barn Tag

Lyckad workshop om barns rättigheter

I lördags var det äntligen dags för workshopen om barns rättigheter! Klockan elva, tre timmar senare än startskottet skulle avfyrats, satte vi äntligen igång! Jag kan tala om att jag var lagom nervös när det endast var två deltagare och noll talare var på plats klockan nio men har börjat göra mig införstådd i ”African Time”, det vill säga alltid några timmar försenat om än alls. jag vill lova att tid och organisation inte är A och O i Uganda vilket har varit ett oändligt tålamodsprövande under planeringen.

Efter öppnande och välkomnande av byns ordförande började diskussionerna om barns rättigheter inom hem- och familjesfären. Lärare och fosterföräldrar var otroligt engagerade i de frågor vi lyfte och kom med flera idéer om hur workshopen borde genomföras för att de skulle lära sig och få ut så mycket som möjligt av den. Glädjen hoppade i bröstet då syftet med workshopen först och främst var att få människor intresserade av frågan och det fanns i allra högsta grad där. Det bekräftades genom att mina farhågor över att de flesta skulle lämna efter de serverats mat inte besannades. I stort sett alla som deltagit under dagen satt åter efter en rejäl portion matooke, ris, bönor, kött och grönsaker på plats för ytterligare några timmars diskuterande och lyssnande. Många event i Uganda verkar kretsa kring gratis mat, jag var till exempelvis på att bröllop för en tid sen och så fort maten serverats ekade festtillställningen tomt. Så att den bakomliggande orsaken till folkets närvaro inte var gratis mat var högst glädjande.

 

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över :)

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över 🙂

 

Att också alla inbjudna talare faktiskt kom, barnombudsmannen, socialarbetare, representanter från Röda korset, polisansvarig för barn och ungdom och erfarna föreläsare kring barns rättigheter, var ett under. African time hägrade förstås men vad gör det, lite omplanering och det funkade fint. Som punktlig svensk har jag lärt mig att vara flexibel i alla lägen här i Uganda. Till och med stadens borgmästare hedrade oss med sin närvaro och höll ett berömmande tal angående arbetet vi gör i Bubulo. High five! Under dagen diskuterades samhällsmedborgares olika skyldigheter och roller för främjande och efterlevnad av barns rättigheter och hur arbetet kring barns rättigheter förflyter i byns skolor. Även om det ibland var tunga berättelser under dagen varvades allvar med skratt och då de i slutet av arrangemanget fick en hemläxa skrattade de glatt då det vanligen är de som brukar ge ut dem. Uppgiften de fick var att fundera på vilka problem vi har kring barns rättigheter i Bubulo och vilka lösningar som finns till dessa fram tills vi tryckt posters till lärarnas klassrum. Detta kommer vägleda oss ytterligare vilka punkter vi måste jobba vidare på i vårt långsiktiga arbete kring barns rättigheter i byn. Det kommer bli roligt att personligen träffa alla igen och höra hur de funderat kring de frågor vi diskuterade.

 

DSC_0503

Borgmästare Stephen var på plats och tackade oss för vårt arbete i byn.

 

Jag och organisationen är nu väldigt motiverade att fortsätta att arbeta med dessa frågor. Jag hoppas att lärare och elever har lärt sig lika mycket om barns rättigheter som jag genom denna workshop och att de kommer tillbaka till nästa workshop vi anordnar.

Ordet tack var ständigt återkommande under dagen och jag fortsätter därför genom att säga ett stort TACK till er som hjälpte till att bidra till workshopen! Att investera i projekt som förhoppningsvis generar i förbättrande livsomständigheter måste vara en av de bästa man kan göra. Så ett jättetack till er! Jag delar med mig av mer bilder i nästa inlägg som kommer behandla vad diskussionerna egentligen berörde under workshopen. Nu ska jag sätta mig ned och designa posters med en kille som är engagerad i gatubarn, väldigt spännande!

Varma Kramar Louise

 

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

 

Flitigt antecknande.

Flitigt antecknande.

 

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

 

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats :)

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats 🙂

FF -försäkringsfredag!

