Afrika Tag

Familjesponsor

Att ta in barn på barnhem ska alltid vara sista utvägen, när det verkligen inte finns någon annan som kan ta hand om barnen! Det håller jag och Rose båda med om, och vi har hittills bara tagit in barn som blivit vanvårdade i sina tidigare hem.

Bild

Denna lilla pojke däremot har en annan situation. Han är frisk, kry och lekfull. Han får bra med mat och bor tillsammans med sin gamla, men ack så starka och kärleksfulla mormor tillsammans med sin syster. Deras båda föräldrar är döda. Mormorn kom med pojken till oss och bönade och bad att vi skulle ta honom. Hon har mat att ge honom, men inga pengar att ta honom till skolan eller köpa kläder och skor.

Ett steg i detta barnhem är att sponsra liknande familjen, som kan ta hand om ett föräldralöst barn – men inte har tillräckligt med kontanter. Så vi söker en person eller familj som kan hjälpa oss stödja denna lilla pojke med 250 kronor i månaden, så han kan bo kvar med sin älskade mormor!

HIV

Jag har goda nyheter och jag har tråkiga nyheter!

De goda nyheterna är att Edward inte har HIV. De tråkiga är att vår lille pojk Isak däremot har HIV. Vi har vetat detta ett tag nu och han får medicin mot det. Medicinen mot HIV är gratis i Uganda, men medicinen och behandlingen för de sjukdomar han eventuellt får till följd av HIV:en kommer ju inte vara gratis. Just nu har vi satt en låg månadskostnad för Isaks fadder, men eftersom tiden går kanske vi får höja hans fadderavgift om sjukhuskostnader blir för höga. Jag ska kolla upp om vi skulle kunna sätta honom på någon slags färsäkringsplan för att få ned kostnaderna.

Just nu är Isak ett välmående och glatt barn, som vi inte behöver oroa oss över mer än att han ska få sina mediciner dagligen! Edward däremot kräver mer akut omvård för att tillfriska och få i sig tillräcklig med näring för att utvecklas och växa. Detta var verkligen en helomvändning. Vi var övertygade om att Isak var frisk och Edward hade HIV, men detta är ytterligare ett bevis på att HIV är en osynlig sjukdom som tar lång tid att bryta ned sitt offer – därför den hinner smittas så mycket. Men det är också bra, trots att Isak är sjuk kommer han kunna ha ett långt och lyckligt liv – om han bara får sina bromsmediciner, får näringsrik mat och får leva hälsosamt i övrigt. Så jag tror på att Isak kommer må bra många år framöver!

DSC01191

Fanny

fanny

Detta är Fanny! Fanny är min och Louises kompis från studietiden i Göteborg, där vi alla tre var aktiva i studentkåren. Fanny kom fram igår (torsdag morgon) till Kampala och hon ska stanna här hos oss i hela tre veckor! Så kul!!

Så tankten var att jag och Fanny tillsammans idag skulle åka till barnhemmet och spendera helgen där. Sen skulle jag åka tillbaka söndag kväll för att kunna jobba på måndag, medan Fanny stannar till typ torsdag eller fredag. Men nu fick Fanny åka själv pga min dumma sjukdom. Jag blev så himla besviken. Men jag är glad att någon åker till barnhemmet iaf. Så Fanny har med sin systemkamera och kommer ta massa fina kort på barnen som jag kan lägga upp i bloggen när hon kommer tillbaka! Dessutom kommer alla faddrar få en uppdatering om hur deras små barn mår och presterar.

De barn som bor på barnhemmet nu är (åldrar är ungefärliga!):
Livingstone – 11 år
Edward – 9 år
Isak – 7 år
Doreen – 4 år

EKON

EKON 01-2013

Jag läste min kandidat på Handelshögskolan i Göteborg, men hade en statsvetenskaplig inriktning så jag läste mest tvärs över gatan på Sprängkullsgatan. På Handels var jag dock väldigt engagerad i studentkåren (HHGS), som bland annat vice Kårordförande år 2010. Handels egen studenttidning EKON har gjort en intervju med mig om Kids of Uganda, som ni kan läsa genom att klicka här eller på bilden.

Latrin

DSC01132

I Uganda är det otroligt viktigt att man har tillgång till toalett eller latrin där man bor. Man kan få grova böter och andra bestraffningar om inte detta sköts, vilket är även är skönt för alla förbipasserande. Så vi gjorde ett ryck för att få färdigt vår latrin i barnhemmet, så Rose och barnen kan flytta in snart!

