bubulo Tag

Händelserik dag

 

 

Vilken bra dag! Tiden har flugit iväg. Klockan ringde 06.30 för ett tidigt möte med byggarbetarna. Det har sedan lyxats resturangfrulle med Krystyn (omelett inrullad i chapati), burits cement, planerats in min första språklektion i lugisu, jag har besökt stadsfullmäktige och ivrigt följt lekplatsutvecklingen. Dessutom har jag blivit inbjuden på lunch imorgon av en familj intill lekplatsbygget vilket ska bli supermysigt 🙂 Men det absolut mest spännande under dagen har varit att spåra. Vi vill att barnen skall veta deras historia. Så under eftermiddagen gick jag tillsammans med Rose sicksackandes runt grannskapets hus och odlingar för att lokalisera anhöriga och deras bakgrund. Det är lite utav ett detektivarbete då människor inte är helt öppna med hur familjebanden är knutna. Jag ser det som en utmaning och som en möjlighet att få pröva på mina yngre tonårsdrömmar om att arbeta som kriminalare. Där gick strömmen. Middagen äts i det skarpa månljuset då solpanelerna är urladdade. Ett av barnen har hög feber och det pratas om malaria eller influensa. De flesta av dem hostar och är lite snuviga så jag hoppas innerligt att det är influensan som är framme. Oron kryper lite i magen och dagen känns plötsligt inte lika bra. Har gett barnet en ibuprofen och hoppas att John Blund låter hen sova under natten.. Håller tummar och tår för att alla är välmående imorgonbitti när vi vaknar.

Godnattkramar Louise

 

Byggandet fortsätter.

Byggandet fortsätter.

 

Såhär långt hann vi komma idag.

Så här långt hann vi komma idag.

 

Vi söker nya familjesponsorer

Logga svart transparent bakgrundKids of Uganda stöttar fosterfamiljer, som ger föräldralösa barn en kärleksfull och trygg uppväxt i en vanlig Ugandisk familj. Fosterfamiljerna tar redan hand om barnen och vill fortsätta ha dem som en del av familjen, men i och med sin ekonomiska utsatthet kan de inte ge dem vad de behöver. Genom vår fosterfamiljsverksamhet kan barnen stanna hos de människor som står dem närmast. Dessutom ser vi till att barnen vi stöttar går i skolan.

Nu behöver vi fler sponsorer till våra fosterfamiljer! Som familjesponsor får du rapporter om hur familjen du stöttar har det, hur det går för barnen och för familjens projekt etc. Naturligtvis med en massa härliga foton!

Stödet från oss går till hela familjen. Vår personal ger föräldrarna utbildning och råd till hållbara, långsiktiga investeringar som består och ger avkastning i längden. Exempel på vad våra fosterfamiljer har kunnat göra tack vare bidraget är att öppna restaurang, starta butik och börja med djuruppfödning av olika slag. De väljer själva vad de vill göra, och kan med vårt stöd utvecklas till framgångsrika entreprenörer som i sin tur bidrar till en sund ekonomisk tillväxt. Utöver detta arrangerar vi utbildningar och kurser i till exempel hälsovård, HIV, långsiktiga investeringar med mera. Det ekonomiska stödet från oss är tidsbestämt till två år, på den tiden hinner familjen bygga upp en verksamhet som lönar sig i längden och kan fortsätta försörja dem. Naturligtvis fortsätter vi stötta dem i deras verksamhet och ser till att familjen mår bra även efter att det ekonomiska stödet har upphört.

Att bo på barnhem är sista utvägen för barn som inte har någon annan. Att hjälpa utsatta barn att få växa upp i en vanlig, trygg familj är vår kärnfråga. Detta gör fosterfamiljerna till den viktigaste delen av vår verksamhet. Ditt stöd behövs och är otroligt viktigt!

test9Vill du bli sponsor? Skicka ett mail till Victor.hokpers@kidsofuganda.com eller skriv till oss på Facebook så får du veta mer. Vi har flera familjer idag som väntar på att få sponsorer och utan nya sponsorer kan vi inte heller stötta fler.

 

 

Juldagen, dans

Nu är Linn här for att ge en sista rapport om juldagen.

Efter mat och umgänge tog jag, Malin och Olivia (en vänlig kvinna från byn) barnen på promenad. Vi hamnade på byns julfest, en stor lokal med scen och utspridda stolar. I röda korsets lokaler, för er som varit i Bubulo. Där var dansuppvisning, dansgolv och senare på kvällen skulle en artist komma att uppträda.

