Afrika Tag

Kväll i Bubulo

Det är nu kväll, jag sitter och äter en sen middag bestående av ris och vitkål. Joel sitter bredvid mig och gör det sista på sin läxa inför morgondagen. Mitt emot sitter Edward och läser högt ur en bok för Andrew som skriver de Edward läser för honom. De yngsta barnen har precis borstat tänderna och gått till sängs. Ja, det är som vilken vardagskväll som helst här.

Barnen gör läxorna

Barnen gör läxorna

Dagen har bjudit på många möten för mig och på massa skrivande. Dock kan jag berätta att det verkligen blivit mycket gjort och nu är allt förberett inför lördag då Kids of Ugandas lokala styrelse ska ha sitt kvartal möte. Jag kan också berätta att det förhoppningsvis gjorts lite framsteg i projektet med lekplatsen. Den senaste budgeten som vi fick fram var väldigt hög och inte särskilt rimlig, så idag har jag varit om mig och kring mig för att söka efter alternativ som kan göra att vi kan ta fram en budget som är rimlig. Det har fungerat ganska bra och nu ska jag meddela dessa förändringar till den arbetsgrupp som projektet har i Sverige. Så jag ska inte ropa ”hej” än med denna budget men jag tar varje liten sak som framsteg i detta projekt. Jag blir nämligen väldigt frustrerad med jämna mellanrum över detta projekt och då framförallt att allt går så långsamt. Tiden rinner iväg för mig här och jag vill ju vara med om byggandet av lekplatsen. Eller i alla fall hoppas jag att den är påbörjad när det är dags för mig att åka här ifrån.

Jag kan även meddela att Kastyn som jobbar med foster familjs programmet idag har kunnat hämta möbler till ett rum i Bubulo hos röda korset som ska fungera som ett kontor för alla som jobbar med Kids of Uganda. Det ska verkligen bli bra när det är färdigt eftersom det kommer underlätta arbetet som görs. Ett kontorsutrymme kan bidra till en plats där personal, praktikanter samt styrelsemedlemmar kan sitta för att skriva sina rapporter. Det kommer även fungera som ett ställe där alla papper som organisationen har kan administreras ordentligt så att inget kan försvinna på grund av att det inte finns någonstans att förvara viktiga papper, kvitton och avtal.

En lång dag

Idag har jag tillbringat väldigt mycket tid i olika fordon, möten och pratandes i telefon. Varför undrar ni kanske? Jo, jag åkte nämligen från Kampala tidigt på morgonen till Mbale så att jag skulle kunna utnyttja dagens timmar. I bussen från Kampala till Mbale fick jag väldigt många telefonsamtal från olika personer som ville prata med mig om olika saker. Problemet var bara att jag inte hade några pengar på SIM-kortet så att jag kunde ringa tillbaka till vederbörande personer för att fortsätta samtalet när deras pengar tagit slut. Därför blev det många oavslutade konversationer på telefonen som jag ville följa upp så snabbt som möjligt. När jag kom till Mbale så var batterierna på båda telefonerna slut och jag började bli lite lagom stressad eftersom jag skulle träffa Kastyn som jobbar med Kids of Ugandas fosterfamiljsverksamhet i Mbale. Hon visste ungefär vilken tid jag skulle vara där, men vi hade inte bestämt var vi skulle mötas någonstans. Detta bidrog till min stress, men som tur var så hittade hon mig på gatan där jag stod och tittade lite konfunderat efter henne.

Eftersom jag har haft svårt att ta bilder idag bjuder jag på när Edward och Andrew sitter och läser sina läxor.

Eftersom jag har haft svårt att ta bilder idag bjuder jag på när Edward och Andrew sitter och läser sina läxor.

