Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Kids of Uganda söker praktikant hösten 2014

Kids of Uganda växer så det knakar – både i Sverige och Uganda. För att hinna med i organisationens utveckling har vi bestämt oss för att under hösten 2014, mitten av september till december/januari, ha en praktikant stationerad på vårt barnhem i Uganda.

Du kommer finnas som vårt stöd i Uganda, för att övervaka verksamheten och driva organisationens arbete framåt. Du kommer även rapportera och dela information till styrelsen, sponsorerna i Sverige samt genom sociala medier, för att ge organisationen mer koppling till vardagslivet i Uganda.

Du kommer bli mycket insatt i organisationen och kommer främst jobba nära vår ordförande Cecilia samt personalen i Uganda. Du kommer bli insatt i arbetsuppgifter vilka är typiska för NGOs över hela världen, vilket passar speciellt dig som vill jobba med bistånd i utvecklingsländer i framtiden. Innan du åker till Uganda kommer du i början av september vara med på Kids of Ugandas styrelsekonferens i Oslo, för att få större inblick i organisationen och styrelsens arbete.

Vi söker:
– Handlingskraftig, initiativtagande och nytänkande individ
– Någon med gediget intresse av biståndsfrågor
– Meriterande om du har erfarenhet av bloggande, sociala medier och intresse för Afrika

Dina arbetsuppgifter:
– Övervaka verksamheten i Uganda, främst fosterfamiljsstöd och barnhemmet
– Övervaka vårt brunnsprojekt med en budget på 50,000 SEK
– Jobba med PR och marknadsföring genom vår blogg och sociala medier
– Bidra till ekonomisk redovisning av organisationens utgifter i Uganda
– Skriva rapporter till våra månadssponsorer om deras fadderbarn och fosterfamiljer

Du får:
– En erfarenhet för livet och en inblick i livet hos en riktig afrikansk by
– Erfarenheter av arbete inom en etablerad NGO
– Gratis boende på vårt barnhem
– Gratis ugandiska måltider dagligen

Du söker platsen genom att maila ditt CV och ett ansökningsbrev på max en A4 där du beskriver din syn på bistånd i Afrika till cecilia@kidsofuganda.com senast 25 maj. Du kan även maila ordförande Cecilia med eventuella frågor om praktiken eller Kids of Ugandas arbete.

Utflykt till Sipi Falls

Efter fredagens misslyckade försök med att planera en liten resa till Sipi Falls, så bestämde vi oss att göra ett nytt försök på lördagen. Barnen klädde sig i sina finaste kläder inför detta äventyr och med ett gäng barn med glittertoppar och lackskor begav vi oss vid tiotiden iväg till de berömda vattenfallen tillsammans med Michael som arbetar på barnhemmet, samt vår chaufför för dagen. Första stoppet var i staden Mbale för att försöka fixa fläktrem och batteri, men en dryg timme senare i gassande sol utanför verkstaden var ingenting fixat förutom att chauffören skaffat en ny – och mycket elegant – raffmuff. Mycket nöjd körde chauffören vidare och försäkrade oss om att bilen utan problem skulle ta oss ända fram till vår destination. En halvtimme senare stod vid dock vid en vägren med kylarvattnet sprutandes åt alla håll, vilket löstes relativt fort med en dunk kallvatten. Lösningen var dock kortvarig och en dryg kilometer senare befann vi oss återigen vid en vägren. Vi har insett att om man i Uganda säger att något kommer ta en timme så tar det ofta två eller tre, så när vår chaufför bara skakade på huvudet och sa ”vi behöver ha tålamod” när vi frågade om hur lång tid det kunde tänkas ta tills bilen var lagad, insåg vi att det kunde bli ett ganska permanent stopp. Efter att ha väntat, lekt lite med barnen i byn, väntat, letat skugga under några träd, lokaliserat en liten affär som sålde några torra brödbitar (och tyvärr inget vatten..), väntat lite mer och till slut fått bilen lagad tack vare trevlig mekaniker på motorcykel, så lyckades vi ungefär fem timmar senare få igång bilen. Trots den smärre förseningen var både vi och barnen vid gott mod när vi rullade vidare mot vattenfallet, och lyckades komma fram lagom tills att de stängde. Som tur var hittade vi en snäll guide som kunde ge oss en ordentlig rundvisning vid ett av de tre fallen, och som dessutom lyckades övertala vakten vid det största fallet att släppa in oss på utkiksplatsen så att vi kunde få en liten glimt. Att se de mäktiga fallen i solnedgången och barnens stora lycka över att få komma ut på lite äventyr var värt den långa resan, och vårt glada humör rubbades inte ens trots att vi fick soppatorsk på vägen hem (två gånger). Väl hemma klockan 22 slukades under tystnad den goda middagen som Rose lagat och sedan dröjde det inte länge förrän alla sov gott i sina sängar.

