Intern Tag

Hälsningar från Bubulo

Efter 18 timmars flygresa och ett stopp i Kampala satt jag där på en buss på väg genom Ugandas landsbygd mot byn Bubulo. Vi färdades genom ett fantastiskt och bördigt landskap, förbi livliga städer och sockerodlingar. Jag häpnades över hur grönt landskapet var och hur det stod i sådan kontrast mot den rödbruna sanden på vägarna bussen färdades på. Det gick upp för mig att Uganda har smeknamnet ’Afrikas pärla’ och jag förstår nu varför. Bredvid mig satt en kvinna med sin tvååriga dotter och hon pratade med mig emellanåt. Hela bussen började ljuda av ett sorl strax efter att ha lämnat Kampala. Människor som tycktes vara okända för varandra började samtala som goda vänner. Jag tänkte att ’Ja, här kommer jag nog trivas – när människor som inte känner varandra börjar prata med varandra utan att det är konstigt.’

Efter en ganska varm resa överraskade det svalkande regnet väl framme i Bubulo. Det är just nu regnperiod och det spöregnar minst en gång per dag. Dropparna är gigantiska. Och väl i Bubulo blev jag glatt välkomnad av mina nya kollegor James och Ivar som väntade på ett lokalt lunchställe. James gav mig senare smeknamnet Nafla (osäker på stavningen) som betyder ”den som kommer med regn”. Ganska trevligt smeknamn tycker jag.

Bubulos alléstråk med centrumet i bakgrunden

 

Jag kallas i vanliga fall Anneli och jag är den andra praktikanten som ska jobba för Kids of Uganda här i Bubulo fram till slutet av december. För drygt en månad sedan satt jag på ett kontor på Sollentuna kommun och jobbade med handläggning av bygglov, granskade ritningar och bläddrade i plan- och bygglagen. Jag var då helt överväldigad över att ha fått praktikplatsen hos Kids of Uganda, så pass att jag inte riktigt trodde på det själv när jag berättade den stora nyheten för min familj, vänner och kollegor. Cirka två månader innan det (alltså i maj) så satt jag tillsammans med tre andra studentkollegor.  Vi skrev de sista delarna av en uppsats och samtalade om vart vi ville åka på studie-/praktikresa. Jag sa bestämt att ”jag minsann SKA åka till östra Afrika”. Vilken tur att det blev Uganda.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka är jag tjänstledigt från mitt jobb på bygglovsenheten för att studera en master i hållbar utveckling vid Uppsala universitet, och jag har ett år kvar av min utbildning. Min bakgrund är inom samhällsplanering och mitt stora intresse för sociala frågor, mänskliga rättigheter och klimatfrågor har alltid varit grunden för mina val. Min drivkraft är att arbeta mot de orättvisor som finns i våra samhällen, och speciellt för de som vanligtvis inte har någonting att säga till om –  barn och ungdomar.

Här har ni mig

 

En av de stora anledningarna till varför jag valde att studera vidare och ta en master var för att kunna få erfarenhet av att arbeta utanför Europa. Jag ville som sagt helst till östra Afrika, en del av världen som jag drömt om att åka till ända sedan jag var liten. Jag kan inte riktigt säga var den drömmen kom ifrån, men nyfikenheten för naturen, kulturen och människorna har alltid funnits där. Uganda är ett av de länder som lockat mest. Innan jag åkte hit träffade jag några bekanta som hade jobbat och bott här i ett par år. De gav mig en hel del praktiska tips om Uganda, allt från hur man hanterar malaria till var man kan åka på safariresor. När vi sedan skildes åt minns jag att de sa till mig:  ”Once you have been in Uganda, you will always long to go back. It becomes something of an addiction”.

Så nu sitter jag här på kontoret i Bubulo med ett leende på läpparna, glad över att få kunna jobba tillsammans med James, Ivar, Ronald och Rose, och hela tiden möta nya människor med spännande saker att berätta. Utanför kontoret hörs exotiska fåglar kvittra, kor och getter, matatus (minibussar) och boda-bodas (motorcyklar) som far förbi på vägen, och då och då fläktar doften av vedeldning in på kontoret. Många är nyfikna på oss praktikanter och jag kämpar med att lära mig Lugisu, det lokala språket, för att kunna säga några ord och imponera på byborna.

