Afrika Tag

Regn överallt

Tidigare idag lade jag upp en bild på ett översvämmat område mitt inne i Kampala på Kids of Ugandas instagramkonto. För er som följer med där såg att det blivit en riktig swimmingpool av brunt vatten, där det i vanliga fall är torr mark.

Ja, jag var lite chockad när jag vaknade av ett dundrande mot hustaket. Det var regnet som lät som om det ville störta ner genom taket och dränka allt i dess väg. Det var riktigt mycket och det ville inte sluta, så när det så där vid nio tiden avtog så pass mycket att det gick att gå ut genom dörren möttes vi av översvämningen. Hela gården var en enda stor brun sjö och det flöt skräp runt i massor samtidigt som det fortsatte att forsa in vatten från andra sidan muren. Marken där är nämligen lite högre än inne på gården.

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så eftersom vi inte kunde ta oss ut ur huset den vanliga vägen fick vi helt enkelt hoppa ut genom ett sidofönster och balansera över till murens ovansida. Det var ett företag må jag säga, men riktigt roligt sådär på morgonkvisten. Dock var det lite svårare att försöka hålla balansen uppe på den smala muren, medan mina vänner kastade ut mina väskor från fönstren och förväntade sig att jag skulle fånga dem. Detta utan att trilla ner på någon av sidorna på muren eftersom det på ena sidan var som en stor sjö och på andra sidan hade där uppstått en helt egen lite flod som forsade fram.

Väl ute med alla grejor på muren så var det bara att försöka balansera vidare från mur till mur tills vi fan några”öar” av torr mark som vi kunde hoppa över till, tills vi kom fram till huvudgatan. Denna var tack och lov inte översvämmad, så jag kunde därefter lugnt fortsätta till Bubulo.

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Jag hann knappt komma ut ur taxin i Bubulo förrän jag fick reda på att byn varit strömlös sedan lördagskvällen och att det regnat ihållande. Det märkte jag snart själv då vägarna mest bestod av lera och skyfallet började redan innan jag hunnit hem till barnhemmet.

Nu är strömmen tillbaka här men regnet faller fortfarande. Det börjar bli riktigt mysigt att sitta i sängen, insvept i en filt (eftersom temperaturen är ganska låg) och lyssna på regnets dundrande. Nu önskar jag alla en god natt så hörs vi igen i morgon!

P.S Glöm inte skriva en kommentar om det är något du undrar eller vill att jag ska skriva om innan jag åker här ifrån!

…så var det!

Igår var jag som sagt på bröllop. Det var en vän till mig som gifte sig och dagen, kvällen, natten var verkligen sagolik. Hennes leende gick från öra till öra och jag tror ingenting hade kunnat ändra på det. Det var som sagt ett bröllop i Uganda, dock inte ett helt traditionellt bröllop för kulturen här. Bruden och brudgummen kommer nämligen från olika delar av Uganda, vilket innebär att de har olika traditioner som de följer vid bröllop. Brudparet är dessutom kristet och följer den protestantiska läran vilket gör att där finns ännu en tradition att ta hänsyn till.

Deras bröllop var alltså en härlig mix. Ceremonin tog plats i en vacker kyrka i centrala Kampala och det var en traditionellt kyrklig vigsel. Med tärnor och bestmans, med blomsterflickor som gick först med sina korgar, med löften som först lästes av prästen och med den första kyssen som ett gift par. Det var verkligen en vacker ceremoni och kyrkan var full av släktingar, arbetskamrater och vänner.

 

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Efter ceremonin var det dags för dem att ta bröllops foton och medan bröllopsföljet gjorde det så åkte gästerna vidare till platsen där själva festen skulle vara. Det var först här som det verkligen började märkas att det inte var ett vanligt svenskt bröllop. Platsen där festen skulle hållas var nämligen utomhus på en gräsplätt med otrolig utsikt över Kampala. Där var tält uppsatta, ett stort runt bord i mitten av tälten med en gigantisk tårta på. Det som inte var så svenskt var att de som skulle dekorera platsen, hade bara precis börjat när vi kom. Det vill säga att det inte fanns några dukar på borden, alla stolar var inte uppställda, blomsterarrangemangen stod fortfarande på marken och ljusslingorna hängde från sina stolpar.

