Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Edwards förra hem

Edvard1 Jag och Louise satt och tittade på gamla bilder från Uganda och barnhemmet, eftersom vi är i processen att tillverka kalendrar för att kunna sälja i webshoppen inför jul (årets julklapp, hell yeah!!!). Då hittade vi dessa bilder på Edward när vi var och hälsade på honom i hans hem. Riktigt sjukt.. Vi hade fått tips om ett barn som blivit vanvårdat, så vi gick dit. Helt sjuk skillnad mot hur han ser ut idag, glad och lycklig. Känns fint att han har det så bra. Måste dock tillägga att det är inte för att de var elaka som de inte behandlade honom bra – men Edward var ”lägst i rang”. De hade massor av egna barn, så maten räckte helt enkelt inte..edvard2 hus

Jacob läser böcker

IMG_2239Jacob är äldre än han ser ut, men vi vet inte riktigt hur gammal han är. Kanske tre år.. Svårt när de inte är registrerade och vi inte kan fråga hans föräldrar (som tyvärr är döda). Han håller nu efter att ha kommit till barnhemmets trygga miljö börjat försöka prata. Han kan säga vissa ord och namn. Jag var mycket stolt när han kraxade fram ”Cici”. Det är ett av de få namn han kan säga, så det är coolt! Han älskar att kolla i böcker och försöka härma orden man läser. Eftersom han inte kan prata alls försöker ja koncentrera mig på att läsa lugisu. När vi satt och läste denna bok lärde han sig faktiskt att säga ”kumupila” – vilket betyder boll. Är så häftigt att lära barn att prata. Varenda gång han i framtiden säger kumupila så vet jag att det var JAG som lärde honom det 😀

Stöd till familjer med föräldralösa barn

En mamma kom till barnhemmet när jag va på barnhemmet nu senast. Det är väldigt många som kommer dit och vill ge bort sina barn, trots att föräldrarna är vid liv och ofta väldigt kapabla till att ta hand om dem själva. Det kan göra mig lite frustrerad, när det finns så många barn som inte har några föräldrar och har väldigt svåra liv tänker de ändå bara på sin familj och blir arga när vi inte hjälper dem. Visst att många i byarna behöver hjälp, men när vi inte kan hjälpa alla måste vi göra en avvägning. Vi har gjort våran vid att enbart hjälpa familjer som tar in totalt föräldralösa barn, inte de där mormorn tar hand om barnen när mamman är och jobbar i Nairobi. Jag tycker det är viktigt att vi inte tar bort incitamenten att hjälpa sig själva och sin familj (vilket ofta händer i bidragssamhällen där det lönar sig lika mycket att vara hemma och få bidrag som att jobba o få lön).

Denna mamma var dock väldigt annorlunda. För det första frågade hon om hon kunde få hjälp och stöd, men hon ville absolut inte ge bort något av sina barn. Sedan visade det sig att denna lilla flicka (som gråter för att hon var livrädd för mig, den första vita hon någonsin sett – hon måste tyckt jag såg ut som ett konstigt monster, haha) inte ens var hennes barn.

För ungefär ett år sedan hade mamman, som har fyra egna barn, hört ett konstigt skrikande utanför dörren. Hon öppnade och såg ett litet knyte utanför dörren. Det visade sig vara en liten bebis, bara några veckor gammal. Mamman tog in lilltjejen och uppfostrade henne som sitt eget barn (vilket är ovanligt där föräldralösa ofta inte accepteras på samma sätt som sina egna barn). Hon ville alltså inte ge bort tjejen till oss, eftersom hon älskar henne för mycket. Det rörde mitt hjärta, denna kvinna ville inte ge bort ett barn som hon inte har några familjeband till alls, medan många andra vill ge bort sina egna barn. Hon har dock väldigt svårt att försörja alla fem barnen, vilka syns tydligt på deras gråfärgade hår. Hade de fått tillräckligt med näring hade både mamman och flickan haft svart hår.

Så vi bestämde oss för att stödja mamman med 100,000 uganda shilling i månaden (250 SEK), vilket är mycket pengar! Dessa pengar kan mamman använda till vad hon vill – jag vill inte att vi ska detaljstyra utan hon ska få möjlighet att fatta egna beslut för att försörja sin familj. Vill hon spara ihop till en kossa, starta en affärsverksamhet, skolavgifter, köpa nya filtar och madrasser till barne eller bara köpa bättre mat – det är upp till henne. I framtiden ska vi dock ha möten och utbildningar en gång i månaden för alla de mödrar som vi stödjer, för att de ska bli utbildade till att själva ta beslut som gynnar deras familj. Men som sagt viktigt att vi aldrig säger vad de ska göra!

