Louise Edgren Tag

Styrelsen 2014

Igår hade vi som sagt vårt styrelsemöte för Kids of Uganda, så nu har vi en ny eminent styrelse inför vårt arbete 2014. Vissa av oss är dock bekanta ansikten, men fick har fått in många fräschingar också! Vi är alla så himla pepp på att fortsätta jobba med organisationen och få den att växa – både finansmässigt inom Sverige och verksamhetsmässigt i Uganda. Med hjälp av vår starka resursbas här kan vi hjälpa ännu fler barn i Uganda!

Under den ekonomiska redovisningen stod det klart att vi har en omsättning på över 200,000 kr för 2013! Jag tycker det är fantastiskt bra jobbat på bara 1,5 år – för en ideell förening! Inför nästa år kommer vi kunna hjälpa ännu fler barn med långsiktigt stöd för att förändra deras framtid!

Så, nu kommer en presentation av styrelsen:

Cecilia KleimertOrdförande
Cecilia Kleimert

Mig känner ni ju sen innan! Jag startade denna organisation och jag brinner fortfarande oerhört för den. Jag tänker på Kids of Uganda, Rose och barnen varje dag! De finns med med i allt jag gör, precis som min ”riktiga” svenska familj. Så jag gör allt i min makt för att de ska ha det bra. Dessutom har jag verkligen kul samtidigt! Jag hade aldrig kunna drömma om att Kids of Uganda så snabbt skulle bli så stort som det är, och alla våra framgångar är tack vare mina fina vänner som jobbat med mig varenda dag i detta! Så nu inför 2014 är vi ännu fler som jobbar tillsammans. Tack vare detta kommer vi kunna hjälpa ännu fler föräldralösa barn!

linnVice ordförande
Linn Åkerström

Jag är glad att blivit valt till vice ordförande och hoppas kunna göra ett bra jobb tillsammans med övriga i styrelsen! Det känns kul att styrelsen har växt sedan 2013. Jag tror vi kommer utveckla och bygga organisationen vidare. För både min egen och organisationen skull hoppas jag på att under 2014 åka till Uganda och se vår verksamhet på plats. Det kommer bli ett roligt år då vi ska jobba för att fler barn i Bubulo ska få en familj och en framtid!

katjaEkonomiansvarig
Katja Odberger Myrin

Jag heter Katja och är civilekonom. Jag älskar Afrika och siffror. Jag hoppas att med dessa intressen kunna bidra med mycket som ekonomiansvarig till Kids of Uganda! Det har varit otroligt spännande att följa Kids of Uganda redan från starten och det är en ära att få kunna hjälpa till ännu mer i framtiden. Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!

amieHemsideansvarig
Amie Karlsson

Jag har varit en del av styrelsen sedan starten och har stora förhoppningar om vad vi kan åstadkomma 2014 med ett såhär stort gäng! Kids of Uganda betyder mycket för mig då jag har varit i Bubulo (byn där barnhemmet ligger) två gånger: dels 2008 som en del i ett annat projekt, och 2012 då vi byggde barnhemmet. Jag kommer från Säffle men bor sedan några år tillbaka i England. När jag inte är på resande fot (eller uppdaterar Kids of Ugandas hemsida) så roar jag mig med att studera rättssociologi och arbeta som hästmassör genom mitt företag Newmarket Equine Massage.

louiseWebshopsansvarig
Louise Edgren

Ni som har följt bloggen kan ha sett både mitt namn och ansikte dyka upp då och då, detta eftersom att jag och Cecilia bodde tillsammans i Uganda under åtta månader! Under denna tid var vi mycket i byn och jag fick lära känna både den och barnen på barnhemmet väl. Jag har inte tidigare vart med i styrelsen men jag är verkligen jätteglad över att nu ha fått en officiell roll i Kids of Uganda och känner att jag kommer kunna bidra mer konkret än innan. Det ska bli jättespännande att se vad vi kan åstadkomma tillsammans, känns som vi är en grupp av individer med många olika färdigheter!