DSC01134

Här lägger arbetarna på väggmaterial för att få latrinen fin och bra. Sedan ska det på en ytterdörr som kan låsas och två tunnare dörrar på själva latrinerna. Vi har två latriner, men låser alltid dörren så inte alla människor i området använder vår latrin. Den är minst sagt fräschast i området!DSC01139

Vår älskade byggledare som har lett byggandet av barnhemmet. Dock stal hans män våra byggnadsställningar, så nu har han gjort bort sig och de är polisanmälda. Men innan det älskade vi honom och hans byggarbetare! Nu är huset i stort dett färdigt, bara ett till lager färg inomhus och utomhus kvar!

Fotografer

Jag och Louise åkte till Bubulo i onsdags med tre killar som jag träffade på MFS-kursen (en introduktionskurs SIDA håller för oss som fått stipendier för att skriva våra uppsatser i u-länder). Dessa tre killar skulle också till Uganda, så vi träffades igen nu när de åkte ned för att börja med sitt projekt. Vi har hängt massa i Kampala, men de bestämde sig för att följa med och se hur det är i en rktig by i Uganda – vilket är mycket stor skillnad från storstadslivet i Kampala! Även Louises pojkvän Hashim bestämde sig plötsligt samma morgon för att följa med! Det va jättekul att han ville med, han är van sitt liv i Kampala och har aldrig egentligen spenderat längre tid i en by. Är man född i en storstad så brukar man gilla livet i stan, vilket land man än kommer ifrån, haha.

Bild

Hannes, Noa och Johan har en produktionsbolag i Sverige som de gör massa olika videos med, såsom musikvideos eller kortfilmer. Så de har massa bra utrustning och kameror! Jag längtar tills de för över korten på barnhemmet och barnen till min dator så jag kan lägga upp dem på hemsidan och bloggen. Korten blir helt fantastiska när det är riktigt bra utrustning (och talangfulla fotografer såklart, haha). Här kan ni kolla in deras blogg, med helt fantastiska bilder – Äventyr i Afrika.Bild

Bild

Radio på julafton

P4 Varmland ringde mig precis och fragade om de far ringa mig pa julafton, sa jag kan prata i direktsand radio – anda har ifran Uganda. De har namligen en specialare under jul dar de ringer olika varmlanningar som firar jul utomlands. De kommer fraga mig hur jag ska fira min jul, hur man firar jul i Uganda och antagligen kommer jag fa beratta lite om barnhemmet. Lite nervost om mottagningen kommer fungera hela vagen, men vi far halla tummarna! Dessutom firar vi ju jul den 25 i Uganda, men jag far beratta forhandsinformation om vad som kommer handa nastkommande dag, haha.

Kanal: P4 Varmland
Datum: 24/12 julafton
Tid: 9.15

Hoppas sa manga som mojligt vill hora mig pa radion! Ni kan lyssna pa webradio om ni inte ar i Varmland.

/Cecilia

Köket

Vi har nu börjat bygga på köket. Igår började byggarna gräva grunden och ha i cement. Detta samtidigt som Michael, får fönsterkille, har börjat sätta in dörrar och fönster i huvudbyggnaden på barnhemmet. Så det börjar gå framåt nu. Rose får sitta och övervaka bygget så fort hon inte lagar mat ”They are very found of stealing cement!”, berättade hon för oss med menande blick. Vi nickade instämmande som om det även var helt naturligt hemma hos oss att man fick sitta och titta på byggarbetarna för att de inte ska stjäla byggmaterialet!

Köket kommer vara en extra byggnad utomhus. Den blir väldigt lång, så det kommer bli ett kök, ett lagerrum samt ett extra rum. I detta extra rum skulle volontärer eller jag kunna bo när vi är där. Det blir lite mer privat än att bo i hallen i barnhemmet, där alla springer ut och in. Vi kommer dock få betala hyra för detta rum, annars är det såklart bättre att några barn får bo där – så de slipper bo 6-9 ungar i ett rum! Men vi får se hur vi använder detta rum när köket är färdigt.

Omskärelse (långt inlägg)

Folket Bagisu, som är de vi bor med här i Uganda, är en stor folkgrupp som fortfarande har många traditionella traditioner. Vartannat år är det omskärelseceremonier, speciellt nu under hösten. Alla pojkar som ska omskäras som har varit i internatskolor kommer hem nu i slutet av november och början av december. Så alla de ska omskäras nu. Det är alltså väldigt många olika ceremonier som är på g just nu!

