Kids of Uganda

Häng med i vad som händer

Chapati

Godmorgon världen. Denna morgon vaknade jag återigen av fågelsångens retfulla melodi och den svaga doften ev eldrök. Då jag kom ut på gården satt Michael, barnskötaren här på barnhemmet, och några av barnen och bakade bröd. Rättare sagt, Michael bakade och barnen tittade längtansfullt på. Brödet som knådades, kavlades och stektes i olja på en liten kolspis kallas chapati. Jag blev själv förväntansfull då chapatis var en av de första smakupplevelser jag hade då jag anlände till Uganda. Kanske var det inte brödet i sig som var i fokus utan miljön runt omkring. Astrid, den tidigare praktikanten hade vid vårt första möte nämligen förmanat mig om att inte äta något kött när taxibussen, som skulle ta mig från huvudstaden Kampala till Mbale, skulle stanna för mat. Stanna för mat är en vag beskrivning. Att sitta hopklämd med tre män i för mycket kläder på ett tremannasäte är lika med längtan efter en bensträckare från att motorn startar. Men där bensträckaren såg jag inte röken av. Matpausen bestod istället av en abrupt sväng till motsatta sida av vägen med matförsäljares händer instuckna genom taxibussens fönster. Det viftades med drycker, kycklingklubbor, söta bananer och bröd. Med Astrids ord i bakhuvudet klippte jag stressat en påse, med vad jag då inte visste var chapati, fumlade med pengarna och vi var iväg igen. Efter några minuters mumsande och diskuterande med mannen bredvid mig sa det krasch och en motorcykel hade kört in i oss bakifrån. Det fördröjde oss inte utan vi körde raskt vidare medan personerna intill vägen tog han om motorcykelpassagerarna. Så mitt första möte med chapati kommer jag nog bära med mig en lång tid framöver.

Om ni är sugna på att själva ta ett bett av en Ugandisk chapati så delar jag med mig av ett recept. Rekommenderat är att kanske försöka göra upp en eld och någon slags stekanordning ute bland färgsprakande höstlöv för att få till den där mysiga höstkänslan. En kopp te eller varför inte en varm choklad. Hösten är sannerligen min favoritårstid. Ät och njut.

Kramar Louise

Chapati 6 st

2,5 dl vetemjöl

1/2 tsk salt

1 tsk olja

ca 12 dl vatten

Värm vattnet till fingertemperatur och lägg sedan i salt. Blanda ned mjöl och olja till en smidig deg. Blanda ned mjöl och olja till en smidig deg. Dela degen i sex bitar och kavla dem runda. Stek sedan i  en oljad panna och fyll på med olja under tiden om det behövs. När de har blivit lite brunfläckiga så är det bara att hugga in.

 

Degknyten som skall komma att bli chapati.

Degknyten som skall komma att bli chapati.

 

Oljepyfyllning

Michael står för baket medan barnen tittar på.

 

Chapati tillagas på barnhemmets kolspis.

Chapati tillagas på barnhemmets kolspis.

Första dagen på veckan

Igår var ingen vanlig dag i Mbale då det var startskottet för den tidigare premiärministern Amama Mbabazis valkampanj inför presidentvalet 2016. Detta hade jag dock ingen aning om när jag skumpade iväg tillsammans med Rose, Roses son Robert och fem män mot staden för att, vad jag trodde, göra lite ärenden. Besöket som jag förväntade bli kort och effektivt blev ganska tålamodsprövande då jag kom hem 11 timmar senare. Resan berikades dock med ett flertal intressanta utbyten och möten som vägde upp det hela. Jag och Robert lärde känna väldigt bra medan vi sprang runt i Mbale för att hitta SD-kort, telefonladdare, och annat vi kom på att fördriva tiden med. Jag fick också äran att möta Adja, Roses auntie. Vi var så där olika men förstod varandra på ett sådant där plan som är svårt att sätta fingret på. En fantastisk människa som jag med stor glädje ser fram emot att träffa igen. Jag kom även i kontakt med en av Mbabazis livvakter som berättade att de nu skulle turnera runt i landet, från öst till väst, och att presidentkandidaten egentligen var här för ett möte men såg tillfället att skapa en god relation till befolkningen i området, att marknadsföra sig.

En medelålders kvinna skrattade lite åt det hela och tror Mbabazi ställer upp eftersom han känner sig kränkt efter att ha blivit avsatt i september förra året av nuvarande presidenten, Yoweri Museveni. Hur som helst var det otroligt roligt att se ett sådant engagemang från den publik som var där för att lyssna och jag ser med spänning fram emot att få ta del av valrörelsen inför det kommande valet 2016.

