Charlottes blogg

Sist men inte minst

Det har gått några dagar nu sedan jag senast skrev. Omtumlande dagar. Känslomässiga dagar. Dagar på svensk mark.

Sedan jag kom hem har jag tänkt flera gånger att jag borde sätta mig ner och författa ett avslutande inlägg. The grand finale. Det känns bara så förbaskat sorgligt. Så definitivt. Jag antar att det är därför jag dragit mig för att ta tag i det. För att ett sista blogginlägg gör det så påtagligt att det hela är över. Men att skjuta upp bloggandet gör ju ingen skillnad, jag inser det. Det ändrar inte på det faktum att äventyret faktiskt är till enda och det förringar inte saknaden efter barnen det minsta. Det är dags att sätta punkt helt enkelt. Det är dags att tacka för mig. Men först ska jag såklart försöka summera min hemresa och hemkomst, det har jag ju lovat er.

Att resa
Mina sista skälvande timmar i Uganda avslutas i total stress. Tänk att ”african time” in i det sista höll på att ge mig hjärtinfarkt. Min pick up till flygplatsen kom 1,5 timme efter utsatt tid! Så här i efterhand är det ju komiskt men där och då, när jag panikslagen sprang genom flygplatsen och bad till högre makter om att planet skulle vara försenat, då såg jag inget roligt alls i situationen. Väl på planet gråter jag av lycka. Eller sorg. Eller saknad. Vem vet egentligen.

Resan gick bra. Om man mäter hårdvara. Inga förseningar och inget förlorat bagage. Det tog totalt fjorton timmar från start till sista landning. Fjorton timmars ensamhet. Fjorton timmar med ett huvud på högvarv och ett hjärta i tusen bitar. Jag sov nästan ingenting. Jag petade i maten. Jag grät mycket. Mäter man mjukvara var resan helt enkelt skit.

Jag landade runt sjutiden på fredag morgon. Arlanda flygplats kändes som ett palats. Så rent. Så ljust. Så fina toaletter och glänsande rulltrappor. Jag unnade mig en taxi hem. Chauffören sa inte ett ord till mig under hela resan. Även jag var tyst. På radion hördes ett käckt morgonprogram med pigga programledare som pratade i munnen på varandra. Allt kändes så märkligt. Så overkligt. Jag minns att jag tänkte att det inte var jag som satt där i taxin. Att det var någon annan. Jag kände mig distanserad, inte bara från den värld som flimrade förbi utanför bilfönstret utan också från mig själv. Jag vet att det kommer att gå över. På sätt och vis har det redan börjat släppa. Känslan av att inte höra till. Att inte vara en del av det som pågår. Att inte passa in. Men i taxin hem i fredags var känslan av att vara en främling i mitt eget land övermäktig.

Att möta
Att lämna var tungt. Att resa var påfrestande. Men att mötas, det var underbart! Helt sjukt underbart! Det finns inte superlativ nog att beskriva känslan av att krama om människor man saknat mycket. Det bästa är att jag har många sådana kramar kvar att se fram emot eftersom jag ännu inte hunnit träffa alla nära och kära. De jag hunnit träffa har dock skämt bort mig, främst med mat och dryck till min stora förtjusning. Sambon bjöd på räkfrossa och gott vitt vin på fredagskvällen, dagen därpå överraskade några vänner mig med brunch och bubbel (en av dem var influgen hela vägen från London för att välkomna mig hem!), söndagsmiddagen hos min sambos bror och hans flickvän bestod av hemmagjorda hamburgare och igår välkomnades jag med en härlig frukost på min första arbetsdag. Att möta det svenska köket igen har sannerligen varit en fröjd!

Allt har rullat på sedan jag kom hem. Det är skrämmande hur snabbt man faller in i rutiner. Jag äter min vanliga frukost och promenerar samma invanda väg till jobbet. Men jag njuter mer av det vardagliga nu. Matbutiken känns lyxig och tunnelbanan är min egen limousin. För att inte tala om det fantastiska med rinnande vatten, tvättmaskin och pålitlig el. Oj så enkelt livet är här. Men det är också lite svårare nu än vad det var innan jag åkte. Det beror på saknaden. Denna olidliga saknad. Hur ska jag lyckas hantera den? Planera en återresa var sambons kloka svar. Så får det såklart bli. När tid finns och min ekonomi tillåter måste jag åka ner igen och hälsa på, inget snack om saken. Det är ett möte värt att längta efter!

