Gästbloggen

Åter i vardagen

Jag har nu varit hemma i drygt en vecka. Längtar redan tillbaka. Nu väntar en hel sommar utan ledighet. 

Att festen förra torsdagen skulle innebära en del mat var jag förberedd på. Om jag säger så här, jag har ätit mig proppmätt hundratals gånger. Ni vet när man blir så mätt att man måste vila efteråt. Mättnadskänslan efter matfesten var dock på en helt annan nivå. Jag har aldrig på riktigt trott att man kan dö av att äta, förrän i slutet på förra veckan då vill säga. Det var hur mycket mat som helst. Alla olika rätter jag provat i Uganda låg helt plötsligt på samma tallrik. En riktigt trevlig kväll och så god mat trots att jag förmodligen fick bristningar på magsäcken.

 

På fredagsmorgonen gick jag upp klockan sex för att vinka av barnen till skolan. Det kändes riktigt tråkigt att lämna dem efter så många dagar tillsammans.   Klockan tio åkte jag, Rose, Robert och Michael från Bubulo till Mbale. Riktigt roligt att Michael följde med för en gångs skull. Vi kom varandra riktigt nära på slutet, en riktig toppenkille.

Trettiofyra timmar senare klev jag in genom dörren hemma i Ockelbo. Resan hem var både svettig och omständlig men intressant. Jag tog en buss från Mbale till Kampala utan att ha en aning om var jag skulle kliva av. Det är inte som i Sverige där det finns stationer där bussen stannar. När vi väl kom till Kampala så sa en man på bussen till mig att greppa mina saker. Bussen bromsade in och öppnade dörren, mannen pekade mot matatun på andra sidan och sa åt mig att kliva av med stress i rösten. Jag fick hoppa av i farten och hoppas på att jag inte glömt något på bussen. Efter fem timmar på samma plats är det lätt hänt att man lagt ifrån sig något vid sätet. Lyckligtvis så hade jag inte gjort det och alla saker var med mig ut. Jag gick fram till killarna vid matatun och frågade om de körde till Entebbe town (av någon anledning kan man inte åka direkt till flygplatsen med matatu). Yes, it’s three k, svarade han. Skönt tänkte jag, inget mzungo-pris då jag visste att det var ca fyra mil dit. Längst bak i bussen satt jag utan att ha en aning om hur Entebbe såg ut. Jag hade räknat med att det skulle ta ca 30 min att åka dit. När tiden i matatun närmade sig två timmar började jag oroa mig för att jag var fel ute. Dessutom började det bli mörkt och det försvårar alltid saker och ting på främmande platser. Efter lite drygt två timmar stannade vi på en liten strömlös gata i Bubulos storlek där jag tydligen skulle kliva av.

Entebbe town alltså. Där stod jag, vitare än någonsin och vrålhungrig i ännu en strömlös by i Uganda. Så jag köpte en roll-eggs(chapati rullat med ett stekt ägg) samt ett grillat kycklingbröst och började leta efter en buda buda som såg ut att vara minst kapabel till att råna en turist. Det hade nämligen varit olämpligt att bli av med mitt handbagage innehållande över 10 000 bilder från olika resor, samt pass och alla kreditkort. Jag vet, dumt att inte dela upp packningen och säkerhetskopiera alla bilder. Ibland blir jag lat och tänker att det inte kommer att hända mig. För 5000 shillings(troligen för dyrt) fick jag åka till flygplatsen bakpå en motorcykel. Personligen skulle jag inte kalla det flygplats, snarare ett helt öde flygfält ute i ingenstans. Som ni kanske vet har de flesta flygbolag en egen hembas, till exempel Turkish Airlines har sin bas i Istanbul eller att Doha är Qatar Airways hembas. Entebbe är snarare bas åt FN då det enda jag kunde se var vita plan med stora svarta UN-bokstäver på sidan. Han släppte av mig innan säkerhetskontrollerna då buda budas inte är tillåtna på flygplatsområdet. I det becksvarta mörkret med ljudet av tusentals syrsor och vindarna från Viktoriasjön i ryggen vandrade jag de sista 500-1000 metrarna in på området. Vakterna tittade häpet när det kom en svettig mzungo med packning och grillad kyckling gående längs vägen i mörkret. Väl framme på flygplatsen fick jag vänta i åtta timmar innan flyget lämnade Uganda. Resten av resan var mer ointressant och jag landade i Sverige runt klockan fem på lördagen.

Nu är mitt äventyr slut för den här gången. Det känns både tråkigt och sorgligt men jag är så nöjd över att ha spenderat min semester i Bubulo. Vilken upplevelse det har varit. Det har varit så sjukt roligt och annorlunda mot Sverige. Jag har lärt mig mer än jag trodde att man kunde göra under så kort tid som det var. Den biten att jag faktiskt var helt ensam turist 40 av 43 dagar tror jag hade stor inverkan på mig. Det låter kanske inte så farligt att vara själv i sex veckor, men tro mig, det påverkar en. Jag hade nog fått en helt annan upplevelse om jag hade haft sällskap. Både bättre och sämre. Men det känns ändå bra att jag gjorde det ensam. Jag lärde mig mycket mer och fick anpassa mig på ett helt annat sätt. Nu känner jag att det inte skulle vara några som helst problem att åka någon annanstans ensam.

