Omskärelse (långt inlägg)

Omskärelse (långt inlägg)

Folket Bagisu, som är de vi bor med här i Uganda, är en stor folkgrupp som fortfarande har många traditionella traditioner. Vartannat år är det omskärelseceremonier, speciellt nu under hösten. Alla pojkar som ska omskäras som har varit i internatskolor kommer hem nu i slutet av november och början av december. Så alla de ska omskäras nu. Det är alltså väldigt många olika ceremonier som är på g just nu!

Eftersom det inte var säsong för omskärelse när jag var här senast har jag aldrig varit med om det förut. Dagarna jag var här först såg vi olika grupper springa förbi vägen utanför guesthouset. Det är en kille i mitten, han som ska omskäras nästa dag, och ett stort gäng killar runt honom som springer runt i byarna för att samla pengar och gåvor. Flera av killarna brukar va utrustade med trummor och resterande har stora pinnar eller påkar som de dansar runt med. Dessutom springer hela traktens barn efter dem, så tillsammans brukar det vara några hundra personer. Killen som ska omskäras är utsmyckad och har cassavamjöl blandat med vatten i ansiktet. Tillsammans de ser riktigt mäktigt ut och man hör dem från flera kilometers håll! Så jag hade alltså inte så mycket erfarenhet av dessa gäng, mer än att jag sett dem fara förbi. Så en dag, under min första vecka tillbaka i byn, gick jag, Sezi och Peter från floden där vi hade varit och badat. Det var ganska sent, det hade börjat skymma och det duggregnade lite lätt. Då hör vi hur ett omskärelsegäng är på vägen längre fram. Så vi springer för att kunna se dem bättre. Vi inser att det är två omskärelsegäng som gått ihop, så det är otroligt många killar i farten, med sina påkar, haha. Vi tänkte vara på behagligt avstånd bakom gänget, vi var säkert tvåhundra meter bakom dem. Men naturligtvis börjar flera av barnen skrika ”NEKESA CISSY!!!” (jag hade inte varit tillbaka så länge, så de var glada att se mig). När några börjat skrika vänder sig flera om och börjar skrika de med. Då ser vi hur gänget med killar vänder sig om. Några skriker – ”ITS NEKESA!”, ”WE KNOW HER!” och tillslut skriker nån smarting ”TAKE HER!!!”. Då börjar ALLA killar springa mot mig. Jag tittar i panik på Sezi och han skriker ”RUN!!!”. Så jag, som är barfota, springer för livet på den halkiga vägen – jag tror aldrig jag sprungit så snabbt – till en liten affärsbyggnad som ligger några hundra meter bort. Det är flera personer framför affären och de skriker att ja ska springa in och gömma mig. En skriker väldigt lugnande ”HIDE, THEY WILL KILL YOU!” Jag kastar mig in i den trånga affären, men inser att killarna lätt får tag i mig där. Jag försöker komma in i lagret bakom affären, tar tag i en unge som står i vägen och bokstavligt slänger henne åt sidan, rätt in i några majspåsar. Jag inser dock att de kommer veta var jag är, så jag slänger mig ut ur bakdörren, halvt glider fram på den halkiga leran, eftersom det duggar, och kastar mig in i rummet bredvid. Där sitter en förvånad mamma medan hennes barn sover på en matta på golvet. Jag, som har hur leriga fötter som helst, ställer mig bredvid barnet bakom ett skynke. Från det jag började springa kan det gått max 20 sekunder, så allt hände mycket snabbt. Jag står där och försöker skymma mig så gått det går bakom skynket, medan hjärtat bankar som en besatt i halsgropen och jag har en värre adrenalinkick än när jag hoppade bungyjump! Jag hör hur affärsägaren skriker och jagar bort killarna. Men mamman säger åt mig att stanna kvar – ”They will rape you if you go out!”, viskar hon och ser uppmanande på mig. Vid detta laget har det börjat regna på riktigt. Efter kanske 5 minuter säger hon åt mig att kusten är klar och jag stapplar mig ut. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag smutsat ned hennes lilla rum och tackar folket utanför affären för att de hjälpt mig. Det gick dock så snabbt att Sezi och Peter inte hann se var jag sprang, och de i affärerna trodde att de var med omskärelsepojkarna – så de ville inte säga var jag var. Så de hade sprungit runt överallt och letat efter mig. De är så fina. Men efter att vi hittat varandra kunde vi skynda oss hem igen.