Jag sätter alltså inte riktigt punkt som jag skrev här ovan. Jag sätter punkt, punkt, punkt… På återseende Bubulo!

Tack!
Mina sista rader blir ett stort TACK. Tack till Kids of Uganda för mitt livs äventyr. Tack till familj och vänner som stöttat, peppat och hejat på. Tack till alla sponsorer som möjliggjort att ”mitt” projekt gick vägen. Sist men inte minst, tack alla ni som följt bloggen – det har varit en ära att få skriva för en så fin publik som Kids of Ugandas anhängare!

Inläggets soundtrack: Stockholms kyss – Lars Winnerbäck

Den värme man ska slås av när man låser upp sin dörr
En vacker dag blir ingenting som förr

Att lämna. Igen.

Jag står på barnhemmets innergård i den gassande morgonsolen. Klockan är inte mer än nio men hettan är redan påtaglig. Vid mina fötter ligger mitt bagage. Allt är nedslängt i en enda röra i resväskan. Jag hade inte sinnesro nog att vika mina plagg då jag jag sent i går kväll, först efter att barnen gått och lagt sig, började packa. Jag vet inte varför jag väntade in i det sista med packningen. Kanske var det för att undvika känslan av uppvaknande. Av att det här faktiskt händer. Jag ska åka. Jag ska lämna dem. Fram tills nu, i morgonsolen på innergården, har jag levt i förnekelse. Inte låtit mig själv tänka tanken klart eller känna efter. Men nu kommer alla känslor på en och samma gång. Och jag gråter. Hejdlöst. Stora krokodiltårar rullar ner för mina kinder. Jag kan inte hejda det. Kan inte kontrollera det. Barnen blir lite osäkra av mina tårar. Kanske till och med rädda. De är inte vana vid att se vuxna människor gråta. Jag borde samla mig. Jag borde ta ett djupt andetag, torka tårarna och hitta fattningen. Jag borde lugnt och samlat berätta för dem hur mycket jag håller av dem. Hur viktiga de är för mig. Jag borde tacka dem för fyra underbara månader. Jag borde förklara för dem att det känns vedervärdigt att lämna dem, att det är en av de jobbigaste saker jag behövt göra i mitt liv. Men inga ord kommer ur mig. Jag bara hulkar. Hulkar och kramar. Kramar dem tills jag är rädd att jag ska kväva dem. Tillslut kommer ett par ord över min mun. I will miss you. Jag upprepar orden som i ett mantra. Lika mycket till mig själv som till det barn jag kramar om. För det är som om det är först nu jag på riktigt inser hur stor denna saknad kommer bli. Hur mycket utrymme den kommer att ta av mig.

Barnen följer mig upp till stora vägen och vinkar när jag, Rose och Michael fortsätter bort till matatuns hållplats. Jag vänder mig om flera gånger. Jag snubblar till och faller nästan då jag vinkar tillbaka gående baklänges. När jag ser hur barnen vänder om och börjar springa tillbaka till barnhemmet brister hjärtat ännu lite mer och min gråt uppnår ny intensitet. De springer utan mig är allt jag kan tänka. De springer utan mig.

Jag gråter hela vägen till Mbale. Mina medpassagerare stirrar obekvämt på mig men det skiter jag i. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte borde gjort det här. Praktiken alltså. Jag borde stannat hemma i min vardagslunk, lyckligt ovetandes om människor jag skulle kunna älska i ett land långt bort. Det skulle bevarat mig från detta hjärtslitande uppbrott. Det skulle bevarat mitt hjärta helt.

