Martinas blogg

Girlpower

Vilken fantastisk vecka jag har haft! Jag har både arbetat med ett projekt om ugandisk kultur och förberett, genom att sätta ihop en checklista, inför vår kommande workshop om kvinnligt entreprenörskap! Det har gjort att jag hela veckan varit omgiven av fantastiska och sjukt starka kvinnor som delat med sig av sina historier! Historier och berättelser som både fått mig att skratta och gråta och efteråt lämnat mig helt fylld av förundran. Ett av de bästa samtalen hade jag med en 16 år gammal skolelev som verkligen fick mig att se och förstå världen genom hennes ögon. Hon är åtta år yngre än mig men när vi pratade kändes det som att hon var minst dubbelt så gammal som jag. Så vis men samtidigt ändå ungdomlig. I ärlighetens namn ska det nämnas att jag även hade bra samtal rörande kultur och annat med flera män också men av någon anledning fastnade kvinnornas berättelser lite mer.

 

Arbetet med förberedelserna inför workshopen var väldigt kul. Det är ett sådant viktigt ämne där jag verkligen ser hur vi kan göra skillnad och det kändes toppen att få sätta tänderna i det. Men oj vad mycket arbete det ligger bakom ett sådant event! Så mycket olika grejer som måste planeras för, tänkas på och fixas. Helt galet! Men jag tror nog vi är på rätt väg och har fått en bra start.

 

I ett försök att avsluta och sammanfatta veckan och alla mina tankar och upplevelser känns ugandisk girlpower som det rätta ordet! Och jag älskar det!

 

Det här är en av mina absoluta favoritbilder härifrån och jag tycker den förkroppsligar veckans girlpower-tema jättefint!

Ha det så bra nu allihopa!

Martina

En dag med Krystyn

Jag tänkte att det skulle kunna vara intressant att få en inblick i hur arbetet här på plats i Uganda bedrivs. Därför spenderade jag dagen i vår fantastiska manager Krystyns skugga och följde med henne på allt hon gjorde under en arbetsdag.

 

06.55 – Här startar min dag med min vanliga frukost: chipati och afrikanskt te.

 

07.52 – Nu börjar dagen med Krystyn. Strax innan åtta ger vi oss av från Mbale för att påbörja arbetsdagen på kontoret i Bubulo. Idag hade vi lite tur och fick skjuts av styrelsemedlemmen Ronald ut till byn.

 

Vår snälla chaufför och styrelsemedlem Ronald på väg ut till Bubulo!

 

08.34 – Efter en trevlig morgontur med bilen genom delar av det fina Manafwa distriktet är vi framme är det dags för frukost hos Cait. Krystyn beställer in en stor frukost bestående av chapati, kött och matoke medan jag tar dagens andra kopp te.

 

09.03 – Arbetsdagen börjar på riktigt. Första timmen spenderas med en del administrativa uppgifter och planering inför kommande möten och evenemang.

 

09.59 – Vi gick och letade efter the District Probation Officer för att lämna över lite papper, men olyckligtvis missade vi honom med ca 3 minuter. Istället sprang vi på Krystyns morbror så vi fick en liten trevlig pratstund med honom.

 

 

10.05 – När vi ändå var ute beslutade Krystyn att försöka hitta några andra kommunalanställda som vi hade frågor och uppgifter åt. Det slutade med att vi fick tag i den ansvariga för frågor rörande skolan, och diskuterade skolgången för några av programmets barn med henne.

 

10.20 – Nu hade vi minuterna på vår sida och sprang på the District Probation Officer i dörren precis när vi skulle vidare. Det var egentligen bara några papper som skulle överlämnas så det mötet gick väldigt snabbt och smidigt.

 

10.30 – Krystyn skulle ha ett möte med the District Community Development officer (även känd som vår kära styrelsemedlem Joseph). Då hans möte innan vårt drog över på tiden så vi fick förmånen att sitta på deras altan ett tag och prata med flera intressanta människor. Bland annat mötte vi Nabulo Sylvia, som arbetar som Community Development Officer. Förutom att prata om organisationens framtid hann vi också med lite hederligt småprat.

