Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Söndagspromenad

Att söndagspromenera är en av mina favoritsysselsättningar faktiskt. Framförallt såhär i oktober om vädret är fint. Tänk att få sparka höstlöv en vända i Hagaparken, konverserandes med en god vän, hand-i-hand med pojkvännen eller på egen hand med lite Lars Winnerbäck i öronen. Mysigt värre! Idag har jag tagit mig en söndagspromenad ”the Bubulo way” och det var minst lika trevligt! Inga höstlöv och ingen pojkvän, men ack en enorm grönska och fyra härliga grabbar i 12-års åldern!

Det började med att jag hängde med barnen till söndagsskolan. Detta upptäckte jag var verkligen att föredra framför kyrkan. Bara söta kids, massor av härlig sång till afrikanska trummor och en rimlig tid att ägna åt Gud (dryga timmen). Och just det – ingen böntrans! Både kyrkan och söndagsskolan ligger en bit upp i bergen och då jag ändå befann mig där uppe bestämde jag mig för att utforska omgivningen lite mer. Livingstone, Joel och deras två vänner hängde på och promenaden, eller snarare bergsbestigningen, gick rakt uppför. Hade jag tänkt igenom det här på förhand hade jag nog inte valt knälång kjol att bemästra terrängen i, men nu blev det så. Upp upp upp gick vi. Först på smala och snåriga stigar omgivna av träd och buskar och sedan på mer öppna ytor bland odlingar av bönor och tomater. Det var vackert så in i bänken! Bilderna jag tog gör inte naturen alls rättvisa. Alla färger var så mycket skarpare, bergen så mycket maffigare och horisonten så mycket mer fängslande än det som återges i via min gamla iPhone. Jag tror vi vandrade i över två timmar och väl tillbaka hade jag rivsår på benen, blåmärke på vänster höft och uppskrapade armbågar efter en hel del snubblande. Uppför gick ju skapligt men nerför var det plötsligt riktigt brant och halt. Jag fick då en dos av den där åldersnojan jag dementerade att jag hade på min födelsedag. Mitt sällskap som bokstavligt studsade ner för berget (i flip-flopps!) fick nämligen mig att känna mig som en gammal tant i mina i jämförelse fotriktiga skor (converse) som hela tiden fick ropa slow down, wait for me! Men tanten kom som sagt ner för berget till slut, i någorlunda helt skick, och är nu glad och tacksam för sin första Ugandiska söndagspromenad. Nästa gång jag tar en runda i Hagaparken kommer jag med säkerhet sakna Bubulos mer utmanande promenadstråk!

Inläggets soundtrack: På promenad genom stan – Per Gessle

IMG_1916.JPG

IMG_1917.JPG

IMG_1921.JPG

IMG_1923.JPG

Världens barn!

Jag hörde att den årliga galan för världens barn gick av stapeln hemma i Sverige igår. Kanske tittade du? Kanske tänkte du då att det faktiskt vore dags att ge ett handtag till kidsen i världen? Skänka en slant, sponsra en barnby eller skaffa ett fadderbarn eller så. Kanske tänkte du detta men fick liksom inte tummen ur? Mellan tacos och kladdkaka och allmänt fredagsmysande blev det liksom inte riktigt tillfället att ta tag i det. Den här gången heller. Det är förståeligt. Många är vi som tänker att vi borde men sällan gör. Och just det här med att rädda världens barn från fattigdom, krig, svält, avsaknad av mänskliga rättigheter och en del vuxnas allmänna idioti och grymhet är liksom en fråga så stor att det ger huvudvärk bara att börja spekulera i var man ska börja. Mitt råd till er; sluta spekulera! Gör nått bara! Vad som helst!

Sitter ni idag med lite dåligt samvete för att ni inte skänkte en slant på gårdagens gala ger jag er nu den ultimata chansen att råda bot på det. Bli sponsor till Kids of Uganda vettja! 🙂 Eller kika in i webbshopen och stötta barnhemmet med en höna, en malariabehandling till ett barn eller lite kol till matlagning. Inom kort kommer även webbshopen uppdateras med skoluniformer och skor till barnen vilket verkligen behövs då det mesta börjar bli slitet, trasigt och helt enkelt för smått för dem. Vi blir glada och tacksamma för minsta krona och kan garantera att allt oavkortat går till rätt ändamål!