På bussen mot Kampala har jag samlat mig något. Känslan av tomhet ekar fortfarande i bröstet men gråten har lagt sig och ersatts av en gråmulen tystnad hos mig. Jag orkar inte vara trevlig mot kvinnan i sätet bredvid mig. Hon pladdrar på och ställer frågor. Jag ger korta svar tillbaka och stoppar sedan demonstrativt hörlurarna i öronen. Jag skiter i om jag verkar otrevlig, jag vill bara bli lämnad ifred med min hjärtesorg. Låten som först kommer på är Tiny dancer av Elton John. Jag känner hur tårarna börjar välla upp igen av de lugna fasta tonerna och jag byter snabbt låt. Ramlar med Håkan Hellström. Bra. Glad och bekymmersfri låt. Det är en liveversion från en spelning på Way out West 2010. Jag var där. Håkan hade tioårsjubileum av sin första platta och spelade alla låtar i albumets ordningsföljd. Det är en av de bästa spelningar jag varit på. Gåshud från början till slut. Det slog mig hur mycket bättre låten gjorde sig live när man hör publiken som sjunger för full hals och det bjuds på improviserade inslag av afrikanska trummor. Albumversionen är blek och platt i jämförelse. Där och då, på en trång och svettig buss krampaktigt kramandes om min ryggsäck och med Håkan i öronen, förbannar jag den tanke jag tidigare tänkt. Den där om att jag inte borde ha tackat ja till praktiken för att skydda mig själv från det som nu gör så ont. Så kan man inte leva. Det blir för platt. För färglöst. För slätstruket. Precis som albumversionen av Ramlar. Livet gör sig bäst live, precis som musik. Jag kan vanka runt i invanda rutiner hemma i Stockholm och må bra. Det är likvärdigt med ett album jag tycker om och gärna spelar upp. Men då och då måste jag ut och bort. Se annat. Göra annat. Uppleva annat. Möta andra människor och lära mig mer om mig själv och den värld jag lever i. Då och då måste jag gå på livespelningar helt enkelt. Känna basen starkt i bröstet, känna den eufori som uppstår när favoritlåten äntligen spelas och känna den där magin av samhörighet som bara ett bra publikhav kan ge.

Jag ska fortsätta leva mitt liv live och med det följer den oundvikliga känslan av tomhet som uppstår då musiken tystnat. Så måste det vara. Man kan inte bädda in sitt liv i bomull och undvika allt som kan orsaka smärta. Då undviker man också allt som kan bringa riktig värme och glädje. Min vän sa sa det allra bäst; Det gör ont att sprida sitt hjärta i små bitar världen över, men det är värt det eftersom den kärlek man får tillbaka är mer, större och starkare än om hjärtat hålls helt.

Inläggets soundtrack: Ramlar – Håkan Hellström (obs! Liveversionen från Way out West 2010!)

Summa summarum

”Summa summarum” är en fras jag ofta använder. Ett koncept jag brukar vara bra på. Att sammanfatta. Summera. Lyfta fram kärnan och hitta kontentan. Dra slutsatser. Att summera dessa fyra månader tycks dock vara en omöjlighet. Tro mig för jag har försökt nu ett bra tag. Jag får liksom inte till det. Ibland säger man att orden inte räcker till. Det vore en enkel kliché att dra till med nu, för att liksom komma undan. ”Det är inte mitt fel att ni inte till fullo förstår hur fantastiskt det här har varit, det är Svenska Akademin som bär ansvaret eftersom de 125 000 ord de erbjuder är alldeles för få!” Men så är nog inte fallet här. Det handlar snarare om min bristande förmåga att välja de rätta orden och sätta samman dem i en träffande följd som liksom med skärpa och rättvisa återger de fyra mest spektakulära månaderna i mitt liv. Mina tappra försök att i text summera min tid i Uganda har osökt lett mina tankar till en gammal reklamfilm för SJ som gick för några år sedan. SJ:s poäng med filmen var att själva transporten, att ta sig från A till B, inte är allt en tågresa ger dig. ”Den inre resan” är en del av upplevelsen. Tid för dig själv. Tid att blicka bakåt och minnas. Tid att blicka framåt och drömma. Tid för eftertanke och reflektion. (Eftersom det är mer av ett undantag än en regel att tåget kommer fram enligt tidtabell får man dessutom mycket tid för denna tankeverksamhet). Lite på det här sättet ser jag på min tid här. Jag åkte ner till Uganda med en uppgift och jag har lärt mig enormt mycket av det. Men en minst lika stor behållning av det hela har varit att ta ”paus” från vardagslivet i ett hektiskt Stockholm och få tid. Tid till allt det där jag inte unnar sig hemma på samma sätt. Stanna upp, andas och låta tankar flyga fritt.

