från 62 USD i 1962 till 514 USD idag. Därtill har befolkningsandelen som lever under Världsbankens definition av fattigdom drastiskt minskat från 44.4% under 2008 till 20% idag. Så ja, lite bättre blev det nog allt!

Jag läste också att inte ens hälften av Ugandas befolkning var född 1962 då förändringens vindar blåste. Över hälften kan alltså skörda frukten av något de inte själva varit med att så. Det är uppenbart att de är tacksamma för detta – överallt i landet firas det med pompa och ståt! Här i Bubulo har det varit parad med blåsorkester, sång och dans från barnkörer och långa tal från viktiga människor. Och bäst av allt om man frågar barnen här på barnhemmet – läsk till kvällens middag! 🙂

Inläggets soundtrack: Ugandas nationalsång såklart!

Oh Uganda! may God uphold
thee,
We lay our future in thy hand.
United, free
For liberty
Together we’ll always stand.

Oh Uganda! the land of freedom.
Our love and labour we give,
And with neighbours all
At out country’s call
In peace and friendship we’ll live.

Oh Uganda! the land that feeds us
By sun and fertile soil grown.
For our own dear land,
We’ll always stand,
The Pearl of Africa’s crown

IMG_2062.JPGEtt skådespel om den onda HIV!

IMG_2078.JPGEn sång om den härliga friheten!

IMG_2076.JPGEn svängig marsch!

Dubbla klockor

Fakta
Idag är det den 8:e oktober. Det är således exakt en månad sedan jag lämnade Sverige. En fjärdedel av min vistelse här har passerat.

Analys
Redan!?!? Det har ju gått jättefort! Jag har ju knappt hunnit börja liksom. Jag har miljoner saker på min ”to do list” och alldeles för få bockar. På listan över fritidsaktiviteter hade jag vid det här laget hoppats på att åtminstone ha hunnit dricka den där riktiga koppen kaffe på Krystyns favoritcafé i Mbale och besökt Sipi falls (ett känt vattenfall här i närheten). Och gällande jobb hade jag givetvis hoppats att brunnsprojektet skulle ha kommit längre än vad det hittills gjort. (Jag skulle för övrigt haft ett uppföljningsmöte med borgmästaren och ingenjören idag men väl på plats visade det sig att ingenjören hade annat för sig. Det här med att faktiskt infinna sig på inbokade möten är det visst inte så noga med här. Inte heller att passa tider eller att allmänt agera effektivt. Själv är jag ett stort fan av punktlighet och effektivitet – frustrationen blir total! Andas och räkna till 10 Charlotte!) Hur som helst, det jag ville säga är att dagarna har sprungit iväg! Hur ska jag hinna med allt!?

Djupanalys
Å andra sidan. När jag tänker att det bara var en månad sedan jag åt indiskt och spelade Wii hemma hos min pojkväns bror och hans flickvän blir jag smått chockad. Det känns ju som en smärre evighet sedan! Ja lite av ett annat liv faktiskt. Det var liksom hundra år sedan jag sist åt filmjölk till frukost och tusen år sedan jag satt med tjejerna och skvallrade över ett glas rött och miljoner år sedan jag senast fick somna in på min pojkväns bröst. Och så har bara en fjärdedel av tiden passerat! Att vänta i ytterligare triljoner år på filmjölk, skvaller och den ultimata huvudkudden känns tungt.. Alltså går tiden på samma gång mycket långsamt.

Diskussion
Jag tycks ha två inneboende klockor i mig. En ugandisk och en svensk. Den ugandiska tuffar på i ett sjysst tempo, eller ja, nästan lite för fort som sagt. Det finns saker att göra, saker att se, saker att lära sig – och vips så var den dagen till ända! Den svenska klockan däremot går långsamt. Jag kan få en liten klump i magen ibland när jag tänker på att det är först den 9 januari jag är hemma igen. Inte för att jag inte trivs eller har det bra här – det har jag! – utan för att enligt min svenska måttstock av tid är det minst ett år kvar till hemkomst och så länge är det givetvis jobbigt att vara ifrån alla man älskar.

Slutsats
Lev så mycket som möjligt enligt den ugandiska klockan för maximal upplevelse och minimal klump i magen!

Inläggets soundtrack: Times like these – Foo Fighters

IMG_1994.JPG

Shrek

Ibland säger bilder mer än tusen ord har jag hört. Jag gillar förvisso ord (det kanske ni har märkt) men idag ska jag låta bilderna tala sitt tydliga språk. Live på barnhemmet just nu; filmkväll! Inget barnen här är bortskämda med vill jag lova – vi har ju ingen TV, än mindre än DVD. Men idag hittade jag lite filmer som tagits med som presenter hit och som låg undangömda i ett hörn. Efter att jag avslutat dagens arbete vid datorn satte jag därför på Shrek till allas stora förtjusning. Stora som små är fullkomligt uppslukade! Inte ens min telefon, som annars är allas favoritleksak eftersom selfies typ är det roligaste i världen, är av intresse just nu. Jag har heller aldrig sett dem sitta stilla under så lång tid eller hålla sams så länge tidigare. Halleluja! (Jag börjar fatta det här med föräldrar som har med i-pads till sina små överallt..) Nu hör jag hur dom asgarvar där ute i ”vardagsrummet” – dags att ansluta! : )

Inläggets (Shreks) soundtrack: Im a Believer – Neil Diamond

IMG_1981.JPG

IMG_1964.JPG

IMG_1977.JPG

IMG_1982.JPG

Syskon

Under min tid här har det för mig blivit uppenbart att man inte alls behöver ha samma föräldrar, eller för den sakens skull ha vuxit upp med varandra från start, för att vara syskon. Det är barnen här levande bevis för – de är verkligen syskon trots att deras DNA säger annat. De tar hand om varandra precis så som syskon gör. De leker tillsammans, de retas, de skrattar, de delar hemligheter. De ser efter varandra, de står upp för varandra och de läxar upp varandra. De både hjälper och stjälper varandra. De är bästisar ena stunden och ärkefiender i nästa. Precis som syskon. Men framförallt; de håller verkligen av varandra och det är så fint att se! Det är liksom okej att reta lillasyster själv, men om någon annan ger sig på henne då jäklar! Och en annan sak; de har ett sånt där hemligt band mellan sig som bara syskon har. De kan utbyta menande blickar, läsa varandras tankar och avsluta varandras meningar. Dom har liksom en egen frekvens av kommunikation som andra inte kan ”ratta in” hur de än försöker.

Ja det är faktiskt ren och skär syskonkärlek mellan barnen här och jag är så förbaskat glad för deras skull att de har varandra! Syskon är ju bland det bästa som finns – en bundsförvant i alla väder! Själv har jag min lillasyster i England och måste sakna och längta inte bara när jag är här utan också hemma i Sverige. Men syskonkärlek klarar oceaner av avstånd. Tack Therese för att du alltid är min soldat!

Inläggets soundtrack: I will always be your soldier – Marit Bergman

IMG_1097-1.JPG