Men att hjälpa världens barn behöver inte alltid innebära att på ett eller annat sätt skänka pengar. Man kan helt sonika åka dit hjälp behövs och använda sina egna händer och sitt eget huvud. Att volontärarbeta helt enkelt. Ni har väl för allt i världen inte missat att Kids of Uganda söker en ny praktikant som ska ta över efter mig till våren? Kanske är det just du som bloggar här om ett tag? Annonsen hittar ni under fliken Nyheter. Där kan ni också läsa om två fantastiska grabbar som hittat sitt eget sätt att hjälpa världens barn på; genom att skapa lekplatser på platser i världen där just lek kanske inte har en självklar plats i vardagen för barn. Lekare utan gränser är så coola att hälften vore nog!

Men okej. Om man inte har ekonomi nog att skänka pengar till sjyssta organisationer, inte möjlighet att pausa sitt liv hur som helst för att åka långt bort och volontärarbeta och inte heller sitter inne på en briljant affärsidé likt Lekare utan gränser för att hjälpa kidsen i världen – vad gör man då? Goda nyheter! Världens barn finns även i Sverige och många av dessa behöver stöd och kärlek! Har du inte pengar kanske du har lite tid? Tid att hjälpa nyanlända barn att lära sig svenska eller tid att prata med en ensam ung själ över Bris hjälptelefon kanske? Det finns massor av sätt för individen att bidra i det lilla och lokalt – tillsammans gör vi det stort och globalt! Och är det något som är säkert är det just detta; barnen är vår framtid! I deras händer lägger vi ansvaret att försöka laga en värld som är ganska så trasig. Det minsta vi kan göra är att ge dem så goda framtidsutsikter som möjligt!

Inläggets soundtrack: We are the world – Michael Jackson

IMG_1732.JPGSå länge det finns ungar finns det hopp!

Veckans unge – Doreen

Så här mitt i det svenska fredagsmyset bjuder jag på en mysig liten tjej här på bloggen!
Doreen är 10 år och har bott på barnhemmet sedan februari 2013. Hon och hennes syskon bodde tidigare hos sin moster då båda föräldrarna gått bort av för oss okänd anledning. Mostern hade mycket svårt att försörja sin utökade barnaskara och hade t.ex. inte råd att låta Doreen börja skolan när hon var gammal nog för det. Denna möjlighet fick hon förstås när hon kom till barnhemmet och tur var väl det för Doreen älskar skolan! Hennes favoritämnen är SST (social studies) och engelska. Betygen är fina och efter avslutad termin i december tar Doreen ”examen” från skolsystemets första nivå. Hon ser mycket fram emot detta och längtar redan efter att få börja ”Primary 1” i januari.

Doreen är, precis som Brenda, en hejare på hopprep. Rekordet är 124 hopp på raken, något hon är mycket stolt över. Något annat hon är väldigt förtjust i är småbarn. I en av grannfamiljerna till barnhemmet finns en liten flicka på dryga året som Doreen mer än gärna bär omkring på. Hon brukar gulla med henne, beskydda henne och mata henne med allt hon kommer över. Som en livs levande docka alltså. Lilla Christine som flickan heter verkar trivas ypperligt i Doreens omvårdnad!

Det märks att Doreen är omtyckt bland barnen i området. När hon kommer hem från skolan brukar jag se till att hon först gör sina läxor innan hon springer ut och leker. Medan hon arbetar brukar Jacob, Brenda och två-tre andra barn stå utanför och otåligt vänta på att hon ska bli klar. Trots att dom andra är fem till antalet kommer de sig inte för att börja leka för än Doreen är färdig, hon behövs liksom. Jag tror det beror på hennes påhittighet och organisationsförmåga vad det gäller lekar. Dessa talanger (påhittighet och organisationsförmåga alltså) är viktiga ingredienser också när man startar business. Jag kan verkligen se Doreen som egen företagare en vacker dag! Hon har huvudet på skaft, kan styra upp saker och är därtill uppskattad av sin omgivning – ett riktigt chefsämne!

Barnhemmets egen lilla affärskvinna alltså – världens bästa Doreen!

Inläggets soundtrack: Dressed for success – Roxette

IMG_1682.JPG

IMG_1718.JPG

IMG_1709.JPG

Lekare utan gränser planerar lekplats i Bubulo

Lekare utan gränser är en ideell förening som vill undersöka lek ur ett globalt perspektiv genom att bygga lekplatser. Pontus Johansson och Christian Strömqvist från föreningen besökte i somras barnhemmet och Bubulo för att undersöka möjligheterna att bygga en lekplats i området, och göra en planering utifrån barnens behov och perspektiv. Här nedan följer deras reseberättelse och mer information om föreningen.

