lekplatsprojekt Tag

Stort tack från barnen i Bubulo

Nu är lekplatsen äntligen färdigbyggd och invigd. Och vi, och barnen i Bubulo, vill ge ett extra stort tack till barnen på Tingvallaskolan som har hjälpt till att samla ihop pengar till lekplatsen. Ni har gjort stor skillnad för barnen i Bubulo, det är viktigt för barn att ha en trygg plats att  leka på.

Alla barn har rätt att leka. Det har FN bestämt i barnkonventionen. Barnkonventionen är ett avtal som talar om att barn är individer, egna personer, med egna rättigheter. Leken är nödvändigt för alla barns utveckling. För att man ska kunna röra sig, lära sig saker och för att kunna umgås med andra människor. Lek kan vara ett sätt att kommunicera och uttrycka sig, och den är viktig i livets alla delar. Leken är ett sätt att lära sig leva, men den betyder också mer än så. För många barn som har det svårt kan leken vara en viktig tillflyktsort. I leken kan man uppslukas för en stund, låta tankarna vila från det jobbiga, och hitta styrka och verktyg för att komma vidare

Lekplatsen innehåller fyra olika lekdelar där alla delar påminner om saker som finns i Bubulos närhet. Den första som byggdes var “Sugar canes”, sockerrörsfältet, där barnen kan klättra och hoppa.

sugarcanes

Den andra delen som byggdes var “Manafwa river”, Manafwafloden, som skall symbolisera en flod som rinner genom Bubulo. Den består av bildäck som man kan hoppa på. Visste ni att området som Bubulo ligger i heter Manafwa district och är döpt efter floden?

dack

Den tredje delen som byggdes var en scen som är döpt till “Mount Elgon”, Elgonberget vid vars fot Bubulo ligger. På scenen kan man ha dansuppvisningar och olika föreställningar av alla möjliga slag.

scenmtelgon

Den fjärde och sista delen som byggdes är “The city”, staden, som är ett minihus som påminner om husen som finns i Bubulo där man kan klättra och leka.

lekplatsthecity

Den 28 maj invidges lekplatsen med pompa och ståt där Bubulos barn fick medverka.

lekplatsinvigning

Sammanfattningsvis vill vi från Kids of Uganda, och invånarna i Bubulo, tacka alla som har hjälpt till att göra lekplatsen möjlig, och då i synnerhet barnen på Tingvallaskolan!
Tack!

Händelserik dag

 

 

Vilken bra dag! Tiden har flugit iväg. Klockan ringde 06.30 för ett tidigt möte med byggarbetarna. Det har sedan lyxats resturangfrulle med Krystyn (omelett inrullad i chapati), burits cement, planerats in min första språklektion i lugisu, jag har besökt stadsfullmäktige och ivrigt följt lekplatsutvecklingen. Dessutom har jag blivit inbjuden på lunch imorgon av en familj intill lekplatsbygget vilket ska bli supermysigt 🙂 Men det absolut mest spännande under dagen har varit att spåra. Vi vill att barnen skall veta deras historia. Så under eftermiddagen gick jag tillsammans med Rose sicksackandes runt grannskapets hus och odlingar för att lokalisera anhöriga och deras bakgrund. Det är lite utav ett detektivarbete då människor inte är helt öppna med hur familjebanden är knutna. Jag ser det som en utmaning och som en möjlighet att få pröva på mina yngre tonårsdrömmar om att arbeta som kriminalare. Där gick strömmen. Middagen äts i det skarpa månljuset då solpanelerna är urladdade. Ett av barnen har hög feber och det pratas om malaria eller influensa. De flesta av dem hostar och är lite snuviga så jag hoppas innerligt att det är influensan som är framme. Oron kryper lite i magen och dagen känns plötsligt inte lika bra. Har gett barnet en ibuprofen och hoppas att John Blund låter hen sova under natten.. Håller tummar och tår för att alla är välmående imorgonbitti när vi vaknar.

Godnattkramar Louise

 

Byggandet fortsätter.

Byggandet fortsätter.

 

Såhär långt hann vi komma idag.

Så här långt hann vi komma idag.

 

Mount Elgon har börjat byggas!

