Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Livingstone

livingstone1

Detta Livingstone! Han ar det forsta barn som (om allt gar som det ska) kommer flytta in i barnhemmet nu i januari. Bade hans mamma och pappa har dott i AIDS, sa han bor nu med sin gamla mormor. Han ar enda barnet med bada sina foraldrar, men har flera halvsyskon som ar aldre och bor pa andra stallen i Uganda.

Jag har kant Livingstone mycket lange, han gick pa skolan dar jag volontararbetade i 6 manader. Han var en av de jag klickade mest med av barnen pa skolan. Han ar valdigt levnadsglad och otroligt smart. Han anses dock vara ”stubborn” av lararna, sa han sattes alltid i brakmakarnas avdelning. Men i sjalva verket ar han ett glatt barn med massa energi!

Vi kommer leta efter personliga faddrar till alla barnen, vilket kommer vara olika kostnader beroende pa vilken niva barnet ar i sin skolgang (eftersom skolan blir dyrare ju aldre barnet blir). Det kommer dock vara runt 200-500 per barn. For Livingstone kommer det antagligen vara en kostnad pa 250 kronor i manaden. Om du eller ditt foretag ar intresserad av att vara fadder for ett barn kan du kontakta oss pa kidsofuganda@gmail.com.

Radio på julafton

P4 Varmland ringde mig precis och fragade om de far ringa mig pa julafton, sa jag kan prata i direktsand radio – anda har ifran Uganda. De har namligen en specialare under jul dar de ringer olika varmlanningar som firar jul utomlands. De kommer fraga mig hur jag ska fira min jul, hur man firar jul i Uganda och antagligen kommer jag fa beratta lite om barnhemmet. Lite nervost om mottagningen kommer fungera hela vagen, men vi far halla tummarna! Dessutom firar vi ju jul den 25 i Uganda, men jag far beratta forhandsinformation om vad som kommer handa nastkommande dag, haha.

Kanal: P4 Varmland
Datum: 24/12 julafton
Tid: 9.15

Hoppas sa manga som mojligt vill hora mig pa radion! Ni kan lyssna pa webradio om ni inte ar i Varmland.

/Cecilia

Höglundaskolans höstkollektion 2012

Under det här läsåret har Höglundaskolan i Säffle tema Afrika och på textilslöjden har eleverna (årskurs 7 o 8) sytt barnkläder som de skänkt till Kids of Uganda. Igår ställde några barn i Bubulo upp som fotomodeller för att visa vad Höglundaskolans höstkollektion!

DSC_0518

Fler foton hittar du här!

/Amie

Fler byggbilder

Nu är det inte länge kvar tills huset är beboeligt! Här kommer några byggbilder från gårdagen.

bygge121211-01
Barnhemmet från framsidan – lägg märke till att fönster och dörrar är på plats!

bygge121211-03
En av de sista tegelstenarna läggs på köksbyggnaden.

bygge121211-02
Alla vill vara med och arbeta!

bygge121211-04
Så här fin blir köksbyggnaden

bygge121211-05
Inne i huset håller vi på att fixa med innertak, innerväggar och golv!

/Amie

Uganda-Kenya

Igår var jag och Cicci på finalen i den östafrikanska fotbollskuppen. Det var helt oväntat, vi visste inte ens att de skulle spela. Jag letar ju jobb i Kampala, så vi skulle hem till en man eftersom vi ska träffa hans kompis som äger ett hotell. Ja, det var vad vi trodde iaf. Jag hade ångest över kläder och vi gjorde oss iordning fint inför att träffa denne man som kan ge mig ett jobb. Efter en kvarts resa med boda är vi äntligen framme hos vår vän Sam. Då får vi sitta i tre timmar och titta på kassa musikvideos på TV, varav 60% av denna tid var utan ljud eftersom TV:n uppenbarligen var trasig. Sen helt plötsligt får vi mat, potatis och kött – typ godaste maten jag ätit hittills i Uganda. Så frågar Sam om vi vill gå på fotbollsmatchen. Jaa!! Säger vi o kör. Så åker vi på matchen. Finalen! Det visade sig dessutom att vi såg stadion från Sams hus, han bodde jättenära. Så vi beger oss dit, han betalar inträde, ansiktsmålning, vatten, redbull, armband, massa saker.

