välgörenhet Tag

Ivans nya rullstol!

Minns ni det utrop som vi gjorde i mars, för att samla in pengar till en funktionshindrad pojke som hittats övergiven? Pojken, som heter Ivan, hittades av sin bror Freddie. Freddie hade återvänt till sin gamla hemby för att besöka sin pappa och lillebror, men istället mötts av en fruktansvärd syn.

När Freddie nådde sin familjs nedgångna lerhus var dörrarna igenbommade och huset verkade övergivet. Grannarna förklarade att hans pappa flyttat för en månad sedan. Freddie, som anade oråd, kikade in genom ett hål i väggen och fick se en till synes livlös person. Det visade sig vara hans yngsta bror Ivan, som hade låsts in i huset och övergivits för att dö. Ivan, som har varit gravt funktionsnedsatt sedan han var liten, var knappt vid liv när Freddie hittade honom. Han låg i sin egen avföring, var extremt undernärd, och hade fått hemska liggsår med larver.

Det var osäkert om Ivan över huvud taget skulle överleva, men han visade sig vara en riktig kämpe. Attityderna mot funktionshindrade i Uganda är på vissa håll skrämmande, och beror många gånger på okunskap. Att få tag på sjukhus som kunde tänkta sig att ta hand om Ivan i det skick som han var när han hittades, var mycket svårt. Inledningsvis behandlades Ivan i sitt hem av sina bröder och representanter från Kids of Uganda, innan vi fick tag på läkare som kunde hjälpa honom.

Ivan har växt mycket sedan han hittades, tack vare att han har fått näringsrik mat. Han är gladare och mycket livligare än vad han var tidigare, och hans hälsa blir bättre och bättre för var dag som går. Tack vare fysioterapi har han återfött rörelseförmågan i händer och fötter. För en del av de pengar som Kids of Uganda har samlat in till Ivan, har vi kunnat köpa en specialanpassad rullstol som gör att han kan sitta rakt. Han har spenderat mycket av sitt liv liggandes, något som inte har gjort gott för hans redan förtvinade ryggrad. Nu pågår arbete med att hitta en skola eller ett hem där Ivan kan få bo, där han har tillgång till den medicinska expertis och den dagliga träning som han behöver.

 

Ivan i sin nya rullstol

En leende Ivan i sin nya rullstol

Det verkar som om Ivan kan höra, men han kan inte tala. ”När jag säger hans namn, svarar han alltid med ett stort leende!” hälsar vår fosterfamiljskoordinator Krystyn, som varit ett stort stöd för Ivan och hans bröder de senaste månaderna. Hon meddelar också att Ivans bröder vill uttrycka sin stora kärlek och tacksamhet till alla de människor som varit med och bidragit till att Ivan nu kan få den vård och det stöd som han behöver.

Vi återkommer med fler uppdateringar om hur det går för Ivan!

Vill du ge ett bidrag till Ivan? Swisha till 123 326 81 90 eller gör en inbetalning till vårt bankgiro 859-8542. Märka betalningen ”Ivan”.

Tack för ditt stöd!

Akut stöd till svårt vanskött pojke

För några dagar sedan kom vår praktikant Patrice och fosterfamiljskoordinator Krystyn i kontakt med en ung man vid namn Freddie. Han hade precis kommit tillbaka till sin gamla hemby för att besöka sin pappa och lillebror, men istället mötts av en fruktansvärd syn.

När han nådde sin familjs nedgångna lerhus var dörrarna igenbommade och huset verkade övergivet. Grannarna förklarade att hans pappa flyttat för en månad sedan. Freddie, som anade oråd, kikade in genom ett hål i väggen och fick se en till synes livlös person. Det visade sig vara hans yngsta bror Ivan, som hade låsts in i huset och övergivits för att dö.

Ivan, som har varit gravt funktionsnedsatt sedan han var liten, var knappt vid liv när Freddie hittade honom. Han låg i sin egen avföring, var extremt undernärd, och hade fått hemska liggsår med larver.

Efter att Freddie tvättat Ivan.

Bild: Efter att Freddie tvättat Ivan.

Ivans mamma dog strax efter att Ivan föddes som det yngsta syskonet av sju. Fadern gjorde några insatser att ge Ivan vård och fick höra att det inte gick att förbättra hans tillstånd, utan familjen skulle vara tvungna att acceptera och leva med Ivans funktionsnedsättningar. För ett par år sedan gifte pappan om sig, och det var då den riktiga pinan började för Ivan.

