Kampala Tag

Regn överallt

Tidigare idag lade jag upp en bild på ett översvämmat område mitt inne i Kampala på Kids of Ugandas instagramkonto. För er som följer med där såg att det blivit en riktig swimmingpool av brunt vatten, där det i vanliga fall är torr mark.

Ja, jag var lite chockad när jag vaknade av ett dundrande mot hustaket. Det var regnet som lät som om det ville störta ner genom taket och dränka allt i dess väg. Det var riktigt mycket och det ville inte sluta, så när det så där vid nio tiden avtog så pass mycket att det gick att gå ut genom dörren möttes vi av översvämningen. Hela gården var en enda stor brun sjö och det flöt skräp runt i massor samtidigt som det fortsatte att forsa in vatten från andra sidan muren. Marken där är nämligen lite högre än inne på gården.

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så här såg det ut på ena sidan muren i morse

Så eftersom vi inte kunde ta oss ut ur huset den vanliga vägen fick vi helt enkelt hoppa ut genom ett sidofönster och balansera över till murens ovansida. Det var ett företag må jag säga, men riktigt roligt sådär på morgonkvisten. Dock var det lite svårare att försöka hålla balansen uppe på den smala muren, medan mina vänner kastade ut mina väskor från fönstren och förväntade sig att jag skulle fånga dem. Detta utan att trilla ner på någon av sidorna på muren eftersom det på ena sidan var som en stor sjö och på andra sidan hade där uppstått en helt egen lite flod som forsade fram.

Väl ute med alla grejor på muren så var det bara att försöka balansera vidare från mur till mur tills vi fan några”öar” av torr mark som vi kunde hoppa över till, tills vi kom fram till huvudgatan. Denna var tack och lov inte översvämmad, så jag kunde därefter lugnt fortsätta till Bubulo.

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Såhär såg det ut när mörkret kommit till Bubulo

Jag hann knappt komma ut ur taxin i Bubulo förrän jag fick reda på att byn varit strömlös sedan lördagskvällen och att det regnat ihållande. Det märkte jag snart själv då vägarna mest bestod av lera och skyfallet började redan innan jag hunnit hem till barnhemmet.

Nu är strömmen tillbaka här men regnet faller fortfarande. Det börjar bli riktigt mysigt att sitta i sängen, insvept i en filt (eftersom temperaturen är ganska låg) och lyssna på regnets dundrande. Nu önskar jag alla en god natt så hörs vi igen i morgon!

P.S Glöm inte skriva en kommentar om det är något du undrar eller vill att jag ska skriva om innan jag åker här ifrån!

…så var det!

Igår var jag som sagt på bröllop. Det var en vän till mig som gifte sig och dagen, kvällen, natten var verkligen sagolik. Hennes leende gick från öra till öra och jag tror ingenting hade kunnat ändra på det. Det var som sagt ett bröllop i Uganda, dock inte ett helt traditionellt bröllop för kulturen här. Bruden och brudgummen kommer nämligen från olika delar av Uganda, vilket innebär att de har olika traditioner som de följer vid bröllop. Brudparet är dessutom kristet och följer den protestantiska läran vilket gör att där finns ännu en tradition att ta hänsyn till.

Deras bröllop var alltså en härlig mix. Ceremonin tog plats i en vacker kyrka i centrala Kampala och det var en traditionellt kyrklig vigsel. Med tärnor och bestmans, med blomsterflickor som gick först med sina korgar, med löften som först lästes av prästen och med den första kyssen som ett gift par. Det var verkligen en vacker ceremoni och kyrkan var full av släktingar, arbetskamrater och vänner.

 

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Här dansas det en traditionell bröllopsdans från västra Uganda

Efter ceremonin var det dags för dem att ta bröllops foton och medan bröllopsföljet gjorde det så åkte gästerna vidare till platsen där själva festen skulle vara. Det var först här som det verkligen började märkas att det inte var ett vanligt svenskt bröllop. Platsen där festen skulle hållas var nämligen utomhus på en gräsplätt med otrolig utsikt över Kampala. Där var tält uppsatta, ett stort runt bord i mitten av tälten med en gigantisk tårta på. Det som inte var så svenskt var att de som skulle dekorera platsen, hade bara precis börjat när vi kom. Det vill säga att det inte fanns några dukar på borden, alla stolar var inte uppställda, blomsterarrangemangen stod fortfarande på marken och ljusslingorna hängde från sina stolpar.