DSC00165

Bäst av allt var att Uganda vann!!! Vi var dock tvungna att gå 20 minuter innan matchen var slut. Det finns många galna huliganer i Sverige men här blir folk galna på ett helt annat sätt! De sprang runt hela stadion flera varv i led och svettades och tjöt i vuvuzuelas. Vi ville inte riskera att de skulle bli ännu mer galna av att se två mzungus som hejade på Uganda så vi smög iväg i lugn och ro och undvek den galna folkmassan.

/Louise

Snabba byggare!

Bygget gar hur bra som helst! Man skulle kunna tro att allt tar valdigt lang tid med tanke pa hur avslappande folk ar i det har landet, men det ar snarare tvart om! Sa fort de har fatt hora vad som ska goras o ett pris ar satt sa satter de igang, och fort gar det!

Koksbyggnaden

Koksbyggnaden

Denna bild togs for en vecka sen sa nu har det gatt annu mer framat, uppdaterade bilder kommer i veckan. Da far vi ocksa se borjan pa ett garage som har skankts! Vi vet inte riktigt vad vi ska ha ett garage till eftersom att vi inte har en bil haha, men det blir sakert valdigt anvandbart att ha som stall till djuren.

/Louise

Köket

Vi har nu börjat bygga på köket. Igår började byggarna gräva grunden och ha i cement. Detta samtidigt som Michael, får fönsterkille, har börjat sätta in dörrar och fönster i huvudbyggnaden på barnhemmet. Så det börjar gå framåt nu. Rose får sitta och övervaka bygget så fort hon inte lagar mat ”They are very found of stealing cement!”, berättade hon för oss med menande blick. Vi nickade instämmande som om det även var helt naturligt hemma hos oss att man fick sitta och titta på byggarbetarna för att de inte ska stjäla byggmaterialet!

Köket kommer vara en extra byggnad utomhus. Den blir väldigt lång, så det kommer bli ett kök, ett lagerrum samt ett extra rum. I detta extra rum skulle volontärer eller jag kunna bo när vi är där. Det blir lite mer privat än att bo i hallen i barnhemmet, där alla springer ut och in. Vi kommer dock få betala hyra för detta rum, annars är det såklart bättre att några barn får bo där – så de slipper bo 6-9 ungar i ett rum! Men vi får se hur vi använder detta rum när köket är färdigt.

Sezi

Sen första gången jag såg Sezi kände jag på mig att jag tyckte om honom. Jag vet inte vad det är, men vi klickade bara och blev sjukt bra vänner. Jag kommer ihåg att jag i början la märke till att han alltid var rättvis mot de andra barnen och hjälpte till om någon blev slagen eller retad av någon annan. Sen ler han alltid och är ett väldigt glatt barn. Han är nu 14 år och den här i Uganda som är min absolut bästa vän, till och med mer är Rose skulle jag nog säga.  Jag fick en chock när jag kom tillbaka till Uganda, sen jag åkte i början av mars har han växt jättemycket! Han har blivit bredaxlad och längre, dock är han fortfarande kortare än mig. Hans 20-årige bror är lika lång som mig, så jag antar att han bara blir något längre möjligtvis. Men det är så konstigt att han växer så snabbt. Han gick snabbt från att vara min lilla pojk till att vara en stor kille, som klär sig i uppvikta jeans och skjorta, precis som de äldre killarna. Eftersom jag regelbundet pratat i telefon med honom när jag varit i Sverige och Schweiz så har jag dock hört hur hans röst förändrats. Han har jättemörk röst, medan hans skratt fortfarande är fnissande som en liten flicka! Världens gulligaste skratt!

