projekt Tag

Independence Day!

Den 9:e oktober 1962 blev Uganda fria från Storbritanniens direkta kolonialistiska och imperialistiska bojor. De blev självständiga. 53 år har nu gått och jag uppfattar det som att denna dag är en av de festligaste högtiderna under året. Oberoende religion samlas landets invånare för att fira sin frihet. Barnen är lediga från skolan, vuxna från jobbet och ordet fira genomsyrar hela landet. Att fira självständigheten verkar innebära massa god mat och dryck. Morgonen tillägnades åt att förbereda dagens alla festmåltider. Ett antal (muzungo)chapati har kavlats och stekts, kryddor mortlats för det exklusiva bruna riset som långsamt skall kokas, hönor har slaktats och plockats, biff styckats, backar med läsk har burits och matooke har skalats. De vuxna ses sittande med långa sugrör som leder den berusande hembryggda drycken Maluwa till deras munnar medan barn spelar fotboll tillverkade av plastpåsar. Att se barn leka är otroligt glädjande. Deras skratt och kreativitet lockar fram barnet inom mig själv och påminner om att allting inte alltid behöver vara gravallvarligt. Att leka är dock inte alltid ofarligt. Under eftermiddagen samlades en skock människor för att nyfiket kika på olyckan som inträffat. Tre barn hade klättrat upp på ett staket/plank som inte var fäst. Det hade vippat över dem och skadat ett barns halsåder. Det var min väns syster och att vara vid hennes sida när hon fick beskedet var tungt. Jag hoppas att det kritiska läget har stabiliserats. Fest, tragedi och självständighet. Dagen bjöd på mycket.

 

Kramar Louise

 

 

Män som sörplar Maluwa

Män som sörplar Maluwa

 

Lekande barn

Lekande barn

 

Solnedgång

Solnedgång

Trött men mysig lördag

Som jag hade sett fram emot en sovmorgon denna morgon. Bygget blev dock inte klart igår vilket innebar ytterligare en tidig start. I och för sig gal tuppen fint runt halv sju och kyrkornas högtalare var inte sent efter med att försöka överrösta varandras energiska musik. Så sovmorgon hade det ändå inte varit tal om. Upp och hoppa och mot lekplatsen. Promenad och språklektion med läxförhör. Möta en ugandisk styrelsemedlem och sen mot Mbale för en övernattning. Tanken var att kolla vad Mbales nattliv hade att erbjuda men jag är helt slut efter den här veckan så sitter nu hopkrupen och nyduschad i en renbäddad säng med vackert skirt myggnät. Ett sådant där man drömde om som barn då det ser ut som en prinsessäng. Vad härligt det är. Även om duschen var iskall så är känslan av att vara ren fantastisk. Jag schamponerade håret tre gånger och har nog aldrig tvättat mina fötter så noga. Imorgon ska jag ut på äventyr med några volontärer jag aldrig träffat. Och sova i tält. Jag ser så fram emot detta! Hoppas ni har en härlig helg 🙂

Kramar Louise

 

Mot Mbale

Mot Mbale

Mount Elgon har börjat byggas!

Nu har det börjat grävas! Imorse mötte jag ingenjören David och byggnationen av Mount Elgon satte bums igång. Lyckan var total och förhoppningsvis kan nu arbetet fortgå dagligen fram tills scenen, den tredje delen av ett lekplats- och samarbetsprojekt med Lekare utan gränser, står klar. Happy days! Jag hade även ett givande telefonmöte med Amie, Kids of Ugandas egna projektansvarige och diskuterade utvecklingsmöjligheter inom organisationer. Närmast skall en integritetspolicy färdigställas vilken kommer sammanfattas på hemsidan då den är klar. Det är av vikt att det som berättas och visas på bloggen, instagramkontot kidsofuganda och andra sociala medier inte kränker vederbörandes integritet. Detta är organisationen otroligt mån om då vi inte vill förvärra det stigma flertalet redan är utsatta för. Inte heller vill vi visa en icke-representativ bild av organisationen, människorna eller Uganda heller för den delen. Så här kommer väldigt representativa bilder av lekplatsbygget som påbörjades denna tidiga morgon 🙂

Kramar Louise

 

De grävande byggarbetarna.

