Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Kids of Uganda bygger lekplats i Bubulo

Nu är det snart ett helt år sedan två representanter från organisationen Lekare utan gränser besökte Bubulo. De undersökte hur barnen här leker och vilka behov som de behöver få uppfyllda på sin alldeles egna lekplats. Projektet är ett samarbete mellan Kids of Uganda och Lekare utan gränser och kommer vara tillgänglig för alla barn i byn.

Nu kan vi med stolthet säga att bygget av denna lekplats har påbörjats nästan ett år senare. Det har varit en lång process som involverat många personer och än är vi inte i hamn, men vi är en god bit på väg. Från inspirationen som inhämtades i Bubulo utvecklades ritningar av en lekplats som skulle kunna ge barnen här en utvecklande plats att leka på. Det är dessa ritningar som nu ligger till grund för bygget av lekplatsen. Ritningarna består i huvudsak av fyra olika delar. Vi kallar den ”Sugar Canes” som ska efterlikna ett sockerrörsfält, ”Manafwa River” som efterliknar floden, ”Mount Elgon” som är en scen döpt efter berget i närheten och sist men inte minst ”The City” som är en sammanfattning av Bubulo i barnstorlek.

lekplatsen2

Processen har redan pågått under en längre tid för att nu ha fört oss till det stadium vi befinner oss i med projektet. Vi har dividerat om var lekplatsen bör byggas. Det finns oerhört mycket att ta hänsyn till när du ska planera för en plats för barn att leka på, inte minst ur säkerhetssynpunkt men även ur tillgänglighetsperspektiv samt ljudperspektiv. Vi har nu tillsammans med Manafwa Town Council och Manafwa Distrikt kommit överens om en passande plats och vi har alltså påbörjat bygget.

Planen är att bygga del för del, vilket innebär att vi nu påbörjat ”Sugar Cane” och ”Manafwa River”-delarna. För att följa processen med bygget så häng med på praktikantbloggen!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Vi söker en praktikant för höstterminen 2015

PromenadKids of Uganda söker nu en praktikant för hösten 2015 som kommer att vara stationerad i byn Bubulo i östra Uganda. Du kommer fungera som vårt stöd i Uganda, för att övervaka verksamheten och driva organisationens arbete framåt. Du kommer även att rapportera och dela information till styrelsen, sponsorerna i Sverige samt jobba med marknadsföring genom sociala medier.

Du kommer bli mycket insatt i organisationen och kommer jobba nära både svenska styrelsen och vår personal i Uganda. Du kommer bli insatt i arbetsuppgifter som är typiska för NGOs över hela världen, vilket passar speciellt dig som vill jobba med bistånd och utvecklingsfrågor i framtiden.

Vi söker dig som är en handlingskraftig, initiativtagande och nytänkande individ med gediget intresse av biståndsfrågor. Det är meriterande om du har erfarenhet av bloggande, sociala medier och är intresserad av Afrika.

Dina arbetsuppgifter:

– Övervaka den ordinarie verksamheten i Uganda

– Projektleda ett eget utvecklingsprojekt

– Jobba med PR och marknadsföring genom vår blogg och sociala medier

– Bidra till ekonomisk redovisning av organisationens utgifter i Uganda

– Skriva rapporter till våra månadssponsorer om deras fadderbarn och fosterfamiljer

Du får:

– En erfarenhet för livet och en inblick i livet i en ugandisk by

– Erfarenheter av arbete inom en etablerad NGO

– Gratis kost och logi på vårt barnhem

Praktiken är oavlönad, omfattar hela höstperioden (önskvärt augusti-december) och genomförs på heltid. Du står själv för alla andra kostnader, inklusive resan till Uganda och försäkring.

Du söker platsen genom att maila CV och personligt brev till emelie.olsson@kidsofuganda.com senast 1 juli. I det personliga brevet vill vi även att du beskriver din syn på bistånd i Afrika.

Vi ser fram emot din ansökan!