Attityderna mot funktionshindrade i Uganda är på vissa håll skrämmande, och beror många gånger på okunskap. Faderns nya fru ville inte ha något att göra med Ivan och frågade ständigt efter ett sätt att bli av med pojken. Hon påstod att Ivans mor måste varit en häxa och att Ivan var ett straff och en börda för familjen.

Fadern stod på sig ett tag men gav tillslut efter för fruns påtryckningar och de övergav huset och byn. Efter sig lämnade de Ivan, inlåst i hettan bland smuts och insekter och övergiven för att dö. Eftersom Ivan varken kan gråta eller prata och knappt kan röra på sig förstod inte grannarna vad som stod på.

Ivans situation är akut. Han har fått mat och blivit tvättad, men han behöver vård på sjukhus. Hans tillstånd har blivit markant värre av att ligga i exakt samma ställning i över en månad, han har infekterade sår och kan knappt se eller höra.

Tillsammans med Freddie gör vi nu allt vad vi kan för att hjälpa Ivan. Dessvärre har funktionshindrade personer extremt lågt anseende i Uganda, och de sjukhus de har besökt hittills vill inte ta emot honom för att han anses vara ett slöseri med resurser. Vi fortsätter jakten efter vård och stöd för Ivan, men måste söka oss vidare och eventuellt vända oss till sjukhus långt från Bubulo. I nuläget behöver vi akut stöd till Ivan för att täcka kostnaderna som detta innebär, såsom resor, sjukhusbesök och mat.

HJÄLP OSS NU genom att swisha till 123 326 81 90 och märka betalningen ”Ivan” eller skänk pengar genom vår kampanj på Better Now.

Det här är dessvärre inte en unik situation för funktionsnedsatta barn i Uganda. Med alla barns rättigheter i fokus är det en självklarhet för oss på Kids of Uganda att göra allt vi kan för Ivan och andra barn i liknande situationer.

ivan och hans bror

Bild: Ivan syns på bild med sin bror, som söker hjälp tillsammans med Krystyn och Patrice.

 

 

Lyckad workshop om barns rättigheter

I lördags var det äntligen dags för workshopen om barns rättigheter! Klockan elva, tre timmar senare än startskottet skulle avfyrats, satte vi äntligen igång! Jag kan tala om att jag var lagom nervös när det endast var två deltagare och noll talare var på plats klockan nio men har börjat göra mig införstådd i ”African Time”, det vill säga alltid några timmar försenat om än alls. jag vill lova att tid och organisation inte är A och O i Uganda vilket har varit ett oändligt tålamodsprövande under planeringen.

Efter öppnande och välkomnande av byns ordförande började diskussionerna om barns rättigheter inom hem- och familjesfären. Lärare och fosterföräldrar var otroligt engagerade i de frågor vi lyfte och kom med flera idéer om hur workshopen borde genomföras för att de skulle lära sig och få ut så mycket som möjligt av den. Glädjen hoppade i bröstet då syftet med workshopen först och främst var att få människor intresserade av frågan och det fanns i allra högsta grad där. Det bekräftades genom att mina farhågor över att de flesta skulle lämna efter de serverats mat inte besannades. I stort sett alla som deltagit under dagen satt åter efter en rejäl portion matooke, ris, bönor, kött och grönsaker på plats för ytterligare några timmars diskuterande och lyssnande. Många event i Uganda verkar kretsa kring gratis mat, jag var till exempelvis på att bröllop för en tid sen och så fort maten serverats ekade festtillställningen tomt. Så att den bakomliggande orsaken till folkets närvaro inte var gratis mat var högst glädjande.

 

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över :)

Då det inte kom fullt så många som vi beställt mat till bjöd vi de barn utanför lokalen på det som var över 🙂

 

Att också alla inbjudna talare faktiskt kom, barnombudsmannen, socialarbetare, representanter från Röda korset, polisansvarig för barn och ungdom och erfarna föreläsare kring barns rättigheter, var ett under. African time hägrade förstås men vad gör det, lite omplanering och det funkade fint. Som punktlig svensk har jag lärt mig att vara flexibel i alla lägen här i Uganda. Till och med stadens borgmästare hedrade oss med sin närvaro och höll ett berömmande tal angående arbetet vi gör i Bubulo. High five! Under dagen diskuterades samhällsmedborgares olika skyldigheter och roller för främjande och efterlevnad av barns rättigheter och hur arbetet kring barns rättigheter förflyter i byns skolor. Även om det ibland var tunga berättelser under dagen varvades allvar med skratt och då de i slutet av arrangemanget fick en hemläxa skrattade de glatt då det vanligen är de som brukar ge ut dem. Uppgiften de fick var att fundera på vilka problem vi har kring barns rättigheter i Bubulo och vilka lösningar som finns till dessa fram tills vi tryckt posters till lärarnas klassrum. Detta kommer vägleda oss ytterligare vilka punkter vi måste jobba vidare på i vårt långsiktiga arbete kring barns rättigheter i byn. Det kommer bli roligt att personligen träffa alla igen och höra hur de funderat kring de frågor vi diskuterade.

