familjehem Tag

Första tiden

Hej allihop!

Ursäkta att det dröjt med blogginlägget, det har varit lite fixande först. Ska försöka få iväg ett om dagen framöver.

Wictor heter jag och det är mig ni kommer att följa här på bloggen framöver då jag är ensam gäst här på barnhemmet. Jag är här som volontär och min huvudsakliga uppgift är att hjälpa till med de dagliga sysslor som finns att göra, samt att leka och hjälpa barnen med diverse saker.

Klockan halv tre, natten till lördag landade jag på Entebbe flygplats och fick vänta i fyra timmar på min chaufför som råkade försova sig i bilen parkerad 100 meter från mig. Efter en bilfärd med änglavakt så kompenserades tidsförlusten upp trots att en get fick sätta livet till.

Mina dagar här har varit väldigt blandade och mycket att ta in. De första tre dagarna bestod mest av nya möten och allmän guidning av Annika som var här tidigare, en kanonbra tjej som hjälpte mig med det mesta. Tack för det! J

I Tisdags så visade Brenda, Obama och Jacob mig floden. De tillhör den yngre skaran som slutar skolan klockan 14:00 medan de äldre går till 17:00. Så med vardagskläderna på (barnen måste ha skoluniform i skolan) och lunch i magen gick vi ner till floden. Vi lekte runt och knäppte bilder, de visade mig någon knepig fisk som jag tror var vanliga grodyngel och jag lärde dem ”kasta macka” och knäppa bilder. Jacob blev dålig i magen så han fick göra det alla gör när det händer, gräva en grop och göra sitt. Brenda hjälpte till med grävandet vilket jag tycker att dessa barn är väldigt duktiga på, att just hjälpa varandra på alla sätt och vis.

Onsdagen spenderade vi mest hemma och utanför gården, lekte med alla barn i närheten. Det ser ut som Edward och Joel får bli mina träningspartners i framtiden då det verkar som att dem ser upp till Mano som var här tidigare och hans ”excersise-övningar”.  Vi gjorde lite armhävningar med klapp, lite chins och annat. Det märks att det fattas en fadersgestalt i deras närvaro. För övrigt känns det som att jag verkligen börjar komma in i livet här nere. Alla människor här är verkligen underbara.


Favoritcitat från dagen

Obama och jag sitter på en gräsplätt utanför barnhemmet eftersom Rose sover middag i huset.

Wictor? säger Obama
Yes? svarar jag
Do you have this there? frågar han och plockar upp en näve gräs och pekar mot molnen
Where? frågar jag och kan inte förstå vad han menar
There! In Sweden? svarar han som att jag är helt borta och pekar på molnen igen
Ahaa! Yes, we do. svarar jag när jag insett att han undrar om vi har gräs i Sverige
Is it blue?

 

Igår skulle jag och Rose ta bilen till Mbale för att hon skulle på begravning och jag tänkte följa med för att använda wi-fi på ett hotell. Det var dock något fel på hennes bil så vi fick åka den lokala minibussen istället. Det är en slags taxi med rum för 12 personer som inte åker förrän den är helt full. När vi lämnade Bubulo var det totalt 24 personer i bilen.

Eftersom vi kom hem från Mbale rätt sent så hann jag bara umgås med barnen en kort stund. Vi tränade lite på ställningen till vattentanken. Jag var även tvungen att fota bergen eftersom himlen verkligen var magisk igår, Joel och Edward fattade snabbt tycke för kameran och 120 bilder knäpptes innan kvällen var slut.

För dem som undrar vad ”vattentanken” är så finns det en tank som rymmer två kubikmeter vatten på baksidan, den fylls genom att man tar dunkar (20 liter) och går ner till brunnen för att hämta ca 150 meter bort.

Nu måste jag dock jaga ut hönan som värper i mitt rum.

På återseende….

Obama ritar

Obama ritar till svenska barn

Kastar sten

Kastar macka i floden

Hemfärd

Hemfärd

Kväll

Vy från baksidan

Veckans unge – Joel!