Mitt hem i Bubulo kunde inte vara bättre. Blev så väl omhändertagen och man kunde prata om allt. Rose var som min bonus-mamma, välkomnade och tog hand om mig. En helt underbar medmänniska som gjort så mycket gott. Michael och Andrew blev mer mina kompisar. Även om Andrew bara är 16 år så känns det verkligen inte så, jag skulle säga att han motsvarar min ålder i Sverige. Det hade varit så roligt om de hade följt med mig så jag kunde visa dem Sverige i sommar.

Det känns också som att min känsla för barn har förändrats under vistelsen. Innan resan gillade jag barn, men det var inte mer än så. Jag har aldrig varit riktigt barnkär. Eftersom jag varit ”lilla pojken” i min familj hela livet har jag saknat att ha någon yngre att lära saker och ta hand om. Jag tror att det här har fått min kärlek för barn att växa till en helt ny nivå. Mina småsyskon i Bubulo var så underbara, de fick mig att sakna något. Jag kommer alltid att minnas dem och jag kommer garanterat att åka tillbaka en vacker dag. Förhoppningsvis redan under 2016.

Om jag har förstått allting rätt så kommer Astrid till Bubulo om en vecka. Hon ska fortsätta med lekplatsen som Annika inte hann klart med. Det är också hon som kommer att ersätta mig här och på Instagram. Så till dess får ni läsare hålla ut eftersom detta är mitt sista inlägg här på bloggen. Jag kommer att lägga ut någon bild till Instagram men annars är det slut. Tack alla som läst bloggen och gillat bilderna. Även om det varit svårt att skriva vissa dagar så har det varit roligt att dela med mig av min upplevelse till er.

Jag vill verkligen passa på att tacka alla som varit en del av min resa. Främst Rose, Michael, Andrew, Edward, Joel, Doreen, Jacob, Brenda och Obama, men också alla andra i Bubulo som välkomnat mig och sett mig som en vän.

Superstort tack till Kids of Ugandas styrelse som har låtit mig åka till barnhemmet. Samt en eloge för det arbete ni gör för dessa människor. Hjältar!

Jag vill också tacka alla vänliga människor här hemma som bidragit med pengar till min insamling. Mitt mål var högt och nu är det nästan uppnått. Det kunde inte bli bättre. Tro mig, ni gör skillnad. Tack än en gång!

Tyvärr fick jag ingen gruppbild under tiden jag var där. Det hade varit lämpligt till det här inlägget. I brist på det så ber jag alla som läser här att lyssna på Eddy Kenzo – Zoom Zoom istället. Den spelas överallt i Uganda och får mig att tänka tillbaka. Underbar låt!

På återseende…

/ Wictor

Sista dagen

Efter 41 dagar i paradiset är dopparedagen kommen. Den här veckan har det bara varit en dag med fungerande el. Jag ber om ursäkt för bloggtorkan men min dator har varit totalt död.

Som jag nämnde tidigare så åkte vi till Mbale i tisdags. Vi hann dock inte med allt vi hade tänkt då vi blev avbrutna av en regnskur på drygt en timme följt av strömavbrott i hela Mbale. Just då var vi på en ”verkstad för att sätta dit bågar på bilen som skydd. Efter närmare fyra timmars väntan i bilen gav vi upp och begav oss hemåt. De var nämligen i behov av el för att svetsa dit bågarna. Detta gjorde att vi inte riktigt hann med det vi planerat. Som tur var fick jag i alla fall tag på en afrikansk skjorta. Det är svårt att tro att en människa kan ha skapat detta mästerverk. Den är helt magisk! Jag kommer förmodligen inte att bära något annat framöver.

Varför jag valde att säga just ”verkstad” är för att det inte är en vanlig verkstad som vi har i Sverige. Du tar ditt fordon och åker till en lerplätt som liknar en skrottipp. Där det sitter en grupp män i blandade åldrar var tionde meter. Du pekar på de du vill ska lägga vantarna på ditt fordon. Sedan betalar du dem och åker iväg. Snabbt och smidigt. Bör tilläggas att mitt i denna smet av människor, bilar och reservdelar står det kvinnor med kök gjorda av gamla bildelar och lagar mat för att sälja till mekanikerna. Börjar det eventuellt regna dör all aktivitet ut och du får helt enkelt vänta. Vi arbetar inte i regn fick jag förklarat för mig. En upplevelse väl värd att se. Precis som vanligt var det förbjudet att ta foton även om jag försökte. Mår så dåligt när jag lämnar ett sådant ställe utan dugliga foton.

 

Idag har jag varit i skolan för att träffa rektorn och se barnens skola. Väldigt intressant även om jag inte fick sitta med i klasserna då det skulle störa för mycket. Vilket jag kan förstå. Vi gick runt till de flesta klasser för att säga hej och ta en bild. Det var lite mer disciplin än i Sveriges kan jag säga. Jag kan tänka mig att det kan jämföras med svenska skolor på 50-talet.