/Amie och Katja

Hälsningar från Bubulo!

Sedan i onsdags är Cecilia, Amie och Katja från Kids of Ugandas styrelse och hälsar på i Bubulo! Här är några blandade bilder från igår och idag.

Våra tre arbetsområden

Hejsan kära ni!

Jag har inte skrivit i bloggen på länge, mycket för att jag tror det är intressantare för er att läsa vad som händer PÅ barnhemmet, snarare än att jag skriver vad vi pysslar med i Sverige. Men guuud vad vi pysslar! Vi har ju en styrelse på nio peroner – så då hinner det hända massor av saker!

I vår har vi sammanlagt, fyra volontärer och fem studenter som ska åka på fältstudier som kommer till Bubulo. Detta gör vi egentligen inte för att barnhemmet ska gynnas som så, utan vi jobbar mycket för att svenskar ska få en vidgad bild och erfarenhet av Afrika. Så vi ser dem som en viktig del av vårt arbete att informera och berätta. En del i detta är att alla volontärer ska hålla en presentation om Uganda när de kommer tillbaka till Sverige igen, för att sprida kunskap.

Våra viktigaste arbetsområden är:
1. Ge stöd till familjer som tagit in föräldralösa barn
2. Driva barnhemmet i Bubulo med våra åtta föräldralösa barn
3. Sprida information och kunskap om Afrika i Sverige

Maila cecilia@kidsofuganda.com om ni vill ha mer info om vårt arbete eller hur ni kan bidra till Kids of Uganda!

Solcellssystem

Efter initiativ från mig & Daniel så blev det förra veckan ett par resor till Mbale för att kolla på solcellssystem.

På onsdagen köpte vi ett litet system på 120w som räcker till belysningen i hela huset , tv/dvd, mobiler/laptops och i fredags kom dom och installerade det så nu har vi el dygnet runt (eller tills det lilla, batteriet på 65AH är slut, vilket går rätt fort om man ser på tv/dvd efter solen har gått ner) som för övrigt ingick i paketet!

Nu kommer barnen kunna studera även efter mörkrets inbrott när skolan drar igång den 3e februari samt att dom får möjlighet att se på engelska barnfilmer med mera. Shrek kan dom redan utantill…! 🙂

Det hela finansierades av oss själva och våra familjer/vänner! Tack alla som har bidragit! Det är mycket uppskattat!

/ Volontärerna Jonatan & Daniel

PS. Bilder kommer! DS.

Lilla Kenneth

DSC02502När jag, Emma & Geraldine kom till Bubulo för första gången som volontärer i tre skolor så var vår granne Olivia en av de första vännerna vi fick. Hon pratade konstant på sin knaggliga engelska, tog med oss på till kyrkan och andra utflykter, bjöd oss på utsökt middag och var bara allmänt underbar. Så varenda gång jag är i Bubulo brukar jag hänga hos Olivia och alla hennes barn. Det är så skönt att jag är inte längre GÄSTEN som alla ska passa upp o som det blir så krystat kring. Jag kan sitta på marken bredvid dem, bara prata och är med kvinnorna i deras normala pratstunder. Speciellt bra gick ju detta när jag bodde där och kunde mycket mer lugisu än nu, för då kunde jag hänga med i samtalen – även om jag själv sa saker på engelska. Jag vågar bara prata lugisu med barnen, för dom skrattar inte åt mig, haha. Men jag älskar att vara hos Olivia och bara hänga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När min mormor och syster var och hälsade på i Uganda spenderade vi såklart några dagar i Bubulo. Det var helt fantastiskt att se att min mormor och Olivia klickade som tusan! De gick hand i hand (så man visar vänskap i Uganda) och snattrade som två bästa kompisar. Att ingen av dem kan perfekt engelska verkade inte göra nått. Olivia visade saker och förklarade och på kvällen gick vi till och med ”ut”. I Bubulo betyder detta att man går till en bar, tar en öl och kollar när killarna spelar biljard. Olivia och mormor satt såklart bredvid varandra. Förövrigt så är min mormor den mest populära av alla kompisar jag någonsin tagit till Bubulo. Alla äääälskade henne och var så imponerad att hon var 65 år – och fortfarande valt att jobba två år till! Vid 65 i Uganda är man antagligen redan död, med tanke på att de har en medellivslängd på 54 år. En kvinna som Rose, som är dryga 45 år, är en gammal och vis kvinna som själv pratar ofta på ”när jag dör”, eftersom det är något som är så nära i deras ålder. En kvinna i byn som är 60 ser ut som våra 80-åringar drygt. Ett hårt liv arbetandes utan sjukvård tar hårt på kroppen!