Det var ett väldigt trevligt möte jag och Kastyn hade och jag fick en väldig energi-kick av att prata med henne. Det som verkligen gjorde mötet lite lyxigt var att vi satt i en mjuk soffa på ett litet café som låg inne på en bakgård i Mbale. Hade inte Kastyn visat mig detta café hade jag aldrig vetat om att denna pärla existerar. De serverade den mest utsökta mango-juice du kan tänka dig och den var verkligen helt nypressad. Bland det bästa var att de inte häller hade tillsatt socker i juicen utan den kan du göra själv vid bordet om du behagar. Kastyn njöt istället utav en liten kanna afrikanskt kaffe som det kallas. Lite förenklat så är det kaffe med mjölk och socker.

Efter mötet med Kastyn åkte jag vidare till Bubulo och fick ett fantastiskt fint mottagande. Barnen var glada att se mig igen och g var lika glad över att se dem. De började berätta om sin helg och alla sina äventyr de hade hittat på. De berättade bland annat att de hade hittat ett nytt mango-träd att klättra upp i en bit längre bort. Edward berättade för mig att han hade läst högt varje kväll ur en av de böcker som finns här. Han var väldigt stolt när han visade mig hur långt han kommit och jag var nog ännu stoltare.

Så fort jag hade fått lite batteri på telefonerna och sprungit ut för att köpa laddnings koder till SIM-korten så började jag ringa tillbaka till att de personer som hört av sig tidigare under dagen. Det är nämligen så att det är dags för kvartalmöte för den ugandiska styrelsen av Kids of Uganda och det är många trådar om ska dras i för att förbereda mötet. När det var gjort så kommunicerade jag angående lekplats-projektet till de berörda personerna. Jag kan informera om att vi fortfarande arbetar för att få fram en rimlig budget för byggandet av lekplatsen. Det går jag ganska långsamt och jag sliter ibland mitt hår för att det verkar vara omöjlig att hålla tider. Men vad ska man göra? Det får ta den tid det tar och sedan får vi se till att slutproduktionen blir den bästa möjliga.

Dagens planer, gick inte riktigt som det var tänkt!

Dagen började tidigt eftersom jag ville få ut det mesta utav dagen och min vistelse här i Kampala. Jag och några vänner hade sedan tidigare lovat att åka till Entebbe för att hämta upp några kompisar som skulle komma med flyget. Entebbe är en stad som ligger när Kampala, precis vid Lake Victorias stränder. Det r även en lite bit utanför denna stad som du hittar Ugandas internationella flygplats. Eftersom våra vänner skulle landa runt ett-tiden på dagen tänkte vi att vi kan utnyttja turen till att besöka en av de många stränderna innan vi åkte till flygplatsen.

På väg in i Entebbe

På väg in i Entebbe

Sagt och gjort. Vi gav oss av tidigt på morgonen och kom fram till en av Entebbes stränder i god tid innan vi skulle vara på flygplatsen. Den strand som vi åkte till brukar normalt sett inte har någon avgift för att vistas där, dock så blev det lite annorlunda idag. Vakten som vaktade infarten till stranden ville nämligen titta in i bilen och då såg han mig. Jag har ljus hy och blont hår, vilket vakten associerade med pengar som många andra här. Det är något som knappt kan undvikas när du kommer hit och har samma drag som jag eller helt enkelt inte liknar lokalbefolkningen till utseendet. Det är förmodligen något som kommer sig av att under generationer har det kommit människor från andra länder hit och då framförallt från ”västerländerna”. När människorna har kommit hit har de ofta kunnat leva på ett annat sätt än lokalbefolkningen, bland annat därför att deras pengar kanske varit värda mer i den ugandiska valutan. När det är ett sådant mönster som upprepas gång på gång blir det lätt för lokalbefolkningen att tänka att alla från västländerna har pengar. I en mening är det också sant att alla västerlänningar som kommer hit har eller har haft åt minstånde ett litet kapital för det har faktiskt haft råd till flygbiljetten. Sedan kan vi börja diskutera om vad som är mycket och lite eftersom det alltid är relativt, det skiftar beroende på vad du jämför med.

