Bild blir till skrift

Bild blir till skrift

Ibland händer det att jag har en kamera tillhands som jag av någon anledning inte tar upp och använder när det behövs. Jag blir så irriterad på mig själv när något udda inträffar och jag inte förevigar det. Anledningen till att jag inte gör detta är antingen för att det känns opassande eller är omständigt. I efterhand kan jag älta detta om och om igen, blir galen på mig själv. Igår var senaste gången det inträffade.  Nu ska jag försöka förklara i skrift det bilderna annars hade visat.

Klockan var runt 15:00 och jag började packa ihop mina saker för att åka hem från hotellet i Mbale. Då himlen öppnar sig och dagens monsunregn börjar. Jag väntade ut ovädret i ca 45 minuter då jag inte gärna ville sätta mig på en Buda buda(motorcykeltaxi som är det smidigaste färdsättet här) i hällregn. När jag kommer ut från hotellet så kommer det en motorcykel och frågar mig om jag vill ha skjuts. Jag frågar honom om han kan köra mig till ”taxiparkeringen” där man åker vidare ifrån. Yes, säger han varpå jag försäkrar mig om att det ska kosta 1000 shilling (3 kr) för att slippa argumentera pris vid ankomst.

Väl där står det uppskattningsvis ett tjugotal minibussar som väntar på att fyllas samtidigt som hundratals framtida passagerare, försäljare och chaufförer trängs på den lilla jordstampade plätten mellan byggnaderna. Det här är höjdpunkten när man besöker Mbale.

En vägg av människor kommer fram och försöker överrösta varandra med frågan om vart man är på väg. Även om du viskar namnet på din destination så dröjer det inte många sekunder innan varenda människa skriker Bubulo? Bubulo?  Here! Here! samtidigt som alla försöker övertyga dig om att deras bil är mest fylld. Det är just det man letar efter, den bil som innehåller flest människor då bilarna inte lämnar förrän de är fulla. Alla försöker också locka med att deras bil lämnar när vi sitter three three(tre personer på varje rad då det bara finns tre säten). Efter att ha tittat in i alla bilar fick det bli en med elva passagerare i. Jag kan tillägga att när vi lämnade Mbale så delade jag rad tillsammans med fyra vuxna och två barn. Som packade sillar begav vi oss mot grusvägarna i Manafwa (distriktet där Bubulo ligger).

Som jag sa så regnade det en del tidigare. Detta hade tydligt satt sina spår efter de röda grusvägarna. Efter ca en timmes bilfärd i lervälling och gropar kommer vi fram till en lång backe där det står massvis med bilar uppradade efter varandra. Vi stannar nedanför backen och funderar lite över vad det är som har hänt. Ganska snart inser vi att alla som står där har gjort ett tappert försök med att komma upp. Problemet är inte att det är för halt på vägen utan att det står lastbilar parkerade mitt i vägen, vilket betyder att man måste köra i diket. Dessa bilar är dock inte byggda för den här typen av terräng. Alternativet är en avstickare som går som ett stort C runt lastbilarna där också ett femtiotal ungdomar står och väntar av någon anledning.

Det är nu den mest häpnadsväckande händelsen under resan inträffar.

Den alternativa vägen inleds med en gigantisk lergrop följt av en väldigt brant backe, jag skulle inte ens rekommendera en fyrhjuling att ta den. Med drygt 20 personer inpackade i ”Toyotan” ger vår chaufför full gas upp för den långa backen. För att sedan ta avstickaren till höger. Hur tänker han nu? funderade jag. Efter två sekunder sitter vi helt fast i den djupa leran. Kort därefter kommer hela horden av ungdomar, puttandes och skrikandes får de upp oss ur leran och vi är ”räddade”. Det dröjer inte länge förrän de stoppar oss och inleder en diskussion med vår chaufför, mannen bakom ratten plockar fram 2000 shilling och vi får köra vidare. Barnen springer alltså ut till vägarna när det har regnat och letar efter pengar att tjäna.  Jag älskar det!

Väl hemma väntade middag som bestod av ris med tomatsås och avokado. Väldigt uppskattat nu när jag kan äta igen. Min efterrätt fick bli snickers, cola och film. Riktigt efterlängtat med lite fredagsmys.

Nu ska jag gå upp till byn för att spela lite kort…