Rektorn hade ett väldigt respektingivande uttryck och kändes lite udda om jag säger så. När vi gick runt så bad han något av barnen att komma till oss för att visa upp sin bok. Sedan tog han boken och visade innehållet för mig samtidigt som han frågade, Don’t they write well? Efter att jag intygat om att de skriver fint så sade han något i stil med, mmmh, you go back! Något liknande gjorde han i varje klass. Ibland när jag svarade så väntade han obehagligt länge innan han sa att barnet kunde gå tillbaka. När vi var i lägsta klassen på skolan så var det ett 30-tal elever som satt inne i ett klassrum. En och en fick gå upp för att peka på siffrorna som stod på tavlan vartefter alla ropade ut siffran som eleven pekade på. När vi stod där så frågade rektorn mig, Are they smart? Vad är det för fråga? tänkte jag samtidigt som jag svarade, Yes, they’re very smart. Varpå han svarade, mmmmh!

Speciellt och väldigt intressant. Jag blev klar med besöket 45 minuter innan Jacob och Brenda slutade. Så jag gick ner till närmaste bebyggelse för att ta en chapati. Väl där träffade jag två studenter från Kampala som jag pratade med under tiden som jag väntade. Trevligt människor, dessutom väldigt duktiga på engelska. Strax efter klockan ett sprang barnen förbi mig så jag var tvungen att säga hejdå till mina kompisar och jaga ikapp dem. De hade inte sett mig i skolan så det blev väldigt glada miner när jag kom gående på vägen. Det är ju trots allt en halvtimme hemifrån så det är inte ett ställe jag går till bara ändå. På vägen hem stod Brenda för fotot medan jag och Jacob gick hand i hand.

Nu kan jag inte sitta här och skriva längre. Det är ju faktiskt food party idag. Dessutom ropar min mamma på mig att jag måste hämta vatten.

Måndag

Jag, Michael, Brenda och Jacob sitter i vardagsrummet medan Rose sover middag. Regnet öser ner utanför.
Om en vecka står jag förmodligen och gräddar tusentals pannkakor. Känns annorlunda.

Gissa vad jag köpte igår? Ett par flipflops gjorda av bildäck. Jag kanske har nämnt att det är en marknad på ängen bakom ”the town” varje söndag. Det är människor från byarna häromkring som samlas och säljer allt från mat till kläder. Det var där tofflorna fanns. Jag förstod det först som att de såldes här i Bubulo varje dag. Det visade sig att jag hade fel. Vilket betydde att igår var min sista chans att få tag på dem. Så innan jag gick upp för att spela kort och titta på folk tog jag en sväng förbi marknaden. Verkligen tusentals människor känns det som, alla lika förvånade över ett blekansikte på en marknad. Mannen som sålde tofflorna skulle ha 3500 shillings för däckbitarna. Ett helt okej pris då jag hört från Rose att de kostar mellan 3-5000. Jag sa 3000 jämnt så tar jag dem. Give me the money svarade mannen och låtsades se ledsen ut. Jag älskar att pruta även om detta var ett dåligt exempel. Nu är jag i alla fall ägare av ett par bildäckstofflor(hur kan inte word felmarkera det ordet). Riktigt fina. Dessutom sa Andrew och Rose att det var ett bra par jag fick tag på.

 

Nu har jag fyra dagar kvar i Uganda. Förmodligen mitt livs första fullbokade vecka.

Imorgon är det Mbale med Rose som gäller. Jag ska leta efter ett skåp av något slag samt en traditionell skjorta, måste ha en innan jag åker hem. Rose hade också något ärende där, kan tyvärr inte minnas vad.

Onsdag ska jag förhoppningsvis spendera i skolan med barnen. Det ska bli mer än intressant. Hoppas en del foton den dagen, men man vet aldrig.

Sista dagen i Bubulo är på torsdag. Då tänkte jag städa mitt rum. Det kommer nämligen att stå tomt i drygt två veckor innan Astrid kommer. Den nya praktikanten som ska fortsätta med Annikas arbete som jag förstått det. Till kvällen har jag lovat att bidra med råvaror till ett avskeds/tack-party. Hela familjen ska äta och dricka gott och jag står för notan. Tråkigt nog blir det inte mandasi till middagen(det friterade brödet som smakar som en osockrad munk) då detta är främst för frukost. Mandasi är utan tvekan min favorit här i Uganda.

Slutligen fredag då jag påbörjar resan hem mot ett kallt Sverige som jag förstått. Hoppas på sommar snart.

 

Kan berätta att vi har haft strömavbrott sedan i lördags. Den kom tillbaka igår kväll lagom efter middagen som fick tillagas på kol. Nu när jag suttit här och skrivit har den kommit och gått hela tiden. Tänkte därför passa på att lägga upp inlägget för att spara batteri.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här ser det ut när man går hem från byn klockan 6-7. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster är centrum.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här kan det se ut när man går hem från byn mellan 6-7 på kvällen. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster ligger centrum. Mount Elgon i bakgrunden.

Sista helgen

Det känns som att regnperioden är på väg att gå över. Jag inbillar mig att soltimmarna blir fler för var dag som går och regn/molntimmarna färre. Eftersom solen tidigare gömt sig bakom molnen kring lunch har det alltid varit varm men aldrig hett. Nu när solen stannar längre har dagarna blivit riktigt heta.