Så min kompis Emma, som var i byn som volontär samtidigt som mig, ville hjälpa till att stödja denna familj. Det är bara lillflickan som är föräldralösa i familjen, men stödet kommer alltså gå till hela familjen och alla de fem barnen. Jag vill inte att pengarna ska gå enbart till flickan – eftersom alla fem barnen lever i samma situation. Sedan är det så viktigt för andra familjer att se att man faktiskt kan ta in föräldralösa och behandla dem bra – inte som slavar! Så med ekonomiskt stöd, utbildning och möjligheter att få stödet att växa så kan detta stöd användas till något bra. Vi funderar även att sätta en maxgräns att en familj kan få stöd max ett eller två år, för att ge mammorna incitament att använda pengarna till att kunna stödja sin familj i framtiden också – och inte bara bli beroende av ett stöd.

Efter att stödtiden är slut för denna familj kommer Emma alltså få en ny familj att stödja. Jag tycker familjestödet är det viktigaste som vi gör hittills i Kids of Uganda, där vi hjälper riktiga familjer att ta in föräldralösa barn. Jag hoppas många fler vill hjälpa oss att kunna utveckla denna verksamhet i framtiden!

Doreen och Louise

IMG_3424Precis som alla barn på barnhemmet har Doreen även hon en personlig sponsor som står för hennes kostnader, samt lite av kostnaderna för totala verksamheten (som el, mat till djuren mm). Man kan förutom att vara sponsor direkt till ett barn (ung. 250 kr i månaden) vara sponsor för en familj (250 kr) eller barnhemssponsor (50/100/200 kr i månaden).

Såhär sa vår sponsor Louise om att vara engagerad i Doreens liv:

”Jag har själv fått vara på barnhemmet och sett den otroliga förändringen hos barnen från när de först kommit dit, med tomma ögon, till att de blivit pigga helt underbara barn! Att veta att jag är med och påverkar någons liv på ett sånt sätt är värt allt i världen!”

Maila info@kidsofuganda.com om du är intresserad av att vara sponsor för en familj, barnhemmet eller ett barn!

Skänkta saker – bra eller dåligt

IMG_2243Här är en av grannpojkarna som sitter och målar i barnhemmets vardagsrum. Skrivbordet och stolen är från ambassaden i Kampala, böckerna från ett underbar liten bokaffär i England samt pennor & ritbok från våra volontärer Elina och Malin.

Jag älskar bilden och att barnen får chans att leka med saker de knappt ens sett innan. Men det är också lite problematiskt att vi har så mycket skänkta prylar på barnhemmet. Nästan alla kläder småtjejerna och Jacob har är skänkta. Detsamma gäller deras leksaker och vissa möbler (soffset & skrivbord). Vissa saker, som böcker, kan enbart köpas i Kampala och är otroligt dyra eftersom de är importerade i nyskick. Vi kunde därför inte säga nej när en bokhandel för begagnde böcker ville ge oss massa – bättre det än inga barnböcker alls för barnen! Men andra saker är mer problematiska. Som att vi får använda kläder från Sverige istället för att köpa kläder från de lokala handlarna i byn – det gillar jag egentligen inte så mycket. Visst, kläderna man köper i byn är också kläder från H&M och Lindex som skänkts till Röda Korset eller liknande, skeppats i stora conteinrar till Mombasa på Kenyanska kusten, sålts till handlare där som sedan distrubuerar ut och säljer till olika småhandlare runt om i byar och städer i Uganda och Kenya. Så kläderna ni skänker i Sverige skänks inte till de ”behövande” i Afrika – that’s for sure! Men, jag tycker detta är ännu bättre. Det är tusentals personer som tack vare era skänkta kläder lyckas skapa sig ett eget yrke som säljare av västerländska kläder! Sedan att mannen som skeppade conteinern tjänar en jäkla massa pengar på välmenande skänkta kläder är väl ett nödvändigt ont i denna ekvation.

Det jag menar är iaf att jag vill hellre stötta de många kvinnorna som jobbar med att sälja begagnade västerländska kläder i byn än att skicka massa kläder från mina bekanta i Sverige. Men samtidigt så har detta betytt att barnen faktiskt har kunnat ha kläder. Ärligt talat så har vi inte så mycket pengar över att röra oss med varje månad. Så till de stora killarna, som inte får skänkta kläder i samma skala som de små, har ungefär två par jeans var, kanske ett-två par shorts och några t-shirtar. Det är mycket i byn, men inte mycket i våra mått och speciellt inte mycket med tanke på att kläderna istället slit ut väldigt snabbt när de använder samma kläder hela tiden. Så jag har legitimerat för mig själv att vi inte har ”råd” att tacka nej till de skänkta kläder vi faktiskt fått.