Joel är barnhemmets senaste tillskott, han är 11 år och kom tillsammans med sin lillasyster Marion i januari i år. Syskonparet hade tidigt i livet förlorat båda sina föräldrar i aids och blivit lämnade i mormors vårdnad. När även mormor gick bort tog en äldre kusin över men senare flyttade hon för att gifta sig och barnen blev övergivna. Via det som går att jämföra med den svenska socialtjänsten hamnade syskonen då på barnhemmet. Marion kom aldrig till ro här och flyttade därför vidare till en av Kids of Ugandas fosterfamiljer – där trivs hon som fisken i vattnet. Joel däremot är kvar och älskar sitt nya liv med yaya Rose (mormor Rose), Michael och sina nya syskon.

Joel verkar vid första anblick vara en tyst och tillbakadragen grabb. Han var absolut den som var mest blyg gentemot mig i början och som jag initialt tyckte det var svårast att lära känna. Men skenet kan som ni alla vet bedra. Joel behövde bara lite tid på sig innan han vågade låta sitt riktiga jag ta plats. Och vilken liten lirare han visade sig vara! Han kan svänga loss i härliga dansmoves som ingen annan! Men också klättra i träd på ett sätt som får Tarzan att blekna i jämförelse och lura skjortan av alla bygdens barn i kortspel. På dansgolvet, i trädkronorna eller efter triumfvinsten bjuder han på det bredaste leendet i världen och jag smälter! Han har nog smält liiite för mig också för numera får jag härliga godnattkramar om kvällarna, åtminstone om jag ber om det 😉

Joel har det tyvärr ganska kämpigt i skolan. Både siffror och bokstäver är en utmaning för honom och engelskan är knapphändig. Det är inte så konstigt egentligen, innan han kom till barnhemmet hade hans skolgång varit högst bristfällig eftersom pengar till skolavgift sällan fanns att tillgå. Joel och Edward står varandra nära och Edward brukar hjälpa Joel med läxorna. Ibland får jag dock rycka in när hjälpen innefattar mer facit än pedagogik. Om jag sitter med Joel i lugn och ro och han är koncentrerad är det mycket som faller på plats. Och det märks att han verkligen vill – frustrationen är påtaglig när han inte förstår. Han är en riktig kämpe!

Om idrottslektioner funnits i den Ugandiska skolan hade han med all säkerhet varit en stjärna där dock! Jag har aldrig sett på maken till unge att springa så fort! Det är förmodligen därför han älskar att bli jagad, han är oövervinnerlig! Hade Bubulo varit en by där idrottsklubbar inte var att jämföra med något utrotningshotat hade jag bums tagit Joel till den lokala friidrottsföreningen. Barnhemmets egen sprinter alltså – världens bästa Joel!

Inläggets soundtrack: Born to Run – Bruce Springsteen

IMG_1101.JPG

IMG_1815.JPG

IMG_1580.JPG

Welcome to Africa

Nu sitter jag i vardagsrummet på barnhemmet och skriver. Det är första gången sedan vi kom hit som internet fungerar. Ska försöka berätta om de första dagarna här, men vi har varit med om så mycket redan att jag knappt vet vart jag ska börja!

Resan hit var LÅNG, vi (jag och Karin) var på resande fot i 28h men allt gick faktiskt väldigt smidigt och flyget från Arlanda var till och med för tidigt. När vi kom till Entebbe flygplats här i Uganda blev vi upphämtade på flygplatsen av Roses (föreståndarinnan på barnhemmet) son och en annan man/kille. Och det var DÄR det riktiga äventyret började!