-Emirates alltså. Vilka landningar! Dom är så mjuka så man märker ju inte ens när planet tar mark. Jag ska alltid flyga med Emirates i fortsättningen.
Men landat hade vi. I Afrika. Uganda närmare bestämt. Det regnade. Grått och lite disigt. Det var lite oklart vad det var som väntade utanför det runda flygplansfönstret och regnet mot rutan gjorde det inte lättare att föreställa sig. Vi visste inte mycket om Afrika någon av oss. Första gången för båda. Det kändes högtidligt att vara här. Men en sak som vi visste än mindre om än Afrika var Uganda. De enda två personerna vi kände till var Idi Amin och Joseph Kony. Inga speciellt trevliga killar och med säkerhet inte några bra representanter för det som väntade oss nu.
Efter två dagars aklimatisering i Kampala och en lång och minst sagt spännande bussresa var vi framme i Bubulo. Trodde vi. Hoppades vi. Men vi var tveksamma och då vi anlände sent och det var beckmörkt ute kunde vi i princip befinna oss var som helst. Vi släpptes av i en vägkorsning. En bit bort hörde vi människor prata på ett språk vi inte förstod. En och annan lykta från en motorcykel svepte förbi. Doften av bensin blandades med doften av mat som vi aldrig ätit och insekter spelade musik från träden men överröstades av musiken från en fest. Gömd någonstans i det kompakta svarta.
-Och nu då?
Om vi visste lite om Uganda så visste vi om möjligt än mindre om Bubulo. Med hjälp lyckades vi hitta till ett guesthouse. Det var alldeles mörkt i det första rummet. Vi famlade oss fram längs väggen. -Hello, sa vi. -Hello, svarade en tyst röst i andra änden av rummet. -Hello.

En kvart senare kom Rose och Michael till vårt boende. De tog med oss till barnhemmet. När vi klev innanför grinden hörde vi snabba steg komma mot oss i mörkret. En hund? Det var Jacob som slängde sig runt våra ben för att hälsa oss välkomna. Och välkomna det kände vi oss.

Vi stannade i Bubulo i en knapp vecka. Varje dag var ett nytt äventyr. Andrew, Livingstone och Edward tog oss på upptäcksfärder i grannskapet. Livingstone guidade och berättade om olika växter. Vi hämtade vatten och sågspån. Vi spelade fotboll på en plan så vackert belägen att ett fullsatt Maracana i Brasilien, vajande i gult och grönt kändes futtigt i jämförelse. Trots att bollen saknade luft, publiken bestod av en man och en get och att en och annan ko gjorde oss sällskap på planen. En stor del av tiden spenderade vi på barnhemmet. Spelade kort. Och vad bra dom var. Framförallt på att fuska. Vi pratade och bara hängde med barnen. Däremellan smet vi iväg på egna upptäcksfärder med våra kameror redo. Vi undersökte, tittade och observerade allt som kunde hjälpa oss i vårt arbete med lekplatsen. Hur leker barn? Var leker dom? Vid vilka åldrar gör man vad? Hur bygger man? Vilka material använder man? Vika färger använder man? Vi besökte några av Bubulos hantverkare, vi träffade polismästaren och borgmästaren. Vi hamnade till och med på en begravning. Under de första dagarna berättade vi inte för barnen vad vårt syfte med resan var. Vi ville inte skruva upp förväntningarna med risken att göra dem besvikna. Näst sista dagen tog vi dock med alla barnen till den tilltänkta platsen där lekplatsen ska byggas. Vi pratade lite generellt om lek och om platsen och sen försökte vi få dom att beskriva vad dom skulle vilja ha på den här platsen om den skulle dedikeras helt och hållet till barn. Språket försvårade givetvis det hela men vi tycker ändå att vi fick med oss bra och tänkvärda saker från samtalet. Liksom från resten av vistelsen. Vi lämnade Bubulo med en helt annan kunskap och insikt om livet i en ugandisk by. Sådant vi aldrig hade kunnat läsa oss till. Vi har fått en mycket bättre bild av hur barn lever och leker och detta ger oss möjligheter att genomföra projektet på ett mycket bättre sätt än om vi hade gjort hela arbetet framför en dator i ett regnigt Göteborg.