Eftersom det inte var säsong för omskärelse när jag var här senast har jag aldrig varit med om det förut. Dagarna jag var här först såg vi olika grupper springa förbi vägen utanför guesthouset. Det är en kille i mitten, han som ska omskäras nästa dag, och ett stort gäng killar runt honom som springer runt i byarna för att samla pengar och gåvor. Flera av killarna brukar va utrustade med trummor och resterande har stora pinnar eller påkar som de dansar runt med. Dessutom springer hela traktens barn efter dem, så tillsammans brukar det vara några hundra personer. Killen som ska omskäras är utsmyckad och har cassavamjöl blandat med vatten i ansiktet. Tillsammans de ser riktigt mäktigt ut och man hör dem från flera kilometers håll! Så jag hade alltså inte så mycket erfarenhet av dessa gäng, mer än att jag sett dem fara förbi. Så en dag, under min första vecka tillbaka i byn, gick jag, Sezi och Peter från floden där vi hade varit och badat. Det var ganska sent, det hade börjat skymma och det duggregnade lite lätt. Då hör vi hur ett omskärelsegäng är på vägen längre fram. Så vi springer för att kunna se dem bättre. Vi inser att det är två omskärelsegäng som gått ihop, så det är otroligt många killar i farten, med sina påkar, haha. Vi tänkte vara på behagligt avstånd bakom gänget, vi var säkert tvåhundra meter bakom dem. Men naturligtvis börjar flera av barnen skrika ”NEKESA CISSY!!!” (jag hade inte varit tillbaka så länge, så de var glada att se mig). När några börjat skrika vänder sig flera om och börjar skrika de med. Då ser vi hur gänget med killar vänder sig om. Några skriker – ”ITS NEKESA!”, ”WE KNOW HER!” och tillslut skriker nån smarting ”TAKE HER!!!”. Då börjar ALLA killar springa mot mig. Jag tittar i panik på Sezi och han skriker ”RUN!!!”. Så jag, som är barfota, springer för livet på den halkiga vägen – jag tror aldrig jag sprungit så snabbt – till en liten affärsbyggnad som ligger några hundra meter bort. Det är flera personer framför affären och de skriker att ja ska springa in och gömma mig. En skriker väldigt lugnande ”HIDE, THEY WILL KILL YOU!” Jag kastar mig in i den trånga affären, men inser att killarna lätt får tag i mig där. Jag försöker komma in i lagret bakom affären, tar tag i en unge som står i vägen och bokstavligt slänger henne åt sidan, rätt in i några majspåsar. Jag inser dock att de kommer veta var jag är, så jag slänger mig ut ur bakdörren, halvt glider fram på den halkiga leran, eftersom det duggar, och kastar mig in i rummet bredvid. Där sitter en förvånad mamma medan hennes barn sover på en matta på golvet. Jag, som har hur leriga fötter som helst, ställer mig bredvid barnet bakom ett skynke. Från det jag började springa kan det gått max 20 sekunder, så allt hände mycket snabbt. Jag står där och försöker skymma mig så gått det går bakom skynket, medan hjärtat bankar som en besatt i halsgropen och jag har en värre adrenalinkick än när jag hoppade bungyjump! Jag hör hur affärsägaren skriker och jagar bort killarna. Men mamman säger åt mig att stanna kvar – ”They will rape you if you go out!”, viskar hon och ser uppmanande på mig. Vid detta laget har det börjat regna på riktigt. Efter kanske 5 minuter säger hon åt mig att kusten är klar och jag stapplar mig ut. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag smutsat ned hennes lilla rum och tackar folket utanför affären för att de hjälpt mig. Det gick dock så snabbt att Sezi och Peter inte hann se var jag sprang, och de i affärerna trodde att de var med omskärelsepojkarna – så de ville inte säga var jag var. Så de hade sprungit runt överallt och letat efter mig. De är så fina. Men efter att vi hittat varandra kunde vi skynda oss hem igen.