 

Krystyn och Nabulo Sylivia under vårt samtal

 

12.41 – Kom vi in på Josephs kontor och hade ett trevligt möte/konsultation med honom om situationen och framtidsplanerna för några av familjerna inom familjestödsprogrammet.

 

Krystyn och Joseph i full gång med att diskutera lösningar på en rad punkter

 

13.00Lunchdags. Tillbaka hos Cait, men den här gången serverades det kycklinglår och ris. Vi lyckades pricka in rusningstiden så det var massor med människor på restaurangen vilket var härligt.

 

14.15 – Efter en mycket trevlig lunch spenderades eftermiddagen inne på kontoret. Bland annat gjorde vi profiler och efterforskning för olika familjer som vill ansöka om att bli en del av familjestödsprogrammet.

 

 

16.30 – Slut för dagen och vi hade turen att få åka med Ronald på hemvägen också.

 

Så här glada blev Krystyn och jag när vi fick skjuts hem, och Ronald skrattar med som den gentleman han är!

 

Hoppas ni fått en bättre inblick om hur en dag med Kids of Uganda kan se ut!

 

Martina

Sverigebesök

Vilken vecka! Vi har verkligen kört på fullt ös! Matilda, Elin och Louise från den svenska styrelsen är här på besök vilket är jättekul. Men då de bara har en vecka på plats så är schemat hektiskt. Möten, besök och planering av olika slag byter av varandra vilket har varit jättekul men också lite stressigt. För mig har det varit kul att få sitta med på mötena och få en inblick i organisationen och hur de olika delarna fungerar och hänger ihop.

 

Tyvärr råkade jag åka på en släng av influensan (eller liknande) vilket satte käppar i mitt hjul den här veckan. Jag var sängliggandes tisdag och onsdag med feber och kräkningar. Jag åkte för säkerhets skull in till ett av sjukhusen för att kolla så att min feber inte berodde på malaria, vilket den inte gjorde så det var väldigt skönt! Lustigt nog var det sjukhus jag åkte till samma som Matilda jobbat på under tidigare Ugandabesök. Men nu mår jag mycket bättre, vilket jag är tacksam för!

 

Louise gör stor succé hos barnen med sin kamera. Många fina bilder togs och dansvideos gjordes.

Hoppas ni alla haft en bra vecka!

Lunchpromenad

Den här veckan har spenderats framför min datorskärm, men jag tänkte att det kunde vara kul att berätta om en liten vana jag lagt mig till med. Det skulle även kunna betecknas som vardagslyx. En till två gånger i veckan brukar jag gå på lunchpromenad, vilket har blivit lite av min favoritstund. Bubulo är en mysig och fin liten by med fantastisk natur. Så när jag går på lunch äter jag snabbt och sedan väljer jag ett håll och börjar helt enkelt promenera ditåt. Favoritstråket är ner till Manafwafloden. Där bjuds det på lite vind i ansiktet, samtidigt som skorna snabbt flyger av och fötterna doppas ner i det kalla vattnet. Det är SÅ underbart skönt! Det är alltid något på gång där nere också vilket är kul. Allt från familjer som tvättar kläder till barn som plaskar och djur som släcker törsten.

 

Nu när regnperioden har börjat känns det som allt har livats upp och börjat bli grönt. Det är en väldigt häftig upplevelse att promenera förbi en buske som nu är grön och tydligt se skillnaden från förra gången när den var brun (eller i alla fall brunare). Egentligen är ju det exakt samma sak som händer hemma under våren när blommor och träd börjar blomma. Men trots att det egentligen är något jag upplevt det i 22 år så blir det ändå inte samma sak. Jag vet inte om det är för att det är andra växter, ett annat land eller för att torrperioden verkligen fick mig att reflektera över naturen och allt jag tidigare tagit för givet (läs: tillgång på vatten). I vanliga fall är en kanske hemmablind för mycket av skönheten runt omkring en, men nu när jag får uppleva det första gången så ser jag den verkligen på riktigt.

 

En rolig del med mina promenader är att se alla hus. De har så mycket mer karaktär här och det var något med detta som fångade mig. Kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad.

