Annelis blogg

Hälsningar från Bubulo

Efter 18 timmars flygresa och ett stopp i Kampala satt jag där på en buss på väg genom Ugandas landsbygd mot byn Bubulo. Vi färdades genom ett fantastiskt och bördigt landskap, förbi livliga städer och sockerodlingar. Jag häpnades över hur grönt landskapet var och hur det stod i sådan kontrast mot den rödbruna sanden på vägarna bussen färdades på. Det gick upp för mig att Uganda har smeknamnet ’Afrikas pärla’ och jag förstår nu varför. Bredvid mig satt en kvinna med sin tvååriga dotter och hon pratade med mig emellanåt. Hela bussen började ljuda av ett sorl strax efter att ha lämnat Kampala. Människor som tycktes vara okända för varandra började samtala som goda vänner. Jag tänkte att ’Ja, här kommer jag nog trivas – när människor som inte känner varandra börjar prata med varandra utan att det är konstigt.’

Efter en ganska varm resa överraskade det svalkande regnet väl framme i Bubulo. Det är just nu regnperiod och det spöregnar minst en gång per dag. Dropparna är gigantiska. Och väl i Bubulo blev jag glatt välkomnad av mina nya kollegor James och Ivar som väntade på ett lokalt lunchställe. James gav mig senare smeknamnet Nafla (osäker på stavningen) som betyder ”den som kommer med regn”. Ganska trevligt smeknamn tycker jag.

Bubulos alléstråk med centrumet i bakgrunden

 

Jag kallas i vanliga fall Anneli och jag är den andra praktikanten som ska jobba för Kids of Uganda här i Bubulo fram till slutet av december. För drygt en månad sedan satt jag på ett kontor på Sollentuna kommun och jobbade med handläggning av bygglov, granskade ritningar och bläddrade i plan- och bygglagen. Jag var då helt överväldigad över att ha fått praktikplatsen hos Kids of Uganda, så pass att jag inte riktigt trodde på det själv när jag berättade den stora nyheten för min familj, vänner och kollegor. Cirka två månader innan det (alltså i maj) så satt jag tillsammans med tre andra studentkollegor.  Vi skrev de sista delarna av en uppsats och samtalade om vart vi ville åka på studie-/praktikresa. Jag sa bestämt att ”jag minsann SKA åka till östra Afrika”. Vilken tur att det blev Uganda.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka är jag tjänstledigt från mitt jobb på bygglovsenheten för att studera en master i hållbar utveckling vid Uppsala universitet, och jag har ett år kvar av min utbildning. Min bakgrund är inom samhällsplanering och mitt stora intresse för sociala frågor, mänskliga rättigheter och klimatfrågor har alltid varit grunden för mina val. Min drivkraft är att arbeta mot de orättvisor som finns i våra samhällen, och speciellt för de som vanligtvis inte har någonting att säga till om –  barn och ungdomar.

Här har ni mig

 

En av de stora anledningarna till varför jag valde att studera vidare och ta en master var för att kunna få erfarenhet av att arbeta utanför Europa. Jag ville som sagt helst till östra Afrika, en del av världen som jag drömt om att åka till ända sedan jag var liten. Jag kan inte riktigt säga var den drömmen kom ifrån, men nyfikenheten för naturen, kulturen och människorna har alltid funnits där. Uganda är ett av de länder som lockat mest. Innan jag åkte hit träffade jag några bekanta som hade jobbat och bott här i ett par år. De gav mig en hel del praktiska tips om Uganda, allt från hur man hanterar malaria till var man kan åka på safariresor. När vi sedan skildes åt minns jag att de sa till mig:  ”Once you have been in Uganda, you will always long to go back. It becomes something of an addiction”.

Så nu sitter jag här på kontoret i Bubulo med ett leende på läpparna, glad över att få kunna jobba tillsammans med James, Ivar, Ronald och Rose, och hela tiden möta nya människor med spännande saker att berätta. Utanför kontoret hörs exotiska fåglar kvittra, kor och getter, matatus (minibussar) och boda-bodas (motorcyklar) som far förbi på vägen, och då och då fläktar doften av vedeldning in på kontoret. Många är nyfikna på oss praktikanter och jag kämpar med att lära mig Lugisu, det lokala språket, för att kunna säga några ord och imponera på byborna.

I vår föränderliga värld har vi stora utmaningar framför oss, sociala såväl som miljömässiga. I ett land där hälften av befolkningen är barn och ungdomar, behöver det göras stora insatser för att de ska få sina rättigheter tillgodosedda. Jag ser därför fram emot de fyra spännande månader jag har framför mig, där jag bland annat kommer att arbeta med att se över hur organisationen kan utveckla familjestödsprogrammet och hur vi kan arbeta mer för att stärka barns rättigheter i Bubulo. Målet är att kunna hjälpa fler barn och ungdomar att få möjlighet att få en trygg miljö att växa upp i med möjlighet att gå i skolan och så småningom skapa sig ett bra liv.

Allt gott!