Det jag inte visste då, eftersom jag inte hade någon erfarenhet av dessa gäng, är att de våldtar bara verkligen ytterst sällsynta fall och då enbart på nätterna när de är fulla – det händer bara i en handfull fall per år, så väldigt sällan. Antagligen ville de bara ha pengar av mig. Anledningen att folk blev så chockade var väl att de inte visste hur killarna skulle behandla mig eftersom jag är muzungu. Patricia sa så fint, ”no – no, they wouldnt rape you! They would probably just hold you and kiss you!”. Det kändes dock inte så lockande heller, haha. Men jag har efter denna erfarenhet lärt mig att aldrig gå utan småpengar under omskärelsesäsongen, för det enda de vill är att ha pengar, sen lämnar de dig ifred. Hittills har inget annat gäng varit otrevliga på något sätt, bara jag gett dem pengar. Det som var läskigt var att detta hände i ett ganska öde område med skog runt om. Så jag hade tur att affären låg där ändå, eftersom jag inte hade några pengar med mig. Men några timmar senare sprang ett av de två gängen förbi på vägen där vi bor. Då sprang vi med dem en bit, för jag ville ”upp på hästen igen”. Jag vill ju inte gå och vara rädd för gängen i onödan, och här där vi bor finns det alltid massa folk runtomkring så det är säkert! Så sammanfattningsvis är inte gängen så farliga som man kan tro, haha.

Igår däremot hörde vi det mest högljudda omskärelsegänget någonsin. Jag och Louise satt hos våra grannar, några hundra meter bakom guesthouset och pratar med kvinnorna. Klockan är typ 19, så det har blivit helt svart, men det var helmåne så man såg bra ändå (blir mörkt exakt 18.30 här på ekvatorn). Sezi och mina andra killar var med. Då säger Sepi – ”Wow, do you hear the circumcision?”. Alla tystnar och vi hör ett högt trummande och skrikande i fjärran. Jag och Sezi tittar bara på varandra och börjar sedan springa allt vad vi har de tvåhundra meterna ned mot vägen. Alla andra, och Louise, kommer efter oss. När vi är framme vid vägen hör vi att gänget är på vägen bakom skogen vid floden, typ där jag träffade mitt första gäng. Jag har aldrig högt ett så högt gäng, de ropar, tjuter och trummarna spelar sin karaktäristiska melodi. Man hör till och med på detta avstånd vad otroligt stort gäng detta måste vara. Sezi och Peter börjar springa på vägen mot trading-centret, som är Bubulos centrum. Jag tvekar några sekunder, eftersom jag fortfarande inte vill utsätta mig för samma situation som gången vid floden. Men jag tänkte, bara jag hinner fram till affärerna innan gänget så kommer jag vara trygg. Så återigen springer jag allt jag har de 300 meterna mot affären, jag kommer ikapp Sezi när vi har kanske 100 meter kvar. Då ser vi gänget. Det bara strömmar fram folk ur skogen och det är redan flera hundra personer som syns redan, trots att man hör att trummarna inte är framme än. Sezi blir nog mer chockad än jag och säger åt mig att springa snabbt till affärerna. Så jag tar tag i min kjol och spurtar mot en av de upplysta affärerna i hörnet där det står massa män. Jag tänker att de kan skydda mig! Folk skrattar när jag far fram. Det måste sett roligt ut att en upplysande muzungu med vitt hår kommer farande ur mörkret. Jag ser att Louise och resten av småpojkarna också kommer. Sepi och Jesper, som är typ 10 år, är jätterädda att något ska hända Louise och släpper inte hennes händer! Efteråt säger de att de vet ju inte om hon är tuff som jag, så de ville inte släppa henne ur sikte (alla säger att jag redan är Mugisu, alltså en person av Bugisu-triben). När hela gänget kommit ut ur skogen ser vi att det rör sig om flera hundra personer. Jag skulle inte förvånas om det sammanlagt var över 300 personer. De brukar bli fler på kvällarna, så det var väldigt många vid detta laget. Killen som ska omskäras får syn på mig och Louise i affären och de går mot oss. Han ställer sig och dansar framför oss på ”altanen”, jag blir lugnare eftersom de är väldigt schyssta och jag ger honom pengarna. De dansar vidare mot nästa affär. När jag tittar bakom mig ser ja först inte Louise, hon står gömd bakom några människor, haha. Men det måste vara helt sjukt att det första gänget hon ser är i mörkret och även ett gäng som var så stort! Så hon var lite chockad, haha.