Här i byn anses jag och Sezi vara bror och syster. Vi är alltid tillsammans! Om hans mamma kommer så säger folk att min mamma är här. Hans bröder är också mina bröder. Jag kallar hans syster för min syster. Dock vill hans storebror, som är 30 år, att jag ska gifta mig med honom så att jag ska stanna i familjen, haha – men jag har svårt att se att jag och Sezi någonsin skulle tappa kontakten, så jag kommer nog vara kvar ändå. Jag ser fram emot att han gifter sig och startar familj, precis som jag ser fram emot att mina riktiga syskon ska göra det.  Sezis pappa, storebrorn Wilson (23 år) och systersonen Sepi (systern dog när han var bebis) bor i Mbale. Pappan är elektriker och har länge jobbat för the government, så de har det relativt gott ställt. Mamman, Sezi, brorn Isak (20-21 år), Syster (25 år) och systerns lilla bebis Hanna bor här i Bubulo. När jag bodde här senast så berättade Rose att Sezis familj hade haft ett ”familjemöte”. Där hade de kommit fram till att jag fick Sezi. Så hans mamma kom högtidligt till mig och berättade att jag fick ta med mig Sezi till Sverige. Jag fick honom liksom, haha. Men problemet är att jag vill bo i Östafrika, och jag tror inte han skulle ha det så kul i Sverige.

Sezi gillar inte skolan så mycket. Han är 14 år, men går bara i 5an – så han ligger ganska mycket efter. Hans pappa ville sätta honom i en skola i Mbale, men Sezi vägrade eftersom han ville vara kvar i Bubulo med mig. Planen var hela tiden att han skulle åka i januari förra året. Sen på kvällen innan han skulle åka orkade jag inte hålla modet uppe utan började gråta för jag var ledsen att han skulle flytta från byn. Sedan på morgonen var han kvar i byn och vi gick och badade i floden. Jag fattade inte riktigt varför han inte åkt, men tänkte knappt mer på det – allt i Uganda kan bli uppskjutet, så jag trodde han skulle åka nästa dag istället. Senare på kvällen sa han att han inte skulle flytta till Mbale, men han vägrade berätta varför. Det var först typ någon månad efter jag fick reda på att han ville vara kvar med mig. Så jag har lite dåligt samvete att hans utbildning kanske blir lidande, men samtidigt är jag så otroligt glad att han är kvar här i byn. Men han är inget snille om jag säger så. Han är otroligt stark, jättebra på fotboll och riktigt praktisk! Men han har fortfarande väldigt svårt att läsa både engelska och lugisu. Så jag vet inte om det skulle gått så mycket bättre för honom även om han flyttat till Mbale. Men han är riktigt bra på att tala och förstå engelska nu eftersom vi pratar engelska med varandra hela tiden. Jag försöker få dem att prata mer lugisu med mig, eftersom jag vill lära mig – men det är ju bra att de tränar engelska! Speciellt mer amerikansk engelska som jag talar, som är stor skillnad mot den engelska som pratas i Uganda. Men jag är lite orolig vad han ska få för jobb i framtiden, för jag inser att han aldrig kommer gå klart de 7 år som är kvar innan universitetet. Men jag uppmuntrar honom alltid att vara i skolan och försöker hjälpa honom att läsa! Men vi fixar nog nått jobb åt honom på något sätt!

Sezi är en helt underbar person som alla gillar. Han har nära till skrattet och jag tycker om honom jättemycket! Bara han är i min närhet blir jag glad och lycklig. Så fort han inte är med mig så saknar jag honom. Han är verkligen som en riktig bror. Jag önskar faktiskt att han var min riktiga bror!

/Cecilia

Omskärelse (långt inlägg)

Folket Bagisu, som är de vi bor med här i Uganda, är en stor folkgrupp som fortfarande har många traditionella traditioner. Vartannat år är det omskärelseceremonier, speciellt nu under hösten. Alla pojkar som ska omskäras som har varit i internatskolor kommer hem nu i slutet av november och början av december. Så alla de ska omskäras nu. Det är alltså väldigt många olika ceremonier som är på g just nu!