Nu har det börjat grävas! Imorse mötte jag ingenjören David och byggnationen av Mount Elgon satte bums igång. Lyckan var total och förhoppningsvis kan nu arbetet fortgå dagligen fram tills scenen, den tredje delen av ett lekplats- och samarbetsprojekt med Lekare utan gränser, står klar. Happy days! Jag hade även ett givande telefonmöte med Amie, Kids of Ugandas egna projektansvarige och diskuterade utvecklingsmöjligheter inom organisationer. Närmast skall en integritetspolicy färdigställas vilken kommer sammanfattas på hemsidan då den är klar. Det är av vikt att det som berättas och visas på bloggen, instagramkontot kidsofuganda och andra sociala medier inte kränker vederbörandes integritet. Detta är organisationen otroligt mån om då vi inte vill förvärra det stigma flertalet redan är utsatta för. Inte heller vill vi visa en icke-representativ bild av organisationen, människorna eller Uganda heller för den delen. Så här kommer väldigt representativa bilder av lekplatsbygget som påbörjades denna tidiga morgon 🙂

Kramar Louise

 

De grävande byggarbetarna.

De grävande byggarbetarna.

Arbetsredskap

Arbetsredskap

 

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

 

Hönorna inspekterar..

Hönorna inspekterar..

 

Killingen likaså..

Killingen likaså..

 

Och kossan ligger förnöjt bredvid :)

Och kossan ligger förnöjt bredvid 🙂

 

 

 

 

 

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Bygget har påbörjats!

Jag har varit tvungen att nypa mig själv i armen under hela dagen eftersom jag fortfarande inte riktigt vill lita på att vi nu äntligen är i gång med byggandet av lekplatsen. Låten ”Slå mig hårt i ansiktet” av Thomas Stenström har gått på repeat i mitt huvud och representerar mig känsla av att befinna mig i en dröm som jag snart borde vakna upp ifrån. Detta har dok inte hänt än så länge och jag har börjat njuta av vinsten att vi faktiskt börjat bygga på detta långdragna men ortoligt värdefulla projekt.

Här spanar vi efter träd

Här spanar vi efter träd

Att lek inte har några gränser har barnen visat mig flera gånger om här i Bubulo. Många av de lekar som leks här är samma som jag själv lekt en gång i tiden eller samma som jag ser att mina yngre kusiner i Sverige fortfarande leker. Ramsorna och sångerna barnen lär mig finns i oändliga variationer på oändligt många språk. Det allt har gemensamt är att genom leken så utveckla barnen. De använder sin kreativitet och de har roligt tillsammans. Därför är just bygget av den här lekplatsen en sådan vinst för både barn och vuxna. Det blir en trygg plats för barnen att utforska sina lekar på, en plats som är säker och som de vuxna känner till. Det är inte så konstigt att vår partner organisation har valt att kalla sig ”Lekare utan gränser” för det är ju precis så det bör vara ur flera aspekter.

Idag har vi alltså faktiskt påbörjat bygget. Vi har under dagen köpt in och transporterat allt behövligt material till platsen vi ska bygga på så att vi imorgon kan börja gräva på en gång. Vi ska börja med två delar parallellt eftersom mycket av arbetet för att konstruera dem är liknande. Då blir det lättare att göra allt på en gång.

Här tippar vi sand...

Här tippar vi sand…

Detta innebär alltså att vi idag har köpt, lastat och lastat av sand. Vi har även kört upp bland kullarna runt Bubulo för att köpa samt lasta stenar som ska användas i gjutningen. Sedan har vi varit runt på träd jakt. Vi behöver nämligen stolpar i trä för att bygga den första delen som kallas ”Sugar Canes” och ska efterlikna ett sockerfält. I Bubulo så går det inte då att köpa färdiga stolpar som sedan sågas av i rätt längd utan här tar vi det från början. Det innebär att vi nu varit ute bland skogar och träd för att mäta, jämföra och välja ut träd som är relativt raka, har en lagom omkrets, är tillräckligt hårda i trät samt är tillräckligt höga. När vi väl funnit de som vi velat ha har vi förhandlat med ägaren så att vi kan för köpa dem av honom, där han även står för arbetet att hugga ner träden, såga av dem i rätt längd och ta av bark och dylikt på dem.  Helt fantastiskt alltså, här har vi kunnat gå runt själva och välja ut de exakta träden som vi vill ha, sedan kan vi hämta den färdiga produkten under morgondagen. Bokstavligt talat så är det närodlat och hög service.

...och här lastar vi sten

…och här lastar vi sten

Vi har även hunnit med en sväng till Mbale för att införskaffa materialen som ej går att få tag på närmare. Vi har hunnit diskutera med mannen om ska stå för själva byggandet och vi har hunnit införskaffa nödvändiga verktyg. Ja, jag tycker nog att det varit en bra dags arbete! I morgon så är planen att vi börjar gräva hålen för stolparna på en gång så att det mesta kan vara uppe redan under morgondagen.

Antiklimax!