 

Efter gårdagens sjuksköterskebesök konstaterades det att barnets feber och trötthet varit symptom på malaria. Behandlingen av injektion och dropp sattes genast igång och idag mår barnet mycket bättre. Det väntas dock ytterligare behandling. Att barn är försäkrade i landet är snarare ovanligt än vanligt. Blir ett barn sjukt finns inget statligt skyddsnät utan det är upp till vårdnadshavarna att behandla barnet. Idag gick turen till Mbale för att iallafall undersöka vilka försäkringsalternativ som finns. Efter oförstående och frustrerande diskussioner om villkor, kostnader och högsta ersättning gav jag upp. Jag tog ett visitkort och beslutade mig för att göra egen research via hemsidan. En hamburgare senare gick färden hemåt igen. Det var den roligaste taxiresan hittills! Jag var sist in och fick därmed sitta som femte man på ett tre-säte. Jag hängde lite utanför fönstret, håret fladdrade överallt och jag kände mig som en hund. Jag satt och skrattade för mig själv och ville impulsivt sträcka ut tungan. Men jag vågade inte. Någon måtta får det va på mig ibland. Med en hastighetsmätare som satt klistrad på 0 km/h låg vi ned i kurvorna. Det röda dammet yrde och hindrade vår sikt. Jag satt och tänkte att jag borde nog vara rätt glad för att jag har en försäkring.

Kramar Louise

 

Trafik i Mbale

Trafik i Mbale

Lekplatsprojeketet är åter i rullning

I somras startade byggnationen av en lekplats i Bubulo. Lekplatsen är ett samarbetsprojekt mellan Lekare utan gränser och Kids of Uganda med syfte att skapa en lekplats för alla, miljöanpassad efter hur barn leker här i Bubulo. Lekplatsen var till hälften byggd när jag anlände hit och jag ser med glädje fram emot att färdigställa projektet. Arbetet har nu återupptagits och jag hoppas innerligt att nästa del står klar i slutet av nästa vecka. Detta är som sagt ett hopp och en önskan då arbetet från och till har karaktäriserats av uteblivna möten. Den del som står på tur för att byggas är en scen som skall kallas ”Mount Elgon”. Mount Elgon är regionens högsta berg och det 17:e största på kontinenten Afrika. Tanken är att barnen skall kunna ha uppträdanden och leka rollekar på denna scen. När denna står klar är det endast en del som saknas. Så håll nu tummar och tår för att lekplatsen står klar snart.

Kramar Louise

Så här ser lekplatsen ut än så länge.

Så här ser lekplatsen ut än så länge

 

Material till lekplatsen

Material till lekplatsen och en kossa vilandes i gräset

 

Planteringslördag

Lördag. Flås, flås, hej, flås, mulembe, hello. Morgonen började med en löprunda. Första löpet sedan jag anlände och det brände gott vill jag lova. Hemma bjöds det på frukost och Doreen och jag signade upp för disken efteråt. En diskade, en sköljde. Joel städade köket och Jacob gjorde oss gladlynt sällskap. Allt ackompanjerat av musik. Vi började prata om favoritfrukostar och Doreen berättade att hennes favvis var chapati medan Joel föredrog te vilket Jacob instämde i. När vi var klara gick vi till baksidan av gården och fann Brenda, Obama och Edward i full färd med plantering av ett ananasträd. I somras hade de även planterat ett apelsinträd, ett mangoträd, något jag inte riktigt helt förstod och ytterligare ett ananasträd. Andrew ägnade sig åt att försöka laga sina flipflops. En mysig och produktiv förmiddag om jag får sammanfatta det hela.

Kramar Louise

Födelsedagsmärken

Andrew lagar sina flipflops och vi andra räknar tår och inspekterar varandras födelsemärken.

 

Doreeen planterar ananasträd

Doreen planterar ett ananasträd.

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.

En lyxig lunch

Oj, oj, vad det har börjats märkas att slutdatumet för min vistelse här närmar sig med stormsteg. Barnen har under dagen frågat mig ett flertal gånger om huruvida jag kommer åka redan imorgon. Jag försäkrar dem om att än är det två hela dagar kvar innan dagen för avfärd är här. De är nu extra kramiga och vill riktigt krypa in i mig ibland när de sitter bredvid då jag skriver på datorn.

