Annikas blogg

Nu lämnar jag Uganda…

Då är alltså dagen inne. Klockan 22.45 lämnar jag Entebbes flygplats. Hur ska jag kunna beskriva i ord mina tankar inför att lämna Afrika? Hur ska jag få ner min tacksamhet och respekt inför Rose, Micheal, styrelsen i Kids of Uganda och befolkningen i Bubulo på papper? Det är svårt, men helt klart värt att pröva.

Även fast jag måste erkänna att jag har sett fram emot att landa på arlanda och krama om nära och kära så känner jag nu en tomhet inför att lämna. Jag hör ju hemma här. Detta är ju min kontinent. Under alla år som jag rest till olika afrikanska länder så har min kärlek och denna vistelse fördubblat den kärleken.

Men jag måste hem, av ekonomiska och praktiska skäl. Men tro mig, det är inte sista gången jag sätter min fot på den magiska röda afrikanska sanden.

Kids of Uganda, Cecilia och styrelsen- underbara människor. Stort TACK till er för att jag fick göra detta. Min syn på bistånd är att jag inte tror att det alltid för med sig de bästa konsekvenserna; att västerländska organisationer tror sig veta att afrikanerna inte är lyckliga och måste hjälpas är inte alltid rätt. Alla har rätt till att leva sitt liv, att leva bäst utefter sina förmågor. Därför hyser jag stor respekt till denna organisation. Som gång på gång har visat att det är en organisation med rätt inställning och tillvägagångssätt. Barnen mår så bra, allt funkar så bra. Jag kan säga med egen erfarenhet att pengarna går till barnen; deras liv och deras framtid.

Alla människor i Bubulo som jag har träffat, som jag har pratat och umgåtts med. Alla barnen som har alla varsin plats i mitt hjärta. Och Rose, min afrikanska mamma. Oj, svårt att inte få tårar i ögonen nu. Men jag kommer vara i kontakt med dem, jag hoppas verkligen jag kan åka tillbaka och besöka dem. Denna tid i Bubulo har gett mig mycket; förutom alla möten, skratt och prat så känner jag att jag har växt som människa. Jag tror jag har gjort en personlig utveckling. Och för det vill jag tacka KoU och barnhemmets alla individer. TACK!

Nu sitter jag med Tove, vi sitter på ett fantastiskt mysigt litet resort och pratar, dricker kaffe och ser ut över den vackra omgivningen vi har framför oss. Det har varit en fantastisk resa, och jag är så tacksam att jag fick chansen!

Måndag.

Måndag. Sista malaria tabletten. Det känns så märkligt att åka hem, jag börjar nästan få lite panik känsla för att jag inte vill lämna detta underbara land, denna fantastiska kontinent.

Obama är tillbaka, frisk och kry. Nu mår alla bra, förutom Rose då som har väldiga smärtor i sidan och i ryggen. Allt flyter annars på som vanligt. Igår åkte vi till kyrkan; Jag, Rose, Wictor, Brenda, Jacob och Doreen. Sen följde Rose syster med i bilen och alla barnen som bor hos henne, och alla hade på sina finaste kläder. När vi kom fram så fanns det en ”vuxen” kyrka och en ”barn” kyrka. Vi, jag och Wictor, satt först med Rose och gick sen till barnen. I barn kyrkan var det en fröken som pratade till barnen. Bland annat så frågade hon hur ofta de ber och vad de ber om. En annan uppgift var att använda sin hand och säga; ”God is great – för tummen, I am a sinner – för pekfingret, Jesus Christ died for me – för långfingret, If I believe – för ringfingret och slutligen I will be free– för lillfingret. Detta sa man om och om igen. Det var häftigt att få delta, trots att det ligger väldigt långt ifrån allt jag tror på. Men alla har rätt att tycka och tro vad de vill.

Nu har jag inte så många timmar kvar i Bubulo. Så jag ska använda varje minut. Men jag är inte så bra på hejdå, så jag kommer nog bara krama och säga vi ses. Lättare på något sätt.

Söndag.