Vill varna känsliga läsare om nästa stycke. Kan uppfattas som stötande.

Igår när jag tvättade mina fötter på morgonkvisten så föreslog Joyce att jag skulle slipa fötterna mot stentrappan som finns på gården. Hon tyckte väl att mina fötter var i dåligt skick. Sagt och gjort så påbörjade jag slipningen. Under tiden så stod Edward och Joyce bredvid och bevakade det hela. Då Edward skriker, Eeeeey, Jigga! Jigga! (inte en aning om stavning) och pekar på min stortå med en äcklande min. Jag frågar vad Jigga är för något och tittar på under min stortå som har en gul varig fläck med en svart prick i. Joyce förklarar att det är ett ”djur” som äter sig in i huden och växer där inne. Just den biten med djur innanför huden toppar nog min lista på rädslor här i världen. Jag har hört om spindlar som lagt ägg under huden på människor så har det kommit massvis med ungar utrusande. USCH! Sverige har ju fästingar men de håller sig i alla fall utanför huden.

Hur som helst så bad Joyce om att få operera ut den ur min tå. Absolut! Sa jag med rädsla för vad som skulle komma ut. Hon hämtade en nål i storlek större och börjar pilla i min tå. Det hela blev ganska avdramatiserat när jag fick se det lilla krypet där inne bland allt var. Den var inte större än ett gruskorn. Varför den var så liten beror nog på att vi upptäckte den i ett tidigt stadie. Rose berättade att de kan bli riktigt stora om de får tid på sig. Riktigt obehagligt. Jag är så nyfiken på att läsa om vad det är för något. Nu när den är ute känns det bra även om jag var livrädd när jag såg deras miner under upptäckten.

 

Som jag berättat tidigare så har vi en 2000 liters tank på baksidan av huset. Jag har hela tiden trott att alla använder sig av det vattnet. Fram till igår då jag fick reda på att det enbart är för oss gäster på barnhemmet. Det går till spolning av toaletten, vatten i handfatet och till duschen som finns här. När jag tänker efter har jag aldrig sett någon duscha med det vattnet. Igår vid femtiden när jag skulle ta en dusch så upptäckte jag att vattnet tagit slut. Den har inte fyllts under min vistelse så jag förstod att det förmodligen skulle ske innan jag lämnade.

Jag tänkte ta och förklara hur det går till när man fyller den.

Vi har fyra dunkar på 20 liter här på barnhemmet. Det är uppskattningsvis 100-150 meter till ytvattenkällan i eländig terräng. Eftersom det är jag och kommande gäster som ska använda vattnet så finns det två alternativ. Antingen tar jag och springer ner till ytvattenkällan med en dunk hundra gånger eller två dunkar femtio gånger. Kan tillägga att det är ganska tungt med två dunkar på 20 kg vardera med blöta fötter och flipflops. Att göra detta femtio gånger på en dag är lite utav en utmaning. Det andra alternativet är att jag ger 30.000 shillings(90 kr) till Andrew, Edward och Joel så fixar de biffen.  Som det ser ut nu blir det alternativ två. Om strömmen kommer tillbaka innan jag lämnar vill säga, eftersom det krävs el för att driva pumpen.

Snart börjar skolan för barnen. Spännande då jag förhoppningsvis får hälsa på någon dag i veckan.

Nu måste jag lägga om Andrews sår ännu en gång…

En sjättedel kvar

Ikväll påbörjar jag sista kartan av malariatabletterna. Bortsett från idag har jag alltså sju dagar kvar i Bubulo och åtta i Uganda. Vilket är synd då jag trivs bättre och bättre för var dag som går.

Igår kväll när jag kom hem från ”the town” så hade Rose kommit hem. Vi satt och pratade en stund ute i mörkret. Jag har många gånger reflekterat över hur man i andra länder utanför Sverige tar hand om och respekterar äldre människor. Jag tog upp detta med Rose och förklarade att det inte är Sveriges starkaste sida direkt. Hon berättade att här i Uganda lär de sig redan i skolan hur de ska respektera äldre människor.

Några exempel på vad detta innebär.

  • Om du ser en äldre person bära på någonting ska du ta över och bära det åt denne, även om ni inte känner varandra.
  • Hur du tilltalar människor är viktigt i Uganda, särskilt när en ung person tilltalar en äldre (just den biten förekommer även i andra delar av världen).
  • Om det inte finns stolar till hela sällskapet vid någon slags tillställning eller umgänge så får de yngsta sätta sig på golvet för att ge plats åt de äldre.

Den riktigt stora skillnaden gentemot Sverige är att de äldre i släkten ofta bor kvar i huset som de bott i med sin familj. Samtidigt som något av barnen bor kvar med sin familj för att ta hand dem. Den som har levt ett liv i arbete får då vila medan andra arbetar. Jag tycker att det är en fin gest att ge tillbaka till den som fostrat dig. Som jag förstår har det också varit så i Sverige tidigare. Den stora frågan är varför vi inte har det så fortfarande.

