Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Systerns historia continues

Jag skrev innan om Rose syster som blivit misshandlad. Nu kommer en liten fortsättning på historien. Hon åkte på måndagen till sjukhuset och blev röntgad, tydligen hade hon ”bara” en spricka i revbenet.

Vi visste inte vem hennes man som slagit henne var, men det visade sig vara en man vi till och med träffat. Läsk är väldigt dyrt och lite fint här och en kväll var han hos oss och bara satt och pratade med alla. Barnen var glada men det var lite konstig stämning. Vi frågade hur de kände varandra och då svarade de typ inte. När han gått berättade systern att HAN var mannen och vi förstod varför det varit så konstig stämning.

Den kvällen pratade jag, Karin, Rose och systern länge om det hela. Systern frågade oss om vi tyckte att hon skulle gå tillbaka till honom och vi hade inget vettigt svar. Självklart skulle jag vilja att svaret var lätt – bara lämna någon som misshandlat dig, men livet som ensamstående med barn här är inte särskilt lätt.

Sedan dess har mannen varit hemma hos oss varje dag och de sitter inne i ett rum och pratar i flera timmar varje kväll. Syster verkar i alla fall må lite bättre nu vilket är tur 🙂

Rolig engelska

Uganda har över 43 olika språk och nästan alla talar engelska. Här i byn och på barnhemmet är det Lugushu och inte engelska som är förstaspråket vilket märks ibland då de har väldigt roliga uttryck.

Rose brukar ofta säga ”maybe have some small coffee” vilket jag tycker låter så gulligt, oftast säger hon det när hon märker att vi är hungriga.

Man hälsar ju också på de flesta man möter här, och helst ska man säga alla hälsningsfraserna för att vara trevlig. Det roliga är att många hälsar på engelska och inte Lugushu på mig men då säger de inte hej utan ”yes, how are you?” Vet inte riktigt varför men tycker det är lustigt!

20140617-200819-72499662.jpg

Dagarna går

Idag är det två veckor sen jag lämnade Sverige. Tiden här går både långsamt och snabbt. Nu har jag kommit in i rutinerna och ”african time” livet, samtidigt som jag ibland kan bli lite galen på att aldrig kunna planera när jag ska göra saker.

Under 4 timmar varje dag undervisar jag engelska i en skola. Det är väldigt intressant och verkligen helt annorlunda mot hur undervisning bedrivs i Sverige. Jag har en klass som heter P6, vilket är 12-13 åringar. I skolan är det bara läraren som har en lärobok, barnen har bara små skrivböcker. Klassrummen har en stor svart tavla som man skriver på med krita och sen träbänkar där barnen sitter. Allt de gör skriver läraren på tavlan och sen skriver barnen av det i sina små böcker. De är väldigt duktiga på att ta skriftliga instruktioner, men inte lika bra på att ta muntliga eftersom de nästan aldrig får öva dig på det!

Skolgång från år 1-7 är obligatoriskt här och jag har fått uppfattningen att de flesta barn faktiskt går i skolan. Alla har skoluniform, så på eftermiddagarna när det är tid för att gå hem ser man hur många skolbarn som helst! Rose har berättat att undervisningen mellan olika skolor varierar väldigt mycket och att de bättre skolorna måste man betala för.

Det är runt 25 barn i min klass och de är väldigt gulliga!

20140617-112328-41008940.jpg

Vatten

Jag är så ödmjuk inför hur hårt alla här arbetar. Jag hjälpte efter att jag diskat och städat till att hämta vatten. Jag gick fram och tillbaka med barnen fyra gånger och är helt död!! (Farmers walk på riktigt för alla crossfitters) Jag har gått med två 15l dunkar i flip-flopp upp och ner för en lerväg som kanske tar 3-4 minuter att gå utan att bära nånting. Kan säga att det tog mycket längre när jag bar!

Så till varför jag känner mig så ödmjuk inför deras arbete; två av barnen har inte bara gjort detta fyra gånger utan från 7 på morgonen till två på eftermiddagen! Förstår nu varför de inte behöver några gym här.