I vår föränderliga värld har vi stora utmaningar framför oss, sociala såväl som miljömässiga. I ett land där hälften av befolkningen är barn och ungdomar, behöver det göras stora insatser för att de ska få sina rättigheter tillgodosedda. Jag ser därför fram emot de fyra spännande månader jag har framför mig, där jag bland annat kommer att arbeta med att se över hur organisationen kan utveckla familjestödsprogrammet och hur vi kan arbeta mer för att stärka barns rättigheter i Bubulo. Målet är att kunna hjälpa fler barn och ungdomar att få möjlighet att få en trygg miljö att växa upp i med möjlighet att gå i skolan och så småningom skapa sig ett bra liv.

Allt gott!

Lyckad workshop om barns rättigheter

I lördags var det äntligen dags för workshopen om barns rättigheter! Klockan elva, tre timmar senare än startskottet skulle avfyrats, satte vi äntligen igång! Jag kan tala om att jag var lagom nervös när det endast var två deltagare och noll talare var på plats klockan nio men har börjat göra mig införstådd i ”African Time”, det vill säga alltid några timmar försenat om än alls. jag vill lova att tid och organisation inte är A och O i Uganda vilket har varit ett oändligt tålamodsprövande under planeringen.

Efter öppnande och välkomnande av byns ordförande började diskussionerna om barns rättigheter inom hem- och familjesfären. Lärare och fosterföräldrar var otroligt engagerade i de frågor vi lyfte och kom med flera idéer om hur workshopen borde genomföras för att de skulle lära sig och få ut så mycket som möjligt av den. Glädjen hoppade i bröstet då syftet med workshopen först och främst var att få människor intresserade av frågan och det fanns i allra högsta grad där. Det bekräftades genom att mina farhågor över att de flesta skulle lämna efter de serverats mat inte besannades. I stort sett alla som deltagit under dagen satt åter efter en rejäl portion matooke, ris, bönor, kött och grönsaker på plats för ytterligare några timmars diskuterande och lyssnande. Många event i Uganda verkar kretsa kring gratis mat, jag var till exempelvis på att bröllop för en tid sen och så fort maten serverats ekade festtillställningen tomt. Så att den bakomliggande orsaken till folkets närvaro inte var gratis mat var högst glädjande.

 

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över :)

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över 🙂

 

Att också alla inbjudna talare faktiskt kom, barnombudsmannen, socialarbetare, representanter från Röda korset, polisansvarig för barn och ungdom och erfarna föreläsare kring barns rättigheter, var ett under. African time hägrade förstås men vad gör det, lite omplanering och det funkade fint. Som punktlig svensk har jag lärt mig att vara flexibel i alla lägen här i Uganda. Till och med stadens borgmästare hedrade oss med sin närvaro och höll ett berömmande tal angående arbetet vi gör i Bubulo. High five! Under dagen diskuterades samhällsmedborgares olika skyldigheter och roller för främjande och efterlevnad av barns rättigheter och hur arbetet kring barns rättigheter förflyter i byns skolor. Även om det ibland var tunga berättelser under dagen varvades allvar med skratt och då de i slutet av arrangemanget fick en hemläxa skrattade de glatt då det vanligen är de som brukar ge ut dem. Uppgiften de fick var att fundera på vilka problem vi har kring barns rättigheter i Bubulo och vilka lösningar som finns till dessa fram tills vi tryckt posters till lärarnas klassrum. Detta kommer vägleda oss ytterligare vilka punkter vi måste jobba vidare på i vårt långsiktiga arbete kring barns rättigheter i byn. Det kommer bli roligt att personligen träffa alla igen och höra hur de funderat kring de frågor vi diskuterade.

 

DSC_0503

Borgmästare Stephen var på plats och tackade oss för vårt arbete i byn.

 

Jag och organisationen är nu väldigt motiverade att fortsätta att arbeta med dessa frågor. Jag hoppas att lärare och elever har lärt sig lika mycket om barns rättigheter som jag genom denna workshop och att de kommer tillbaka till nästa workshop vi anordnar.

Ordet tack var ständigt återkommande under dagen och jag fortsätter därför genom att säga ett stort TACK till er som hjälpte till att bidra till workshopen! Att investera i projekt som förhoppningsvis generar i förbättrande livsomständigheter måste vara en av de bästa man kan göra. Så ett jättetack till er! Jag delar med mig av mer bilder i nästa inlägg som kommer behandla vad diskussionerna egentligen berörde under workshopen. Nu ska jag sätta mig ned och designa posters med en kille som är engagerad i gatubarn, väldigt spännande!

Varma Kramar Louise

 

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

 

Flitigt antecknande.

Flitigt antecknande.

