Afrika Tag

Händelserik dag

 

 

Vilken bra dag! Tiden har flugit iväg. Klockan ringde 06.30 för ett tidigt möte med byggarbetarna. Det har sedan lyxats resturangfrulle med Krystyn (omelett inrullad i chapati), burits cement, planerats in min första språklektion i lugisu, jag har besökt stadsfullmäktige och ivrigt följt lekplatsutvecklingen. Dessutom har jag blivit inbjuden på lunch imorgon av en familj intill lekplatsbygget vilket ska bli supermysigt 🙂 Men det absolut mest spännande under dagen har varit att spåra. Vi vill att barnen skall veta deras historia. Så under eftermiddagen gick jag tillsammans med Rose sicksackandes runt grannskapets hus och odlingar för att lokalisera anhöriga och deras bakgrund. Det är lite utav ett detektivarbete då människor inte är helt öppna med hur familjebanden är knutna. Jag ser det som en utmaning och som en möjlighet att få pröva på mina yngre tonårsdrömmar om att arbeta som kriminalare. Där gick strömmen. Middagen äts i det skarpa månljuset då solpanelerna är urladdade. Ett av barnen har hög feber och det pratas om malaria eller influensa. De flesta av dem hostar och är lite snuviga så jag hoppas innerligt att det är influensan som är framme. Oron kryper lite i magen och dagen känns plötsligt inte lika bra. Har gett barnet en ibuprofen och hoppas att John Blund låter hen sova under natten.. Håller tummar och tår för att alla är välmående imorgonbitti när vi vaknar.

Godnattkramar Louise

 

Byggandet fortsätter.

Byggandet fortsätter.

 

Såhär långt hann vi komma idag.

Så här långt hann vi komma idag.

 

Mount Elgon har börjat byggas!

Nu har det börjat grävas! Imorse mötte jag ingenjören David och byggnationen av Mount Elgon satte bums igång. Lyckan var total och förhoppningsvis kan nu arbetet fortgå dagligen fram tills scenen, den tredje delen av ett lekplats- och samarbetsprojekt med Lekare utan gränser, står klar. Happy days! Jag hade även ett givande telefonmöte med Amie, Kids of Ugandas egna projektansvarige och diskuterade utvecklingsmöjligheter inom organisationer. Närmast skall en integritetspolicy färdigställas vilken kommer sammanfattas på hemsidan då den är klar. Det är av vikt att det som berättas och visas på bloggen, instagramkontot kidsofuganda och andra sociala medier inte kränker vederbörandes integritet. Detta är organisationen otroligt mån om då vi inte vill förvärra det stigma flertalet redan är utsatta för. Inte heller vill vi visa en icke-representativ bild av organisationen, människorna eller Uganda heller för den delen. Så här kommer väldigt representativa bilder av lekplatsbygget som påbörjades denna tidiga morgon 🙂

Kramar Louise

 

De grävande byggarbetarna.

De grävande byggarbetarna.

Arbetsredskap

Arbetsredskap

 

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

 

Hönorna inspekterar..

Hönorna inspekterar..

 

Killingen likaså..

Killingen likaså..

 

Och kossan ligger förnöjt bredvid :)

Och kossan ligger förnöjt bredvid 🙂

 

 

 

 

 

Fosterfamilj 1- Patricia

image

Det här är Patricia som bor med sin mormor Jennipher en dryg halvkilometer från Bubulo. Patricias föräldrar är båda avlidna, och var det mer eller mindre från att Patricias föddes. När den lilla familjen blev en del av fosterverksamheten var Patricia mycket blyg. Hon hade inte börjat skolan och spenderade sin tid i ensamhet då det inte fanns några andra barn att leka med. Detta fick negativa konsekvenser för Patricias utveckling då hon var mycket tystlåten och inte lika social som jämnåriga. Idag har hon börjat skolan och också fått massa kompisar. Varje gång Krystyn hälsar på familjen berättar hon ivrigt en massa historier om lärare och skolkamrater. Glädjen verkar vara tvåsidig då lärarna är väldigt förtjusta i henne också. De beskriver Patricia som en ”alltid väldigt glad liten tjej”. Om Patricia själv får välja äter hon helst ris med böngryta, en klassiker här i Bubulo.

För er som inte tidigare är bekanta med Kids of Uganda står de inte bara som grundare för ett barnhem utan bedriver också fosterfamiljsverksamhet. Det är egentligen den största delen av verksamheten – på barnhemmet bor sju barn men i fosterfamiljerna stöttas totalt ungefär 60 barn. En otroligt viktig insats alltså. Utsatta familjer som vill hjälpa föräldralösa barn erbjuds ekonomiskt stöd och rådgivning under två år för att kunna erbjuda barnen en trygg framtid. Målsättningen är att familjen skall investera pengarna långsiktigt, och på så sätt ha en verksamhet att leva på när de två åren passerat.