hannaMarknadsföringsansvarig
Hanna Norlin

Jag är en positiv Göteborgare med förkärlek för friluftsliv, äventyrsresor och kulturkrockar som har en spretig erfarenhet av marknadsföring och PR. Studerar för tillfället sista året inom entreprenörskap och innovation på Handelshögskolan i Göteborg, och jobbar samtidigt med affärsutveckling på ett litet startup-projekt inom hållbart resande. Drömmer om att segla runt jorden, gillar TV-spel och pratar hyfsad kinesiska.

lauraInsamlingsansvarig
Laura Lee Dela Vega

Jag heter Laura Lee och bara MÅSTE arbeta med hållbar utveckling. Jag har följt Kids of Uganda sedan starten och har blivit otroligt inspirerad av att se vilka resultat man kan åstadkomma när man arbetar tillsammans. Som insamlingsansvarig hoppas jag nu kunna hjälpa Kids of Uganda att växa, utvecklas och synas ännu mer för att så många barn som möjligt ska kunna ha chansen till ett tryggt liv. Vi kan verkligen förändra världen, ett steg i taget.

malinProjektansvarig
Malin Björk

Alla kan inte göra allt men jag tror att vi alla kan göra något. Med det som motto känner jag stor entusiasm och stolthet att få vara projektansvarig i Kids of Uganda. Jag heter Malin Björk. Jag har man och tre barn. Min yngsta son sparade sin veckopeng i ett år och skänkte till barnhemmet. Han visade mig hur enkelt vi faktiskt kan hjälpa varandra. Ser fram emot att göra mitt första besök i Uganda i mars 2014. På nära håll ska jag spana efter vilket eller vilka projekt som kommer genomföras först.

ebbaSuppleant
Ebba Folkesson

Mitt namn är Ebba. Jag vill vara en del av Kids of Uganda eftersom jag brinner för Afrika och framförallt för barn. Är sjuksköterska och vidareutbildar mig nu till barnmorska. Jag har varit i Afrika (Kenya och Tanzania) under min barndom eftersom min mamma jobbade som läkare där. I maj 2013 var jag i Uganda en månad och volontärarbetade på ett barnhem i slummen utanför Kampala. Jag blev väldigt berörd och kände att jag verkligen ville hjälpa till. Jag och min väninna som jag var där med har nu startat en ideell förening som heter Kids2Care4 & tanken är att vi ska stötta detta barnhemmet samt stötta andra utsatta barn och familjer i Kampala området. Jag ser det som en unik möjlighet att få vara med i Kids of Ugandas styrelse och stötta deras projekt samt få ideer & tips till vår egen förening & förhoppningsvis också kunna samarbeta då vi har liknande mål och önskningar.

jessicaSuppleant
Jessica Segerbrant

Jag är en 27-årig beteendevetare som arbetar som arbetskonsulent i Oslo. Jag önskar att i framtiden få arbeta fär männskliga rättigheter och demokratisk utveckling.

Så, det var hela gänget! Jag tror detta kommer bli ett fantastiskt bra 2014 😉

Doreen och Louise

IMG_3424Precis som alla barn på barnhemmet har Doreen även hon en personlig sponsor som står för hennes kostnader, samt lite av kostnaderna för totala verksamheten (som el, mat till djuren mm). Man kan förutom att vara sponsor direkt till ett barn (ung. 250 kr i månaden) vara sponsor för en familj (250 kr) eller barnhemssponsor (50/100/200 kr i månaden).

Såhär sa vår sponsor Louise om att vara engagerad i Doreens liv:

”Jag har själv fått vara på barnhemmet och sett den otroliga förändringen hos barnen från när de först kommit dit, med tomma ögon, till att de blivit pigga helt underbara barn! Att veta att jag är med och påverkar någons liv på ett sånt sätt är värt allt i världen!”

