Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Mount Elgon

Nu är vi tillbaka från vår vandring på Mount Elgon! Det är en vulkan vid gränsen till Kenya, toppen ligger på hela 4321 m.ö.h.!  Det var ett par tuffa fyra dagar och iskalla tre nätter vi spenderade på berget, men ändå himla kul.  Jag (Louise), Annika (som volontärarbetar här i Bubulo) och hennes ugandiske pojkvän Alfred följde med Röda Korset på deras vandring. Min fjärde dag i Uganda mötte vi upp resten av vandringsgänget klockan 5.45 på morgonen i Mbale för att bege oss iväg. Totalt var vi 28 personer som skulle med på vandringen, varav endast fem av oss inte var tyska! Det hela börjar i alla fall med att alla 28 personer, plus all packning och mat förstås, klämmer in oss i en av de lokala taxibilarna som totalt har platser för 12 personer. Det var en intressant upplevelse vill jag säga! När taxin jobbar sig upp mot vår startpunkt så märker vi att den tunga lasten visst blev lite väl mycket och vi lyckas fastna gång på gång i olika lerpartier på vägen. När det blev som allra värst kom lokalborna till undsättning o hjälpte oss komma loss! Allt detta gjorde att vi, istället för att börja vandringen vid 8.00 kom iväg vid 12.30. Inte för att detta gjorde någon av oss förvånad, vi är ju trots allt i Uganda.

 

Så, utan lunch i magen (det hann vi ju inte med)i ett helt nytt klimat och med dålig kondition bar det av. Riktigt tufft var det!! Med oss hade vi fyra beväpnade guider som visade sig vara hur gulliga som helst och väldigt skojfriska, ett härligt stöd när det var tufft. Men upp kom vi i alla fall, t.o.m. två timmar snabbare än vad våra guider hade uppskattat! Vi hade fått höra innan att nätterna på berget var kalla, äsch tänkte jag kaxigt, vi är vikingar från Sverige och klarar allt. Så väl framme vid det första lägret slog vi upp våra tält intet ont anande att det skulle bli en hemskt kall natt i princip helt utan sömn! Det var nog inga av oss som var förberedda på det så man riktigt längtade efter att vi skulle upp och natten skulle vara över.

Andra dagen på berget bar det iväg vid 8.00 och i tid till lunch där runt 14.00 hade vi nått det andra lägret. Men där var inte den dagens vandring slut! Vi gav oss iväg till ett vattenfall 3 km bort, vi var ett par stycken som duschade av oss, härligt men ISKALLT! När vi senare på kvällen satt och värmde oss runt brasan och åt middag i mörkret insåg vi att vi totalt gått 23,5 km under dagen, ganska bra jobbat måste jag säga. Det enda luriga med resan var det att tyskarna verkade inte förstå att det var fem personer som inte var tyska med och det ”officiella” språket på resan blev tyska. Som tur var kan jag tyska och kunde översätta och föra vidare det viktiga till de fyra andra som inte var tyskar. Personligen tycker jag alltid det är kul när jag får höra och öva tyska, men jag skulle ha blivit galen om det var så att det konstant pratades ett språk jag inte förstod, så det var faktiskt lite synd.

Tredje dagen skulle vi jobba oss upp till toppen. Man började nu märka att vi var väldigt högt upp. Vi var flera som kände oss yra och fick huvudvärk, men vi fortsatte kämpa! Väl uppe var utsikten helt otrolig, man såg bergen i Kenya, vackra dalar med sjöar och vädret var fantastiskt.