Sista dagen innan hemresa spenderar vi i huvudstaden. Vi dricker kaffe, köper presenter, och besöker ett värdelöst men fantastiskt museum. Plötsligt inser Christian att hans kamera är borta. Kameran med alla bilder. Han har glömt den i en taxi. Nedstämda och med ytterst lite hopp åker vi dock tillbaka in mot den platsen där vi hoppade in i taxin i ett fåfängt försök att hitta den igen. Men om vi mot förmodan skulle göra det hur stor skulle chansen vara att den finns kvar? Vi hittar taxin. Taxichauffören flinar och säger -Yes. I have it, när vi närmar oss. Christian utbrister -I LOVE UGANDA, till en förbipasserande man med mustasch. På vägen hem gör vi ett långt stopp i Dubai. Vi passar på att åka in till staden. Stjärnor och eldflugor byts mot halvmånar och neonljus och vi känner redan ett sting av saknad.

Tack Rose, Michael, Robert och barnen för väldigt fina dagar. När vi nu tänker på Uganda är det inte längre Idi Amins och Joseph Konys fula nunor som dyker upp i vårt medvetande. Dessa tvivelaktiga herrar har bytts ut mot mycket trevligare bekanskaper och det är leende ansikten på Livingstone, Andrew och Brenda mfl som numera poppar upp när vi hör namnet Uganda. Och Yakubos såklart. Skrattande, så att han nästan trillar av stolen.

Nu återstår vårt arbete att faktiskt formge en plats som barnen kan och vill använda. En plats som möter de behov som barnen i Bubulo har. En plats som barnen verkligen känner är deras egen och som för en stund låter dem förvillas, förloras, förledas in i lekens magiska värld.

Pontus Johansson och Christian Strömqvist

Vilka är Lekare utan gränser?

Lekare utan gränser är en ideell förening som vill undersöka lek ur ett globalt perspektiv genom att bygga lekplatser. Vi vill verka där vi behövs, där lek inte tillskrivs sitt egentliga värde, och där barn väldigt sällan tillåts att vara barn.

För oss är det en självklarhet att barn ska få leka, och vi vill att det ska vara en självklarhet för alla barn. Att leka är en rättighet och någonting som bidrar till ett barns sociala, kognitiva och fysiska utveckling. Att leka är att lära, men det betyder också mer än så. För många barn som har det svårt kan leken vara en betydelsefull tillflyktsort. Där kan man uppslukas för en stund, och låta tankarna vila från det jobbiga.

Med detta som utgångspunkt vill vi verka för att fler ska få möjlighet till lek. Vi vill bygga lekplatser som utgår från barnens perspektiv, som inkluderar användarna, och som byggs av lokala byggnadsarbetare och material. Detta skapar förutsättningar för platsspecifika lekmöjligheter som både barn och vuxna kan relatera till samt känna ansvar för. Genom att inkludera både barn och vuxna i processen från början så skapas en relation till platsen och en känsla av samhörighet och ansvar. Att använda lokala material och tekniker underlättar reparationsarbeten samt gör förhoppningsvis att andra tar efter och bygger fler lekplatser i närliggande områden.

En del av vår verksamhet är dessutom strävan efter att utveckla en brukarcentrerad designmetodik där vi bl.a. använder oss av workshops för att få reda på hur barn leker på just den specifika platsen. Detta ligger sedan till grund för både utformning av platsen och innehåll, och gör den unik. Denna metodik vill vi i framtiden använda i fler projekt och på sikt kunna bli en organisation som finns representerade på olika platser jorden runt.

Föreningen bildades 2014 och består av en grupp alumner från HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) i Göteborg. Projektet i Bubulo blir det första vi genomför. Samarbetet med Kids of Uganda och det fantastiska arbete de har lagt ner i byn skapar förutsättningar för en unik lekplats som utgår från barnen i Bubulo och deras verklighet. Under hösten kommer vi fortsätta arbetet i Göteborg för att sedan under vintern och våren 2015 tillsammans med Kids of Uganda se hur det kommer kunna realiseras.

www.lekareutangranser.se
info@lekareutangranser.se

Kids of Uganda söker praktikant vårterminen 2015

Under vårterminen 2015 erbjuder Kids of Uganda en praktikplats. Som praktikant är du stationerad på barnhemmet i Bubulo, Uganda.

