Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Poolparty

Jag måste ta tillbaka ett visst uttalande jag gjorde här i bloggen ganska nyligen. Det där jag sa om att jag inte ägnar mig åt poolpartyn, det är visst inte sant. Ikväll har jag varit på just ett sådant. Fast till mitt försvar inte ett sådant jag initialt syftade på. Inga bikinis, ingen trampolin, inga luftmadrasser. Det här var en pool som i benämningen ”grupp” eller ”samling”. Som en bilpool typ. Fast här delar man inte bil utan pengar. Rose är nämligen med i ett registrerad pool bestående av 13 personer som ses den sista söndagen i varje månad hemma hos en värd/värdinna. Varje deltagare har då med sig 300 000 ugandiska shilling (ca 900 kr) som de lämnar till månadens värd och som denna kan använda till större investeringar. Eftersom värdskapet cirkulerar bland deltagarna har var och en fått tillbaka sin insats efter 13 månader. Syftet är helt enkelt att få en större summa pengar vid ett tillfälle för att kunna göra en ordentlig satsning på något. Enligt Rose är detta ett mer effektivt sätt att investera på eftersom bankerna har så dåliga villkor. Låter ju inte helt dumt. Det var dessutom en trevlig tillställning med mat, öl, musik och gästvänliga Ugandier. En finfin söndagskväll alltså, tack för det! Det var dock alldeles för mörkt för att ta bilder på poolpartyt tyvärr – vi satt utomhus i mörkret med en fotogenlampa som enda ljuskälla. Bjussar istället på bilder från en tidigare aktivitet under dagen; tvättning. Varsågoda.

Inläggets soundtrack: All about the money – Meja

IMG_1657.JPG

IMG_1661.JPG

IMG_1656.JPG

Hemma

Denna lördag har varit ganska ospektakulär. Det jag har gjort i korta drag är egentligen bara att ha klivit upp, checkat ut, bråkat med bankomaterna igen (fick ta ut sista slantarna på kreditkortet eftersom Swedbank tycks vara skeptisk kring aktiviteten på mitt VISA-kort det senaste och således nekade mig uttag idag), betalat en halv förmögenhet för ”permits” till gorillorna i Bwindi Nationalpark (den 22/12 smäller det, tjoho!), hoppat på en buss på Kampala busstation, väntat i en evighet på avfärd eftersom tidtabell i stort sett inte existerat utan bussar kort och gott rullar när de är fulla, suttit på den svettiga, trånga och skumpande bussen i nästan 5 timmar, anlänt till Mbale och bytt till en ännu svettigare, trängre och skumpigare matatu och åkt den sista timmen ut till Bubulo, kommit fram till barnhemmet och fått kramar av alla, ätit ris med jordnötssås till middag och nu nyligen borstat tänderna och sagt godnatt till alla. Ja, som sagt, en helt ospektakulär dag.

Faktiskt var den emotionella ”aha-upplevelsen” jag fick när jag kom fram till Bubulo efter tre dagar i storstan det bästa med dagen. Det kändes skönt att komma hem! Jag fick liksom en ”borta bra, men hemma bäst”- känsla av att kliva innanför grindarna till barnhemmet. Mitt främsta hem och min absoluta trygghet är ju givetvis i Sverige, men jag slogs av att jag nu också har en plats där jag hör hemma även i Uganda. Där stigarna är upptrampade, människorna familjära och rutinerna trygga. Det känns skönt!

Vill ni förresten veta mer om människorna som utgör mitt hem just nu kan ni klicka er vidare till ”Personal” under fliken ”Om Kids of Uganda”. Där ligger sprillans färska personporträtt av alla anställda här i Uganda som jag knåpat ihop. Kika gärna!

Inläggets soundtrack: Home – Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

IMG_1648.JPG Hej då kaotiska Kampala, på återseende!

Och därmed pasta!