Från flygplatsen till Bubulo skulle det vara en ungefär 6 timmar lång bilresa, vilken för oss tog 7 och en halv timme istället men det gjorde inget för det var en upplevelse bara det. Vi fick stanna och tanka typ tre gånger längst vägen och de körde med bensinlampan lyssnade hur länge som helst, men inget bensinstopp! Sedan stannade vi för att köpa ananas, en annan gång för att köpa fisk och en tredje gång för att köpa Matuke (vilket är matbananer som smakar som potatis) och kyckling. För att hålla fisken fräsch (om det går efter 5 timmer i bil) så la de in den under motorhuven så halva vägen luktade det fisk inne i bilen! Dessutom kör de på vänster sida av vägen här och det finns absolut inga gatlyktor men när vi tyckte det blev kolmörkt sa de att det fortfarande var lite ljust! Efter en händelserik och rolig bilfärd var vi äntligen frame på barnhemmet. Väl där blev vi serverade lite mat, kramade alla de gulliga barnen och sen var det dags att sova.

 

Här sitter vi i bilen och har stannat till längst vägkanten. Då springer massa män som säljer fisk fram till bilen och vill sälja!!

Här sitter vi i bilen och har stannat till längst vägkanten. Då springer massa män som säljer fisk fram till bilen och vill sälja!!

Gården vid huset

Gården vid huset

 

Rose som är mamman /föreståndarinnan här på barnhemmet är så snäll och har varit väldigt hjälpsam. Hon har verkligen givit oss ett fint mottagande. Hon lagar och serverar all mat till oss, vilken är mild men väldigt smakrik och god. Vi blev först like chockade över hur stora portioner hon la upp till oss och fick verkligen kämpa för att äta upp allt (tvärtemot alla som sa till mig att jag skulle gå ner i vikt av att vara här, haha) men sen berättade Rose att vi inte behöver äta upp allt och att hon ger det till andra om vi inte orkar så det var bra!! Rose anstränger sig verkligen för att vi ska ha det bra och vi försöker hjälpa till med sysslorna runt om i huset så mycket som möjligt. Mest av allt har vi diskat, vilket tar långt tid men är rätt mysigt 🙂 Frukten här är helt fantastisk – mango, papaya, avocado och ananas är vanligast och de är alltid så smakrika och söta.

Rose

Rose

Uganda och byn Bubulo som vi bor i är inte alls som jag tänkt mig. Jag hade nån konstig uppfattning om att det skulle vara 40 grader varmt och öken – helt fel! Det är omkring 25 grader på dagen och allt är väldigt grönt (sanden är helt röd så väldigt fin kontrast). Det har regnat varje kväll sedan vi kommit hit och då blir det rätt kallt. Byn är rätt liten men det finns ändå små ”affärer” på en gata där man kan köpa mat, vatten och annat man kan tänkas behöva. Den mesta av maten odlar hushållen själva. Här på barnhemmet har vi en ko som heter Rosa och några hönor som kommer och går. Människorna här är mycket trevliga och vart vi än går hälsar alla och ler. Vi har lärt oss några hälsningsfraser på Lugushu (osäker på stavning av deras språk) som de allttid säger. ”Mulembe” betyder hej och ”oriena” typ hur mår du? .

Livet här är lugnare än vad jag är van vid, men det är ganska skönt. Sedan har vi inte haft fungerande internet på tre dagar sedan vi kom hit vilket i början var lite stressande. Rose berättade att det är såhär det är i Uganda, elen kommer och går, internet fungerar oftast men inte alltid och det kan helt plötsligt börja regna. Jag tycker det är mysigt och har vant mig vid att ta saker lite mer som de kommer.

 

Här är vi på promenad med barnen genom byn. När de slutade skolan klockan 17 visade de oss runt!

Här är vi på promenad med barnen genom byn. När de slutade skolan klockan 17 visade de oss runt!

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg och jag har inte ens skrivit om hälften av alla upplevelser hittills, men sammanfattat har jag fått ett superbra intryck av Uganda efter denna första tid!!

 

Styrelsen 2014

Nu söker vi i organisationen Kids of Uganda engagerade själar till styrelsen 2014. Vissa av oss i gamla styrelsen kommer söka om poster, men vi behöver även många nya personer eftersom vi vill utvidga vår verksamhet.

