Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Veckans unge – Jacob

Jag tänkte att jag skulle starta en liten serie här i bloggen med personporträtt för varje barn på barnhemmet. Ett porträtt i veckan tänker jag mig – alltså veckans unge! Vi börjar med minstingen Jacob.

Jacob kom till barnhemmet i april 2013. Han hade dittills vuxit upp under tråkiga omständigheter med en psykiskt sjuk mor som senare gick bort. Han var ordentligt undernärd när han kom och kunde varken gå eller prata trots att han var gammal nog för båda delar (enligt uppgift var han 5 år). Rose och Michael fick bokstavligen börja från början med honom, bland annat med potträning.

Idag är Jacob en frisk och glad liten kille full av energi. Han både pratar och går (eller ja, främst springer) och har alltid något bus på gång. Det hela är en riktig solskenshistoria faktiskt! Det går dessutom riktigt bra för Jacob i skolan (”baby class”). Han får 80-90 poäng av 100 möjliga på alla tester.

Jacob är barnhemmets egen lille djurskötare. Man hittar honom ofta lekandes med Svea eller gosandes med en höna. Han är också omåttligt förtjust i att bli kittlad och kan då skratta sitt hesa skratt tills han tappar andan. Trots bus i blick och sinne är Jacob väldigt väluppfostrad och artig. Han hälsar alltid på besökare, tackar för maten och gör i stort sett allt han blir ombedd att göra utan minsta gnäll. Jag blir ofta imponerad av den stora människan han är i den lilla kroppen. Jacob är allas ögonsten! Jag är övertygad om att han blir en riktig hjärtekrossare när han blir äldre. Det går inte att värja sig för magin i de där stora bruna ögonen. Barnhemmets egen Don Juan alltså – världens bästa Jacob!

Inläggets soundtrack: My guy – Mary Wells

IMG_1007.JPG

IMG_1376.JPG

IMG_1384.JPG

Tack CorpNordic!

Kids of Uganda har ett pågående brunnsprojekt här i Bubulo. Tillsammans med byns regionkontor ska vi bygga en ny brunn för att avlasta trycket på de befintliga brunnarna och minska avståndet för flertalet att få tillgång till rent vatten. Än så länge är projektet i planeringsstadiet men förhoppningsvis kommer vi ha tagit ett stort steg framåt under min tid på plats. Inget av detta vore möjligt utan våra fantastiska sponsorer och supportrar! I våras besökte styrelsemedlemmarna Cecilia och Amie företaget CorpNordic på deras kontor i Stockholm och presenterade Kids of Ugandas verksamhet och vision. De blev väldigt glada över den uppskattning och det stora intresse som visades då. Idag har vi än större anledning att vara glada. Vi vill rikta ett STORT tack till CorpNordic som bidragit med 8 280 kr till brunnsprojektet! Det fina med just det här bidraget är att hälften av beloppet kommer från ett eget initiativ av företagets anställda. Ledningen valde sedan att toppa upp beloppet till det dubbla! CorpNordic har sedan tidigare skänkt barnhemmet kossan Rosa som vi dagligen är tacksamma för! Kids of Uganda är väldigt glada och stolta över att ha CorpNordic som företagssponsor – tusen tack!

Är du och ditt företag också intresserade av att bli företagssponsor till Kids of Uganda – maila linn@kidsofuganda.com.

Inläggets soundtrack: Thank you – Alanais Morissette

IMG_1366.PNG

Att måla

Idag har jag varit praktikant. Det är jag ju i viss mån varje dag eftersom jag dagligen lär mig nya saker här, men idag var jag mer av en regelrätt prao-elev. Jag följde nämligen med Alfred och hans crew på jobbet. De arbetar med att ”branda” olika barer i distriktet med färgerna för deras ölföretag. Med andra ord gick det ut på att måla väggar, sätta upp skyltar och dela ut bordsdukar. Det var kul! Framförallt för att det är ett himla gött gäng att hänga med! Det är konstant skämt, höga skratt och ”skönsång” från dem. Det var också kul att få se lite mer av omgivningarna kring Bubulo och andra närliggande byar. En riktigt härlig dag med andra ord!

Tillbaka på barnhemmet blev det mycket hjälp med läxor. De äldre barnen har ett så kallat opening exam i morgon och verkade lite nervösa. Framförallt Andrew som satt ensam i köket med sina anteckningsböcker och en ficklampa när vi övriga förberedde middag. Så Sverige, håll tummar och tår för mina kidz i morgon!