Men jag måste erkänna att det även kändes fantastiskt att veta att den långa vandringen uppåt var över och vi skulle få röra oss nedåt! När vi kom tillbaka ner till det andra baslägret blev det himla dramatiskt när en tjej totalt bröt ihop och det var oklart om vi skulle hinna ner till det första lägret innan det blev mörkt! Och här blir det mörkt väldigt snabbt. Efter att ha vilat ett tag kom vi fram till att eftersom att hur hon mådde förmodligen berodde på höjden så skulle vi försöka hinna ner. Det var tur att vi inte gick senare än vad vi gjorde kan jag säga! Vi kom fram till lägret PRECIS så vi hann få upp tälten innan det blev helt mörkt. Men det var skönt att vi lyckades ta oss ned till det första lägret den dagen, mångas huvudvärk släppte och vi slapp spendera hela den sista dagen med att gå ned. Istället bar det av vid 7.30 och vi var nere vid startpunkten redan tre timmar senare! Skönt, tänkte vi, då kommer vi hem snabbt! Tji fick vi! Vi är fortfarande i Uganda och taxibilarna som skulle hämta oss hade inte ens börjat åka mot oss, så det var bara att börja gå igen. Vi var tre tjejer som gick tillsammans längs den 7 km långa sträckan vi hade kvar när en lastbil saktade ner, vi frågade om de ville ge oss skjuts och det ville de absolut! De visste däremot inte att dessa tre muzungu-tjejerna inte var ensamma. Så längs hela vägen fick de stanna och i princip alla som hade vart med på vandringen hoppade upp på flaket med packningen, jag tror de blev lite paff haha.

Tillslut har vi i alla fall kommit tillbaka till Bubulo och det känns riktigt bra, som att komma hem trots att jag bara spenderat två dagar här innan vi åkte iväg! Nu har jag fruktansvärd träningsvärk i benen och går oerhört speciellt, men som tur var tycker barnen att det ser väldigt kul ut så det gläder i alla fall någon. Jag är väldigt glad att jag följde med på vandringen men jag har också lärt mig att man mår bättre om man hinner vänja sig vid ett klimat innan man kastar sig iväg på ansträngande äventyr.

/Louise

Stöd oss

Bankgiro 859-8542

Kids of Uganda är ett barnhem som drivs helt med hjälp  av stöd från vänliga själar såsom du själv. Vi håller just nu på att bygga upp barnhemmet, men behöver hjälp för att kunna bli klara med byggnationen, vilken vi beräknat ska vara klar senast i slutet av januari. Just nu håller byggarbetare på att sätta in fönster och dörrar, samt bygga en latrin. Nästa vecka ska vi även sätta igång med köksbyggnaden med tillhörande lerugn som Matilda och Annika ska hjälpa oss att bygga.

Budget för byggnationen

5 fönster (inklusive glas och galler): 1,5m UGX = 3900 SEK

2 ytterdörrar och 4 innerdörrar: 1,1 mUGX = 2860

Golvplattor: 1,5m UGX = 3 900 SEK

Innertak: 1,5m UGX = 3 900 SEK

Väggspackel och färg inomhus: 1,5 mUGX = 3 900 SEK

Väggspackel och färg utomhus: 1m5 mUGX = 3 900 SEK

El + elstople: 2,5 mUGX = 6 500 SEK

Köksbyggnad med gasolspis och lerugn: 1,5 mUGX = 3 900 SEK

Latrin + duschbås: 750 000 UGX = 1950 SEK

Lön till byggarbetare: 1m UGX = 2600 SEK

Totalt: 37 310 SEK

(Beloppen är beräknade på en växelkurs där 1 000 UGX = 26 kr)

Så småningom hoppas vi även kunna bygga en solcellsanläggning för att inte behöva vara beroende av Ugandas opålitliga elnät, installera stuprör med en anslutande vattentank så att vi kan samla in regnvatten för att använda för tvätt och disk, och sätta upp en mur runt tomten.

All din hjälp är ovärderlig för att barnen ska kunna flytta in i januari. Tänk på att många bäckar små leder till mycket i slutändan – så även de minsta belopp räknas!

HIV-flicka

Jag var ju volontär i Bubulo innan jag åkte ned nu för att skriva min uppsats och bygga upp barnhemmet. Det är två andra tjejer som är här och jobbar i samma projekt som jag var med i. Hon som jobbar i min förra skola, Mayenze Primary School, heter Matilda och är en helt fantastisk tjej. Hon flyttade till Sverige från England med sina föräldrar när hon var 13 – så hon talar både perfekt engelska och svenska. Hon är dessutom sjukt smart, har toppbetyg och TACKADE NEJ till en plats på läkarprogrammet i Göteborg för att kunna åka till Uganda. Men hon kommer antagligen komma in nu till våren, så hon kan börja läsa till läkare i januari. Sen vill hon antagligen jobba endel med Läkare utan Gränser eller liknande organisationer, så hon är inte bara smart – utan en fin medmänniska som vill hjälpa andra!