Så som goda gäster, fick vi börja hjälpa till med att ställa platsen i ordning och när brudparet sedan kom, så dansade de in i mitten av tälten till sången ”When Jesus says yes…”. Det satte verkligen stämningen för resten av kvällen och natten. Alla gästerna stod upp och klappade, medan brudparet dansade. När de kommit fram till sitt bord så började en danstrupp dansa traditionella danser från västra och norra Uganda där brudparets släkter kommer ifrån. Snart var nästan alla gäster upp och deltog i danserna. För en annan som verkligen inte har en aning om hur du dansar traditionell dans från Uganda, fick bara följa med.

Det var många skratt och glada utrop bland gästerna redan innan det blev dags för själv middagen med massor av tal. Maten var traditionell Ugandisk mat och det svar självgående buffé. Efter så blev det dans igen och den slutade inte på hela natten. Undantaget var när vi tog en paus för att se bröllopsparet skära upp tårtan. Så helt enkelt en väldigt lyckad kväll med ett väldigt lyckligt brudpar!

Festligheter

Idag är dagen för den stora B-dagen. Ja, jag skrev B-dagen och nej det är inget skrivfel. Idag är det nämligen bröllop som står på agendan. Min vän här i Uganda ska för första gången i livet gifta sig och jag ska för första gången i livet få se ett ugandiskt bröllop. Det senare är kanske sekundärt i detta fall eftersom det inte är jag som ska gifta mig. Men det är riktigt spännande.

Själv har jag inte varit på något bröllop sedan min moster gifte sig när jag var i tolvårsåldern. Det talar för sig själv. Jag var ung, gick hem tidigt och minns inte så mycket från tillställningen mer än att det var god mat, jag hade en fin blå klänning i kinesiskt mönster och jag var tvungen att sitta ner länge vid matbordet.

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Här är två tjejer om hjälpt mig att gör i ordning håret inför festen!

Okej, jag ljög lite nu. Jag har faktiskt varit på många bröllop, men inte som gäst. Jag har varit en av de människorna som arbetar under bröllopet och försöker se till så att bröllopsfestligheterna går som planerat (vilket de aldrig gör), försöker göra dagen till en som brudparet och gästerna sent ska glömma (vilket brukar lyckas), försöker få bröllopsgästerna som är allt för runda under fötterna att ta en taxi hem istället för att köra/cykla.

Det har varit väldigt många och bra erfarenheter som ofta har tjänat mig väl. Det har även allt som oftast varit väldigt roligt att få vara med och se flera olika typer av bröllopsfestligheter. Nu ska jag alltså snart i väg och få se ytterligare ett nytt typ av bröllopsfirande och jag har faktiskt ingen aning om vad som väntar mig.

Jag har försökt förhöra mig till höger och vänster om det finns några speciella regler för klädsel, present osv. Och som väntat har jag fått lika många svar som personer jag frågat. Därför har jag nu bestämt mig för att ge mig iväg i något som får mig att känna mig fin, bekväm och som jag vet är respektabelt i normala fall. Önska mig lycka till nu så ska jag önska brudparet detsamma. Ni får höra hur det var imorgon!

Filmsöndag i Kampala

Vila och film i massor har varit eftermiddagens agenda. Det har gjort under med mig rygg att ha tid att visa så pass mycket som jag hunnit med idag. Däremot kunde humöret varit bättre vid vissa tillfällen. Det är nämligen så att jag har haft film söndag med mina vänner här i Kampala och även med alla barnen som bor i området som kallas Nabulagala. Det r något mina vänner brukar ordna för barnen här varje söndag och idag så fick jag vara med på detta äventyr.

Det första som gjordes var att gå runt till olika små filmbutiker och se om vi kunde hitta någon film som barnen kunde vara intresserade av och som de inte redan sätt. Det finns flera sådana filmbutiker överallt i Kampala och det är inte svårt att hitta de nyaste filmerna här. Däremot så är det väldigt vanligt att de inte är original filmer, utan du köper piratkopior på filmerna. En film kan du få för cirka två svenska kronor. Därmed är inte film det dyraste nöjet som du kan roa dig med här i Kampala. För barnen i Nabulagala är detta ändå en lyx som de ser framemot varje söndag. Mina vänner har berättat att om de inte kommer med någon film och håller filmvisning en söndag så blir barnen väldigt besvikna. Därför försöker de se till att ingen söndag ska missas.