 

DSC_0503

Borgmästare Stephen var på plats och tackade oss för vårt arbete i byn.

 

Jag och organisationen är nu väldigt motiverade att fortsätta att arbeta med dessa frågor. Jag hoppas att lärare och elever har lärt sig lika mycket om barns rättigheter som jag genom denna workshop och att de kommer tillbaka till nästa workshop vi anordnar.

Ordet tack var ständigt återkommande under dagen och jag fortsätter därför genom att säga ett stort TACK till er som hjälpte till att bidra till workshopen! Att investera i projekt som förhoppningsvis generar i förbättrande livsomständigheter måste vara en av de bästa man kan göra. Så ett jättetack till er! Jag delar med mig av mer bilder i nästa inlägg som kommer behandla vad diskussionerna egentligen berörde under workshopen. Nu ska jag sätta mig ned och designa posters med en kille som är engagerad i gatubarn, väldigt spännande!

Varma Kramar Louise

 

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

Isaiah föreläser om hur vi ska arbeta för en bra hemmiljö.

 

Flitigt antecknande.

Flitigt antecknande.

 

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

Engagerad rektor pratar om hur vi kan förbättra förhållanden i skolan.

 

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats :)

Patrica, ett av de barn som ingår i fosterfamiljsprogrammet, var på på plats 🙂

Fosterfamilj 14 – Emma

Emma är en femårig pojke som bor med sin mormor och sina fyra kusiner. Fem månader innan Emma föddes sköts hans pappa till döds efter ett missförstånd med en beväpnad och berusad polis. Emmas föräldrar var ännu inte gifta vid den här tidpunkten och modern övergav därför pojken hos hans mormor Aidah för en ny man. Aidah är en modersfigur till Emma och har från allra första början arbetat hårt för att försäkra att hennes barnbarn växer upp som vilket barn som helst och att grundläggande behov tillgodoses. Med tiden har hon dock fått det allt svårare att försörja familjen då hon insjuknat i diabetes. Hon börjar också bli äldre och känner att ålderns har tagit ut sin rätt. Aidah kan inte längre gräva och arbete i trädgården och på fälten som förr vilket generade deras främsta inkomstkälla.

Emma med hans mormor när vi först träffade honom.

Emma med sin mormor när vi först träffade honom

 

Sittandes framför huset

Sittandes framför huset

Varje månad sponsras Emma och hans familj med en summa pengar så de kan investera i olika projekt. Detta i syfte till att säkra en tryggare framtid för Emma, men också för resterande delar av familjen. De har hittills satsat på boskapsuppfödning genom att  införskaffa grisar och en ko. De har även lyckats bygga en svinstia för att skydda grisarna gentemot attacker och från att stjälas. Svininfluensa och svinfeber är dock vanligt förekommande och tyvärr drabbades en av familjens grisar av just svinfeber och avled. Trots att familjens investeringar lidit av motgångar så upplever mormodern Aidah att hela familjemedlemmarnas fysiska och psykiska hälsa alltmer förbättras. Hon ser också projektet som en hjälp till en långsiktigt förbättrad levnadsstandard för hela hennes familj. Genom att stötta Emma, stöttas därför hela hans fosterfamilj. Emma var från början en mycket blyg pojke som i början knappt pratade med organisationens fosterkoordinator Krystyn. Med tiden har han utvecklats till en social liten kille som sprudlar vid deras möten och bubblar om allt mellan himmel och jord. Helst om fotboll då han älskar att sparka boll med sina vänner så fort han får tillfälle. Emma älskar fotboll så pass mycket så att han vill bli professionell fotbollspelare och spela i den nationella ligan när han blir stor. För att lyckas med detta säger han att han ska träna hårt och äta mycket av sin favoritmat – ris och bönor!

Stort tack till Emmas sponsorer som gör Emmas drömmar uppnåbara. Det finns så många barn och familjer som är i behov av liknande hjälp och vill du också sponsra föräldralösa barn hör av dig till organisationens sponsorkontakt Victor Hökpers på victor.hokpers@kidsofuganda.com. Tillsammans gör vi skillnad.

Stora Varma Kramar,

Louise

 

En glad Emma som påhittigt har gjort en släpvagn så han slipper bära vattendunkarna :)

En glad Emma som påhittigt har gjort en släpvagn så han slipper bära vattendunkarna 🙂

FF -försäkringsfredag!