Hur som helt så fick vi märka hur denna bild av västerlänningar kan påverka vardagen idag. Därför att vad som hände när vakten såg mig i bilen som för övrigt var full av ugandier var att han begärde en summa pengar i inträde per person, vilket aldrig tidigare hänt. Vi kunde inte betala inträdet eftersom vi inte hade råd så vi fick lite nedstämda vända bilen mot flygplatsen i stället. Vi kom dit en och en halv timme innan flyget skulle landa, så det var bara att vänta. Sedan blev flyget försenat, vilket gjorde att vi spenderade runt fyra timmar på flygplatsen innan vi äntligen fick se våra vänner komma ut genom dörrarna. Trots att det inte riktigt blev som det var tänkt var dagen väldigt bra och nu när jag är tillbaka i Kampala är jag helt slut!

 

En dag på Owinomarket

Dagen började tidigt för mig idag eftersom jag ville få så mycket som möjligt ut av dagen. Det första som hände var att jag tog mig till ett ställe i Kampala som kallas för ”National Theater”. Där händer det alltid något. Idag så var det en yoga-klass som startade under den tidiga morgonen och pågick under cirka två timmar. Jag som inte riktigt har tränat sedan jag kom hit till Uganda fick verkligen kämpa för att hänga med och orka hela vägen. Efteråt så känns det dock riktigt skönt i kroppen och jag var reda att fånga dagen.

En av de många gångarna på marknaden

En av de många gångarna på marknaden

Idag innebar detta att jag tog mig er till en av Kampalas största marknadsplatser i sällskap med vänner. Marknaden heter ”Owinomarket” och där kan du hitta allt du kan tänka dig. Dock kan det vara en svårighet att hitta på själva marknaden så om du besöker den för första gången skulle jag rekommendera att ha någon med dig som kan hitta i marknadens trånga och krångliga gångar. Marknaden är beläggen i hjärtat av Kampala, det vill säga i de områden som kallas ”down town” Kampala. Den ligger cirka ett kvarter från ”The new taxi-park”. Du kan ta dig ganska lätt till marknadens ingång genom att fråga dig fram eller om du ber en motorcykeltaxi ta dig hela vägen dit.

Marknaden själv är uppbyggd på ett för blotta ögat ganska rörigt system. Låt dock inte detta lura dig! Du kommer snart att märka att alla skor finns i ett hörn av marknaden, alla kläder som säljs i andra hand vid ett hörn, sömmerskor sitter vid ett hörn, elektronik finns i en del etc. De olika delarna delas därefter upp i olika sektioner där du vid en sektion endast kan hitta exempelvis finskor, vid en endast högklackade skor, vid en endast sandaler etc.

I de olika sektionerna har sedan olika försäljare sina stånd, där kan du gå runt och se om något faller dig i smaken. Gör det det så börjar du förhandla om ett vettigt pris. Det kan ibland vara svårt att få ett bra pris på det du vill köpa om du inte sedan tidigare vet ungefär vad de bör kosta. Därför kan det vara bra att fråga någon innan du handlar. Talar du det lokala språket som är Luganda så är det dock lättare att förhandla till sig ett bra pris. Det ska även tilläggas att inte alla försäljare går med på att förhandla utan ger dig ett bra pris från början. Så är du lite uppmärksam kommer du snart kunna få med dig det du vill ha hem. För egen del köpte jag mig idag ett par sandaler som riktigt sköna att gå i för fötterna!

Idag bar det av till Kampala igen

För mig är det lite som att komma hem när jag besöker Kampala och så även denna gång. Som jag tidigare beskrivit tar det ganska lång tid att ta sig till Kampala, men det finns ganska många förbindelser mellan Mbale och Bubulo. Dock tänkte jag att jag skulle ta och få lite ärenden gjorda i Mbale idag innan jag åkte iväg. Därför bar det av tidigt i morse från Bubulo och med mig hade jag Rose, Obama och Robert som är Rose son. Robert fick agera chaufför eftersom när vi nu skulle åka så många till Mbale var det bättre att använda bilen som Rose har i stället för att använda kollektivtrafiken.