IMAG1550

Jag tycker det är väldigt roligt med film och det kan vara väldigt lärorikt. Inte minst om det är välgjorda filmer som har en trovärdig verklighetsförankring. Därför har jag verkligen försökt att hänga med i filmerna som vi har visat för barnen idag. Dock så har det inte varit så lätt. I Uganda (de ställen jag varit på) finns det nämligen en förkärlek för dubbade filmer. De är ofta dubbade till ett av Ugandast största stamspråk som är Luganda. När filmer dubbas här så är det oftast så att det är en manlig röst som säger alla skådespelarna repliker. Dessutom brukar rösten berätta vad det är som vi kan se händer på skärmen. Det vill säga att rösten inte bara fungerar som en översättare utan även som en kommentator till filmen.

Detta behöver naturligtvis inte vara något dåligt och många ugandier tycker väldigt mycket om att a se på dubbade filmer. De är dessutom lättare att hitta än de engelsktalande. Dock kan det bli lite frustrerande för någon som inte kan språket fullt ut. Det blir liksom extra svårt att hänga med eftersom det är en röst som säger allt, vilket gör att du inte kan veta vilken karaktär som pratar. Det är också förvirrande eftersom rösten pratar när ingen annan i filmen pratar. För min del förstör detta ganska mycket av filmupplevelsen eftersom varje gång rösten pratar så stängs allt ljud på själva filmen av, vilket inkluderar all bakgrundsmusik eller ljud. Till slut blir det bara att titta på en rörlig bild med en mansröst som pratar högt på ett språk du inte förstår. Ja bättre filmupplevelse har jag varit med om. Jag måste dock säga att dagen har varit underbar ändå eftersom alla barnen var väldigt nöjda och glada. De skrattade mycket under filmvisningen och efteråt kunde vi se dem leka att de var de olika karaktärerna i filmerna.

Lördag och styrelsemöte

Idag hade den ugandiska styrelsen sitt kvartalsmöte för Kids of Uganda. Det var meningen att mötet skulle ha börjat vid nio tiden på morgonen men det blev som det allt som oftast blir i Uganda. Säger du att ett möte börjar klockan nio, så är det bra jobbat om människorna som ska närvara dyker upp vid tio. Idag lyckades alla vara samlade klockan elva på förmiddagen i alla fall och styrelsemötet kunde ta sin början. Det var ett väldigt bra möte och mycket blev sagt.

Mötet höll på barnhemmet i Bubulo och alla barnen var nyfikna på styrelsemedlemmarnas besök. Eftersom mötet skulle ha börjat vid nio tiden så hade alla barnen gått upp tidigt för att storstäda huset och innergården innan mötesdeltagarna skulle dyka upp. Det var ett himla stoj och riktigt roligt hade vi. Barnen fick dock ha lite överseende med mig och min rörlighet eftersom jag lyckats skada ryggen för ett par dagar sedan. Det gör att jag har lite svårt att röra mig på lite olika sätt. Rose har varit lite orolig för mig och hon hoppas att det blir bättre snart.

Efter mötet så var det dags för mig att ge mig av till Kampala än en gång. Jag vet att jag normalt sett brukar förespråka kollektivtrafiken och har inget större problem med skumpiga vägar. Dock så var det lite annorlunda idag. Att sitta i en taxi och sedan buss i sex timmar var inte riktigt vad min rygg ville ha just idag. Turen blev däremot väldigt mycket trevligare än den kunde ha varit eftersom en väldigt pratglad kvinna satte sig bredvid mig. Vi pratade allt mellan himmel och jord. Medan vi väntade på att bussen skulle fyllas upp visade hon mig till exempel hur du kan använda henna färg för att färga naglarna med. Det är ganska vanligt att göra på det sättet här istället för att använda nagellack. Det blir en röd brun färg på naglarna och precis innan vi kommit fram till Kampala så var hennes naglar färdig färgade.

Eftersom jag är så glömsk på att ta bilder får ni varken se styrelsemötet eller naglarna. Istället bjuder jag på en solnedgång över Nilen.

Eftersom jag är så glömsk på att ta bilder får ni varken se styrelsemötet eller naglarna. Istället bjuder jag på en solnedgång över Nilen.

Dagens planer, gick inte riktigt som det var tänkt!

Dagen började tidigt eftersom jag ville få ut det mesta utav dagen och min vistelse här i Kampala. Jag och några vänner hade sedan tidigare lovat att åka till Entebbe för att hämta upp några kompisar som skulle komma med flyget. Entebbe är en stad som ligger när Kampala, precis vid Lake Victorias stränder. Det r även en lite bit utanför denna stad som du hittar Ugandas internationella flygplats. Eftersom våra vänner skulle landa runt ett-tiden på dagen tänkte vi att vi kan utnyttja turen till att besöka en av de många stränderna innan vi åkte till flygplatsen.

