Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Att resa

Ja är svaret på frågan som ni alla ställer er nu – resan gick bra. Den var lång men helt okej. Jag mellanlandade i Addis Abeba i Etopien och hade turen att få spendera väntan på nästa flight med några svenska studenter från en folkhögskola i Växjö som skulle till Tanzania och plugga swahili. Trevligt och helt klart mindre ensamt. Tur också att jag på förhand hört att Addis flygplats kan vara en aning rörig och att det gäller att vara ”på tå” om man vill hamna rätt. Mycket riktigt, mitt plan gick från en helt annan terminal och gate än det som stod angivet på mitt boardingkort. Jag frågade två damer i Service Desk, en flygvärdinna och en medpassagerare för att försäkra mig om att jag tillslut var på rätt plan.

Framme i Entebbe möttes alla ankommande av personal i rockar och munskydd i entrén. Efter att de tagit tempen på mig med vad som såg ut att vara en laserpistol, säkerställt att jag tvättat mina händer med handsprit samt noggrant förhört mig om huruvida jag varit i Västafrika på senare tid fick jag tillslut stämpla passet, betala visum och äntra Ugandas gräns. Då jag hämtat mitt bagage spatserade jag ut i gassande sol och chockvärme. En stor skara män väntade utanför. En del stojade om taxi men de flesta stod uppradade med fint datorskrivna skyltar med namnet på människor de skulle plocka upp. Jag hann bland annat skymta en röda korset logga på en skylt. Jag spanade efter mitt namn och såg till slut en skrynklig A4 där någon skrivit ”Charlotte, swedish” med spretiga bokstäver i röd tusch. Finaste skylten av dem alla tänkte jag och gick fram och hälsade på Michael, en god vän till barnhemsföreståndarinnan Rose. Jag och Michael påbörjade sedan en evighets tur med bil från Entebbe, genom Kampala, via Jinja, över Mbale och tillslut fram till den lilla byn Bubulo. Bilresan tog nästan 7 timmar och innefattade diverse trafikstopp, flertalet helgalna omkörningar och en gnutta guidning av Michael på tragglig engelska. Mestadels bestod vår kommunikation av att jag frågade något och han svarade på något helt annat. Inte så effektivt men ändå trevligt.

Lagom till att vi svängt av den lite större vägen och in på en skumpig grusväg som tycktes leda ut i ”ingenstans” började det åska och regna. Vid det här laget hade det dessutom blivit mörkt vilket i Uganda innebär att det är totalt becksvart eftersom ingen gatubelysning finns. Ungefär här, i åska, ösregn och totalt mörker, börjar min äventyrskänsla sakta falna och en känsla mer av karaktären ”va f*n har du gett dig in på din jubelidiot” börjar ta form. Inte långt där efter stannar dock Michael och deklarerar glatt att vi är framme. Från bilen är det några meter ner till barnhemmets byggnad, mestadels bestående av lervälling. Michael tar min hand för att jag inte ska halka i gyttjan och leder mig in på en gårdsplan där jag plötsligt har tre härliga kids i pyjamas runt mig som vill ta i hand, presentera sig och visa mig runt. De lite äldre barnen ansluter och jag får en bamsekram av Rose och en tallrik mat i knät. Alla verkar glada och säger att de har längtat efter mig. Och någonstans här bleknar jubelidiot-känslan och jag tänker att ”fasiken, det här kommer nog bli rätt bra ändå!”

Nu sitter jag i sängen i ”mitt” rum och skriver dessa rader ackompanjerad av råmande kossor utanför. Eftersom jag inte hunnit skaffa internet ännu kan jag inte publicera i realtid. När ni läser detta är min första natt i Uganda därför redan till ända. Håll tummarna för att den gick bra! Godnatt!

Inläggets soundtrack: Almost there – Anika Noni Rose

Att lämna

Jag sitter på Arlanda. Och nu kom den. Den där känslan. Känslan jag förutspått men ändå inte var helt förberedd på. Den var starkare än jag väntat. Känslan av kopiös saknad. Han är i detta nu bara ett stenkast bort och det var bara några minuter sedan han senast höll om mig. Ändå känns det redan som om det är oceaner av avstånd mellan oss och jag saknar honom redan på ett sånt där sätt som är farligt likt illamående. Jag har passerat the point of no return. Säkerhetskontrollen delar oss mitt itu.

