Manafwa District Tag

Helg i Bubulo

Helgen här i Bubulo har varit härlig. Tyvärr har både internet och ström varit spårlöst försvunna ett tag och därför uteblev gårdagens blogginlägg. Jag kan nu meddela att både ström och internet fungerar igen. Väldigt lycklig är jag över detta!

Igår var det något som kallas ”visitation day” eller ”parents day” på barnens skola. Det innebär att de har en dag i mitten av terminen då alla föräldrar ska besöka skolan för att gå på möten där de får information om vad som sker i skolan samt ta emot barnens mitt-termin betyg. Jag följde med alla barnen på barnhemmet som deras föräldrar-representant och fick motta allas omdömen.

Föräldramöte

Föräldramöte

Dagen började med ett möte där representanter ifrån skolans ledning berättade om vad som hänt sedan föregående termin. De talade om vikten av att föräldrar uppmuntrar sina barn till att utföra sina studier så väl som möjligt. De talade även om att det är problematiskt när föräldrar gör så att barnen hoppar över olika klasser för att de ska bli färdiga snabbare i skolan. Det senare tog skolans representanter upp flera gånger under mötet och jag fick intrycket av att detta verkligen var ett stor problem både för elever och lärare. De enade att eleverna missade mycket information när de hoppade över olika klasser och det blev svårt för lärare att fånga upp samtliga elever när alla befinner sig på så olika kunskapsnivåer. Detta fick mig verkligen att reflektera över hur reglerad våran skolgång oftast är i Sverige. Där är det inte lika självklart att en förälder kan flytta upp sitt barn två klasser ändas för att de vill att barnet ska bli färdig snabbare eller att barnet visat sig väldigt intelligent på den nuvarande nivån. I Sverige har jag upplevelsen av att den processen är långt mer komplicerad än vad den verkade vara här.

Hur som helst så gick jag efter föräldramötet runt till de olika klasslärarna för att få alla omdömen och mitterminsbetygen för alla barnhemsbarnen. Jag kunde efteråt glädja de alla med att de fått fina omdömen från sina lärare och att de skulle fortsätta på samma sätt tills terminen slutar så kommer slutbetygen för terminen se riktigt bra ut. Resten av dagen ägnades åt lite olika sysselsättningar bland annat lek med barnen, utförandet av sysslor samt ett möte med en medlem ur Kids of Ugandas styrelse här i Uganda för att förbereda ett kommande styrelsemöte.

2015-07-05_01-43-39_932

2015-07-05_01-35-11_918Idag var det ingen sovmorgon att tala om trots att det är söndag. Istället har morgonen ägnats åt att slå i sönder torkade bönskidor med en träpinne. Det är ett ganska tröttsamt arbete, dock så gör detta så att det blir lättare att samla ihop de torkade bönorna än att öppna varje skida för hand. Efter lunch tog vi en härlig promenad upp bland de höga kullar om omger Bubulo och det är svårt att beskriva hur vackert det är. Jag vet att Wictor gjorde ett väldigt bra jobb med att beskriva det i volontärbloggen, så vill du läsa mer om det titta där. Annars så bjuder jag här på några fantastiska utsiktsbilder.

2015-07-05_01-52-49_746

 

Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag kom hit och det känns lite underligt. Det är känns som att tiden har gått så snabbt samtidigt som den går så långsamt. På något vis är det harmonik. Tre veckor har kommit till sitt slut, liksom juni månad närmar sig slutdatumet. En ny vecka kommer att börja och en ny månad kommer att ta vid. Vad den tiden har i beredskap är svårt att förutse, men jag är säker på att det kommer finns tillräckligt för mig att göra.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag har min pojkvän åkt tillbaka till Kampala och det blir lite tomt utan honom så som det kan bli när du saknar någon. Men helgen har varit väldigt härlig och den har bjudit på många skratt och bus. Barnen på barnhemmet tyckte att det var väldigt spännande att jag hade en besökare i byn och många av de jag lärt känna i Bubulo var väldigt nyfikna på vem denna besökare var.

Det är något jag har kommit att upptäcka här i Bubulo som skiljer sig en del från huvudstaden Kampala. Här känner nästan alla varandra i byn och alla vet vilka som kommer från byn och inte. Det går inte att göra någonting här och förvänta sig att ingen kommer att veta om det. Även om du inte känner alla människorna så kommer de att veta allt om dig. I Kampala är du lite mer anonym på det viset eftersom det rör sig många fler människor och det är svårare att hålla koll på alla.

Det behöver inte vara negativt att alla känner till vem du är i en by och allt som oftast gör det mig ingenting. Jag växte upp i ett litet samhälle i södra Sverige, där det var precis samma sak. Alla visste vem alla var och vad alla gjorde. Däremot kan jag ibland tycka att det blir väldigt krävande. Därför att vad du än gör eller inte gör så är det någon som kommer tycka någonting om det. Jag kan ibland uppleva det som en press på att du bör agera som omgivningen förväntar sig att du ska agera. Om du inte gör det kan människor lätt bli besvikna, vilket inte alltid är så roligt.

 

Slutet på veckan

Det vackra Bubulo innan regnet kom.

 

Det är söndag i Bubulo och som varje vecka så är det marknadsdag. Marknaden hålls på en stor gräsyta belägen mellan byns handelscentrum och bensinstationen. Normalt sätt är ytan tom men kommer du hit en söndag så här den full av folk och olika färger. Där hänger kläder, tyger och skor till försäljning i alla dess färger och former. Du kan se personer gå runt med sina varor i händerna eller på huvudet och överallt finns det människor som söker efter någonting att köpa med sig hem.  Färgerna ger hela marknaden ett vackert intryck när du går runt bland stånden och titta på de olika varorna som bjuds ut.

Efter att vi hade besökt marknaden gick vi hem och Andrew visade oss hur det gick till när alla barnen på barnhemmet rakar håret. Han använde sig av en rakapparat och rakar försiktigt håret ända ner till huden på huvudet. Det tar en stund att raka hela huvudet och efteråt så smörjer han in huvudet med en speciell kräm som ska hjälpa huden att återhämta sig.

IMAG1295

I Uganda är det väldigt vanligt att alla barn som går i skolan har rakat hår. Det spelar ingen roll huruvida du är kille eller tjej. Det beror på att skolorna kräver att barnen ska raka håret. Kravet kommer sig både av hygienskäl, men även av skötselskäl. Det kan vara svårt att sköta om håret om det växer ut för långt och de kräver en hel del tid för att skötas om. Det behövs antingen flätas eller göras till dredlooks. Görs inget utav detta behövs håret kammas varje dag för att de inte ska bli för tovigt och smutsigt. Hur du sköter håret här och vilken frisyr du har kan vara väldigt viktigt och många av de jag känner går till en frisör varannan vecka. Det kan tyckas vara mycket, men det finns en helt del skäl till detta. Därför tror jag att jag ska ägna ett helt inlägg åt detta lite längre fram så håll utkik.

BILD: Andrew rakar håren

 

Uganda, som jag älskar detta land

För att inleda detta inlägg måste jag lite snabbt få berätta för er vad som hände igår efter det senaste inlägget. Som jag sa väntade jag Mbale på att min pojkvän skulle komma ifrån Kampala och han kom. Resan hade gått bra och efter att vi fått i oss en chapati (det steka brödet)så letade vi upp en taxi som skulle gå vidare till Bubulo. Vi hittade en väldigt snabbt. Den var nästan full redan när vi kom och hade vi åkt med 14 passagerare som taxin var byggd för hade vi åkt efter att vi hoppat på. Den här taxin hade dock bestämt sig för att ta upp så många som möjligt innan det skulle bära iväg så till sist satt vi fyra personer i förarhytten och hela sexton personer i själva passagerarutrymmet. Något trångt måste tillstås, men ändå ganska mysigt att sitta i knät på varandra.

 

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

Av förklarliga skäl så hade konduktören svårt att stänga dörren. Vilket medförde att taxin började rulla medan konduktören försökte på att sätt och vi få igen dörren. Konduktören lyckades inte stänga dörren ordentligt utan satt ett bra tag och höll i dörren så att den inte skulle flyga upp och vi trilla ut på gatan innan chauffören upptäcker vad som pågår och stannar. De letar sedan upp ett rep som de kan binda fast dörren med. De binder repet genom fönsteröppningen på dörren och fönsteröppningen på dörren i förarhytten. Detta medför att varje gång någon vill gå ur taxin eller stiga på behövs repet bindas upp, vilket verkar vara lika problematiskt varje gång. Så där satt vi hoppackade och inbundna i en taxi som tog oss en stor omväg innan vi nåde fram till Bubulo. Varken jag eller pojkvännen hade någon känsel i benen när vi kom fram men vi hade en riktigt kul resa eftersom alla i taxin hade humor och skämtade med konduktören och chauffören om vad de försökte hitta på.

Det blev en lite längre förklaring än vad jag hade räknat med så jag berättar endast lite kort om vad som hänt i Bubulo idag. Tanken var att jag idag skulle få se budgeten för lekplatsen, men tyvärr var det en person som avlidit nyligen och begravningen hölls idag. Därför var de som skulle komma med budgeten upptagna av begravningen. Istället har vi varit runt i hela byn och omgivningarna på lördagspromenad som har letts av Jacob. Promenaden var väldigt mysig och tog oss runt handelscentrum, upp till borgmästarens hus för att sedan fortsätta ner till floden innan vi vände hemåt. Även om jag under denna promenad hade en kamera med mig, fann jag när vi kommit hem att jag glömt bort att ta bilder. Därför bjuder jag på en bild av Bubulos handelscentrum som jag tog i början av promenaden innan jag glömde bort kameran.

IMAG1259

Mysteriet med elektriciteten

Ännu en gång sitter jag i ett totalt mörker och skriver detta inlägg. Ni har under flera gånger fått veta här på bloggen att vi varit utan ström här på barnhemmet och många av er kanske undrar varför det är så. Det kommer sig av flera olika anledningar. Rose och Mikael har berättat för mig att det finns många hushåll i Bubulo som inte har el installerat. En del av dem använder alltså ingen elektricitet alls medan det finns de som ”lånar” elektricitet. Det innebär att man kopplar på en egen kabel på den som förser byn med ström, sedan använder man denna ström främst till små saker som lampor. Eftersom ström är dyrt både att betala månadsvis för samt att installera i husen är det relativt vanligt att man ”lånar” på detta viset.

Det är även vanligt att strömförsörjningen till hela byn stängs av emellanåt. Det kan vara för att ledningarna har tagit skada, att det regnar mycket eller helt enkelt för att människor har ”lånat” för mycket. Detta blir problematiskt för alla som använder elen, men det är bara de som betalar för elen som kan ringa för att klaga. Det medför att det inte blir så många klagomål från detta område och därför åtgärdas inte alltid strömförsörjningen så snabbt. Olika personer i byn har berättat för mig att ibland kan hela byn vara strömlös i en vecka, medan andra gånger så varar strömavbrottet endast ett par timmar.

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

I Sverige upplever jag att vi ofta tar för givet att det du alltid kommer ha tillgång till ström. Det märker jag ganska snabbt på mina egna vanor av hur jag planerar för strömavbrott. Tidigare har jag inte funderat så mycket på att jag alltid bör ha datorn och telefonen fulladdad med ström utifall det blir ett strömavbrott, därför allt som oftast finns det alltid ström så att jag kan ladda dem när jag behöver. Här har jag behövt tänka om. Nu håller jag alltid både dator och telefon laddade så långt det går när det finns ström på barnhemmet så att jag vet att jag skulle kunna klara någon dag utan att ladda dem.

Dagens ironi blev att i dag på morgonen så fanns det ström när vi vaknade. Jag och Rose åkte under dagen in till Mbale för att besöka bolaget som försörjer barnhemmet med el. Tanken var att vi skulle betala el-räkningen och ta en kopia på vilket avtal vi har med el-bolaget. Allting gick som planerat och vi åkte nöjda hem igen. Väl vid hemkomst så var strömmen försvunnen och det hade regnat under hela tiden vi varit borta så solpanelerna som är backup för lampor här på barnhemmet hade inte hunnit laddas ordentligt. Därav sitter jag nu i mörkret för att skiva detta, med en pannlampa påslagen så att jag kan se tangentbordet.

Att duscha, vilken lyx!

Det är något jag ofta inte tänker på när jag är hemma i Sverige och det är att duscha inte överallt är en självklarhet. När jag besöker mina föräldrar och duschar i varmt vatten en halvtimme är det något jag njuter av. Inte fören det låter som att mamma ska banka in dörren eller pappa hotar med att stänga av varmvattnet så sköljer jag bort det sista balsamet ur håret och stänger av.

Här går det inte riktigt till på samma sätt. När du vill tvätta dig här gäller det att planera lite grann, därför är det även många som tvättar sig på kvällen innan sängdags eftersom det skulle ta för lång tid på morgonen. Det första du gör är att du hämtar en tom plastdunk och går ner med den till brunnen. När du fyllt vatten i dunken bär du hem den igen och ställer den på lämpligt ställe på gården. Sedan hämtar du en plastbalja och tvål samt någonting du kan använda för att tvätta dig med. Det kan vara en liten handduk eller något som kan ha samma funktion som en tvätthandske i Sverige. När du har alla sakerna nära tillhands häller du vatten i plastbaljan. Du blöter ner saken du använder för att tvätta dig med och löddrar upp tvålen. Sedan börjar du skrubba. Du skrubbar hela kroppen och ibland får någon hjälpa dig för att komma åt ordentligt på ryggen. När du är färdig tar du vatten i händerna från plastbaljan och ”skvätter ” upp och över dig tills alla tvålen är borta. Ta da! Du är nu ren och fin.

 Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Vill du tvätta håret och om du har långt hår som jag, vilket kräver lite omskötsel, behöver du någon som kan hjälpa dig att hälla vatten. Du häller upp vatten i en mindre plastdunk som går att lyfta lite lättare, tar fram schampo och balsam samt en handduk att torka håret med efteråt. Nu böjer du dig framåt och tippar ner huvudet. Personen som hjälper dig häller vatten på ditt huvud medan du ser till att allt blir blött, sedan tar du i schampo och efteråt häller personen mer vatten på ditt huvud. Samma sak upprepas med balsam, sedan är du färdig för att torka håret!

Det är ganska enkelt att tvätta sig själv och håret på detta sättet när du väl har fått in tekniken på att ”skvätta” vatten. Däremot upplever jag att det inte riktigt inger samma varma mysiga känsla som när du står i en varm dusch. Idag på morgonen var det dags för mig att tvätta håret igen. Det var molnigt och inte speciellt varmt i luften. Vattnet var riktigt kyligt och hade den där perfekta temperaturen för att dricka en varm sommardag. Det vattnet hällde Mikael glatt över mitt huvud, medan jag försökte att inte skrika av chocken. Efter en stund, ännu mer vatten och väldigt mycket gåshud var håret rent.

Nu på kvällen så skulle alla barnen tvätta sig inför sängdags. De tyckte alla att det var väldigt kallt och några av dem hoppade på stället innan det var deras tur. Joel och Edwin började prata ”tvärt emot språket” för att bygga upp den mentala styrkan som denna tvätting innebar. Det vill säga att de istället för att kalla något ”cold” så har de gått runt hela kvällen och sagt att allt är väldigt ”hot”.

Att bara vara i nuet

Tiden är en underlig sak. Den är relativ och betyder olika saker för många människor. Jag brukar uppleva att i Sverige så rusar tiden alltid fram och det är svårt att hinna med allt du vill göra. Du har bråttom hit eller bråttom dit. När någon frågar hur du mår kanske du svarar att du mår bra men att du känner dig stressad för du kan inte vara säker på att du hinner med allt du ska göra. Samtidigt är det inte många saker vi måste göra med vår tid. Jag upplever att det kan vara lätt att hela tiden prata och fokusera på vad som ska hända sedan, på framtiden, eller fundera på vad som hände, på dåtiden.

Här känns det varje morgon som att dagen kommer bjuda på många timmar och ändå upptäcker jag att kvällen kommer allt för fort. Jag vet ibland inte var tiden har tagit vägen. Jag kan ha fått mycket gjort, men jag känner mig sällan trött eller stressad. Det finns alltid saker att göra här, men var sak har sin tid. Jag upplever att människorna runt omkring mig låter varje syssla ta sin tid. Dagen får ha en gemytlig rytm där människorna är fullt upptagna utav vad som pågår just för tillfället. De koncentrerar sig inte på vad som kommer att hända eller vad som har hänt. Även när ingenting pågår så ”bara är” människorna.

IMAG0853

Här njuter Jacob, Obama, Joel och Brenda i gräset tillsammans med sina vänner som bor i närheten.

 

Detta är något som jag finner väldigt rogivande och det hjälper mig att uppskatta alla de små vardagliga stunderna. Det kan vara att hälsa barnen välkomna hem när de kommer från skolan och få dem att berätta om vad de varit med om där. Tacksamhet över vilken precision Andrew uppvisar med kniven när han skalar avokado till middagen. Glittret i Joels och Edwards ögon när det har något bus på gång och leendena når hela vägen upp till öronen. Hur vacker Rose är när hon skrattar. Vilket otroligt jobb Mikael utför varje gång han lagar posho (pudding gjord på majsmjöl) till oss. Vilken glädje Doreen, Brenda, Obama och Jacob uttrycker varje gång de får två mango att dela på från de äldre barnen.

Förmågan att vara helt närvarande i nuet är även något som jag upplevt under mina vistelse i Kampala. Därmed gå det inte att säga att det skulle vara beroende av att Bubulo är en by, utan jag tror att det snarare är bundet till en livsstil. När jag frågar runt bland mina vänner här i Bubulo och i Kampala om vilka planer de har för nästa vecka eller ännu längre fram är det få som vet vad de kommer göra eller befinna sig då. Denna livsstil är något som det blir lätt att falla in i när du har varit här en tid. För egen del hoppas jag att jag kan ta med den även efter att jag lämnar Uganda för denna gången.

Dagens äventyr i Mbale

Idag är det exakt en vecka sedan jag kom hit och Rose tyckte att det var på tiden att jag skulle få se Mbale. Mbale är den närmaste staden till Bubulo, som några av volontärerna och de tidigare praktikanterna för Kids of Uganda har beskrivit i sina blogginlägg. Enligt Rose son Robert så är Mbale den största staden i Uganda efter huvudstaden Kampala.

Mbale tycks ha allt från stora pampiga byggnader där bankerna håller till, till små söta byggnader där skräddare, små butiker och barer är inhysta om vartannat. Både Rose och Robert verkade kunna orientera sig i staden utan problem och hälsade till höger och vänster på kända ansikten. Jag befann mig i ett lagom förvirrat tillstånd och försökte få grep om var de olika butikerna låg i förhållande till varandra, hur jag tar mig till ett hotell där jag kan stanna över natten om det skulle behövas någon gång eller hur jag hittade ett bra internetcafé ifrån ”taxi-park”.

”Taxi-park” är där de kommunala transportmedlen stannar. Det som kallas taxi här är nästan jämförbart med bussar i Sverige. Taxin är en minibuss som oftast är godkänd för 14 personer. De kör ofta förutbestämda rutter runt om i städerna eller ut till byarna runtomkring. En del kan även ta dig mellan byar och städer i olika distrikt, exempelvis mellan Kampala distrikt och Jinja distrikt. Det finns massor att beskriva om dessa bussar så jag har bestämt mig för att ägna ett helt inlägg åt dem. Du som är intresserad bör hålla utkik efter inlägget ”Taxi i Uganda”.

Åter till att hitta ifrån ”Taxi-park” i Mbale till de olika ställen jag eventuellt skulle vara i behov av vid en vistelse i Mbale. För de som har känt mig länge vet att mitt lokalsinne i Sverige är högst begränsat och det är inte ovanligt att jag får ringa någon för att fråga om vägen. För de som lärde känna mig när jag bodde i Kampala första gången vet att i den staden hittar jag som ”i min egen bakficka”, det vill säga väldigt väl. Det ska därför bli intressant att se hur väl jag kommer hitta i Mbale och i Bubulo efter en tid här.

Ett av mina riktmärken för att hitta i Mbale.

Ett av mina riktmärken för att hitta i Mbale.

Mabale har ett ganska fyrkantigt vägnät där de flesta gator är asfalterade eller är under konstruktion. De flesta vägarna har även namn, vilket inte är en självklarhet på alla ställen i Uganda. Till exempel så finns det flera olika gator i Kampala som inte har några namn, gatorna utan namn är ofta små och slingrar sig mellan husen.

Även om jag upptäckte att de flesta gatorna ägde namn i Mbale, så hade de flesta inga skyltar som berättade för dig vilket namn gatan hade. Det medför att det blir svårt för någon som inte är bekant med staden att orientera sig efter en vägbeskrivning där beskrivningen grundar sig på gatornas namn. Skulle någon säga till dig att ta höger in på ”Republik Street” skulle du inte kunna veta vilken gata som är avsedd.

För mig blev alltså alternativet att leta upp olika riktmärken på husen och i rondellerna som jag kan gå efter när jag ska hitta vägen till ett speciellt ställe. Det är också lättare om jag vill fråga någon om vägen att be dem förklara hur jag ska gå genom att referera till olika butiker eller företag som ligger längs vägarna. Numera vet jag alltså att om jag vill till doktorn så tar jag till vänster om ”Cosmo – Coffee shop & Restaurant”.

När mörkret faller

Det börjar bli kväll här i Bubulo. Det är lördag och dagen har i mångt om mycket varit som de flesta andra dagarna. På morgonen utfördes de sysslor som inte gick att utföras i föregående kvälls mörker. Sedan var det frukostdags på barnhemmet för alla som var hemma. Andrew och Edward hade redan hunnit iväg till skolan och kom hem strax innan lunch.

Rose, Obama, Jacob och Brenda sitter och plockar bönor. Det är en syssla som görs nu under regnperioden så att de finns torkade bönor att laga mat på när torrperioden kommer.

Rose, Obama, Jacob och Brenda sitter och plockar bönor. Det är en syssla som görs nu under regnperioden så att de finns torkade bönor att laga mat på när torrperioden kommer.

Mellan frukost och lunch, så lekte barnen medan de vuxna förbereder lunchen. Efter lunch så finns det nya sysslor att ta tag i och när de är färdiga gör alla lite vad de själva vill. Runt sjutiden börjar det skymma här varje kväll och då börjar alla samlas vid innergården på barnhemmet. Alla väntar på att middagen ska serveras och medan vi väntar går barnen en efter en för att tvätta sig.

Idag är hela Bubulo strömlöst igen och eftersom det är regnperiod så har även solenergin tagit slut idag. Det blir mörkt snabbt här och halv åtta går det inte att se var du sätter fötterna längre. Vill du gå någonstans eller hitta något så gäller det att du har koll på var det finns en ficklampa som fungerar.

När vi sitter här tillsammans lutade mot husväggen på innergården, slår det mig att det inte går att höra några artificiella ljud. Det är ingen som talar, utan vi sitter tillsammans i tysthet. Det innebär inte att det är tyst. Kvällen här kan fortfarande bjuda på många ljud.  Det starkaste ljudet du hör är syrsornas sång. Det ljudet kommer att fortsätta hela natten tills fåglarnas kvitter tar vid på morgonen. Du hör ljud från de vuxna som förbereder middagen. Du hör ljuden från människor som går och du hör ljud ifrån grannarna när de liksom vi utför kvälls bestyren.

Efter en stund tänds en ficklampa och i ljuset av den kan du se Mikael dela upp maten på tallrikar. En tallrik till oss vardera. Sedan släcks flicklampan och Doreen delar ut tallrikarna. Vi börjar långsamt äta av maten. Idag är det bönor med ris och lite hackad avokado. Det är gott och liksom smälter lite i munnen efter en lång dag.

Snart har stjärnorna börjat titta fram på himlen och det är ett helt hav. Det är en väldig kontrast mellan denna stjärnhimlen och den du ibland kan ana inne i en lite större stad. Den här är ren, utan moln och stjärnorna lyser starkt. Det hjälper dig att börja se lite mer om vad som försiggår runt omkring dig, men fortfarande är det svårt att urskilja vad det är som pågår på avstånd.

I takt med att maten på tallrikarna blir uppäten, börjar barnen droppa av för att göra sig i ordning för sängen. När de är färdiga kommer de ut för att säga god natt. Några av dem vill ha en god natt kram eller att du ska följa med in för att stoppa om dem. Medan andra helst vill att du ska säga god natt och lite senare titta in i rummet för att säga god natt igen och prata lite med dem om vad de planerar för upptåg under morgondagen.

Det har blivit dags även för mig att säga god natt till er. Jag hoppas ni liksom jag kommer sova gott och vakna med ett leende på läpparna imorgon.

Storebror Livingstone

Här är Brenda och Livingstone utanför kyrkan. Barnen går till kyrkan varenda söndag, väldigt duktiga och väluppfostrade är de! Kan dock inte säga att det är min eller Roses förtjänst tyvärr. Rose är inte så religiös, så hon går inte i kyrkan. Jag är sedan barnsben en inbiten ateist, men är dock väldigt öppen för andras religiösa upplevelser och tro. Så jag har följt med diverse ugandiska vänner till kyrkan åtskildiga gånger. Men när en pastor från Kampala kom till Bubulo och predikade på engelska om att homosexuella borde dö och att muslimer är fienden – då fick jag nog. Efter det har jag aldrig satt min fot i en ugandiska kyrka. Jag tycker religion är okej sålänge de förespråkar att älska din nästa och att vara öppna och accepterande mot alla människor – vilket alla religioner är i grund och botten. Det är när människor med maktlust och egen agenda tar över religioner som de blir snedvridna.

Oj, nu svävade jag iväg. Vad jag skulle påpeka med dessa bilder är att Livingstone verkligen är som en omhändertagande storebror mot de andra barnen, trots att han växt upp själv med sina alkolistiska morföräldrar och enbart har vuxna äldre syskon. Han var ”sladdis”, men ingen av syskonen tog in honom när föräldrarna dog, så han lämnades attt ta hand om sina morföräldrar. Så fint att storebrorsrollen passar honom så bra!

När vi var på kalas en gång fick barnen en varsin soda, något som är en otrolig lyx för dem och något de antagligen bara smakat på någon enstaka gång innan. Jacob orkade inte dricka hela sin soda, eftersom han var så liten. Jag såg att Livingstone tog flaskan från honom, men tänkte att det var ganska naturligt att Livingstone skulle dricka den eftersom Jacob ändå inte orkade. Men, då börjar Livingstone hälla över drickan i de andra barnens drickflaskor. Han hällde över till alla – utom sig själv. Sen gav han tillbaka flaskan till Jacob med en lagom mängd kvar så han kunde fortsätta njuta (fattiga barn har ofta lärt sig att äta till de är på gränsen att spricka – de vet ju aldrig när de får mat igen..). Jag tyckte det var en sån fin gest som är så ovanlig hos många barn! Men Livingstone, som aldrig haft någon att dela med innan, delar gärna med sig till sina nya syskon!