Så som goda gäster, fick vi börja hjälpa till med att ställa platsen i ordning och när brudparet sedan kom, så dansade de in i mitten av tälten till sången ”When Jesus says yes…”. Det satte verkligen stämningen för resten av kvällen och natten. Alla gästerna stod upp och klappade, medan brudparet dansade. När de kommit fram till sitt bord så började en danstrupp dansa traditionella danser från västra och norra Uganda där brudparets släkter kommer ifrån. Snart var nästan alla gäster upp och deltog i danserna. För en annan som verkligen inte har en aning om hur du dansar traditionell dans från Uganda, fick bara följa med.

Det var många skratt och glada utrop bland gästerna redan innan det blev dags för själv middagen med massor av tal. Maten var traditionell Ugandisk mat och det svar självgående buffé. Efter så blev det dans igen och den slutade inte på hela natten. Undantaget var när vi tog en paus för att se bröllopsparet skära upp tårtan. Så helt enkelt en väldigt lyckad kväll med ett väldigt lyckligt brudpar!

Festligheter

Idag är dagen för den stora B-dagen. Ja, jag skrev B-dagen och nej det är inget skrivfel. Idag är det nämligen bröllop som står på agendan. Min vän här i Uganda ska för första gången i livet gifta sig och jag ska för första gången i livet få se ett ugandiskt bröllop. Det senare är kanske sekundärt i detta fall eftersom det inte är jag som ska gifta mig. Men det är riktigt spännande.

Själv har jag inte varit på något bröllop sedan min moster gifte sig när jag var i tolvårsåldern. Det talar för sig själv. Jag var ung, gick hem tidigt och minns inte så mycket från tillställningen mer än att det var god mat, jag hade en fin blå klänning i kinesiskt mönster och jag var tvungen att sitta ner länge vid matbordet.

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Okej, jag ljög lite nu. Jag har faktiskt varit på många bröllop, men inte som gäst. Jag har varit en av de människorna som arbetar under bröllopet och försöker se till så att bröllopsfestligheterna går som planerat (vilket de aldrig gör), försöker göra dagen till en som brudparet och gästerna sent ska glömma (vilket brukar lyckas), försöker få bröllopsgästerna som är allt för runda under fötterna att ta en taxi hem istället för att köra/cykla.

Det har varit väldigt många och bra erfarenheter som ofta har tjänat mig väl. Det har även allt som oftast varit väldigt roligt att få vara med och se flera olika typer av bröllopsfestligheter. Nu ska jag alltså snart i väg och få se ytterligare ett nytt typ av bröllopsfirande och jag har faktiskt ingen aning om vad som väntar mig.

Jag har försökt förhöra mig till höger och vänster om det finns några speciella regler för klädsel, present osv. Och som väntat har jag fått lika många svar som personer jag frågat. Därför har jag nu bestämt mig för att ge mig iväg i något som får mig att känna mig fin, bekväm och som jag vet är respektabelt i normala fall. Önska mig lycka till nu så ska jag önska brudparet detsamma. Ni får höra hur det var imorgon!

Fredag

IMAG1669

Brenda, Obama och Jacob fascineras av ett svenskt korsord i en Amelia tidning

 

Jacob och Obama busar

Jacob och Obama busar

Edward tar självporträtt

Edward tar självporträtt

Obama posar framför kameran

Obama posar framför kameran

Jag har varit sjuk under en tid med lite av varje. Infektion, magont och lite lätt uttorkning konstant. Därför har jag också varit och besökt doktorn vid ett par tillfällen, men nu verkar det som om allt börjar ge med sig och energin börjar återvända i lite större mängder. Idag är också dagen för mig att åka på återbesök till doktorn för att få konstaterat att jag faktiskt är på bättringsvägen, vilket jag verkligen hoppas att han också tycker.