Jag önskar jag kunde summera min tid i Uganda sådär som de gör på film. Ni vet när någon blickar tillbaka och minnena visas som olika klipp med fin musik till. I mitt nostalgiska filmcollage skulle jag visa alla fina stunder med barnen. Då vi lekt, spelat spel, akrobatiserat, läst böcker och myst. Jag skulle visa frekvenser från alla möten jag haft, all planering, all dokumentering, alla telefonsamtal och alla mail jag skrivit. Jag skulle visa de ilskna och besvikna tårarna jag grät vid första borrningen då vi inte hittade något vatten och sedan glädjetårarna som följde ett par veckor senare då vatten hittades i mängder. Jag skulle visa hur brunnen byggdes steg för steg och hur vi alla firade tillsammans igår. Men jag skulle också visa allt jag fått ta del av utanför barnhemmet och projektarbetet. Klipp från dop, bröllop, släktkalas och ”circumsisions”. Klipp från löprundor med Hanna, ölkvällar med Alfred, middagar med Krystyn och såklart inslag från mitt fantastiska födelsedagskalas då halva byn var här. Inte minst skulle jag visa alla äventyr de sista veckorna bjudit på med safari och gorillatrekking. Och så river raftingen såklart! Jag tror det hade blivit en fin film. Jag hade säkert titta på den ofta. Den hade med all säkerhet piggat upp mig under de ofrånkomliga deppiga dagarna man ibland har.

Jag kan inte säga annat än att det här har varit en fantastisk upplevelse. Stundtals jobbig, utmanande och känslosam, men främst lärorik, berikande och som sagt fantastisk. Jag ångrar inte en dag på plats och jag skulle göra om det alla gånger. Att komma hem kommer att bli omtumlande. Jag gissar att det tar ett tag att ”ställa om”. Men det ska också bli helt underbart. Att få krama om mina nära och kära igen kommer bli obeskrivligt härligt. Det har väl inte varit någon hemlighet att min hemlängtan pockat på en del emellanåt och det har funnits dagar då jag saknat och längtat ända in i benmärgen. Min hemlängtan kommer dock inte helt att försvinna efter det att jag åter är på svensk mark. Den kommer att finnas där, ständigt gnagande i bakhuvudet och bultandes i hjärtat. Skillnaden är bara att det är ett annat hem jag nu kommer längta till. Mitt ugandiska hem.

Nu vankas sista middagen här på barnhemmet. Jag har köpt läsk till barnen och vi har pyntat vår lilla julgran med gula och blå ballonger. Jag önskar att kvällen aldrig tar slut. Det gör så rysligt ont i hjärtat att tänka att de godnattkramar jag kommer få lite senare är de allra sista. Att lämna de här underbara ungarna känns så satans jobbigt! Jag kan inte ens skriva dessa rader utan att börja gråta.. Så för min egen självbevarelsedrift sätter jag punkt nu.

I morgon bär det av till Kampala och på torsdag går flyget. Kanske hinner jag med ett inlägg innan dess. Om inte så hörs vi från Sverige nästa gång bloggen.

Inläggets soundtrack: Kings Of Leon – The End

IMG_4542-0.JPG”Längta hem”-väggen är nedplockad. Snart ses vi familj och vänner!

Check och check

Jag är ett stort fan av ”att göra-listor”. Jag sätter samman listor jämt och ständigt och till allt. Jag tror det beror på min förkärlek till att bocka av saker. Jag älskar att få stryka över utförda moment på den där listan och konkret se hur arbetsbördan minskar. Det är liksom inte gott nog att tänka ”färdigt!” i huvudet – att bocka av på en fysisk lista gör mig ännu lite mer nöjd över det jag åstadkommit. Det är därför med stor glädje jag kan meddela att jag idag fått göra två stora ”checks” på min Ugandiska ”att göra” lista.

Brunnsprojektet – check!
I eftermiddags hölls invigningen och det officiella överlämnandet av brunnen från Kids of Uganda till ”the community” (samhället). Det var en trevlig tillställning med god uppslutning av människor. Grace inledde med att berätta för folksamlingen om processen och de olika steg vi jobbat igenom i projektet. Patrick påminde sedan alla om vikten av att ta hand om brunnen på rätt sätt och repeterade några viktiga rengörings- och underhållsmoment. Därefter var det min tur att tala. Jag passade på att presentera Kids of Uganda lite närmre för byborna och berättade att finansieringen helt och hållet bygger på bidrag från fantastiska sponsorer i Sverige. Sedan tackade jag min projektgrupp och WUC (Water User Committee) för deras hårda arbete och avslutade med att hota (med glimten i ögat givetvis!) om att jag med säkerhet kommer tillbaka till Bubulo en vacker dag och att jag då räknar med att hitta en välunderhållen brunn. Tyvärr kunde inte borgmästaren närvara så de avslutande orden och det officiella överlämnandet gjordes av Paul, Bubulos ”Town Clack” (ungefär vice borgmästare). Den symboliska handlingen av överlämnandet gick till som så att jag och Paul tillsammans pumpande upp lite vatten i en dunk som vi sedan överlämnade till Robert, WUCs ordförande. I och med detta var invigningen klar. Ja efter att vi bjudit folksamlingen på bubbel (läs läsk) och skålat med dem såklart!