20140615-134920-49760136.jpg

20140615-134921-49761047.jpg

Baksidor

Jag och Karin fått uppleva något ganska jobbigt och omvälvande. För någon morgon sen vaknade jag och det var helt fullt med människor i huset. Det var en kvinna i Rose säng som hon berättade var hennes syster. Vi har träffat hennes syster förut men nu var hon helt oigenkännlig. På natten hade hennes man misshandlat henne hemma och hon hade behövt fly hit vid klockan två på natten. Hon hade väldigt ont och tydligen hade mannen både slagit (boxat som de sa) och sparkat henne.

Rose förstod att vi också blev väldigt upprörda och berättade att det inte är helt ovanligt att slå sin hustru här, men oftast inte så allvarligt som nu. Systern skulle åka in till sjukhuset i Mbale under dagen men det fanns ingen bil eller liknande så hon kunde inte åka in förän framåt kvällen. Väl inne på sjukhuset hade de undersökt henne och tydligen hade hon några brutna revben.

Nu bor hon här och sover i Rose rum. Hon har två stora blåtiror och hela hennes ansikte är helt svullet. Jag frågade rose om systern skulle gå tillbaka till sin man och hon sa att hon inte visste ännu. Rose sa att han var en dålig man (obviously).

Denna upplevelse var hemsk men det är viktigt att inse att det finns baksidor av kultur och dåliga människor överallt. Som tur är finns det också många snälla människor i världen och systern blir väl omhändertagen här!

// Malin

Regnigare

Nu är det mitten av juni och det regnar i alla fall en skur varje dag här. Enligt ugandierna har regnperioden förut varit april-maj för att sedan vara slut i juni, nu däremot är det någonting konstigt. Jag tror det beror på jodens klimatförändringar; regniga platser får ännu mer regn, men det kan ju vara en grej bara det här året… Vem vet!

Idag när jag gick hem från skolan där jag undervisar i engelska började det verkligen spöregna. Vädret här går verkligen inte att förutse för på morgonen var det sol så jag hade beiga shorts och T-shirt, vilket inte var det smartaste valet i och med regnet!

20140612-191617-69377275.jpg

20140612-191655-69415230.jpg

Kultur

Det finns några roliga små kulturskillnader mellan Uganda och Sverige som jag har tänkt på. Först av allt är alla här i Uganda nästan alltid glada och de skrattar hela tiden, men så fort man ska ta kort ser alla jätteallvarliga ut. Tvärtemot Sverige där alla ler så fort de ser en kamera. En annan lite lustig sak är att de aldrig säger tack eller hejdå. Däremot är de väldigt noggranna med att hälsa ordentligt. Alla barn kommer och tar oss i hand och säger hej varje gång de kommer hem från skolan vilket är väldigt gulligt. Sen som jag redan skrivit om innan har tid inte samma betydelse här, alltid har sin tid och ingen verkar särskilt stressad vilket är skönt!

Barnen är vanligtvis glada på kort, men det är för att de lärt sig :)

Barnen är vanligtvis glada på kort, men det är för att de lärt sig 🙂

Sipi Falls

På Introduction cermonyfesten blev vi kompisar med en man som heter Gotfrid. Eftersom det är söndag idag är alla lediga och han föreslog att vi skulle åka in till den närmsta staden som heter Mbale. Sagt och gjort, jag, Karin, Gotfrid och Rose åkte klockan 11 (African time) först till Sipi Falls och sedan till Mbale.

Sipi falls är stora vattenfall och Nilens början. Det ser ut som ett paradis, helt fantastiskt!

Utsikt från berget

Utsikt från berget

Vattenfallen

Vattenfallen

Efter det åkte vill till Mbale och gick runt, samt handlade lite på Supermarket. Mbale är en livlig stad som jag verkligen vill se mer av! Alla här är så snälla och trevliga. Många kommer fram och pratar och vi lär oss nya ord på Lugushu varje dag!