Är man själv den som valt att resa har man nog egentligen ingen rätt att tycka synd om sig själv. Det gör jag ändå. Bara precis just nu. Jag ska snart rycka upp mig själv och inse att jag är lyckligt lottad som 1) har någon att sakna 2) har någon som saknar mig tillbaka och 3) har någon som till 100% stöttar mig i den här ”avstickaren” i mitt liv.
JAG ÄLSKAR DIG!

Ja då kör vi då.. Uganda, here I come!

Inläggets soundtrack: 
För dig – Lars Winnerbäck

Hur hamnade jag här?

Ja hur hamnade jag här egentligen? Med en väska till bredden fylld av oömma kläder (som täcker låren!), malaritabletter, en survival-guide för volontärer och typ hundra kopior på mitt pass. Vad har jag gett mig in på? Lämna sambo, familj, vänner, arbete, inkomst, lägenhet, rutiner och allt annat jag kan boxa in under rubriken ”Familjärt och tryggt”. Hur tänkte jag egentligen?

Jo jag tänkte såhär; Jag vill göra skillnad. Jag vill hjälpa. Jag vill se mer av världen. Jag vill utmana mig själv. Och kanske den viktigaste tanken av dem alla, den som på något sätt varit med mig enda sedan jag var liten; ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”. Oj så klyschigt tänker du nu och jag är beredd att hålla med. Grejen med klyschor är ju bara att dom så ofta är sanna. Jag tror starkt på att vi tillsammans kan göra världen till en mycket bättre plats med små medel. Om alla liksom drar det där berömda strået.

Men nog med moralpredikan. Jag skulle ju berätta hur jag hamnade här. Kort och gott: jag såg en annons om en praktikplats på ett barnhem i Uganda, jag tänkte något i stil med ”jösses! det här är precis vad jag väntat på utan att själv veta om det”, jag skickade in en ansökan, jag fick en intervju, jag blev erbjuden platsen, jag gjorde ett euforiskt glädjeskutt, jag samlade mig och tänkte ”men mitt liv här hemma då?”, jag samlade mig igen och tänkte ”det här är en chans jag måste ta!”, jag bad om tjänstledighet från mitt arbete och fick detta beviljat (tusen tack!) och jag bokade flygbiljetter. Och nu är jag alltså här. Med både en överfylld väska och ett överfyllt huvud. På måndag går flyget. Fyra månader på okänd mark väntar. #skräckblandadförtjusning

Så här har ni mig. Kids of Ugandas praktikant för en tid framöver. Det blir inget närmre personporträtt än så i detta premiärinlägg. Tanken är att jag ska skriva här dagligen så det finns alla möjligheter att lära känna mig mer om ni följer bloggen (vilket jag givetvis hoppas att ni gör!) Jag är ny på det här med bloggande men tänker att jag ska dela med mig av händelser, människor, kultur(krockar?), vardagsliv, reflektioner, väder & vind, känslor och kanske en och annan ”dagens outfit” för det har jag hört brukar gå hem.

Två dagar kvar på hemmaplan. Tackar av Sverige för ett tag framöver på allra bästa sätt idag; går på bröllop! Klackarna i taket!

/Charlotte

Inläggets soundtrack:
Did you give the world some love today baby – Doris

IMG_8343.JPG

Styrelsen åker på konferens!

I september ska styrelsen äntligen samlas igen, och arbeta intensivt en helg. Då ska vi arbeta med utveckling av verksamheten så vi kan hjälpa fler barn. Denna gång ska vi resa från jordens alla hörn och mötas i Oslo!

Vi fick chansen att bo och konferera på Skandinaviens enda hotell som drivs via socialt entreprenörskap. PS:Hotell är ett litet modernt designhotell mitt i Oslo med ett varmt hjärta. Alla anställda på hotellet är nämligen arbetssökande som behöver arbetsträning och arbetserfarenhet, för att sedan lättare kunna få ett jobb. Så när du bor på PS:Hotell bidrar du till ett bättre samhälle. Detta genom att ge folk som behöver det,  en ärlig chans att komma ut i arbetslivet!