Vi gick ett gäng för att gå och titta på byggnaden där vi bygger barnhemmet. Matilda och hennes volontärkompis Annika ska hjälpa till att bygga köket med tillhörande lerugn, så de ville se vart det skulle vara och så. Då fick vi syn på en liten smutsig flicka med de mest smutsiga kläder jag sett på länge. Ingen kan ha badat henne på ett bra tag. Matilda tog denna lilla själ till sig och ville skaffa kläder till henne från de skänkta kläder de hade med sig från Sverige. Hon gick tillbaka till guesthouset medan vi andra lekte lite med barnen som bor runt om. När Matilda kom tillbaka med en fin lila klänning och en assöt mumin-tröja bestämde vi oss för att tvätta henne innan vi satte på henne nya kläder. Så vi fick låna en balja och tvål och tvättade av henne innan vi satte på henne nya kläder.

Flickan var mycket snuvig, hostade och hade sårskorpor på kroppen. Matilda uppmärksammade att detta är starka tecken på att hon har HIV.. eller AIDS. Hade hennes båda föräldrar varit döda hade hon varit ett självklart fall för barnhemmet. ”Problemet” är att hennes pappa dock är i livet, så i våra regler räknas hon inte som föräldralös och kan därför inte flytta in i barnhemmet. Många barn som har en förälder lever dock värre än de som faktiskt inte har några föräldrar, så det känns tufft att just nu behöva lämna henne i sin pappas vård. Det är ju uppenbart att han, som själv är en alkoholiserad förvirrad typ som knappt kan ta hand om sig själv, inte klarar av att sköta henne. Men vi lyckades iallafall göra något för detta stackars barn! I början kommer barnhemmet enbart ta barn som inte har någon förälder i liv, men om vi expanderar får vi se om vi kan ta barn vars ena förälder dött och den andra inte kan ta hand om den (vilket i Uganda är en orphan).

/Cecilia

Wekesa John

Ni kommer ihåg den föräldralösa pojken jag hittade? Han höll hela tiden fast vid sin historia om att han var föräldralös yngling från Bududa, där det varit landslides och flera hundra människor har dött de senaste åren. Efter att jag och Rose pratat med varenda människa vi visste hade något med Bududa att göra – borgmästaren där och andra diverse högt uppsatta typer (som visade sig vara all words, no action), lastbilschafförer, affärsmän plus att ha en efterlysning av föräldrarna i radion, lyckades vi få fram endel information. Vi sa dock inget av detta till Wekesa, eftersom vi var rädda att han skulle fly igen om han visste att vi försökte söka efter hans föräldrar.

Vi fick reda på att alla som bodde i Wekesas område i Bududa hade fått land och hus i västra Uganda, eftersom detta område var i riskzonen för landslides. Vi kunde inte förstå hur Wekesa hade blivit lämnad kvar. För några dagar sedan fick vi dock kontakt med en man som kände en man som hade samma namn som den man Wekesa sa var hans döde far. Mannen ringde och sa att han skulle komma dagen efter och hämta Wekesa. Vi var lite skeptiska, och när han inte kommit på tre dagar hade vi nästan glömt bort det. Helt plötsligt när jag står och pratar med lokala timmerhandlaren om min uppsats, så kommer det en timid man fram och försöker hälsa på mig på lugisu. Jag tror först att det bara är någon som vill hälsa på den lokala kändisen (alla vet vem muzungun Nekesa Cissy är!), men efter några sekunder inser jag att jag känner igen denna människa. Han säger att han är Wekesa Johns pappa. Då slår det mig vad otroligt lik sin pappa Wekesa är och det är därför jag kände igen mannen. Så det var yttersta beviset att de faktiskt var släkt.