Doreen skär en frukt som jag fortfarande inte lärt mig namnet på

Doreen skär en frukt som jag fortfarande inte lärt mig namnet på

Hur som helst så är det idag två veckor kvar innan det är dags för mig att lämna Bubulo och det känns lite sorgligt. Men Rose försäkrar mig hela tiden om att jag är så välkommen att komma tillbaka när helst jag har vägarna förbi och det är ju inte helt otroligt att jag kommer ha. Jag tänkte att jag skulle bjuda er på lite bilder här ifrån idag som omväxling mot all text. Jag hoppas ni finner bilderna intressanta att studera.

Edward delar upp lunchen till sig själv, Doreen och Joel

Edward delar upp lunchen till sig själv, Doreen och Joel

Jag skulle också vilja be alla läsare att passa på att komma in med tips till mig om vad ni vill veta mer om. Är det något om vad som pågår i byn som lockar eller kanske på barnhemmet? Finns det frågor om hur något fungerar i allmänhet i Uganda? Skriv en kommentar så ska jag göra mitt bästa för att ta reda på hur det ligger till och skriva något om det i ett inlägg innan min tid är slut här!

 

Andrew väntar på maten

Andrew väntar på maten

Hela truppen samlad

Hela truppen samlad

Barnens lekkamrat Edwin dricker vatten

Barnens lekkamrat Edwin dricker vatten

En familj som har en butik i byn precis vid bilverkstaden

En familj som har en butik i byn precis vid bilverkstaden

Tålamod…

…är något som jag arbetar på. Det är inte så lätt och idag blev jag så frustrerad att jag grät en lite skvätt efter morgonens bravader. Jag hade nämligen äntligen fått klartecken av alla inblandade parter att idag var det dagen då det skulle hända. Allt skulle falla på plats och vi skulle äntligen kunna börja. Börja på vad då undrar ni kanske? På lekplatsen är svaret.

Det var tanken att det där kontraktet som har skrivits mellan Kids of Uganda och Manafwa Town Council, om var lekplatsen ska byggas och vem som har ansvar för vilka delar, skulle bli påskrivet idag. Faktiskt skulle det ha blivit det redan föregående vecka. Det innebär att det redan har dragit ut på tiden och varje gång det inte händer så får jag lyssna på en ny förklaring till varför.

Jag har tålmodigt accepterat förklaringarna, leende skakat hand, infunnit mig vid nästa tidpunkt som vi har satt upp, väntat, väntat och väntat… Förberett alla andra inblandade personer på att nu kommer det ske och sedan kan vi köra igång. Förberett allt och lite till som går att göra utan att veta var själva byggandet kommer att bli. Ringt, ringt, ringt. Letat, letat och letat efter berörda personer.

Till slut lyckats att samla alla i ett och samma rum, vid ett och samma tillfälle. Fått alla parter att läsa igenom kontraktet, vara överens om att detta låter väldigt bra och skrivit ut kontraktet så att det äntligen kan signeras. Mitt hopp hade börjat återvända och jag såg framför mig att åtminstone en del av lekplatsen skulle kunna vara färdig innan jag åker härifrån.

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Det skulle jag inte ha varit så snabb med att tänka. För med en fundersam blick lyfte den ansvariga myndighetspersonen bläckpennan från pappret, innan han hunnit sätta dit sin kråka, och sa: Maybe we should confirm the location with the District Chairperson before we sign.

Det är formulerat som en fråga, men det var ingen fråga det var ett faktum. En ny person skulle alltså behöva vara involverad i beslutet om var lekplatsen ska byggas. En person som inte ens har nämnts i tidigare diskussioner, som har pågår i flera veckor nu. Jag var på väg att krevera på fläcken, men det var bara att svälja förtreten och gå med på att se den här nya personen.