Obama i morse innan vi åkte till Mbale

Obama i morse innan vi åkte till Mbale

Lite olika ärenden uträttades i Mbale och bland annat så besökte vi en sjukhus-liknade klinik. Obama var nämligen sjuk och vi beslutade att han behövde åka för att se en doktor och få utrett vad som är den bakomliggande orsaken till att han blivit sjuk. Det var en annorlunda upplevelse för mig. Jag har tidigare endast besökt tre olika sjukhus i Uganda och samtliga har varit belägna i Kampala. Två har varit statliga sjukhus medan ett var ett privat sjukhus. Vad de alla tre har haft gemensamt är att de är stora både i avseende på hur många patienter de har haft i omlopp, vilka du kan se med blotta ögat, och både i avseende på ytan på deras faciliteter.

I Mbale så skiljde detta sig nämnvärt. Kliniken vi besökte var en klinik avsedd för barn och mödrar. Först kom vi in i ett litet rum där det satt vuxna och barn utmed väggarna på bänkar. Efter en stund förstod jag att det fanns något som liknade ett kösystem. Systemet gick ut på att du först sitter längst ena väggen för att vänta på att få sitta i en stol vid ett skrivbord som står mitt i rummet. Bakom skrivbordet sitter en sjuksköterska som tar uppgifterna på patienten, väger samt tar temperaturen. Sjuksköterskan skriver ner allt på en blå blankett och ger den till patienten. Patienten sätter sig sedan på bänken mitt emot den första, alltså längs den andra väggen för att vänta på att ropas in i ett litet rum där doktorn sitter. När du varit inne hos doktorn och du fått hens rekommendationer nedskrivna på den blå blanketten, så finns det två alternativ. Alternativ ett är att du nu är färdig och kan gå hem eller till ett apotek för att köpa medicine. Alternativ två är att du får sätta dig på bänken längst med den tredje väggen. Där väntar du på att få ytterligare hjälp, exempelvis om doktorn ansett att det krävs en injektion innan du kan vända hemåt.

När jag väl hade kommit fram till att det var såhär systemet fungerade, så kändes allt genast lite mer logiskt. Dock ska det påpekas att all denna aktivitet pågick i ett rum som inte kan varit större än 20 kvadratmeter. Därför blev det lite lagom rörigt ibland. Men vad gjorde väl det när vi fick god hjälp och vi gick det ifrån med vetskap om orsaken till att Obama blivit sjuk? Då spelade det inte någon roll att hela proceduren tog cirka fyra timmar att ta sig igenom.

Tillgången på rent vatten i Bubulo

Dagen har verkligen varit givande i form av nya lärdomar och upptäckter! Jag har ägnat en del av eftermiddagen till att gå på upptäcktsfärd i Bubulo efter olika vattenkällor. Jag har fått reda på att det finns cirka femton stycken olika ställen där människorna som bor i Bubulo kan hämta vatten. Dock är inte alla vattenkällor rena, utan en del kräver att du kokar vattnet innan du kan dricka det. I Bubulo finns det huvudsakligen tre olika typer av artificiella vattenkällor. Den första är vad som kallas en ”wheel”. Det är en brunn där vattnet hela tiden rinner ut ur ett metallrör och du ställer helt enkelt din plastdunk under vatten strålen när du vill hämta vatten. Dessa brukar med ett annat ord på svenska kallas ytvattenbrunn. Det finns flera stycken ytvattenbrunnar i Bubulo med de flesta av dem ger inte vatten som är tillräckligt rent för att dricka. De ytvatten brunnar som ger drickbart vatten är de brunnar som var tredje månad rensas inne i rören och där det fyllt på med en renande kemikalie. I Bubulo finns det två sådana ytvattenbrunnar.

 

Ytvattenbrunnen närmast barnhemmet

Ytvattenbrunnen närmast barnhemmet

Den andra typen av brunn är vad som kallas ”borehole”. Det finns ett par stycken sådana runt om i Bubulo och de flesta av dem ger rent vatten. Kids of Uganda byggde en sådan brunn här hösten 2014 och vill du veta mer om bygget så ska du läsa praktikanten Charlottes blogg! Där kan du följa hur arbetet gick till och resultatet. Denna typ av brunn är byggd med en handpump och pumpar upp vatten från en lägre nivå än ytvattenbrunnarna.

