Astrids blogg

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.

Ett vått Bubulo

Självklart kan jag inte lämna den här fina byn utan att få uppleva ett riktigt hällregn som ackompanjeras av blixtrar och dundrande åska. För hur skulle de se ut? Att jag mina sista två dagar skulle få uppleva solsked utan ände och stabil ström. Nej, då hade det inte riktigt varit genuint Bubulo.

Vi står här i en liten butik där innehavaren syr skoluniformer på sin symaskin och tar skydd mot regnet. Det är inte bara jag som sökt mig hit utan även de andra som var i närheten då himlen öppnade sig. Vi fryser, regnet kommer med kyla och vi är framförallt hungriga. Regnet har pågått länge nu, i över tre timmar utan att lätta och de flesta av oss han inte äta lunch innan det började.

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Det pratas mycket här inne, mest på Lugisu så jag förstår inte så mycket utan snappar snarare upp andemeningen i det som sägs genom olika gester. Ibland är det någon som övergår till engelska och ibland lägger jag mig i konversationen. Det frågas mycket om huruvida sådant här väder även finns i Sverige. Just denna typen som vi har just nu är väldigt lik stormarna som kommer på sensommaren hemma i den lilla byn på västkusten som jag är uppväxt i. Detta möts av förundran över att vi kan ha så liknande saker på två så olika platser.

De tycker lite synd om mig som har fått gåshud på armarna av den kyliga blåsten. När du får gåshud så är det nämligen ett riktigt tecken på att du fryser och att det är kallt. Samtidigt som de försäkrar mig om att regnet nog kommer avta snart så ökar hastigheten och tätheten på regndropparna. Det blir nästan helt vitt utanför dörren och det går inte att se så mycket av vad som händer där ute på gatan.

De skrattar lite och sedan säger butiksinnehavaren att ”you came with the rain and now you are going with the rain”. Jag undrar lite försiktigt vad hon menar med sitt uttalande och hon förklarar då att här så anses det betyda tur för en person om hen kommer till ett ställe när det regnar och sedan åker där ifrån när det regnar. Hon sager sedan att ”the rain is all of the blessings that we send with you on your journey”. Jag blir varm i hjärtat och vet inte vad jag ska säga mer så hon får endast ett stort leende tillsammans med en kram.

En lyxig lunch

Oj, oj, vad det har börjats märkas att slutdatumet för min vistelse här närmar sig med stormsteg. Barnen har under dagen frågat mig ett flertal gånger om huruvida jag kommer åka redan imorgon. Jag försäkrar dem om att än är det två hela dagar kvar innan dagen för avfärd är här. De är nu extra kramiga och vill riktigt krypa in i mig ibland när de sitter bredvid då jag skriver på datorn.

Även människor i byn börjar visa att det snart är dags för mig att åka. Ett flertal stoppar mig varje gång jag visar mig utanför barnhemmet bara för att fråga om jag kommer komma tillbaka och när. Det kan vara människor jag endast mött en gång och därför knappt känner igen, men likväl så försäkrar de mig om att de kommer sakna mig mycket.

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Rose har en helt annan strategi hon kryper inte upp i knät på mig och hon stannar mig inte på stan för att säga att hon kommer sakna mig. Istället så har hon börjat skämma bort mig ordentligt. Idag till exempel så fick jag smaka en av de lyxigaste och godaste luncher jag ätit sedan jag kom hit. Den var bestående av Pocho, gröna blad grönsaker blandade med kött, en rotfrukt som kallas ”Jam fruit” och Matooke som var söt. Godare matooke har jag nog inte smakat tidigare och Rose förklarade för mig att det berodde på att hon tillagat den först när bananerna varit gula istället för gröna. Då blir tydligen sötman mycket tydligare. Grönsakerna med köttbitarna hade hon dessutom blandat med lite mjölk. Det var en super god lunch och jag var underbart mätt efteråt. Hade jag kunnat så hade jag nog ätit tills jag spruckit.

