volontär Tag

The playground almost finished!

Another week is gone and playground project is nearing its end. Just to update you on last week’s job on the playground. Everything has gone really fast, had not expected such commitment and hardwork from the workers given. Despite the rain and slightly chilly weather, the engineer David and his workers worked hard inorder to complete their task.

Work has progressed fast and now we are done with all construction work. ”The City” part that was the only part that had not been built is now finished and the last few days, we have been working to repair the parts that had small corner boards on, that is on the ’Mt. Elgon’. Everything is now left to dry before finishing with the last task – that is painting. The engineer David said it should be allowed to dry for at least a week and a half so that the paint must be sustainable.

Meanwhile, as we wait for it to dry, we have been planting some flowers around it  to ensure minimum unnessecary passage by the locals on the play area. The goal we have is that we will dedicate the playground on the day of the workshop which will take place at the end of the month. More about the workshop will be in the next post.

When I went to the village to inspect and ask how the work was going later this week, I was welcomed by some parents with very positive thoughts and gratitude that we  have been able to build the playground for the children in the village. This gave me a positive feeling that I kept the rest of the day. ☺

It always gives me joy and motivation to hear from the villagers that they recognize and appreciate our work and this playground is truly one of the organization’s many projects that show that we value children’s rights and most importantly and especially in this case the children’s right to play! I’ll update you on the painting when it’s done!

13214455_1721637644779347_488287643_o 13210928_1721638921445886_1543090774_o 13112608_1721638114779300_1899564244_o 13184697_1721637614779350_1899376544_o

From Sweden to Kampala, Mbale, Bubulo

Hallo!

I can imagine that meny have been wondering how my trip went and how things are going for me down here, what I’ve done and how my health condition is. Below you will find most of the answers to the these questions. I arrived in Uganda on Tuesday 29 February. My first experience when we arrived at the airport was the heat. Imagine running away from minus 18 to plus 28. The feeling is indescribable, i think one must experience it to understand what I mean.

Anyway, after going past the immigration desk, I saw people outside standing with a sign with my name on it, then i knew that they were the ones sent by Astrid to pick me up. The people, were three very kind guys my age. They then drove me to the hotel where I spent two nights just within Kampala. On Wednesday the 3rd of March 8 in the morning, I then took a taxi to Mbale.

Best time to travel from Kampala to Mbale is around 7-8 hours, though alot of taxis or buses dont often travel that direction. The trip was long and it took almost 5 hours to reach Mbale. I must say the experience of traveling with public transport in Uganda is a unique experience itself.

My experience of Uganda so far is amazing. One thing I often thought about was the feeling of not being able to relax in Kampala. I was always warned to be alert and think of pickpockets when walking around in town. But thanks to Astrid, everything went well and it felt great to be on the safest side with someone who has good experience.

Wednesday, 3 February, I arrived in Mbale at about 12 mid-day and found Krystyn at the bus station waiting for me. A short time there after, Krystyns friend came and gave us a lift to Bubulo. Since then, the guest house in Bubulo became my home since then until when i moved to mbale after a week. Some challenges that i faced i the Bubulo that forced me to move to Mbale were among others, power outages and poor reception on the phone. This hampered the ability to communicate and the entire work was hard in this condition. But during my one week in Bubulo, i had time to meet people and introduce myself to the new culture and the new environment. I even had time to meet the kids of Uganda and their gurdians at the orphanage(home). It was a warm and wonderfull feeling to finally have to meet the children that kids of Uganda organisation supports. In Bubulo and the whole of Manafwa, there is still a big need of support when it comes to childrens situation. Maybe i can visit the foster families as well one day, i know this too would be wonderful, I am looking forward to that soon.

The election had been held during the time I came to Uganda and therefore had difficulties in reaching all members of the Ugandan Board. But now everything is solved and I have met almost everyone. And those challenges that i faced before, they are now fixed and solved since the day I moved to Mbale. I commute every morning with Krystyn from Mbale to Bubulo where the organisation office is based.

Very exciting journey on this blogg is ahead of us so keep updating. I am in love with the place and in love with this opportunity of coming to Uganda and contribute to the work concerning our children!

All is Well!

Patrice!