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Idag har jag fått så ont i mina käkar av ett leende som inte tycks avta. Det har nämligen äntligen inträffat, det där som vi alla har kämpat för så länge nu. Alla har lyckats signera kontraktet om lekplatsen idag och platsen där den ska vara är bestämd. Vi har varit ute på platsen med en ingenjör som mätt upp den exakta storleken och vi har fått ett ja ifrån alla behöriga myndighetspersoner. Äntligen!

Lyckan är helt obeskrivlig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Men jag kan ju förklara lite snabbt hur det gick till så här på slutet. Det var så att jag har varit på den högst uppsatta myndighetspersonen under hela helgen om att detta måste bli färdigt nu därför jag kommer att åka härifrån. När jag vaknade på tisdagsmorgonen så började jag med min invanda rutin igen, det vill säga börja ringa runt till berörda personer för att se hur vi ligger till och om de kommit fram till ett beslut. Ibland bara för att se om alla kommit till jobbet och om det går att få träffa dem under dagen.

Idag var det dock annorlunda redan på morgonen, jag möttes nämligen av en tystnad i telefonluren. Alla personer som jag ringde till var antingen upptagna i telefon, hade telefonen avstängd eller klickade bort mitt samtal. Ja, min huvudvärk var på topp redan innan klockan hunnit bli nio och jag var inte långt borta från att ge upp på hela alltet för att vara helt ärlig.

Rose såg att mitt humör var på botten och att tårarna inte låg långt borta. Så hon tog upp sin egen telefon och ringde till personen i Kids of Ugandas ugandiska styrelse som är den som hjälper mig med arbetet med lekplatsen. Efter ett par försök så svarade han och sa att vi skulle ses så snart som möjligt vid bensinstationen här i Bubulo.

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Väl där så slöt även Krystyn (Kids of Ugandas fosterfamiljs koordinator) upp med oss och i samlad trupp började vi närma oss området med alla myndighetskontor. På vägen så mötte vi den högst ansvariga personen som jag hade jagat sedan torsdagen föregående vecka och nr han såg oss så tog han upp sin telefon direkt. Vi visste inte vilka han ringde till, men snart så började även min telefon gå varm. Det visade sig att han ringt alla inblandade personer och kallat dem till ett möte på hans kontor. Alla ringde därefter till mig för att försöka förklara sig och försöka få reda på vad som skulle hända under mötet.

Som omväxling var det riktigt skönt att alla ”where on their toes” som Krystyn uttryckte det. Så efter många och långa diskussioner, gick vi ut och mätte ut den faktiska platsen för lekplatsen. Därefter så var det bara att signera kontraktet och det var ingen som vågade göra annat än att stanna kvar och signera kontraktet på en gång eftersom den högsta chefen sagt att det var ”long overdue”. På det där sista så kan jag inte mer än att hålla med.

Så här är vi nu. Imorgon påbörjar vi byggandet av den första delen som kallas ”Sugar Canes” och är en konstruktion som efterliknar ett sockerrörs fält, dock med lite modifikationer som främjar leken. Ritningarna för lekplatsen har tagits fram i samarbete med den svenska organisationen ”Lekare utan Gränser” som var här i Augusti 2014 för att undersöka hur barnen i Bubulo leker. Jag hoppas nu att denna del och eventuellt nästa som kallas ”Manafwa River” och är en illustration av floden i närheten, kan vara klara i slutet av denna vecka. Jag kommer hålla er uppdaterade!

Tålamod…

…är något som jag arbetar på. Det är inte så lätt och idag blev jag så frustrerad att jag grät en lite skvätt efter morgonens bravader. Jag hade nämligen äntligen fått klartecken av alla inblandade parter att idag var det dagen då det skulle hända. Allt skulle falla på plats och vi skulle äntligen kunna börja. Börja på vad då undrar ni kanske? På lekplatsen är svaret.

Det var tanken att det där kontraktet som har skrivits mellan Kids of Uganda och Manafwa Town Council, om var lekplatsen ska byggas och vem som har ansvar för vilka delar, skulle bli påskrivet idag. Faktiskt skulle det ha blivit det redan föregående vecka. Det innebär att det redan har dragit ut på tiden och varje gång det inte händer så får jag lyssna på en ny förklaring till varför.

Jag har tålmodigt accepterat förklaringarna, leende skakat hand, infunnit mig vid nästa tidpunkt som vi har satt upp, väntat, väntat och väntat… Förberett alla andra inblandade personer på att nu kommer det ske och sedan kan vi köra igång. Förberett allt och lite till som går att göra utan att veta var själva byggandet kommer att bli. Ringt, ringt, ringt. Letat, letat och letat efter berörda personer.