Inläggets soundtrack: Colors – Laleh

IMG_1324.JPG

IMG_1354.JPG

IMG_1335.JPG

Att mötas

Den uppmärksamme bloggläsaren har kanske noterat att titeln på ett inlägg för ungefär en vecka sedan var ”Att lämna” följt av ”Att resa”. Samma uppmärksamme bloggläsare har kanske legat sömnlös över avsaknaden av uppföljning i denna lilla miniserie och undrat vad som i hela friden hände med det tredje inlägget. Det är ju uppenbart; man lämnar – man reser – man möter! Varför har hon inte skrivit mer om mötet med alla på barnhemmet!?
Well, här kommer det. Anledningen till att detta (efterlängtade!?) blogginlägg dröjt beror på att det tar lite tid att lära känna människor. Simple as that. Jag har givetvis ännu mer att lära om dem, men här är mina första intryck:

De små barnen (Jacob, Brenda och Doreen) har redan tagit mig till sig. De vill kramas och hålla handen mest hela tiden. Då jag kom tillbaka till barnhemmet efter min dag i Mbale möttes jag av lilla Jacob springandes i full fart mot mig med armarna utsträckta. Det fick mitt hjärta att göra kullerbyttor av glädje! Tjejerna hänger ihop som ler och långhalm och gör allt tillsammans. Till och med går på toa. De älskar att hoppa hopprep och de tycker att det är fasligt roligt när jag pratar svenska, de brukar stå utanför min dörr och tjuvlyssna och tokfnittra när jag ringer någon hemifrån. Mysiga små kids alltså!

Med de äldre barnen (Joel, Edward, Livingstone och Andrew) är det lite svårare. De är alla så snälla och lätta att ha att göra med, men de kommer inte av sig själva på samma vis. Släpper inte in mig på samma sätt som de små. Man får jaga lite. Ligga på. Ställa många frågor. Bäst har jag kommit på är att hugga tag i disken eller tvätten tillsammans med dem för att få en liten pratstund. Ibland träffar man rätt i valet av samtalsämnen och då skiner de upp och pratar på ett tag. Framförallt Livingstone kan ge mig stora leenden och ett och annat asgarv. I Uganda tycks barn behöva växa upp mycket snabbare än hemma. De måste ta hand om sig själva och kanske yngre syskon och förväntas hjälpa till med hushållssysslor från tidig ålder. Det är därför härligt att se att de äldre barnen ännu har barnasinnet kvar och att de kan släppa loss lite efter att dagens sysslor är klara. Ringspelet jag hade med mig blev som sagt en succé men det roligast de vet är när jag filmar dem med min telefon. De kan kolla på samma klipp på sig själva när de dansar och fånar sig typ 7000 gånger.

Michael, barnskötaren, är en skön snubbe som jag kommit att gilla skarpt. (Detta är alltså inte samma Michael som skjutsade mig från flygplatsen utan en yngre version med mycket bättre engelska!) Han tycks ha lite av den svenska ironin i sig och skrattar en hel del. Ibland är det oklart om det är med mig eller åt mig, men det är sak samma. Vi har haft kul ihop dessa första dagar och han har visst mig runt en del i byn. Man får tjata lite på Michael för att få hjälpa till med saker. Han jobbar hårt och ger standardsvaret ”sit down and relax” så fort man frågar om han behöver hjälp. Jag har därför slutat fråga och mer begärt att han ska sätta mig i arbete. Det fungerar bättre!

Slutligen har vi Rose, barnhemsföreståndarinnan. Första mötet med henne var varmt och omhuldande – en bamsekram, ett jätteleende och ett glatt ”You are welcome, we’ve been waiting for you!”. Rose är en kraftfull och högt respekterad kvinna som känner många i byn. Hon har ett stort hjärta och vill alla väl. När jag var sjuk gick hon och köpte mat som hon trodde att min mage skulle vara mer van vid än deras. Jag fick då ”irish potatos” (typ stora pommes) och ägg. Nu är väl kanske inte detta något min mage är jättevan vid, men det var ändå så himla omtänksamt! Rose pratar ofta och mycket om tidigare volontärer och besökare från Sverige. Hon kommer ihåg detaljer om var och en och kallar dem hennes vänner. Det är fint tycker jag!