Trött men mysig lördag

Som jag hade sett fram emot en sovmorgon denna morgon. Bygget blev dock inte klart igår vilket innebar ytterligare en tidig start. I och för sig gal tuppen fint runt halv sju och kyrkornas högtalare var inte sent efter med att försöka överrösta varandras energiska musik. Så sovmorgon hade det ändå inte varit tal om. Upp och hoppa och mot lekplatsen. Promenad och språklektion med läxförhör. Möta en ugandisk styrelsemedlem och sen mot Mbale för en övernattning. Tanken var att kolla vad Mbales nattliv hade att erbjuda men jag är helt slut efter den här veckan så sitter nu hopkrupen och nyduschad i en renbäddad säng med vackert skirt myggnät. Ett sådant där man drömde om som barn då det ser ut som en prinsessäng. Vad härligt det är. Även om duschen var iskall så är känslan av att vara ren fantastisk. Jag schamponerade håret tre gånger och har nog aldrig tvättat mina fötter så noga. Imorgon ska jag ut på äventyr med några volontärer jag aldrig träffat. Och sova i tält. Jag ser så fram emot detta! Hoppas ni har en härlig helg 🙂

Kramar Louise

 

Mot Mbale

Mot Mbale

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Ett sista inlägg

Som alltid så med en början så kommer det ett slut och detta är mitt för den här gången. Det är en lite overklig känsla som varit närvarande i kroppen sedan jag steg upp i morse. Ni vet en sån där känsla då kroppen gör tänker att detta bara är ännu en dag. Den går i samma rutiner, samma lunk, samma saker utförs och ändå så är allt annorlunda. Huvudet vet det. Därför är grejerna du gör kanske till synes likadana som de flesta andra dagar, men det du gör är att hela tiden avsluta något. Ett litet arbete där, ett projekt här och så knyter vi ihop de sista trådarna.

Avslut har dagen kantats av sedan morgonen grydde. Rummet är städat, väskan är nu packad och kramar har delats ut. Arbetet är avslutat och förberett inför nästa praktikant. De sista bilderna har lagts in och nu återstår endast detta inlägg.

Hur säger du hej då till människor som du kommit att tycka väldigt mycket om? Om du väljer att inte uttala de orden använde du då ”på återseende”? Vet du i så fall med största säkerhet att du kommer tillbaka? Om du inte vet det, bör du säga det då? I mitt fall så är jag ganska säker när jag säger till människorna här att vi någon gång kommer ses igen, men allt har sin tid.

Rose och Michael vid all maten

Rose och Michael vid all maten

För att ge något extra nu kvällen innan avfärd hade jag bett Rose att köpa två kycklingar som vi kunde ha till middag. Det gjorde hon också och lagade till dem riktigt smarrigt. Vad jag inte visste var att personalen upp på Town Council ville göra något för mig som avskedsgrej. Så jag blev otroligt överraskad när jag fann att Rose hade förberett flera olika sorters maträtter till middagen. Hon sa att det var Town Council som bjöd på maten och det var hon som stod för lagningen.

Oj, vad festligt det blev. Michael satte på musik, grannarna kom för att äta med oss, mina vänner kom för att ge mig avskedspresenter och vi dansade allihop. Nu är jag trött, glad och lite ledsen på samma gång. Rose har sagt till mig att jag nu borde sova så att jag orkar upp i tid imorgon och allihop har lovat att följa med mig upp till vägen där jag ska ta taxin ifrån.

Till er alla så hoppas jag att ni har funnit läsningen och mina äventyr spännande att hänga med på i sommar. Jag hoppas också att ni fortsätter vara Kids of Ugandas bloggare trogna.

Ett vått Bubulo

Självklart kan jag inte lämna den här fina byn utan att få uppleva ett riktigt hällregn som ackompanjeras av blixtrar och dundrande åska. För hur skulle de se ut? Att jag mina sista två dagar skulle få uppleva solsked utan ände och stabil ström. Nej, då hade det inte riktigt varit genuint Bubulo.

Vi står här i en liten butik där innehavaren syr skoluniformer på sin symaskin och tar skydd mot regnet. Det är inte bara jag som sökt mig hit utan även de andra som var i närheten då himlen öppnade sig. Vi fryser, regnet kommer med kyla och vi är framförallt hungriga. Regnet har pågått länge nu, i över tre timmar utan att lätta och de flesta av oss han inte äta lunch innan det började.