Du kommer finnas som vårt stöd i Uganda, för att övervaka verksamheten och driva organisationens arbete framåt. Du kommer även rapportera och dela information till styrelsen, sponsorerna i Sverige samt genom sociala medier, för att ge organisationen mer koppling till vardagslivet i Uganda.

Du kommer bli mycket insatt i organisationen och kommer jobba nära både styrelsen och personalen i Uganda. Du kommer bli insatt i arbetsuppgifter vilka är typiska för NGOs över hela världen, vilket passar speciellt dig som vill jobba med bistånd och utvecklingsfrågor i framtiden. Innan du åker till Uganda har du möjlighet att i januari vara med på Kids of Ugandas styrelseträff för att få större inblick i organisationen och styrelsens arbete.

Vi söker:
– Handlingskraftig, initiativtagande och nytänkande individ med gediget intresse av biståndsfrågor
– Det är meriterande om du har erfarenhet av bloggande, sociala medier och intresse för Afrika

Dina arbetsuppgifter:
– Övervaka den ordinarie verksamheten i Uganda
– Övervaka andra projekt i Uganda som vi är involverade i
– Jobba med PR och marknadsföring genom vår blogg och sociala medier
– Bidra till ekonomisk redovisning av organisationens utgifter i Uganda
– Skriva rapporter till våra månadssponsorer om deras fadderbarn och fosterfamiljer

Du får:
– En erfarenhet för livet och en inblick i livet i en afrikansk by
– Erfarenheter av arbete inom en etablerad NGO
– Gratis kost och logi på vårt barnhem

Praktiken är oavlönad, omfattar en termin och genomförs på heltid. Du står själv för alla andra kostnader, inklusive resan till Uganda och försäkring.

Du söker platsen genom att maila CV och personligt brev till cecilia@kidsofuganda.com senast 20 oktober. I det personliga brevet vill vi att du även beskriver din syn på bistånd i Afrika.

Hör gärna av dig om du har frågor om praktiken eller Kids of Ugandas arbete!

Skolelever sydde kläder till Uganda

Vi har tidigare skrivit om att högstadieelever på Höglundaskolan i Säffle har sytt kläder till barnhemsbarnen. Doreens absoluta favoritklänning (som hon har på sig på nästan varje foto!) är gjord i Säffle, liksom flera av de andra plaggen som barnen brukar bära. När Amie, Cecilia och Katja besökte barnhemmet i våras passade vi på att ta med ytterligare lite kläder som Höglundaskolans elever sytt. De flesta plaggen var i precis rätt storlek för att passa lilla Obama, som bodde på barnhemmet temporärt på grund av familjeproblem men nu är tillbaka hos sin mamma igen. Dessutom fick Jacob en t-shirt och de två största pojkarna Livingstone och Andrew en varsin tröja, liksom vår underbara barnskötare Michael.

Stort tack till Höglundaskolan!

Att bygga en brunn

Ovan aktivitet är inget jag har direkt erfarenhet av. Inte ens i närheten faktiskt. Praktiskt taget det enda användbara jag själv byggt i mitt liv är en blompedistal i träslöjden någon gång på mellanstadiet. Den står till min sambos förtvivlan i vårt vardagsrum. Så det här med att konstruera saker kanske inte är min starka sida. Att hålla möten däremot – det kan jag! Och det är just detta jag ägnat mig åt idag. Jag besökte ”Town Council” och träffade Bubulos borgmästare och två ansvariga från ”public health” för ett möte om brunnsprojektet. Det gick toppen! Till min chef hemma i Sverige vill jag hälsa att detta till stor del berodde på att jag på förhand satt upp ett tydligt syfte och mål med mötet så klart! 😉 Hur som helst; nu är alla parter samsnackade, jag har fått sett ett exempel på en annan brunn så att jag faktiskt greppar vad slutprodukten är och nästa steg i processen är identifierat. Detta steg går huvudsakligen ut på att vatteningenjören Dennis ska testa tillgången på vatten på några olika potentiella platser. Därefter skall det tas fram en kostnadskalkyl och en tidsplan. Det känns kul att bollen är i rullning nu och jag hoppas att den kan fortsätta rulla i någorlunda god takt, dvs inte i ett afrikanskt tempo utan snarare ett svenskt!

