familjehem Tag

En lyxig lunch

Oj, oj, vad det har börjats märkas att slutdatumet för min vistelse här närmar sig med stormsteg. Barnen har under dagen frågat mig ett flertal gånger om huruvida jag kommer åka redan imorgon. Jag försäkrar dem om att än är det två hela dagar kvar innan dagen för avfärd är här. De är nu extra kramiga och vill riktigt krypa in i mig ibland när de sitter bredvid då jag skriver på datorn.

Även människor i byn börjar visa att det snart är dags för mig att åka. Ett flertal stoppar mig varje gång jag visar mig utanför barnhemmet bara för att fråga om jag kommer komma tillbaka och när. Det kan vara människor jag endast mött en gång och därför knappt känner igen, men likväl så försäkrar de mig om att de kommer sakna mig mycket.

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Här bjuder Rose oss på ett av hennes fina leenden

Rose har en helt annan strategi hon kryper inte upp i knät på mig och hon stannar mig inte på stan för att säga att hon kommer sakna mig. Istället så har hon börjat skämma bort mig ordentligt. Idag till exempel så fick jag smaka en av de lyxigaste och godaste luncher jag ätit sedan jag kom hit. Den var bestående av Pocho, gröna blad grönsaker blandade med kött, en rotfrukt som kallas ”Jam fruit” och Matooke som var söt. Godare matooke har jag nog inte smakat tidigare och Rose förklarade för mig att det berodde på att hon tillagat den först när bananerna varit gula istället för gröna. Då blir tydligen sötman mycket tydligare. Grönsakerna med köttbitarna hade hon dessutom blandat med lite mjölk. Det var en super god lunch och jag var underbart mätt efteråt. Hade jag kunnat så hade jag nog ätit tills jag spruckit.

Efteråt så kom hon med nypressad passionsfrukts juice som var kall. Ja, bortskämd kan man verkligen kalla att jag blev. Barnen då kanske ni undrar, de blev inte utan. De njöt lika mycket som jag utav maten som Rose bjöd dem på och leendena räckte hela vägen upp till öronen.

Festligheterna slutar inte där heller, utan nu när jag sitter utanför husknuten och skrivet detta inlägg så kommer Rose med ett fat av uppskuren vattenmelon. Den är underbart röd i färgen, fast i köttet och den smälter på tungan. Smaken vet jag inte ens hur jag ska beskriva ordentligt så att ni riktigt kan känna den. Frukten är kall, saftig och söt. Sådär lagom söt så att du bara frestas av att ta en bit till hela tiden.

Två hela dagar kvar, det låter inte mycket. Men jag kommer njuta av allas sällskap, den goda maten och arbetet som återstår.

Helg i Bubulo

Helgen här i Bubulo har varit härlig. Tyvärr har både internet och ström varit spårlöst försvunna ett tag och därför uteblev gårdagens blogginlägg. Jag kan nu meddela att både ström och internet fungerar igen. Väldigt lycklig är jag över detta!

Igår var det något som kallas ”visitation day” eller ”parents day” på barnens skola. Det innebär att de har en dag i mitten av terminen då alla föräldrar ska besöka skolan för att gå på möten där de får information om vad som sker i skolan samt ta emot barnens mitt-termin betyg. Jag följde med alla barnen på barnhemmet som deras föräldrar-representant och fick motta allas omdömen.

Föräldramöte

Föräldramöte

Dagen började med ett möte där representanter ifrån skolans ledning berättade om vad som hänt sedan föregående termin. De talade om vikten av att föräldrar uppmuntrar sina barn till att utföra sina studier så väl som möjligt. De talade även om att det är problematiskt när föräldrar gör så att barnen hoppar över olika klasser för att de ska bli färdiga snabbare i skolan. Det senare tog skolans representanter upp flera gånger under mötet och jag fick intrycket av att detta verkligen var ett stor problem både för elever och lärare. De enade att eleverna missade mycket information när de hoppade över olika klasser och det blev svårt för lärare att fånga upp samtliga elever när alla befinner sig på så olika kunskapsnivåer. Detta fick mig verkligen att reflektera över hur reglerad våran skolgång oftast är i Sverige. Där är det inte lika självklart att en förälder kan flytta upp sitt barn två klasser ändas för att de vill att barnet ska bli färdig snabbare eller att barnet visat sig väldigt intelligent på den nuvarande nivån. I Sverige har jag upplevelsen av att den processen är långt mer komplicerad än vad den verkade vara här.