Men när jag var i byn nu så skulle jag gå och hälsa på Olivia. Då berättade Rose att hon fått en bebis, men att det inte gått så bra och han föddes efter bara sju månader. Så jag skyndade mig dit med lite presenter. Då visar Olivia sitt lilla knyte. Bebisen va så liiiiten! Aldrig har jag sett en så liten sak. Han påminde om en söt liten chimpansbebis! Han var bara några dagar gammal, så han var väldigt nyfödd. Men han är ju som sagt två månader tidigt född, så hans chanser för överlevnad kan nog vara lite knapra.. Men då hände något väldigt fint. Olivia sa att jag skulle döpa honom! Efter att ha namngivit sina sju barn kändes det kanske inte så speciellt, men jag tyckte det var otroligt stort! Jag tänkte några sekunder på namn jag skulle kunna ge, men kom nästan direkt att tänka på namnet Kenneth. Kenneth hette min morfar som dog för några år sedan, men var otroligt viktig under min och min systers uppväxt. Jag träffade fram till jag var 17 morfar i stort sett varenda dag och vi brukade hänga hos honom efter skolan eftersom han var hemma som sjukpensionär. Han var en helt galen gubbe som hittade på massa tokigheter! Jag tror vi pratar om morfar nästan varje dag, fast det var säkert fem år sedan han dog, han är så himla närvarande ändå!

Så jag sa, med tårar i ögonen, att jag ville att bebisen ska heta Kenneth. Det är dessutom extra fint namn eftersom mormor och Olivia blev så himla fina vänner! Så nu får vi alla hålla tummar och tår (eller be om ni är troende) för lilla Kenneth så han förhoppningsvis klarar denna första svåra tid i sitt liv! Mormor har verkligen tagit Kenneth till sig och vill hjälpa honom under hans uppväxt, med skolavgifter och annat. Så hoppas hoppas han klarar det! Om inte så får han träffa morfar i himlen, så han blir nog väl omhändertagen där ändå ska ni se!

DSC02500

Vattentank

DSC02413

Jag lade upp detta kort igår, men berättade aldrig om den svarta vattentanken, som ni kan se i bild. Det var en satsning vi gjorde för att volontärrummet skulle få vattentoa och dusch. Tanken kostade 9500, så det var en stor investering. Men tack vare den kan volontärerna bo på barnhemmet. De betalar 25 kr per natt (även jag betalar när jag bor där) för att ”betala av” vattentanken. Jag bodde ju på barnhemmet även utan rinnande vatten, när enda toan var en latrin (inte ens en decimeter brett hål i marken). För mig som är van funkade det bra, men tror det kan vara en lite väl stor kulturchock för volontärer som aldrig varit i en by i Afrika förut. Så nu med denna nya vattentank kan vi erbjuda volontärer en bekväm vistelse på barnhemmet, med alla bekvämligheter de kan behöva. Så jag är glad att vi nu fått så otroligt många förfrågningar från volontärer för detta år! Det är verkligen på den nivån att alla ibland inte får plats i volontärrummet, utan vissa får i perioder också bo i det närliggande guesthouset.

Vi har även flera personer som 2014 åker till Bubulo för att göra skolprojekt. Hittills är det tre tjejer i två olika projekt som i vår kommer vara i byn för universitetsarbete om mensskydd respektive gymnasieprojekt i dans. Känns jättekul att jag nu känner så många människor i byn att jag kan hänvisa studenter till olika handledare och projekt, så de kan göra något givande och roligt som slutarbete! Ju fler som åker till Afrika, desto ”normalare” kommer det bli att turista och jobba där. Jag tror på öppenhet mellan gränser och fri förflytnting av människor. Så bara jättebra när vi svenskar reser till afrikanska länder, normaliserar det och minskar barriärerna för att investera, söka jobb och handla med Afrika!