Så gjordes och det visade sig att han inte alls var överens med resterande om var lekplatsen skulle ligga. Det var dessutom första gången han hörde talas om idén och jag undrade för mig själv om dessa kollegor inte pratar med varandra. Hur som helst resulterade detta i nya diskussioner som avslutades med att de skulle ha kommit överens om platsen till på måndag. Så att vi då kan skriva på kontraktet.

Efter den här morgonen var alltså mitt tålamod slut, energin till att vara arg hade gått ur mig och jag gick sakta hem till barnhemmet. Där mötes jag av Rose och Michael som tittade på mig och förstod vad som hade hänt. Det behövdes inte några ord, i stället fick jag lite varm te och en kram. Jag tror inget förvånar mig längre och jag är tveksam till om vi kommer lyckas med att skriva på papperna på måndag, men jag ska göra mitt bästa för att det ska lyckas. Hoppet är väl det sista som överger dig!

Gladast idag blev fröna…

…efter som det har regnat verkligen hela dagen. Det har inte varit det där vanliga regnet som faller ur skyn med en tyngd värdig en pansarvagn ibland (en liten lagom överdrift). Utan det har strilat ner regn från ovan i en jämn mjuk takt, om än obeveklig. Det har varit större droppar än de om kallas för duggregn i Sverige och det har som sagt aldrig tagit slut.

Det är vid väldigt få tillfällen under alla mina vistelser i Uganda som jag har varit med om en sådan dag. En dag där regnet börjar men inte vill sluta. En dag där regnet inte gör dig plaskvåt på två sekunder utan snarare på tio minuter. En dag där regnet inte piskar dig i ansiktet så att det nästan gör ont utan smeker dina kinder som om de vore stora tårar.

Jag är nära på att kalla det behagligt, nära på att kalla det välkommet i värmen, nära på att kalla det för något som liknar svensk sommarväder. Nära, men inte riktigt där. Jag är och förblir en människa som föredrar torrt och varm väder alltid. Det blev en lite påminnelse för mig om hur det kan vara hemma i den lilla skånska byn på västkusten under en regnig sommardag.

Dagen går sin gång i Bubulo trots regnets ihärdighet

Dagen går sin gång i Bubulo trots regnets ihärdighet

Dagarna i den lilla byn brukar gå ungefär på samma sätt som här. Där har också människor sina rutiner. Vuxna går till arbetet och kommer hem på kvällen. Barnen går till diverse sommaraktiviteter eller leker med vänner. Vid middagsdags så samlas många familjer, andra inte. Därefter är det kanske dags att gå ner till hamnen och havet, njuta av solnedgången, äta en kvällsglass. Sommarhimmeln är fortfarande ljus när föräldrarna ska försöka lägga barnen vilket kan göra läggningen lagom motsträvig. I andra fall är barnen så trötta efter en riktigt aktiv dag. Dessa rutiner och människors rörelse pågår även om det regnar om än så kanske du inte njuter lika mycket.

Ja,byarna är ganska lika i många avseenden. Det som skiljer sig mest är vilka rutiner som människor har. Vilka jobb det finns att gå till. Barnen går i skolan eftersom Uganda har ett tre terminssystem. Vilka aktiviteter som barnen gör på fritiden skiljer sig i vissa fall, i andra inte alls. Här finns det inga årstider och därför inte heller en sommar himmel. Det blir mörkt runt samma tid varje kväll och läggningen av barnen går ofta snabbt. Allt detta fortgår även när det regnar, men ibland kan regnet ha en hindrande effekt i vissa rutiner.

Det blir halt på vägar, det blir kallare och är du då våt kan det vara svårt att få upp värmen igen. När det regnar hårt så kan det hus få skador på sig om de är byggda i den traditionella tekniken. Regnar det hårt så kan skörden ta skada. Myggorna blir fler i fukten och det kan vara svårt att få tvätten torr.