Solen strålar på morgonen, som den alltid gör varje morgon men inpå eftermiddagen så kommer regnet. Nästan på klockan. Ja, men kan väl säga att man får det bästa av två världar (jag gillar all typ av väder nämligen).

Kl.10.00 dök äntligen Wictor upp. Väldigt kul. Jag tog med honom runt i Bubulo och visade honom, presenterade honom för folk och ville ge honom ett bra välkomnande.

Krystyn kom förbi barnhemmet idag, vi ska nämligen fortsätta att filma barnen och göra fler intervjuer. Det som gör det lite svårt är att barnen inte är så pratsamma, jag vet inte om de är blyga eller om det är språket men Krystyn kom förbi och vi fick nytt material att ge till Hanna. Barnen var jätte duktiga, kanske så är det bra att någon annan än Rose pratar med dem, de kanske vågar mer då. För Brenda och Doreen och de andra pratade på som aldrig förr J.

Obama är fortfarande inte tillbaka och Rose funderar på att åka och hämta honom, om han är frisk det vill säga. Skolan har exams nästa vecka så det är viktigt att alla barnen är närvarande om de kan. Rose hade ännu en sömnlös natt pga smärtor i ryggen. Jag har sagt åt henne att åka in till Mbale, jag har erbjudit att köra henne för sådana smärtor kan jag bara tänka mig hur de påverkar ens liv och humör. Men efter att ha ringt till doktorn så fick hon tid på måndag.

Eftersom det är min sista helg så passar vi på att njuta lite extra! Popcorn och god mat står på listan. Vi får bara hålla tummarna att elen finns så popcorn maskinen funkar (barnen ÄLSKAR popcorn).

Ha en fin helg!

Tema för April: Högtider i Uganda

Denna månad har vi tema: Högtider i Uganda. Men även begravningar och religion kommer med eftersom det är väldigt sammanflätande ämnen. Jag hoppas ni tycker det är lärorikt och intressant! 🙂

Jag tänkte börja med att presentera viktiga datum i Uganda.

Omkring 90 procent av befolkningen i Uganda är kristna och firar likt Sverige påsk och jul. Men det finns några andra viktiga högtidsdatum i Uganda också.

 

Martyrernas dag 3 juni

Martyernas dag firas till minne av Ugandas tjugofyra första kristna som på grund av sin tro mördades på befallning av kung Mwanga II mellan år 1885 och 1887. Alla utom två (som var anglikaner) tillhörde den romerska-katolska kyrkan och helgonförklarades av påven Paulus VI på 1960-talet. På Martyrernas dag samlas människor för att be tillsammans och många vallfärdar till Namugongo där de brändes på bål.

 

Nationaldagen 9 oktober

Den 9 oktober sprider sig glädjeyran över hela Uganda. Då firar man nämligen att landet blev självständigt från Storbritannien år 1962.

 

Jul 23-26 december

I Uganda påminner julfirandet ganska mycket om det i Sverige.Men julen kallas för Sekukkulu och firas den 25e december. Människor samlas med sina familjer, ofta ute på landsbygden där de äldre generationerna fortfarande bor. Den 23:e lagar man mat inför de kommande dagarna. Ofta lagar man mycket mer mat än vad bara familjen kan äta. Det beror på att det är sedvänja att kunna bjuda oväntade gäster på mat eftersom många under julen passar på att hälsa på hos vänner, grannar och familj man inte sett på länge.

Många barn tycker att det är roligt med julafton för att det är den enda dagen på året som man får äta och dricka särskild mat, till exempel läsk. Även för männen är just julens drycker speciella. Runtom i Uganda träffas de efter lunchen på julafton för att brygga särskilda lokala juldrycker. En annan viktig jultradition är att köpa helt nya kläder att använda i kyrkan på julafton.

 

Människor samlas med sina familjer, ofta ute på landsbygden där de äldre generationerna fortfarande bor. Den 23:e lagar man mat inför de kommande dagarna. Ofta lagar man mycket mer mat än vad bara familjen kan äta. Det beror på att det är sedvänja att kunna bjuda oväntade gäster på mat eftersom många under julen passar på att hälsa på hos vänner, grannar och familj man inte sett på länge.