Wekesa själv hade fått malaria dagen innan, så jag tog pappan till lokala kliniken som ligger på samma gård, där Wekesa ligger och får dropp med malariamedicin och antibiotika. Hade min pappa (som jag dessutom sagt till alla var död) kommit inklampandes efter att inte ha sett honom på flera månader hade jag nog fått världens chock. Wekesa däremot bara tittade på honom och sa hej som om de setts senast för 10 minuter sen. Pappan berättade att Wekesa flyttat med familjen upp till västra delarna. Wekesas var dock hans första son och han var inte gift med mamman, så hon hade en ny man nu och Wekesa blev lämnad hos sin pappa. Styvmamman hade dock slagit, missbehandlat honom och inte gett honom mat. Pappan bor inte med familjen, precis som de flesta män på den ugandiska landsbygden, utan jobbar i en annan stad. Han insåg dock att sonen inte behandlas bra av sin nya fru (som han har tre andra barn med), utan skickar Wekesa till öst (i Bududa igen) för att bo med sin farbror. Det är dock oklart vad som hänt där, men tydligen har Wekesa missbehandlats ännu värre här. Så det gick så illa att han flydde för att bo med gatubarnen i den större staden Mbale, precis som han sa till oss.

När jag frågade hur länge han sovit utomhus, vilket han gjorde när jag hittade honom, så svarade han tre år. Jag trodde därmed att han varit själv på gatan i tre år. Men han svarade bara tre år eftersom hans styvmamma låtit honom sova utomhus. Han hade i själva verket bara varit ute på vägarna i mindre än en månad när jag hittade honom. Jag var dock väldigt noga med att pappan inte fick ta tillbaka Wekesa till sin styvmamma i väst, för då blir det bara samma sak igen. Men pappan skulle ta honom till farmorn som bor vid Bududa. När jag sa till Wekesa att han skulle till sin farmor och frågade om han ville det blev han jätteglad! Så jag tror att farmorn kommer behandla honom väl. Blir han inte behandlad väl kommer han komma tillbaka till oss, vilket är något problem i sig eftersom vi nu vet var vi kan hitta hans pappa – men jag är riktigt rädd att han blir dödad på vägen hit och att de bara kastar undan kroppen. Så jag hoppas han trivs hos sin farmor. Jag krävde även att pappan skulle komma tillbaka först nästa dag så Wekesa fick bli helt frisk från sin malaria.

Efter att vi tagit hand om denna lilla kille i tre veckor varje dag var det riktigt konstigt att ”ge bort honom till en främling”. Jag vet ju att det är hans pappa och att han kommer ha det bra. Han var så himla glad sista dagen. Det måste varit stort för honom att hans pappa letade upp honom och reste över hela landet, från längst i väst till längst i öst för att hämta honom. Men mitt hjärta gör fortfarande ont när ja tänker på honom och jag lyckades inte hålla tillbaka tårarna när han gick. Jag hoppas Wekesa kommer få det bra hos sin farmor, och jag tror faktiskt det.

Det känns dock väldigt coolt att ha räddat en pojke från gatan, tagit hand om honom trots att folk rådde mig att kasta ut honom, se honom utvecklas från en skygg och nedtryckt pojke till ett skrattande och lyckligt barn på bara tre veckor. Att sedan lyckas hitta hans familj och kunna återföra honom med sin pappa var ovärderligt. Jag blir lycklig bara av att se Wekesa lycklig. Så jag är glad att vi lyckades hjälpa honom!

/Cecilia

Kids of Ugandas webshop är lanserad!

Årets julklapp 2012! Vem vill ha strumpor i julklapp när man istället kan ge ett föräldralöst barn i Uganda ett drägligare liv?

Nu har Kids Of Ugandas webshop blivit lanserad, vilket innebär att du kan ge ett bidrag till barnhemmet och få ett fint gåvobrev att ge bort till någon du tycker om.