 

Här är den trevliga vägen ner från Bubulo till floden.

 

Det finns så många ställen runt om i och utanför Bubulo med fantastiska vyer, men den här är en av mina personliga favoriter!

Ha det superbra tills nästa gång!

On the road again

Uganda har så mycket att erbjuda vilket jag hade turen att få uppleva nu under helgen. Efter en fem timmar lång bilresa genom Ugandas landskap var jag framme i Kampala för att testa på storstadslivet lite. Bilresan var väldigt rolig eftersom jag fick se så mycket av landet och landsbygden. Vi åkte även genom Jinja, en stad som ligger vid Nilens startpunkt. En väldigt vacker stad där vi stötte på finbesök. Vi blev nämligen stående i 20 minuter vid en rondell som stängts av för att ett officiellt statsbesök från Indien. Efter en liten stund kom mycket riktigt en liten karneval med bilar (ordentligt numrerade), med indiska flaggor viftande på motorhuven med poliseskort. Sen gick färden vidare genom ett enormt sockerplantage och flera teodlingar. Kampala skulle jag nog beskriva som konstant rörelse. Mycket människor, mycket bilar och mycket saker, mycket av allt helt enkelt. Men det var väldigt kul att se och uppleva.

Den riktiga höjdpunkten kom dock dagen efter. Då bar det nämligen av till Murchison Falls National Park. Vilket fantastiskt ställe det är! Så otroligt vackert och så många fascinerande djur. Jag såg allt från krokodiler och flodhästar till elefanter. Det var helt magiskt. Solnedgången över savannen var som på film, det går inte riktigt att beskriva med ord hur fint det var (och fick tyvärr ingen bild som gjorde den rättvis). Desamma gäller för soluppgången dagen efter. Jag fick även nöjet att övernatta i ett tält precis utanför parken vilket lyfte hela upplevelsen ytterligare. Och om jag ska vara helt ärlig gjorde det att jag kände mig lite som Indiana Jones. Det blev även en båttur på Nilen för att se ett vattenfall, vilket var mycket trevligt även om jag då nästan kom lite läskigt nära några flodhästar. Under själva safarituren inne i parken hade vi tydligen ovanligt stor tur för vi lyckades se alla djur. I vanliga fall ska man vara glad och nöjd om man ser lejon eller leoparder, men vi såg båda och flera av varje dessutom. Lejonen var fantastiska men måste nog ändå säga att elefanterna var mina favoriter. Så fina och majestätiska djur! Bilturen till Kampala, resan till nationalparken, tiden i parken och bussresan hem gör att jag nu känner att jag faktiskt sett Uganda. Fortfarande långt ifrån hela landet men ändå vidgat mina vyer lite från Mbale och Bubulo med omgivning vilket känns väldigt kul.

En av de absolut bästa stunderna under helgen var när jag såg den här elefanten från båten!

 

En annan av mina safarifavoriter var girafferna!

 

Här är mitt fina boende, första gången jag verkligen uppskattade en natt i tält!

 

Den helt fantastiska soluppgången! (Jag vet att jag sa att ingen bild göra den rättvis men jag var bara tvungen att lägga upp en som försökte!)

Hörs snart igen! Ha det så bra tills dess!

Familjebesök

Igår fick jag följa med James ut på fältet för att besöka några av våra familjer. Vilket var jättekul! Det var roligt att äntligen få ansikten på några av de personer Krystyn och James pratar om. Det var också fantastiskt att få se vilken skillnad vårt arbete gör för familjerna. Jag fick hälsa på tacksamma mammor och morföräldrar, möta flera glada och spralliga barn och blev introducerad till så många Kids of Uganda-finansierade att djur jag tappade räkningen. Det riktigt tindrade i barnens ögon när vi kom och de fick berätta om sin dag, vad de döpt djuren till och visa oss runt. Jag passade även på att leka lite med barnen medan James pratade med de vuxna. Då de oftast pratar lugisu kan jag av praktiska skäl inte bidra så mycket där. Hur som, var det verkligen en helt fantastisk upplevelse.