Många barn tycker att det är roligt med julafton för att det är den enda dagen på året som man får äta och dricka särskild mat, till exempel läsk. Även för männen är just julens drycker speciella. Runtom i Uganda träffas de efter lunchen på julafton för att brygga särskilda lokala juldrycker. En annan viktig jultradition är att köpa helt nya kläder att använda i kyrkan på julafton.

 

Bildbomb

bild2

Typiskt ugandisk mat.. Bland annat; biff, kyckling, chipati, kålsallad, ris och g-nuts sås..

 

bild5

Jacob, Obama och Brenda har precis kommit hem från skolan. De minsta barnen (dessa) slutar kl.13 och de större barnen slutar kl.17.

bild4

Joel!

bild6

Obama och Jacob- busungar! Jacob är 8 år och Obama är 6 år.

bild7

 

Vackra miljön runt floden.

 

 

 

bild9

 

bild8

Edward hjälper till att hämta vatten.

bild10

Doreen blir rakad av Andrew. I deras skola måste alla (flickor och pojkar) ha rakade huvuden.

Fredag.

Ja, då var det fredag. Herregud vad dagarna rinner iväg. Jag börjar känna mer och mer att jag inte vill lämna. Jag känner att detta är mitt hem; mina rutiner som jag har skapat, mina vänner jag har hittat och min familj som jag bor med. Fast människan är en överlevare, man anpassar sig lätt och hittar en ny vardag. Men jag vill såklart åka hem; tillbaka till min lägenhet, familj och vänner och allt som kommer med mitt liv i Stockholm. Men jag vill också alltid komma ha denna upplevelse i tankarna och i hjärtat, för jag känner redan nu att denna upplevelse har haft väldigt positiva effekter på mig. Ah det är svårt att förklara allt i ord, jag låter allt få smälta i sin tid.

Inatt anländer alltså Wictor, väldigt kul. Jag hoppas det blir bra!
Obama är däremot inte alls bra. Han blev hämtad igår av sin faster som alltså bor i en grann by med Obamas 2-åriga lillasyster. (han bor inte där eftersom hon inte kan ge dem båda ett bra liv, jag har frågat Rose och hon har berättat att Obama tycker det är kul när de besöker och när han ibland bor hos dem men han ser barnhemmet som sitt hem). Tillsammans åkte dem till sjukhuset, han har tydligen återfått malaria och mår rätt dåligt. Stackars liten! Jag läste att vissa typer av malaria ger återfall då och då, även upp till flera år. Jag tror att de värre typerna av malaria är svårare att bli av med och ger sig så inte lika lätt med bara några tabletter.

Bildbomb.

Här kommer ett gäng bilder

bild3

 

Baby är en glad liten tjej!

bild4

Baby igen med nya kläder som en skola i Sverige har sytt och skickat ner.

 

bild5

Alla barnen visar upp sina nya kläder som de duktiga barnen i Sverige har sytt.

bild6

Baby, jag, Tove och Obama busar lite.

 

 

bild7

Tjejerna!

bild1

Obama, Jacob och Brenda åker boda-boda till skolan eftersom det regnar så.

 

 

Torsdag.

Det finns några uttryck här som det tog ett tag innan jag lärde mig innebörden av, exempelvis; ”You look smart” och ”You are lost?”. Det första betyder att man är klädd smart, man är rätt klädd och det senare betyder att man har varit borta, folk har inte sett en, saknat en. Det är intressant hur språket är olika, men ändå så lika. Likaså gjorde jag ännu en iakttagelse igår, jag satt med barnen igår och hjälpte dem med deras läxor när Doreen frågade om hjälp. Jag hjälpte henne men såg också svaret på en av hennes andra frågor; ”Vilken dag börjar veckan med?” varpå hennes svar var söndag. Jag kände mig lite dum men för mig så börjar veckan med en måndag, ni vet vilodag på söndagen och måndag börjar en ny arbetsvecka. Men jag kan ju ha fel. Men där också; vi är alla så lika, men våra kulturer, traditioner och omgivningar skiljer oss åt, på ett väldigt förståeligt sätt. Inget är rätt, det finns inget rätt och fel med att leva ett liv. Ja, jag vill ju inte gå för djupt in på detta men jag gör ibland små iakttagelser och sen börjar hjärnan arbeta.