 

Utflykt till floden

 

Tingvallaskolans Operation Dagsverke

Tingvallaskolan i Säffle har för andra året i rad skänkt sina insamlade pengar från Operation Dagsverke till Kids of Uganda. Mellanstadieeleverna har arbetat på olika organisationer och företag och fått en liten summa i ersättning, den gemensamma ”lönen” går sedan till ett välgörande ändamål. Genom arbetet har eleverna samlat in den imponerande summan 18 080 kr, som hela beloppet går till vår verksamhet i Uganda. Hälften av pengarna kommer att gå till vår fosterfamiljsverksamhet och hälften till Lekplatsprojektet. Kids of Ugandas ordförande Cecilia Khouma besökte skolan för att ta emot checken och tacka eleverna för sin insats. Elevrådsrepresentanterna Isa Jäger Berglund och Isak Sirén mottog överlämnade gåvan under en ceremoni på skolan. Vi är otroligt tacksamma för elevernas generositet och ansträngningen de lagt ner i sitt arbete. Deras dagsverken kommer göra stor skillnad för Kids of Uganda!

Tingvallaskolan och Cecilia Elevrådsrepresentanter överlämnar checken

Vi söker nya familjesponsorer

Logga svart transparent bakgrundKids of Uganda stöttar fosterfamiljer, som ger föräldralösa barn en kärleksfull och trygg uppväxt i en vanlig Ugandisk familj. Fosterfamiljerna tar redan hand om barnen och vill fortsätta ha dem som en del av familjen, men i och med sin ekonomiska utsatthet kan de inte ge dem vad de behöver. Genom vår fosterfamiljsverksamhet kan barnen stanna hos de människor som står dem närmast. Dessutom ser vi till att barnen vi stöttar går i skolan.

Nu behöver vi fler sponsorer till våra fosterfamiljer! Som familjesponsor får du rapporter om hur familjen du stöttar har det, hur det går för barnen och för familjens projekt etc. Naturligtvis med en massa härliga foton!

Stödet från oss går till hela familjen. Vår personal ger föräldrarna utbildning och råd till hållbara, långsiktiga investeringar som består och ger avkastning i längden. Exempel på vad våra fosterfamiljer har kunnat göra tack vare bidraget är att öppna restaurang, starta butik och börja med djuruppfödning av olika slag. De väljer själva vad de vill göra, och kan med vårt stöd utvecklas till framgångsrika entreprenörer som i sin tur bidrar till en sund ekonomisk tillväxt. Utöver detta arrangerar vi utbildningar och kurser i till exempel hälsovård, HIV, långsiktiga investeringar med mera. Det ekonomiska stödet från oss är tidsbestämt till två år, på den tiden hinner familjen bygga upp en verksamhet som lönar sig i längden och kan fortsätta försörja dem. Naturligtvis fortsätter vi stötta dem i deras verksamhet och ser till att familjen mår bra även efter att det ekonomiska stödet har upphört.

Att bo på barnhem är sista utvägen för barn som inte har någon annan. Att hjälpa utsatta barn att få växa upp i en vanlig, trygg familj är vår kärnfråga. Detta gör fosterfamiljerna till den viktigaste delen av vår verksamhet. Ditt stöd behövs och är otroligt viktigt!

test9Vill du bli sponsor? Skicka ett mail till Victor.hokpers@kidsofuganda.com eller skriv till oss på Facebook så får du veta mer. Vi har flera familjer idag som väntar på att få sponsorer och utan nya sponsorer kan vi inte heller stötta fler.

 

 

Åter i vardagen

Jag har nu varit hemma i drygt en vecka. Längtar redan tillbaka. Nu väntar en hel sommar utan ledighet. 

Att festen förra torsdagen skulle innebära en del mat var jag förberedd på. Om jag säger så här, jag har ätit mig proppmätt hundratals gånger. Ni vet när man blir så mätt att man måste vila efteråt. Mättnadskänslan efter matfesten var dock på en helt annan nivå. Jag har aldrig på riktigt trott att man kan dö av att äta, förrän i slutet på förra veckan då vill säga. Det var hur mycket mat som helst. Alla olika rätter jag provat i Uganda låg helt plötsligt på samma tallrik. En riktigt trevlig kväll och så god mat trots att jag förmodligen fick bristningar på magsäcken.

 

På fredagsmorgonen gick jag upp klockan sex för att vinka av barnen till skolan. Det kändes riktigt tråkigt att lämna dem efter så många dagar tillsammans.   Klockan tio åkte jag, Rose, Robert och Michael från Bubulo till Mbale. Riktigt roligt att Michael följde med för en gångs skull. Vi kom varandra riktigt nära på slutet, en riktig toppenkille.