 

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

 

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats :)

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats 🙂

Fosterfamilj 14 – Emma

Emma är en femårig pojke som bor med sin mormor och sina fyra kusiner. Fem månader innan Emma föddes sköts hans pappa till döds efter ett missförstånd med en beväpnad och berusad polis. Emmas föräldrar var ännu inte gifta vid den här tidpunkten och modern övergav därför pojken hos hans mormor Aidah för en ny man. Aidah är en modersfigur till Emma och har från allra första början arbetat hårt för att försäkra att hennes barnbarn växer upp som vilket barn som helst och att grundläggande behov tillgodoses. Med tiden har hon dock fått det allt svårare att försörja familjen då hon insjuknat i diabetes. Hon börjar också bli äldre och känner att ålderns har tagit ut sin rätt. Aidah kan inte längre gräva och arbete i trädgården och på fälten som förr vilket generade deras främsta inkomstkälla.

Emma med hans mormor när vi först träffade honom.

Emma med sin mormor när vi först träffade honom

 

Sittandes framför huset

Sittandes framför huset

Varje månad sponsras Emma och hans familj med en summa pengar så de kan investera i olika projekt. Detta i syfte till att säkra en tryggare framtid för Emma, men också för resterande delar av familjen. De har hittills satsat på boskapsuppfödning genom att  införskaffa grisar och en ko. De har även lyckats bygga en svinstia för att skydda grisarna gentemot attacker och från att stjälas. Svininfluensa och svinfeber är dock vanligt förekommande och tyvärr drabbades en av familjens grisar av just svinfeber och avled. Trots att familjens investeringar lidit av motgångar så upplever mormodern Aidah att hela familjemedlemmarnas fysiska och psykiska hälsa alltmer förbättras. Hon ser också projektet som en hjälp till en långsiktigt förbättrad levnadsstandard för hela hennes familj. Genom att stötta Emma, stöttas därför hela hans fosterfamilj. Emma var från början en mycket blyg pojke som i början knappt pratade med organisationens fosterkoordinator Krystyn. Med tiden har han utvecklats till en social liten kille som sprudlar vid deras möten och bubblar om allt mellan himmel och jord. Helst om fotboll då han älskar att sparka boll med sina vänner så fort han får tillfälle. Emma älskar fotboll så pass mycket så att han vill bli professionell fotbollspelare och spela i den nationella ligan när han blir stor. För att lyckas med detta säger han att han ska träna hårt och äta mycket av sin favoritmat – ris och bönor!

Stort tack till Emmas sponsorer som gör Emmas drömmar uppnåbara. Det finns så många barn och familjer som är i behov av liknande hjälp och vill du också sponsra föräldralösa barn hör av dig till organisationens sponsorkontakt Victor Hökpers på victor.hokpers@kidsofuganda.com. Tillsammans gör vi skillnad.

Stora Varma Kramar,

Louise

 

En glad Emma som påhittigt har gjort en släpvagn så han slipper bära vattendunkarna :)

En glad Emma som påhittigt har gjort en släpvagn så han slipper bära vattendunkarna 🙂

Independence Day!

Den 9:e oktober 1962 blev Uganda fria från Storbritanniens direkta kolonialistiska och imperialistiska bojor. De blev självständiga. 53 år har nu gått och jag uppfattar det som att denna dag är en av de festligaste högtiderna under året. Oberoende religion samlas landets invånare för att fira sin frihet. Barnen är lediga från skolan, vuxna från jobbet och ordet fira genomsyrar hela landet. Att fira självständigheten verkar innebära massa god mat och dryck. Morgonen tillägnades åt att förbereda dagens alla festmåltider. Ett antal (muzungo)chapati har kavlats och stekts, kryddor mortlats för det exklusiva bruna riset som långsamt skall kokas, hönor har slaktats och plockats, biff styckats, backar med läsk har burits och matooke har skalats. De vuxna ses sittande med långa sugrör som leder den berusande hembryggda drycken Maluwa till deras munnar medan barn spelar fotboll tillverkade av plastpåsar. Att se barn leka är otroligt glädjande. Deras skratt och kreativitet lockar fram barnet inom mig själv och påminner om att allting inte alltid behöver vara gravallvarligt. Att leka är dock inte alltid ofarligt. Under eftermiddagen samlades en skock människor för att nyfiket kika på olyckan som inträffat. Tre barn hade klättrat upp på ett staket/plank som inte var fäst. Det hade vippat över dem och skadat ett barns halsåder. Det var min väns syster och att vara vid hennes sida när hon fick beskedet var tungt. Jag hoppas att det kritiska läget har stabiliserats. Fest, tragedi och självständighet. Dagen bjöd på mycket.