Efteråt så kom hon med nypressad passionsfrukts juice som var kall. Ja, bortskämd kan man verkligen kalla att jag blev. Barnen då kanske ni undrar, de blev inte utan. De njöt lika mycket som jag utav maten som Rose bjöd dem på och leendena räckte hela vägen upp till öronen.

Festligheterna slutar inte där heller, utan nu när jag sitter utanför husknuten och skrivet detta inlägg så kommer Rose med ett fat av uppskuren vattenmelon. Den är underbart röd i färgen, fast i köttet och den smälter på tungan. Smaken vet jag inte ens hur jag ska beskriva ordentligt så att ni riktigt kan känna den. Frukten är kall, saftig och söt. Sådär lagom söt så att du bara frestas av att ta en bit till hela tiden.

Två hela dagar kvar, det låter inte mycket. Men jag kommer njuta av allas sällskap, den goda maten och arbetet som återstår.

Rena skor

Som jag skrev igår så ville jag vakna glad och pigg idag. Det lyckades jag också med. Innan till och med barnen hade stigit upp så var jag färdig med morgonens bestyr och kunde påbörja dagens arbete. Det är mycket nu som ska avslutas och knytas ihop innan jag ger mig iväg mot nya äventyr. Det känns både roligt och sorgligt som jag jag skrev tidigare i veckan. Hur som helst så har dagen varit produktiv. Dock fanns det flera tillfällen som jag nog egentligen hellre hade lytt barnens uppmaningar om att komma ut och leka med dem, istället för att jaga människor på telefon och handelscentrum eller sitta framför datorn för att avsluta olika arbeten som är påbörjade.

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Under mitt första besök i Uganda så fick jag lära mig ganska snabbt av mina nyfunna vänner att det inte gick för sig att gå omkring i skitiga skor. Skorna ska helst inte visa att de används utan de ska vara rena (till och med sulorna), skosnörena vita och de ska vara hela. Så sådär snyggt slitna, lite sommar skitiga Converse är bara att glömma här. Jag har försökt ta reda på varför det inte anses okej att gå omkring i lite skitiga skor här, men har ännu inte lyckats. Jag gissar att det har med kvarlämningarna från när Uganda koloniserades av Britterna och det då var väldigt viktigt att vara respektabelt klädd. Men jag ska som sagt int säga att jag vet. Mina vänner menar bara på att det r väldigt viktigt, för om deras vänner inte har rena skor så ”it reflect’s badly on us”.

Så idag efter att ha gått runt hela centrum tillsammans med Rose för att leta efter barnkläder och se vilka priser de ligger på nu, så tyckte barnen att det var hög tid att jag tvättade de skor jag tagit med mig hit. Jag har förstått att det här med rena skor är ännu viktigare i städerna än på de lite mindre orterna, men även här är det bra att ha rena skor. Så min lunchtimme ägnades idag åt att (förutom att äta lunch) tvätta mina tre par skor tillsammans med barnen. Barnen tyckte de var riktigt roligt och tävlade om vem som kunde göra skorna renast. När mina skor var färdiga och jag behövde gå tillbaka för att jobba så fortsatte barnen med sina egna skor och alla andras skor som ville få dem tvättade. Helt klart en höjdare att tvätta skor med andra ord!

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

En sista söndag i Bubulo

Ja, min resa lider mot sitt slut för den här gången och det har varit ett underbart äventyr att få vara här. Att lära känna alla barnen, personalen, människorna i byn och inte minst lära mig hur Kids of Uganda fungerar som organisation.

Jag har börjat förbereda mig mentalt på att åka snart och med det kommer det även som en naturlig del att förbered barnen på att jag snart kommer åka ifrån dem. Det är verkligen inte lätt men genom att prata med dem länge och låta de själva komma till tals så tror jag att när väl farväl kommer på lördagsmorgonen å kommer det inte bli allt för svårt. Det gäller att se det positivt. För barnen så kommer det snart komma en ny praktikant till hösten. Det i sig kommer att bli ett av deras många äventyr som ligger framför dem. För mig så ska jag fortsätta min resa i Uganda ett tag till men jag kommer befinna mig i Kampala där jag kommer arbeta med lite andra saker än vad jag gör nu.