Den tredje typen av brunn är vad som kallas en ”water-tap”. Det är precis som det låter en vatten kran. Vattnet som kommer ut ur kranen kan pumpas upp på olika sätt från marken. I Bubulo finns bland annat en som drivs med solceller och är konstruerad utav Röda Korset.

Kontentan av min upptäcktsfärd var i alla fall att det i Bubulo är relativt lätt att få tillgång på vatten. Problematiken som de flesta områden i Bubulo står inför är dock att deras vattenkälla inte ger tillräckligt rent vatten för att dricka. Vattnet behöver kokas och det är flera människor som utav olika anledningar inte gör detta. Det kan vara därför att det är tidskrävande eller för att det kan vara svårt att ha råd med kolen som krävs för att hetta upp vattnet. Detta leder till att människorna dricker vattnet utan att de kokats först, vilket gör att människor blir sjuka titt som tät av vattnet.

Chapati

IMAG1423Ja, jag tänker ägna ett helt inlägg om Chapati, brödet som steks i olja. Varför frågar du dig kanske. Därför att detta bröd är så otroligt fantastiskt och jag kan inte förstå varför det är så svårt att få tag i det i Sverige. Jag kan inte uttala mig om hur det är i hela Sverige. Men jag vet i alla fall att det är få restauranger i Göteborgstrakten som steker detta underbara bröd och än så länge har jag inte sätt ett enda ställe som har maträtten Rolex på menyn. Nej, jag menar inte den dyra klockan som är tillverkad i Schweiz när jag säger Rolex, utan de fantastiska maträtt som erbjuds i nästan vartenda gatustånd utmed vägarna i Uganda. Jag erkänner på en gång att redan första gången jag besökte Afrika, närmare bestämt Kenya som trettonåring, så blev jag förälskad i detta bröd. Den där första gången som jag fick smaka på brödet så satt vi i skuggan under ett träd vid vägkanten och min mormor serverade brödet kallt med jordgubbssylt uppe på. Min mor förklarade för mig och min syster att desto fler lager du kunde dela brödet i desto duktigare var kocken.

Här i Bubulo har jag smakat några av de bästa Chapatibröden hitintills, enligt mina vänner i Kampala så beror det på att Chapati kommer från den här sidan av landet. Dock har jag inte kunnat hitta någon här i Bubulo som vill bekräfta det påståendet. Men faktum kvarstår att de är väldigt duktiga på att laga Chapati. Jag har en svag aning om att praktikanten Charlotte har skrivit ner ett recept på Chapati i ett av hennes blogginlägg, dock tänkte jag här fräscha upp minnet för er läsare och kanske inspirera till ett nytt tillbehör vid middagen såhär under sommarkvällarna.

Mikael kavlar för fullt

Mikael kavlar för fullt

Du värmer vatten eller mjölk, det går även bra att mixa de två. Krossa eller hacka väldigt fint sedan de grönsaker som du vill ha i, ett bra förslag är att testa morötter, grön paprika samt lök. Mixa grönsakerna med det varma vattnet eller mjölken och tillsätt lite salt. Häll sedan i mjöl och mixa tills du får en fast deg. Du kan även hälla i lite olja eller smör i degen om du vill ha ännu frasigare Chapatis. Dela sedan degen och forma till runda bollar. De bör inte vara större än en knytnäve. Det är nu det trixiga kommer, men bli inte avskräckt det kräver bara lite träning. Kavla ut en boll till en rund och platt form. Lägg på smör eller olja. Rulla ihop degen igen och kavla ut. Upprepa. När du känner dig färdig så lägger du brödet i en het stekpanna, häll på lite olja eller smör uppe på brödet. Snurra brödet i stekpannan innan du vänder brödet och steker andra sidan. Du kan nu njuta av ett helt underbart bröd!