Även människor i byn börjar visa att det snart är dags för mig att åka. Ett flertal stoppar mig varje gång jag visar mig utanför barnhemmet bara för att fråga om jag kommer komma tillbaka och när. Det kan vara människor jag endast mött en gång och därför knappt känner igen, men likväl så försäkrar de mig om att de kommer sakna mig mycket.

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Rose har en helt annan strategi hon kryper inte upp i knät på mig och hon stannar mig inte på stan för att säga att hon kommer sakna mig. Istället så har hon börjat skämma bort mig ordentligt. Idag till exempel så fick jag smaka en av de lyxigaste och godaste luncher jag ätit sedan jag kom hit. Den var bestående av Pocho, gröna blad grönsaker blandade med kött, en rotfrukt som kallas ”Jam fruit” och Matooke som var söt. Godare matooke har jag nog inte smakat tidigare och Rose förklarade för mig att det berodde på att hon tillagat den först när bananerna varit gula istället för gröna. Då blir tydligen sötman mycket tydligare. Grönsakerna med köttbitarna hade hon dessutom blandat med lite mjölk. Det var en super god lunch och jag var underbart mätt efteråt. Hade jag kunnat så hade jag nog ätit tills jag spruckit.

Efteråt så kom hon med nypressad passionsfrukts juice som var kall. Ja, bortskämd kan man verkligen kalla att jag blev. Barnen då kanske ni undrar, de blev inte utan. De njöt lika mycket som jag utav maten som Rose bjöd dem på och leendena räckte hela vägen upp till öronen.

Festligheterna slutar inte där heller, utan nu när jag sitter utanför husknuten och skrivet detta inlägg så kommer Rose med ett fat av uppskuren vattenmelon. Den är underbart röd i färgen, fast i köttet och den smälter på tungan. Smaken vet jag inte ens hur jag ska beskriva ordentligt så att ni riktigt kan känna den. Frukten är kall, saftig och söt. Sådär lagom söt så att du bara frestas av att ta en bit till hela tiden.

Två hela dagar kvar, det låter inte mycket. Men jag kommer njuta av allas sällskap, den goda maten och arbetet som återstår.

Rena skor

Som jag skrev igår så ville jag vakna glad och pigg idag. Det lyckades jag också med. Innan till och med barnen hade stigit upp så var jag färdig med morgonens bestyr och kunde påbörja dagens arbete. Det är mycket nu som ska avslutas och knytas ihop innan jag ger mig iväg mot nya äventyr. Det känns både roligt och sorgligt som jag jag skrev tidigare i veckan. Hur som helst så har dagen varit produktiv. Dock fanns det flera tillfällen som jag nog egentligen hellre hade lytt barnens uppmaningar om att komma ut och leka med dem, istället för att jaga människor på telefon och handelscentrum eller sitta framför datorn för att avsluta olika arbeten som är påbörjade.

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Under mitt första besök i Uganda så fick jag lära mig ganska snabbt av mina nyfunna vänner att det inte gick för sig att gå omkring i skitiga skor. Skorna ska helst inte visa att de används utan de ska vara rena (till och med sulorna), skosnörena vita och de ska vara hela. Så sådär snyggt slitna, lite sommar skitiga Converse är bara att glömma här. Jag har försökt ta reda på varför det inte anses okej att gå omkring i lite skitiga skor här, men har ännu inte lyckats. Jag gissar att det har med kvarlämningarna från när Uganda koloniserades av Britterna och det då var väldigt viktigt att vara respektabelt klädd. Men jag ska som sagt int säga att jag vet. Mina vänner menar bara på att det r väldigt viktigt, för om deras vänner inte har rena skor så ”it reflect’s badly on us”.

Så idag efter att ha gått runt hela centrum tillsammans med Rose för att leta efter barnkläder och se vilka priser de ligger på nu, så tyckte barnen att det var hög tid att jag tvättade de skor jag tagit med mig hit. Jag har förstått att det här med rena skor är ännu viktigare i städerna än på de lite mindre orterna, men även här är det bra att ha rena skor. Så min lunchtimme ägnades idag åt att (förutom att äta lunch) tvätta mina tre par skor tillsammans med barnen. Barnen tyckte de var riktigt roligt och tävlade om vem som kunde göra skorna renast. När mina skor var färdiga och jag behövde gå tillbaka för att jobba så fortsatte barnen med sina egna skor och alla andras skor som ville få dem tvättade. Helt klart en höjdare att tvätta skor med andra ord!