Det jag inte visste då, eftersom jag inte hade någon erfarenhet av dessa gäng, är att de våldtar bara verkligen ytterst sällsynta fall och då enbart på nätterna när de är fulla – det händer bara i en handfull fall per år, så väldigt sällan. Antagligen ville de bara ha pengar av mig. Anledningen att folk blev så chockade var väl att de inte visste hur killarna skulle behandla mig eftersom jag är muzungu. Patricia sa så fint, ”no – no, they wouldnt rape you! They would probably just hold you and kiss you!”. Det kändes dock inte så lockande heller, haha. Men jag har efter denna erfarenhet lärt mig att aldrig gå utan småpengar under omskärelsesäsongen, för det enda de vill är att ha pengar, sen lämnar de dig ifred. Hittills har inget annat gäng varit otrevliga på något sätt, bara jag gett dem pengar. Det som var läskigt var att detta hände i ett ganska öde område med skog runt om. Så jag hade tur att affären låg där ändå, eftersom jag inte hade några pengar med mig. Men några timmar senare sprang ett av de två gängen förbi på vägen där vi bor. Då sprang vi med dem en bit, för jag ville ”upp på hästen igen”. Jag vill ju inte gå och vara rädd för gängen i onödan, och här där vi bor finns det alltid massa folk runtomkring så det är säkert! Så sammanfattningsvis är inte gängen så farliga som man kan tro, haha.

Igår däremot hörde vi det mest högljudda omskärelsegänget någonsin. Jag och Louise satt hos våra grannar, några hundra meter bakom guesthouset och pratar med kvinnorna. Klockan är typ 19, så det har blivit helt svart, men det var helmåne så man såg bra ändå (blir mörkt exakt 18.30 här på ekvatorn). Sezi och mina andra killar var med. Då säger Sepi – ”Wow, do you hear the circumcision?”. Alla tystnar och vi hör ett högt trummande och skrikande i fjärran. Jag och Sezi tittar bara på varandra och börjar sedan springa allt vad vi har de tvåhundra meterna ned mot vägen. Alla andra, och Louise, kommer efter oss. När vi är framme vid vägen hör vi att gänget är på vägen bakom skogen vid floden, typ där jag träffade mitt första gäng. Jag har aldrig högt ett så högt gäng, de ropar, tjuter och trummarna spelar sin karaktäristiska melodi. Man hör till och med på detta avstånd vad otroligt stort gäng detta måste vara. Sezi och Peter börjar springa på vägen mot trading-centret, som är Bubulos centrum. Jag tvekar några sekunder, eftersom jag fortfarande inte vill utsätta mig för samma situation som gången vid floden. Men jag tänkte, bara jag hinner fram till affärerna innan gänget så kommer jag vara trygg. Så återigen springer jag allt jag har de 300 meterna mot affären, jag kommer ikapp Sezi när vi har kanske 100 meter kvar. Då ser vi gänget. Det bara strömmar fram folk ur skogen och det är redan flera hundra personer som syns redan, trots att man hör att trummarna inte är framme än. Sezi blir nog mer chockad än jag och säger åt mig att springa snabbt till affärerna. Så jag tar tag i min kjol och spurtar mot en av de upplysta affärerna i hörnet där det står massa män. Jag tänker att de kan skydda mig! Folk skrattar när jag far fram. Det måste sett roligt ut att en upplysande muzungu med vitt hår kommer farande ur mörkret. Jag ser att Louise och resten av småpojkarna också kommer. Sepi och Jesper, som är typ 10 år, är jätterädda att något ska hända Louise och släpper inte hennes händer! Efteråt säger de att de vet ju inte om hon är tuff som jag, så de ville inte släppa henne ur sikte (alla säger att jag redan är Mugisu, alltså en person av Bugisu-triben). När hela gänget kommit ut ur skogen ser vi att det rör sig om flera hundra personer. Jag skulle inte förvånas om det sammanlagt var över 300 personer. De brukar bli fler på kvällarna, så det var väldigt många vid detta laget. Killen som ska omskäras får syn på mig och Louise i affären och de går mot oss. Han ställer sig och dansar framför oss på ”altanen”, jag blir lugnare eftersom de är väldigt schyssta och jag ger honom pengarna. De dansar vidare mot nästa affär. När jag tittar bakom mig ser ja först inte Louise, hon står gömd bakom några människor, haha. Men det måste vara helt sjukt att det första gänget hon ser är i mörkret och även ett gäng som var så stort! Så hon var lite chockad, haha.