Registreringen – check!
Vid sidan av brunnsprojektet har jag under hösten också arbetat med att få vår organisation registrerad här i Uganda. Som jag berättat tidigare är vi såklart registrerade i Sverige enligt konstens alla regler, men här i Uganda har vi tidigare inte funnits på papper. För än nu! Idag kunde jag nämligen hämta ut certifikatet som erkänner Kids of Uganda som en ”Community based organisation” i Manafwa District. Registreringsprocessen var byråkratisk och komplicerad och tog, som allting annat här, betydligt längre tid än beräknat. Jag hann därför inte längre än till distriktsnivå och att bli registrerade nationellt återstår. Men var sak har sin tid och med det här certifikatet är vi en bra bit påväg.

Två härliga ”checks” alltså! Ja egentligen kan jag efter idag bocka av hela min praktik. Kvar på listan står nu endast följande; Njuta av min sista dag i Bubulo och krama barnen ofta och mycket!

Inläggets soundtrack: Check – Yo Gotti

IMG_4505.JPGBästa WUC!

IMG_4509.JPGGlada bybor!

IMG_4497.JPGHär pumpar jag vatten vid överlämnandet.

IMG_4471.JPGRose med certifikatet!

Identitetspoesi

En tanke har hos mig fastnat och jag blir den inte kvitt
Hur mycket av den jag är beror på landet som är mitt?
Om jag istället var Ugandier, om jag föddes här
Vem skulle jag då vara, vad och vem höll jag kär?
Om jag levde, bodde och verkade här i Bubulo by
Vore jag mitt gamla jag eller vore jag en helt ny?
Om jag föddes i en hydda med syskon många och pengar få
Hur skulle mitt liv ha sett ut mellan nu och då?
Skulle jag skratta åt samma saker och mot samma mål sikta?
Eller skulle min personlighet åt ett helt annat håll rikta?
Och om jag ändå var jag, men med den ugandiska färgen på min hud
Vilket möjligheter fanns då för mig, vilket liv stod mig till bud?
Vore jag en lyckligare version av mig själv i en kontext som denna?
Eller skulle jag längta mig bort och inte till fullo känna mig som hemma?
Skulle jag arbetat, studerat eller varit hemmafru i detta nu?
Ovissheten både lockar och frustrerar och delar mig itu
En del av mig tänker att jag är jag oavsett nationalitet och att min karaktär skulle bestå
En annan del är övertygad om att det är urbota dumt och naivt att tänka så
Vem jag vore med ugandiskt blod i mina ådror förblir ett mysterium stort
Svar har nog ingen, inte ens spådamen med sina kort
Om jag vore Ugandier är åtminstone en sak given
Jag vore den enda av oss som noga höll tiden!

Inläggets soundtrack: Vem vet? – Lisa Ekdahl

IMG_4466.JPG

Släktträff 2.0

Minns ni att jag för några veckor sedan berättade att det hölls ett ”clan meeting” på barnhemmet då Rose och övriga i släktens styrelse planerade ett stort event för hela klanen? Idag var dagen D för det stora släktkalaset och jag hade nöjet att få närvara. Tre stora partytält slogs upp, mikrofon och ljudanläggning installerades, mat lagades i enorma mängder och exakt 202 vuxna gästade tillställningen, 203 med mig (detta vet jag eftersom alla registrerade sig i klanens mötesbok). Därtill tillkom alla barn, jag uppskattar dem till ungefär lika många. Roses klan har ett sånt här så kallat ”general meeting” en gång om året. Syftet är delvis att träffas och ha trevligt, precis som vilket släktkalas som helst, men också att hålla en ”introduction”. Under ett år hinner det nämligen hända mycket inom en klan så stor som Roses – nya äktenskap, medlemmars bortgång och nya barn. Det är viktigt att alla inom klanen har koll på varandra så innan middag och fest får varje familjeöverhuvud presentera sin familj med alla dess medlemmar. Det är inte ovanligt att en del passar på att skryta lite i familjepresentationen och berätta om nya jobbframgångar eller barnens fina betyg. Har man en mikrofon i handen och hela klanens uppmärksamhet gäller det liksom att passa på. Att alla ville ha mycket tid i rampljuset och det faktum att klanen är ruskigt stor gjorde att introduktions-momentet tog en evinnerlig tid. Jag höll nästan på att nicka till ett tag, förstår man inte ett ord som sägs blir det ju en gnutta långtråkigt. När det blev Roses tur att introducera sin familj presenterade hon givetvis sin son Robert men därefter också mig. Hon kallade mig sin svenska dotter. Gulligt!