Jag måste också erkänna att en del i att jag gillar så mycket med hembesöken är vägen dit! Att åka boda-boda (motorcykeltaxi) genom de fantastiska landskapen som omger Bubulo. Det finns så mycket vackert man vill se att huvudet mer eller mindre bara snurrar runt. Ett annat stort plus är fartvinden. Bak på en boda-boda, på väg ut ur Bubulo, var första gången jag frusit här. Vilket just där och då faktiskt var ganska skönt efter att ha varit varm sedan jag landade i Entebbe.

 

 

Bilden är från en rundvandring med ett av barnen i en av familjerna vi besökte. Jag minns väldigt tydligt att vi pratade om vad de döpt kon till, men har tyvärr glömt namnet nu. Men jag minns att hon var snäll.

Jag hoppas ni alla har en bra vecka!

Alla Hjärtans Dag

Vad kan jag egentligen säga mer än ‘wow’?

Besökte Sipi Falls under Alla Hjärtans Dag och oj vad vacker det var! Sipi Falls består av tre vattenfall som ligger i Mount Elgon National Park. Dagen till ära följde jag med en grupp turister från Casa del Turista, ett B&B här i Mbale, upp mot parken. Vi hade väldigt tur med vädret då det var lite molnigt så vi slapp klättra och vandra i gassande sol. Den något kallare luften uppe i bergen var också ett trevligt ombyte från den torra hettan som råder nere i Mbale. Både i Bubulo och Mbale är allting väldigt torrt och dammigt som följd utav regnbristen som jag tidigare skrivit om, men uppe vid Sipi Falls var allt grönt ock lummigt. Det visade med all önskad tydlighet skillnaden mellan tillgång på vatten och inte. Det syntes på allt från växterna och jorden till människorna som bor här.

 

Förutom fantastiska vattenfall att bada i och titta på hittade vi även en massa kaffe. Tack vare den rika tillgången på vatten trivs kaffebönan väldigt bra där uppe vilket några ur mitt resesällskap blev överförtjusta över. De följde med en kille och köpte lite kaffe från näst intill alla gårdar som sålde. Enligt Lonely Planet är det det 95 meter höga, tredje vattenfallet, som är huvudattraktionen, men jag måste säga att jag tycker att det andra vattenfallet slår det mesta. Var något av det mest fantastiska jag upplevt! Jag tror att det som gjorde att jag älskar det var platsens lugn. Det var väldigt fridfullt och stilla, och sen plötsligt ett maffigt vattenfall mitt i allt. Det var bara magiskt! Efter besöket förstår jag på riktigt varför Winston Churchill kallade Uganda för The Pearl of Africa.

 

Vattenfall 1

 

Vattenfall 2. Min absoluta favoritplats så här långt! (Det var väldigt svårt att få med hela vattenfallet så får bli en bild på grottan vid nedslagsplatsen!)

 

Vattenfall 3, det Sipi Falls som finns på alla bilder och guideböckerna rekommenderar.

 

Hoppas ni också hade det trevligt på Alla Hjärtans Dag!

Frukost hos Cait

Nu, efter två veckor, har rutiner nu börjat formas för mig. Efter taxiresan ut till byn på morgonen, som alltid är ett äventyr i sig, är det frukost hos Cait som gäller. Krystyn testar allt på menyn/det kocken känner för att laga dagen till ära. Jag kör alltid på te. Därefter börjar jakten. Efter frukost står nämligen att hitta James på schemat (eftersom det är han som har nyckeln till kontoret). Bubulo är inte stort men på något sätt lyckas han ändå alltid försvinna. En jakt som idag tog oss till macken och röda korset. På macken hamnade vi mitt i en råttjakt vilket resulterade i att vi låste in oss på mackägarens kontor i ca 1 timme. Vilket vi uppskattade eftersom vi då slapp delta i själva jakten och dödandet av råttorna. Det räckte gott och väl att höra allt och sedan se spåren när vi skyndade ut. På Röda Korsets kontor var det mer stillsamt så i brist på annat passade vi på att ta en tupplur där. Precis som vanligt dök James sen upp bara sådär från ingenstans med nycken och bananer. Så nu, eftersom det är fredag, festar vi på bananer och popcorn på kontoret!