Eftersom det inte var säsong för omskärelse när jag var här senast har jag aldrig varit med om det förut. Dagarna jag var här först såg vi olika grupper springa förbi vägen utanför guesthouset. Det är en kille i mitten, han som ska omskäras nästa dag, och ett stort gäng killar runt honom som springer runt i byarna för att samla pengar och gåvor. Flera av killarna brukar va utrustade med trummor och resterande har stora pinnar eller påkar som de dansar runt med. Dessutom springer hela traktens barn efter dem, så tillsammans brukar det vara några hundra personer. Killen som ska omskäras är utsmyckad och har cassavamjöl blandat med vatten i ansiktet. Tillsammans de ser riktigt mäktigt ut och man hör dem från flera kilometers håll! Så jag hade alltså inte så mycket erfarenhet av dessa gäng, mer än att jag sett dem fara förbi. Så en dag, under min första vecka tillbaka i byn, gick jag, Sezi och Peter från floden där vi hade varit och badat. Det var ganska sent, det hade börjat skymma och det duggregnade lite lätt. Då hör vi hur ett omskärelsegäng är på vägen längre fram. Så vi springer för att kunna se dem bättre. Vi inser att det är två omskärelsegäng som gått ihop, så det är otroligt många killar i farten, med sina påkar, haha. Vi tänkte vara på behagligt avstånd bakom gänget, vi var säkert tvåhundra meter bakom dem. Men naturligtvis börjar flera av barnen skrika ”NEKESA CISSY!!!” (jag hade inte varit tillbaka så länge, så de var glada att se mig). När några börjat skrika vänder sig flera om och börjar skrika de med. Då ser vi hur gänget med killar vänder sig om. Några skriker – ”ITS NEKESA!”, ”WE KNOW HER!” och tillslut skriker nån smarting ”TAKE HER!!!”. Då börjar ALLA killar springa mot mig. Jag tittar i panik på Sezi och han skriker ”RUN!!!”. Så jag, som är barfota, springer för livet på den halkiga vägen – jag tror aldrig jag sprungit så snabbt – till en liten affärsbyggnad som ligger några hundra meter bort. Det är flera personer framför affären och de skriker att ja ska springa in och gömma mig. En skriker väldigt lugnande ”HIDE, THEY WILL KILL YOU!” Jag kastar mig in i den trånga affären, men inser att killarna lätt får tag i mig där. Jag försöker komma in i lagret bakom affären, tar tag i en unge som står i vägen och bokstavligt slänger henne åt sidan, rätt in i några majspåsar. Jag inser dock att de kommer veta var jag är, så jag slänger mig ut ur bakdörren, halvt glider fram på den halkiga leran, eftersom det duggar, och kastar mig in i rummet bredvid. Där sitter en förvånad mamma medan hennes barn sover på en matta på golvet. Jag, som har hur leriga fötter som helst, ställer mig bredvid barnet bakom ett skynke. Från det jag började springa kan det gått max 20 sekunder, så allt hände mycket snabbt. Jag står där och försöker skymma mig så gått det går bakom skynket, medan hjärtat bankar som en besatt i halsgropen och jag har en värre adrenalinkick än när jag hoppade bungyjump! Jag hör hur affärsägaren skriker och jagar bort killarna. Men mamman säger åt mig att stanna kvar – ”They will rape you if you go out!”, viskar hon och ser uppmanande på mig. Vid detta laget har det börjat regna på riktigt. Efter kanske 5 minuter säger hon åt mig att kusten är klar och jag stapplar mig ut. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag smutsat ned hennes lilla rum och tackar folket utanför affären för att de hjälpt mig. Det gick dock så snabbt att Sezi och Peter inte hann se var jag sprang, och de i affärerna trodde att de var med omskärelsepojkarna – så de ville inte säga var jag var. Så de hade sprungit runt överallt och letat efter mig. De är så fina. Men efter att vi hittat varandra kunde vi skynda oss hem igen.