 

Idag har jag tvättat mina kläder för tredje gången sedan jag kom hit. Detta är verkligen ett projekt och jag är dessutom helt urusel på det. Det tar lång tid, kläderna går sönder, det är ansträngade och ingenting blir rent. Fördelen med det hela är att kläderna luktar godare, om de nu vill säga hinner torka innan kvällen. Just torka kläder är verkligen ett problem med att bo vid ekvatorn. En tvättlina fyller noll funktion med solen i zenit. Om vi säger att tråden som kläderna hänger på är två millimeter tjock så är detta den enda biten på plagget som solen torkar. Resten hänger i skuggan av sig själv. Förhoppningsvis klarar jag mig på dessa kläder till fredag då jag lämnar.

 

Förutom att tvätta har jag lagt om ett sår på Andrew som han klagade över. Ett rejält snitt på smalbenet ovanför foten. Jag sa åt honom att jag förmodligen har lite prylar i min väska som kan hjälpa. Jag debuterade som doktor och dammade av mitt first aid kit som jag har med mig. Med en sax, våtservett, antiseptisk salva, sådana små ränder som man använder istället för att sy (inte en aning om namnet på dem) och ett plåster i rätt storlek så gjorde jag ett ingrepp på benet. Det var verkligen hur roligt som helst. Att rengöra och plåstra om. Det blev så rent och fint. Varför jag kände sådan lycka i detta kan bero på att jag en liten fetisch för att bunkra upp/skydda/säkra saker. Vet inte var detta kommer ifrån men jag finner det tillfredställande av någon anledning.

 

När jag ändå sitter här kan jag berätta att jag har flera kackerlackor på min toalett. De flesta är små som jag inte bryr mig om. Det har dock kommit in en stor baddare under de senaste dagarna. Just stora kackerlackor kan jag tycka är lite obehagliga. Som ni kanske har hört så ryktas det om att kackerlackor är odödliga. Jag har själv varit vittne till detta en gång när jag var i Spanien. Där satt jag på en restaurang med sällskap då en kackerlacka kröp förbi. Vid grannbordet satt en pojke som bestämde sig för att hoppa på den i avsikt för att göra slut på krypet. Vi alla såg den dö framför oss och ägnade mer tanke åt maten. Efter en stund när vi skulle titta till den så hade den försvunnit spårlöst, helt återupplivad. Det jag vill komma till är att den ironiska biten med att kackerlackor sägs vara odödlig är att om de faller på rygg av någon anledning så kan de inte vända på sig. Där dör de en långsam död, antingen av brist på föda/vatten eller av andra kollegor(kryp) som äter upp dem. Min stora kompis på toaletten låg faktiskt på rygg en morgon när jag klev in. Trots att det inte är min favorit fick jag skuldkänslor och vände på den. Nästa gång jag gick in på toaletten låg den där igen. Jag har nu vänt på kackerlackan under tre dagars tid. Idag tröttnade jag och lät den ligga där och dö en långsam död. Hemskt, men jag tycker faktiskt att jag gav honom en chans till ett liv.

Oj! Det blev visst ett helt stycke om en kackerlacka.

Tränings står nu på schemat…

Gråt i huset

Idag har jag för första gången i mitt vuxna liv varit anledningen till att ett barn börjat gråta. Det började med att Joel och Edward retade mig och slog på mina ben för att sedan springa iväg. Jag sprang ikapp dem några gånger och brottade ner dem. Efter en stund började även Jacob. Först genom att slå på mina ben men efter en stund började han kasta saker och till slut stenar. Jag blev allvarlig och sa till honom att man absolut inte får göra så. Han fortsatte. Ett tiotal stenar senare fick jag nog. Så jag sprang ikapp honom och började kittla honom på revbenen. Detta resulterade tyvärr i att han började gråta. Jag tyckte att han hade gjort sig förtjänt av det så någon tröst av mig fick han inte. Fem minuter senare var jag dock förlåten då vi satt och spelade kort och skrattade ihop på verandan.

 

Jag tänkte förklara den här delen med att ta bilder här i Uganda. Dels här på barnhemmet men även ute i byar och städer. Här på barnhemmet finns det vissa som gillar att bli med på bild och andra som inte är lika förtjusta i det. Joel är omöjlig att få en bild på. Edward, Jacob och Obama vill gärna vara med på bild och man kan också ge instruktioner åt dem. Därför kan vissa ses som ”favoriter” men den egentliga anledningen är att de lättare fastnar på bild.

Överlag i här i Uganda är det känsligt med bilder. Jag har fått förklarat för mig av ett flertal okända personer att det inte är bra att bara ta bilder här. Då de flesta tror att jag ska sälja dem dyrt hemma i Sverige. Därför händer det att människor blir väldigt irriterad över detta och kräver dig på pengar. Varför inte bara fråga först tänker ni då? Dels kan det handla om att jag tar en bild över en hel by med hundratals människor. Då kan någon av dessa människor känna att jag tog en bild av just den personen. Hur skulle det se ut om jag ställde mig och skrek, can I take a photo of you? Till alla som rörde sig på till exempel ett torg.