Läs mer om posterna: Beskrivning styrelseposter

Valberedningens ordförande

Verksamhetsrevisor + suppleant

Styrelseposter
1. Ordförande
2. Vice ordförande
3. Ekonomiansvarig
4. Marknadsförningsansvarig
5. Webshopsansvarig
6. Insamlingsansvarig
7. Eventansvarig
8. Projektansvarig
9. Suppleant
10. Suppleant

Ansökan ska innehålla ditt CV samt ett max en sida personligt brev där du förklarar varför du vill ha den specifika posten samt vad du kan bidra med till styrelsen. Ansökan skickas till valberedningens ordförande Kristin på kristin@kidsofuganda.com. Deadline 30/11.

För att söka en plats i Kids of Ugandas styrelse 2014 måste du först vara medlem i föreningen. Detta blir du genom att maila dina kontaktuppgifter till medlem@kidsofuganda.com samt betala årsavgiften av 200 kr.

Möten hålls en gång i månaden över Skype, så du kan söka styrelsen oberoende av var i världen du bor. Har du frågor om Kids of Uganda eller arbetet i styrelsen kan du maila info@kidsofuganda.com eller kolla på hemsidan www.kidsofuganda.com.

Hoppas många vill söka! 😀

Filmer om Uganda

Jag får ofta förfrågningar om olika filmer och böcker man kan hitta om Afrika. Så här lägger jag först upp ett litet smakprov på olika filmer med anknytning till Uganda. Är ni intresserade så kan jag i ett kommande blogginlägg lägga upp mina favoritfilmer med anknytning till hela Afrika.

Machine Gun Preacher

Utspelas i norra Uganda och nuvarande södra Sydsudan. En kriminell man i södra USA blir kristen och bestämmer sig för att åka till Afrika. Där dras han in i konflikten med LRA (Lord Resistance Army) i Uganda och SPLA (Sudan People’s Liberation Army) i dåvarande södra Sudan. Han har ganska kontroversionella metoder där han själv krigar i dessa delar. Det är en sann historia, och kul kuriosa är att jag själv sett denne man på flygplatsen i Kampala. Han är en riktig motorknutte i skinnväst med filmtiteln tatuerad över hela armarna – går inte att missa honom!

Krigets barn

Fantastisk film om krigs verkliga offer – barn. Utspelar sig i centalafrika men är lika aktuell i konflikten i norra Uganda där barn i tusentals togs som barnsoldater. Den är inte så rå som man kan tro, så jag kan rekommendera alla att se den! Är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier!

The Last King of Scotland

Den sanna historien om Ugandas fruktansvärda diktatorn Idi Amin från 71-79 och hans skottiske läkare och rådgivare Nicolas (som för övrigt dog först förra året). Historia i filmformat!

Gorillas in the mist

Kända Dian Fossey om hennes arbete med gorillorna i Rwanda. Rwanda och Uganda delar i mångt och mycket på samma gorillaflockar, eftersom de vandrar över stora områden. Det är mycket tack vare Dianas arbete som gorillorna i Rwanda, Kongo och Uganda överhuvudtaget fortfarande existerar – så en mycket sevärd film för den som gillar djur och natur.

African Queen

Den gamla klassikern från 1951 med Humphrey Bogart och Katharine Hepburn. Utspelar sig i kolonialtidens Uganda under Första världskriget på en båt i Nilens vatten.

Skänkta saker – bra eller dåligt

IMG_2243Här är en av grannpojkarna som sitter och målar i barnhemmets vardagsrum. Skrivbordet och stolen är från ambassaden i Kampala, böckerna från ett underbar liten bokaffär i England samt pennor & ritbok från våra volontärer Elina och Malin.