Ja, där har ni dem i korta drag – människorna som kommer vara min lilla extrafamilj ett tag framöver. Och med detta är miniserien ”lämna-resa-möta” över för denna gång. En ny men omvänd variant kommer i januari då mitt äventyr här är till enda.

Inläggets soundtrack: Waka waka (this time for Africa) – Shakira

IMG_1062.JPGJacob, Brenda och Doreen

IMG_0928.JPGMichael

IMG_1272.JPGEdward och Joel

IMG_1108.JPGRose

Kidnappad

Okej det är inte så farligt som det låter. Snarare riktigt trevligt! Minns ni att jag skrev att en av Roses vänner bjöd mig på öl under evenemanget på fältet? Vännen heter Alfred och är en genomsnäll 29-årig kille. Han jobbar med marknadsföring på ölföretaget som sponsrade tävlingen. Han är också tillsammans med en svensk tjej som han träffade här i Bubulo när hon volontärarbetade för Röda Korset. En riktigt häftig och imponerande kärlekshistoria som hållit i snart 3 år! När helst jag känner stor saknad efter min pojkvän framöver ska jag tänka på Alfred och Annika, om dom har klarat denna distans i 3 år ska väl banne mig jag överleva 4 månader!

Hur som helst. I går eftermiddag när jag satt och hjälpte Doreen med läxan kom Alfred förbi och frågade om jag var redo. Redo för vad frågade jag. För att ha kul svarade han. Det var jag ju såklart! Jag följde med honom upp till vägen där en minibuss full av hans vänner och kollegor väntade. Jag fick kramar och stora leenden av alla och kände mig genast som en i gänget. Vi körde hem till en av killarna, Shapiri, och där väntade musik, öl och mat. När jag säger öl förresten menar jag ”the local brew” (det som Michael och Mandu också drack vid Sveas dop). Drycken ser ut ungefär som vad man kan hitta i en vanlig sandlåda efter ösregn. Detta hälls upp i ett stort kärl, man slår på varmt vatten och sedan dricker alla direkt ur kärlet med varsitt långt sugrör. Jag smakade lite och kunde snabbt konstatera att det inte var något för mig. Alfred som har en del vana kring vad svenskar gillar och inte hade dock räknat ut detta och tagit med vanlig öl till mig. Gulligt! Till middag bjöds det sedan på en liten buffé – det fanns grillad kyckling, grillat fläsk, ris och matoke (matoke är en ”matbanan”, den ser ut som en vanlig banan fast grönare och är inte alls lika söt). Det var riktigt gott! I vanliga fall är jag inget fan av att äta med händerna (på barnhemmet finns alltid en gaffel till mig) men här var det just händerna som gällde och på något sätt funkade det. Det handlar väl om sammanhang. Den häftiga känslan av att sitta under en stjärnklar himmel på en bakgård i den ugandiska landsbygden och dela en måltid med vänner hade inte blivit lika genuin med en gaffel. Det var ett riktigt härligt ”hang out” och jag trivdes verkligen!

Känner mig riktigt glad att jag funnit en vän i Alfred för vänner sätter verkligen guldkant på tillvaron! (Alla mina härliga vänner där hemma – ni är bäst och jag saknar er!)

Inläggets soundtrack: I got you (I feel good) – James Brown

IMG_1243.JPG

IMG_1267.JPG

IMG_1239.JPG

IMG_1226.JPG

Gud och fotboll

Igår upplevde jag en ugandisk gudstjänst och en ugandisk fotbollskväll. Jag säger upplevt eftersom det var just en upplevelse.

I St Mark Church of Walanga började ceremonin ganska vanligt. Det lät som de bad något i stil med Fader vår, sjöng en psalm lite oengagerat och läste lite bibeltexter. Inget konstigt alltså och jag blev lite besviken. Men sen! Då kom de där svängiga psalmerna i stämmor med handklappningar och dans igång. I like! Folk ”förlorade” sig verkligen i sången som det brukar heta. Därpå följde prästens högljudda frälsning som pågick i en evighet medan folk föll ner på knä i ett mummel av böner. Tanten bredvid mig tycktes falla in nån sorts trans där hon jämrade sig eländigt och grät högljutt. Jag kände mig lite bortkommen.. Efter 2,5 timme i kyrkbänken var jag ganska glad att det hela var över.