Till webshopen –>

/Amie, webmaster

Hemlös pojke

Jag är ute på fältet vid våra hus, där jag och barnen brukar leka på eftermiddagarna. Jag och kanske 10 av mina fina barn leker, skrattar o jollrar med grannens ettåring Marcie. Vi tävlar om vem hon tycker om mest. Det är så gulligt hur bra unga pojkar är med småbarn här. De får lära sig tidigt att ta hand om varandra, något man i Sverige knappt lär sig förrän man får egna barn. Jag ser en pojke jag inte känner står och tittar på oss från det stora trädet. Han ser ganska sliten ut och jag tänker att han måste komma från någon av småbyarna i bergen – de är inte som alla andra (tycker det sofistikerade byborna av Bubulo, haha). När man pratar om dåliga saker som händer, om folk som använder barnoffer, är kannibaler eller folk som lever i leran som djur, då är det alltid folket från småbyarna i bergen de refererar till. Jag tänker inte mer på pojken utan härjar vidare. Dagen går och det blir kväll. Där jag bor i Uganda blir det becksvart varje dag kl 6.45ish, som om någon helt plötsligt drar ned en rullgardin. Det beror på att vi bor i stort sett på ekvatorn – så det blir mörkt respektive ljust jättesnabbt, medan det i Sverige är skymning i flera timmar på somrarna.

Jag hör Rose ropa att middagen är färdig. Precis då berättar av pojkarna berättar att pojken som vi sett innan inte har några föräldrar. Suck tänker jag. Det är många som försökt tvinga på mig barn efter de fått reda på mina o Rose planer om att starta ett barnhem.  Jag går närmare honom för att prata med honom. Det är becksvart ute, men i ljuset från ytterlampan ser ja att hans hår är gråvitt, ett starkt tecken på undernäring. Han är smutsig. Han har slitna kläder o skor. Barnen berättar att han sover utomhus för han är hemlös och inte har nån som tar han om honom. Mitt hjärta krampar till. Jag tog honom i handen och frågade om han va hungrig. Sen tog ja honom till köket och gav honom hälften av min portion av potatis och kött samt vatten.

Jag börjar fråga honom frågor (på Lumasaba, han pratade inte engelska). Var han kommer ifrån, vad han heter, var han går i skola, var hans föräldarar är, var han fått sin jacka ifrån, var han sov igår. Det han berätta var att han är från Bubuda. Han föräldrar dog båda i jordravinen (landslide) som skedde 2010. Deras hus försvann i ravinen. Han har inte haft nått hem sen dess. Men när Rose frågar honom säger han att hans föräldrar bor i en by utanför Bududa. När vi senare frågar honom är de döda igen. Det är hela tiden olika bud, vi får alltid olika versioner. Så det är jättesvårt att veta om han är föräldralös eller inte..

Vi frågar honom var han var påväg. Han är påväg till Mbale, den större staden i vårt område. Där säger han att han ska bo med gatubarnen. Han är helt ensam. Han sa att han blivit bortjagad av sina ”kompisar”. Så han haltar nu för han slog benet när han ramlade när de jagade honom. Han hör dessutom väldigt dåligt och viskar när han pratar. Sjuk blyg är han också! Efter att ha spenderat tid med honom nu har vi märkt att han socialt inte hänger med, men han kan skriva o läsa. Så han kanske har nått lättare funktionshinder som gör att han inte är lika utvecklad socialt som jämnåriga. Han är liksom lite konstig, men jag försöker få de andra barnen att acceptera honom och jag har med honom överallt.

Efter mycket om och men och efter att ha pratat med i stort sett alla officiella typer som finns i Manafwa och Bududa distrikt vet fortfarande ingen var han kommer ifrån. Han själv vill inte/kan inte berätta var han är ifrån. Så vi har beslutat att under tiden vi letar efter släktingar till honom så ska jag ta hand om honom. Så han sover hos en granne, men äter mat och umgås med mig hela dagarna. På måndag ska jag ta honom till sjukhuset för att kolla upp hans dåliga hörsel, hans rödsprängda ögon och hans haltande ben. Han är som ett litet barn som inte kan ta hand om sig själv, trots att han är 14 år. Är så himla svårt. Jag vet inte om han är föräldralös, bortjagad eller om han rymt. Han berättar inte. Så just nu försöker jag få honom att lita på mig. Vissa tycker jag är jättefin som hjälper honom, medan andra tycker jag ska jaga iväg honom för att han är annorlunda. Men jag har inte hjärta att jaga iväg honom. Om vi skickar honom mot Bududa som han kom ifrån – då kommer han bara gå runt på vägarna igen. Och folk här kan vara så elaka mot människor som är annorlunda. Nån kan slå ihjäl honom med påkar eller machete, och ingen skulle sakna honom eller leta efter honom..