Efter säkert tre timmar i en svettig plaststol i den trettiogradiga skuggan var jag glad när introduktionen var över och vi äntligen fick äta och mingla. Jag hängde mycket med Rose kusin som berättade smaskiga detaljer om de olika klanmedlemmarna; vem som hade tre fruar, vem som varit otrogen, vem som var ruskigt rik och vem som inte hade mycket innanför pannbenet. Värdefull information. Efter maten (som också den tog en evighet eftersom en buffékö med hundratals människor inte går speciellt fort) blev det lite dans. Det var mest kvinnorna som skakade loss medan männen samlades i cirklar runt kärlen med maalwa (den lokala brygden). Jag antar att klanens styrelse räknat med att festen skulle spåra ur eftersom de anlitat två poliser som övervakade tillställningen. Om poliserna tvingas ingripa förtäljer dock inte historien. Jag och Rose har nämligen lämnat kalaset nu och är nyligen hemkomna.

Om du vill låta dig inspireras av den ugandiska kulturen skall du alltså till nästa släktkalas införa ”skrytkvart” i mikrofon för var och en, göra rikligt med hembränt samt arrangera polisövervakning. Jag lovar att du kommer få till en hejdundrandes fest!

Inläggets soundtrack: Mikrofånkåt – September

IMG_4419.JPGMat i mängder

IMG_4412.JPG”Introduction” pågår

IMG_4422-0.JPGRose är festfin

IMG_4403-0.JPGRoses härliga kusin Sarah

Familj Ett

Ett nytt besök hos en av våra fosterfamiljer följer här – välkommen till familj 1!

Familj 1 är den minsta av de familjer Kids of Uganda stöttar – den består endast av lilla föräldrarlösa Patricia, dryga tre år, och hennes mormor Jenipher. Mormodern är Patricias förmyndare sedan båda hennes föräldrar gått bort av för oss okänd anledning. Jenipher och Patricia bor i ett litet hus bestående av endast ett rum i byn Bumulehwa.

Familj 1 är en riktig solskenshistoria som jag med stolthet berättar om. Tidigare var Jenipher arbteslös och ekonomin var riktigt tuff. Idag är hon affärskvinna och driver två mindre verksamheter som båda går bra. Hennes ena ”business” går ut på att laga och sälja pannkakor till en skola i närheten av hemmet. Detta har visat sig vara en bra affär – pannkakorna säljer väl och kapitalinsatsen för Jenipher är inte så stor. Därefter öppnade hon en liten butik i enrummaren i byn. Hon satte upp en vägg av papyruspapper som avskiljare mellan hushåll och butik och erbjuder nu varor såsom tändstickor, tvål och bönor där. Grannarna är glada för att de nu inte behöver gå så långt för vardagliga ting och Jenipher har på kort tid etablerat en lojal kundkrets.

Som om dessa två affärsrörelser inte vore nog har Jenipher också startat en liten grisfarm hemma på gården som växer så det knakar. I november kunde hon sälja av en gris och fick därmed överskott att köpa två kalkoner för, en hona och en hane. Nu är hennes plan att i komplement till grisuppfödningen också föda upp kalkoner för vidareförsäljning. Krystyn säger att Jenipher tar sig an alla små projekt med stor glädje och energi och har många idéer kring hur hennes verksamhet kan utvecklas. Hon har bertättat för Krystyn att hon vill testa på lite av allt för att utveckla sig själv och på sikt se vad som är mest lönsamt för den lilla familjen. En sån klok kvinna!

Ända sedan familjen inkluderades i Kids of Ugandas fosterfamiljsverksamhet i våras har Jeniphers mål varit att upprätta ett sparande för den kommande skolavgiften för Patricia.Varje månad har hon lagt undan en liten slant för detta ändamål. Patricia själv har längtat och väntat! Hon har berättat för Krystyn att hon hemskt gärna vill lära sig räkna och prata engelska. Patricias bästa kompis kan skriva lite grann och hon älskar när bästisen håller små lektioner för henne. I november var så äntligen sparbössan fylld nog att låta Patricia börja i ”Baby class”. Detta skedde mitt under pågående termin men det var inga problem tyckte rektorn – nu har hon ju fått ”öva” på att gå i skolan och komma in rutinerna där under en månad så att hon är ordentligt förberedd inför nästa läsår. Patricia är som väntat eld och lågor över att gå i skolan, hon fullkomligt älskar det! Senast Krystyn var på besök visade hon stolt att hon redan kan skriva några bokstäver och räkna till fem. Jenipher är väldigt stolt över henne och stöttar och peppar henne mycket.