En spännande kväll

Doreen flätar ett hopprep av bananfiber.

Doreen flätar ett hopprep av bananfiber.

Dagen har gått sin gång här i Bubulo och som alltid så kommer kvällen väldigt fort. Innan du vet ordet av så börjar det skymma, syrsorna börjar spela och paddorna börjar rapa. Idag kom Andrew, Edward och Joel och ropade på mig när jag satt med de yngre barnen och flätade hopprep utav fiber från bananträden. Pojkarna ville att jag skulle följa med dem för att hämta teglet. De ville nämligen se om jag kunde ”köra ” skottkärran eller inte. De ansåg nämligen att du behövde ha mycket energi och styrka för att göra det och de var inte säkra på om jag skulle lyckas. Jag svarade lite naivt att självklart kan jag köra skottkärran, kom nu så går vi. Jag ska erkänna att kaxigheten inte varade så länge.

Joel förbereder sig för hemfärd.

Joel förbereder sig för hemfärd.

Skottkärran var tom när jag skulle köra den bort till var vi skulle lasta på teglet, men den var fortfarande väldigt tung och otymplig. Bara att vända skottkärran åt rätt håll var ett helt projekt i sig. Det började skymma ute och stigen vi gick på var inte större än en djurstig i vilken svensk skog som helst. Stigen gick mellan olika plantage där bananträd var planterade och utgjordes av hal jord eftersom det har regnat hela eftermiddagen. Pojkarna var riktigt förtjusta över mina ansträngningar och förbarmade sig snart över mig. De band ett snöre vid hjulet på skottkärran och hjälpt mig att dra den framåt på stigen.

Men oj vilket jobb det var ändå. Jag förstod inte riktigt hur det skulle gå till på hemvägen när skottkärran skulle vara fullastad med tegelstenar. Dock får pojkarna det att verka väldigt enkelt och med förenade krafter fick vi efter mycket pust och stön, jord och skratt hem vår last.

Skolsystemet i Uganda

Jag insåg under helgen, någon gång mellan att jag gick från lärare till lärare för att inhämta omdömen om barnen och att jag förväntades förstå alla deras betyg samt poäng system att jag hade väldigt lite information om hur skolsystemet faktiskt ser ut här i Uganda. I Sverige har jag ganska bra kolla på detta tycker jag nog. Jag vet att vi har nio år i skolan som är obligatoriska, från första klass upp till nionde klass. Sedan har vi förskolan som är ett år, dock är jag inte säker på att det är obligatoriskt att gå på förskola. Efter nionde klass kan du välja om du vill fortsätta skolan och gå vidare till gymnasiet för att få möjlighet till eftergymnasiala studier. På gymnasiet finns det en uppsjö av olika saker som du kan läsa. Det kan vara teoretiska program, yrkesutbildande program och även lärlingsprogram i viss utsträckning. Gymnasiet kan vara mellan två till fyra år beroende på vad du väljer att läsa. Efteråt kan du exempelvis läsa på folkhögskola eller universitet om du vill fortsätta utbilda dig. Barnen börjar oftast i skolan runt sju års ålder och slutar gymnasiet runt 19 års ålder. Den största delen av utbildningen i Sverige behöver inte den enskilda eleven betala för, vilket inte är faller i många andra länder.

 