Regnet kan dock komma med många fördelar också. Det kan ge dig relativt rent dricksvatten. Det kan spara dig arbetet med att gå efter vatten till disken. De kan göra så att allt damm lägger sig. De kan sänka temperaturen när det varit riktigt varmt. De kan ge nytt liv till åkrarna och plantagen så att fröna kan börja spira.

En glad dag i Bubulo

”Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då, högt i topp stiger allas humör och det är det som…..”

För att vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg resten av texten, jag vet inte ens om det lilla jag kom ihåg är korrekt eller vem som har skrivit låttexten. Jag har faktiskt inte heller någon aning om vem som sjunger sången. Men en sång det vet jag att det är i alla fall. Och denna slinga har gått runt och runt i min hjärna idag. Därför har den också bokstavligen blivit dagens soundtrack som praktikanten Charlott brukade uttrycka sig.

Det började på morgonen, tidigt. Runt klockan fyra vaknade jag av jag vet inte vad. Kanske värmen i rummet, något djur som lät eller helt enkelt därför att någon av barnen gjorde något ljud i från sig i sömnen. Det är otroligt hur lyhörd du kan bli även i sömnen när du sover med barn runt omkring dig. För er som vet att det ofta krävs en jordbävning för att väcka mig skulle nog bli förvånade om ni såg mig nu.

IMAG1667

Hur som helst så valde jag att stanna kvar i sängens sköna värme lite till. Njuta, filosofera och blunda en stund längre. Huset var fortfarande tyst och inte ens de äldsta barnen hade vaknat för att göra sig i ordning för skolan än. Det var helt enkelt en mysig start på en fin dag.

Hela byn har varit strömlös under hela dagen och är fortfarande, vilket har gjort att arbetet som kan utföras vid en dator blir begränsat om en naturlig effekt. En annan effekt är att det var många tjänstemän på de lokala myndigheterna som inte infann sig på sina kontor under dagen, gick hem tidigt eller helt enkelt valde att spendera dagen ute i fält. Därmed blev det inget kontrakt signerat för lekplatsen idag heller och detta är nog det ända grå moln på min annars soliga himmel idag.

Det har nämligen varit strömlöst och regnuppehåll idag. Med en morgon himmel som var så vackert blå och en sol som gjorde dagen riktigt varm och härlig. I och med detta så tog även jag mig tiden idag att spendera lite kvalitetstid med de yngre barnen när de kom hem från kolan runt lunchtid. Det vill säga ugandiska lunchtid, vilket är runt två tiden på eftermiddagen.

Vi läste ur boken om Byggaren Bob medan lunchen åts och sedan var det paddjakt. Barnen hade nämligen fått för sig att det skulle vara roligt att hitta så många paddor som möjligt runt om i trädgården. Vi hittade bland annat en riktigt stor en som hade gömt sig precis utanför dörrarna till volontärrummet. Till min förskräckelse så upptäckte jag just precis en till i badrummet, vilket jag inte är särskilt lycklig över måste tillstås. Men oj, vilken fin dag det varit!

Den stora paddan...

Den stora paddan…

Bygga…

Det här med att bygga något här verkar så enkelt på något sätt, samtidigt som det förmodligen inte allt är enkelt. Vart du än går så kan du se någonting som håller på att konstrueras, ska konstrueras eller har konstruerats halvvägs. Som till exempel igår när jag skulle gå upp på den där kullen och en gammal man följde mig en bit längs vägen medan han berättade en historia om varför det stod ett stort halvkonstruerat hus mitt ute i växtligheten helt öde.

Huset tillhörde tydligen en man som var minister i området under Obotes första president period i Uganda. Han hade börjat konstruera detta jätte hus för han vill ta dit sin familj och bosätta sig i den vackra miljön. Dessutom var det under den tiden ganska lätta för olika myndighets personer och personer inom militären att ta för sig av olika landsplättar informerade den gamla mannen mig om. Just den här ministern hade tydligen varit förtjust i att avrätta människor som inte gjorde som han befallde och ministern var ökänd i området. När Obote sedan störtades, så flydde ministern till Kanada. Eller det är i alla fall det som är allmänt känt i trakten, men ingen vet för det är ingen som har sett honom sedan dess.