Den andra anledningen till att jag inte vill fråga är för att jag oftast vill ta en bild på när personen gör det hen gör (första gången jag fått användning för ordet hen tror jag). Om jag istället väljer att fråga så får jag någon militärliknande pose på bild. Jag är inget större fan av människor som är förberedd på en bild. Det blir inte bra helt enkelt.

 

För övrigt har dagen varit solig och varm. Inte en droppe regn, dock en del moln som vanligt. Fick dessutom tag på min banankaka idag. Den smakade som en sockerkaka gjord på banan med krispig yta från friteringen. Positiv överraskning! Med saknaden av en svensk fika får jag helt enkelt gå ner för att köpa ett gäng banankakor istället.

Rose har varit borta hela dagen. Jag har ingen aning om var hon håller hus. Jag hörde att hon vaknade och öppnade sin dörr men sedan dess har jag varken hört eller sett henne.  Hon dyker nog upp mot kvällningen om jag inte stöter på henne nu när jag ska till byn för att spela lite kort och äta popcorn.

 

Ha en fortsatt trevlig afton kära kamrater…

Upptäcksfärd

Efter en natts sömn så mår jag helt plötsligt bättre. Det var kanske maten i Mbale som spökade.

Runt fem-tiden igår så gick jag upp till min favoritaffär för att köpa det dagliga vattnet. Patrick och jag skakade hand som vanligt och frågade varandra om hur dagen varit. När jag köpt mitt vatten så bjuder han mig på en längd bröd motsvarande svenska formfranska med blue bands smör till det. Skeptikern i mig kan inte låta bli att fundera på vad han vill få ut av det hela. Samtidigt som jag blir jätteglad när han bemöter mig på ett sådant vänligt sätt. På vägen hem ropade jag in de barn jag kunde få syn på för att ha en brödstund hemma. Tidigare har jag sett att det finns en brödrost som ligger och skräpar här hemma. Så tillsammans med Brenda, Jacob, Doreen och Baby åt jag rostat bröd med smör på. Det var också första gången för barnen, de älskade det. Väldigt fascinerade över att brödrosten producerade värme av någon anledning. Den typiska kommentaren när något är fascinerande är, Eeeeeey! Följt av någon mening på lugisu.

På morgnarna när jag hämtar vatten brukar jag se att grannarna gör mandasi (vet inte om jag berättat att det är ett sött bröd som friteras, smakar som en munk utan socker) och något liknande i mycket mindre storlek. Jag frågade Rose vad de små ”bröden” var för något. Hon berättade att det är bananer blandat med kassavamjöl (vet fortfarande inte vad kassava är på svenska) som friteras. Lät gott så jag tog med mig Andrew för att dit och köpa ett gäng. Det var tyvärr slut för dagen så vi beslutade att gå och titta på brunnen som borrades i höstas istället. Där vattnet är testat och godkänt till skillnad från ytvattenkällan där jag druckit ifrån. En väldigt fin brunn med pump och inhägnad. Lägger upp en bild på den så ni får se.

Efter brunnen bad jag Andrew att visa mig the garden(ett land som tillhör barnhemmet) som de äldre barnen och Michael brukar gräva i vid tidiga morgnar. Jag har trott att det låg i närheten av barnhemmet men det visade sig att det var en bit att gå. Man är till och med tvungen att korsa floden som rinner nedanför Bubulo. Nu under regnperioden kan jag meddela att det är ganska strömt och kallt i vattnet. Djupet var ca 20 centimeter under midjan, precis så att shortsen höll sig torra om man drog upp dem. Botten är täckt av knytnävsstora stenar som gör att man lätt tappar balansen och riskerar att åka med en bit ner. Jag hade min kamera i handen och som tur var slapp jag bada med den.  Väl framme vid landet visade Andrew mig en del av det de odlar där borta. Främst sötpotatis och bönor. Jag hade föreställt mig ett land som man har hemma på gården i Sverige men det var snarare små åkrar som täckte marken bortanför floden. Roligt att se. Får försöka hinna på dem någon morgon för att följa med och gräva.

Har glömt att berätta om nyförvärven här på gården. En av hönorna (tror det är Roberts) har fått kycklingar. Hela fem stycken. Små gula och vita piper dem omkring här på gården i ständig jakt efter mat. Igår när jag vaknade så var det bara tre kycklingar. När jag frågade Rose var de andra två tagit vägen sa hon att det troligen är örnarna som tagit dem. Jag ser alltid örnar cirkulera ovanför Bubulo så det är fullt möjligt att de blivit fågelmat. Tråkigt för kycklingarna och familjen här eftersom kycklingar innebär mat i framtiden. Själv tycker jag att örnar är ganska häftiga djur och hade gärna sett händelsen live.

Nu blir det att ta hand om disken för min del.

Hej hej…

Lite besvärligt att få med brunnen med inhägnaden

Lite besvärligt att få med brunnen med inhägnaden

Hemmastadd

Näst sista veckan är påbörjad. Nu har jag kommit in i familjen på riktigt känns det som. Helt underbara människor.