Andrew i sin skoluniform

Andrew i sin skoluniform

I Uganda ser systemet lite annorlunda ut. Grundutbildningen är uppbyggd av olika delar kallad ”Nursery section”, ”Primary section” och ”Senior section”. I ”Nursery section” går barnen generellt sett i tre år. De består av första klass som kallas ”Baby”, andra klass som kallas ”Middle” och tredje klass som kallas ”Top”. Alla tre åren är obligatioriska och det är meningen att barnen ska börja i ”Baby”- klass vid fem års ålder. Detta varierar dock kraftigt, några barn är äldre när de börjar och en del är yngre. ”Primary section” är sju år och klasserna kallas P.1-P.7. Även denna del av grundutbildningen är obligatorisk. ”Senior section” består av sex år, där de första fyra är obligatoriska. Vill du ha möjlighet att läsa vad som helst vid universitet efter avslutade studier läser du även de två sista åren i ”Senior section”. De flesta barn i Uganda går färdigt hela sin skolgång upp till Senior 6, det finns dock en del som väljer att sluta vid Senior 4 fotfarande. Har du läst upp till Senior 4 kan du läsa vidare vid vilket institut eller universitet du vill, det ända som begränsar dig är vilka olika program som du kan läsa. Du har till exempel inte behörighet att läsa till doktor om du inte har läst Senior 6. Den obligatoriska skolgången är allt som oftast belagd med en avgift här i Uganda. Även skolor som ägs av den Ugandiska staten tar oftast betalat av eleverna. Det kan vara en liten summa, men dock en avgift. De flesta barn bär även skoluniform här, vilket kan vara underligt för oss i Sverige som inte gör det. När jag berättar om att vi inte använder skoluniform i Sverige blir de här väldigt förvånade och undrar varför eftersom de anser att det är så praktiskt. När barnen använder skoluniform så vet ju alla som ser dem att de är på väg till eller från skolan och det blir lätt att hitta ett bortkommet barn.

Vatten

Eftersom det är andra dagen i juli månad tänkte jag nu introducera månadens tema som är vatten. Rent vatten är livsviktigt för allt levande. Människor, djur, växter behöver alla vatten för att kunna överleva, må bra och utvecklas. I Sverige upplever jag att vi ofta tar rent vatten för givet. Det är kanske inte så konstigt. I många hem kommer finns det vattenkranar i många olika rum. I köket finns det en, i badrummet finns det en och i tvättrummet finns det minst en kran. De flesta kranar har antingen en vattenblandare på sig som hjälper dig att bestämma temperaturen på vattnet, alternativt finns det en kran för varmvatten och en kran för kallvatten. Oavsett hur ditt hem ser ut så kan du öppna vilken kran du vill i ditt hem och dricka vattnet som kommer ut. Det ända du bör akta dig för är att dricka varmt eller ljummet vatten från kranen eftersom vattnet då kan föra med sig olika kemikalier från rören. Det finns inte bara kranar i ditt hem som förser dig med vatten. Du kanske har en diskmaskin, tvättmaskin, toalettstol, dusch eller badkar? Då har du nästan garanterat andra rör som förser dessa saker med vattentillförseln annars hade du fått hälla vattnet för hand. Även vattnet som används för dessa apparater och som därmed inte är avsett att dricka håller ofta så pass hög renlighet att du skulle kunna dricka det om du vill.

Regnvatten som vi ska använda för att tvätta oss ikväll med.

Regnvatten som vi ska använda för att tvätta oss ikväll med.

Detta är verkligen en vardagslyx som jag njuter av varje dag hemma i Sverige utan att tänka på det. Jag tror att många gör som jag och endast tänker på det, när vattnet har stängts av tillfälligt eftersom det pågår reparationer eller när något annat inte fungerar som det ska. Här är vatten lika naturligt i vardagen som i Sverige men på ett helt annat sätt. I många delar av världen är rent vatten inte en självklarhet, det finns även ställen där vatten överhuvudtaget inte är en självklarhet. Du behöver inte åka långt utanför Sveriges gränser för att upptäcka att det inte är rekommenderat att dricka kranvattnet, utan du bör köpa flaskvatten. I Uganda jobbas det aktivt för att hela befolkningen ska ha tillgång till rent vatten som de kan konsumera utan att bli sjuka. Det arbetas även för att människor ska ha en lättare tillgång till vatten, exempelvis borras det fler brunnar så att människor inte behöver gå så lång väg för att hämta rent vatten. Detta arbete är långt ifrån lätt och snabbt. Det är inte heller färdigt utan är ständigt pågående. Under denna månaden kommer jag ta upp lite mer om hur det ser ut med tillgången på rent vatten i Uganda, tillgången i Bubulo samt hur vattnet även här är en nödvändig del av vardagen.