Kramar Louise

valtal1

Människor i alla åldrar var samlade för att höra Mbabazi.

 

valtal2

Fullt med folk som ville se.

 

 

 

 

 

 

 

glad publik

Glada pojkar på väg mot valkampanjen.

 

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.

Ett vått Bubulo

Självklart kan jag inte lämna den här fina byn utan att få uppleva ett riktigt hällregn som ackompanjeras av blixtrar och dundrande åska. För hur skulle de se ut? Att jag mina sista två dagar skulle få uppleva solsked utan ände och stabil ström. Nej, då hade det inte riktigt varit genuint Bubulo.

Vi står här i en liten butik där innehavaren syr skoluniformer på sin symaskin och tar skydd mot regnet. Det är inte bara jag som sökt mig hit utan även de andra som var i närheten då himlen öppnade sig. Vi fryser, regnet kommer med kyla och vi är framförallt hungriga. Regnet har pågått länge nu, i över tre timmar utan att lätta och de flesta av oss han inte äta lunch innan det började.

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Det pratas mycket här inne, mest på Lugisu så jag förstår inte så mycket utan snappar snarare upp andemeningen i det som sägs genom olika gester. Ibland är det någon som övergår till engelska och ibland lägger jag mig i konversationen. Det frågas mycket om huruvida sådant här väder även finns i Sverige. Just denna typen som vi har just nu är väldigt lik stormarna som kommer på sensommaren hemma i den lilla byn på västkusten som jag är uppväxt i. Detta möts av förundran över att vi kan ha så liknande saker på två så olika platser.

De tycker lite synd om mig som har fått gåshud på armarna av den kyliga blåsten. När du får gåshud så är det nämligen ett riktigt tecken på att du fryser och att det är kallt. Samtidigt som de försäkrar mig om att regnet nog kommer avta snart så ökar hastigheten och tätheten på regndropparna. Det blir nästan helt vitt utanför dörren och det går inte att se så mycket av vad som händer där ute på gatan.

De skrattar lite och sedan säger butiksinnehavaren att ”you came with the rain and now you are going with the rain”. Jag undrar lite försiktigt vad hon menar med sitt uttalande och hon förklarar då att här så anses det betyda tur för en person om hen kommer till ett ställe när det regnar och sedan åker där ifrån när det regnar. Hon sager sedan att ”the rain is all of the blessings that we send with you on your journey”. Jag blir varm i hjärtat och vet inte vad jag ska säga mer så hon får endast ett stort leende tillsammans med en kram.

En lyxig lunch

Oj, oj, vad det har börjats märkas att slutdatumet för min vistelse här närmar sig med stormsteg. Barnen har under dagen frågat mig ett flertal gånger om huruvida jag kommer åka redan imorgon. Jag försäkrar dem om att än är det två hela dagar kvar innan dagen för avfärd är här. De är nu extra kramiga och vill riktigt krypa in i mig ibland när de sitter bredvid då jag skriver på datorn.

Även människor i byn börjar visa att det snart är dags för mig att åka. Ett flertal stoppar mig varje gång jag visar mig utanför barnhemmet bara för att fråga om jag kommer komma tillbaka och när. Det kan vara människor jag endast mött en gång och därför knappt känner igen, men likväl så försäkrar de mig om att de kommer sakna mig mycket.

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Rose har en helt annan strategi hon kryper inte upp i knät på mig och hon stannar mig inte på stan för att säga att hon kommer sakna mig. Istället så har hon börjat skämma bort mig ordentligt. Idag till exempel så fick jag smaka en av de lyxigaste och godaste luncher jag ätit sedan jag kom hit. Den var bestående av Pocho, gröna blad grönsaker blandade med kött, en rotfrukt som kallas ”Jam fruit” och Matooke som var söt. Godare matooke har jag nog inte smakat tidigare och Rose förklarade för mig att det berodde på att hon tillagat den först när bananerna varit gula istället för gröna. Då blir tydligen sötman mycket tydligare. Grönsakerna med köttbitarna hade hon dessutom blandat med lite mjölk. Det var en super god lunch och jag var underbart mätt efteråt. Hade jag kunnat så hade jag nog ätit tills jag spruckit.

Efteråt så kom hon med nypressad passionsfrukts juice som var kall. Ja, bortskämd kan man verkligen kalla att jag blev. Barnen då kanske ni undrar, de blev inte utan. De njöt lika mycket som jag utav maten som Rose bjöd dem på och leendena räckte hela vägen upp till öronen.