Tack vare Kids of Ugandas stöd har familj 1 lyckats göra en ordentlig livsomvandling – från arbetslöshet och fattigdom till företagarsuccé och skolgång! Jag blir alldeles varm innombords när jag tänker på att jag arbetar för organisationen som möjliggjort detta! Men Kids of Uganda hade aldrig kunnat bedriva detta arbete utan alla fantastiska sponsorer. I dag riktar jag ett extra stort tack till sponsorn för familj 1 – du vet vem du är, och du är guld värd!

Inläggets soundtrack: Dressed for Success – Roxette

PS. Du vet väl att vi alltid är på jakt efter fler hjältar som vill stödja vår fosterfamiljsverksamhet? Massor av familjer här i Bubulo ombesörjer föräldrarlösa barn och behöver vårt (ditt!) stöd för att kunna ge dessa barn en ljusare framtid. Är du intresserad? Kontakta Cecilia på cecilia@kidsofuganda.com

Jenipher och Patricia arbetarJenipher och Patricia arbetar

Patricia (till höger) med sin bästisPatricia (till höger) med sin bästis

Patricia övar på sitt skolarbetePatricia övar på sitt skolarbete

Jeniphers lilla butikJeniphers lilla butik

Gott nytt år!

När jag var liten hade mina föräldrar kaffekoppar som det stod ”Var morgon är början på resten av ditt liv” på. Kopparna var ljust grå och texten svart. Jag vet inte varför jag minns dessa koppar så väl. Kanske är det för att dessa rader var några av de första jag lärde mig läsa. Eller kanske är det för att när jag ett par år senare väl förstod innebörden av texten tyckte jag att det var genialisk. Just så är det ju. Varje morgon är en nystart. En möjlighet att börja om. Att ändra på något. Att ta språnget. Var morgon ligger dagen som ett vitt ark framför dig och det är upp till dig att fylla det med innehåll. Man glömmer lätt det där. Att en vanlig regnig onsdag kan bli vändpunkten, eller slutet, eller starten för något om man så bara vill. Men den där känslan är så mycket starkare vid nyår. Det är något magiskt över att lämna ett förbrukat år och kliva in i ett nytt. Det nya året är så oförstört. Så oskuldsfullt. Alla möjligheter finns. Alla dörrar står öppna. Känslan av nystart är aldrig så påtaglig som vid just nyår.

2014 var ett fint år. Jag och pojkvännen köpte vår första gemensamma lägenhet, jobbet bjöd på spännande uppdrag, semestern var solig och rofylld och jag har blivit både ”faster” och fått två kusinbarn. Om detta visste jag inget för ett år sedan. Allra minst visste jag att jag skulle driva ett brunnsprojekt och få vänner och upplevelser för livet i lilla Bubulo. Hade någon sagt det till mig då på nyårsafton för ett år sedan – att jag skulle tillbringa en tredjedel av året i en avlägsen by i östra Uganda – hade jag nog bara skrattat och tänkt att personen ifråga inte var riktigt klok. Men just så blev det alltså. Det visar hur oförutsägbart ett år kan vara. Bara man har ett öppet sinne och vågar säga ja lite oftare än nej så kan ett år ta dig på oanade vägar. Det är en kittlande tanke.

Det återstår att se vad 2015 har att bjuda på. Det är en betryggande tanke att mycket av det som vi kallar ödet ligger i våra egna händer. Till stor del bestämmer vi själva, genom de val och handlingar vi gör, hur det här året skall arta sig. Och jag bestämmer här och nu att mitt 2015 ska bli ett riktigt bra år!

Jag hoppas innerligt att 2015 också blir ett fint år för alla er bloggläsare – jag önskar er lycka, hälsa och välgång! Jag vill också passa på att tacka alla er som följt och stöttat Kids of Ugandas arbete under 2014 – vi hade aldrig kunnat göra det vi gör utan er! Jag hoppas att ni följer med oss in i det nya året och säkerställer en ljusare framtid för Bubulos utsatta och föräldralösa barn även 2015.

Från oss alla i Uganda till er alla i Sverige önskar vi ett riktigt gott nytt år!