Kampala dag två.
Dagens höjdpunkt: Mat och dryck! Efter dryga 2 veckor på barnhemmet med kål, bönor och posho (vit ”gegga” gjord på majsmjöl) var det en fröjd att idag få äta lite västerländskt. Att få villa trötta sightseeing-fötter med en förvånansvärt god cappuccino och en muffin kändes så vardagslyxigt att det knappt finns ord. Och det blev bara bättre! Middagen förtärde vi nämligen på den italienska restaurangen Mediterraneo där en krämig ravioli med ett glas rött blev valet. Himmel så gott!
Dagens ”downer”: Pengar, bankomater och betalningssystem. Tanken var att jag idag skulle boka så kallade ”permits” till Bwindi National Park där bergsgorillorna kan skådas. Min pojkvän kommer nämligen och hälsar på i december (jippey!) och då står gorilla-tracking högst upp på agendan. Eftersom det är högtryck i alla nationalparker runt jul och nyår måste man vara ute i god tid om man vill säkra sig en plats. 600 USD kostar etttillstånd till Bwindi (hej då sparkontot!) och detta skulle jag betala till Uganda Wildlife Authorities (UWA) idag. Första problematiken; de tar inte kort på UWA (tror inte de tar kort någonstans i det här landet faktiskt…) Andra problematiken; maxbeloppet att ta ut i bankomaterna är på tok för lågt och du kan bara ta ut pengar en gång per dygn. Tredje problematiken; du kan inte ta ut ett högre belopp på ett bankkontor utan att behöva betala en skyhög avgift. Alltså; här sitter jag med en önskan om att konsumera och med pengar på kontot, men kan ändock inte göra ett köp. Snacka om trögt system! Genom att ha tagit ut maxbelopp både igår och idag samt skrapat ihop minsta shilling jag hade sedan tidigare borde dock det hela kunna lösa sig i morgon med ytterligare ett uttag då. Håll tummarna!!

(Jag var visst så trött igår att jag helt glömde att ge gårdagens inlägg ett soundtrack. Fy skäms på mig. Hittade lämpligt nog denna mysiga bit med afrikanska trummor och ett mycket lämpligt namn. Den får således agera soundtrack till såväl dessa som gårdagens rader)

Inläggets soundtrack: Kampala – Magic Systems

IMG_1624.JPGKrystyns favoritord på svenska är fika!

IMG_1630.JPG Rödvin, linneduk och rinnande vatten på damernas. Himmelriket för en kväll!

Fältstudier i Bubulo

OBS: personen på bilden är inte Karin.

Många studenter drömmer om möjligheten att göra fältstudier utomlands i arbetet med en kandidat- magister- eller masteruppsats, och på många lärosäten finns lyckligtvis en sådan möjlighet. Dock måste finansieringen komma någonstans ifrån. Ett sätt att lösa detta är genom SIDAs program Minor Field Studies (MFS), som erbjuder studenter att samla information inom ramen för sina examensstudier i ett utvecklingsland. En fantastiskt spännande möjlighet!

En person som tog chansen är Karin Uggla (observera att personen på bilden inte är Karin), som studerat Freds- och Utvecklingsstudier på Uppsala Universitet. Karin gjorde sin fältstudie genom MFS-stipendium i Bubulo, byn där Kids of Uganda verkar, och studerade då änkors situation i landet. Kids of Uganda hjälpa henne att hitta ett bra ämne för studien och bidrog även i planeringen av resan. Karin har nu publicerat en artikel om sina studier i Föreningen för Utvecklingsfrågors (FUFs) webbtidning FUF i världen. Läs Karins spännande artikel (och mycket annat) här.

Är du intresserad av att göra fältstudier i Bubulo? Vi hjälper dig gärna! Läs här och kontakta Amie på amie@kidsofuganda.com för mer information!