Men jag inser att detta gäng är ganska bra. Jag känner dessutom många av killarna som springer med dem. Så jag inser att vi är trygga. Vi bestämmer oss för att följa med dem! Jag hänger med en kille som heter Emma, som är typ 17 år – men riktigt lång. Så han blev min personliga bodyguard, Sezi, Peter och de andra är såklart också runt om. Jag och Emma höll oss bland trummarna och dansade oss fram. Lilla Sepi däremot släppte inte Louise hand och han var väldigt mån om att hon skulle hålla sig utanför gänget, längre bak där de yngre barnen höll till. Men det var så himla roligt! Vi följde med dem runt i typ 40 minuter, sen skulle trummarna göra något som jag aldrig förstod. De la alla trummor i en ring och tände en eld i mitten. Så antagligen skulle de mjuka upp skinnet. Då gick vi hem och åt. Gänget sprang runt i byarna hela natten, fram till idag runt 15 när killen ska omskäras. Så vi ska dit och se hur det går till – jag har hittills inte sett en omskärelse. Men vi gick aldrig tillbaka. Senare på nätterna är de äldre killarna väldigt fulla och man vet aldrig vad de kan hitta på. Man får vara lite tuff och kunna säga till dem att sluta. De är ganska påträngande och försöker tafsa en del, men oftast är de bara roliga och skämtsamma. Men eftersom jag känner så många killar kan jag visa när det blir för mycket, då trycker de bort varandra och slår till varandra för att lämna mig ifred. Det är en ära för dem att få vara beskyddaren av en muzungu, så mitt knep är att utse några till mina bodyguards. Så brukar jag alltid göra om vi ska ut och dansa eller liknande. Sen kan vi i lugn och ro ha roligt medan man är skyddad från tafsande killar. Både jag och Louise äääälskar att dansa (precis som Emma och Geraldine när jag var volontär med dem) – och älskar du att dansa finns det mycket chanser här i Uganda. Både killarna och tjejerna är sjukt duktiga på att dansa och det spelas alltid musik! Så det var riktigt roligt att vara med omskärelsegänget och dansa!

Den 10 december kommer en av de pojkar som jag umgicks mest med i början omskäras. Han skickades dock till internetskola i januari, så jag har bara träffat honom en gång efter det. Han var kanske 14 år, men jobbade i baren i Guesthouset. Lite väl ung för ett sådant jobb kan man tycka, haha. Men nu ska han iaf omskäras när han kommer tillbaka från skolan. Så jag och Louise (Amie är nog i Kampala då) köpa en höna till honom. Släktingar och vänner köper nämligen presenter till killen. Blir lite konstigt att se själva omskärelsen. Jag har sett kort på det – det är inte lite blod alltså! Jag ska dessutom försöka se till att skaffa en ny kniv till honom. Just denna regionen i Uganda har en av världens högsta spridningshastighet av HIV – bland annat eftersom många killar som omskärs med samma kniv och HIV därmed sprids genom blodet i de öppna såren. Så det är jätteviktigt att alla pojkar har en kniv var. Vore ju riktigt tråkigt om han får HIV vid 14 års ålder bara pga brist på knivar! Men jag ser fram emot att se en riktig omskärelse iaf!

/Cecilia

Mount Elgon

Nu är vi tillbaka från vår vandring på Mount Elgon! Det är en vulkan vid gränsen till Kenya, toppen ligger på hela 4321 m.ö.h.!  Det var ett par tuffa fyra dagar och iskalla tre nätter vi spenderade på berget, men ändå himla kul.  Jag (Louise), Annika (som volontärarbetar här i Bubulo) och hennes ugandiske pojkvän Alfred följde med Röda Korset på deras vandring. Min fjärde dag i Uganda mötte vi upp resten av vandringsgänget klockan 5.45 på morgonen i Mbale för att bege oss iväg. Totalt var vi 28 personer som skulle med på vandringen, varav endast fem av oss inte var tyska! Det hela börjar i alla fall med att alla 28 personer, plus all packning och mat förstås, klämmer in oss i en av de lokala taxibilarna som totalt har platser för 12 personer. Det var en intressant upplevelse vill jag säga! När taxin jobbar sig upp mot vår startpunkt så märker vi att den tunga lasten visst blev lite väl mycket och vi lyckas fastna gång på gång i olika lerpartier på vägen. När det blev som allra värst kom lokalborna till undsättning o hjälpte oss komma loss! Allt detta gjorde att vi, istället för att börja vandringen vid 8.00 kom iväg vid 12.30. Inte för att detta gjorde någon av oss förvånad, vi är ju trots allt i Uganda.