Hur som helst så gick jag efter föräldramötet runt till de olika klasslärarna för att få alla omdömen och mitterminsbetygen för alla barnhemsbarnen. Jag kunde efteråt glädja de alla med att de fått fina omdömen från sina lärare och att de skulle fortsätta på samma sätt tills terminen slutar så kommer slutbetygen för terminen se riktigt bra ut. Resten av dagen ägnades åt lite olika sysselsättningar bland annat lek med barnen, utförandet av sysslor samt ett möte med en medlem ur Kids of Ugandas styrelse här i Uganda för att förbereda ett kommande styrelsemöte.

2015-07-05_01-43-39_932

2015-07-05_01-35-11_918Idag var det ingen sovmorgon att tala om trots att det är söndag. Istället har morgonen ägnats åt att slå i sönder torkade bönskidor med en träpinne. Det är ett ganska tröttsamt arbete, dock så gör detta så att det blir lättare att samla ihop de torkade bönorna än att öppna varje skida för hand. Efter lunch tog vi en härlig promenad upp bland de höga kullar om omger Bubulo och det är svårt att beskriva hur vackert det är. Jag vet att Wictor gjorde ett väldigt bra jobb med att beskriva det i volontärbloggen, så vill du läsa mer om det titta där. Annars så bjuder jag här på några fantastiska utsiktsbilder.

2015-07-05_01-52-49_746

 

Dagens början beskriven på dagens slut

De vackra omgivningarna i Bubulo

De vackra omgivningarna i Bubulo

Dagen verkar sluta lika kall som den började, men däremellan har det varit så varmt att det varit svårt att förstå kylan som väckte dig på morgonen eller kylan som kommer krypande på kvällen. I morse vaknade jag av en nätt nackning på min dörr. Knackningen var väldigt försiktig och utfördes av en barnhand som snabbt ville dra sig undan. Yrvaken satte jag mig upp i den varma sängen och svängde ner benen på golvet där fötternas varma fotsulor möter ett kallt och fuktigt betonggolv. Golvet är täckt med en tunn, tunn plastmatta som endast tillför en träliknande färg på det annars gråa golvet. Det gå en rysning genom hela kroppen och jag är nu klarvaken. Rummet är så mörkt att jag inte kan se handen framför mig. Snabbt tar jag mig fram till dörren, så att jag kan öppna fort eftersom tankarna redan rusar i min nyvakna hjärna. Tänk om det har hänt något allvarligt.

Jacob och Obama gör sig redo för att gå till skolan

Skolvägen

När jag slår upp dörren så möts jag av Jacobs stora funderande ögon, Brendas försiktiga leende och Obama som står med en sko i handen och den andra på foten. Jag stannar upp och barnen ser på mig att jag inte riktigt förstår vad det är som pågår. Jacob förklarar för mig lika vänligt som om jag skulle vara hans lillasyster att de är på väg till skolan nu. Då kommer jag ihåg. Jag sa ju igår kväll att de skulle väcka mig om jag inte vaknade själv eftersom jag ville följa med dem på den långa promenaden till skolan. Det var helt enkelt en chock att bli väckt eftersom jag andra mornar har vaknat av mig själv eller väckarklockan.

Väl på promenad till skolan börjar solen stiga på himlen och dagen gör gällande att den kommer  vara riktigt varm. Den tjocka tröjan som jag i alla hast stängde på mig utanpå klänningen börjar besvära mig. Det gör mig dock inte så mycket utan jag njuter av barnen glada sällskap och de vackra vyerna som breder ut sig i morgonsolen.