Godnatt från Kampala

Nu är jag på plats i Kampala, Ugandas huvudstad. Resan startade strax innan kl 8 i morse då jag tog en matatu (minibuss) från Bubulo till Mbale. I Mbale mötte jag upp Krystyn, Kids of Ugandas fosterfamiljsansvarige och tillika min nyfunna vän, och vi hoppade på bussen till Kampala. 9.30 skulle bussen gå. 10.20 var vi iväg. ”African time” som man säger.. Resan gick fint och Krystyn var en utsökt resekompanjon som berättade en del ”fun facts” längs vägen. Framme i Kampala började jakten på ett ställe att spendera natten på. Är evigt tacksam för min ”Lonley planet” om East Africa som alltid levererar, via den hittade vi ett enkelt men fräscht hotell centralt. Bäst av allt – här finns wifi! Efter att vi installerat oss gick vi ut en sväng på stan och såg oss omkring. Skall jag sammanfatta Kampala i endast ett ord är valet enkelt; trafikkaos! Människor, bilar, bussar, matatus och BodaBodas i en salig röra! Tur att Krystyn var med och höll mig i handen för jag hade då rakt inte vågat korsa en endaste gata på egen hand. Lite senare mötte vi upp Henry, Krystyns svåger, som bjöd oss på en härlig middag på en mysig restaurang lite utanför city. Vi åt gudomligt god grillad fisk! Jag har inte ätit fisk sedan jag kom till Uganda så det var hur gott som helst! (Bubulo ligger en bra bit från Viktoriasjön och utbudet av färsk fisk är sisådär..) Efter två glas vin, och en shot av Absolut Vodka för Henrys del eftersom han absolut ville testa det svenska järnet som baren överraskande nog erbjöd, var plötsligt klockan runt 01.00. Vi kom precis tillbaka till hotellet och vi är båda helt färdiga nu. Mer om storstan i morgon alltså. Godnatt Kampala, godnatt Uganda, godnatt världen! Men framförallt; godnatt alla älskade i Sverige

IMG_1585.JPG

IMG_1596.JPG

IMG_1604.JPG

IMG_1595.JPG

Veckans unge – Brenda!

Brenda kom till barnhemmet i februari 2013. Det var Brendas mormor som sökte upp Rose och berättade om sitt barnbarn som förlorat båda sina föräldrar i AIDS och som hon själv var oförmögen att ta hand om. Brenda var ledsen och rädd sin första tid på barnhemmet men har nu hittat hem och trivs som fisken i vattnet.

Brenda är en sprallig tjej full av energi och fnitter. Hon är en mästare på att hoppa hopprep och älskar att rita. Det bor en liten akrobat i Brenda och vi tränar mycket på hjulningar och handståenden här. Hon tycker det är hysteriskt roligt att se mig gå på händer och kan inte få nog av detta – again, again, again! Brenda går i klass ”Mittle” (ett snäpp upp från ”Baby”) och tycker för det mesta bra om skolan. Hennes favoritämne är engelska men överlag har hon fina betyg i alla ämnen.

Brenda är verkligen ett litet charmtroll. Men hon kan också vara lite av en ”drama queen” och pressa fram tårar när hon inte får som hon vill med förhoppning om att någon ska dalta lite med henne. Jag brukar såklart falla, men de äldre barnen har lärt sig hennes tricks och viker inte för hennes manér.

Med den energi och envishet Brenda besitter kommer hon att kunna gå långt! Skådespelartalangen i kombination med hennes orädda akrobatiska sida vore guld värd på en cirkus har jag kommit på. Barnhemmets egen lilla cirkusartist alltså – världens bästa Brenda!

Inläggets soundtrack: Girls just want to have fun – Cyndi Lauper

IMG_1004.JPG

IMG_1177.JPG

IMG_1369.JPG PS. I morgon åker jag till Kampala ett par dagar och vet inte hur mycket wi-fi jag kommer att ha tillgång till där. Blir det därför tyst här i bloggen ett tag vet ni varför. Är i så fall tillbaka med rapport på söndag

Vad gör jag egentligen här?