På väg in i Entebbe

På väg in i Entebbe

Sagt och gjort. Vi gav oss av tidigt på morgonen och kom fram till en av Entebbes stränder i god tid innan vi skulle vara på flygplatsen. Den strand som vi åkte till brukar normalt sett inte har någon avgift för att vistas där, dock så blev det lite annorlunda idag. Vakten som vaktade infarten till stranden ville nämligen titta in i bilen och då såg han mig. Jag har ljus hy och blont hår, vilket vakten associerade med pengar som många andra här. Det är något som knappt kan undvikas när du kommer hit och har samma drag som jag eller helt enkelt inte liknar lokalbefolkningen till utseendet. Det är förmodligen något som kommer sig av att under generationer har det kommit människor från andra länder hit och då framförallt från ”västerländerna”. När människorna har kommit hit har de ofta kunnat leva på ett annat sätt än lokalbefolkningen, bland annat därför att deras pengar kanske varit värda mer i den ugandiska valutan. När det är ett sådant mönster som upprepas gång på gång blir det lätt för lokalbefolkningen att tänka att alla från västländerna har pengar. I en mening är det också sant att alla västerlänningar som kommer hit har eller har haft åt minstånde ett litet kapital för det har faktiskt haft råd till flygbiljetten. Sedan kan vi börja diskutera om vad som är mycket och lite eftersom det alltid är relativt, det skiftar beroende på vad du jämför med.

Hur som helt så fick vi märka hur denna bild av västerlänningar kan påverka vardagen idag. Därför att vad som hände när vakten såg mig i bilen som för övrigt var full av ugandier var att han begärde en summa pengar i inträde per person, vilket aldrig tidigare hänt. Vi kunde inte betala inträdet eftersom vi inte hade råd så vi fick lite nedstämda vända bilen mot flygplatsen i stället. Vi kom dit en och en halv timme innan flyget skulle landa, så det var bara att vänta. Sedan blev flyget försenat, vilket gjorde att vi spenderade runt fyra timmar på flygplatsen innan vi äntligen fick se våra vänner komma ut genom dörrarna. Trots att det inte riktigt blev som det var tänkt var dagen väldigt bra och nu när jag är tillbaka i Kampala är jag helt slut!

 

En dag på Owinomarket

Dagen började tidigt för mig idag eftersom jag ville få så mycket som möjligt ut av dagen. Det första som hände var att jag tog mig till ett ställe i Kampala som kallas för ”National Theater”. Där händer det alltid något. Idag så var det en yoga-klass som startade under den tidiga morgonen och pågick under cirka två timmar. Jag som inte riktigt har tränat sedan jag kom hit till Uganda fick verkligen kämpa för att hänga med och orka hela vägen. Efteråt så känns det dock riktigt skönt i kroppen och jag var reda att fånga dagen.

En av de många gångarna på marknaden

En av de många gångarna på marknaden

Idag innebar detta att jag tog mig er till en av Kampalas största marknadsplatser i sällskap med vänner. Marknaden heter ”Owinomarket” och där kan du hitta allt du kan tänka dig. Dock kan det vara en svårighet att hitta på själva marknaden så om du besöker den för första gången skulle jag rekommendera att ha någon med dig som kan hitta i marknadens trånga och krångliga gångar. Marknaden är beläggen i hjärtat av Kampala, det vill säga i de områden som kallas ”down town” Kampala. Den ligger cirka ett kvarter från ”The new taxi-park”. Du kan ta dig ganska lätt till marknadens ingång genom att fråga dig fram eller om du ber en motorcykeltaxi ta dig hela vägen dit.

Marknaden själv är uppbyggd på ett för blotta ögat ganska rörigt system. Låt dock inte detta lura dig! Du kommer snart att märka att alla skor finns i ett hörn av marknaden, alla kläder som säljs i andra hand vid ett hörn, sömmerskor sitter vid ett hörn, elektronik finns i en del etc. De olika delarna delas därefter upp i olika sektioner där du vid en sektion endast kan hitta exempelvis finskor, vid en endast högklackade skor, vid en endast sandaler etc.