De månatliga sponsorpengar Patricia och hennes mormor erhåller har de valt att  investera i en ko och några grisar. Familjen försörjer sig på jordbruk och väntar nu på att regnperioden ska ta vid. Den globala växthuseffekten har förlängt torrperioderna och fått negativa konsekvenser för flertalet människor i Uganda. Då jag följde med Krystyn för att överlämna kläder som elever på Höglunda- och Tegnérskolan i Säffle sytt möttes vi av en liten Patricia i tårar. Boendes intill skolan hade hon sprungit hem då hon var hungrig och inte ännu fått skolfrukosten. När hon fått lite mat i magen och vid åsynen av de fina kläderna hon fått började hon stråla som en liten sol.

Så ett stort tack till Patricias sponsor, Patrica och Patricias mormor hälsar att de är otroligt tacksamma för den hjälp de mottar varje månad 🙂 Jag och  Kids of Uganda vill också passa på att tacka alla andra sponsorer som hjälper barnen till en tryggare uppväxt med ytterligare möjligheter. YOU ROCK 😀 !

Kramar Louise

 

En bild på Patricia när vi först mötte henne.

En bild på Patricia när vi först mötte henne.

 

Patricia glad för sin nya klänning.

En frisk och välmående tjej som är glad för sin nya klänning.

 

Bönlördag

Lördag och min första lediga dag. Tankarna gick åt Mbale och kaffeplantage. Men först efter att ha gått till fältet för att ge Michael, de stora grabbarna och arbetarna vatten vid fälten i så fall. Rose har under sin tid i Kids of Uganda investerat i mark. På hennes fält växer bond- och sojabönor. Med Doreen på ryggen vadades det över Manafwa River, perfekt svalkande under den stekande promenaden. Doreen berättade att hon vill bli en stark kvinna, jag kan lova att hon är en otroligt stark tjej så drömmen är inte långt borta. Det är bara titeln kvinna som saknas. När vi kom fram låg det redan stora travar med skördade bönor, de andra hade varit på plats sedan halv sju imorse. Bönplantor rycktes upp ur den röda jorden för att sedan knytas ihop i knippen med hjälp av våta bambublad. Jag fick ganska direkt kritik för att jag arbetade hukandes, jag skulle stå som en fällkniv med rumpan rakt ut i vädret. Med ens blev jag fast besluten att visa vad jag gick för. Det var ingen vila på mig på de nästkommande fältlängderna kan jag lova. Känslan av att vara en del av en grupp fast ändå inte, eftersom du inte kan språket har ofta varit närvarande under min tid här. Särskilt denna dag när du känner att minst häften av de 14 människorna betraktar dig, du har ingen aning om vad de säger men det är uppenbart att det är du som är samtalets huvudämne. Har du en dag då du är lite extra känslig så tenderar det inte till att väcka några positiva känslor. Så som sagt, fast besluten att visa dem vad jag gick för. Efter några timmar gavs utdelning då Joyce berättade att de tyckte att jag ”work like and African”. Där satt den. Nöjd och belåten arbetade jag vidare fram tills vi tog en paus för att tugga på söta sockerrör. Hårt arbete lönar sig alltid. Med stram röd hud som bevis på min ibland korkade stolthet kryper jag nu till kojs.

p.s. Det bästa med sådana här dagar är ändå när alla trötta kroppar samlas, glada och stolta över dagsprestationen, för att hugga in på ett stort mål mat tillsammans. Där snackar vi gruppkänsla.

Kramar Louise

 

Doreen och högar med bönor. Fick tyvärr inte med kameran till fälten.

Doreen och högar med hemfraktade bönor. Fick tyvärr inte med kameran till fälten

 

Bönor

Bönor

 

DSC_0904

Lekplatsprojeketet är åter i rullning

I somras startade byggnationen av en lekplats i Bubulo. Lekplatsen är ett samarbetsprojekt mellan Lekare utan gränser och Kids of Uganda med syfte att skapa en lekplats för alla, miljöanpassad efter hur barn leker här i Bubulo. Lekplatsen var till hälften byggd när jag anlände hit och jag ser med glädje fram emot att färdigställa projektet. Arbetet har nu återupptagits och jag hoppas innerligt att nästa del står klar i slutet av nästa vecka. Detta är som sagt ett hopp och en önskan då arbetet från och till har karaktäriserats av uteblivna möten. Den del som står på tur för att byggas är en scen som skall kallas ”Mount Elgon”. Mount Elgon är regionens högsta berg och det 17:e största på kontinenten Afrika. Tanken är att barnen skall kunna ha uppträdanden och leka rollekar på denna scen. När denna står klar är det endast en del som saknas. Så håll nu tummar och tår för att lekplatsen står klar snart.

Kramar Louise

Så här ser lekplatsen ut än så länge.