Maila info@kidsofuganda.com om du är intresserad av att vara sponsor för en familj, barnhemmet eller ett barn!

Fotografer

Jag och Louise åkte till Bubulo i onsdags med tre killar som jag träffade på MFS-kursen (en introduktionskurs SIDA håller för oss som fått stipendier för att skriva våra uppsatser i u-länder). Dessa tre killar skulle också till Uganda, så vi träffades igen nu när de åkte ned för att börja med sitt projekt. Vi har hängt massa i Kampala, men de bestämde sig för att följa med och se hur det är i en rktig by i Uganda – vilket är mycket stor skillnad från storstadslivet i Kampala! Även Louises pojkvän Hashim bestämde sig plötsligt samma morgon för att följa med! Det va jättekul att han ville med, han är van sitt liv i Kampala och har aldrig egentligen spenderat längre tid i en by. Är man född i en storstad så brukar man gilla livet i stan, vilket land man än kommer ifrån, haha.

Bild

Hannes, Noa och Johan har en produktionsbolag i Sverige som de gör massa olika videos med, såsom musikvideos eller kortfilmer. Så de har massa bra utrustning och kameror! Jag längtar tills de för över korten på barnhemmet och barnen till min dator så jag kan lägga upp dem på hemsidan och bloggen. Korten blir helt fantastiska när det är riktigt bra utrustning (och talangfulla fotografer såklart, haha). Här kan ni kolla in deras blogg, med helt fantastiska bilder – Äventyr i Afrika.Bild

Bild

Omskärelse (långt inlägg)

Folket Bagisu, som är de vi bor med här i Uganda, är en stor folkgrupp som fortfarande har många traditionella traditioner. Vartannat år är det omskärelseceremonier, speciellt nu under hösten. Alla pojkar som ska omskäras som har varit i internatskolor kommer hem nu i slutet av november och början av december. Så alla de ska omskäras nu. Det är alltså väldigt många olika ceremonier som är på g just nu!