 

Trevlig helg på er allihopa!

Regnet

Nu har jag precis börjat min andra vecka här nere och det är en sak som slagit mig. Regnet, dess vara eller icke vara är ett av det största samtalsämnena här bland alla, ung som gammal, fattig som rik. De senaste åren har regnet blivit mer opålitligt och de litar inte längre på att regnperioden kommer eller att den för med sig så mycket vatten som behövs. Förra årets torka resulterade i dåliga skördar vilket nu syns i höjda matkostnader. Familjen jag bor med har exempelvis bestämt sig för att sluta köpa vatten på flaska och istället koka vattnet från kranen för att ha råd med samma matkonsumtion som innan.

 

På mindre än två veckar har jag åkt från att studera de eventuella konsekvenser klimatförändringarna kunde få för människor till att leva mitt i det. Hur individerna väljer att handskas med bristen på regn är olika. Vissa ber, andra har tillit, under en promenad vid Mbale sports clubs golfbana igår mötte jag även en grupp som utförde rituella regndanser för att locka hit rikligt med regn. Metoderna är olika men desperationen är den samma. Nu när jag ser hur otroligt viktigt och grundläggande vatten och regn är får jag ganska dåligt samvete för alla gånger jag gnällt på att det regnat hemma. Jag har nog aldrig riktigt förstått innan hur mycket värre det är när det INTE regnar.

 

Här nere bifogar jag lite bilder från kontorets närområde, för att försöka ge en bild av värmen. Bilden i mitten är från vår väldigt fina lekplats (som på bilden tyvärr är tom men det är för att barnen var i skolan när den togs).

 

Ha det toppen tills nästa gång!

Nu är jag här!

Hej alla fina Kids of Uganda vänner!

Härmed checkar jag in. Så vem är jag? Jag heter Martina Petersson och det är jag som är Kids of Ugandas praktikant på plats nere i Bubulo just nu. Jag är en glad och nyfiken tjej från Linköping som fram tills för en vecka sedan var bosatt i Göteborg där jag studerar. Sedan i fredags bor jag i ett fint rosa hus i Mbale. En kort beskrivning av mig själv skulle se ut som följer, jag är en glad tjej på 21 vårar som har nära till skratt och tårar. Att vara med mig är som att åka bergochdalbana, det går fort, det är höga berg och djupa dalar, vilket ni som vill följa min resa snabbt kommer att märka. Jag är en väldigt familjär person, vilket inte alltid går så bra ihop med mitt konstanta behov utav äventyr.

Just nu sitter jag, lite lagom rödbränd av den ugandiska januarisolen, på kontoret och funderar på hur jag ska kunna sammanfatta min resa fram tills nu. Allt började med en i min smak allt för tidigt startande långflygning. Den tidiga morgonen kompenserades dock snabbt av att mannen bredvid mig på flyget visade sig vara representant för Turkish Airlines huvudkontor på plats i Uganda. Så när vi landade i Entebbe väntade en trevlig man i slips på honom vid gaten och tog honom före i alla köer. Eftersom vi blivit vänner under flygningen fick jag hänga på, så istället för att behöva stå i den vanliga kön till visumdisken följde jag med i kön för specialfall (eller som jag kallar den ”VIP”-kön) och var igenom på fem minuter!

Jag ska villigt erkänna att det har varit mycket nu i början. Mycket nya intryck, mycket känslor, mycket folk, mycket av allt helt enkelt. Nu när allt är så mycket är Bubulo underbart. Byn är väldigt mysig och lugn. Människorna är väldigt nyfikna så det finns alltid någon att prata med. När jag först kom fick jag träffa Rose och se familjehemmet, vilket var jättetrevligt. Därpå följde en rundvandring i byn vilket var väldigt bra, då jag nu vet vart allt ligger och därför kan röra mig relativt fritt. Här nere kommer en bild på mig under en upptäcktsfärd i Mbale så ni får ett ansikte till namnet Martina.

 

 

Ha det bra så hörs vi snart!