Kvällens toner

Ikväll sitter jag och lyssnar på tonerna till sången Nakku av Samite of Uganda. Sången är akustisk och du kan höra flera olika instrument spelas. Tillsammans med den kör av syrsor som spelar utanför fönstren och grannens radio som ropar ut nyheterna på Luganda så att alla i närheten kan höra blir det ett bakgrundsljud som inger förväntningar och hopp inför morgondagen. Hopp om att alla du känner ska vara friska, att dagen ska bjuda på solsken men inte för mycket och att du kommer få uppleva glädje under dagen. När jag pratar med människor här upptäcker jag att det finns oändligt många drömmar och förhoppningar som hela tiden tycks vänta bakom nästa dörr. Det är förhoppningar och drömmar som människorna en dag ska uppleva eller förverkliga och tron på att det kommer att bli så är fullständig, även i fall då personen kanske inte alls vet hur det ska gå till. Det inger en ödmjuk känsla hos mig, att människor runt omkring mig alltid tar dagarna som de kommer och de har hela tiden tron på att allt kommer bli som de vill i framtiden. Jag finner att jag ofta har en förmåga att se saker och ting ur ett negativt perspektiv, där jag ser hinder och hur omständligt det blir att övervinna hindren i min väg. Här finner jag att jag ändrar tankesätt till att hela tiden se vilka möjligheter som finns och tänker att hindren som dyker upp får komma så tar jag tag i dem nu. Det tjänar ingenting till att alltid förutse dem eller tänka på dem innan de har uppstått för de kommer likväl dyka upp.

 

Jag upplever det svårt att fånga de vackra kvällarna här på bild och råder dig till att komma hit för att uppleva det själv. Därför bjuder jag istället på  en bild av stigen från brunnen upp till barnhemmet.

Jag upplever det svårt att fånga de vackra kvällarna här på bild och råder dig till att komma hit för att uppleva det själv. Därför bjuder jag istället på en bild av stigen från brunnen upp till barnhemmet.

Nu har tonerna övergått till sången Thula Thula som sjungs av Samite. Det är en vaggvisa som sjungs på Swahili och ganska välkänd här i Uganda samt andra delar av Afrika om jag har förstått det rätt. Det är en fin sång som är långsam och pratar om att du inte bör vara rädd för natten utan allt kommer bli bra därför att din far kommer komma tillbaka. Vaggvisan har jag nu lärt mig ordentligt och ikväll sjöng jag den tillsammans med alla barnen här på barnhemmet innan det var dags för de minsta barnen att hoppa i säng. Jag har riktigt börjat fästa mig vid dem och det inger en speciell känsla att krama dem god natt.

Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag kom hit och det känns lite underligt. Det är känns som att tiden har gått så snabbt samtidigt som den går så långsamt. På något vis är det harmonik. Tre veckor har kommit till sitt slut, liksom juni månad närmar sig slutdatumet. En ny vecka kommer att börja och en ny månad kommer att ta vid. Vad den tiden har i beredskap är svårt att förutse, men jag är säker på att det kommer finns tillräckligt för mig att göra.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag har min pojkvän åkt tillbaka till Kampala och det blir lite tomt utan honom så som det kan bli när du saknar någon. Men helgen har varit väldigt härlig och den har bjudit på många skratt och bus. Barnen på barnhemmet tyckte att det var väldigt spännande att jag hade en besökare i byn och många av de jag lärt känna i Bubulo var väldigt nyfikna på vem denna besökare var.

Det är något jag har kommit att upptäcka här i Bubulo som skiljer sig en del från huvudstaden Kampala. Här känner nästan alla varandra i byn och alla vet vilka som kommer från byn och inte. Det går inte att göra någonting här och förvänta sig att ingen kommer att veta om det. Även om du inte känner alla människorna så kommer de att veta allt om dig. I Kampala är du lite mer anonym på det viset eftersom det rör sig många fler människor och det är svårare att hålla koll på alla.

Det behöver inte vara negativt att alla känner till vem du är i en by och allt som oftast gör det mig ingenting. Jag växte upp i ett litet samhälle i södra Sverige, där det var precis samma sak. Alla visste vem alla var och vad alla gjorde. Däremot kan jag ibland tycka att det blir väldigt krävande. Därför att vad du än gör eller inte gör så är det någon som kommer tycka någonting om det. Jag kan ibland uppleva det som en press på att du bör agera som omgivningen förväntar sig att du ska agera. Om du inte gör det kan människor lätt bli besvikna, vilket inte alltid är så roligt.

 

Slutet på veckan

Det vackra Bubulo innan regnet kom.

 

Det är söndag i Bubulo och som varje vecka så är det marknadsdag. Marknaden hålls på en stor gräsyta belägen mellan byns handelscentrum och bensinstationen. Normalt sätt är ytan tom men kommer du hit en söndag så här den full av folk och olika färger. Där hänger kläder, tyger och skor till försäljning i alla dess färger och former. Du kan se personer gå runt med sina varor i händerna eller på huvudet och överallt finns det människor som söker efter någonting att köpa med sig hem.  Färgerna ger hela marknaden ett vackert intryck när du går runt bland stånden och titta på de olika varorna som bjuds ut.