Trettiofyra timmar senare klev jag in genom dörren hemma i Ockelbo. Resan hem var både svettig och omständlig men intressant. Jag tog en buss från Mbale till Kampala utan att ha en aning om var jag skulle kliva av. Det är inte som i Sverige där det finns stationer där bussen stannar. När vi väl kom till Kampala så sa en man på bussen till mig att greppa mina saker. Bussen bromsade in och öppnade dörren, mannen pekade mot matatun på andra sidan och sa åt mig att kliva av med stress i rösten. Jag fick hoppa av i farten och hoppas på att jag inte glömt något på bussen. Efter fem timmar på samma plats är det lätt hänt att man lagt ifrån sig något vid sätet. Lyckligtvis så hade jag inte gjort det och alla saker var med mig ut. Jag gick fram till killarna vid matatun och frågade om de körde till Entebbe town (av någon anledning kan man inte åka direkt till flygplatsen med matatu). Yes, it’s three k, svarade han. Skönt tänkte jag, inget mzungo-pris då jag visste att det var ca fyra mil dit. Längst bak i bussen satt jag utan att ha en aning om hur Entebbe såg ut. Jag hade räknat med att det skulle ta ca 30 min att åka dit. När tiden i matatun närmade sig två timmar började jag oroa mig för att jag var fel ute. Dessutom började det bli mörkt och det försvårar alltid saker och ting på främmande platser. Efter lite drygt två timmar stannade vi på en liten strömlös gata i Bubulos storlek där jag tydligen skulle kliva av.

Entebbe town alltså. Där stod jag, vitare än någonsin och vrålhungrig i ännu en strömlös by i Uganda. Så jag köpte en roll-eggs(chapati rullat med ett stekt ägg) samt ett grillat kycklingbröst och började leta efter en buda buda som såg ut att vara minst kapabel till att råna en turist. Det hade nämligen varit olämpligt att bli av med mitt handbagage innehållande över 10 000 bilder från olika resor, samt pass och alla kreditkort. Jag vet, dumt att inte dela upp packningen och säkerhetskopiera alla bilder. Ibland blir jag lat och tänker att det inte kommer att hända mig. För 5000 shillings(troligen för dyrt) fick jag åka till flygplatsen bakpå en motorcykel. Personligen skulle jag inte kalla det flygplats, snarare ett helt öde flygfält ute i ingenstans. Som ni kanske vet har de flesta flygbolag en egen hembas, till exempel Turkish Airlines har sin bas i Istanbul eller att Doha är Qatar Airways hembas. Entebbe är snarare bas åt FN då det enda jag kunde se var vita plan med stora svarta UN-bokstäver på sidan. Han släppte av mig innan säkerhetskontrollerna då buda budas inte är tillåtna på flygplatsområdet. I det becksvarta mörkret med ljudet av tusentals syrsor och vindarna från Viktoriasjön i ryggen vandrade jag de sista 500-1000 metrarna in på området. Vakterna tittade häpet när det kom en svettig mzungo med packning och grillad kyckling gående längs vägen i mörkret. Väl framme på flygplatsen fick jag vänta i åtta timmar innan flyget lämnade Uganda. Resten av resan var mer ointressant och jag landade i Sverige runt klockan fem på lördagen.

Nu är mitt äventyr slut för den här gången. Det känns både tråkigt och sorgligt men jag är så nöjd över att ha spenderat min semester i Bubulo. Vilken upplevelse det har varit. Det har varit så sjukt roligt och annorlunda mot Sverige. Jag har lärt mig mer än jag trodde att man kunde göra under så kort tid som det var. Den biten att jag faktiskt var helt ensam turist 40 av 43 dagar tror jag hade stor inverkan på mig. Det låter kanske inte så farligt att vara själv i sex veckor, men tro mig, det påverkar en. Jag hade nog fått en helt annan upplevelse om jag hade haft sällskap. Både bättre och sämre. Men det känns ändå bra att jag gjorde det ensam. Jag lärde mig mycket mer och fick anpassa mig på ett helt annat sätt. Nu känner jag att det inte skulle vara några som helst problem att åka någon annanstans ensam.

Mitt hem i Bubulo kunde inte vara bättre. Blev så väl omhändertagen och man kunde prata om allt. Rose var som min bonus-mamma, välkomnade och tog hand om mig. En helt underbar medmänniska som gjort så mycket gott. Michael och Andrew blev mer mina kompisar. Även om Andrew bara är 16 år så känns det verkligen inte så, jag skulle säga att han motsvarar min ålder i Sverige. Det hade varit så roligt om de hade följt med mig så jag kunde visa dem Sverige i sommar.