Idag har min kropp hittat tillbaka till problemen som var tidigare. Jag har heller ingen medicin att ta nu. Vi får hoppas att det inte blir lika utdraget som sist. Vet inte om jag orkar med att åka till sjukhuset i Mbale för att ta tester ännu en gång. För er som undrar så har jag inte varit så dum och druckit av samma vatten igen. Det enda jag kan minnas att jag gjort är att jag druckit regnvatten en dag. Det öste ner och jag fick slut på vatten. Så jag tog en gammal flaska, fyllde den med vatten från taket och pillade i en klortablett (för att utesluta eventuella bakterier från taket). Kan inte tänka mig att det skulle bero på detta.

Jag kan glädja er med att Jacob äntligen börjar få kläm på kortspelet. Det är en bit kvar innan han lärt sig hela kortlekens värde och färger. Men framstegen visas tydligt. Han blir så glad när han lägger rätt och man berömmer honom. Dessutom världens härligaste skratt.

Vi har börjat lära mig Lugisu/Lamasaba (det lokala språket i trakterna) här hemma. Har säkert hundra ord och meningar uppskrivna på mobilen. Vi har också pratat mycket om deras språk och grammatik. Då har det kommit fram att de inte lär ut Lugisu i barnens skola. Det är alltid engelska som gäller. Jag tycker att det är konstigt hur man inte kan lära ut deras modersmål i skolan. I de statliga skolorna så lär man ut stamspråken under fyra år. Men det är inte vanligt i privata skolor. Detta kommer alltså att resultera i att de pratar ett språk utan att kunna skriva det, främst för de yngre barnen som aldrig hunnit lära sig Lugisu i en statlig skola.

Jag har undrat hur allas flipflops kan vara böjda så fort de tar av sig dem. För någon dag sedan frågade Rose om vi hade sådana tofflor i Sverige. Ja, svarade jag och tänkte att hon menade flipflops överlag. Det visade sig att hon undrade om de var tillverkade på samma sätt. Jag vet inte. Hur tillverkar ni dem då? frågade jag. Då berättar hon att de är gjorda av bildäck. Man går upp till skobutiken här i byn så skär de ut bildäcksbitar efter fötterna. Skräddarsydda tofflor till priset av 3000 shilling (12 kr), vilket kap. Jag måste köpa med mig ett par hem så jag får se hur det går till. Den lilla detaljen att mina flipflops som jag köpte på Arlanda innan det begav sig kostade 100.000 shilling förblir jag nog tyst om.

Det fick bli allt för idag.

Vi hörs…

Vardagsskor i Bubulo

Vardagsskor i Bubulo

Kulturlektion

Femte och förmodligen näst sista gången jag besöker Mbale idag. Då det endast är två veckor kvar av mitt underbara äventyr. Har precis avnjutit lite enchiladas på hotellet, inte de bästa jag ätit men fullt dugliga.

Häromdagen var det en man i Bubulo som frågade mig om jag var omskuren. Denna fråga har dykt upp flera gånger och jag säger alltid som det är, att jag inte är det men det utförs medicinskt i Sverige om man har problem med det. Tror mest att människorna tycker det är roligt att fråga då de förmodligen vet om att vi inte omskär människor av kulturella skäl. När jag och Andrew diskade senare på kvällen så tog jag upp det med honom eftersom jag råkar veta att han gick igenom detta i december förra året. Det finns risk att Charlotte som var här just då redan berättat om detta, då hon var med och bevittnade händelsen.

Det är alltså något som varje pojke går igenom för att bli man. Du bestämmer själv när du vill göra det som jag förstått det. Själva ”ceremonin” går till så att du börjar med att dansa i tre dagar (hur dansar man i tre dagar?). Därefter samlas alla som vill titta i byn där det äger rum.  Med en folksamling kring sig går pojken fram naken till ”bödeln” för att blir omskuren. Helt utan bedövning och tre snitt senare är man färdig och nybliven man oavsett ålder. Ofattbart för mig hur man frivilligt kan ställa upp på detta. Tydligen så är man illa tvungen och att fly är inte ett alternativ. Det äger rum vartannat år så tyvärr kunde jag inte få vara med och se detta. Det hade förmodligen inte varit ett nöje men väldigt intressant att bevittna. Är det så att man väljer att fly kan du i värsta fall bli dödad när du kommer tillbaka berättade Rose. Väljer du dock att komma tillbaka ett udda år (då de inte utför omskärelser) är du fri som en fågel. Sedan jag kom hit har jag fått en del frågor angående kulturella seder osv. i Sverige. Men jag kommer inte på någonting unikt som vi gör i Sverige, dansar runt en midsommarstång möjligen? Ingenting i närheten av detta. Kan inte släppa att alla män jag möter i byn alltså gått igenom den här hemska händelsen. Förstår inte heller hur pojkarna kan vara så positiva till att få göra det som de faktiskt är.

Från omskärelse till grönsaker. Avokado är ett väldigt vanligt tillbehör här i Uganda som jag förstått det. Under lunchen igår så frågade jag Rose om det var billigt. Hon svarade att det var väldigt billig för att de växer så mycket i trakterna. Tänk om vi hade haft det så i Sverige då avokado både är utsökt och supernyttigt. Jag berättade för Rose att om du vill ha två fina avokados (tveksam böjelse) så kan du få betala ungefär 10.000 shilling(30 kr) för dem i Sverige. Helt chockad svarade Rose, om det ändå vore närmare till Sverige. Vi skulle förmodligen kunna fylla hela den där med avokado för 10.000 shilling tillade hon och pekade på en svart behållare större än ett oljefat. Helt sjukt tänkte jag med viss misstanke om överdrift.