Kvar står huset halvkonstruerat. Tomt och öde. Marken går inte att använda och huset tillhör fortfarande ministern. Därför får det stå precis så som han lämnade det. Det är en ganska vanlig syn runt om i Uganda, att se byggen som är ofärdiga. Ja fick veta att det till viss del beror på att när du köper dig en bit land här så får du ett ägarbevis. Är det så att din landsplätt ligger i ett område där det inte byggs någonting runt omkring så kan du vara ganska säker på att marken kommer att förbli din en längre tid utan att du konstruerar något på den. Är det däremot så att du köper dig mark i ett område där det byggs runt omkring landsplätten av andra människor så bör du börja bygga något snabbt på din mark.

Detta är en vägg som är gjord med den traditionella tekniken

Detta är en vägg som är gjord med den traditionella tekniken

Anledningen till detta kanske du undrar över. Det gjorde jag med och det visade sig att även om du äger mark, så är det inte någon garanti för att någon annan inte ska bygga på den. Det vill säga om den ligger i ett område där det byggs mycket. Du måste alltså börja bygga något på din mark för att få behålla den, annars är det mycket troligt att någon annan kommer ta den från dig. När människorna som äger marken runt om din mark ser att du har börjat bygga något, kommer de lämna marken ifred. Därav finns det också många oavslutade byggen runt om i Uganda. För det är dyrt att bygga och du kanske inte har råd att bygga färdigt det du påbörjat för att behålla din mark.

I Uganda byggs numera husen oftast av tegelstenar som görs av lera och cement. Dessa tegelstenar tillverkas av människor som bor nära våtmarker och har tillgång till leran och ställen att torka tegelstenarna. Detta är dock inte det traditionella sättet att bygga. Det traditionella är att bygga huset först med ett ”skelett” av trä, sedan blandar du sand, smågrus, lera och kodynga och murar upp väggarna med. Till taket kan du till exempel använda fiber från banan träden. Detta sätt är väldigt fördelaktigt att bygga på. Det ger ett tät hus, kodyngan i väggarna håller många insekter borta (det luktar inte heller eftersom det är torkat), det är billigt och det är böjligt att göra det själv. Denna teknik syns inte till så mycket nära städerna längre, men längre ut på landsbygden kan du fortfarande se tekniken. Det som kan vara problematiskt är om det regnar hårt och länge under regnperioden så kan huset spolas bort. Det går dock ganska snabbt att uppföra igen.

Äventyr!

Ja, idag har jag varit ute på äventyr. Jag tyckte att det var dags att försöka mig på att bestiga några av kullarna som ligger kring Bubulo. Därför blev det så att efter frukost så tog jag med mig mobilen och började vandra. Det har varit en av de varmaste dagarna sedan jag kommit hit och solen stod högt på himmelen när jag började gå. Vägdammet som rördes upp efter varierande fordon var många gånger så dammigt så att jag var tvungen att sluta ögonen och liksom kisa lite genom ögonfransarna för att de var fötterna skulle sättas ner.

Dagen till ära hade jag fått för mig att bestig den där höga kullen som går att se bortanför Bubulo som ligger åt samma håll som gränsen till Kenya ligger. Den ligger ganska lång väg bort från själva byn, eller i alla fall om du inte har möjlighet att ta dig dit fågelvägen. Så jag vandrade på och snart så tänkte jag att det här kommer jag aldrig hinna med. Att både ta mig dit och hem under en dag.