Exakt två veckor har nu gått sedan jag anlände till barnhemmet. Två veckor av nya människor, nya intryck, nya rutiner, nya tankar, nya sätt att göra saker på, nya sidor av mig själv.. Nytt, nytt, nytt. Det är på samma gång jättespännande och superläskigt. Men hur som helst, två veckor har gått och det är kanske läge att berätta lite mer om vad jag egentligen pysslar med här.

Jo, jag är Kids of Ugandas första praktikant. Denna roll skiljer sig lite från de volontärer som varit här i olika omgångar innan mig. I korta drag kan det väl sägas att volontärerna har varit här för att i eget syfte prova på att leva ett afrikanskt liv med allt vad det innebär, och för att hjälpa till med diverse vardagssysslor på och kring barnhemmet. Även jag är här för dessa ändamål, men också för att arbeta åt styrelsens vägnar. Man kan säga att jag är styrelsens heltidsassistent på plats och fungerar som en länk mellan dem och personalen här. Detta innebär att jag balanserar ”vanliga” volontärsysslor (städa, tvätta, hämta vatten, ta hand om barnen) med diverse administrativa uppgifter. Jag hjälper bland annat till med barnhemmets ekonomiska redovisning, skriver texter till hemsidan och rapporterar om barnens utveckling till deras sponsorer (höstens första sponsorbrev kommer i oktober för er som sitter där hemma och längtar). Jag jobbar också nära Krystyn, vår fosterfamiljsansvarige, och stöttar henne i utvecklingen av arbetet med familjerna. Dessutom ska jag försöka att få fart på det brunnsprojekt som Kids of Uganda genom insamlingar och företagssponsorer möjliggjort finansiering av men som projektleds av ”town council” här. Första mötet med projektledaren sker förhoppningsvis i morgon och om allt vill sig väl finns en ny brunn på plats innan jag lämnar Uganda.

Ja, ungefär detta sysselsätter mig om dagarna. Inga paraplydrinkar, poolpartyn eller tupplurar i nån hängmatta för er som eventuellt trott att jag tagit fyra månaders semester. Somnar faktiskt helt utmattad på kvällarna och börjar tro att jag snarare behöver semester när jag kommer hem istället 😉

Inläggets soundtrack: Hard knock life – Jay Z

IMG_1561.JPG

Mitt mycket fräsiga ”kontor” : )

På polisstationen

Ja, där hamnade jag idag. Eskorterad av en polismotorcykel. Så kan det gå.