Så efter att ha kollat på dansuppvisningen var barnen sugna på att dansa loss, sa fick det bli. Utanför lokalen fanns en stor gräsmatta som blev dansgolv. Vi alla dansade och var kvar en lång stund, alla verkade uppskatt det. Det började bli sent och mer av en ungdomsfest, så vi gick hemåt.

Väl hemma hade barnen inte fatt nog, utan dansade lite till innan middagen och läggdags. Jag har mycket att lära av dem, oj sa duktiga på att dansa. Inte minst de yngsta.

Denna suddiga bild ska förestall barnen och Mailn dansa loss i vardagsrummet.

Denna suddiga bild ska förestall barnen och Mailn dansa loss i vardagsrummet.

 

Juldagen, maten

Då var det Linn här igen, med rapport om den så viktiga julmaten.

Här förknippas en bra jul med god  mat i stora mängder. Barnen har pratat om detta sedan vi kom och såg även fram emot läsk, som det endast får vid speciella tillfällen. Matlagningen på barnhemmet har varit i full gång hela dagen. Både vuxna och barn hjälps åt som vanligt här.

Lunchen blev en härlig blanding av matookemos, ris, annanas, capati och lyxvaran kött i form av både kyckling och nöt. Fantastiskt! Till detta den efterlängtade läsken. Alla åt gladeligen och både släkt och grannar kom förbi och pratade på innergården.

Barnen äter jullunch på innergården. Strax efter bilden tog langades även chapati och läsk fram.

Barnen äter jullunch på innergården. Strax efter bilden togs langades även chapati och läsk fram.

Kyckling, ris, chapati, mos av matooke, kokt kött. Det fick stå på dom fina barnböckerna för att inte skapa glasbordet.

Kyckling, ris, chapati, mos av matooke, kokt kött.

Eftersom maten och umgänget med nära och kära är i fokus här har vi bestämt att inte ge barnen julklappar på juldagen i år. Vi vill att de ska följa de lokala sättet att fira och inte försvenskas. Hoppas alla ni som velat ge kan förstå. De kläder och skor vi sålt i webshopen kommer barnen få lagom till skolstart i januari. Det bli ännu en lycklig dag för dem.

Juldagen, kyrkan

Charlotte är ute på äventyr och då passar Kids of Ugandas styrelseledamot Linn, som just nu är på besök i Bubulo, på att gästblogga om julfirandet i byn

Den efterlängtade juldagen började med extra fin frukost i form av bröd och afrikanskt te. Sedan tvättade sig barnen och satte på sig sina finaste kläder, dags för kyrkan.

Kyrkan är ett viktigt inslag då det flesta här är kristna. Det var en lång gudstjänst på över två och en halv timme, och vi kom när den redan börjat (så vem vet hur länge de höll på innan). Vad jag förstod handlade gudstjänsten om ungefär samma som hemma i Sverige i juletid. Mycket prat om jesus varvat med lyckönskningar inför jul och nästkommande år. Nästan allt var på lokala språket lumasaba men tack och lov satte sig en snäll man bredvid mig och övetsatte endel (Det hördes inte till Malin, så hon fick nöja sig med lumasaba.) Körsång och tal från flera högt uppsatta män i byn stod också på schemat.

När kollekten skulle samlas in var det inte bara pengar som lades i korgen. Även ris, mjöl, meloner, bananer, ved och en och annan levande höna samlades in. De sakerna som var för stora fick läggas på golvet. En stund senare var det dags att aktionera ut dessa saker. Så mitt i kyrkan stod en man och skrek varpå folket ropade sina bud. Bra sätt för alla att kunna bidra till kollekten varken man har pengar eller inte.

Häftig upplvelse, även om gudstjänsten var lite för lång för min smak. Men barnen gnällde inte något, utan satt som små ljus. Otroligt!

/Linn

Utanför kyrkan. Vi försöker smälta in med våran klänningar från Kampala.

Utanför kyrkan. Vi försöker smälta in med våra klänningar från Kampala.

Äntligen!

Charlotte är ute på äventyr och då passar Kids of Ugandas styrelseledamot Linn, som just nu är på besök i Bubulo, på att gästblogga om julfirandet i byn.

Det känns som en dröm att vara här. Alla de foton jag sett från byn och på alla underbara människor kan jag nu se och möta i verkligheten. Jag, Linn, har varit med i Kids of Ugandas styrelse sedan starten 2012, så det är verkligen på tiden att jag tagit mig hit nu. Vi kommer spendera några dagar över jul i byn. Jag och min kompis Malin passar samtidigt på att resa runt lite i Uganda och Kenya.