Det jag inte visste då, eftersom jag inte hade någon erfarenhet av dessa gäng, är att de våldtar bara verkligen ytterst sällsynta fall och då enbart på nätterna när de är fulla – det händer bara i en handfull fall per år, så väldigt sällan. Antagligen ville de bara ha pengar av mig. Anledningen att folk blev så chockade var väl att de inte visste hur killarna skulle behandla mig eftersom jag är muzungu. Patricia sa så fint, ”no – no, they wouldnt rape you! They would probably just hold you and kiss you!”. Det kändes dock inte så lockande heller, haha. Men jag har efter denna erfarenhet lärt mig att aldrig gå utan småpengar under omskärelsesäsongen, för det enda de vill är att ha pengar, sen lämnar de dig ifred. Hittills har inget annat gäng varit otrevliga på något sätt, bara jag gett dem pengar. Det som var läskigt var att detta hände i ett ganska öde område med skog runt om. Så jag hade tur att affären låg där ändå, eftersom jag inte hade några pengar med mig. Men några timmar senare sprang ett av de två gängen förbi på vägen där vi bor. Då sprang vi med dem en bit, för jag ville ”upp på hästen igen”. Jag vill ju inte gå och vara rädd för gängen i onödan, och här där vi bor finns det alltid massa folk runtomkring så det är säkert! Så sammanfattningsvis är inte gängen så farliga som man kan tro, haha.

Igår däremot hörde vi det mest högljudda omskärelsegänget någonsin. Jag och Louise satt hos våra grannar, några hundra meter bakom guesthouset och pratar med kvinnorna. Klockan är typ 19, så det har blivit helt svart, men det var helmåne så man såg bra ändå (blir mörkt exakt 18.30 här på ekvatorn). Sezi och mina andra killar var med. Då säger Sepi – ”Wow, do you hear the circumcision?”. Alla tystnar och vi hör ett högt trummande och skrikande i fjärran. Jag och Sezi tittar bara på varandra och börjar sedan springa allt vad vi har de tvåhundra meterna ned mot vägen. Alla andra, och Louise, kommer efter oss. När vi är framme vid vägen hör vi att gänget är på vägen bakom skogen vid floden, typ där jag träffade mitt första gäng. Jag har aldrig högt ett så högt gäng, de ropar, tjuter och trummarna spelar sin karaktäristiska melodi. Man hör till och med på detta avstånd vad otroligt stort gäng detta måste vara. Sezi och Peter börjar springa på vägen mot trading-centret, som är Bubulos centrum. Jag tvekar några sekunder, eftersom jag fortfarande inte vill utsätta mig för samma situation som gången vid floden. Men jag tänkte, bara jag hinner fram till affärerna innan gänget så kommer jag vara trygg. Så återigen springer jag allt jag har de 300 meterna mot affären, jag kommer ikapp Sezi när vi har kanske 100 meter kvar. Då ser vi gänget. Det bara strömmar fram folk ur skogen och det är redan flera hundra personer som syns redan, trots att man hör att trummarna inte är framme än. Sezi blir nog mer chockad än jag och säger åt mig att springa snabbt till affärerna. Så jag tar tag i min kjol och spurtar mot en av de upplysta affärerna i hörnet där det står massa män. Jag tänker att de kan skydda mig! Folk skrattar när jag far fram. Det måste sett roligt ut att en upplysande muzungu med vitt hår kommer farande ur mörkret. Jag ser att Louise och resten av småpojkarna också kommer. Sepi och Jesper, som är typ 10 år, är jätterädda att något ska hända Louise och släpper inte hennes händer! Efteråt säger de att de vet ju inte om hon är tuff som jag, så de ville inte släppa henne ur sikte (alla säger att jag redan är Mugisu, alltså en person av Bugisu-triben). När hela gänget kommit ut ur skogen ser vi att det rör sig om flera hundra personer. Jag skulle inte förvånas om det sammanlagt var över 300 personer. De brukar bli fler på kvällarna, så det var väldigt många vid detta laget. Killen som ska omskäras får syn på mig och Louise i affären och de går mot oss. Han ställer sig och dansar framför oss på ”altanen”, jag blir lugnare eftersom de är väldigt schyssta och jag ger honom pengarna. De dansar vidare mot nästa affär. När jag tittar bakom mig ser ja först inte Louise, hon står gömd bakom några människor, haha. Men det måste vara helt sjukt att det första gänget hon ser är i mörkret och även ett gäng som var så stort! Så hon var lite chockad, haha.