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

En sista söndag i Bubulo

Ja, min resa lider mot sitt slut för den här gången och det har varit ett underbart äventyr att få vara här. Att lära känna alla barnen, personalen, människorna i byn och inte minst lära mig hur Kids of Uganda fungerar som organisation.

Jag har börjat förbereda mig mentalt på att åka snart och med det kommer det även som en naturlig del att förbered barnen på att jag snart kommer åka ifrån dem. Det är verkligen inte lätt men genom att prata med dem länge och låta de själva komma till tals så tror jag att när väl farväl kommer på lördagsmorgonen å kommer det inte bli allt för svårt. Det gäller att se det positivt. För barnen så kommer det snart komma en ny praktikant till hösten. Det i sig kommer att bli ett av deras många äventyr som ligger framför dem. För mig så ska jag fortsätta min resa i Uganda ett tag till men jag kommer befinna mig i Kampala där jag kommer arbeta med lite andra saker än vad jag gör nu.

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Sedan kommer slutligen studierna ta vid hemma i Sverige och då börjar äventyret med återanpassning. Ibland kan det bli det största äventyret. För du har lärt dig så mycket och utvecklats på olika sätt när du befinner dig i andra miljöer än din invanda för ett tag. Att sedan komma tillbaka till en väl invand miljö och rutin kan göra att du ser allt i ett annat ljus. Du vi försöka sammanfoga de olika delarna av dig själv i hur du lever, vilket kommer betyda lite arbete och framförallt tid. Smälta allt, plocka de bästa bitarna, förändra och sedan bygga upp en ny rutin i en kanske delvis ändrad miljö.

Som på räls

Idag började morgonen med sitt vanliga kvittrande av fåglarna utanför husväggarna. Jag hade även en padda under sängen som sjöng en fin morgonsång för mig. Så kan jag begära något bättre?

I den tidiga morgonen så stegade jag mig iväg till platsen för lekplatsen och såg över gårdagens arbete ordentligt medan jag väntade på att förmannen och arbetarna skulle komma. De gjorde de snart och vi var strax igång. Det första steget var att göra alla pålarna riktigt jämna i botten och toppen, så att de kan stå stabilt i sina gropar och se snygga ut i toppen. Vi högg även av utstickande knogar och dylikt så att stammen blir jämn för barnen att klättra på. Till detta användes det otroligt användbara verktyget machete- Det är bland de första gångerna som jag ser hur detta verktyg verkligen används i större skala och det är fantastiskt att se. Vilken träffsäkerhet, vilken skärpa och vilken noggrannhet verktyget själv och användningen av detta kräver.

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Hur som helst så restes pålarna i sina respektive hål efter att detta gjorts. Det hade nämligen blivit dags för att mäta ut höjden för var vi skulle borra håll i pålarna. Hålen kommer att användas för att fästa rep i. När mätningen var färdig så hade mannen med borren anlänt. Jag ska säga er att det inte var riktigt som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag tänkte att när de sa till mig att han skulle komma med maskinen som skulle göra hålen så pratade vi om en elektrisk borrmaskin. Men nej, å fel jag hade. Mannen kom med sin maskin som var en handborr. Detta innebär att maskinen ser ut ungefär som en vin-flasköppnare för korkskruvar, fast i större dimension. Du drar alltså varje varv för hand och detta är ett lika långsamt som slitsamt arbete. Men efter ett par timmar var även detta färdigt!

Pålarna behandlades sedan med ett skyddande medel så att termiterna inte ska börja äta på dem och sedan så hälldes cementblandning runt om varje påle som utfyllnad i respektive grop. Förmannen såg till så att pålarna blev raka med hjälp av ett viktredskap och sedan var det bara att vänta. Solen höll på att gå ner, så arbetet avslutades för dagen.

Nu får vi se hur det ser ut imorgon bitti huruvida de fortsätter på nästa del i lekplatsen som heter ”Manafwa River” och ska byggas utav däck. Hoppas alla har en fin fredag kväll!