DSC_0176

Så jag planerade om lite gran och bestämde mig för att ta den motorcykel-taxi till nästa korsning för att de om det skulle vara lite kortare därifrån. När jag väl hade lyckats haffa en motorcykeltaxi som körde förbi, hoppat upp och vi börjat köra så hörs det snart ett rassel från motorcykeln och chauffören vinglar till. Tro det eller ej, men det visade sig att kedjan hade hoppat av så vi fick helt enkelt gå den långa vägen till nästa by för att få den fixad. Det var väldigt varm och cykeln var nog väldigt tung att putta på upp och ner för backarna. För det ska påpekas att vägen inte var det minsta plan.

Efter ett tag lyckades jag dock komma iväg upp till foten av kullen som jag ville upp på och jag började tappert vandra uppåt. Men ni vet kanske hur det är när det är varmt, du är redan lite lagom trött, du inser att du inte har något vatten med dig och att det inte finns en chans att du kan vända om nu eftersom närmaste butik som säljer vatten ligger i alla fall en timme bort till fots. Du träffar människor längs vägen som vill prata med dig om allt och lite ill. De vill veta var du kommer ifrån, vad du gör där, ditt namn och sedan vill de helst berätta sin egen historia och områdets historia. Ja, det är väldigt mysigt men det kan hur som helt bli lite påfrestande att hålla en artig och intresserad konversation i en rak uppförsbacke utan vatten.

Det slutade med att när jag väl hunnit upp till toppen och stod i mitten av ett majs fält, där jag hade utsikt över allt som låg runt omkring, så sjönk blodtrycket och jag svimmade nästan på fläcken. Efter en stund hade jag hämtat mig lite och på skakiga ben försökte jag ta mig nedåt igen. Det gick till slutet och väl nere så var det vatten och lite mat som var första prioritet. Men det var verkligen vackert där uppe på kullen så jag har nu lärt mig att alltid försöka ha vatten nära till hands och kanske ven en frukt när det är dags för äventyr.

Lördag i Bubulo

En av sakerna jag verkligen älskar med det här landet är människors förkärlek för musik och dans. Idag har det varit en ganska händelselös lördag men ändå en väldig härlig en. Det börjar lida mot sitt slut på min tid här och det återstår endast tre veckor nu. Tiden har gått snabbt och jag njuter verkligen av varje dag. Därför är även dagar som denna uppskattade från min sida.

Morgon började med en härlig sovmorgon och sedan var det dags för frukost. Rose gör ett helt underbart afrikanskt te. Det görs på mjölk blandat med vatten, socker, teblad och en lokal växt som du kan hitta i de flesta trädgårdar. Växten ger teet en lite citrusaktik lukt och smak.

Därefter hjälptes jag och barnen åt med sysslorna i hemmet som idag innebar att bära vatten från brunnen, gräva på bakgården av barnhemmet (där ska det planera lite olika växter så småningom) och moppa golven i huset. Ja det kan tyckas att det inte är så mycket, men det tar ändå sin lilla tid att genomföra.

Här bär Doreen hem frukten

Här bär Doreen hem frukten

Därefter var det lunchdags och det blev en god portion med posho och grönsaker. Grönsakerna ser lite grann ut som strimlade blad, men smakar himla gott. Efter lunch tyckte jag att det skulle vara dags för mig att röra lite på benen och ta en promenad. Barnen ville gärna hoppa hopprep så medans de gjorde detta så undersökte jag vägen som leder mot Bududa. Längs vägen ligger det små hus lite utspritt mellan plantagen. På sina ställen kan du även se fruktträd och för det mesta så sitter där ett eller två barn upp i träden för att plocka ner frukterna.

När jag var på väg tillbaka till barnhemmet efter min promenad så hittade jag Doreen, Edward och Joel på vägen. De hade tydligen varit borta hos en granne och plockat jackfruit. Det är en riktigt stor frukt som är alldeles gul inuti i. Det luktar även väldigt starkt om frukten och när du äter insidan så blir du alldeles klibbig om fingrarna. För att kunna få bort klibbet behöver du använda lite olja på händerna innan du tvättar dem Så ja, det är lite kladdigt att äta frukten, men den är väldigt god så det är helt klart värt besväret.