Men mycket av det som är i barnhemmet har vi medvetet valt lokala alternativ. Vi har enbart använt arbetare från byn, inte velat skicka ned byggande volontärer (vilket man kanske i framtiden kan göra som ett lärandeprojekt med lokala & svenska byggare tillsammans som kan lära av varandra). Alla sängar är gjorda av hantverkare i byn (min och Louise säng gjordes dock såklart i Kampala) och madrasserna och sängkläderna är köpta i Mbale, en timme bort från byn. Så mycket har vi lagt in i att köpa lokalt.

Men det är problematiskt. Vi är en liten organisation som måste avväga mellan att inte få skänkta saker från Sverige (som kanske ändå slängs?!) och då köpa (med de begränsade inkomster vi har) in ungefär samma kläder i byn.. Allt har sina för och nackdelar! Det viktigaste är iaf att vi inte bidrar med att förstöra för byn – vilket vi gjort om vi exempelvis tagit in massa kläder och delat ut till bybor! Nu är det enbart vårt lilla barnhem med sex barn det handlar om – barn som utan barnhemmet inte bodde i familjer som hade råd att köpa kläder till dem ändå. Så allt vi köper med pengarna vi får in är ett extra tillskott till byns ekonomiska omsättning, vilket åtminstånde känns väldigt bra!

Vår styrelse

Det kanske inte framgår så tydligt av bloggen, men jag är aboslut inte själv med att jobba med Kids of Uganda, som alltså driver ett barnhem och fadderfamiljsverksamhet för föräldralösa barn i byn Bubulo i östra Uganda. Vi har en hel styrelse med några fantastiskt drivna tjejer som jobbar hårt för att verksamheten ska gå ihop.

Största kämpen av oss alla är Amie Karlsson, min bästa kompis från skogarna utanför Säffle! Hon har ansvar för hemsidan, marknadsföring och diverse andra liknande grejer. Hon lägger ned mycket tid på detta må jag lova! Hon ansvarade även för ett skolprojekt som Höglundaskolan i Säffle haft, där de samlat in pengar på olika sätt och sytt kläder till barnen. Hon har varit i Bubulo två gånger, en gång innan och en gång efter barnhemmet satts i verket.

Sedan har vi Linn, vår kreativa stjärna. Hon har precis gjort en ny loggo och banner till hemsidan och andra material. Hon ansvarar även för webshoppen, så det är hon som mailar er när ni köpt något där.

Sedan har vi också Kristin, Louise, min syster, min mormor och min farfar som är engagerade i styrelsen på olika sätt. Och så jag då, haha. I december kommer vi ha årsmöte, där vi ska välja nya styrelsen för 2014. Vi kommer komma ut med mer information om vilka poster som finns att söka i oktober. Vi är exempelvis i stort behov av en ordentlig ekonomiansvarig!! Vi vill komma bort från att det är mina direkta vänner och familj som är med i styrelsen, vilket vi varit tvugna till innan eftersom alla möten varit i Säffle. Så i framtiden ska vi ha alla möten på Skype och det viktiga är att man är en driven och engagerad person som brinner för att hjälpa människor och expandera vår verksamhet. Så vem som helst kan söka! Maila info@kidsofuganda.com om ni har mer frågor just nu, men mer info kommer alltså i oktober/november. /Cecilia

Rose

Rose är en väldigt varm person och tar alla som kommer till barnhemmet till sitt hjärta. Sedan jag kom dit första gången har vi varit fem volontärer i EU-projektet (innan barnhemmet startades) – jag, Emma, Geraldine, Matilda och Annika. Efter detta har vi haft många kompisar som varit på besök i Uganda – Louise, Amie, Josefina, Anna, Fanny, Maria, min syster Jessica, min mormor Britt. Plus de tre svenska killarna som bodde med mig och Louise i några veckor – Noa, Hannes o Johan. PLUS två underbara volontärer – Elina och Malin!