Baksidan

Här är baksidan på barnhemmet! Jag tycker det är så mysigt att sitta där och hänga med vår kossa Rosa (jag döpte henne, hehe)! Hon är dräktig, så om 6 månader får vi en liten kalv. Myyyyys! Rosa ger några deciliter mjölk om dagen, så det är skönt att barnhemmet inte behöver köpa mjölk. Men den bästa avkastningen i en ko är dock att sälja hennes kalvar. Mando är Rosas djurskötare, så han tar ut henne varje dag så hon får beta några timmar. Eftersom hon är en mycket bra ko vågar han inte lämna henne, utan går med henne där hon betar. Dom är ett sånt fint radarpar när de strosar runt. Dessutom får hon också mat i sin inhägnad. Hon har dessutom utrymme att lägga sig och sova vid sidan av där hon står och äter. Mando rengör också hennes lilla hus varje dag. Så hon blir väl omhändertagen av Mando.

Vi ska dessutom köpa en till yngre kossa när skolorna börjar. De är billigare att köpa då eftersom så många människor säljer sina djur för att betala skolavgifter. Vi sålde ju två kor i webshoppen, men vi bestämde oss för att köra Rosa trots att hon var mycket dyrare än det pris ni köpte kossor för i webshoppen. Men då fick vi en dräktig ko som var välgödd och redan gav mjölk. Den andra kossan kommer dock kosta lite mindre än priset vi hade i webshoppen, för att kompensera. Denna kossan är dock en kviga – alltså en ko som ännu inte fått sin första kalv och därmed inte ger mjölk.

Ser ni dendär fina busken bakom Rose? Det är passionsfrukt!! Finns inget bättre än färsk passionfrukt!!!

DSC02401 DSC02402 DSC02403 DSC02406 DSC02408 DSC02409 DSC02410 DSC02411 DSC02412 DSC02413

Jonatan – volontär

Min första vecka:

Landade 4.10 i måndags och ingen taxi väntade, men efter ett par timmars väntan och lite kontakt med Daniel & Rose på barnhemmet löste det sig och färden mot Bubulo började! Efter 4-5 timmars körande på bra och mindre bra vägar var jag framme och alla barnen, Rose och anställda mötte upp vid bilen och hälsade & hjälpte till med att bära in väskorna så kände mig verkligen välkommen!

Dom följande dagarna spenderades mest på barnhemmet där det blev mycket lek och mys med barnen och även fotboll och innebandy (tack TeamSportia i Varberg) och WIC (Varbergs Innebandyklubb) för grejerna!

I tisdags bar det iväg till Mbale (stan ca 1 timme bort) med Rose och Daniel där vi köpte ett par bord och lite annat till volontärrummet. Fått ”svensk” mat så här i början bland annat spaghetti och köttfärssås så inte magen blev chockad och har ännu inte haft några problem. Har även blivit en del pannkakor!

Nyåret var rätt dött som sagt, höll mig dock uppe till midnatt till skillnad från en annan 🙂

I fredags åkte vi runt och fotograferade fosterfamiljer och på vägen dit körde vi förbi en begravning så där stannade vi till och deltog i sista akten. Snälla som dom var så översatte dom i princip allt till engelska när vi var med och vi tackades även för att vi kom dit och deltog i begravningen. Allt väl om man inte var klädd i foppatofflor, shorts och t-shirts! Kändes inte alls pinsamt att ställa sig och vinka till hela gruppen på 100-150 personer i de kläderna!

Söndagens kyrkbesök inställt så det blev ett par timmars mattelektion före lunch och sedan lek/film under eftermiddagen/kvällen.

/ Jonatan

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 08.35.13 Skärmavbild 2014-01-06 kl. 08.34.48 Skärmavbild 2014-01-06 kl. 08.34.36 Skärmavbild 2014-01-06 kl. 08.34.10

 

Jul på familjehemmet

Tack alla sponsorer som skickade ned små paket till våra barn! Även de barn vi stöttar i olika fosterfamiljer fick presenter, men jag tar detta i ett annat inlägg. Speciellt tack till Katja på Hejkånpejkån som sydde fina t-shirtar till alla barnen!

Kram Cecilia