Inläggets soundtrack: We built this city – Starship

PS. Det där jag sa om att börja träna, jag får nog skjuta lite på det.. Vaknade i morse med en kanonförkylning. Typiskt! Men Rose har pysslat om mig och kokat te med ingefära till mig, så jag är säkert frisk snart igen!

IMG_1788.JPG I ”Town Councils” charmiga konferensrum : )

IMG_1794.JPGHerr borgmästare vid en av Bubulos brunnar

Ny månad, nya tag!

Nu är det officiellt höst för er hemma i Sverige. Vädergudarna tyckte tydligen att också Uganda skulle få smaka på lite höstrusk för att fira in oktober – regnet har öst ner hela dagen! Riktigt tandläkarväder som Winnerbäck skulle ha sagt. Det brukar förvisso regna lite var dag här, men oftast bara en skur på eftermiddagen som varar i någon timme eller så. Idag satte regnet igång redan vid 11 och håller fortfarande på. Jag har frågat runt lite kring detta med regnperiod och förstått att någon specifik period finns det inte längre att tala om. Förr visste man nästan på dagen när regnet skulle börja och sluta, numer är det helt oförutsägbart. För att citera ytterligare en klok person; det är ingen ordning på allting! (Pippi Långstrump). Det här gör det svårt för människor att planera när de ska så sina grödor och många skördar har av denna anledning gått förlorade. Det är de beryktade klimatförändringarna som ställer till det. Klimatförändringar som vi i västvärlden orsakar men som andra delar av världen betalar priset för. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om vad jag tycker om just detta, men nu är ju det här ingen politisk blogg så jag låter bli.

Hur som helst. Jag och Rose trotsade ösregnet och begav oss in till Mbale för lite ärenden idag. Vi var bland annat på banken och hämtade ut månadens pengar, betalade elräkningen och besökte postkontoret där vi äntligen fick nyckeln till det postfack som beställdes och betaldes förra julen – jippey! Eftersom Rose inte hade varit på posten på ett bra tag fanns ett paket att hämta ut som väntat på henne sedan i juni. När vi kom hem och packade upp det visade det sig vara till Joel från hans sponsor i Sverige. Paketet innehöll kläder, ett fint brev och lite foton. Joel blev superglad! Barnen leker just nu för fullt med de jojos som också fanns med. Tusen tack Joels sponsor! (Jag vill inte nämna namn här i bloggen).

Men nu kom jag visst av mig igen. Det jag egentligen skulle skriva i det här inlägget var att de ”nya tag” som rubriken syftar till rör två saker:
1. Jag och Rose ska gemensamt föra en kassabok över samtliga utgifter för oktober månad så att vi kan rapportera tillbaka exakt kostnadsfördelning till Sverige. Rose sköter ekonomin finfint här och är duktig på att vrida och vända på slantarna, men vi tror att vi kan bli ännu lite bättre på att använda pengarna mer effektivt och därför ska vi som ett första steg bokföra samtliga utgifter så vi får en helhetsbild. Både jag och Rose är peppade inför denna uppstrukturering av ekonomin!
2. Jag ska börja träna. Jag är inte alls lika pepp inför denna uppgift, men lite kondition behövs nu – tro mig! Och om jag skriver det här i bloggen så kommer jag liksom inte undan. Löparskorna är nedpackade och bör användas snarast. En sit-up eller två innan läggdags vore väl inte heller en omöjlighet. Kom igen nu Charlotte!

Ja det var väl allt..
Nej förresten, två saker till om dagen! På vägen hem från Mbale fastande vår matatu i den lervälling som bildats på vägen. Alla passagerare var tvungna att stiga ur och hjälpa till att putta, dra och slita. Ett tag trodde jag faktiskt att vi skulle bli fast där mitt ute i ingenstans i mörkret, men tillslut fick vi loss bilen och kunde åka vidare. Skönt.
Och sist men inte minst; jag hittade en supermarket som sålde spagetti i Mbale! Jag köpte på mig tre paket och har redan nu fått i mig en portion till middag medan övriga åt posho till den tomatsås som serverades. Jag erbjöd såklart pasta till de andra också men det var ingen som ville ha. Konstigt.

Well well. Nu får det vara nog med det här långa och ganska osammanhängande inlägget.
Bring it on oktober!

Inläggets soundtrack: Söndermarken – Lars Winnerbäck

IMG_1775.JPGJa alla hjälpte kanske inte till.. Men en annan har ju faktiskt en blogg med tillhörande bilder att tänka på!

