Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Lekplatsprojeketet är åter i rullning

I somras startade byggnationen av en lekplats i Bubulo. Lekplatsen är ett samarbetsprojekt mellan Lekare utan gränser och Kids of Uganda med syfte att skapa en lekplats för alla, miljöanpassad efter hur barn leker här i Bubulo. Lekplatsen var till hälften byggd när jag anlände hit och jag ser med glädje fram emot att färdigställa projektet. Arbetet har nu återupptagits och jag hoppas innerligt att nästa del står klar i slutet av nästa vecka. Detta är som sagt ett hopp och en önskan då arbetet från och till har karaktäriserats av uteblivna möten. Den del som står på tur för att byggas är en scen som skall kallas ”Mount Elgon”. Mount Elgon är regionens högsta berg och det 17:e största på kontinenten Afrika. Tanken är att barnen skall kunna ha uppträdanden och leka rollekar på denna scen. När denna står klar är det endast en del som saknas. Så håll nu tummar och tår för att lekplatsen står klar snart.

Kramar Louise

Så här ser lekplatsen ut än så länge.

Så här ser lekplatsen ut än så länge

 

Material till lekplatsen

Material till lekplatsen och en kossa vilandes i gräset

 

Städ, tvätt och mystiskt hönsbajs

Energin var på topp imorse! Lakan drogs ur för att tvättas, järnporten öppnades för vädring och kvasten hämtades för sopning. Sopandet bemästrade jag fint, likaså badrumsstädningen. Det där med att tvätta tyckte Joyce inte riktigt jag var lika bra på. Efter att ha studerat mitt arbete och försökt verbalt förklara hur jag skulle göra gav hon upp och kom och visade mig. Jag anser mig nu till och med fått in tekniken. Först gnugga eller kanske mer slå på ett speciellt vis i första tvättbaljan. Skölj och gnugga med ännu mer tvål i den andra, skölj i tredje, vrid om och upp på sträcket. Snyggt! När jag kommer tillbaka till mitt nystädade rum hade en höna hittat dit. Jag föste ut den och i förmodad nervositet lade hon en fin diarrépöl mitt på golvet. Tur att det fanns toapapper. Efter att ha gjort golvet och mig iordning satt jag på stentrappan och åt frukost i Roses sällskap. Robert säger något om smutsig rumpa. Jag svarade att jag vet att jag blir lite smutsig när jag inte sitter på en stol. Han försökte igen och jag tog ansats för att sopa bort smutsen med handen. Det skulle jag inte gjort. Hönsbajs över hela skinkan. Och på ryggsäcken. På handen. Suck. Den mystiska frågan är vart bajset egentligen kom ifrån. Det satt alldeles för högt upp för att jag skall kunnat sätta mig i det. Det blir för oss en obesvarad fråga. Passar på att visa hur jag bor här nu med när det är nystädat och fint 🙂

Ha en fin dag allihopa!

Kramar Louise

 

Mitt rum och kreativa garderobsläsning :)

Mitt rum och kreativa garderobsläsning 🙂

 

Badrummet

Badrummet

 

Badrummet

Badrummet

 

Frukost innan hönsbajs överallt.

Frukost innan hönsbajs överallt.

 

Fint handtvättade lakan.

Fint handtvättade lakan.

 

 

 

Stressat inlägg

Åh! Nu blir jag superstressad! 2% batteri bara! Elektriciteten försvann igår och har fortfarande inte kommit tillbaka. Därav inget blogginlägg igår. Har ett skrivit men det var ingen bra dag igår så jag tror vi hoppar det. Denna dag började i stort sett i tårar och nu efter intervaller och framgång i Lekplatsprojektet har jag aldrig mått bättre. Inte så bra bilder men oj vilken härlig träning. Mötte också en fågelskrämma på styltor på vägen. Alla var mycket roade när jag skakade hand med honom 🙂

Kramar Louise

image

image image image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Terminstartsprepp

Tredje och sista terminsstarten avlöper imorgon. Skor har putsats, pennor och block inhandlats och resterande kronor vänts för att kunna köpa det absolut nödvändigaste till barnen. Skoldagen ter sig lite olika ut för dem. Jacob, Obama och Brenda går i småskolan. De knallar hemifrån klockan sju på morgon och kommer tillbaka för lunch efter skoldagens slut runt klockan ett. Doreen, Joel, Edward och Andrew har mycket längre skoldagar. Alarmet ringer klockan 05.00 och de slutar först ett halvt dygn senare. Oftast hungriga på en andra lunch. Speciellt de dagar gymnastik står på schemat. Rose och jag sitter denna afton och styr med den ekonomiska redovisningen för barnhemmet. Barnen är utanför och har besök av ett par kompisar. De skrattar hysteriskt och efter en stund kommer Joel in och visar vad som gett upphov till munterheten. Jag vet inte hur många foton som knäppts med kameran, men om skolan inte går vägen finns stora potential både på catwalken och inom cirkuskavalleriet. Nu förbereds det sista och kanske det mest viktiga inför morgondagen. Passionsfruktsjuicen.