Eftersom det inte var säsong för omskärelse när jag var här senast har jag aldrig varit med om det förut. Dagarna jag var här först såg vi olika grupper springa förbi vägen utanför guesthouset. Det är en kille i mitten, han som ska omskäras nästa dag, och ett stort gäng killar runt honom som springer runt i byarna för att samla pengar och gåvor. Flera av killarna brukar va utrustade med trummor och resterande har stora pinnar eller påkar som de dansar runt med. Dessutom springer hela traktens barn efter dem, så tillsammans brukar det vara några hundra personer. Killen som ska omskäras är utsmyckad och har cassavamjöl blandat med vatten i ansiktet. Tillsammans de ser riktigt mäktigt ut och man hör dem från flera kilometers håll! Så jag hade alltså inte så mycket erfarenhet av dessa gäng, mer än att jag sett dem fara förbi. Så en dag, under min första vecka tillbaka i byn, gick jag, Sezi och Peter från floden där vi hade varit och badat. Det var ganska sent, det hade börjat skymma och det duggregnade lite lätt. Då hör vi hur ett omskärelsegäng är på vägen längre fram. Så vi springer för att kunna se dem bättre. Vi inser att det är två omskärelsegäng som gått ihop, så det är otroligt många killar i farten, med sina påkar, haha. Vi tänkte vara på behagligt avstånd bakom gänget, vi var säkert tvåhundra meter bakom dem. Men naturligtvis börjar flera av barnen skrika ”NEKESA CISSY!!!” (jag hade inte varit tillbaka så länge, så de var glada att se mig). När några börjat skrika vänder sig flera om och börjar skrika de med. Då ser vi hur gänget med killar vänder sig om. Några skriker – ”ITS NEKESA!”, ”WE KNOW HER!” och tillslut skriker nån smarting ”TAKE HER!!!”. Då börjar ALLA killar springa mot mig. Jag tittar i panik på Sezi och han skriker ”RUN!!!”. Så jag, som är barfota, springer för livet på den halkiga vägen – jag tror aldrig jag sprungit så snabbt – till en liten affärsbyggnad som ligger några hundra meter bort. Det är flera personer framför affären och de skriker att ja ska springa in och gömma mig. En skriker väldigt lugnande ”HIDE, THEY WILL KILL YOU!” Jag kastar mig in i den trånga affären, men inser att killarna lätt får tag i mig där. Jag försöker komma in i lagret bakom affären, tar tag i en unge som står i vägen och bokstavligt slänger henne åt sidan, rätt in i några majspåsar. Jag inser dock att de kommer veta var jag är, så jag slänger mig ut ur bakdörren, halvt glider fram på den halkiga leran, eftersom det duggar, och kastar mig in i rummet bredvid. Där sitter en förvånad mamma medan hennes barn sover på en matta på golvet. Jag, som har hur leriga fötter som helst, ställer mig bredvid barnet bakom ett skynke. Från det jag började springa kan det gått max 20 sekunder, så allt hände mycket snabbt. Jag står där och försöker skymma mig så gått det går bakom skynket, medan hjärtat bankar som en besatt i halsgropen och jag har en värre adrenalinkick än när jag hoppade bungyjump! Jag hör hur affärsägaren skriker och jagar bort killarna. Men mamman säger åt mig att stanna kvar – ”They will rape you if you go out!”, viskar hon och ser uppmanande på mig. Vid detta laget har det börjat regna på riktigt. Efter kanske 5 minuter säger hon åt mig att kusten är klar och jag stapplar mig ut. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag smutsat ned hennes lilla rum och tackar folket utanför affären för att de hjälpt mig. Det gick dock så snabbt att Sezi och Peter inte hann se var jag sprang, och de i affärerna trodde att de var med omskärelsepojkarna – så de ville inte säga var jag var. Så de hade sprungit runt överallt och letat efter mig. De är så fina. Men efter att vi hittat varandra kunde vi skynda oss hem igen.

Det jag inte visste då, eftersom jag inte hade någon erfarenhet av dessa gäng, är att de våldtar bara verkligen ytterst sällsynta fall och då enbart på nätterna när de är fulla – det händer bara i en handfull fall per år, så väldigt sällan. Antagligen ville de bara ha pengar av mig. Anledningen att folk blev så chockade var väl att de inte visste hur killarna skulle behandla mig eftersom jag är muzungu. Patricia sa så fint, ”no – no, they wouldnt rape you! They would probably just hold you and kiss you!”. Det kändes dock inte så lockande heller, haha. Men jag har efter denna erfarenhet lärt mig att aldrig gå utan småpengar under omskärelsesäsongen, för det enda de vill är att ha pengar, sen lämnar de dig ifred. Hittills har inget annat gäng varit otrevliga på något sätt, bara jag gett dem pengar. Det som var läskigt var att detta hände i ett ganska öde område med skog runt om. Så jag hade tur att affären låg där ändå, eftersom jag inte hade några pengar med mig. Men några timmar senare sprang ett av de två gängen förbi på vägen där vi bor. Då sprang vi med dem en bit, för jag ville ”upp på hästen igen”. Jag vill ju inte gå och vara rädd för gängen i onödan, och här där vi bor finns det alltid massa folk runtomkring så det är säkert! Så sammanfattningsvis är inte gängen så farliga som man kan tro, haha.