Vi tar det från början. En dag när jag gick genom byn stannade en kvinna som heter Caroline och började prata med mig. Hon undrade vad jag, en mosungo (vit person), gjorde här. Jag berättade om barnhemmet och hon blev eld och lågor. Det visade sig nämligen att hon driver två skolor en bit utanför Bubulo för just föräldralösa barn. Hon bad mig att komma och hälsa på och jag lovade att göra det. Så i morse vid 7-tiden kom Caroline och hämtade mig på en BodaBoda (enkel motorcykel) och vi åkte iväg. Vi besökte först den mindre av de två skolorna, St Caroline orphanage school i byn Nekhape, där 58 elever går. Efter att ha blivit visad runt i de två klassrummen tog jag några bilder på barnen utanför skolbyggnaden och därefter åkte vi vidare till Hope for Kids orphanage school. Denna var betydligt större med ca 200 elever och låg vackert uppe i bergen i byn Sibwala. Här blev jag mottagen med sång och dans av ett glatt gäng ungar och fick sedan sitta med och lyssna på en lektion i engelska. Mitt i allt dyker dock en polisman upp och vill prata med mig och Caroline. Det visade sig att polismästaren i den första byn, Nekhape, ville tala med oss. Det är bara att bryta upp lektionen och följa med den vänliga men mycket bestämda konstapeln. Vi tar våra BodaBodas tillbaka med polisen på en egen hoj flåsandes i nacken. Sträckan tillbaka känns lång och jag börjar få ordentligt med puls. Vad kan vara problemet? Väl framme tränger vi oss in på ett litet kontor där polismästaren och två andra män väntar på oss. Polismästaren tar ton, på det inhemska språket lumasaba (en form av swahili) och alla i rummet börjar prata högt och i munnen på varandra och gestikulera vilt. Jag sitter i ett hörn och förstår inte ett ord. Pulsen stiger ännu lite mer. Efter en evighet av dividerande fram och tillbaka förklara tillslut Caroline för mig att det rör sig om de bilder jag tog vid den första skolan. Tydligen äger inte Caroline själva lokalen utan hyr den av en vresig karl som nu, av högst oklar anledning, var arg för att hans byggnad blivit fotograferad. Jag försökte förklara att det var barnen jag fotade och att byggnaden bara hamnade i bakgrunden av en slump samt att jag absolut inte skulle använda bilderna till något som kunde skada hyresvärden (vad nu det skulle kunna vara?) Polismästaren, som mest suckade över att behöva skriva en rapport om ärendet, försökte få mannen att släppa det hela efter min ursäkt. Men det gick han då rakt inte med på, han ville ha betalt för bilderna. Vid det här laget var min puls skyhög, men nu mer av irritation än av rädsla. Jag ville ha en förklaring till varför pengar plötsligt skulle göra den fotograferade byggnaden till ett icke-problem när han nyss likställt fotografierna med typ jordens undergång. Detta hade han givetvis inget bra svar på. Kompromissen blev tillslut att jag raderade alla bilder från den första skolan, varenda en av dem, medan hyresvärden såg på över min axel. Jag fick sedan underteckna polisens protokoll (läs slarvigt handskrivna lapp) där jag lovade att aldrig mer fota mannens byggnad. Därefter var jag ”set in freedom”. Och jag som inte ens visste att jag var frihetsberövad från första början.. Men men. Slutet gott, allting gott! Och några bilder från den andra skolan kommer här : )

Inläggets soundtrack: Sound of Da Police – KRS-One

IMG_1542.JPG

IMG_1540.JPG

IMG_1533.JPG

IMG_1549.JPG

Att fylla år

I går fyllde jag år. 27 år. Åldersnoja? Inte så fasligt faktiskt. Jag byter mentalt ålder vid årskiftet och har således redan varit 27 i snart nio månader. Att bli 28 i januari känns lite kämpigt dock..

Jag har haft många fina födelsedagar i mitt liv! Efter diverse barnkalas med fiskedamm och ett ”sova över party” när jag var 12 ordnade mamma en överraskningsfest till mig när jag fyllde 15. Året därpå fick jag ett fallskärmshopp i födelsedagspresent. Givetvis blev det krogpremiär när jag fyllde 18 och vid 20 en mysig middag med familjen och min vid tillfället ganska nyblivna pojkvän. När jag fyllde 23 firade jag dagen med fina vänner under min utbytestermin i Lissabon medan jag året därefter dansade på bordet på Cliff Barnes i Stockholm. Och förra året var vi ett härligt gäng som gick ut och åt på restaurang Djuret i Stockholm följt av dans på Fasching. Tack alla som någonsin förgyllt min födelsedag med sin närvaro! Vill också passa på att tacka för alla födelsedagspresenter jag fick av nära och kära innan jag for. Örhängen, ryggsäck, berlocker till armband, ekonomiskt bidrag till kontot, ansiktskräm och läppstift..m.m. Ni vet vilka ni är – tusen tack!