 

Efter gårdagens sjuksköterskebesök konstaterades det att barnets feber och trötthet varit symptom på malaria. Behandlingen av injektion och dropp sattes genast igång och idag mår barnet mycket bättre. Det väntas dock ytterligare behandling. Att barn är försäkrade i landet är snarare ovanligt än vanligt. Blir ett barn sjukt finns inget statligt skyddsnät utan det är upp till vårdnadshavarna att behandla barnet. Idag gick turen till Mbale för att iallafall undersöka vilka försäkringsalternativ som finns. Efter oförstående och frustrerande diskussioner om villkor, kostnader och högsta ersättning gav jag upp. Jag tog ett visitkort och beslutade mig för att göra egen research via hemsidan. En hamburgare senare gick färden hemåt igen. Det var den roligaste taxiresan hittills! Jag var sist in och fick därmed sitta som femte man på ett tre-säte. Jag hängde lite utanför fönstret, håret fladdrade överallt och jag kände mig som en hund. Jag satt och skrattade för mig själv och ville impulsivt sträcka ut tungan. Men jag vågade inte. Någon måtta får det va på mig ibland. Med en hastighetsmätare som satt klistrad på 0 km/h låg vi ned i kurvorna. Det röda dammet yrde och hindrade vår sikt. Jag satt och tänkte att jag borde nog vara rätt glad för att jag har en försäkring.

Kramar Louise

 

Trafik i Mbale

Trafik i Mbale

Fosterfamilj 1- Patricia

image

Det här är Patricia som bor med sin mormor Jennipher en dryg halvkilometer från Bubulo. Patricias föräldrar är båda avlidna, och var det mer eller mindre från att Patricias föddes. När den lilla familjen blev en del av fosterverksamheten var Patricia mycket blyg. Hon hade inte börjat skolan och spenderade sin tid i ensamhet då det inte fanns några andra barn att leka med. Detta fick negativa konsekvenser för Patricias utveckling då hon var mycket tystlåten och inte lika social som jämnåriga. Idag har hon börjat skolan och också fått massa kompisar. Varje gång Krystyn hälsar på familjen berättar hon ivrigt en massa historier om lärare och skolkamrater. Glädjen verkar vara tvåsidig då lärarna är väldigt förtjusta i henne också. De beskriver Patricia som en ”alltid väldigt glad liten tjej”. Om Patricia själv får välja äter hon helst ris med böngryta, en klassiker här i Bubulo.

För er som inte tidigare är bekanta med Kids of Uganda står de inte bara som grundare för ett barnhem utan bedriver också fosterfamiljsverksamhet. Det är egentligen den största delen av verksamheten – på barnhemmet bor sju barn men i fosterfamiljerna stöttas totalt ungefär 60 barn. En otroligt viktig insats alltså. Utsatta familjer som vill hjälpa föräldralösa barn erbjuds ekonomiskt stöd och rådgivning under två år för att kunna erbjuda barnen en trygg framtid. Målsättningen är att familjen skall investera pengarna långsiktigt, och på så sätt ha en verksamhet att leva på när de två åren passerat.

De månatliga sponsorpengar Patricia och hennes mormor erhåller har de valt att  investera i en ko och några grisar. Familjen försörjer sig på jordbruk och väntar nu på att regnperioden ska ta vid. Den globala växthuseffekten har förlängt torrperioderna och fått negativa konsekvenser för flertalet människor i Uganda. Då jag följde med Krystyn för att överlämna kläder som elever på Höglunda- och Tegnérskolan i Säffle sytt möttes vi av en liten Patricia i tårar. Boendes intill skolan hade hon sprungit hem då hon var hungrig och inte ännu fått skolfrukosten. När hon fått lite mat i magen och vid åsynen av de fina kläderna hon fått började hon stråla som en liten sol.

Så ett stort tack till Patricias sponsor, Patrica och Patricias mormor hälsar att de är otroligt tacksamma för den hjälp de mottar varje månad 🙂 Jag och  Kids of Uganda vill också passa på att tacka alla andra sponsorer som hjälper barnen till en tryggare uppväxt med ytterligare möjligheter. YOU ROCK 😀 !

Kramar Louise

 

En bild på Patricia när vi först mötte henne.

En bild på Patricia när vi först mötte henne.

 

Patricia glad för sin nya klänning.

En frisk och välmående tjej som är glad för sin nya klänning.