Men jag inser att detta gäng är ganska bra. Jag känner dessutom många av killarna som springer med dem. Så jag inser att vi är trygga. Vi bestämmer oss för att följa med dem! Jag hänger med en kille som heter Emma, som är typ 17 år – men riktigt lång. Så han blev min personliga bodyguard, Sezi, Peter och de andra är såklart också runt om. Jag och Emma höll oss bland trummarna och dansade oss fram. Lilla Sepi däremot släppte inte Louise hand och han var väldigt mån om att hon skulle hålla sig utanför gänget, längre bak där de yngre barnen höll till. Men det var så himla roligt! Vi följde med dem runt i typ 40 minuter, sen skulle trummarna göra något som jag aldrig förstod. De la alla trummor i en ring och tände en eld i mitten. Så antagligen skulle de mjuka upp skinnet. Då gick vi hem och åt. Gänget sprang runt i byarna hela natten, fram till idag runt 15 när killen ska omskäras. Så vi ska dit och se hur det går till – jag har hittills inte sett en omskärelse. Men vi gick aldrig tillbaka. Senare på nätterna är de äldre killarna väldigt fulla och man vet aldrig vad de kan hitta på. Man får vara lite tuff och kunna säga till dem att sluta. De är ganska påträngande och försöker tafsa en del, men oftast är de bara roliga och skämtsamma. Men eftersom jag känner så många killar kan jag visa när det blir för mycket, då trycker de bort varandra och slår till varandra för att lämna mig ifred. Det är en ära för dem att få vara beskyddaren av en muzungu, så mitt knep är att utse några till mina bodyguards. Så brukar jag alltid göra om vi ska ut och dansa eller liknande. Sen kan vi i lugn och ro ha roligt medan man är skyddad från tafsande killar. Både jag och Louise äääälskar att dansa (precis som Emma och Geraldine när jag var volontär med dem) – och älskar du att dansa finns det mycket chanser här i Uganda. Både killarna och tjejerna är sjukt duktiga på att dansa och det spelas alltid musik! Så det var riktigt roligt att vara med omskärelsegänget och dansa!

Den 10 december kommer en av de pojkar som jag umgicks mest med i början omskäras. Han skickades dock till internetskola i januari, så jag har bara träffat honom en gång efter det. Han var kanske 14 år, men jobbade i baren i Guesthouset. Lite väl ung för ett sådant jobb kan man tycka, haha. Men nu ska han iaf omskäras när han kommer tillbaka från skolan. Så jag och Louise (Amie är nog i Kampala då) köpa en höna till honom. Släktingar och vänner köper nämligen presenter till killen. Blir lite konstigt att se själva omskärelsen. Jag har sett kort på det – det är inte lite blod alltså! Jag ska dessutom försöka se till att skaffa en ny kniv till honom. Just denna regionen i Uganda har en av världens högsta spridningshastighet av HIV – bland annat eftersom många killar som omskärs med samma kniv och HIV därmed sprids genom blodet i de öppna såren. Så det är jätteviktigt att alla pojkar har en kniv var. Vore ju riktigt tråkigt om han får HIV vid 14 års ålder bara pga brist på knivar! Men jag ser fram emot att se en riktig omskärelse iaf!

/Cecilia