Vi kom till Bubulo igår eftermiddag. En tur längst marknaden med Rose resulterade i mycket hälsande på nya människor. Senare visade de glada och lekfulla barnen oss runt i byn. Kvällen avslutades med god ugandisk mat.

Hemma firar ni nog jul för fullt just nu. Julskinkan är kokt och paketen inslagna, om inte redan öppnade. Här förbereder vi inför morgondagens stora firande. Jag, Malin och Rose tog en tur till Mbale för att göra lite ärenden och påbörja mathandlandet inför jul, som de firar som mest den 25e. Nu ska vi strax iväg till marknaden för att köpa mera mat. Så själva julfirandet får jag lov att återkomma med.

Obama, Malin, Jacob, Joel och Linn busar på gården. Barnen har mycket spring i benen!

Obama, Malin, Jacob, Joel och Linn busar på gården. Barnen har mycket spring i benen!

Veckans unge – Joel!

Joel är barnhemmets senaste tillskott, han är 11 år och kom tillsammans med sin lillasyster Marion i januari i år. Syskonparet hade tidigt i livet förlorat båda sina föräldrar i aids och blivit lämnade i mormors vårdnad. När även mormor gick bort tog en äldre kusin över men senare flyttade hon för att gifta sig och barnen blev övergivna. Via det som går att jämföra med den svenska socialtjänsten hamnade syskonen då på barnhemmet. Marion kom aldrig till ro här och flyttade därför vidare till en av Kids of Ugandas fosterfamiljer – där trivs hon som fisken i vattnet. Joel däremot är kvar och älskar sitt nya liv med yaya Rose (mormor Rose), Michael och sina nya syskon.

Joel verkar vid första anblick vara en tyst och tillbakadragen grabb. Han var absolut den som var mest blyg gentemot mig i början och som jag initialt tyckte det var svårast att lära känna. Men skenet kan som ni alla vet bedra. Joel behövde bara lite tid på sig innan han vågade låta sitt riktiga jag ta plats. Och vilken liten lirare han visade sig vara! Han kan svänga loss i härliga dansmoves som ingen annan! Men också klättra i träd på ett sätt som får Tarzan att blekna i jämförelse och lura skjortan av alla bygdens barn i kortspel. På dansgolvet, i trädkronorna eller efter triumfvinsten bjuder han på det bredaste leendet i världen och jag smälter! Han har nog smält liiite för mig också för numera får jag härliga godnattkramar om kvällarna, åtminstone om jag ber om det 😉

Joel har det tyvärr ganska kämpigt i skolan. Både siffror och bokstäver är en utmaning för honom och engelskan är knapphändig. Det är inte så konstigt egentligen, innan han kom till barnhemmet hade hans skolgång varit högst bristfällig eftersom pengar till skolavgift sällan fanns att tillgå. Joel och Edward står varandra nära och Edward brukar hjälpa Joel med läxorna. Ibland får jag dock rycka in när hjälpen innefattar mer facit än pedagogik. Om jag sitter med Joel i lugn och ro och han är koncentrerad är det mycket som faller på plats. Och det märks att han verkligen vill – frustrationen är påtaglig när han inte förstår. Han är en riktig kämpe!

Om idrottslektioner funnits i den Ugandiska skolan hade han med all säkerhet varit en stjärna där dock! Jag har aldrig sett på maken till unge att springa så fort! Det är förmodligen därför han älskar att bli jagad, han är oövervinnerlig! Hade Bubulo varit en by där idrottsklubbar inte var att jämföra med något utrotningshotat hade jag bums tagit Joel till den lokala friidrottsföreningen. Barnhemmets egen sprinter alltså – världens bästa Joel!

Inläggets soundtrack: Born to Run – Bruce Springsteen

IMG_1101.JPG

IMG_1815.JPG

IMG_1580.JPG

Daniel testade vattnet i Bubulo

Daniel Arvidsson jobbar vanligtvis som ingenjör i Karlstad, men tog ledigt en vecka i början av juli för att resa till Bubulo. Läs hans tankar om resan:

Hej!