Efter att vi hade besökt marknaden gick vi hem och Andrew visade oss hur det gick till när alla barnen på barnhemmet rakar håret. Han använde sig av en rakapparat och rakar försiktigt håret ända ner till huden på huvudet. Det tar en stund att raka hela huvudet och efteråt så smörjer han in huvudet med en speciell kräm som ska hjälpa huden att återhämta sig.

IMAG1295

I Uganda är det väldigt vanligt att alla barn som går i skolan har rakat hår. Det spelar ingen roll huruvida du är kille eller tjej. Det beror på att skolorna kräver att barnen ska raka håret. Kravet kommer sig både av hygienskäl, men även av skötselskäl. Det kan vara svårt att sköta om håret om det växer ut för långt och de kräver en hel del tid för att skötas om. Det behövs antingen flätas eller göras till dredlooks. Görs inget utav detta behövs håret kammas varje dag för att de inte ska bli för tovigt och smutsigt. Hur du sköter håret här och vilken frisyr du har kan vara väldigt viktigt och många av de jag känner går till en frisör varannan vecka. Det kan tyckas vara mycket, men det finns en helt del skäl till detta. Därför tror jag att jag ska ägna ett helt inlägg åt detta lite längre fram så håll utkik.

BILD: Andrew rakar håren

 

Uganda, som jag älskar detta land

För att inleda detta inlägg måste jag lite snabbt få berätta för er vad som hände igår efter det senaste inlägget. Som jag sa väntade jag Mbale på att min pojkvän skulle komma ifrån Kampala och han kom. Resan hade gått bra och efter att vi fått i oss en chapati (det steka brödet)så letade vi upp en taxi som skulle gå vidare till Bubulo. Vi hittade en väldigt snabbt. Den var nästan full redan när vi kom och hade vi åkt med 14 passagerare som taxin var byggd för hade vi åkt efter att vi hoppat på. Den här taxin hade dock bestämt sig för att ta upp så många som möjligt innan det skulle bära iväg så till sist satt vi fyra personer i förarhytten och hela sexton personer i själva passagerarutrymmet. Något trångt måste tillstås, men ändå ganska mysigt att sitta i knät på varandra.

 

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

Av förklarliga skäl så hade konduktören svårt att stänga dörren. Vilket medförde att taxin började rulla medan konduktören försökte på att sätt och vi få igen dörren. Konduktören lyckades inte stänga dörren ordentligt utan satt ett bra tag och höll i dörren så att den inte skulle flyga upp och vi trilla ut på gatan innan chauffören upptäcker vad som pågår och stannar. De letar sedan upp ett rep som de kan binda fast dörren med. De binder repet genom fönsteröppningen på dörren och fönsteröppningen på dörren i förarhytten. Detta medför att varje gång någon vill gå ur taxin eller stiga på behövs repet bindas upp, vilket verkar vara lika problematiskt varje gång. Så där satt vi hoppackade och inbundna i en taxi som tog oss en stor omväg innan vi nåde fram till Bubulo. Varken jag eller pojkvännen hade någon känsel i benen när vi kom fram men vi hade en riktigt kul resa eftersom alla i taxin hade humor och skämtade med konduktören och chauffören om vad de försökte hitta på.

Det blev en lite längre förklaring än vad jag hade räknat med så jag berättar endast lite kort om vad som hänt i Bubulo idag. Tanken var att jag idag skulle få se budgeten för lekplatsen, men tyvärr var det en person som avlidit nyligen och begravningen hölls idag. Därför var de som skulle komma med budgeten upptagna av begravningen. Istället har vi varit runt i hela byn och omgivningarna på lördagspromenad som har letts av Jacob. Promenaden var väldigt mysig och tog oss runt handelscentrum, upp till borgmästarens hus för att sedan fortsätta ner till floden innan vi vände hemåt. Även om jag under denna promenad hade en kamera med mig, fann jag när vi kommit hem att jag glömt bort att ta bilder. Därför bjuder jag på en bild av Bubulos handelscentrum som jag tog i början av promenaden innan jag glömde bort kameran.