Det känns också som att min känsla för barn har förändrats under vistelsen. Innan resan gillade jag barn, men det var inte mer än så. Jag har aldrig varit riktigt barnkär. Eftersom jag varit ”lilla pojken” i min familj hela livet har jag saknat att ha någon yngre att lära saker och ta hand om. Jag tror att det här har fått min kärlek för barn att växa till en helt ny nivå. Mina småsyskon i Bubulo var så underbara, de fick mig att sakna något. Jag kommer alltid att minnas dem och jag kommer garanterat att åka tillbaka en vacker dag. Förhoppningsvis redan under 2016.

Om jag har förstått allting rätt så kommer Astrid till Bubulo om en vecka. Hon ska fortsätta med lekplatsen som Annika inte hann klart med. Det är också hon som kommer att ersätta mig här och på Instagram. Så till dess får ni läsare hålla ut eftersom detta är mitt sista inlägg här på bloggen. Jag kommer att lägga ut någon bild till Instagram men annars är det slut. Tack alla som läst bloggen och gillat bilderna. Även om det varit svårt att skriva vissa dagar så har det varit roligt att dela med mig av min upplevelse till er.

Jag vill verkligen passa på att tacka alla som varit en del av min resa. Främst Rose, Michael, Andrew, Edward, Joel, Doreen, Jacob, Brenda och Obama, men också alla andra i Bubulo som välkomnat mig och sett mig som en vän.

Superstort tack till Kids of Ugandas styrelse som har låtit mig åka till barnhemmet. Samt en eloge för det arbete ni gör för dessa människor. Hjältar!

Jag vill också tacka alla vänliga människor här hemma som bidragit med pengar till min insamling. Mitt mål var högt och nu är det nästan uppnått. Det kunde inte bli bättre. Tro mig, ni gör skillnad. Tack än en gång!

Tyvärr fick jag ingen gruppbild under tiden jag var där. Det hade varit lämpligt till det här inlägget. I brist på det så ber jag alla som läser här att lyssna på Eddy Kenzo – Zoom Zoom istället. Den spelas överallt i Uganda och får mig att tänka tillbaka. Underbar låt!

På återseende…

/ Wictor

Sista dagen

Efter 41 dagar i paradiset är dopparedagen kommen. Den här veckan har det bara varit en dag med fungerande el. Jag ber om ursäkt för bloggtorkan men min dator har varit totalt död.

Som jag nämnde tidigare så åkte vi till Mbale i tisdags. Vi hann dock inte med allt vi hade tänkt då vi blev avbrutna av en regnskur på drygt en timme följt av strömavbrott i hela Mbale. Just då var vi på en ”verkstad för att sätta dit bågar på bilen som skydd. Efter närmare fyra timmars väntan i bilen gav vi upp och begav oss hemåt. De var nämligen i behov av el för att svetsa dit bågarna. Detta gjorde att vi inte riktigt hann med det vi planerat. Som tur var fick jag i alla fall tag på en afrikansk skjorta. Det är svårt att tro att en människa kan ha skapat detta mästerverk. Den är helt magisk! Jag kommer förmodligen inte att bära något annat framöver.

Varför jag valde att säga just ”verkstad” är för att det inte är en vanlig verkstad som vi har i Sverige. Du tar ditt fordon och åker till en lerplätt som liknar en skrottipp. Där det sitter en grupp män i blandade åldrar var tionde meter. Du pekar på de du vill ska lägga vantarna på ditt fordon. Sedan betalar du dem och åker iväg. Snabbt och smidigt. Bör tilläggas att mitt i denna smet av människor, bilar och reservdelar står det kvinnor med kök gjorda av gamla bildelar och lagar mat för att sälja till mekanikerna. Börjar det eventuellt regna dör all aktivitet ut och du får helt enkelt vänta. Vi arbetar inte i regn fick jag förklarat för mig. En upplevelse väl värd att se. Precis som vanligt var det förbjudet att ta foton även om jag försökte. Mår så dåligt när jag lämnar ett sådant ställe utan dugliga foton.

 

Idag har jag varit i skolan för att träffa rektorn och se barnens skola. Väldigt intressant även om jag inte fick sitta med i klasserna då det skulle störa för mycket. Vilket jag kan förstå. Vi gick runt till de flesta klasser för att säga hej och ta en bild. Det var lite mer disciplin än i Sveriges kan jag säga. Jag kan tänka mig att det kan jämföras med svenska skolor på 50-talet.