Nu kan jag lägga till ytterligare en förträfflig födelsedag till meritlistan. Mitt första afrikanska födelsedagskalas – check! Jag hade egentligen inte tänkt göra en ”big deal” av denna dag utan ville bara bjuda barnen på något extra gott att äta. När jag rådfrågade Rose om vad detta ”extra gott” kunde vara frågade hon givetvis efter anledningen till festmåltiden. När hon fick höra att det rörde sig om min födelsedag slog hon genast fast att vi måste ha fest! Så ja, där och då började planer smidas som sedan resulterade i en gigantisk buffé, 20 liter malwa (den lokala ölen),
inhyrda tallrikar och bestick, lånade stolar, en redig musikanläggning och ungefär halva grannskapet på plats. Man gör nämligen inte saker halvdant här, ska det firas så ska det firas! Ganska långt ifrån min initiala tanke, men förbaskat trevligt!

Det här med att faktiskt ha fått en inbjudan till kalaset är folk inte så noga med här, de dyker liksom bara upp ändå. Som värdinna förväntas du ta väl hand om alla gäster som kommer, även de ”objudna”, så tillslut var vi riktigt många. Jag kände väl knappt hälften som var där men maten räckte (puh!) så det var bara kul. Efter avslutad middag kom dansen igång och alla var med! Det var riktigt kul att se kidzen – vilka moves de har! Lyxig mat, läsk och enorma högtalare är inte direkt något de är bortskämda med och det värmde i hela mig att se dem så glada. Senare åkte jag in till Mbale med Alfred och hans gäng och dansade vidare på en bar där. Jag kan ju inte skaka rumpan sådär som de afrikanska damerna kan men lite klassisk svensk fuldans dög fint. Var hemma igen runt 02:30 och var helt slut då. Kunde ändå inte låta bli att koppla upp mig på nätet en snabbis och blev då enormt glad av att hitta så många grattishälsningar på mail, viber och Facebook. Tack snälla ni! Jag somnade med ett leende på läpparna.

Ännu en fantastisk födelsedag är alltså till ända och jag känner mig lyckligt lottad som fick uppleva den här i Uganda! Fickpengarna har förvisso sinat ordentligt eftersom det här med att hålla ett riktigt afrikanskt kalas inte var helt billigt, men vad gör väl det när man skapat minnen för livet!?

Inläggets soundtrack: Celebrate good times (come on) – Funktown America

PS. Om ni saknar något av de tidigare inläggen här i bloggen är det för att ”IT-avdelningen” har gjort lite justeringar. Mina två senaste inlägg hittas nu under fliken nyheter istället. Kika gärna in där redan idag eftersom den fantastiska styrelsen för Kids of Uganda skrivit ett jättefint födelsedagsrim till mig där! : )

IMG_1453.JPG

IMG_1457.JPG

IMG_1484.JPG

IMG_1502.JPG

Charlotte fyller år!

Idag 20 september fyller vår underbara praktikant Charlotte år, och detta måste vi givetvis fira med ett litet rim!

Grattis Charlotte på den stora dan
Kanske blir det ingen tårta men säkert en matbanan
Glöm jordgubbar, grädde och dyra paket
I Uganda firas födelsedagar med maloua-diet
Dina nya vänner vill säkert fira
Vi hoppas Alfred tar med lite riktig bira

Inget rinnande vatten, TV eller annan komfort
Familjen därhemma är alldeles för långt bort
Det är inga sirener eller annat brus som stör
Bara en galande tupp och en råmande ko man hör
Men detta är ett äventyr utan dess like
Inget som kan upplevas hemma i Svea rike

På bara två veckor är det mycket du hunnit göra
Och du har blivit mycket omtyckt, får vi höra!
Varit på sportbar, cykeltävling och i kyrka
En elak bakterie testade din styrka
Du har kidnappats, målat en bar och döpt en ko
Vart ska detta sluta måntro?

I Uganda har du fått ett nytt hem
med Rose, Michael, flickor två och pojkar fem
De kommer se till att du får en underbar dag
En upplevelse du inte kommer glömma i första tag
Vi vet att när du somnar ikväll
Kommer du tycka 27-årsdagen var exceptionell

STORT GRATTIS från styrelsen!

Cecilia, Linn, Amie, Katja, Louise, Jessica, Laura och Hanna

KLARHelaHusMurBarn