De grävande byggarbetarna.

Arbetsredskap

Arbetsredskap

 

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

Förberedelserna klara för gjutning av grund imorgon.

 

Hönorna inspekterar..

Hönorna inspekterar..

 

Killingen likaså..

Killingen likaså..

 

Och kossan ligger förnöjt bredvid :)

Och kossan ligger förnöjt bredvid 🙂

 

 

 

 

 

Lekplatsprojeketet är åter i rullning

I somras startade byggnationen av en lekplats i Bubulo. Lekplatsen är ett samarbetsprojekt mellan Lekare utan gränser och Kids of Uganda med syfte att skapa en lekplats för alla, miljöanpassad efter hur barn leker här i Bubulo. Lekplatsen var till hälften byggd när jag anlände hit och jag ser med glädje fram emot att färdigställa projektet. Arbetet har nu återupptagits och jag hoppas innerligt att nästa del står klar i slutet av nästa vecka. Detta är som sagt ett hopp och en önskan då arbetet från och till har karaktäriserats av uteblivna möten. Den del som står på tur för att byggas är en scen som skall kallas ”Mount Elgon”. Mount Elgon är regionens högsta berg och det 17:e största på kontinenten Afrika. Tanken är att barnen skall kunna ha uppträdanden och leka rollekar på denna scen. När denna står klar är det endast en del som saknas. Så håll nu tummar och tår för att lekplatsen står klar snart.

Kramar Louise

Så här ser lekplatsen ut än så länge.

Så här ser lekplatsen ut än så länge

 

Material till lekplatsen

Material till lekplatsen och en kossa vilandes i gräset

 

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Som på räls

Idag började morgonen med sitt vanliga kvittrande av fåglarna utanför husväggarna. Jag hade även en padda under sängen som sjöng en fin morgonsång för mig. Så kan jag begära något bättre?

I den tidiga morgonen så stegade jag mig iväg till platsen för lekplatsen och såg över gårdagens arbete ordentligt medan jag väntade på att förmannen och arbetarna skulle komma. De gjorde de snart och vi var strax igång. Det första steget var att göra alla pålarna riktigt jämna i botten och toppen, så att de kan stå stabilt i sina gropar och se snygga ut i toppen. Vi högg även av utstickande knogar och dylikt så att stammen blir jämn för barnen att klättra på. Till detta användes det otroligt användbara verktyget machete- Det är bland de första gångerna som jag ser hur detta verktyg verkligen används i större skala och det är fantastiskt att se. Vilken träffsäkerhet, vilken skärpa och vilken noggrannhet verktyget själv och användningen av detta kräver.

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Här ser ni hur det såg ut under dagen

Hur som helst så restes pålarna i sina respektive hål efter att detta gjorts. Det hade nämligen blivit dags för att mäta ut höjden för var vi skulle borra håll i pålarna. Hålen kommer att användas för att fästa rep i. När mätningen var färdig så hade mannen med borren anlänt. Jag ska säga er att det inte var riktigt som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag tänkte att när de sa till mig att han skulle komma med maskinen som skulle göra hålen så pratade vi om en elektrisk borrmaskin. Men nej, å fel jag hade. Mannen kom med sin maskin som var en handborr. Detta innebär att maskinen ser ut ungefär som en vin-flasköppnare för korkskruvar, fast i större dimension. Du drar alltså varje varv för hand och detta är ett lika långsamt som slitsamt arbete. Men efter ett par timmar var även detta färdigt!

Pålarna behandlades sedan med ett skyddande medel så att termiterna inte ska börja äta på dem och sedan så hälldes cementblandning runt om varje påle som utfyllnad i respektive grop. Förmannen såg till så att pålarna blev raka med hjälp av ett viktredskap och sedan var det bara att vänta. Solen höll på att gå ner, så arbetet avslutades för dagen.

Nu får vi se hur det ser ut imorgon bitti huruvida de fortsätter på nästa del i lekplatsen som heter ”Manafwa River” och ska byggas utav däck. Hoppas alla har en fin fredag kväll!