 

// Malin

Afrikansk fest

Det har varit en väldigt händelserik och rolig helg. Igår bjöd Rose med oss på Introduction cermony, vilket var en fest man har innan man gifter sig. På morgonen sa Rose att vi skulle vara klara klockan 10 ”African time”, vilket hon sa betydde 11 men snarare betydde 13! Hela upplevelsen var väldigt rolig, vi gick in till bycentret vid 11 för att sen sätta oss i bilen, gå ut ur bilen, vänta och prata med olika trevliga människor, åka och hämta tre getter som vi körde med instängda i bakluckan, vänta lite till, gå ur bilen igen, lasta in en massa presenter vi hade med oss, åka iväg, få bensinstopp, stanna på en bar och äta ägg, för att sedan tillslut komma fram. Och juste, under resan satt vi fyra i baksätet och det var inga små personer! Hela resan till själva festen var en upplevelse bara den.

 

Rose och en man jag inte kommer ihåg namnet på, men han är slaktare i byn

Rose och en man jag inte kommer ihåg namnet på, men han är slaktare i byn

Här packas getterna in i bilen

Här packas getterna in i bilen

 

När vi sedan kom fram runt klockan tre började själva ceremonin. Vi tillhörde brudgummens del av de inbjudna så vi satt i en grupp med alla dem. För att komma till våra platser fick vi dansa in på led och alla skrattade åt mig och Karin när vi försökte dansa som dem! Getterna vi hade haft i bakluckan fick hoppa ur och blev knutna runt träd. Alla kvinnor hade så fina klänningar och männen såg väldigt stiliga ut i kostymer och sedan en vit klänning/särk över.

 

Brudparet to be

Brudparet to be

Ceremonin var fin och rolig, mycket tal och dans. Det gick i stort sett ut på att familjerna skulle träffas och presenter överlämnas. I slutet fick brudgummen ett certificate av brudens man att han fick gifta sig med henne. Vi fick berättat för oss att denna fest alltid hölls hos brudens föräldrar och det var bara mannens familj som tog med sig presenter. Själva bröllopet ska hållas i mitten av augusti och betalas då av brudens föräldrar, men med hjälp av alla de presenter (inklusive pengar) som överlämnads på denna introduction cermony.

Jag hade turen att få sitta bredvid en jättetrevlig man som förklarade vad som hände för mig. I och med att de pratade det lokala språket kunde jag inte förstå något men det var väldigt roligt ändå! Mannen jag satt bredvid var 68 år och hade gått i pension. Han berättade att han hade jobbat som lärare och rektor i 37 år och hade en master i Education från universitet i Kampala (huvudstaden). När han gick där hade universitet bara 25 elever och det är nu det äldsta i hela Uganda. Alla hans nio barn hade universitetsutbildningar och det var han väldigt stolt över. Dessutom träffade jag och Karin klanhövdingen från Bubulo och han var en så snäll och vis gammal man.

Efter ceremonin serverade de mat, vi var först lite osäkra på om vi skulle våga äta den men vi chansade och det var väldigt gott (och vi har inte blivit sjuka ännu). De serverade vad som verkar vara dem vanligaste maten här; matuke (matbanan), ris med kryddning, kidneybönor i sås, och afrikanska pannkakor. Dessutom eftersom det var en fest hade de kyckling. 3 kycklingar hade de till typ 50 personer och det räckte alldeles utmärkt, verkligen skillnad i hur mycket kött man äter här! Allt är väldigt smakrikt men inte så starkt och mycket gott.

 

// Malin

Welcome to Africa

Nu sitter jag i vardagsrummet på barnhemmet och skriver. Det är första gången sedan vi kom hit som internet fungerar. Ska försöka berätta om de första dagarna här, men vi har varit med om så mycket redan att jag knappt vet vart jag ska börja!

Resan hit var LÅNG, vi (jag och Karin) var på resande fot i 28h men allt gick faktiskt väldigt smidigt och flyget från Arlanda var till och med för tidigt. När vi kom till Entebbe flygplats här i Uganda blev vi upphämtade på flygplatsen av Roses (föreståndarinnan på barnhemmet) son och en annan man/kille. Och det var DÄR det riktiga äventyret började!