Rektorn hade ett väldigt respektingivande uttryck och kändes lite udda om jag säger så. När vi gick runt så bad han något av barnen att komma till oss för att visa upp sin bok. Sedan tog han boken och visade innehållet för mig samtidigt som han frågade, Don’t they write well? Efter att jag intygat om att de skriver fint så sade han något i stil med, mmmh, you go back! Något liknande gjorde han i varje klass. Ibland när jag svarade så väntade han obehagligt länge innan han sa att barnet kunde gå tillbaka. När vi var i lägsta klassen på skolan så var det ett 30-tal elever som satt inne i ett klassrum. En och en fick gå upp för att peka på siffrorna som stod på tavlan vartefter alla ropade ut siffran som eleven pekade på. När vi stod där så frågade rektorn mig, Are they smart? Vad är det för fråga? tänkte jag samtidigt som jag svarade, Yes, they’re very smart. Varpå han svarade, mmmmh!

Speciellt och väldigt intressant. Jag blev klar med besöket 45 minuter innan Jacob och Brenda slutade. Så jag gick ner till närmaste bebyggelse för att ta en chapati. Väl där träffade jag två studenter från Kampala som jag pratade med under tiden som jag väntade. Trevligt människor, dessutom väldigt duktiga på engelska. Strax efter klockan ett sprang barnen förbi mig så jag var tvungen att säga hejdå till mina kompisar och jaga ikapp dem. De hade inte sett mig i skolan så det blev väldigt glada miner när jag kom gående på vägen. Det är ju trots allt en halvtimme hemifrån så det är inte ett ställe jag går till bara ändå. På vägen hem stod Brenda för fotot medan jag och Jacob gick hand i hand.

Nu kan jag inte sitta här och skriva längre. Det är ju faktiskt food party idag. Dessutom ropar min mamma på mig att jag måste hämta vatten.

Måndag

Jag, Michael, Brenda och Jacob sitter i vardagsrummet medan Rose sover middag. Regnet öser ner utanför.
Om en vecka står jag förmodligen och gräddar tusentals pannkakor. Känns annorlunda.

Gissa vad jag köpte igår? Ett par flipflops gjorda av bildäck. Jag kanske har nämnt att det är en marknad på ängen bakom ”the town” varje söndag. Det är människor från byarna häromkring som samlas och säljer allt från mat till kläder. Det var där tofflorna fanns. Jag förstod det först som att de såldes här i Bubulo varje dag. Det visade sig att jag hade fel. Vilket betydde att igår var min sista chans att få tag på dem. Så innan jag gick upp för att spela kort och titta på folk tog jag en sväng förbi marknaden. Verkligen tusentals människor känns det som, alla lika förvånade över ett blekansikte på en marknad. Mannen som sålde tofflorna skulle ha 3500 shillings för däckbitarna. Ett helt okej pris då jag hört från Rose att de kostar mellan 3-5000. Jag sa 3000 jämnt så tar jag dem. Give me the money svarade mannen och låtsades se ledsen ut. Jag älskar att pruta även om detta var ett dåligt exempel. Nu är jag i alla fall ägare av ett par bildäckstofflor(hur kan inte word felmarkera det ordet). Riktigt fina. Dessutom sa Andrew och Rose att det var ett bra par jag fick tag på.

 

Nu har jag fyra dagar kvar i Uganda. Förmodligen mitt livs första fullbokade vecka.

Imorgon är det Mbale med Rose som gäller. Jag ska leta efter ett skåp av något slag samt en traditionell skjorta, måste ha en innan jag åker hem. Rose hade också något ärende där, kan tyvärr inte minnas vad.

Onsdag ska jag förhoppningsvis spendera i skolan med barnen. Det ska bli mer än intressant. Hoppas en del foton den dagen, men man vet aldrig.

Sista dagen i Bubulo är på torsdag. Då tänkte jag städa mitt rum. Det kommer nämligen att stå tomt i drygt två veckor innan Astrid kommer. Den nya praktikanten som ska fortsätta med Annikas arbete som jag förstått det. Till kvällen har jag lovat att bidra med råvaror till ett avskeds/tack-party. Hela familjen ska äta och dricka gott och jag står för notan. Tråkigt nog blir det inte mandasi till middagen(det friterade brödet som smakar som en osockrad munk) då detta är främst för frukost. Mandasi är utan tvekan min favorit här i Uganda.