IMG_2707Rose älskar ALLA sina fina vänner från Sverige. När jag pratar med henne kan hon ibland säga ”I miss Fanny so much”, ”I called Elina yesterday” eller ”grandma was a great woman!!”. Hon pratar alltid om ni som varit i byn och hon tycker så mycket om er alla. Hon ser till att hålla kontakten med alla genom att ringa då och då för att säga att hon saknar dem. Senast igår ringde hon min kompis Louise som jag bodde med i Kampala för att berätta att barnen har det bra och att hon saknar henne. Det häftiga med Rose är att hon behandlar varje person individuellt och verkligen ser oss för de vi är. Hon är som en omhändertagande mamma som oroar sig för sitt eget barn med vissa av tjejerna, medan hos med några av oss andra kan gå ut till en bar för att ta en öl med byns top-shots efter dagens bravader. Alla tjejer, oavsett personlighet, har en speciell plats i hennes hjärta. Men, man kan inte förneka att de som ger henne presenter har en extra stor plats – Rose älskar presenter, haha. Det är så man visar att man tycker om någon i Uganda, man ger gåvor. Så ALLTID när du är bjuden till någons hem ska man ta med en gåva. Det kan vara en ficklampa, bröd, tvål, tändstickor, socker eller choklad. De kommer bli glada vad de än får, men de viktigaste är att du genom gåvan visar att du är deras vän!

Hon säger ofta till mig att ”we are one” eller ”you and me are the same” för att visa bandet vi har. Även om jag och Rose inte hade startat barnhemmet ihop så hade vi varit vänner för livet. Men med barnhemmet så har Rose liv förändrats totalt. Från att vara en änka, utan fast bostad eller jobb som skänkte alla sina intjänade pengar till sin sons universitetsstudier – till att nu vara en högt aktad kvinna i samhället med fast jobb som manager på Bubulos enda barnhem, ett färdigbyggt hus (som dessutom är det snyggaste i hela byn) och en i slutet av september son med en kandidat i ekonomi och förvaltning. Det är inte illa av en änka i en liten by i östra Uganda! Och detta är ju inte tack vare mig – det är tack vare att Rose är en driven, ansvarsfull och varm person som man kan lita på!

Jag lovar alla ni som i framtiden kommer hälsa på barnhemmet och Rose – ni kommer få en plats i hennes hjärta. Det finns alltid plats för fler! /Cecilia

 

Mat i Uganda

DSC02242Visst ser det smarrigt ut va, hahah. Detta är en vanlig rätt när man bor i Uganda! Matooke (grön matbanan) och bönsås (kidneybönor). Trots att det kanske inte är så aptitretande så kan jag berätta att det är sjukt gott! Matooke har en väldigt speciell smak, och det tar ofta oss svenskar några testningar innan vi vant oss. Men när man väl ätit det några gånger ÄLSKAR man det. Jag tycker det är bland det godaste som finns nu, men i början va det hemskt, haha. Även bönor som inte är en så upphetsande rätt i Sverige är riktigt gott i Uganda!

Det är sådan skillnad på mat i Uganda, eftersom alla råvaror smakar så mycket mer i sig. De behöver inte krydda så mycket för att det ska bli gott. Lägg till en avokado eller en mango som efterrätt och du har en fantastiskt god måltid. Jag älskar bananer och har alltid gjort – men nu blir jag lite besviken varenda gång jag äter en förgiftad storskaligt odlad smaklös banan – när jag minns de fantastiskt goda gula bananerna i Uganda. Älskar dem verkligen!

Så om du kommer till Uganda, testa allt och testa många gånger. Till slut kommer du älska maten, även om den vid första anblick inte såg så exotisk ut! Nej, nu måste jag äta en banan ändå, haha.

/Cecilia

Tips på reportage i AmnestyPress samt sommarprat i P4 Värmland

För några månader sedan blev jag intervjuad av en frilansjournalist som kommit till Kampala för att göra ett reportade för Amnesty om gaypersoners situation i Uganda, då det är förbjudet där.

Johannas reportage i AmnestyPress: http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25529/ett-liv-i-skuggan-mot-homosexuella-i-uganda/

Artikeln hon skrev om mig och Kids of kommer publiceras i NWT den 14 september. Denna är mycket mindre och var egentligen tänkt att publiceras innan sommarpratet sändes i P4. Tyvärr var hon i Uganda på ett pressat schema, så hon hann inte komma och hälsa på i barnhemmet. Det skulle vara väldigt kul om någon journalist ville göra ett ”riktigt” reportage om barnhemmet. Ofta blir det så mycket fokus på mig och vad jag gjort. Jag skulle hellre vilja ha ett reportage om den verkliga situationen på landsbydgen i Uganda (och många delar av övriga Afrika). Men ett första steg kan vara att lyssna på mitt sommarprat, där jag talar om både möjligheter och svårigheter för framtiden för afrikas befolkning, samt berättar om barnen på barnhemmet!

Cecilias sommarprat i P4 Värmland: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3834&artikel=5566893