Igår när jag och pojkarna lekte med honom började han öppna upp, le och skratta, Mitt hjärta smalt. Han har så sött leende med glugg mellan framtänderna. Han är så glad nu. Så fort han ser mig så ler han. Och om vi frågar honom var han vill åka nu, så säger han att han vill stanna här med mig. Jag vet inte om någon någonsin har tagit hand om honom på samma sätt som jag gör nu.

Jag och Rose har beslutat att om det visar sig att han är föräldralös ska vi ta in honom på barnhemmet. Men huset är ju inte färdigt än. Tiden får visa vad som sker. Vad jag vet är att jag kommer kämpa med näbbar o klor för att de inte ska jaga iväg honom eller skicka honom ensam till Bududa! Han förtjänar ett bättre liv än så!

Att åka hem

JAG KAN INTE FATTA ATT JAG ÄR TILLBAKA!!! Lr snarare så kan ja inte fatta att ja någonsin åkte, allt är som vanligt. Alla människor är fortfarande här. Vi gör samma saker. Jag älskar mitt liv här och alla människor så otroligt mycket. Det krampar till i mitt hjärta när ja tänker på att ja ska behöva åka härifrån i januari… igen.. Dagen jag åkte härifrån efter att ha bott här i sex månader va nog värsta dagen i hela mitt liv (förutom dagarna då min morfar dog respektive begravdes). Jag grät.. Ja inte bara grät. Ja va helt förtvivlad. Ja ville verkligen inte åka! Men i Sverige väntade verkligeten och universitetet. Jag grät i stort sett i två hela dagar för att ja skulle åka. Ja hade solglasögon konstant för att folk inte skulle se mina svullna och rödgråtna ögon. När vi satt oss i bilen som skulle ta oss till flygplatsen (en kompis hängde med dit som moraliskt stöd) storbölade jag i två timmar innan ja kunde samla mig. Ja kunde inte sluta gråta. Ja trodde mitt hjärta skulle krossas. Sen när jag kommit hem kunde jag knappt prata om Uganda utan att börja gråta. Jag saknade det så mycket! Så det känns så himla bra att vara tillbaka! Samtidigt som ja får lite panik vid tanken på att behöva åka härifrån igen. Egentligen vill ja ju stanna här. Så fort ja kommer hit blir ja inne på att gå på universitetet o läsa master i Nairobi eller Kampala. Då kan ja komma hit till Bubulo hur ofta jag vill! Men utbildningen är inte samma klass som hemma. Så ja va även inne på att läsa African Studies i Köpenhamn. Man läser ett år, sen en termin praktik o en termin masteruppsats. Så det sista året kan ja spendera här i Afrika ändå. Så jag behöver bara vara ett år i Köpenhamn. Jag tror ja kan överleva ett år.. O nu när vi startar barnhemmet så kommer ja ju åka hit en massa ändå. Så Bubulo kommer inte bli av med mig i första taget, haha. Jag hoppas och önskar att alla ni hittar en plats på jorden som ni älskar lika mycket som jag älskar Bubulo. Det är det bästa som finns att verkligen vara riktigt lycklig nånstans!

Nekesa Cici is back!

OMG!!! ITS NEKESA CICI!!! YOU ARE BACK!!!