Jag heter Daniel Arvidsson och 2008 genomförde jag mitt gymnasieprograms examensarbete i Bubulo. Det jag och en klasskamrat gjorde var att samla ihop pengar till en solcellsdriven vattenpump och sedan resa ner till Uganda, hjälpa till vid installationen och genomföra tester på vattnet. Pumpen skulle ersätta en handpump som stod i ett borrhål. Arbetet med att hämta vatten är väldigt tungt. Både att handpumpa vattnet och att sedan bära det är jobbigt, något man inte tänker på som svensk där det bara är att vrida på kranen i köket eller badrummet. Dessutom förutsätter vi i Sverige att vattnet är rent och drickbart utan att riskera att bli sjuk. Något som absolut inte är en realitet i stora delar av världen. Kontrasterna är både många och stora mellan Sverige och Uganda…

Projektet var väldigt lyckat. Vi lyckades samla ihop de ekonomiska medlen som krävdes och i mitten på mars 2008 var pumpen i drift. Testerna vi gjorde visade att vattnet var av god kvalité ur metallsynpunkt. Under min vistelse I Uganda blev det väldigt tydligt att det är det här jag vill syssla med, hjälpa människor med teknik. Så hösten därpå påbörjade jag en civilingenjörsutbildning i Energi- och Miljöteknik vid Karlstads universitet. Förra våren blev jag färdig och idag arbetar jag som ingenjör. Så det är ingen underdrift att säga att Bubulo-projektet har haft en stor inverkan på de vägar jag valt här i livet och byn kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jag har länge velat resa tillbaka och besöka byn igen. Så jag packade väskorna och reste ner i mitten på juli för att stanna där i lite längre än en vecka. Resans huvudsyfte var att göra bakterietester på olika vattenkällor i Bubulo. Och det var fantastiskt att komma tillbaka till byn! Det var ett sentimentalt och stolt ögonblick när jag kom tillbaka till pumpanläggningen. Sen jag var där sist hade det gjorts flera förbättringar; Man hade anslutit en vattentank till pumpen, så att man kan pumpa vatten även när solen inte lyser. Man hade satt upp ett staket runt anläggningen så att ingen kan mixtra med solcellspanelerna och pumpen förser numera även Bubulo Guesthouse med vatten.

Testerna som jag gjorde visade att vattnet från pumpen var av god kvalité. Även vattnet som barnhemmet nyttjar var s.k. ”låg-risk-vatten”. Skillnaden mellan källorna är att barnhemmet nyttjar ytvatten och att kvalitén hos det kan variera med tiden. Pumpen nyttjar det man kallar för grundvatten, och kvalitén inte förändras inte lika lätt som hos ytvatten. Det har kommit till min kännedom att barnhemmet ska borra en brunn redan nu i höst. Mycket klokt och bra tycker jag!

Sammanfattningsvis var min resa mycket lyckad och jag rekommenderar er alla resa ner till Uganda. Vi har så mycket att lära här, speciellt om vad som verkligen är viktigt här i livet.

Daniel

pumpen1
Pumpanläggningen med solceller, lagringstank och tappställe.


pumpen2
Daniel testar kvaliteten på vattnet.

På vår sida om skolprojekt, under rubriken ”Manafwa Project 2008”, kan du läsa mer om Daniels projektarbete våren 2008.

Byggen

Under månaden jag varit här har de byggt så mycket här runt huset. Numer har vi en fin stor tegelmur som går runt hela huset och på innergården står det ett nytt hus med två rum och ett kök. Det är jättebra med ett nytt andra kök, för när det regnar och inte finns någon el är det väldigt svårt att göra mat. I det nya köket ska de ha en afrikansk spis med en skorsten så de lättare kan laga mat på elden. De två andra rummen ska dels bli ett sovrum till de äldre killarna Andrew och Livingstone samt ett litet allrum!

20140630-122448-44688601.jpg

Stor skillnad!

20140630-122524-44724224.jpg

Helgen

Vi har haft en så bra helg från i fredags när vi var ute och dansade i Mbale tills söndag kväll när vi satt ute vid elden i flera timmar för att det inte fanns någon el. Det är roligt att vara hemma och jobba på helgen för då är också alla barnen hemma. I söndags gick jag och de äldre barnen för att hämta dricksvatten, vilket är rätt långt, på andra sidan byn. Väl framme fyllde jag och Livingstone alla vattendunkar medan Andrew och Edward klättrade upp i ett mangoträd och plockade frukter. Sen satt vi där under trädet och chillade i typ enhalvtimma, verkligen mysigt!

Alla kvinnor bär saker på huvudet här (även männen och barnen ibland). Eftersom jag inte kan det och en 20-litersdunk är så svår att bära bara i ena armen så brukar jag bära den i famnen (om jag inte bär en i varje arm). När vi gick genom byn skrattade alla ugandiern och pekade på mig. De visar verkligen om de tycker nån gör något fel eller roligt – då skrattar de högt. Inte så finkänsligt men rätt befriande!!

20140624-213741-77861841.jpg