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Sedan kommer slutligen studierna ta vid hemma i Sverige och då börjar äventyret med återanpassning. Ibland kan det bli det största äventyret. För du har lärt dig så mycket och utvecklats på olika sätt när du befinner dig i andra miljöer än din invanda för ett tag. Att sedan komma tillbaka till en väl invand miljö och rutin kan göra att du ser allt i ett annat ljus. Du vi försöka sammanfoga de olika delarna av dig själv i hur du lever, vilket kommer betyda lite arbete och framförallt tid. Smälta allt, plocka de bästa bitarna, förändra och sedan bygga upp en ny rutin i en kanske delvis ändrad miljö.

Besök från Kampala och äventyr i Sipi Falls

I går kväll kom min pojkvän hit från Kampala för att hälsa på. Eftersom detta blir hans sista besök här och det är min sista helg så tänkte vi att vi skulle göra en utflykt till den närliggande turistattraktionen Sipi Falls. Så det var vad vi gjorde idag!

Tidigt, tidigt så tog vi en motorcykeltaxi in till Mbale för att där sätta oss ner på en bänk vid trottoarkanten och vänta på att en försäljare skulle komma förbi med te. Det är nämligen vanligt att se försäljare tidigt på morgonen med termosar som innehåller varm mjölk med teblad. Det är otroligt gott att få morgonen tillsammans med en Mandasi eller två. Mandasi är en sorts bulle som görs genom att fritera bröddeg i olja.

Därefter tog vi en taxi upp till Sipi som ligger cirka 60 km från Mbale och tar cirka en timme att ta sig till med kollektivtrafiken. Väl där möte vi en väldigt trevlig man som också blev vår guide för dagen. Han berättade bland annat att Sipi betyder ”The place”. Innan vi påbörjade vår tur så berättade han även att de har olika turer som du kan vandra, beroende på hur mycket tid du har, hur långt du vill gå, vad du vill se etc. Men för oss som kommit dit eftersom vi ville se de berömda vattenfallen bestämde oss för att ta den långa vandringen på fyra timmar så att vi kunde se dem alla. I den turen så ingick det även besök vid ”poolen”, grottan och utsikten.

Ett av vattenfallen

Ett av vattenfallen

Vår guide var verkligen bra. Han kunde svara på massor av frågor och det visade sig att han var uppväxt i området, vilket bara gjorde turen roligare eftersom han berättade så historier om platserna vi gick förbi. Så vår tur som är den längsta turen du hinner med om du bara är där över dagen och inte har ett eget fordon som du ska köra hem i, började vid foten av berget och sedan klättrade vi uppåt. Väl uppe på toppen hade vi en underbar utsikt.

När vi var där uppe och beundrade vyn fick vi veta att vi nu gjort den jobbiga biten och hädanefter så skulle det sluta nedåt under större delen av vägen. Vi gick till toppen av de första vattenfallet och sedan till dess botten. Väl där så fan vi en annan grupp turister och otroligt nog så kände vi två av personerna som var där. Det blev ett otroligt kärt möte ,med många skratt. Vi fortsatte sedan vidare till det andra vatten fallet och till dess botten som mynnade ut i en bred flod. På ett ställe vidgade sig floden och det var det här stället som guiden kallade för ”poolen”. Han sa att under torrperioden så kan du bada där utan problem och vattnet når dig då upp till toppen av huvudet. Just nu kommer dock vattnet för fort in och ut ur poolen så det lir väldigt strömt.

Det sista vattenfallet såg vi också från ovan men sedan gjorde vi något riktigt häftigt. Vi gick ner och runt vattenfallet så att vi hamnade på dess baksida. Där var även en grotta och vår guide menade att man kan tälta i om du med tar eget tält.

Hur som helst har vi verkligen haft en fantastisk dag och jag skulle rekommendera att åka dit om du har vägarna förbi!