Jag älskar bilden och att barnen får chans att leka med saker de knappt ens sett innan. Men det är också lite problematiskt att vi har så mycket skänkta prylar på barnhemmet. Nästan alla kläder småtjejerna och Jacob har är skänkta. Detsamma gäller deras leksaker och vissa möbler (soffset & skrivbord). Vissa saker, som böcker, kan enbart köpas i Kampala och är otroligt dyra eftersom de är importerade i nyskick. Vi kunde därför inte säga nej när en bokhandel för begagnde böcker ville ge oss massa – bättre det än inga barnböcker alls för barnen! Men andra saker är mer problematiska. Som att vi får använda kläder från Sverige istället för att köpa kläder från de lokala handlarna i byn – det gillar jag egentligen inte så mycket. Visst, kläderna man köper i byn är också kläder från H&M och Lindex som skänkts till Röda Korset eller liknande, skeppats i stora conteinrar till Mombasa på Kenyanska kusten, sålts till handlare där som sedan distrubuerar ut och säljer till olika småhandlare runt om i byar och städer i Uganda och Kenya. Så kläderna ni skänker i Sverige skänks inte till de ”behövande” i Afrika – that’s for sure! Men, jag tycker detta är ännu bättre. Det är tusentals personer som tack vare era skänkta kläder lyckas skapa sig ett eget yrke som säljare av västerländska kläder! Sedan att mannen som skeppade conteinern tjänar en jäkla massa pengar på välmenande skänkta kläder är väl ett nödvändigt ont i denna ekvation.

Det jag menar är iaf att jag vill hellre stötta de många kvinnorna som jobbar med att sälja begagnade västerländska kläder i byn än att skicka massa kläder från mina bekanta i Sverige. Men samtidigt så har detta betytt att barnen faktiskt har kunnat ha kläder. Ärligt talat så har vi inte så mycket pengar över att röra oss med varje månad. Så till de stora killarna, som inte får skänkta kläder i samma skala som de små, har ungefär två par jeans var, kanske ett-två par shorts och några t-shirtar. Det är mycket i byn, men inte mycket i våra mått och speciellt inte mycket med tanke på att kläderna istället slit ut väldigt snabbt när de använder samma kläder hela tiden. Så jag har legitimerat för mig själv att vi inte har ”råd” att tacka nej till de skänkta kläder vi faktiskt fått.

Men mycket av det som är i barnhemmet har vi medvetet valt lokala alternativ. Vi har enbart använt arbetare från byn, inte velat skicka ned byggande volontärer (vilket man kanske i framtiden kan göra som ett lärandeprojekt med lokala & svenska byggare tillsammans som kan lära av varandra). Alla sängar är gjorda av hantverkare i byn (min och Louise säng gjordes dock såklart i Kampala) och madrasserna och sängkläderna är köpta i Mbale, en timme bort från byn. Så mycket har vi lagt in i att köpa lokalt.

Men det är problematiskt. Vi är en liten organisation som måste avväga mellan att inte få skänkta saker från Sverige (som kanske ändå slängs?!) och då köpa (med de begränsade inkomster vi har) in ungefär samma kläder i byn.. Allt har sina för och nackdelar! Det viktigaste är iaf att vi inte bidrar med att förstöra för byn – vilket vi gjort om vi exempelvis tagit in massa kläder och delat ut till bybor! Nu är det enbart vårt lilla barnhem med sex barn det handlar om – barn som utan barnhemmet inte bodde i familjer som hade råd att köpa kläder till dem ändå. Så allt vi köper med pengarna vi får in är ett extra tillskott till byns ekonomiska omsättning, vilket åtminstånde känns väldigt bra!

Tips på reportage i AmnestyPress samt sommarprat i P4 Värmland

För några månader sedan blev jag intervjuad av en frilansjournalist som kommit till Kampala för att göra ett reportade för Amnesty om gaypersoners situation i Uganda, då det är förbjudet där.