Regn = försening

Idag började dagen väldigt bra! Alla arbetarna var på plats tidigt, vi fick tag i alla verktygen som behövdes och ritningarna var där. Så vi har börjat gräva hålen som pålarna ska ner i för den första delen som kallas ”Sugar Canes”. De har till och med blivit färdiga under dagen. Vi var även och hämtade pålarna som ska ner i hålen upp på en av de omkringliggande kullarna. De är riktiga bjässar och kommer vara både bra och starka så att barnen kan klättra på dem.

Här grävs hålen

Här grävs hålen

Allt går relativt långsamt eftersom allt görs för hand. Pålarna har lastats och lastats av flakbilen för hand av två arbetare. Det är ett riktigt slitsamt jobb och det är inte så konstigt att det tar lite tid. Sedan kom regnet och det ville som vanligt inte sluta. Detta innebär alltså att arbetet upphör för dagen och vi får vänta till morgondagen innan pålarna sätts ner i sina hål och fästs.

För övrigt så har det här arbetet ackompanjerats av musik, dans och tal idag. Det har nämligen varit så att Röda Korset i Bubulo fått ambulanser sponsrade av någon i Kina ryktas det om. Så idag var det firande från tidig morgon fram till att regnet kom. De hölls tal, spelades musik och där var en dansgrupp som uppvisade den traditionella dansen från trakten. Eventet drog många åskådare, inte minst för att det bjöds på lunch.

Här ser ni pålarna som precis hämtats

Här ser ni pålarna som precis hämtats

I mitten av eventet gick alla deltagare och en orkester på parad runt Bubulo och alla som befann sig i handelscentrum stannade upp med vad de gjorde. Om du följer med på Instagram så kan du se en bild som togs under paraden. Den var verkligen fin med orkestern i mitten i sina röda dräkter. Personal från Röda Korset med sina röda västar och barn i massor i sina blå skoluniformer. Det var nämligen så att en skola i närheten släppt barnen tidigare eftersom de håller på att göra sina terminsprov och det naturliga blev att barnen drogs till eventet.

Så även om vi inte kommit så långt på bygget idag som jag hoppats så går det ändå framåt vilket är oerhört positivt!

Bygget har påbörjats!

Jag har varit tvungen att nypa mig själv i armen under hela dagen eftersom jag fortfarande inte riktigt vill lita på att vi nu äntligen är i gång med byggandet av lekplatsen. Låten ”Slå mig hårt i ansiktet” av Thomas Stenström har gått på repeat i mitt huvud och representerar mig känsla av att befinna mig i en dröm som jag snart borde vakna upp ifrån. Detta har dok inte hänt än så länge och jag har börjat njuta av vinsten att vi faktiskt börjat bygga på detta långdragna men ortoligt värdefulla projekt.

Här spanar vi efter träd

Här spanar vi efter träd

Att lek inte har några gränser har barnen visat mig flera gånger om här i Bubulo. Många av de lekar som leks här är samma som jag själv lekt en gång i tiden eller samma som jag ser att mina yngre kusiner i Sverige fortfarande leker. Ramsorna och sångerna barnen lär mig finns i oändliga variationer på oändligt många språk. Det allt har gemensamt är att genom leken så utveckla barnen. De använder sin kreativitet och de har roligt tillsammans. Därför är just bygget av den här lekplatsen en sådan vinst för både barn och vuxna. Det blir en trygg plats för barnen att utforska sina lekar på, en plats som är säker och som de vuxna känner till. Det är inte så konstigt att vår partner organisation har valt att kalla sig ”Lekare utan gränser” för det är ju precis så det bör vara ur flera aspekter.

Idag har vi alltså faktiskt påbörjat bygget. Vi har under dagen köpt in och transporterat allt behövligt material till platsen vi ska bygga på så att vi imorgon kan börja gräva på en gång. Vi ska börja med två delar parallellt eftersom mycket av arbetet för att konstruera dem är liknande. Då blir det lättare att göra allt på en gång.

Här tippar vi sand...