Till slut lyckats att samla alla i ett och samma rum, vid ett och samma tillfälle. Fått alla parter att läsa igenom kontraktet, vara överens om att detta låter väldigt bra och skrivit ut kontraktet så att det äntligen kan signeras. Mitt hopp hade börjat återvända och jag såg framför mig att åtminstone en del av lekplatsen skulle kunna vara färdig innan jag åker härifrån.

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Det skulle jag inte ha varit så snabb med att tänka. För med en fundersam blick lyfte den ansvariga myndighetspersonen bläckpennan från pappret, innan han hunnit sätta dit sin kråka, och sa: Maybe we should confirm the location with the District Chairperson before we sign.

Det är formulerat som en fråga, men det var ingen fråga det var ett faktum. En ny person skulle alltså behöva vara involverad i beslutet om var lekplatsen ska byggas. En person som inte ens har nämnts i tidigare diskussioner, som har pågår i flera veckor nu. Jag var på väg att krevera på fläcken, men det var bara att svälja förtreten och gå med på att se den här nya personen.

Så gjordes och det visade sig att han inte alls var överens med resterande om var lekplatsen skulle ligga. Det var dessutom första gången han hörde talas om idén och jag undrade för mig själv om dessa kollegor inte pratar med varandra. Hur som helst resulterade detta i nya diskussioner som avslutades med att de skulle ha kommit överens om platsen till på måndag. Så att vi då kan skriva på kontraktet.

Efter den här morgonen var alltså mitt tålamod slut, energin till att vara arg hade gått ur mig och jag gick sakta hem till barnhemmet. Där mötes jag av Rose och Michael som tittade på mig och förstod vad som hade hänt. Det behövdes inte några ord, i stället fick jag lite varm te och en kram. Jag tror inget förvånar mig längre och jag är tveksam till om vi kommer lyckas med att skriva på papperna på måndag, men jag ska göra mitt bästa för att det ska lyckas. Hoppet är väl det sista som överger dig!

Hönsjakt!

Dagen har varit lång och jag får tyvärr meddela er om att kontraktet för lekplatsen inte hunnit bli signerat eftersom en vital person blivit sjuk. Vi har därför fått planera in detta på måndag nästa vecka och jag håller tummarna för att allt ska gå vägen så att det inte blir några fler förseningar. I övrig så har jag även under dagen mest suttit i olika möten, precis som jag informerade er om att jag skulle göra denna veckan.

Därmed blev jag också extra exalterad efter min utdragna dag att få komma tillbaka till barnhemmet och få se att en hönsjakt var på gång. Det låter kanske mer exotiskt än det var, dock så var det riktigt livligt.

Det innebar att redan innan jag hade öppnat porten så hörde jag hönsen kackla mer än vanligt. Jag öppnar och ut flyger/hoppar en höna och Brenda var inte långt efter. Jag ryggar tillbaka och undrar lite förskräckt vad det egentligen är som pågår.

IMAG1562

Det färdiga hönshuset!

 

När jag väl lyckats ta mig in genom porten så ser jag Obama kasta sig efter en höna medan Jacob redan håller en sprattlande kyckling i famnen. På ena sidan av innergården står Rose och vrider sig av skratt medan Joyce (fru till Rose son) sitter på en plast stol i mitten av innergården med en höna fastklämd mellan benen. Runt om kring i stojet så springer både små små kycklingar, medelstora kycklingar och riktiga värphönor.

Innan jag ens greppar vad det är som pågår kommer Michael ut från huset med en höna i ett fast grepp och håller upp framför ansiktet på mig med kommentaren ”I give it to you?”. Jag backar lite och säger förskräckt ”No, no don’t”.

Efter en stund har jag lugnat mig och får nu reda på att det är vaccinationsdags för alla fågelfän på gården. Det görs var tredje månad för att fåglarna inte ska få någon sjukdom. Vaccinationsdags innebär att en person klämmer fast ett fågel mellan benen, tar ett stadigt tag runt dess huvud och ger den vaccinet i form av ögondroppar. Du måste alltså fånga dem först, vilket alla tycker är väldigt roligt att hjälpa till med.

När en fågel fått sitt vaccin så släpptes den i i det numera färdigställd hönshuset som Rose har låtit bygga för alla höns som finns på gården. Det är både barnhemmets höns och hennes egen familjs höns som får bo där. Detta är vi alla väldigt glada över!

Möten!

Ja, det kanske låter lite tjatigt och lite upprepande men det är faktiskt möten som jag har och kommer att fortsätta spendera min mesta tid i under denna vecka. Det har dock varit en upplyftande dag, kanske just på grund av att mötena har varit positiva och för en gångs skull inte varit super utdragna.