Sedan Annika lämnade Bubulo har jag varje dag gått upp till marknaden för att köpa en bit ananas. Detta är alltså tjugofem dagar vi pratar om. Tjugofem gånger har jag gått dit med hopp om att få äta ananas. Inte en enda dag har det funnits. MEN! Igår gick jag in i mitt rum, packade på mig 2000 shilling för att gå upp med Joyce matlåda och börja jakten efter ananas. Där var dem, säkert tio stycken hårda skal med grön frisyr på. Helt underbart! Frågade om att få köpa en fjärdedel men damen vägrade skära i frukten så jag lämnade marknaden med en hel ananas för 2000 shilling. På hemvägen ropade jag in mina Ugandiska bröder och systrar för att ta del av fyndet. Så där satt vi, utanför huset viskandes och delade på en ananas medan högsta hönset sov middag. Mysigt värre.

Nu ska jag ropa in en buda buda för att åka och köpa snickers…

PS. försökte lägga upp en bild på Andrew, internet krånglar med bilder här. Försöker ikväll istället. DS.

Geografi och myrjakt

Trenden fortsätter med elproblemet. Kom tillbaka innan läggdags igår och var borta när jag vaknade. Finns fortfarande lite att hämta ur solpanelerna trots att solen inte visat sig på hela dagen. Första gången sen jag kom hit som det varit heltäckt himmel utan regn, känns som hemma helt plötsligt.

Jag har länge tänkt att jag ska spara en bild på en världskarta när jag är i Mbale men glömt det varje gång. Häromdagen så hittade jag faktiskt en världsatlas här i huset, att jag inte tänkte på att leta här tidigare. Hursomhelst så har jag suttit och tittat i den med barnen. Frågat lite frågor om länder, städer, världsdelar osv. Då bad jag alla barn att peka ut Uganda, tänkte att sitt eget land bör man ändå ha koll på. Även fast varje land på hela kartan var textat så var dem ute i både Oceanien och Nordamerika och gissade. Jag tänkte, Okej, Afrika då?  Inte en susning där heller. Försökte förklara att det finns världsdelar och länder, Uganda ligger i Afrika sa jag och pekade ut kontinenten. Dock utan framgång. Eftersom Uganda är väldigt litet på en hel världskarta tänkte jag att det kanske är lättare att peka ut Tanzania som ändå är ett av grannländerna. Det hela slutade med att jag fick peka ut och berätta för dem var både Tanzania och Uganda låg. Jag har ganska dålig koll på när jag lärde mig var Sverige låg men är ganska övertygad om att jag kunde det på lågstadiet åtminstone. Om det inte finns redan så tror jag en sådan liten sak som att hänga upp en världskarta i skolan skulle hjälpa en hel del. Som jag sagt tidigare ska det bli intressant om jag får följa med till skolan sista veckan då barnen börjar igen.

Nu varnar skåpet för solpanelerna för tredje gången. Ska försöka skriva om en till sak innan de lägger av helt. När jag vaknade den här morgonen så var hela gården täckt av små genomskinliga vingar. Jag tänkte inte mer på det. Senare under dagen så såg jag att Michael stekte något över elden. Eftersom detta var efter lunch och långt kvar till middag blev jag nyfiken på vad han gjorde. Då torrostar han white ants som det heter. Stora flygande myror, kropparna ser ut som en svensk geting ungefär och vingarna är kanske fyra centimeter långa och genomskinliga. Då har tydligen Andrew gått upp i natt för att fånga dessa myror. De dras till ljus som alla andra insekter (jag har hört att detta fenomen är för att de använder månen för att navigera sig, lampor blir månen i deras ögon) och när de nuddar lampan ramlar vingarna av och myrorna faller till marken. De är fortfarande vid liv och kan fortsätta leva utan vingar som jag förstod det, växer ut nya till slut. Så fångar man dem när de ligger där på marken och lägger dem i en skål. Dagen efter torrostas dem levande och saltas sedan äter man det som snacks. Även om jag testat kackerlackor, gräshoppor och spindlar tillagade på liknande vis så var jag skeptiskt. Ser ganska motbjudande ut. Jag tog en och tittade på den medan Michael övertygade mig om att jag måste ta tre för att känna något. Tre myror i magen och vilken smaksensation. Verkligen mer än gott. Oljan från deras skal kompinerat med saltet och rostningen smakade verkligen bra, på riktigt. Så länge man blundar skulle jag mycket  väl kunna äta detta istället för popcorn eller nötter. Kanon! 🙂

Nu måste jag sluta innan elen dör helt.

Hejdå så länge!

PS. Jag märker själv att kvaliteten på mina inlägg varierar lite. Ibland har jag inte lika mycket tid och själ att lägga i skrivandet. Hoppas ni har överseende. DS.

Michael rensar myrorna från vingar som blivit kvar.

Michael rensar myrorna från vingar som blivit kvar.