Senare hängde jag på Michael för att se en fotbollsmatch han pratat om hela veckan. Han är nämligen ett Manchester United fan och det var dom som spelade mot ett lag jag nu har tappat namnet på. (Oups!) Jag såg framför mig att vi skulle besöka någon form av enklare pub/sportbar men så var helt klart inte fallet. Tänk er istället en samlingslokal med vita väggar, stengolv och plåttak med en liten scen längst fram. Tänk er sedan att det står ett bord på scenen och på det bordet en liten ”tjock-tv” från typ 1991 eller så. Föreställ er därefter vita plaststolar, säkert ett hundrafemtiotal, fyllda med ugandiska män. In i detta stegar jag som enda kvinna och enda ”mosungo” (vit). Kanske låter farligt i vissa öron, men nej, det var bara trevligt! Alla Ugandier är så artiga och gentlemannamässiga. På skärmen såg jag inte annat än röda prickar på en grön yta men jag förstod ändå tydligt när det blev mål – herrejösses så det lät! Alla hoppade upp och tjöt av glädje, klappade händerna så exalterat som jag aldrig sätt vuxna män göra förut och kramade varandra hårt och länge. Det var ganska komiskt att se. De blev också lika glada om och om igen för varje repris som kördes i olika vinklar. Tyvärr hade jag inte telefonen med mig så jag kunde fota dessa härliga moments. Jag gick hem efter första halvlek men eftersom Man U lyckades drämma in tre mål under denna tid fick jag verkligen valuta för mina pengar. Ja för det kostade ju 1000 shillings (typ 3 kr) att få komma in : )

Två helt olika sammanhang alltså men med samma glöd och passion på båda ställen. Gud och fotboll – det väcker känslor det!

Inläggets soundtrack: Forca – Nelly Furtado

IMG_1159-2.JPG

IMG_1162-2.JPG

Tour de France. Typ.

Idag har det varit fest i Bubulo! Eller rättare sagt; det är fest! Ett ölbryggeri håller ett event på byns stora fält, inte långt från barnhemmet. En cykeltävling har pågått under dagen, jag och Rose gick ner för att se ”finalen”. Hela byn tycktes vara där och Rose tycktes känna varenda en! En av hennes vänner bjöd mig på öl och en annan ordnade platser ”front row” där vi kunde se både upploppet och scenen där prisutdelningen skedde. Jag frågade ganska många hur långt männen hade cyklat men fick alltid samma svar; ”They’ve been bicycling a loooong way, they started at 11 am”. Tja, ett svar så gott som något. Det kan knappast ha varit en Vätternrunda i alla fall för förste man kom in innan kl 15. Han vann för övrigt en motorcykel. Silvermedaljören vann en livs levande ko som väntade i målfållan. Kanske ett pris att överväga till nästa Iron Man eller Though Viking där hemma? Efter prisutdelningen gick jag och Rose hem men festen fortsatte och jag hör hur den pågår än. Det är en salig blandning av låtar de kör alltså! Alldeles nyss hörde jag en härlig gammal dänga, den får bli inläggets soundtrack. Känns lite gött att få somna in till ljudet av fest och rytmer. Brukar vara ruskigt tyst här om nätterna annars.

Inläggets soundtrack: We’re going to Ibiza – Vengaboys

IMG_1124-0.JPG

IMG_1118-0.JPG

IMG_1115-0.JPG
PS. Jag mår bra nu. Några har visst undrat kring detta och gett mig bassning för att jag inte hållit er uppdaterade. Allt är frid och fröjd nu, tack för er omtanke!

Säg hej till Svea!

Barnhemmet har en ko som heter Rosa. Hon står på bakgården, precis utanför mitt rum och hon brukar råma mig till sömn. (Det är sedan tuppen som väcker mig med sitt galande). För ungefär en månad sedan fick Rosa en liten tjej-kalv. Många fina namnförslag kom in när det efterfrågades på Kids of Ugandas Facebook-sida och jag har fått den stora äran att döpa den lilla. Tack Kristina Bergström för förslaget, här har ni nämligen Svea! 🙂

Varför Svea? För att det är fint! För att det passar ihop med Rosa. Och för att det hintar om barnhemmets anknytning till ett visst land i norr. Jag, Michael och Mandu (djurskötaren) höll ett högtidligt litet dop igår. Jag lärde mig att detta är en trestegsprocess i Uganda.
1. Mandu välsignade vattnet med en bön på det lokala språket lumasaba och sedan skvätte jag lite vatten på Sveas panna medan Michael namngav henne ”in the name of the father, the son and the Holy Ghost”
2. Mandu gnuggade in Svea i nått form av gräs. Märkligt tyckte jag men tydligen görs detta vid barndop här. Det har något med lyckönskning att göra.
3. Dopfest! Detta innebar som jag förstod det att dricka öl. (Denna öl är för övrigt en historia för sig, jag berättar mer en annan gång).