IMAG1259

Mysteriet med elektriciteten

Ännu en gång sitter jag i ett totalt mörker och skriver detta inlägg. Ni har under flera gånger fått veta här på bloggen att vi varit utan ström här på barnhemmet och många av er kanske undrar varför det är så. Det kommer sig av flera olika anledningar. Rose och Mikael har berättat för mig att det finns många hushåll i Bubulo som inte har el installerat. En del av dem använder alltså ingen elektricitet alls medan det finns de som ”lånar” elektricitet. Det innebär att man kopplar på en egen kabel på den som förser byn med ström, sedan använder man denna ström främst till små saker som lampor. Eftersom ström är dyrt både att betala månadsvis för samt att installera i husen är det relativt vanligt att man ”lånar” på detta viset.

Det är även vanligt att strömförsörjningen till hela byn stängs av emellanåt. Det kan vara för att ledningarna har tagit skada, att det regnar mycket eller helt enkelt för att människor har ”lånat” för mycket. Detta blir problematiskt för alla som använder elen, men det är bara de som betalar för elen som kan ringa för att klaga. Det medför att det inte blir så många klagomål från detta område och därför åtgärdas inte alltid strömförsörjningen så snabbt. Olika personer i byn har berättat för mig att ibland kan hela byn vara strömlös i en vecka, medan andra gånger så varar strömavbrottet endast ett par timmar.

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

I Sverige upplever jag att vi ofta tar för givet att det du alltid kommer ha tillgång till ström. Det märker jag ganska snabbt på mina egna vanor av hur jag planerar för strömavbrott. Tidigare har jag inte funderat så mycket på att jag alltid bör ha datorn och telefonen fulladdad med ström utifall det blir ett strömavbrott, därför allt som oftast finns det alltid ström så att jag kan ladda dem när jag behöver. Här har jag behövt tänka om. Nu håller jag alltid både dator och telefon laddade så långt det går när det finns ström på barnhemmet så att jag vet att jag skulle kunna klara någon dag utan att ladda dem.

Dagens ironi blev att i dag på morgonen så fanns det ström när vi vaknade. Jag och Rose åkte under dagen in till Mbale för att besöka bolaget som försörjer barnhemmet med el. Tanken var att vi skulle betala el-räkningen och ta en kopia på vilket avtal vi har med el-bolaget. Allting gick som planerat och vi åkte nöjda hem igen. Väl vid hemkomst så var strömmen försvunnen och det hade regnat under hela tiden vi varit borta så solpanelerna som är backup för lampor här på barnhemmet hade inte hunnit laddas ordentligt. Därav sitter jag nu i mörkret för att skiva detta, med en pannlampa påslagen så att jag kan se tangentbordet.

Att duscha, vilken lyx!

Det är något jag ofta inte tänker på när jag är hemma i Sverige och det är att duscha inte överallt är en självklarhet. När jag besöker mina föräldrar och duschar i varmt vatten en halvtimme är det något jag njuter av. Inte fören det låter som att mamma ska banka in dörren eller pappa hotar med att stänga av varmvattnet så sköljer jag bort det sista balsamet ur håret och stänger av.

Här går det inte riktigt till på samma sätt. När du vill tvätta dig här gäller det att planera lite grann, därför är det även många som tvättar sig på kvällen innan sängdags eftersom det skulle ta för lång tid på morgonen. Det första du gör är att du hämtar en tom plastdunk och går ner med den till brunnen. När du fyllt vatten i dunken bär du hem den igen och ställer den på lämpligt ställe på gården. Sedan hämtar du en plastbalja och tvål samt någonting du kan använda för att tvätta dig med. Det kan vara en liten handduk eller något som kan ha samma funktion som en tvätthandske i Sverige. När du har alla sakerna nära tillhands häller du vatten i plastbaljan. Du blöter ner saken du använder för att tvätta dig med och löddrar upp tvålen. Sedan börjar du skrubba. Du skrubbar hela kroppen och ibland får någon hjälpa dig för att komma åt ordentligt på ryggen. När du är färdig tar du vatten i händerna från plastbaljan och ”skvätter ” upp och över dig tills alla tvålen är borta. Ta da! Du är nu ren och fin.

 Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Vill du tvätta håret och om du har långt hår som jag, vilket kräver lite omskötsel, behöver du någon som kan hjälpa dig att hälla vatten. Du häller upp vatten i en mindre plastdunk som går att lyfta lite lättare, tar fram schampo och balsam samt en handduk att torka håret med efteråt. Nu böjer du dig framåt och tippar ner huvudet. Personen som hjälper dig häller vatten på ditt huvud medan du ser till att allt blir blött, sedan tar du i schampo och efteråt häller personen mer vatten på ditt huvud. Samma sak upprepas med balsam, sedan är du färdig för att torka håret!

Det är ganska enkelt att tvätta sig själv och håret på detta sättet när du väl har fått in tekniken på att ”skvätta” vatten. Däremot upplever jag att det inte riktigt inger samma varma mysiga känsla som när du står i en varm dusch. Idag på morgonen var det dags för mig att tvätta håret igen. Det var molnigt och inte speciellt varmt i luften. Vattnet var riktigt kyligt och hade den där perfekta temperaturen för att dricka en varm sommardag. Det vattnet hällde Mikael glatt över mitt huvud, medan jag försökte att inte skrika av chocken. Efter en stund, ännu mer vatten och väldigt mycket gåshud var håret rent.

Nu på kvällen så skulle alla barnen tvätta sig inför sängdags. De tyckte alla att det var väldigt kallt och några av dem hoppade på stället innan det var deras tur. Joel och Edwin började prata ”tvärt emot språket” för att bygga upp den mentala styrkan som denna tvätting innebar. Det vill säga att de istället för att kalla något ”cold” så har de gått runt hela kvällen och sagt att allt är väldigt ”hot”.

Att bara vara i nuet

Tiden är en underlig sak. Den är relativ och betyder olika saker för många människor. Jag brukar uppleva att i Sverige så rusar tiden alltid fram och det är svårt att hinna med allt du vill göra. Du har bråttom hit eller bråttom dit. När någon frågar hur du mår kanske du svarar att du mår bra men att du känner dig stressad för du kan inte vara säker på att du hinner med allt du ska göra. Samtidigt är det inte många saker vi måste göra med vår tid. Jag upplever att det kan vara lätt att hela tiden prata och fokusera på vad som ska hända sedan, på framtiden, eller fundera på vad som hände, på dåtiden.

Här känns det varje morgon som att dagen kommer bjuda på många timmar och ändå upptäcker jag att kvällen kommer allt för fort. Jag vet ibland inte var tiden har tagit vägen. Jag kan ha fått mycket gjort, men jag känner mig sällan trött eller stressad. Det finns alltid saker att göra här, men var sak har sin tid. Jag upplever att människorna runt omkring mig låter varje syssla ta sin tid. Dagen får ha en gemytlig rytm där människorna är fullt upptagna utav vad som pågår just för tillfället. De koncentrerar sig inte på vad som kommer att hända eller vad som har hänt. Även när ingenting pågår så ”bara är” människorna.

IMAG0853

Här njuter Jacob, Obama, Joel och Brenda i gräset tillsammans med sina vänner som bor i närheten.

 

Detta är något som jag finner väldigt rogivande och det hjälper mig att uppskatta alla de små vardagliga stunderna. Det kan vara att hälsa barnen välkomna hem när de kommer från skolan och få dem att berätta om vad de varit med om där. Tacksamhet över vilken precision Andrew uppvisar med kniven när han skalar avokado till middagen. Glittret i Joels och Edwards ögon när det har något bus på gång och leendena når hela vägen upp till öronen. Hur vacker Rose är när hon skrattar. Vilket otroligt jobb Mikael utför varje gång han lagar posho (pudding gjord på majsmjöl) till oss. Vilken glädje Doreen, Brenda, Obama och Jacob uttrycker varje gång de får två mango att dela på från de äldre barnen.

Förmågan att vara helt närvarande i nuet är även något som jag upplevt under mina vistelse i Kampala. Därmed gå det inte att säga att det skulle vara beroende av att Bubulo är en by, utan jag tror att det snarare är bundet till en livsstil. När jag frågar runt bland mina vänner här i Bubulo och i Kampala om vilka planer de har för nästa vecka eller ännu längre fram är det få som vet vad de kommer göra eller befinna sig då. Denna livsstil är något som det blir lätt att falla in i när du har varit här en tid. För egen del hoppas jag att jag kan ta med den även efter att jag lämnar Uganda för denna gången.