Detta hörde jag av nästan varenda människa de första dagarna här i byn. De som känner mig bäst visste ju såklart att jag skulle komma tillbaka nu. De andra blev minst sagt förvånade. Jag har alltid sagt att jag ska komma tillbaka inom ett år. Men det var tydligen inte många som egentligen trodde på mig. Men tji fick dom – jag är tillbaka. Men de i byn vet hur mycket jag älskade livet här. Det är inte många som vet vem jag är. Varenda dag går jag och mina ”bodyguards” runt vid byns marknad, leker på fältet vid huset eller går o badar i floden. Så eftersom jag är ute o rör mig hela tiden så träffar jag på så mycket människor.

Mina bodyguards, som de själva kallar sig, är ett gäng på fem pojkar i åldrarna 12-19 år. Sezi, Peter, Silver, Jesper och Derek. Detta är mitt kärngäng som jag gör allt med! Sen är det massor av andra barn i byn såklart som jag hänger och leker mycket med. Min kamera gick dock sönder innan ja hann ta ett endaste foto, men efter ja vart i Kampala o köpt en ny kamera ska ja lägga upp fina bilder på alla mina älskade vänner här i byn! Så länge får ja lägga upp de få bilder vi har från förra året, Geraldines bärbara dator med alla bilder blev ju stulen sista helgen här.

Projektledare för fundraiser

Spritter det i benen på dig av energi? Är ditt huvud fullt av kreativa idéer som du vill förverkliga? Brinner du för att hjälpa andra – kanske föräldralösa barn i en fattig by i Uganda? Bor du i Göteborg?

Du kanske är perfekta personen på posten som projektledare för Kids of Ugandas fundraiser i början av 2013. Omfattningen på eventet beror på dig som projektledare, men vi ser gärna att det är ett tydligt Afrika-tema! Vi ser även gärna att projektledaren har som mål att tillsätta en projektgrupp för att kunna göra evenemanget extra bra.

Är du intresserad eller har frågor kan du maila oss på kidsofuganda@gmail.com!

Volontärer

Jag har riktigt goda nyheter! Två volontärer har bokat sina flyg för att komma till Bubulo och hjälpa till med uppbyggandet av barnhemmet. Vi kommer nu i början mest gräva i åkrarna för att kunna börja odla mat till barnhemmet, hjälpa byggarbetarna och möjligtvis investera i några djur. Men prio ett år åkrar och färdigställa byggnaden.

Jag kommer ju dessutom skriva min uppsats när jag är där nere, så mellan 8-16 kommer jag sitta i ett kontor och skriva för brinnande livet. Om jag är konsekvent med detta och jobbar på lika effektivt som jag brukar så kan jag vara ledig på kvällar och helger (vilket är en bedrift då många jobbar dygnet runt med sina uppsatser). Så all övrig tid kommer gå till att bygga upp barnhemmet. Men byggarbetarna kan ju såklart jobba utan att vi står där och övervakar dem. Amie kommer också skriva på sin uppsats, så hon kommer vara med mig. Louise däremot kommer antagligen även jobba på en skola i området när hon inte jobbar på Kids of Uganda-barnhemmet.

Detta är Amie, min bästa vän under mina barndomsår i Säffle och dessutom en av de smartaste personer jag känner! Hon bor nu utanför London och jobbar på ett galoppstall samtidigt som hon läser en kandidat i psykologi och pedagogik på distans från Sverige. Amie har varit i byn Bubulo innan under ett projekt på gymnasiet. Hon har även varit i Ghana på ett projekt med hästar och åsnor. Det ska bli riktigt kul att ha med Amie under uppbyggnaden av barnhemmet! Extra kul är det att hon sitter med i Kids of Ugandas styrelse och har varit till mycket stor hjälp under starten av projektet, med massa tips och goda råd!

Detta är Louise! Vi satt med i kårledningen på Handelshögskolan i Göteborg samtidigt under 2010 och hon är en av de roligaste personer jag känner. Jag har aldrig en tråkig stund när jag är med Louise! Hon är precis färdig med sin kandidatexamen och har massa ledig tid innan hon börjar sin master – tid som bäst spenderas i Uganda 😉

 

 

Jag är så nöjd att två så engagerade och drivna tjejer vill hjälpa till att starta upp barnhemmet. Kommer gå lättare när de är med mig där nere och hjälper till! Och det kommer vara roligare 😀