 

Kramar Louise

 

 

Män som sörplar Maluwa

Män som sörplar Maluwa

 

Lekande barn

Lekande barn

 

Solnedgång

Solnedgång

Månadsavslut

Idag har dagen gått undan. Jag har slutat ställa klockan här då min kropp är en liten klocka i sig själv. Fast inte idag, sovmorgon till 07.40! Pigg och glad strosade jag mot kontoret. Och där blev jag sittande. Rapporter, ekonomiredovisningar och budgetutfall skrevs så tangenterna smattrade. Rose tittade förbi med te och frukt. Så himla gullig! Språklektion, vattenhämtning och sedan tillbaka till datorn. Nu känner jag mig så klar jag kan bli idag och tänker packa om ryggan inför ett nytt litet äventyr imorgonkväll!

Kramar Louise

 

Vatten - Källan till liv

Vatten – Källan till liv.

Middagsbjudning

Med citrondoftande tvättvål som gåva styrde stegen mot en middagsbjudning. Det hade redan hunnit bli mörkt och mobilbatteriets ynka 2% kändes stressande i mörkret. Jag hade ju lovat mig själv att inte gå ensam när solen gått ned bakom bergen. Definitivt inte utan en ljuskälla. Jag klarade mig helskinnad och välkomnades av några barn då jag anlände till min nyfunna vän. Jag blev placerad i den oproportionellt jättelika fåtöljen i det lilla vardagsrummet. Medan min vän tillagade middagen satt jag för andra gången och kollade på Jesusdvd:n tillsammans med en grupp barn varav ett par stycken lekte med mitt hår. Efter ha beskådat Jesus förvandla ett par fiskar och något bröd till oändligt antal serverades också jag. Det hade inhandlats kyckling (lyxvara), chapati, ris och bönor. Tankarna om att utesluta kött ur kosten fick vänta. Barnen beordrades gå ut och brickan full med mat ställdes på en pall framför mig. Inte helt bekvämt började jag äta samtidigt som min vän satt och tittade på. Kulturkrock. Som jag förstått det serveras gäster först, därpå de vuxna och sist barnen. Plötsligt gick hon ut. Så där satt jag på middagsbjudningen med min försynt tilltagna tallrik tillsammans med Jesus och ett gurglande spädbarn liggandes på soffan. Kulturkrock. Min fina väns böngryta är dock den mest fantastiska jag smakat. Helt otroligt utsökt och skall endast innehålla bönor, tomat, lök och vatten. Jag tror dock att det måste vara en hemlig liten ingrediens som hon inte berättar om för jag kan faktiskt inte sätta ord på hur god den är.
Efter middagen satt stora som små samlade och det badades barn, diskuterades möjligheten till majsodling i Sverige och vad jag ville döpa min väns baby till. Namnet som dök upp var Rudolf. Rudolf av alla namn..! Jag behöll namnet för mig själv och skrattade bort det hela. Min vän sa adjö med orden ” I love you so much” och insisterade på att få slakta en höna till mig den 9.e oktober, självständighetsdagen. Jag möter ständigt så många människor som är fulla av kärlek här i Uganda. Människor som har så lite men ger så mycket. Tänk om vi alla vore sådana. Så mycket bättre världen skulle vara.

Kramar Louise

 

Bubulo centrum

Bubulo centrum

 

 

Trött men mysig lördag

Som jag hade sett fram emot en sovmorgon denna morgon. Bygget blev dock inte klart igår vilket innebar ytterligare en tidig start. I och för sig gal tuppen fint runt halv sju och kyrkornas högtalare var inte sent efter med att försöka överrösta varandras energiska musik. Så sovmorgon hade det ändå inte varit tal om. Upp och hoppa och mot lekplatsen. Promenad och språklektion med läxförhör. Möta en ugandisk styrelsemedlem och sen mot Mbale för en övernattning. Tanken var att kolla vad Mbales nattliv hade att erbjuda men jag är helt slut efter den här veckan så sitter nu hopkrupen och nyduschad i en renbäddad säng med vackert skirt myggnät. Ett sådant där man drömde om som barn då det ser ut som en prinsessäng. Vad härligt det är. Även om duschen var iskall så är känslan av att vara ren fantastisk. Jag schamponerade håret tre gånger och har nog aldrig tvättat mina fötter så noga. Imorgon ska jag ut på äventyr med några volontärer jag aldrig träffat. Och sova i tält. Jag ser så fram emot detta! Hoppas ni har en härlig helg 🙂

Kramar Louise

 

Mot Mbale

Mot Mbale

FF -försäkringsfredag!