Igår däremot hörde vi det mest högljudda omskärelsegänget någonsin. Jag och Louise satt hos våra grannar, några hundra meter bakom guesthouset och pratar med kvinnorna. Klockan är typ 19, så det har blivit helt svart, men det var helmåne så man såg bra ändå (blir mörkt exakt 18.30 här på ekvatorn). Sezi och mina andra killar var med. Då säger Sepi – ”Wow, do you hear the circumcision?”. Alla tystnar och vi hör ett högt trummande och skrikande i fjärran. Jag och Sezi tittar bara på varandra och börjar sedan springa allt vad vi har de tvåhundra meterna ned mot vägen. Alla andra, och Louise, kommer efter oss. När vi är framme vid vägen hör vi att gänget är på vägen bakom skogen vid floden, typ där jag träffade mitt första gäng. Jag har aldrig högt ett så högt gäng, de ropar, tjuter och trummarna spelar sin karaktäristiska melodi. Man hör till och med på detta avstånd vad otroligt stort gäng detta måste vara. Sezi och Peter börjar springa på vägen mot trading-centret, som är Bubulos centrum. Jag tvekar några sekunder, eftersom jag fortfarande inte vill utsätta mig för samma situation som gången vid floden. Men jag tänkte, bara jag hinner fram till affärerna innan gänget så kommer jag vara trygg. Så återigen springer jag allt jag har de 300 meterna mot affären, jag kommer ikapp Sezi när vi har kanske 100 meter kvar. Då ser vi gänget. Det bara strömmar fram folk ur skogen och det är redan flera hundra personer som syns redan, trots att man hör att trummarna inte är framme än. Sezi blir nog mer chockad än jag och säger åt mig att springa snabbt till affärerna. Så jag tar tag i min kjol och spurtar mot en av de upplysta affärerna i hörnet där det står massa män. Jag tänker att de kan skydda mig! Folk skrattar när jag far fram. Det måste sett roligt ut att en upplysande muzungu med vitt hår kommer farande ur mörkret. Jag ser att Louise och resten av småpojkarna också kommer. Sepi och Jesper, som är typ 10 år, är jätterädda att något ska hända Louise och släpper inte hennes händer! Efteråt säger de att de vet ju inte om hon är tuff som jag, så de ville inte släppa henne ur sikte (alla säger att jag redan är Mugisu, alltså en person av Bugisu-triben). När hela gänget kommit ut ur skogen ser vi att det rör sig om flera hundra personer. Jag skulle inte förvånas om det sammanlagt var över 300 personer. De brukar bli fler på kvällarna, så det var väldigt många vid detta laget. Killen som ska omskäras får syn på mig och Louise i affären och de går mot oss. Han ställer sig och dansar framför oss på ”altanen”, jag blir lugnare eftersom de är väldigt schyssta och jag ger honom pengarna. De dansar vidare mot nästa affär. När jag tittar bakom mig ser ja först inte Louise, hon står gömd bakom några människor, haha. Men det måste vara helt sjukt att det första gänget hon ser är i mörkret och även ett gäng som var så stort! Så hon var lite chockad, haha.

Men jag inser att detta gäng är ganska bra. Jag känner dessutom många av killarna som springer med dem. Så jag inser att vi är trygga. Vi bestämmer oss för att följa med dem! Jag hänger med en kille som heter Emma, som är typ 17 år – men riktigt lång. Så han blev min personliga bodyguard, Sezi, Peter och de andra är såklart också runt om. Jag och Emma höll oss bland trummarna och dansade oss fram. Lilla Sepi däremot släppte inte Louise hand och han var väldigt mån om att hon skulle hålla sig utanför gänget, längre bak där de yngre barnen höll till. Men det var så himla roligt! Vi följde med dem runt i typ 40 minuter, sen skulle trummarna göra något som jag aldrig förstod. De la alla trummor i en ring och tände en eld i mitten. Så antagligen skulle de mjuka upp skinnet. Då gick vi hem och åt. Gänget sprang runt i byarna hela natten, fram till idag runt 15 när killen ska omskäras. Så vi ska dit och se hur det går till – jag har hittills inte sett en omskärelse. Men vi gick aldrig tillbaka. Senare på nätterna är de äldre killarna väldigt fulla och man vet aldrig vad de kan hitta på. Man får vara lite tuff och kunna säga till dem att sluta. De är ganska påträngande och försöker tafsa en del, men oftast är de bara roliga och skämtsamma. Men eftersom jag känner så många killar kan jag visa när det blir för mycket, då trycker de bort varandra och slår till varandra för att lämna mig ifred. Det är en ära för dem att få vara beskyddaren av en muzungu, så mitt knep är att utse några till mina bodyguards. Så brukar jag alltid göra om vi ska ut och dansa eller liknande. Sen kan vi i lugn och ro ha roligt medan man är skyddad från tafsande killar. Både jag och Louise äääälskar att dansa (precis som Emma och Geraldine när jag var volontär med dem) – och älskar du att dansa finns det mycket chanser här i Uganda. Både killarna och tjejerna är sjukt duktiga på att dansa och det spelas alltid musik! Så det var riktigt roligt att vara med omskärelsegänget och dansa!