 

Lekplatsprojeketet är åter i rullning

I somras startade byggnationen av en lekplats i Bubulo. Lekplatsen är ett samarbetsprojekt mellan Lekare utan gränser och Kids of Uganda med syfte att skapa en lekplats för alla, miljöanpassad efter hur barn leker här i Bubulo. Lekplatsen var till hälften byggd när jag anlände hit och jag ser med glädje fram emot att färdigställa projektet. Arbetet har nu återupptagits och jag hoppas innerligt att nästa del står klar i slutet av nästa vecka. Detta är som sagt ett hopp och en önskan då arbetet från och till har karaktäriserats av uteblivna möten. Den del som står på tur för att byggas är en scen som skall kallas ”Mount Elgon”. Mount Elgon är regionens högsta berg och det 17:e största på kontinenten Afrika. Tanken är att barnen skall kunna ha uppträdanden och leka rollekar på denna scen. När denna står klar är det endast en del som saknas. Så håll nu tummar och tår för att lekplatsen står klar snart.

Kramar Louise

Så här ser lekplatsen ut än så länge.

Så här ser lekplatsen ut än så länge

 

Material till lekplatsen

Material till lekplatsen och en kossa vilandes i gräset

 

Planteringslördag

Lördag. Flås, flås, hej, flås, mulembe, hello. Morgonen började med en löprunda. Första löpet sedan jag anlände och det brände gott vill jag lova. Hemma bjöds det på frukost och Doreen och jag signade upp för disken efteråt. En diskade, en sköljde. Joel städade köket och Jacob gjorde oss gladlynt sällskap. Allt ackompanjerat av musik. Vi började prata om favoritfrukostar och Doreen berättade att hennes favvis var chapati medan Joel föredrog te vilket Jacob instämde i. När vi var klara gick vi till baksidan av gården och fann Brenda, Obama och Edward i full färd med plantering av ett ananasträd. I somras hade de även planterat ett apelsinträd, ett mangoträd, något jag inte riktigt helt förstod och ytterligare ett ananasträd. Andrew ägnade sig åt att försöka laga sina flipflops. En mysig och produktiv förmiddag om jag får sammanfatta det hela.

Kramar Louise

Födelsedagsmärken

Andrew lagar sina flipflops och vi andra räknar tår och inspekterar varandras födelsemärken.

 

Doreeen planterar ananasträd

Doreen planterar ett ananasträd.

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Vi söker nya familjesponsorer

Logga svart transparent bakgrundKids of Uganda stöttar fosterfamiljer, som ger föräldralösa barn en kärleksfull och trygg uppväxt i en vanlig Ugandisk familj. Fosterfamiljerna tar redan hand om barnen och vill fortsätta ha dem som en del av familjen, men i och med sin ekonomiska utsatthet kan de inte ge dem vad de behöver. Genom vår fosterfamiljsverksamhet kan barnen stanna hos de människor som står dem närmast. Dessutom ser vi till att barnen vi stöttar går i skolan.

Nu behöver vi fler sponsorer till våra fosterfamiljer! Som familjesponsor får du rapporter om hur familjen du stöttar har det, hur det går för barnen och för familjens projekt etc. Naturligtvis med en massa härliga foton!

Stödet från oss går till hela familjen. Vår personal ger föräldrarna utbildning och råd till hållbara, långsiktiga investeringar som består och ger avkastning i längden. Exempel på vad våra fosterfamiljer har kunnat göra tack vare bidraget är att öppna restaurang, starta butik och börja med djuruppfödning av olika slag. De väljer själva vad de vill göra, och kan med vårt stöd utvecklas till framgångsrika entreprenörer som i sin tur bidrar till en sund ekonomisk tillväxt. Utöver detta arrangerar vi utbildningar och kurser i till exempel hälsovård, HIV, långsiktiga investeringar med mera. Det ekonomiska stödet från oss är tidsbestämt till två år, på den tiden hinner familjen bygga upp en verksamhet som lönar sig i längden och kan fortsätta försörja dem. Naturligtvis fortsätter vi stötta dem i deras verksamhet och ser till att familjen mår bra även efter att det ekonomiska stödet har upphört.

Att bo på barnhem är sista utvägen för barn som inte har någon annan. Att hjälpa utsatta barn att få växa upp i en vanlig, trygg familj är vår kärnfråga. Detta gör fosterfamiljerna till den viktigaste delen av vår verksamhet. Ditt stöd behövs och är otroligt viktigt!

test9Vill du bli sponsor? Skicka ett mail till Victor.hokpers@kidsofuganda.com eller skriv till oss på Facebook så får du veta mer. Vi har flera familjer idag som väntar på att få sponsorer och utan nya sponsorer kan vi inte heller stötta fler.