Så för att berätta lite mer så har vi nu lyckats komma fram till ett kontrakt för användandet av land till lekplatsprojektet tillsammans med ansvariga myndighetspersoner. Dock får vi vänta tills imorgon innan vi kan signera kontraktet och därmed vara helt färdiga i denna process. Det berodde på att personen som ska sätta sin signatur på pappret från myndigheternas sida hade fått ett uppdrag i Kampala och var tvungen att befinna sig där under dagen. Vi håller alltså tummarna för att under morgondagen så ska detta kontrakt signeras av alla inblandade parter!

Krystyn säger hej!

Krystyn säger hej!

Det andra mötet som jag närvarade vid idag var hos en annan myndighetsperson som är ansvarig för allt som rör barn i distriktet. Jag var där med min kollega Krystyn som jobbar med Kids of Ugandas fosterfamiljsprogram. Vi var där för att informera lite mer om vår verksamhet och så att vi kunde få lära oss hur vi skulle fylla i de nya papperna som myndigheterna vill att alla organisationer som stödjer barn på något sätt ska fylla i. Personen i fråga var väldigt positiv till hur Kids of Uganda arbetar och var glad över att vi når ut till så många utsatta barn i området.

Jag ska inte tråka ut er med alla olika typer av möten som jjag har suttit i idag, utan avslutar inlägget här. Men ni ska veta att det är riktigt fint att efter en lång dag kunna gå runt i byn och se massor av människor som vinkar (vilka jag nu känner igen!).  Sedan korsa matmarknaden och få stanna vartannan meter för att det ska hälsas på någon eller få någon typ av frukt tryckt i handen som en gåva. För att slutligen komma hem och mötas av glada ansikten som sträcker fram läsböckerna och pekar på svåra ord de vill att jag ska läsa och förklara för dem. Ja, jag trivs verkligen här och det är synd att det börjar närma sig slutet på min vistelse och mitt arbete här.

Vilken dag!

Jag har åter igen tillbringat den mesta tiden i möte med olika myndighetspersoner här i Bubulo. Det har med lekplatsprojektet att göra och jag känner att det blir viktigt att ett kontrakt blir skrivit om att vi har rätt att bygga på allmän plats innan vi sätter igång. Men ibland kan byråkratin bli lite för mycket tycker jag. Vi har alltså suttit i flera timmar idag för att försöka få till ett kontrakt kring användandet av denna bit land som de väldigt generöst ställ upp med för byggandet av lekplatsen. Det har inte varit lätt och vi är inte färdiga. Vi är inte färdiga utan kommer att få fortsätta imorgon med denna process. Det är väldigt bra med byråkrati allt som oftast anser jag, dock kan jag tycka att det ibland kan bli lite för mycket här. Just nu har vi exempelvis ägnat massor av tid på hur olika saker ska formuleras i kontraktet så att de kan förstås både av den ugandiska sidan och den svenska sidan som kontraktet skrivs emellan. Det är inte alltid så lätt eftersom vi tolkar saker och ord olika beroende på vilka erfarenheter vi har med oss. Dessa i sig är oftast kontextbundna och därför blir det ännu viktigare att tydliggöra vad en verkligen menar i skriven text. Det är inte alltid som texten läses på samma sätt som det är tänkt när den skrevs eftersom läsaren kanske använder andra ”glasögon”.

I alla fall kan jag berätta att detta är ett spännande arbete och jag får verkligen utmana mig själv på olika plan. Bland annat tror jag att mitt tålamod har växt otroligt mycket och för er som känner mig sedan innan skulle nog vara förvånade hur lugn jag numera kan hålla mig även om jag kokar lite inombords.

Brenda äter en insekt

Brenda äter en insekt

Hur som helst var det fantastiskt att komma hem till glad barn och massor med energi efter detta oändliga möte. Rose hade kokat lite te till mig som hon värmde, barnen fick mig att skratta och sedan att förfärad. När det började regna jagade de nämligen en specifik insekt som flög omkring och efter att ha fångat en så stoppades insekten helt sonika in i munnen. De tyckte att jag skulle testa, men nej där gick min personliga gräns. Jag äter inte insekter som lever, dock kan jag tycka att friterade är riktigt goda. Denna insekt visade sig kallas ”white ante” och är väldigt uppskattad snacks här. Se kan både ätas så som barnen gjorde idag och friterade. I Kampala har de något liknande men då är det gräshoppor som är de vanligaste insekterna. För min del föredrar jag gräshopporna som de tillagar i Mexiko med mycket olja, lime och chili!