Den 10 december kommer en av de pojkar som jag umgicks mest med i början omskäras. Han skickades dock till internetskola i januari, så jag har bara träffat honom en gång efter det. Han var kanske 14 år, men jobbade i baren i Guesthouset. Lite väl ung för ett sådant jobb kan man tycka, haha. Men nu ska han iaf omskäras när han kommer tillbaka från skolan. Så jag och Louise (Amie är nog i Kampala då) köpa en höna till honom. Släktingar och vänner köper nämligen presenter till killen. Blir lite konstigt att se själva omskärelsen. Jag har sett kort på det – det är inte lite blod alltså! Jag ska dessutom försöka se till att skaffa en ny kniv till honom. Just denna regionen i Uganda har en av världens högsta spridningshastighet av HIV – bland annat eftersom många killar som omskärs med samma kniv och HIV därmed sprids genom blodet i de öppna såren. Så det är jätteviktigt att alla pojkar har en kniv var. Vore ju riktigt tråkigt om han får HIV vid 14 års ålder bara pga brist på knivar! Men jag ser fram emot att se en riktig omskärelse iaf!

/Cecilia

Mount Elgon

Nu är vi tillbaka från vår vandring på Mount Elgon! Det är en vulkan vid gränsen till Kenya, toppen ligger på hela 4321 m.ö.h.!  Det var ett par tuffa fyra dagar och iskalla tre nätter vi spenderade på berget, men ändå himla kul.  Jag (Louise), Annika (som volontärarbetar här i Bubulo) och hennes ugandiske pojkvän Alfred följde med Röda Korset på deras vandring. Min fjärde dag i Uganda mötte vi upp resten av vandringsgänget klockan 5.45 på morgonen i Mbale för att bege oss iväg. Totalt var vi 28 personer som skulle med på vandringen, varav endast fem av oss inte var tyska! Det hela börjar i alla fall med att alla 28 personer, plus all packning och mat förstås, klämmer in oss i en av de lokala taxibilarna som totalt har platser för 12 personer. Det var en intressant upplevelse vill jag säga! När taxin jobbar sig upp mot vår startpunkt så märker vi att den tunga lasten visst blev lite väl mycket och vi lyckas fastna gång på gång i olika lerpartier på vägen. När det blev som allra värst kom lokalborna till undsättning o hjälpte oss komma loss! Allt detta gjorde att vi, istället för att börja vandringen vid 8.00 kom iväg vid 12.30. Inte för att detta gjorde någon av oss förvånad, vi är ju trots allt i Uganda.

 

Så, utan lunch i magen (det hann vi ju inte med)i ett helt nytt klimat och med dålig kondition bar det av. Riktigt tufft var det!! Med oss hade vi fyra beväpnade guider som visade sig vara hur gulliga som helst och väldigt skojfriska, ett härligt stöd när det var tufft. Men upp kom vi i alla fall, t.o.m. två timmar snabbare än vad våra guider hade uppskattat! Vi hade fått höra innan att nätterna på berget var kalla, äsch tänkte jag kaxigt, vi är vikingar från Sverige och klarar allt. Så väl framme vid det första lägret slog vi upp våra tält intet ont anande att det skulle bli en hemskt kall natt i princip helt utan sömn! Det var nog inga av oss som var förberedda på det så man riktigt längtade efter att vi skulle upp och natten skulle vara över.