Här tippar vi sand…

Detta innebär alltså att vi idag har köpt, lastat och lastat av sand. Vi har även kört upp bland kullarna runt Bubulo för att köpa samt lasta stenar som ska användas i gjutningen. Sedan har vi varit runt på träd jakt. Vi behöver nämligen stolpar i trä för att bygga den första delen som kallas ”Sugar Canes” och ska efterlikna ett sockerfält. I Bubulo så går det inte då att köpa färdiga stolpar som sedan sågas av i rätt längd utan här tar vi det från början. Det innebär att vi nu varit ute bland skogar och träd för att mäta, jämföra och välja ut träd som är relativt raka, har en lagom omkrets, är tillräckligt hårda i trät samt är tillräckligt höga. När vi väl funnit de som vi velat ha har vi förhandlat med ägaren så att vi kan för köpa dem av honom, där han även står för arbetet att hugga ner träden, såga av dem i rätt längd och ta av bark och dylikt på dem.  Helt fantastiskt alltså, här har vi kunnat gå runt själva och välja ut de exakta träden som vi vill ha, sedan kan vi hämta den färdiga produkten under morgondagen. Bokstavligt talat så är det närodlat och hög service.

...och här lastar vi sten

…och här lastar vi sten

Vi har även hunnit med en sväng till Mbale för att införskaffa materialen som ej går att få tag på närmare. Vi har hunnit diskutera med mannen om ska stå för själva byggandet och vi har hunnit införskaffa nödvändiga verktyg. Ja, jag tycker nog att det varit en bra dags arbete! I morgon så är planen att vi börjar gräva hålen för stolparna på en gång så att det mesta kan vara uppe redan under morgondagen.

Antiklimax!

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Idag har jag fått så ont i mina käkar av ett leende som inte tycks avta. Det har nämligen äntligen inträffat, det där som vi alla har kämpat för så länge nu. Alla har lyckats signera kontraktet om lekplatsen idag och platsen där den ska vara är bestämd. Vi har varit ute på platsen med en ingenjör som mätt upp den exakta storleken och vi har fått ett ja ifrån alla behöriga myndighetspersoner. Äntligen!

Lyckan är helt obeskrivlig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Men jag kan ju förklara lite snabbt hur det gick till så här på slutet. Det var så att jag har varit på den högst uppsatta myndighetspersonen under hela helgen om att detta måste bli färdigt nu därför jag kommer att åka härifrån. När jag vaknade på tisdagsmorgonen så började jag med min invanda rutin igen, det vill säga börja ringa runt till berörda personer för att se hur vi ligger till och om de kommit fram till ett beslut. Ibland bara för att se om alla kommit till jobbet och om det går att få träffa dem under dagen.

Idag var det dock annorlunda redan på morgonen, jag möttes nämligen av en tystnad i telefonluren. Alla personer som jag ringde till var antingen upptagna i telefon, hade telefonen avstängd eller klickade bort mitt samtal. Ja, min huvudvärk var på topp redan innan klockan hunnit bli nio och jag var inte långt borta från att ge upp på hela alltet för att vara helt ärlig.

Rose såg att mitt humör var på botten och att tårarna inte låg långt borta. Så hon tog upp sin egen telefon och ringde till personen i Kids of Ugandas ugandiska styrelse som är den som hjälper mig med arbetet med lekplatsen. Efter ett par försök så svarade han och sa att vi skulle ses så snart som möjligt vid bensinstationen här i Bubulo.

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Krystyn lycklig med alla papperna påskrivna och kopiorna gjorda

Väl där så slöt även Krystyn (Kids of Ugandas fosterfamiljs koordinator) upp med oss och i samlad trupp började vi närma oss området med alla myndighetskontor. På vägen så mötte vi den högst ansvariga personen som jag hade jagat sedan torsdagen föregående vecka och nr han såg oss så tog han upp sin telefon direkt. Vi visste inte vilka han ringde till, men snart så började även min telefon gå varm. Det visade sig att han ringt alla inblandade personer och kallat dem till ett möte på hans kontor. Alla ringde därefter till mig för att försöka förklara sig och försöka få reda på vad som skulle hända under mötet.