Som på räls

Idag började morgonen med sitt vanliga kvittrande av fåglarna utanför husväggarna. Jag hade även en padda under sängen som sjöng en fin morgonsång för mig. Så kan jag begära något bättre?

I den tidiga morgonen så stegade jag mig iväg till platsen för lekplatsen och såg över gårdagens arbete ordentligt medan jag väntade på att förmannen och arbetarna skulle komma. De gjorde de snart och vi var strax igång. Det första steget var att göra alla pålarna riktigt jämna i botten och toppen, så att de kan stå stabilt i sina gropar och se snygga ut i toppen. Vi högg även av utstickande knogar och dylikt så att stammen blir jämn för barnen att klättra på. Till detta användes det otroligt användbara verktyget machete- Det är bland de första gångerna som jag ser hur detta verktyg verkligen används i större skala och det är fantastiskt att se. Vilken träffsäkerhet, vilken skärpa och vilken noggrannhet verktyget själv och användningen av detta kräver.

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Hur som helst så restes pålarna i sina respektive hål efter att detta gjorts. Det hade nämligen blivit dags för att mäta ut höjden för var vi skulle borra håll i pålarna. Hålen kommer att användas för att fästa rep i. När mätningen var färdig så hade mannen med borren anlänt. Jag ska säga er att det inte var riktigt som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag tänkte att när de sa till mig att han skulle komma med maskinen som skulle göra hålen så pratade vi om en elektrisk borrmaskin. Men nej, å fel jag hade. Mannen kom med sin maskin som var en handborr. Detta innebär att maskinen ser ut ungefär som en vin-flasköppnare för korkskruvar, fast i större dimension. Du drar alltså varje varv för hand och detta är ett lika långsamt som slitsamt arbete. Men efter ett par timmar var även detta färdigt!

Pålarna behandlades sedan med ett skyddande medel så att termiterna inte ska börja äta på dem och sedan så hälldes cementblandning runt om varje påle som utfyllnad i respektive grop. Förmannen såg till så att pålarna blev raka med hjälp av ett viktredskap och sedan var det bara att vänta. Solen höll på att gå ner, så arbetet avslutades för dagen.

Nu får vi se hur det ser ut imorgon bitti huruvida de fortsätter på nästa del i lekplatsen som heter ”Manafwa River” och ska byggas utav däck. Hoppas alla har en fin fredag kväll!

Regn = försening

Idag började dagen väldigt bra! Alla arbetarna var på plats tidigt, vi fick tag i alla verktygen som behövdes och ritningarna var där. Så vi har börjat gräva hålen som pålarna ska ner i för den första delen som kallas ”Sugar Canes”. De har till och med blivit färdiga under dagen. Vi var även och hämtade pålarna som ska ner i hålen upp på en av de omkringliggande kullarna. De är riktiga bjässar och kommer vara både bra och starka så att barnen kan klättra på dem.

Här grävs hålen

Här grävs hålen

Allt går relativt långsamt eftersom allt görs för hand. Pålarna har lastats och lastats av flakbilen för hand av två arbetare. Det är ett riktigt slitsamt jobb och det är inte så konstigt att det tar lite tid. Sedan kom regnet och det ville som vanligt inte sluta. Detta innebär alltså att arbetet upphör för dagen och vi får vänta till morgondagen innan pålarna sätts ner i sina hål och fästs.

För övrigt så har det här arbetet ackompanjerats av musik, dans och tal idag. Det har nämligen varit så att Röda Korset i Bubulo fått ambulanser sponsrade av någon i Kina ryktas det om. Så idag var det firande från tidig morgon fram till att regnet kom. De hölls tal, spelades musik och där var en dansgrupp som uppvisade den traditionella dansen från trakten. Eventet drog många åskådare, inte minst för att det bjöds på lunch.