Från flygplatsen till Bubulo skulle det vara en ungefär 6 timmar lång bilresa, vilken för oss tog 7 och en halv timme istället men det gjorde inget för det var en upplevelse bara det. Vi fick stanna och tanka typ tre gånger längst vägen och de körde med bensinlampan lyssnade hur länge som helst, men inget bensinstopp! Sedan stannade vi för att köpa ananas, en annan gång för att köpa fisk och en tredje gång för att köpa Matuke (vilket är matbananer som smakar som potatis) och kyckling. För att hålla fisken fräsch (om det går efter 5 timmer i bil) så la de in den under motorhuven så halva vägen luktade det fisk inne i bilen! Dessutom kör de på vänster sida av vägen här och det finns absolut inga gatlyktor men när vi tyckte det blev kolmörkt sa de att det fortfarande var lite ljust! Efter en händelserik och rolig bilfärd var vi äntligen frame på barnhemmet. Väl där blev vi serverade lite mat, kramade alla de gulliga barnen och sen var det dags att sova.

 

Här sitter vi i bilen och har stannat till längst vägkanten. Då springer massa män som säljer fisk fram till bilen och vill sälja!!

Här sitter vi i bilen och har stannat till längst vägkanten. Då springer massa män som säljer fisk fram till bilen och vill sälja!!

Gården vid huset

Gården vid huset

 

Rose som är mamman /föreståndarinnan här på barnhemmet är så snäll och har varit väldigt hjälpsam. Hon har verkligen givit oss ett fint mottagande. Hon lagar och serverar all mat till oss, vilken är mild men väldigt smakrik och god. Vi blev först like chockade över hur stora portioner hon la upp till oss och fick verkligen kämpa för att äta upp allt (tvärtemot alla som sa till mig att jag skulle gå ner i vikt av att vara här, haha) men sen berättade Rose att vi inte behöver äta upp allt och att hon ger det till andra om vi inte orkar så det var bra!! Rose anstränger sig verkligen för att vi ska ha det bra och vi försöker hjälpa till med sysslorna runt om i huset så mycket som möjligt. Mest av allt har vi diskat, vilket tar långt tid men är rätt mysigt 🙂 Frukten här är helt fantastisk – mango, papaya, avocado och ananas är vanligast och de är alltid så smakrika och söta.

Rose

Rose

Uganda och byn Bubulo som vi bor i är inte alls som jag tänkt mig. Jag hade nån konstig uppfattning om att det skulle vara 40 grader varmt och öken – helt fel! Det är omkring 25 grader på dagen och allt är väldigt grönt (sanden är helt röd så väldigt fin kontrast). Det har regnat varje kväll sedan vi kommit hit och då blir det rätt kallt. Byn är rätt liten men det finns ändå små ”affärer” på en gata där man kan köpa mat, vatten och annat man kan tänkas behöva. Den mesta av maten odlar hushållen själva. Här på barnhemmet har vi en ko som heter Rosa och några hönor som kommer och går. Människorna här är mycket trevliga och vart vi än går hälsar alla och ler. Vi har lärt oss några hälsningsfraser på Lugushu (osäker på stavning av deras språk) som de allttid säger. ”Mulembe” betyder hej och ”oriena” typ hur mår du? .

Livet här är lugnare än vad jag är van vid, men det är ganska skönt. Sedan har vi inte haft fungerande internet på tre dagar sedan vi kom hit vilket i början var lite stressande. Rose berättade att det är såhär det är i Uganda, elen kommer och går, internet fungerar oftast men inte alltid och det kan helt plötsligt börja regna. Jag tycker det är mysigt och har vant mig vid att ta saker lite mer som de kommer.

 

Här är vi på promenad med barnen genom byn. När de slutade skolan klockan 17 visade de oss runt!

Här är vi på promenad med barnen genom byn. När de slutade skolan klockan 17 visade de oss runt!

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg och jag har inte ens skrivit om hälften av alla upplevelser hittills, men sammanfattat har jag fått ett superbra intryck av Uganda efter denna första tid!!