 

Kramar Louise

 

Photo session à la Edward, Doreen och Joel

vfgggg

Kompisen Peter med Obama och Jacob

gggg

Högst osäker men tror att detta är någon slags lek.

I stort sett alla foton hade lite halvdan skärpa.

Hälften av alla bilder var suddiga…

 

Så har lovat att lära hur man ställer in skärpan.

Så har lovat att lära hur man ställer in skärpan 🙂

 

kkk

Obama och Brenda på var sitt höftben efter middagen.

Planteringslördag

Lördag. Flås, flås, hej, flås, mulembe, hello. Morgonen började med en löprunda. Första löpet sedan jag anlände och det brände gott vill jag lova. Hemma bjöds det på frukost och Doreen och jag signade upp för disken efteråt. En diskade, en sköljde. Joel städade köket och Jacob gjorde oss gladlynt sällskap. Allt ackompanjerat av musik. Vi började prata om favoritfrukostar och Doreen berättade att hennes favvis var chapati medan Joel föredrog te vilket Jacob instämde i. När vi var klara gick vi till baksidan av gården och fann Brenda, Obama och Edward i full färd med plantering av ett ananasträd. I somras hade de även planterat ett apelsinträd, ett mangoträd, något jag inte riktigt helt förstod och ytterligare ett ananasträd. Andrew ägnade sig åt att försöka laga sina flipflops. En mysig och produktiv förmiddag om jag får sammanfatta det hela.

Kramar Louise

Födelsedagsmärken

Andrew lagar sina flipflops och vi andra räknar tår och inspekterar varandras födelsemärken.

 

Doreeen planterar ananasträd

Doreen planterar ett ananasträd.

Tea Time

Alla som känner mig vet att te är en viktig del av mitt liv. Det är först på senare tid jag verkligen har kommit att uppskatta en god kaffe. Detta då jag inbillar mig att jag inte tål koffein. Fakta är dock att det är mycket mer koffein i svart te än i kaffe så antingen är jag en liten mytoman eller bara föredrar väldigt svagt te. Med mjölk. Och om pappa fick säga sitt, att alltid lämna jättemuggen halvfull. I alla fall, idag sprängde huvudet efter en lång dag på kontoret och ett evighets väntande på ett möte som aldrig blev av. Te. Det enda som for runt i skallen var: jag måste ha te. Väl hemma var jag ensam på gården och skulle, skäms ju nästan över att säga det, för första gången tillaga mitt eget te. Jag måste dock inflika att detta beror absolut inte på lathet utan att Michael och Rose inte låtit mig göra det. Kanske förstod de redan från början att jag är en liten vimsmaja. Trots Roses förmaning om att inte dricka teet jag köpt då det inte är bra, snarare en kemikaliebomb, kunde jag inte hålla mig ifrån det. Jag satte på kokkärlet på den rostiga lilla elplattan, hämtade mig en keramikmugg i den röda baljan och sökte därefter en sked med blicken. Jag öppnade vad jag trodde var ett köksskåp och såg förvånad en höna ligga och kura därinne. Kanske på sina ägg. Där stod också den blå hinken för bestick och matredskap. Jag fann den eftersökta skeden, stängde om hönan, och satte mig slutligen för att dricka mitt te. Det är verkligen annorlunda här. Inte annorlunda på negativt sätt, bara annorlunda helt enkelt.

Kramar Louise

 

hhh

Gubben i lådan eller snarare Hönan i skåpet.

 

hhh

Tuppen poserar fint bland sina damer.

 

 

Ritande och brunnsbesök

Nu har jag äntligen träffat alla barnen här. Stora som små. Det är fantastiskt hur man kan ty sig till så många så snabbt. Eftermiddagen bestod av ritande med barnhemmets yngsta, Obama, Brenda och Jacob. Samtliga fick varsin sida att smycka i min kalender. För att hitta inspiration sökte vi bland de ting som fanns omkring oss. Och vad barnen lärt sig i skolan under dagen. Det blev, blommor, hus, mangoträd, jericha, paraply, kycklingar och kvastar bland annat. Obama var sedan noga med att rätta bilderna och därför sattes en bock för varje målning. Detta efterföljdes av en promenad hand i hand med Obama och Jacob för att se hur det stod till med brunnen som Kids of Uganda borrade under slutet av förra året. Det har uppenbarats för mig att hämta vatten inte bara är en syssla utan ett högst social tillställning. Barnen leker och skratten ekar från såväl vuxna som barn. Min nya morgonrutin består numera av vattenhämtning direkt när jag vaknar. Och redan har jag fått brunnskompisar. Vi skrattar åt mina försök att lära och uttala det lokala språket, föreställer oss snö i ugandiska landskapet och hjälper varandra att fylla på våra jerichans. Min tidigare icke-existerande morgongymnastik har ersatts med en solig, glädjefylld morgonträning i form av tunga lyft, snabba steg och magkramp av alla skratt. Brunnen såg i alla fall ut att må fint och vi gick därför ned till fotbollsplanen intill Manafwa River och roade oss med de andra barnen.