Här ser ni pålarna som precis hämtats

Här ser ni pålarna som precis hämtats

I mitten av eventet gick alla deltagare och en orkester på parad runt Bubulo och alla som befann sig i handelscentrum stannade upp med vad de gjorde. Om du följer med på Instagram så kan du se en bild som togs under paraden. Den var verkligen fin med orkestern i mitten i sina röda dräkter. Personal från Röda Korset med sina röda västar och barn i massor i sina blå skoluniformer. Det var nämligen så att en skola i närheten släppt barnen tidigare eftersom de håller på att göra sina terminsprov och det naturliga blev att barnen drogs till eventet.

Så även om vi inte kommit så långt på bygget idag som jag hoppats så går det ändå framåt vilket är oerhört positivt!

Bygget har påbörjats!

Jag har varit tvungen att nypa mig själv i armen under hela dagen eftersom jag fortfarande inte riktigt vill lita på att vi nu äntligen är i gång med byggandet av lekplatsen. Låten ”Slå mig hårt i ansiktet” av Thomas Stenström har gått på repeat i mitt huvud och representerar mig känsla av att befinna mig i en dröm som jag snart borde vakna upp ifrån. Detta har dok inte hänt än så länge och jag har börjat njuta av vinsten att vi faktiskt börjat bygga på detta långdragna men ortoligt värdefulla projekt.

Här spanar vi efter träd

Här spanar vi efter träd

Att lek inte har några gränser har barnen visat mig flera gånger om här i Bubulo. Många av de lekar som leks här är samma som jag själv lekt en gång i tiden eller samma som jag ser att mina yngre kusiner i Sverige fortfarande leker. Ramsorna och sångerna barnen lär mig finns i oändliga variationer på oändligt många språk. Det allt har gemensamt är att genom leken så utveckla barnen. De använder sin kreativitet och de har roligt tillsammans. Därför är just bygget av den här lekplatsen en sådan vinst för både barn och vuxna. Det blir en trygg plats för barnen att utforska sina lekar på, en plats som är säker och som de vuxna känner till. Det är inte så konstigt att vår partner organisation har valt att kalla sig ”Lekare utan gränser” för det är ju precis så det bör vara ur flera aspekter.

Idag har vi alltså faktiskt påbörjat bygget. Vi har under dagen köpt in och transporterat allt behövligt material till platsen vi ska bygga på så att vi imorgon kan börja gräva på en gång. Vi ska börja med två delar parallellt eftersom mycket av arbetet för att konstruera dem är liknande. Då blir det lättare att göra allt på en gång.

Här tippar vi sand...

Här tippar vi sand…

Detta innebär alltså att vi idag har köpt, lastat och lastat av sand. Vi har även kört upp bland kullarna runt Bubulo för att köpa samt lasta stenar som ska användas i gjutningen. Sedan har vi varit runt på träd jakt. Vi behöver nämligen stolpar i trä för att bygga den första delen som kallas ”Sugar Canes” och ska efterlikna ett sockerfält. I Bubulo så går det inte då att köpa färdiga stolpar som sedan sågas av i rätt längd utan här tar vi det från början. Det innebär att vi nu varit ute bland skogar och träd för att mäta, jämföra och välja ut träd som är relativt raka, har en lagom omkrets, är tillräckligt hårda i trät samt är tillräckligt höga. När vi väl funnit de som vi velat ha har vi förhandlat med ägaren så att vi kan för köpa dem av honom, där han även står för arbetet att hugga ner träden, såga av dem i rätt längd och ta av bark och dylikt på dem.  Helt fantastiskt alltså, här har vi kunnat gå runt själva och välja ut de exakta träden som vi vill ha, sedan kan vi hämta den färdiga produkten under morgondagen. Bokstavligt talat så är det närodlat och hög service.

...och här lastar vi sten

…och här lastar vi sten

Vi har även hunnit med en sväng till Mbale för att införskaffa materialen som ej går att få tag på närmare. Vi har hunnit diskutera med mannen om ska stå för själva byggandet och vi har hunnit införskaffa nödvändiga verktyg. Ja, jag tycker nog att det varit en bra dags arbete! I morgon så är planen att vi börjar gräva hålen för stolparna på en gång så att det mesta kan vara uppe redan under morgondagen.