Så här ser lekplatsen ut än så länge

 

Material till lekplatsen

Material till lekplatsen och en kossa vilandes i gräset

 

Terminstartsprepp

Tredje och sista terminsstarten avlöper imorgon. Skor har putsats, pennor och block inhandlats och resterande kronor vänts för att kunna köpa det absolut nödvändigaste till barnen. Skoldagen ter sig lite olika ut för dem. Jacob, Obama och Brenda går i småskolan. De knallar hemifrån klockan sju på morgon och kommer tillbaka för lunch efter skoldagens slut runt klockan ett. Doreen, Joel, Edward och Andrew har mycket längre skoldagar. Alarmet ringer klockan 05.00 och de slutar först ett halvt dygn senare. Oftast hungriga på en andra lunch. Speciellt de dagar gymnastik står på schemat. Rose och jag sitter denna afton och styr med den ekonomiska redovisningen för barnhemmet. Barnen är utanför och har besök av ett par kompisar. De skrattar hysteriskt och efter en stund kommer Joel in och visar vad som gett upphov till munterheten. Jag vet inte hur många foton som knäppts med kameran, men om skolan inte går vägen finns stora potential både på catwalken och inom cirkuskavalleriet. Nu förbereds det sista och kanske det mest viktiga inför morgondagen. Passionsfruktsjuicen.

 

Kramar Louise

 

Photo session à la Edward, Doreen och Joel

vfgggg

Kompisen Peter med Obama och Jacob

gggg

Högst osäker men tror att detta är någon slags lek.

I stort sett alla foton hade lite halvdan skärpa.

Hälften av alla bilder var suddiga…

 

Så har lovat att lära hur man ställer in skärpan.

Så har lovat att lära hur man ställer in skärpan 🙂

 

kkk

Obama och Brenda på var sitt höftben efter middagen.

Planteringslördag

Lördag. Flås, flås, hej, flås, mulembe, hello. Morgonen började med en löprunda. Första löpet sedan jag anlände och det brände gott vill jag lova. Hemma bjöds det på frukost och Doreen och jag signade upp för disken efteråt. En diskade, en sköljde. Joel städade köket och Jacob gjorde oss gladlynt sällskap. Allt ackompanjerat av musik. Vi började prata om favoritfrukostar och Doreen berättade att hennes favvis var chapati medan Joel föredrog te vilket Jacob instämde i. När vi var klara gick vi till baksidan av gården och fann Brenda, Obama och Edward i full färd med plantering av ett ananasträd. I somras hade de även planterat ett apelsinträd, ett mangoträd, något jag inte riktigt helt förstod och ytterligare ett ananasträd. Andrew ägnade sig åt att försöka laga sina flipflops. En mysig och produktiv förmiddag om jag får sammanfatta det hela.

Kramar Louise

Födelsedagsmärken

Andrew lagar sina flipflops och vi andra räknar tår och inspekterar varandras födelsemärken.

 

Doreeen planterar ananasträd

Doreen planterar ett ananasträd.

Tea Time

Alla som känner mig vet att te är en viktig del av mitt liv. Det är först på senare tid jag verkligen har kommit att uppskatta en god kaffe. Detta då jag inbillar mig att jag inte tål koffein. Fakta är dock att det är mycket mer koffein i svart te än i kaffe så antingen är jag en liten mytoman eller bara föredrar väldigt svagt te. Med mjölk. Och om pappa fick säga sitt, att alltid lämna jättemuggen halvfull. I alla fall, idag sprängde huvudet efter en lång dag på kontoret och ett evighets väntande på ett möte som aldrig blev av. Te. Det enda som for runt i skallen var: jag måste ha te. Väl hemma var jag ensam på gården och skulle, skäms ju nästan över att säga det, för första gången tillaga mitt eget te. Jag måste dock inflika att detta beror absolut inte på lathet utan att Michael och Rose inte låtit mig göra det. Kanske förstod de redan från början att jag är en liten vimsmaja. Trots Roses förmaning om att inte dricka teet jag köpt då det inte är bra, snarare en kemikaliebomb, kunde jag inte hålla mig ifrån det. Jag satte på kokkärlet på den rostiga lilla elplattan, hämtade mig en keramikmugg i den röda baljan och sökte därefter en sked med blicken. Jag öppnade vad jag trodde var ett köksskåp och såg förvånad en höna ligga och kura därinne. Kanske på sina ägg. Där stod också den blå hinken för bestick och matredskap. Jag fann den eftersökta skeden, stängde om hönan, och satte mig slutligen för att dricka mitt te. Det är verkligen annorlunda här. Inte annorlunda på negativt sätt, bara annorlunda helt enkelt.

Kramar Louise

 

hhh

Gubben i lådan eller snarare Hönan i skåpet.

 

hhh

Tuppen poserar fint bland sina damer.

 

 

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.