 

Så, utan lunch i magen (det hann vi ju inte med)i ett helt nytt klimat och med dålig kondition bar det av. Riktigt tufft var det!! Med oss hade vi fyra beväpnade guider som visade sig vara hur gulliga som helst och väldigt skojfriska, ett härligt stöd när det var tufft. Men upp kom vi i alla fall, t.o.m. två timmar snabbare än vad våra guider hade uppskattat! Vi hade fått höra innan att nätterna på berget var kalla, äsch tänkte jag kaxigt, vi är vikingar från Sverige och klarar allt. Så väl framme vid det första lägret slog vi upp våra tält intet ont anande att det skulle bli en hemskt kall natt i princip helt utan sömn! Det var nog inga av oss som var förberedda på det så man riktigt längtade efter att vi skulle upp och natten skulle vara över.

Andra dagen på berget bar det iväg vid 8.00 och i tid till lunch där runt 14.00 hade vi nått det andra lägret. Men där var inte den dagens vandring slut! Vi gav oss iväg till ett vattenfall 3 km bort, vi var ett par stycken som duschade av oss, härligt men ISKALLT! När vi senare på kvällen satt och värmde oss runt brasan och åt middag i mörkret insåg vi att vi totalt gått 23,5 km under dagen, ganska bra jobbat måste jag säga. Det enda luriga med resan var det att tyskarna verkade inte förstå att det var fem personer som inte var tyska med och det ”officiella” språket på resan blev tyska. Som tur var kan jag tyska och kunde översätta och föra vidare det viktiga till de fyra andra som inte var tyskar. Personligen tycker jag alltid det är kul när jag får höra och öva tyska, men jag skulle ha blivit galen om det var så att det konstant pratades ett språk jag inte förstod, så det var faktiskt lite synd.

Tredje dagen skulle vi jobba oss upp till toppen. Man började nu märka att vi var väldigt högt upp. Vi var flera som kände oss yra och fick huvudvärk, men vi fortsatte kämpa! Väl uppe var utsikten helt otrolig, man såg bergen i Kenya, vackra dalar med sjöar och vädret var fantastiskt.

Men jag måste erkänna att det även kändes fantastiskt att veta att den långa vandringen uppåt var över och vi skulle få röra oss nedåt! När vi kom tillbaka ner till det andra baslägret blev det himla dramatiskt när en tjej totalt bröt ihop och det var oklart om vi skulle hinna ner till det första lägret innan det blev mörkt! Och här blir det mörkt väldigt snabbt. Efter att ha vilat ett tag kom vi fram till att eftersom att hur hon mådde förmodligen berodde på höjden så skulle vi försöka hinna ner. Det var tur att vi inte gick senare än vad vi gjorde kan jag säga! Vi kom fram till lägret PRECIS så vi hann få upp tälten innan det blev helt mörkt. Men det var skönt att vi lyckades ta oss ned till det första lägret den dagen, mångas huvudvärk släppte och vi slapp spendera hela den sista dagen med att gå ned. Istället bar det av vid 7.30 och vi var nere vid startpunkten redan tre timmar senare! Skönt, tänkte vi, då kommer vi hem snabbt! Tji fick vi! Vi är fortfarande i Uganda och taxibilarna som skulle hämta oss hade inte ens börjat åka mot oss, så det var bara att börja gå igen. Vi var tre tjejer som gick tillsammans längs den 7 km långa sträckan vi hade kvar när en lastbil saktade ner, vi frågade om de ville ge oss skjuts och det ville de absolut! De visste däremot inte att dessa tre muzungu-tjejerna inte var ensamma. Så längs hela vägen fick de stanna och i princip alla som hade vart med på vandringen hoppade upp på flaket med packningen, jag tror de blev lite paff haha.

Tillslut har vi i alla fall kommit tillbaka till Bubulo och det känns riktigt bra, som att komma hem trots att jag bara spenderat två dagar här innan vi åkte iväg! Nu har jag fruktansvärd träningsvärk i benen och går oerhört speciellt, men som tur var tycker barnen att det ser väldigt kul ut så det gläder i alla fall någon. Jag är väldigt glad att jag följde med på vandringen men jag har också lärt mig att man mår bättre om man hinner vänja sig vid ett klimat innan man kastar sig iväg på ansträngande äventyr.

/Louise