I de olika sektionerna har sedan olika försäljare sina stånd, där kan du gå runt och se om något faller dig i smaken. Gör det det så börjar du förhandla om ett vettigt pris. Det kan ibland vara svårt att få ett bra pris på det du vill köpa om du inte sedan tidigare vet ungefär vad de bör kosta. Därför kan det vara bra att fråga någon innan du handlar. Talar du det lokala språket som är Luganda så är det dock lättare att förhandla till sig ett bra pris. Det ska även tilläggas att inte alla försäljare går med på att förhandla utan ger dig ett bra pris från början. Så är du lite uppmärksam kommer du snart kunna få med dig det du vill ha hem. För egen del köpte jag mig idag ett par sandaler som riktigt sköna att gå i för fötterna!

Idag bar det av till Kampala igen

För mig är det lite som att komma hem när jag besöker Kampala och så även denna gång. Som jag tidigare beskrivit tar det ganska lång tid att ta sig till Kampala, men det finns ganska många förbindelser mellan Mbale och Bubulo. Dock tänkte jag att jag skulle ta och få lite ärenden gjorda i Mbale idag innan jag åkte iväg. Därför bar det av tidigt i morse från Bubulo och med mig hade jag Rose, Obama och Robert som är Rose son. Robert fick agera chaufför eftersom när vi nu skulle åka så många till Mbale var det bättre att använda bilen som Rose har i stället för att använda kollektivtrafiken.

Obama i morse innan vi åkte till Mbale

Obama i morse innan vi åkte till Mbale

Lite olika ärenden uträttades i Mbale och bland annat så besökte vi en sjukhus-liknade klinik. Obama var nämligen sjuk och vi beslutade att han behövde åka för att se en doktor och få utrett vad som är den bakomliggande orsaken till att han blivit sjuk. Det var en annorlunda upplevelse för mig. Jag har tidigare endast besökt tre olika sjukhus i Uganda och samtliga har varit belägna i Kampala. Två har varit statliga sjukhus medan ett var ett privat sjukhus. Vad de alla tre har haft gemensamt är att de är stora både i avseende på hur många patienter de har haft i omlopp, vilka du kan se med blotta ögat, och både i avseende på ytan på deras faciliteter.

I Mbale så skiljde detta sig nämnvärt. Kliniken vi besökte var en klinik avsedd för barn och mödrar. Först kom vi in i ett litet rum där det satt vuxna och barn utmed väggarna på bänkar. Efter en stund förstod jag att det fanns något som liknade ett kösystem. Systemet gick ut på att du först sitter längst ena väggen för att vänta på att få sitta i en stol vid ett skrivbord som står mitt i rummet. Bakom skrivbordet sitter en sjuksköterska som tar uppgifterna på patienten, väger samt tar temperaturen. Sjuksköterskan skriver ner allt på en blå blankett och ger den till patienten. Patienten sätter sig sedan på bänken mitt emot den första, alltså längs den andra väggen för att vänta på att ropas in i ett litet rum där doktorn sitter. När du varit inne hos doktorn och du fått hens rekommendationer nedskrivna på den blå blanketten, så finns det två alternativ. Alternativ ett är att du nu är färdig och kan gå hem eller till ett apotek för att köpa medicine. Alternativ två är att du får sätta dig på bänken längst med den tredje väggen. Där väntar du på att få ytterligare hjälp, exempelvis om doktorn ansett att det krävs en injektion innan du kan vända hemåt.

När jag väl hade kommit fram till att det var såhär systemet fungerade, så kändes allt genast lite mer logiskt. Dock ska det påpekas att all denna aktivitet pågick i ett rum som inte kan varit större än 20 kvadratmeter. Därför blev det lite lagom rörigt ibland. Men vad gjorde väl det när vi fick god hjälp och vi gick det ifrån med vetskap om orsaken till att Obama blivit sjuk? Då spelade det inte någon roll att hela proceduren tog cirka fyra timmar att ta sig igenom.

Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag kom hit och det känns lite underligt. Det är känns som att tiden har gått så snabbt samtidigt som den går så långsamt. På något vis är det harmonik. Tre veckor har kommit till sitt slut, liksom juni månad närmar sig slutdatumet. En ny vecka kommer att börja och en ny månad kommer att ta vid. Vad den tiden har i beredskap är svårt att förutse, men jag är säker på att det kommer finns tillräckligt för mig att göra.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag har min pojkvän åkt tillbaka till Kampala och det blir lite tomt utan honom så som det kan bli när du saknar någon. Men helgen har varit väldigt härlig och den har bjudit på många skratt och bus. Barnen på barnhemmet tyckte att det var väldigt spännande att jag hade en besökare i byn och många av de jag lärt känna i Bubulo var väldigt nyfikna på vem denna besökare var.