The simple life

Om ni är frekventa bloggläsare har ni sedan förra veckan lite koll på vad jag faktiskt sysslar med här, och sedan igår en något bättre bild om vad jag äter. Men hur står det egentligen till med faciliteterna här? Några har undrat över hur jag sover och andra om hur det funkar med dusch och toalett. Detta måste givetvis redas ut, här kommer därför en liten rapport.

Säng: Ja jag har en sådan. En riktigt skön en faktiskt. Och bred. Ja sängen är typ det bästa här! Jag har dessutom ett eget rum här på barnhemmet, ett ombyggt garage. Rummet är till för volontärer och praktikanter och här finns inte mindre en tre sängar. Men just nu används bara en alltså, och tummen upp för den! Kuddarna är dock på tok för höga så jag har gjort mig en egen variant av en ihoprullad tröja i en sarong. Funkar finfint.

Dusch: I anslutning till volontärrummet finns ett eget litet badrum med dusch och toalett. Grejen är bara att för att få rinnande vatten i dessa måste man springa typ 100 gånger till brunnen och hämta vatten för att sedan genom en liten anordning pumpa upp vattnet i en tank på baksidan av huset. Detta är för det första ett jättetungt jobb – att springa fram och tillbaka med 20-liters dunkar med vatten ger faslig träningsvärk vill jag lova. För det andra drar det hiskeligt med el (och därmed pengar!) att pumpa upp vattnet i tanken. Och pengar ärende direkt något vi har i överflöd här. Alltså har jag duschat i rinnande vatten exakt två gånger sedan jag kom hit. Men tro nu inte att jag inte sköter min hygien, det gör jag! Jag gör bara som ”the locals”, använder en liten badbalja. Vid hårtvätt får man komplettera badbaljan med en mindre vattendunk för att liksom kunna hälla över huvudet. Man kan också vara kreativ och passa på att tvätta håret då det ösregnar (se bild nedan). Därtill är jag också en nybliven och lycklig konsument av torrschampo.

Toalett: Ja som sagt, en vanlig toalett med spolfunktion finns alltså, men sällan något vatten att faktiskt spola. Så, återigen, jag gör som de andra. Använder latrinen på baksidan. Detta är väl kanske den bit jag uppskattar minst. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag är ju faktiskt här för att testa på ett afrikanskt liv och afrikaner använder hål i marken, inga vattenklosetter. (Men jag fuskar lite och unnar mig toalettpapper!)

Frågor på det?

Inläggets soundtrack: Megan & Liz – Simple life

IMG_1754-0.JPG

IMG_1212.JPG

IMG_1752.JPG

Mitt kök, del 1

Sedan jag i Kampala höjde en portion ravioli till skyarna har en del frågor kring min kosthållning här på barnhemmet uppkommit. Jag vill dementera alla rykten om att jag svälter. Så är absolut inte fallet. Men maten här är väldigt annorlunda jämfört den jag äter hemma och då kan det lätt bli så att endorfinerna springer maraton av en enkel portion pasta. Inte konstigare än så.

Innan jag åkte till Afrika första gången hade jag en bild av afrikansk mat som exotisk och kryddstark. Så är det absolut inte. Afrikansk mat är mild och inte allt för sällan ganska smaklös. Så, vad äter jag här egentligen? Jag tänkte jag skulle bjuda på lite klassisk ugandisk mat här i bloggen. ”Mitt kök” helt enkelt. Vi börjar med matoke.

Matoke är en form av ”mat-banan” som man kokar. Den ser ut som en helt vanlig banan fast omogen eftersom den är alldeles grön. Färdiglagad påminner matoke om hederlig svensk potatis till både textur och smak (dock helt utan sälta). Matoken växer i stora klasar på träd. Många har dessa träd på sina egna marker och är således självförsörjande på denna kolhydrat. För oss övriga finns matoke att köpa på varenda liten marknad i hela Uganda.

Så här tillagar du matoke:
1. Skala matoken med kniv
2. Hämta blad från närmsta palmträd och klä in en stor kittel med detta
3. Lägg matoken där i och fyll på med vatten
4. Packa in allt i ett paket gjort av palmbladen
5. Koka
8. Servera med någon form av sås (i serveringsförslaget nedan ser du en jordnöts- och auberginesås.

Smaklig måltid!

IMG_1410-0.JPG

IMG_1411-0.JPG

IMG_1416-0.JPG

IMG_1736-0.JPG