Nya volontären Wictor kommer 02:55 på lördags morgonen (natten), så inför hans ankomst ska jag städa och fixa rummet. Rose ligger tyvärr i sängen, hon har både malaria och ryggont. Jag hoppas verkligen hon blir bättre snart, hon är verkligen husets Queen. Obama är i alla fall på benen och är i skolan idag. Skönt! Han är den enda i huset som inte har gjort ett HIV test berättade Rose, vilket jag rådde henne att göra. Alla barnen (och personalen också tror jag) tar tre tester per år. Vilket är väldigt bra.

Japp, nu ska jag börja packa ner allt så småningom. Känns så otroligt konstigt. Men, allt har sin väg och nu börjar en ny tid för mig. Men tiden här i Bubulo har alltid en plats i mitt hjärta.

Vi hörs imorrn!

Onsdag.

Det blev dessvärre inget bil-åkandes igår, fältet vi skulle använda var för lerigt och förstört av regnet. Men vi håller tummarna på att det kan vara uppehåll ett tag så fältet kan återhämta sig.

Igår, medans barnen var i skolan, hängde jag med Rose, Robert och Michael. När jag skulle gå in till staden för att köpa vatten såg lilla Baby Krystyn mig och sprang fram och skrek ”Annnnnniiiika”. Hon följde med tillbaka till barnhemmet, och somnade rätt snabbt i min famn medans jag läste en bok. Den perfekta förmiddagen med andra ord. Däremot är lilla Obama sjuk igen.. han var kokhet och ville inte äta eller dricka. Så han sov mest hela dagen, men är på lite kryare idag, vi får hoppas att han återhämtar sig helt snarast.

Eftermiddagen fortsatte i samma lugna tempo; regnet öste ner så vi alla myste inomhus. Senare gick jag och Rose upp till stan och satte oss med några andra och umgicks. Rose berättade för mig att väldigt många i staden säger väldigt fina saker om mig. Att jag är otroligt vänlig och alltid glad, det var väldigt snällt sagt och jag blev naturligtvis väldigt glad. (inte för att jag ska sitta här och skriva allt som är positivt om mig men jag blev bara så glad). Jag gillar alla människorna här i Bubulo också. Men jag måste erkänna att jag ändå märker av kultur krocken, inte på ett negativt sätt utan mer bara ett konstaterande.

På lördag morgon 02:55 landar nya volontären. Det ska bli kul! Då ska jag lära honom allt jag kan innan jag själv åker tillbaka till Sverige.

Lära Rose att köra bil

Sista tisdagen.. för om en vecka åker jag till Kampala och träffar Tove. Mitt flyg går således på onsdagen men eftersom vi är mitt uppe i regn perioden så vill jag inte riskera att fastna eller inte komma fram med mini-taxin.

 

Idag har jag ett spännande projekt! Jag ska nämligen lära Rose att köra bil. Eftersom hon äger en väldigt bra bil så känns det lite onödigt att hon inte själv kan köra. Så det ska bli kul och spännande (och kanske läskigt.. det återstår att se). Vi tänker köra ner till fältet som ligger vid floden och börja. Jag återkommer imorgon och berättar om jag har skrivit ut ett körkort till henne eller inte (ja.. alltså det här är ju Afrika och dess egna underbara regler hehe).

 

Denna vecka ska jag visa för våra barnhemsbarn vad de svenska barnen från skolan i Umeå har gjort; deras frågor och teckningar som Hanna tog med sig. Bland annat så undrar barnen; ”varför äter ni med händerna?, Vad har ni för djur i Afrika? Vad lär ni er i skolan? Osv.”. Jag tror att det kommer vara ett jätte bra projekt, barn har alltid tusen frågor och man bör uppmana dem till att fråga för att lära sig.