 

Efter gårdagens sjuksköterskebesök konstaterades det att barnets feber och trötthet varit symptom på malaria. Behandlingen av injektion och dropp sattes genast igång och idag mår barnet mycket bättre. Det väntas dock ytterligare behandling. Att barn är försäkrade i landet är snarare ovanligt än vanligt. Blir ett barn sjukt finns inget statligt skyddsnät utan det är upp till vårdnadshavarna att behandla barnet. Idag gick turen till Mbale för att iallafall undersöka vilka försäkringsalternativ som finns. Efter oförstående och frustrerande diskussioner om villkor, kostnader och högsta ersättning gav jag upp. Jag tog ett visitkort och beslutade mig för att göra egen research via hemsidan. En hamburgare senare gick färden hemåt igen. Det var den roligaste taxiresan hittills! Jag var sist in och fick därmed sitta som femte man på ett tre-säte. Jag hängde lite utanför fönstret, håret fladdrade överallt och jag kände mig som en hund. Jag satt och skrattade för mig själv och ville impulsivt sträcka ut tungan. Men jag vågade inte. Någon måtta får det va på mig ibland. Med en hastighetsmätare som satt klistrad på 0 km/h låg vi ned i kurvorna. Det röda dammet yrde och hindrade vår sikt. Jag satt och tänkte att jag borde nog vara rätt glad för att jag har en försäkring.

Kramar Louise

 

Trafik i Mbale

Trafik i Mbale

Språklektion

Mulembe! Uli khukhwiwulila uryena? Hej! Hur är det med dig?

Resultatet av första lektionen i lokalspråket lugisu. Språket talas av cirka 2 miljoner människor här i Uganda och är 1 av de 41 konstaterade språken. Det förmodas dock talas ännu fler språk. Språklektionen fokuserade på verb och fraser som kan vara användbara på barnhemmet som till exempel: Itsa khylye bilyo = Kom så går vi och äter. Eller: Wanyala kimilimo = Bra jobbat! Kvinnan som undervisade mig var himla härlig, och det kändes roligt att åter få sätta sig i skolbänken framför en griffeltavla och höra kritan gnissla mellan frenetiska anteckningar. Min lärare blev väldigt glad för att få undervisa mig då hon nu hade råd att betala sin sons skolavgift vilket gjordes med detsamma. Läxan till på lördag känns meterlång och det kommer inte bli enkelt. Jag fick i alla fall beröm för uttal och stavning vilket gjorde mig fast besluten. Jag ska allt lära mig!

Ikiss Louise

 

Griffeltavlan

Griffeltavlan.

 

Nyfikna barn ville bli fotograferade efter lektionen.

Nyfikna barn ville bli fotograferade efter lektionen.

Händelserik dag

 

 

Vilken bra dag! Tiden har flugit iväg. Klockan ringde 06.30 för ett tidigt möte med byggarbetarna. Det har sedan lyxats resturangfrulle med Krystyn (omelett inrullad i chapati), burits cement, planerats in min första språklektion i lugisu, jag har besökt stadsfullmäktige och ivrigt följt lekplatsutvecklingen. Dessutom har jag blivit inbjuden på lunch imorgon av en familj intill lekplatsbygget vilket ska bli supermysigt 🙂 Men det absolut mest spännande under dagen har varit att spåra. Vi vill att barnen skall veta deras historia. Så under eftermiddagen gick jag tillsammans med Rose sicksackandes runt grannskapets hus och odlingar för att lokalisera anhöriga och deras bakgrund. Det är lite utav ett detektivarbete då människor inte är helt öppna med hur familjebanden är knutna. Jag ser det som en utmaning och som en möjlighet att få pröva på mina yngre tonårsdrömmar om att arbeta som kriminalare. Där gick strömmen. Middagen äts i det skarpa månljuset då solpanelerna är urladdade. Ett av barnen har hög feber och det pratas om malaria eller influensa. De flesta av dem hostar och är lite snuviga så jag hoppas innerligt att det är influensan som är framme. Oron kryper lite i magen och dagen känns plötsligt inte lika bra. Har gett barnet en ibuprofen och hoppas att John Blund låter hen sova under natten.. Håller tummar och tår för att alla är välmående imorgonbitti när vi vaknar.

Godnattkramar Louise

 

Byggandet fortsätter.

Byggandet fortsätter.

 

Såhär långt hann vi komma idag.

Så här långt hann vi komma idag.