Men jag inser att detta gäng är ganska bra. Jag känner dessutom många av killarna som springer med dem. Så jag inser att vi är trygga. Vi bestämmer oss för att följa med dem! Jag hänger med en kille som heter Emma, som är typ 17 år – men riktigt lång. Så han blev min personliga bodyguard, Sezi, Peter och de andra är såklart också runt om. Jag och Emma höll oss bland trummarna och dansade oss fram. Lilla Sepi däremot släppte inte Louise hand och han var väldigt mån om att hon skulle hålla sig utanför gänget, längre bak där de yngre barnen höll till. Men det var så himla roligt! Vi följde med dem runt i typ 40 minuter, sen skulle trummarna göra något som jag aldrig förstod. De la alla trummor i en ring och tände en eld i mitten. Så antagligen skulle de mjuka upp skinnet. Då gick vi hem och åt. Gänget sprang runt i byarna hela natten, fram till idag runt 15 när killen ska omskäras. Så vi ska dit och se hur det går till – jag har hittills inte sett en omskärelse. Men vi gick aldrig tillbaka. Senare på nätterna är de äldre killarna väldigt fulla och man vet aldrig vad de kan hitta på. Man får vara lite tuff och kunna säga till dem att sluta. De är ganska påträngande och försöker tafsa en del, men oftast är de bara roliga och skämtsamma. Men eftersom jag känner så många killar kan jag visa när det blir för mycket, då trycker de bort varandra och slår till varandra för att lämna mig ifred. Det är en ära för dem att få vara beskyddaren av en muzungu, så mitt knep är att utse några till mina bodyguards. Så brukar jag alltid göra om vi ska ut och dansa eller liknande. Sen kan vi i lugn och ro ha roligt medan man är skyddad från tafsande killar. Både jag och Louise äääälskar att dansa (precis som Emma och Geraldine när jag var volontär med dem) – och älskar du att dansa finns det mycket chanser här i Uganda. Både killarna och tjejerna är sjukt duktiga på att dansa och det spelas alltid musik! Så det var riktigt roligt att vara med omskärelsegänget och dansa!

Den 10 december kommer en av de pojkar som jag umgicks mest med i början omskäras. Han skickades dock till internetskola i januari, så jag har bara träffat honom en gång efter det. Han var kanske 14 år, men jobbade i baren i Guesthouset. Lite väl ung för ett sådant jobb kan man tycka, haha. Men nu ska han iaf omskäras när han kommer tillbaka från skolan. Så jag och Louise (Amie är nog i Kampala då) köpa en höna till honom. Släktingar och vänner köper nämligen presenter till killen. Blir lite konstigt att se själva omskärelsen. Jag har sett kort på det – det är inte lite blod alltså! Jag ska dessutom försöka se till att skaffa en ny kniv till honom. Just denna regionen i Uganda har en av världens högsta spridningshastighet av HIV – bland annat eftersom många killar som omskärs med samma kniv och HIV därmed sprids genom blodet i de öppna såren. Så det är jätteviktigt att alla pojkar har en kniv var. Vore ju riktigt tråkigt om han får HIV vid 14 års ålder bara pga brist på knivar! Men jag ser fram emot att se en riktig omskärelse iaf!

/Cecilia

Peter

Jag tänkte berätta mer om mina älskade pojkar, så jag skriver ett blogginlägg om varje pojk. Jag har aldrig växt upp med någon bror, jag var 17 år när min halvbror föddes och hade redan flyttat hemifrån. Jag älskar såklart min lillebror, men eftersom jag aldrig bott hemma känner vi ju inte varandra som syskon man växt upp ihop med. Men jag antar att så jag älskar dessa pojkar är så man älskar sina småbröder. När jag är i Uganda är jag med dem varenda dag! Vi gör allt ihop! Så jag skulle verkligen kunna säga att jag älskar dem som om de var mina bröder.