Och där var ceremonin över. För att underlätta för barnen att lära sig hennes namn gjorde jag en liten namnskylt och satte upp vid båset. Jag tror att namnet har börjat fastna hos dem nu även om dom har ett säreget (och störtskönt!) uttal.
Med detta vill jag åt Kids of Ugandas vägnar hälsa lilla Svea välkommen till familjen!

Inläggets soundtrack: Animal – Miike Snow

IMG_1088.JPG

IMG_1051.JPG

IMG_1090.JPG

IMG_1059.JPG

Pappas värsta mardröm

Ja då hände det då. Det där pappa ojat sig över enda sedan jag ringde i maj och sa att jag skulle till Uganda under hösten. Det tog bara två dagar att införliva hans mardröm – jag har blivit sjuk. Men innan hjärtat far upp i halsgropen på nära och kära där hemma vill jag meddela att jag redan mår bättre. Och att det inte är malaria!

Dagen började bra och jag kände mig pigg och på G. Inga konstigheter alls. Jag och Rose bestämde oss för att åka in till Mbale, den större staden ungefär 45 minuter bort med bil, för att köpa en enklare telefon och ett ugandiskt simkort till mig. Min iPhone 4 utan S som redan anses passé hemma i Sverige är nämligen högst stöldbegärligt här och därför är det bra med en enklare knapptelefon när jag rör mig i omgivningarna. Väl framme i Mbale börjar vi på banken för att ta ut pengar. När jag står vid ATM-maskinen känner jag mig plötsligt akut illamående, kallsvettig och yr. Det kom från ingenstans på två sekunder. Jag inser att jag måste sätta mig ner men hinner inte fram till den lilla plaststolen bredvid bankomaten innan allt svartnar och jag faller ihop. Rose och en vakt väcker mig (i min värld har jag varit borta i 700 år när det nog egentligen handlar om någon enstaka sekund) och hjälper mig upp. Jag känner mig svag och orkeslös efter svimningen och Rose leder mig till en servering där jag beställer in vatten och får vila en stund. Då kommer illamåendet tillbaka och jag hinner knappt fram till toaletten (läs hålet i marken) innan frukosten kommer upp. Hela restaurangen oroar sig för mig och frågar om jag har huvudvärk, känner mig febrig, har ont i nacken etc. Jag känner inte igen något av dessa symptom och försäkrar alla om att det nog inte är någon fara. En vänlig men bestämd man säger dock att jag absolut måste ses över på en klink och kör sedan mig och Rose dit i sin bil. Ugandier alltså, snälla så in i bänken! På kliniken slussades jag runt i olika rum – ett rum för medicinsk konsultation, ett annat för provtagning, ett tredje för att prata om resultatet av testerna och ett fjärde för att få medicin. Goda nyheter; jag har alltså inte malaria. Inte heller hepatit B. Och mitt blodsocker är finfint. Förmodligen handlar det nog bara om matförgiftning och jag fick tre olika mediciner med mig hem. Jag tror jag väntar ut det lite innan jag ger mig på medicinerna dock. Sjuksystern var inte jätteduktig på att förklara dess funktion och jag blir en gnutta skeptisk när jag ser svarta piller utan bipacksedel. Fick i mig en Cola efter besöket som jag fått behålla. Middagen jag tvingade i mig när vi var tillbaka på barnhemmet vände dock så idag ska jag ta det försiktigt med maten. Men jag är nog på topp igen inom kort – pappa, du kan andas ut! Rose sa också en fin sak i bilen hem; ”a bad beginning means a great ending”.

Inläggets soundtrack: Överlever allt – Linda Pira

IMG_0937.JPG
Här är Rose som pysslar om mig!

Barnen

Två inlägg utan bild det senaste så jag bjussar på några pix på barnen från min första dag på plats. Dom är så härliga! Mitt ringkastar-spel (heter det så?) jag hade med mig blev mycket uppskattat. Även dina målarböcker gjorde succé Viktor – tack!

IMG_1013.JPG

IMG_0999.JPG

IMG_1034.JPG

Inläggets soundtrack: Cool kids – Echosmith