Som omväxling var det riktigt skönt att alla ”where on their toes” som Krystyn uttryckte det. Så efter många och långa diskussioner, gick vi ut och mätte ut den faktiska platsen för lekplatsen. Därefter så var det bara att signera kontraktet och det var ingen som vågade göra annat än att stanna kvar och signera kontraktet på en gång eftersom den högsta chefen sagt att det var ”long overdue”. På det där sista så kan jag inte mer än att hålla med.

Så här är vi nu. Imorgon påbörjar vi byggandet av den första delen som kallas ”Sugar Canes” och är en konstruktion som efterliknar ett sockerrörs fält, dock med lite modifikationer som främjar leken. Ritningarna för lekplatsen har tagits fram i samarbete med den svenska organisationen ”Lekare utan Gränser” som var här i Augusti 2014 för att undersöka hur barnen i Bubulo leker. Jag hoppas nu att denna del och eventuellt nästa som kallas ”Manafwa River” och är en illustration av floden i närheten, kan vara klara i slutet av denna vecka. Jag kommer hålla er uppdaterade!

Tålamod…

…är något som jag arbetar på. Det är inte så lätt och idag blev jag så frustrerad att jag grät en lite skvätt efter morgonens bravader. Jag hade nämligen äntligen fått klartecken av alla inblandade parter att idag var det dagen då det skulle hända. Allt skulle falla på plats och vi skulle äntligen kunna börja. Börja på vad då undrar ni kanske? På lekplatsen är svaret.

Det var tanken att det där kontraktet som har skrivits mellan Kids of Uganda och Manafwa Town Council, om var lekplatsen ska byggas och vem som har ansvar för vilka delar, skulle bli påskrivet idag. Faktiskt skulle det ha blivit det redan föregående vecka. Det innebär att det redan har dragit ut på tiden och varje gång det inte händer så får jag lyssna på en ny förklaring till varför.

Jag har tålmodigt accepterat förklaringarna, leende skakat hand, infunnit mig vid nästa tidpunkt som vi har satt upp, väntat, väntat och väntat… Förberett alla andra inblandade personer på att nu kommer det ske och sedan kan vi köra igång. Förberett allt och lite till som går att göra utan att veta var själva byggandet kommer att bli. Ringt, ringt, ringt. Letat, letat och letat efter berörda personer.

Till slut lyckats att samla alla i ett och samma rum, vid ett och samma tillfälle. Fått alla parter att läsa igenom kontraktet, vara överens om att detta låter väldigt bra och skrivit ut kontraktet så att det äntligen kan signeras. Mitt hopp hade börjat återvända och jag såg framför mig att åtminstone en del av lekplatsen skulle kunna vara färdig innan jag åker härifrån.

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Den här byggnaden ska bli distriktets högkvarter

Det skulle jag inte ha varit så snabb med att tänka. För med en fundersam blick lyfte den ansvariga myndighetspersonen bläckpennan från pappret, innan han hunnit sätta dit sin kråka, och sa: Maybe we should confirm the location with the District Chairperson before we sign.

Det är formulerat som en fråga, men det var ingen fråga det var ett faktum. En ny person skulle alltså behöva vara involverad i beslutet om var lekplatsen ska byggas. En person som inte ens har nämnts i tidigare diskussioner, som har pågår i flera veckor nu. Jag var på väg att krevera på fläcken, men det var bara att svälja förtreten och gå med på att se den här nya personen.

Så gjordes och det visade sig att han inte alls var överens med resterande om var lekplatsen skulle ligga. Det var dessutom första gången han hörde talas om idén och jag undrade för mig själv om dessa kollegor inte pratar med varandra. Hur som helst resulterade detta i nya diskussioner som avslutades med att de skulle ha kommit överens om platsen till på måndag. Så att vi då kan skriva på kontraktet.

Efter den här morgonen var alltså mitt tålamod slut, energin till att vara arg hade gått ur mig och jag gick sakta hem till barnhemmet. Där mötes jag av Rose och Michael som tittade på mig och förstod vad som hade hänt. Det behövdes inte några ord, i stället fick jag lite varm te och en kram. Jag tror inget förvånar mig längre och jag är tveksam till om vi kommer lyckas med att skriva på papperna på måndag, men jag ska göra mitt bästa för att det ska lyckas. Hoppet är väl det sista som överger dig!