Andra dagen på berget bar det iväg vid 8.00 och i tid till lunch där runt 14.00 hade vi nått det andra lägret. Men där var inte den dagens vandring slut! Vi gav oss iväg till ett vattenfall 3 km bort, vi var ett par stycken som duschade av oss, härligt men ISKALLT! När vi senare på kvällen satt och värmde oss runt brasan och åt middag i mörkret insåg vi att vi totalt gått 23,5 km under dagen, ganska bra jobbat måste jag säga. Det enda luriga med resan var det att tyskarna verkade inte förstå att det var fem personer som inte var tyska med och det ”officiella” språket på resan blev tyska. Som tur var kan jag tyska och kunde översätta och föra vidare det viktiga till de fyra andra som inte var tyskar. Personligen tycker jag alltid det är kul när jag får höra och öva tyska, men jag skulle ha blivit galen om det var så att det konstant pratades ett språk jag inte förstod, så det var faktiskt lite synd.

Tredje dagen skulle vi jobba oss upp till toppen. Man började nu märka att vi var väldigt högt upp. Vi var flera som kände oss yra och fick huvudvärk, men vi fortsatte kämpa! Väl uppe var utsikten helt otrolig, man såg bergen i Kenya, vackra dalar med sjöar och vädret var fantastiskt.

Men jag måste erkänna att det även kändes fantastiskt att veta att den långa vandringen uppåt var över och vi skulle få röra oss nedåt! När vi kom tillbaka ner till det andra baslägret blev det himla dramatiskt när en tjej totalt bröt ihop och det var oklart om vi skulle hinna ner till det första lägret innan det blev mörkt! Och här blir det mörkt väldigt snabbt. Efter att ha vilat ett tag kom vi fram till att eftersom att hur hon mådde förmodligen berodde på höjden så skulle vi försöka hinna ner. Det var tur att vi inte gick senare än vad vi gjorde kan jag säga! Vi kom fram till lägret PRECIS så vi hann få upp tälten innan det blev helt mörkt. Men det var skönt att vi lyckades ta oss ned till det första lägret den dagen, mångas huvudvärk släppte och vi slapp spendera hela den sista dagen med att gå ned. Istället bar det av vid 7.30 och vi var nere vid startpunkten redan tre timmar senare! Skönt, tänkte vi, då kommer vi hem snabbt! Tji fick vi! Vi är fortfarande i Uganda och taxibilarna som skulle hämta oss hade inte ens börjat åka mot oss, så det var bara att börja gå igen. Vi var tre tjejer som gick tillsammans längs den 7 km långa sträckan vi hade kvar när en lastbil saktade ner, vi frågade om de ville ge oss skjuts och det ville de absolut! De visste däremot inte att dessa tre muzungu-tjejerna inte var ensamma. Så längs hela vägen fick de stanna och i princip alla som hade vart med på vandringen hoppade upp på flaket med packningen, jag tror de blev lite paff haha.

Tillslut har vi i alla fall kommit tillbaka till Bubulo och det känns riktigt bra, som att komma hem trots att jag bara spenderat två dagar här innan vi åkte iväg! Nu har jag fruktansvärd träningsvärk i benen och går oerhört speciellt, men som tur var tycker barnen att det ser väldigt kul ut så det gläder i alla fall någon. Jag är väldigt glad att jag följde med på vandringen men jag har också lärt mig att man mår bättre om man hinner vänja sig vid ett klimat innan man kastar sig iväg på ansträngande äventyr.

/Louise