När PS:Hotell fick höra om det goda arbetet Kids of Uganda utför, och att styrelsen arbetar helt ideellt, ville de bidra! De sponsrar därför hela konferensen! Vi bor alla gratis på hotellet och får tillgång till ett toppmodernt konferensrum under hela helgen. Detta är framtidens  företagande, vinstdrivande och en god samhällsaktör. Kids of Uganda är stolta att samarbeta med PS:Hotell.
Tack för gästvänligheten!

Läs mer om hotellet på: www.pshotell.no

 

 

Farvel

Tiden er fløjet afsted og det er nu seks uger siden, at jeg ankom til Bubulo. Jeg har haft en fantastisk tid på børnehjemmet og tager hjem med ubeskrivelig mange oplevelser og følelser!
At sige farvel er aldrig nemt, så jeg forsøgte at gøre det lidt sjovt. Vi legede stoledans og limbo og sluttede af med sodavand og ananas. Så var det ellers en masse krammere og så afsted.
Tak til Kids of Uganda for at gøre det muligt for mig at få denne oplevelse. Tak for det store arbejde I laver for at give disse dejlige børn en god fremtid. Det har været en fornøjelse at se en organisation udrette noget givende for så mange børn.
Tak for alt 🙂

Bagerfabrik i Bubulo

I dag kom jeg forbi et bageri. Et bageri med maskiner og ovne. Vi gik ude på landet mellem markerne, da vi pludselig hører lyden af maskiner. Jeg har ingen maskiner set eller hørt i min tid her i Bubulo. Så jeg blev nysgerrig. Det viste sig at være et bageri. Vi fik lov at komme ind og se fabrikken. Der var flere medarbejdere. De var alle travle med hver deres del af processen. Det var rigtig sjovt at se og jeg var overrasket over at finde denne lille fabrik i Bubulo 🙂

 

På tur med Livingstone

I dag har jeg været på en tur sammen med Livingstone oppe bjergene. Vi skulle besøge hans hjem. Der hvor han kommer fra. Livingstone har mistet begge sine forældre, men har stadig sin bedstemor, som vi ville besøge. Hun var desværre ikke hjemme. Så vi valgte at gå højere op ad bjerget. Vi kom meget højt op og kunne se ud over hele Bubulo og området omkring. Det var en virkelig flot tur!
Senere på dagen var jeg med Michael og møde hans far. Michael ser ikke sin familie så tit. Så hans far havde savnet ham og de var begge glade 🙂

20140811-185903-68343969.jpg

20140811-185902-68342308.jpg

20140811-185903-68343161.jpg

Mælk direkte fra koen

Vi får frisk mælk hver dag fra vores ko, Rosa. Det er nyt for mig at få mælk direkte fra koen. Det er meget kraftigere og smager af meget mere. Det er meget sødt og tykkere end jeg er vant til. Vi koger det først og så kommer vi te i. Man vænner sig til det og jeg synes faktisk det er lækkert nu 🙂

20140809-133016-48616304.jpg

20140809-133017-48617270.jpg

I marken

I dag har vi været i marken for at ”pløje” jorden. Vi fik dette redskab som kan ses på billedet. Så var det ellers bare i gang med at pløje jorden op. Vi vendte al jorden og fjernede alt det grønne. Det er hårdt arbejde og det var kun mig og de store drenge. Jeg har vabler i mine hænder nu. Det er ikke sådan, når man ikke er vant til at arbejde på den måde. Men det var nu meget sjovt 🙂

20140808-162226-58946591.jpg

20140808-162228-58948300.jpg

20140808-162227-58947455.jpg

Rapporter og resultater fra skolen

I dag har jeg og alle børnene været på skolen for at hente deres rapporter og resultater fra deres prøver. Vi var kun lige kommet ud af skolen, da alle børnene åbner deres konvolutter for at se resultaterne. Det var selvfølgelig spændende. Dejligt at se børnene lære en masse. Så nu er der sommerferie, men dog et par opgaver som løses inden de kommer tilbage på skolen. Så dem kastede de sig alle over med det samme så det var overstået 🙂

20140807-164110-60070254.jpg

20140807-164109-60069259.jpg