Festligheterna slutar inte där heller, utan nu när jag sitter utanför husknuten och skrivet detta inlägg så kommer Rose med ett fat av uppskuren vattenmelon. Den är underbart röd i färgen, fast i köttet och den smälter på tungan. Smaken vet jag inte ens hur jag ska beskriva ordentligt så att ni riktigt kan känna den. Frukten är kall, saftig och söt. Sådär lagom söt så att du bara frestas av att ta en bit till hela tiden.

Två hela dagar kvar, det låter inte mycket. Men jag kommer njuta av allas sällskap, den goda maten och arbetet som återstår.

Kids of Uganda bygger lekplats i Bubulo

Nu är det snart ett helt år sedan två representanter från organisationen Lekare utan gränser besökte Bubulo. De undersökte hur barnen här leker och vilka behov som de behöver få uppfyllda på sin alldeles egna lekplats. Projektet är ett samarbete mellan Kids of Uganda och Lekare utan gränser och kommer vara tillgänglig för alla barn i byn.

Nu kan vi med stolthet säga att bygget av denna lekplats har påbörjats nästan ett år senare. Det har varit en lång process som involverat många personer och än är vi inte i hamn, men vi är en god bit på väg. Från inspirationen som inhämtades i Bubulo utvecklades ritningar av en lekplats som skulle kunna ge barnen här en utvecklande plats att leka på. Det är dessa ritningar som nu ligger till grund för bygget av lekplatsen. Ritningarna består i huvudsak av fyra olika delar. Vi kallar den ”Sugar Canes” som ska efterlikna ett sockerrörsfält, ”Manafwa River” som efterliknar floden, ”Mount Elgon” som är en scen döpt efter berget i närheten och sist men inte minst ”The City” som är en sammanfattning av Bubulo i barnstorlek.

lekplatsen2

Processen har redan pågått under en längre tid för att nu ha fört oss till det stadium vi befinner oss i med projektet. Vi har dividerat om var lekplatsen bör byggas. Det finns oerhört mycket att ta hänsyn till när du ska planera för en plats för barn att leka på, inte minst ur säkerhetssynpunkt men även ur tillgänglighetsperspektiv samt ljudperspektiv. Vi har nu tillsammans med Manafwa Town Council och Manafwa Distrikt kommit överens om en passande plats och vi har alltså påbörjat bygget.

Planen är att bygga del för del, vilket innebär att vi nu påbörjat ”Sugar Cane” och ”Manafwa River”-delarna. För att följa processen med bygget så häng med på praktikantbloggen!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Rena skor

Som jag skrev igår så ville jag vakna glad och pigg idag. Det lyckades jag också med. Innan till och med barnen hade stigit upp så var jag färdig med morgonens bestyr och kunde påbörja dagens arbete. Det är mycket nu som ska avslutas och knytas ihop innan jag ger mig iväg mot nya äventyr. Det känns både roligt och sorgligt som jag jag skrev tidigare i veckan. Hur som helst så har dagen varit produktiv. Dock fanns det flera tillfällen som jag nog egentligen hellre hade lytt barnens uppmaningar om att komma ut och leka med dem, istället för att jaga människor på telefon och handelscentrum eller sitta framför datorn för att avsluta olika arbeten som är påbörjade.

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Under mitt första besök i Uganda så fick jag lära mig ganska snabbt av mina nyfunna vänner att det inte gick för sig att gå omkring i skitiga skor. Skorna ska helst inte visa att de används utan de ska vara rena (till och med sulorna), skosnörena vita och de ska vara hela. Så sådär snyggt slitna, lite sommar skitiga Converse är bara att glömma här. Jag har försökt ta reda på varför det inte anses okej att gå omkring i lite skitiga skor här, men har ännu inte lyckats. Jag gissar att det har med kvarlämningarna från när Uganda koloniserades av Britterna och det då var väldigt viktigt att vara respektabelt klädd. Men jag ska som sagt int säga att jag vet. Mina vänner menar bara på att det r väldigt viktigt, för om deras vänner inte har rena skor så ”it reflect’s badly on us”.

Så idag efter att ha gått runt hela centrum tillsammans med Rose för att leta efter barnkläder och se vilka priser de ligger på nu, så tyckte barnen att det var hög tid att jag tvättade de skor jag tagit med mig hit. Jag har förstått att det här med rena skor är ännu viktigare i städerna än på de lite mindre orterna, men även här är det bra att ha rena skor. Så min lunchtimme ägnades idag åt att (förutom att äta lunch) tvätta mina tre par skor tillsammans med barnen. Barnen tyckte de var riktigt roligt och tävlade om vem som kunde göra skorna renast. När mina skor var färdiga och jag behövde gå tillbaka för att jobba så fortsatte barnen med sina egna skor och alla andras skor som ville få dem tvättade. Helt klart en höjdare att tvätta skor med andra ord!

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen