praktikant Tag

Hälsningar från Bubulo

Efter 18 timmars flygresa och ett stopp i Kampala satt jag där på en buss på väg genom Ugandas landsbygd mot byn Bubulo. Vi färdades genom ett fantastiskt och bördigt landskap, förbi livliga städer och sockerodlingar. Jag häpnades över hur grönt landskapet var och hur det stod i sådan kontrast mot den rödbruna sanden på vägarna bussen färdades på. Det gick upp för mig att Uganda har smeknamnet ’Afrikas pärla’ och jag förstår nu varför. Bredvid mig satt en kvinna med sin tvååriga dotter och hon pratade med mig emellanåt. Hela bussen började ljuda av ett sorl strax efter att ha lämnat Kampala. Människor som tycktes vara okända för varandra började samtala som goda vänner. Jag tänkte att ’Ja, här kommer jag nog trivas – när människor som inte känner varandra börjar prata med varandra utan att det är konstigt.’

Efter en ganska varm resa överraskade det svalkande regnet väl framme i Bubulo. Det är just nu regnperiod och det spöregnar minst en gång per dag. Dropparna är gigantiska. Och väl i Bubulo blev jag glatt välkomnad av mina nya kollegor James och Ivar som väntade på ett lokalt lunchställe. James gav mig senare smeknamnet Nafla (osäker på stavningen) som betyder ”den som kommer med regn”. Ganska trevligt smeknamn tycker jag.

Bubulos alléstråk med centrumet i bakgrunden

 

Jag kallas i vanliga fall Anneli och jag är den andra praktikanten som ska jobba för Kids of Uganda här i Bubulo fram till slutet av december. För drygt en månad sedan satt jag på ett kontor på Sollentuna kommun och jobbade med handläggning av bygglov, granskade ritningar och bläddrade i plan- och bygglagen. Jag var då helt överväldigad över att ha fått praktikplatsen hos Kids of Uganda, så pass att jag inte riktigt trodde på det själv när jag berättade den stora nyheten för min familj, vänner och kollegor. Cirka två månader innan det (alltså i maj) så satt jag tillsammans med tre andra studentkollegor.  Vi skrev de sista delarna av en uppsats och samtalade om vart vi ville åka på studie-/praktikresa. Jag sa bestämt att ”jag minsann SKA åka till östra Afrika”. Vilken tur att det blev Uganda.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka är jag tjänstledigt från mitt jobb på bygglovsenheten för att studera en master i hållbar utveckling vid Uppsala universitet, och jag har ett år kvar av min utbildning. Min bakgrund är inom samhällsplanering och mitt stora intresse för sociala frågor, mänskliga rättigheter och klimatfrågor har alltid varit grunden för mina val. Min drivkraft är att arbeta mot de orättvisor som finns i våra samhällen, och speciellt för de som vanligtvis inte har någonting att säga till om –  barn och ungdomar.

Här har ni mig

 

En av de stora anledningarna till varför jag valde att studera vidare och ta en master var för att kunna få erfarenhet av att arbeta utanför Europa. Jag ville som sagt helst till östra Afrika, en del av världen som jag drömt om att åka till ända sedan jag var liten. Jag kan inte riktigt säga var den drömmen kom ifrån, men nyfikenheten för naturen, kulturen och människorna har alltid funnits där. Uganda är ett av de länder som lockat mest. Innan jag åkte hit träffade jag några bekanta som hade jobbat och bott här i ett par år. De gav mig en hel del praktiska tips om Uganda, allt från hur man hanterar malaria till var man kan åka på safariresor. När vi sedan skildes åt minns jag att de sa till mig:  ”Once you have been in Uganda, you will always long to go back. It becomes something of an addiction”.

Så nu sitter jag här på kontoret i Bubulo med ett leende på läpparna, glad över att få kunna jobba tillsammans med James, Ivar, Ronald och Rose, och hela tiden möta nya människor med spännande saker att berätta. Utanför kontoret hörs exotiska fåglar kvittra, kor och getter, matatus (minibussar) och boda-bodas (motorcyklar) som far förbi på vägen, och då och då fläktar doften av vedeldning in på kontoret. Många är nyfikna på oss praktikanter och jag kämpar med att lära mig Lugisu, det lokala språket, för att kunna säga några ord och imponera på byborna.

I vår föränderliga värld har vi stora utmaningar framför oss, sociala såväl som miljömässiga. I ett land där hälften av befolkningen är barn och ungdomar, behöver det göras stora insatser för att de ska få sina rättigheter tillgodosedda. Jag ser därför fram emot de fyra spännande månader jag har framför mig, där jag bland annat kommer att arbeta med att se över hur organisationen kan utveckla familjestödsprogrammet och hur vi kan arbeta mer för att stärka barns rättigheter i Bubulo. Målet är att kunna hjälpa fler barn och ungdomar att få möjlighet att få en trygg miljö att växa upp i med möjlighet att gå i skolan och så småningom skapa sig ett bra liv.

Allt gott!

The playground almost finished!

Another week is gone and playground project is nearing its end. Just to update you on last week’s job on the playground. Everything has gone really fast, had not expected such commitment and hardwork from the workers given. Despite the rain and slightly chilly weather, the engineer David and his workers worked hard inorder to complete their task.

Work has progressed fast and now we are done with all construction work. ”The City” part that was the only part that had not been built is now finished and the last few days, we have been working to repair the parts that had small corner boards on, that is on the ’Mt. Elgon’. Everything is now left to dry before finishing with the last task – that is painting. The engineer David said it should be allowed to dry for at least a week and a half so that the paint must be sustainable.

Meanwhile, as we wait for it to dry, we have been planting some flowers around it  to ensure minimum unnessecary passage by the locals on the play area. The goal we have is that we will dedicate the playground on the day of the workshop which will take place at the end of the month. More about the workshop will be in the next post.

When I went to the village to inspect and ask how the work was going later this week, I was welcomed by some parents with very positive thoughts and gratitude that we  have been able to build the playground for the children in the village. This gave me a positive feeling that I kept the rest of the day. ☺

It always gives me joy and motivation to hear from the villagers that they recognize and appreciate our work and this playground is truly one of the organization’s many projects that show that we value children’s rights and most importantly and especially in this case the children’s right to play! I’ll update you on the painting when it’s done!

13214455_1721637644779347_488287643_o 13210928_1721638921445886_1543090774_o 13112608_1721638114779300_1899564244_o 13184697_1721637614779350_1899376544_o

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.

Ett vått Bubulo

Självklart kan jag inte lämna den här fina byn utan att få uppleva ett riktigt hällregn som ackompanjeras av blixtrar och dundrande åska. För hur skulle de se ut? Att jag mina sista två dagar skulle få uppleva solsked utan ände och stabil ström. Nej, då hade det inte riktigt varit genuint Bubulo.

Vi står här i en liten butik där innehavaren syr skoluniformer på sin symaskin och tar skydd mot regnet. Det är inte bara jag som sökt mig hit utan även de andra som var i närheten då himlen öppnade sig. Vi fryser, regnet kommer med kyla och vi är framförallt hungriga. Regnet har pågått länge nu, i över tre timmar utan att lätta och de flesta av oss han inte äta lunch innan det började.

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Det pratas mycket här inne, mest på Lugisu så jag förstår inte så mycket utan snappar snarare upp andemeningen i det som sägs genom olika gester. Ibland är det någon som övergår till engelska och ibland lägger jag mig i konversationen. Det frågas mycket om huruvida sådant här väder även finns i Sverige. Just denna typen som vi har just nu är väldigt lik stormarna som kommer på sensommaren hemma i den lilla byn på västkusten som jag är uppväxt i. Detta möts av förundran över att vi kan ha så liknande saker på två så olika platser.

De tycker lite synd om mig som har fått gåshud på armarna av den kyliga blåsten. När du får gåshud så är det nämligen ett riktigt tecken på att du fryser och att det är kallt. Samtidigt som de försäkrar mig om att regnet nog kommer avta snart så ökar hastigheten och tätheten på regndropparna. Det blir nästan helt vitt utanför dörren och det går inte att se så mycket av vad som händer där ute på gatan.

De skrattar lite och sedan säger butiksinnehavaren att ”you came with the rain and now you are going with the rain”. Jag undrar lite försiktigt vad hon menar med sitt uttalande och hon förklarar då att här så anses det betyda tur för en person om hen kommer till ett ställe när det regnar och sedan åker där ifrån när det regnar. Hon sager sedan att ”the rain is all of the blessings that we send with you on your journey”. Jag blir varm i hjärtat och vet inte vad jag ska säga mer så hon får endast ett stort leende tillsammans med en kram.

Rena skor

Som jag skrev igår så ville jag vakna glad och pigg idag. Det lyckades jag också med. Innan till och med barnen hade stigit upp så var jag färdig med morgonens bestyr och kunde påbörja dagens arbete. Det är mycket nu som ska avslutas och knytas ihop innan jag ger mig iväg mot nya äventyr. Det känns både roligt och sorgligt som jag jag skrev tidigare i veckan. Hur som helst så har dagen varit produktiv. Dock fanns det flera tillfällen som jag nog egentligen hellre hade lytt barnens uppmaningar om att komma ut och leka med dem, istället för att jaga människor på telefon och handelscentrum eller sitta framför datorn för att avsluta olika arbeten som är påbörjade.

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Under mitt första besök i Uganda så fick jag lära mig ganska snabbt av mina nyfunna vänner att det inte gick för sig att gå omkring i skitiga skor. Skorna ska helst inte visa att de används utan de ska vara rena (till och med sulorna), skosnörena vita och de ska vara hela. Så sådär snyggt slitna, lite sommar skitiga Converse är bara att glömma här. Jag har försökt ta reda på varför det inte anses okej att gå omkring i lite skitiga skor här, men har ännu inte lyckats. Jag gissar att det har med kvarlämningarna från när Uganda koloniserades av Britterna och det då var väldigt viktigt att vara respektabelt klädd. Men jag ska som sagt int säga att jag vet. Mina vänner menar bara på att det r väldigt viktigt, för om deras vänner inte har rena skor så ”it reflect’s badly on us”.

Så idag efter att ha gått runt hela centrum tillsammans med Rose för att leta efter barnkläder och se vilka priser de ligger på nu, så tyckte barnen att det var hög tid att jag tvättade de skor jag tagit med mig hit. Jag har förstått att det här med rena skor är ännu viktigare i städerna än på de lite mindre orterna, men även här är det bra att ha rena skor. Så min lunchtimme ägnades idag åt att (förutom att äta lunch) tvätta mina tre par skor tillsammans med barnen. Barnen tyckte de var riktigt roligt och tävlade om vem som kunde göra skorna renast. När mina skor var färdiga och jag behövde gå tillbaka för att jobba så fortsatte barnen med sina egna skor och alla andras skor som ville få dem tvättade. Helt klart en höjdare att tvätta skor med andra ord!

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

En sista söndag i Bubulo

Ja, min resa lider mot sitt slut för den här gången och det har varit ett underbart äventyr att få vara här. Att lära känna alla barnen, personalen, människorna i byn och inte minst lära mig hur Kids of Uganda fungerar som organisation.

Jag har börjat förbereda mig mentalt på att åka snart och med det kommer det även som en naturlig del att förbered barnen på att jag snart kommer åka ifrån dem. Det är verkligen inte lätt men genom att prata med dem länge och låta de själva komma till tals så tror jag att när väl farväl kommer på lördagsmorgonen å kommer det inte bli allt för svårt. Det gäller att se det positivt. För barnen så kommer det snart komma en ny praktikant till hösten. Det i sig kommer att bli ett av deras många äventyr som ligger framför dem. För mig så ska jag fortsätta min resa i Uganda ett tag till men jag kommer befinna mig i Kampala där jag kommer arbeta med lite andra saker än vad jag gör nu.

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Sedan kommer slutligen studierna ta vid hemma i Sverige och då börjar äventyret med återanpassning. Ibland kan det bli det största äventyret. För du har lärt dig så mycket och utvecklats på olika sätt när du befinner dig i andra miljöer än din invanda för ett tag. Att sedan komma tillbaka till en väl invand miljö och rutin kan göra att du ser allt i ett annat ljus. Du vi försöka sammanfoga de olika delarna av dig själv i hur du lever, vilket kommer betyda lite arbete och framförallt tid. Smälta allt, plocka de bästa bitarna, förändra och sedan bygga upp en ny rutin i en kanske delvis ändrad miljö.

Besök från Kampala och äventyr i Sipi Falls

I går kväll kom min pojkvän hit från Kampala för att hälsa på. Eftersom detta blir hans sista besök här och det är min sista helg så tänkte vi att vi skulle göra en utflykt till den närliggande turistattraktionen Sipi Falls. Så det var vad vi gjorde idag!

Tidigt, tidigt så tog vi en motorcykeltaxi in till Mbale för att där sätta oss ner på en bänk vid trottoarkanten och vänta på att en försäljare skulle komma förbi med te. Det är nämligen vanligt att se försäljare tidigt på morgonen med termosar som innehåller varm mjölk med teblad. Det är otroligt gott att få morgonen tillsammans med en Mandasi eller två. Mandasi är en sorts bulle som görs genom att fritera bröddeg i olja.

Därefter tog vi en taxi upp till Sipi som ligger cirka 60 km från Mbale och tar cirka en timme att ta sig till med kollektivtrafiken. Väl där möte vi en väldigt trevlig man som också blev vår guide för dagen. Han berättade bland annat att Sipi betyder ”The place”. Innan vi påbörjade vår tur så berättade han även att de har olika turer som du kan vandra, beroende på hur mycket tid du har, hur långt du vill gå, vad du vill se etc. Men för oss som kommit dit eftersom vi ville se de berömda vattenfallen bestämde oss för att ta den långa vandringen på fyra timmar så att vi kunde se dem alla. I den turen så ingick det även besök vid ”poolen”, grottan och utsikten.

Ett av vattenfallen

Ett av vattenfallen

Vår guide var verkligen bra. Han kunde svara på massor av frågor och det visade sig att han var uppväxt i området, vilket bara gjorde turen roligare eftersom han berättade så historier om platserna vi gick förbi. Så vår tur som är den längsta turen du hinner med om du bara är där över dagen och inte har ett eget fordon som du ska köra hem i, började vid foten av berget och sedan klättrade vi uppåt. Väl uppe på toppen hade vi en underbar utsikt.

När vi var där uppe och beundrade vyn fick vi veta att vi nu gjort den jobbiga biten och hädanefter så skulle det sluta nedåt under större delen av vägen. Vi gick till toppen av de första vattenfallet och sedan till dess botten. Väl där så fan vi en annan grupp turister och otroligt nog så kände vi två av personerna som var där. Det blev ett otroligt kärt möte ,med många skratt. Vi fortsatte sedan vidare till det andra vatten fallet och till dess botten som mynnade ut i en bred flod. På ett ställe vidgade sig floden och det var det här stället som guiden kallade för ”poolen”. Han sa att under torrperioden så kan du bada där utan problem och vattnet når dig då upp till toppen av huvudet. Just nu kommer dock vattnet för fort in och ut ur poolen så det lir väldigt strömt.

Det sista vattenfallet såg vi också från ovan men sedan gjorde vi något riktigt häftigt. Vi gick ner och runt vattenfallet så att vi hamnade på dess baksida. Där var även en grotta och vår guide menade att man kan tälta i om du med tar eget tält.

Hur som helst har vi verkligen haft en fantastisk dag och jag skulle rekommendera att åka dit om du har vägarna förbi!

Som på räls

Idag började morgonen med sitt vanliga kvittrande av fåglarna utanför husväggarna. Jag hade även en padda under sängen som sjöng en fin morgonsång för mig. Så kan jag begära något bättre?

I den tidiga morgonen så stegade jag mig iväg till platsen för lekplatsen och såg över gårdagens arbete ordentligt medan jag väntade på att förmannen och arbetarna skulle komma. De gjorde de snart och vi var strax igång. Det första steget var att göra alla pålarna riktigt jämna i botten och toppen, så att de kan stå stabilt i sina gropar och se snygga ut i toppen. Vi högg även av utstickande knogar och dylikt så att stammen blir jämn för barnen att klättra på. Till detta användes det otroligt användbara verktyget machete- Det är bland de första gångerna som jag ser hur detta verktyg verkligen används i större skala och det är fantastiskt att se. Vilken träffsäkerhet, vilken skärpa och vilken noggrannhet verktyget själv och användningen av detta kräver.

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Hur som helst så restes pålarna i sina respektive hål efter att detta gjorts. Det hade nämligen blivit dags för att mäta ut höjden för var vi skulle borra håll i pålarna. Hålen kommer att användas för att fästa rep i. När mätningen var färdig så hade mannen med borren anlänt. Jag ska säga er att det inte var riktigt som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag tänkte att när de sa till mig att han skulle komma med maskinen som skulle göra hålen så pratade vi om en elektrisk borrmaskin. Men nej, å fel jag hade. Mannen kom med sin maskin som var en handborr. Detta innebär att maskinen ser ut ungefär som en vin-flasköppnare för korkskruvar, fast i större dimension. Du drar alltså varje varv för hand och detta är ett lika långsamt som slitsamt arbete. Men efter ett par timmar var även detta färdigt!

Pålarna behandlades sedan med ett skyddande medel så att termiterna inte ska börja äta på dem och sedan så hälldes cementblandning runt om varje påle som utfyllnad i respektive grop. Förmannen såg till så att pålarna blev raka med hjälp av ett viktredskap och sedan var det bara att vänta. Solen höll på att gå ner, så arbetet avslutades för dagen.

Nu får vi se hur det ser ut imorgon bitti huruvida de fortsätter på nästa del i lekplatsen som heter ”Manafwa River” och ska byggas utav däck. Hoppas alla har en fin fredag kväll!

Regn = försening

Idag började dagen väldigt bra! Alla arbetarna var på plats tidigt, vi fick tag i alla verktygen som behövdes och ritningarna var där. Så vi har börjat gräva hålen som pålarna ska ner i för den första delen som kallas ”Sugar Canes”. De har till och med blivit färdiga under dagen. Vi var även och hämtade pålarna som ska ner i hålen upp på en av de omkringliggande kullarna. De är riktiga bjässar och kommer vara både bra och starka så att barnen kan klättra på dem.

Här grävs hålen

Här grävs hålen

Allt går relativt långsamt eftersom allt görs för hand. Pålarna har lastats och lastats av flakbilen för hand av två arbetare. Det är ett riktigt slitsamt jobb och det är inte så konstigt att det tar lite tid. Sedan kom regnet och det ville som vanligt inte sluta. Detta innebär alltså att arbetet upphör för dagen och vi får vänta till morgondagen innan pålarna sätts ner i sina hål och fästs.

För övrigt så har det här arbetet ackompanjerats av musik, dans och tal idag. Det har nämligen varit så att Röda Korset i Bubulo fått ambulanser sponsrade av någon i Kina ryktas det om. Så idag var det firande från tidig morgon fram till att regnet kom. De hölls tal, spelades musik och där var en dansgrupp som uppvisade den traditionella dansen från trakten. Eventet drog många åskådare, inte minst för att det bjöds på lunch.

Här ser ni pålarna som precis hämtats

Här ser ni pålarna som precis hämtats

I mitten av eventet gick alla deltagare och en orkester på parad runt Bubulo och alla som befann sig i handelscentrum stannade upp med vad de gjorde. Om du följer med på Instagram så kan du se en bild som togs under paraden. Den var verkligen fin med orkestern i mitten i sina röda dräkter. Personal från Röda Korset med sina röda västar och barn i massor i sina blå skoluniformer. Det var nämligen så att en skola i närheten släppt barnen tidigare eftersom de håller på att göra sina terminsprov och det naturliga blev att barnen drogs till eventet.

Så även om vi inte kommit så långt på bygget idag som jag hoppats så går det ändå framåt vilket är oerhört positivt!