Peter är en sextonårig kille. Han är kort och sjukt smal, men samtidigt är han riktigt starkt. Han är bara senor och muskler brukar jag säga, haha. Hans mamma och pappa bor inte ihop – pappan är i Kenya och mamman bor ganska långt bor i Uganda med några av Peters halvsyskon. Som jag har förstått har han inget helsyskon. Själv bor han hos sin gamla mormor med flera av sina kusiner, vilket man i Uganda säger är ens bröder och systrar. Han har ett eget litet lerhus på gården och han är sjukt självständig. Han är ganska svår att prata med om sin familj och han tycker alltid jag ställer för mycket frågor.. om allt! I Sverige är det ju ett sätt att visa att man tycker om någon och att man är vänner – man ställer frågor om hur dagen varit, vad den gjort och även djupare frågor om hur personen och familjen mår och så. Men ni fattar vad ja menar, man pratar ju verkligen på ett helt annat sätt om känslor och så om man är vänner. Här frågar man knappt varandra utan alla håller skenet uppe. Vuxna frågar dessutom definitivt inte om hur barn mår eller om deras åsikter. Om jag exempelvis frågar vad som varit roligast under dagen vet de knappt hur de ska svara, för de är så ovana att sätta ord på sina känslor och åsikter. Peter har vant sig vid min ”frågvisa” natur nu, men i början var han som en liten mussla. Fortfarande börjar han ofta skratta när jag pratar med honom och kan knappt svara, medan Sezi är mycket lättare att ha en normal konversation med och har till och med börjat fråga mig saker också.

Eftersom Peter är väldigt ensam, utan varför föräldrar eller riktiga syskon, så har han blivit väldigt fäst vid mig. En sak man måste förstå om Uganda är att här blir man viktigare som person ju äldre man blir. Gamla ses med mycket respekt, medan barn inte får respekt alls på samma sätt. Detta är helt omvänt i Sverige där de gamla sätts in på ålderdomshem medan barnen är det viktigaste vi har och tar upp nästan all föräldrarnas tid och uppmärksamhet. Detta är inte för att de är elakare i Uganda, utan enbart att våra samhällen är olika. Så Peter, och de andra barnen för den delen, har aldrig haft någon annan människa som gett dem så mycket uppmärksamhet och tid som jag gett dem. Han verkar vara väldigt tuff, men egentligen är han väldigt blyg och känslig! När jag åkte hem var Peter den, förutom möjligtvis jag själv, som var mest ledsen. Han grät för det första otroligt mycket när vi sa hejdå. Sedan hade han sprungit iväg och ingen kunde hitta honom förrän nästa dag, när han kom fram igen. Emma, som jag var volontär med stannade hen vecka extra. Hon hade försökt prata med honom, tröstat och sagt att jag kommer tillbaka igen. När jag åkte försvann den person som brytt sig mest om honom här i byn, så det måste varit väldigt svårt för honom. Varenda morgon kunde jag hitta Peter vid träden utanför vårt hus, vilket jag gör fortfarande nu när jag är tillbaka. Han är alltid med mig och jag vet att han tycker om mig otroligt mycket, även fast han försöker verka tuff och oberörd, haha.

Peter kan bli riktigt ledsen om jag gör något som sårar honom, och för några veckor sedan sprang han och gömde sig en hel dag och grät för att jag hade skämtat att han inte skulle få följa med mig till Mbale någonsin igen (för han går inte bredvid mig och pratar som Sezi, utan går fem meter bakom). Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på att jag sårade honom så. Peter är en person som det tar väldigt lång tid att komma nära, men när han väl släppt in någon så blir han väldigt fäst vid personen. Han är otroligt snäll och nästan alla de andra pojkarna säger att Peter är deras bästa vän. Så han är den av mina fina småbröder som jag spenderar mest tid med här i Uganda!

/Cecilia