Kramar Louise

 

Jacobs teckning.

Jacobs teckning.

 

Brendas teckning.

Brendas teckning.

 

Obamas teckning.

Obamas teckning.

Chapati

Godmorgon världen. Denna morgon vaknade jag återigen av fågelsångens retfulla melodi och den svaga doften ev eldrök. Då jag kom ut på gården satt Michael, barnskötaren här på barnhemmet, och några av barnen och bakade bröd. Rättare sagt, Michael bakade och barnen tittade längtansfullt på. Brödet som knådades, kavlades och stektes i olja på en liten kolspis kallas chapati. Jag blev själv förväntansfull då chapatis var en av de första smakupplevelser jag hade då jag anlände till Uganda. Kanske var det inte brödet i sig som var i fokus utan miljön runt omkring. Astrid, den tidigare praktikanten hade vid vårt första möte nämligen förmanat mig om att inte äta något kött när taxibussen, som skulle ta mig från huvudstaden Kampala till Mbale, skulle stanna för mat. Stanna för mat är en vag beskrivning. Att sitta hopklämd med tre män i för mycket kläder på ett tremannasäte är lika med längtan efter en bensträckare från att motorn startar. Men där bensträckaren såg jag inte röken av. Matpausen bestod istället av en abrupt sväng till motsatta sida av vägen med matförsäljares händer instuckna genom taxibussens fönster. Det viftades med drycker, kycklingklubbor, söta bananer och bröd. Med Astrids ord i bakhuvudet klippte jag stressat en påse, med vad jag då inte visste var chapati, fumlade med pengarna och vi var iväg igen. Efter några minuters mumsande och diskuterande med mannen bredvid mig sa det krasch och en motorcykel hade kört in i oss bakifrån. Det fördröjde oss inte utan vi körde raskt vidare medan personerna intill vägen tog han om motorcykelpassagerarna. Så mitt första möte med chapati kommer jag nog bära med mig en lång tid framöver.

Om ni är sugna på att själva ta ett bett av en Ugandisk chapati så delar jag med mig av ett recept. Rekommenderat är att kanske försöka göra upp en eld och någon slags stekanordning ute bland färgsprakande höstlöv för att få till den där mysiga höstkänslan. En kopp te eller varför inte en varm choklad. Hösten är sannerligen min favoritårstid. Ät och njut.

Kramar Louise

Chapati 6 st

2,5 dl vetemjöl

1/2 tsk salt

1 tsk olja

ca 12 dl vatten

Värm vattnet till fingertemperatur och lägg sedan i salt. Blanda ned mjöl och olja till en smidig deg. Blanda ned mjöl och olja till en smidig deg. Dela degen i sex bitar och kavla dem runda. Stek sedan i  en oljad panna och fyll på med olja under tiden om det behövs. När de har blivit lite brunfläckiga så är det bara att hugga in.

 

Degknyten som skall komma att bli chapati.

Degknyten som skall komma att bli chapati.

 

Oljepyfyllning

Michael står för baket medan barnen tittar på.

 

Chapati tillagas på barnhemmets kolspis.

Chapati tillagas på barnhemmets kolspis.

Första dagen på veckan

Igår var ingen vanlig dag i Mbale då det var startskottet för den tidigare premiärministern Amama Mbabazis valkampanj inför presidentvalet 2016. Detta hade jag dock ingen aning om när jag skumpade iväg tillsammans med Rose, Roses son Robert och fem män mot staden för att, vad jag trodde, göra lite ärenden. Besöket som jag förväntade bli kort och effektivt blev ganska tålamodsprövande då jag kom hem 11 timmar senare. Resan berikades dock med ett flertal intressanta utbyten och möten som vägde upp det hela. Jag och Robert lärde känna väldigt bra medan vi sprang runt i Mbale för att hitta SD-kort, telefonladdare, och annat vi kom på att fördriva tiden med. Jag fick också äran att möta Adja, Roses auntie. Vi var så där olika men förstod varandra på ett sådant där plan som är svårt att sätta fingret på. En fantastisk människa som jag med stor glädje ser fram emot att träffa igen. Jag kom även i kontakt med en av Mbabazis livvakter som berättade att de nu skulle turnera runt i landet, från öst till väst, och att presidentkandidaten egentligen var här för ett möte men såg tillfället att skapa en god relation till befolkningen i området, att marknadsföra sig.

En medelålders kvinna skrattade lite åt det hela och tror Mbabazi ställer upp eftersom han känner sig kränkt efter att ha blivit avsatt i september förra året av nuvarande presidenten, Yoweri Museveni. Hur som helst var det otroligt roligt att se ett sådant engagemang från den publik som var där för att lyssna och jag ser med spänning fram emot att få ta del av valrörelsen inför det kommande valet 2016.

Kramar Louise

valtal1

Människor i alla åldrar var samlade för att höra Mbabazi.

 

valtal2

Fullt med folk som ville se.

 

 

 

 

 

 

 

glad publik

Glada pojkar på väg mot valkampanjen.

 

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2