Johannas reportage i AmnestyPress: http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25529/ett-liv-i-skuggan-mot-homosexuella-i-uganda/

Artikeln hon skrev om mig och Kids of kommer publiceras i NWT den 14 september. Denna är mycket mindre och var egentligen tänkt att publiceras innan sommarpratet sändes i P4. Tyvärr var hon i Uganda på ett pressat schema, så hon hann inte komma och hälsa på i barnhemmet. Det skulle vara väldigt kul om någon journalist ville göra ett ”riktigt” reportage om barnhemmet. Ofta blir det så mycket fokus på mig och vad jag gjort. Jag skulle hellre vilja ha ett reportage om den verkliga situationen på landsbydgen i Uganda (och många delar av övriga Afrika). Men ett första steg kan vara att lyssna på mitt sommarprat, där jag talar om både möjligheter och svårigheter för framtiden för afrikas befolkning, samt berättar om barnen på barnhemmet!

Cecilias sommarprat i P4 Värmland: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3834&artikel=5566893

 

Sommarprat i P4 Värmland

Jag kommer vara sommapratare i P4 Värmland, en måndag denna sommar! Det är fortfarande inte presenterat vilken sommarpratare som får vilken måndag – men jag skriver i bloggen så fort jag vet så ni kan boka in detta viktiga datum i era kalendrar, haha. Mitt sommarprat kommer handla om mitt Afrika, speciellt min by Bubulo och barnhemmet. Eftersom jag studerat mycket om Afrika och situationen här kommer ni förhoppningsvis lära er något nytt av mitt sommarprat. Men det viktigaste jag vill förmedla är hur lycklig jag har blivit av att få chansen att vara här i Uganda! Jag hoppas fler av er får lust att resa hit till Östafrika, eller andra delar av Afrika efter detta sommarprat!

Även de andra sommarpratarna verkar hur intressanta som helst! Jag brukar varenda sommar lyssna på varenda sommarpratare i P1, men iår kommer jag definitivt lyssna på våra värmländska profiler också. Ska bli så KUL!

Radioprat

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3834&artikel=5542323

Tre av våra änglar

OLYMPUS DIGITAL CAMERAMin lillasyster Jessica var på besök. Här med Brenda – en nyfiken prick som älskar att vara med på kort! Tack Karin, som nu sponsrar Brenda 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERADoreen har precis fått sin egen fadder! Tack Lotta 🙂 Doreen börjar förskolan på månad, tillsammans med Brenda. De är jätteglada och förväntansfulla. Tack till er som gav julgåvan ”ett års skolavgifter” i julas. Med dessa pengar kan vi nu sätta in Doreen och Brenda i förskolan, trots att de inte haft egna sponsorer förrän nu. Barnhemmet har varit dyrare än beräknat nu de första månaderna, eftersom vi inte ännu kan skörda vår egen mat utan måste köpa allt i marknaden. Så TACK alla ni som skänt pengar. Ni är guld värda!

ward

Edward är som en ny person nu! Så himla glad och lekfull – från att ha varit ett kolli som knappt rörde sig i onödan. Tack Katja som hjälper till att sponsra denna fantastiska pojke!

/Cicci

Familjesponsor

Att ta in barn på barnhem ska alltid vara sista utvägen, när det verkligen inte finns någon annan som kan ta hand om barnen! Det håller jag och Rose båda med om, och vi har hittills bara tagit in barn som blivit vanvårdade i sina tidigare hem.

Bild

Denna lilla pojke däremot har en annan situation. Han är frisk, kry och lekfull. Han får bra med mat och bor tillsammans med sin gamla, men ack så starka och kärleksfulla mormor tillsammans med sin syster. Deras båda föräldrar är döda. Mormorn kom med pojken till oss och bönade och bad att vi skulle ta honom. Hon har mat att ge honom, men inga pengar att ta honom till skolan eller köpa kläder och skor.

Ett steg i detta barnhem är att sponsra liknande familjen, som kan ta hand om ett föräldralöst barn – men inte har tillräckligt med kontanter. Så vi söker en person eller familj som kan hjälpa oss stödja denna lilla pojke med 250 kronor i månaden, så han kan bo kvar med sin älskade mormor!