Slutligen fredag då jag påbörjar resan hem mot ett kallt Sverige som jag förstått. Hoppas på sommar snart.

 

Kan berätta att vi har haft strömavbrott sedan i lördags. Den kom tillbaka igår kväll lagom efter middagen som fick tillagas på kol. Nu när jag suttit här och skrivit har den kommit och gått hela tiden. Tänkte därför passa på att lägga upp inlägget för att spara batteri.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här ser det ut när man går hem från byn klockan 6-7. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster är centrum.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här kan det se ut när man går hem från byn mellan 6-7 på kvällen. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster ligger centrum. Mount Elgon i bakgrunden.

Sista helgen

Det känns som att regnperioden är på väg att gå över. Jag inbillar mig att soltimmarna blir fler för var dag som går och regn/molntimmarna färre. Eftersom solen tidigare gömt sig bakom molnen kring lunch har det alltid varit varm men aldrig hett. Nu när solen stannar längre har dagarna blivit riktigt heta.

Vill varna känsliga läsare om nästa stycke. Kan uppfattas som stötande.

Igår när jag tvättade mina fötter på morgonkvisten så föreslog Joyce att jag skulle slipa fötterna mot stentrappan som finns på gården. Hon tyckte väl att mina fötter var i dåligt skick. Sagt och gjort så påbörjade jag slipningen. Under tiden så stod Edward och Joyce bredvid och bevakade det hela. Då Edward skriker, Eeeeey, Jigga! Jigga! (inte en aning om stavning) och pekar på min stortå med en äcklande min. Jag frågar vad Jigga är för något och tittar på under min stortå som har en gul varig fläck med en svart prick i. Joyce förklarar att det är ett ”djur” som äter sig in i huden och växer där inne. Just den biten med djur innanför huden toppar nog min lista på rädslor här i världen. Jag har hört om spindlar som lagt ägg under huden på människor så har det kommit massvis med ungar utrusande. USCH! Sverige har ju fästingar men de håller sig i alla fall utanför huden.

Hur som helst så bad Joyce om att få operera ut den ur min tå. Absolut! Sa jag med rädsla för vad som skulle komma ut. Hon hämtade en nål i storlek större och börjar pilla i min tå. Det hela blev ganska avdramatiserat när jag fick se det lilla krypet där inne bland allt var. Den var inte större än ett gruskorn. Varför den var så liten beror nog på att vi upptäckte den i ett tidigt stadie. Rose berättade att de kan bli riktigt stora om de får tid på sig. Riktigt obehagligt. Jag är så nyfiken på att läsa om vad det är för något. Nu när den är ute känns det bra även om jag var livrädd när jag såg deras miner under upptäckten.

 

Som jag berättat tidigare så har vi en 2000 liters tank på baksidan av huset. Jag har hela tiden trott att alla använder sig av det vattnet. Fram till igår då jag fick reda på att det enbart är för oss gäster på barnhemmet. Det går till spolning av toaletten, vatten i handfatet och till duschen som finns här. När jag tänker efter har jag aldrig sett någon duscha med det vattnet. Igår vid femtiden när jag skulle ta en dusch så upptäckte jag att vattnet tagit slut. Den har inte fyllts under min vistelse så jag förstod att det förmodligen skulle ske innan jag lämnade.

Jag tänkte ta och förklara hur det går till när man fyller den.

Vi har fyra dunkar på 20 liter här på barnhemmet. Det är uppskattningsvis 100-150 meter till ytvattenkällan i eländig terräng. Eftersom det är jag och kommande gäster som ska använda vattnet så finns det två alternativ. Antingen tar jag och springer ner till ytvattenkällan med en dunk hundra gånger eller två dunkar femtio gånger. Kan tillägga att det är ganska tungt med två dunkar på 20 kg vardera med blöta fötter och flipflops. Att göra detta femtio gånger på en dag är lite utav en utmaning. Det andra alternativet är att jag ger 30.000 shillings(90 kr) till Andrew, Edward och Joel så fixar de biffen.  Som det ser ut nu blir det alternativ två. Om strömmen kommer tillbaka innan jag lämnar vill säga, eftersom det krävs el för att driva pumpen.

Snart börjar skolan för barnen. Spännande då jag förhoppningsvis får hälsa på någon dag i veckan.

Nu måste jag lägga om Andrews sår ännu en gång…