Inläggets soundtrack: Happy New Year – ABBA

IMG_4354.JPG

IMG_4343.JPG

IMG_4345.JPG

IMG_4320.JPGLite pix från vår dag – en härlig sista dag på 2014!

Mina damer och herrar..

..låt mig presentera den färdiga brunnen!! Då jag lämnade Bubulo för lite semester var ju själva hantverket klart men brunnen var ännu inte i bruk – vi inväntade att cementet skulle torka och att resultatet från kvalitetstesterna på vattnet skulle komma (positiva såklart!). Under min frånvaro har detta skett och till min stora glädje är nu brunnen ”up and running”! Det känns nästan som ett mirakel! Jag blev jätteglad över att hitta folk där i full färd med att pumpa upp friskt och rent grundvatten då jag kikade förbi. Ännu gladare blev jag av att se att vår Water User Comittee redan tagit sitt fulla ansvar och gjort en första åtgärd för att skydda brunnen genom att bygga ett staket runt den. Två tummar upp för WUC. Jag har också smakat på vattnet och kan konstatera att det är riktigt gott!

Som jag nämnde igår återstår nu endast en sista aktivitet innan projektet är helt avslutat. Vi skall ha en officiell överlämning av brunnen från projektgruppen till samhället. Detta ska ske under en enklare invigningsceremoni som jag och Grace planerade idag. Den kommer att äga rum på måndag eller tisdag beroende på när borgmästaren har möjlighet att närvara. Jag ser mycket fram emot detta. För mig kommer ceremonin ha ett stort symboliskt värde och bli en fin avslutning på min tid i Uganda. Och att fira framgång är viktigt – så en skål eller två med min projektgrupp känns prioriterat!

Jag vill också passa på att skryta lite om min fantastiska arbetsplats hemma i Sverige. In i det sista såg det ju mörkt ut för oss att få ihop de sista slantarna till projektet. Det var med ett visst magknip jag tog julledigt eftersom budgeten för brunnen orsakade ett orosmoln på min annars så blå himmel. Men så plötsligt hör min chef av sig med det bästa beskedet på länge – styrelsen har beslutat att skänka en del av årets vinst till Kids of Uganda och brunnsprojektet! Jösses så glad jag blev! Inte bara för att bidraget innebar att jag kunde andas ut eftersom vi nu är ”i hamn” gällande pengar, utan också för att det var just min arbetsplats som satte den avgörande stöten och räddade dagen. Tusen tack enindo Management – ni är bäst!

Inläggets soundtrack: Miracles – Coldplay

IMG_4263.JPG

IMG_4274.JPG

IMG_4253-0.JPG

IMG_4273-0.JPG

Tillbaka!

Tillbaka på barnhemmet. Tillbaka till glada, lekfulla och kramgoa barn. Tillbaka till ris och bönor till middag. Tillbaka till rutiner och vardagssysslor. Tillbaka till mitt liv så som det sett ut de senaste månaderna. Jag älskar det.

Men allt är inte som vanligt. Den här gången kom jag hem till Bubulo med en liten del av mitt svenska hem. Det känns fantastiskt att få visa upp byn, mina vänner och barnen för min pojkvän. Det blir liksom dubbel så mycket kärlek när någon man älskar möter något man älskar. Det kändes overkligt att se honom vandra på stigarna här, leka med barnen och hälsa ”Mulembe” (hej) till byinvånarna. Det är som om olika världar smälter samman – mitt ugandiska liv featuringen mitt svenska. Det är underbart!

Pojkvännen har snabbt intagit förstaplatsen som barnens absoluta favorit. Han har starka armar som kan lyfta och svinga de små, han har roliga appar på sin telefon som kan filma i slow motion och han har, tillskillnad från mig, bollkänsla och fotbollsintresse. Själv känner jag mig lite nedprioriterad men kliver gärna ner från tronen till förmån för honom. Det bara värmer i hjärtat.

Trots att pojkvännen är på plats är jag ”back in business” som man säger. I morgon ska jag ha möte med Grace gällande den sista aktiviteten i vårt brunnsprojekt – invigningen. Jag var förresten nere och kikade på brunnen bland det första jag gjorde vid ankomst. Mer om det i morgon. Nu gott folk blir det läggdags – godnatt från Bubulo!

Inläggets soundtrack: Im back – DJ Mangoo

IMG_4270.JPG

IMG_4287.JPGAlla vill ha skägg, för det har den nya favoriten 😉