Det är något jag har kommit att upptäcka här i Bubulo som skiljer sig en del från huvudstaden Kampala. Här känner nästan alla varandra i byn och alla vet vilka som kommer från byn och inte. Det går inte att göra någonting här och förvänta sig att ingen kommer att veta om det. Även om du inte känner alla människorna så kommer de att veta allt om dig. I Kampala är du lite mer anonym på det viset eftersom det rör sig många fler människor och det är svårare att hålla koll på alla.

Det behöver inte vara negativt att alla känner till vem du är i en by och allt som oftast gör det mig ingenting. Jag växte upp i ett litet samhälle i södra Sverige, där det var precis samma sak. Alla visste vem alla var och vad alla gjorde. Däremot kan jag ibland tycka att det blir väldigt krävande. Därför att vad du än gör eller inte gör så är det någon som kommer tycka någonting om det. Jag kan ibland uppleva det som en press på att du bör agera som omgivningen förväntar sig att du ska agera. Om du inte gör det kan människor lätt bli besvikna, vilket inte alltid är så roligt.

 

Taxi i Uganda

Som jag lovade i inlägget ”Dagens äventyr i Mbale”, kommer här en liten redogörelse för vad det kan innebära att åka Taxi i Uganda. I stort finns det i Uganda fyra olika sätt att ta sig fram om du inte själv äger ett fordon, du inte vill gå och inte har en cykel till hands. Du kan åka med vad som kallas ”Bus”, ”Taxi”, ”Boda-boda” eller ”Special hire”. Det här inlägget handlar om det fordon som kallas ”Taxi”, eftersom det är ett av de vanligaste sättet att förflytta sig på. Även i Kenya är dessa Taxis vanliga men där kallas de vid namnet ”Matatu”.

Du kan ta en Taxi mellan Mabale och Bubulo, vilket är vad jag ska gör ikväll på min väg hem från Kampala. Du kan också åka med dem inom städerna, mellan städerna, mellan distrikten etc. De kör ofta förutbestämda rutter, men ibland kan du fråga om de kan göra en lite omväg för att släppa av dig dit du ska och de flesta gånger går det bra.

Som jag förklarat tidigare är dessa fordon utformade som en minibuss och har sittplatser för 14 passagerare. I förarhytten sitter chauffören och två passagerare, medan resten sitter i bakre delen av fordonet. I Kampala brukar antalet passagerare inte överskridas allt för ofta. Däremot kan det bli vanligare ju längre från staden du kommer att chauffören stannar för att plocka upp fler passagerare än tillåtet.

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

I den bakre delen brukar det även sitta en person som kallas ”The conductor”, på svenska skulle det bli ”konduktören”. Konduktören har till uppgift att säga till chauffören när denne ska stanna för att släppa av eller plocka upp en passagerare och även för att ta betalt av passagerarna. Vidare så hänger konduktören ofta ut genom fönstret för att kunna avisera alla på gatan vart Taxin är på väg.

För att hoppa på en Taxi kan du ställa dig vid vägkanten i den riktningen du ska och hålla fram handen när en Taxi kommer förbi. Ska Taxin åt ditt håll så hoppar du på, annars väntar du bara på nästa. Vill du så kan du ta dig till speciella ”Taxi-parks” som finns i de lite större städerna. I Kampala finns det flera stycken och beroende på vilken destination du ska till så går du till olika Taxi-parks. I Mbale finns en och därifrån kör de till alla möjliga destinationer. I en Taxi-park så frågar du någon av personerna som jobbar där för att se vilken Taxi det finns plats i och som går till din destination. När du hoppa in får du vänta till Taxin är full innan den börjar rulla iväg. Du kan även välja att gå till en så kallad ”stage” för att vänta på en Taxi som tar dig åt rätt håll. En ”stage” är som en busshållplats där Taxis frekvent åker förbi och där du med lätthet kan hoppa på en Taxi. Hållplatserna brukar vara bemannade och dessa personer hjälper dig gärna tillrätta.

För att sedan hoppa av Taxin säger du helt enkelt till konduktören att du vill kliva av några meter fram. Vet du inte riktigt var du bör kliva av är det en god sak att informera konduktören om detta innan, så hjälper denne dig att hoppa av på rätt destination.