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Jag försöker fånga ovädret på bild men kameran gör det inte rättvisa

Det pratas mycket här inne, mest på Lugisu så jag förstår inte så mycket utan snappar snarare upp andemeningen i det som sägs genom olika gester. Ibland är det någon som övergår till engelska och ibland lägger jag mig i konversationen. Det frågas mycket om huruvida sådant här väder även finns i Sverige. Just denna typen som vi har just nu är väldigt lik stormarna som kommer på sensommaren hemma i den lilla byn på västkusten som jag är uppväxt i. Detta möts av förundran över att vi kan ha så liknande saker på två så olika platser.

De tycker lite synd om mig som har fått gåshud på armarna av den kyliga blåsten. När du får gåshud så är det nämligen ett riktigt tecken på att du fryser och att det är kallt. Samtidigt som de försäkrar mig om att regnet nog kommer avta snart så ökar hastigheten och tätheten på regndropparna. Det blir nästan helt vitt utanför dörren och det går inte att se så mycket av vad som händer där ute på gatan.

De skrattar lite och sedan säger butiksinnehavaren att ”you came with the rain and now you are going with the rain”. Jag undrar lite försiktigt vad hon menar med sitt uttalande och hon förklarar då att här så anses det betyda tur för en person om hen kommer till ett ställe när det regnar och sedan åker där ifrån när det regnar. Hon sager sedan att ”the rain is all of the blessings that we send with you on your journey”. Jag blir varm i hjärtat och vet inte vad jag ska säga mer så hon får endast ett stort leende tillsammans med en kram.

Rena skor

Som jag skrev igår så ville jag vakna glad och pigg idag. Det lyckades jag också med. Innan till och med barnen hade stigit upp så var jag färdig med morgonens bestyr och kunde påbörja dagens arbete. Det är mycket nu som ska avslutas och knytas ihop innan jag ger mig iväg mot nya äventyr. Det känns både roligt och sorgligt som jag jag skrev tidigare i veckan. Hur som helst så har dagen varit produktiv. Dock fanns det flera tillfällen som jag nog egentligen hellre hade lytt barnens uppmaningar om att komma ut och leka med dem, istället för att jaga människor på telefon och handelscentrum eller sitta framför datorn för att avsluta olika arbeten som är påbörjade.

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Här hjälps vi åt med mina skor medan Edward sköter kameran

Under mitt första besök i Uganda så fick jag lära mig ganska snabbt av mina nyfunna vänner att det inte gick för sig att gå omkring i skitiga skor. Skorna ska helst inte visa att de används utan de ska vara rena (till och med sulorna), skosnörena vita och de ska vara hela. Så sådär snyggt slitna, lite sommar skitiga Converse är bara att glömma här. Jag har försökt ta reda på varför det inte anses okej att gå omkring i lite skitiga skor här, men har ännu inte lyckats. Jag gissar att det har med kvarlämningarna från när Uganda koloniserades av Britterna och det då var väldigt viktigt att vara respektabelt klädd. Men jag ska som sagt int säga att jag vet. Mina vänner menar bara på att det r väldigt viktigt, för om deras vänner inte har rena skor så ”it reflect’s badly on us”.

Så idag efter att ha gått runt hela centrum tillsammans med Rose för att leta efter barnkläder och se vilka priser de ligger på nu, så tyckte barnen att det var hög tid att jag tvättade de skor jag tagit med mig hit. Jag har förstått att det här med rena skor är ännu viktigare i städerna än på de lite mindre orterna, men även här är det bra att ha rena skor. Så min lunchtimme ägnades idag åt att (förutom att äta lunch) tvätta mina tre par skor tillsammans med barnen. Barnen tyckte de var riktigt roligt och tävlade om vem som kunde göra skorna renast. När mina skor var färdiga och jag behövde gå tillbaka för att jobba så fortsatte barnen med sina egna skor och alla andras skor som ville få dem tvättade. Helt klart en höjdare att tvätta skor med andra ord!

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Här fortsätter barnen med sina egna skor

Sådär ja!

Nu är de mörkt här i Bubulo och ännu en arbetsdag har kommit till sitt slut. Strömmen är tillbaka igen (jag håller både tummar och tår för att den ska få vara kvar veckan ut)och musiken flödar från olika håll. Jag själv har fått en riktig huvudvärk kvällen till ära och jag kommer nog snart ta och somna.

Barnen är nu hemma från skolan eftersom de har gjort sina sista terminsprov och de väntar endast på att få sina betyg. Dessa får de gå och hämta på torsdag och jag är så glad att det händer innan jag åker. På de sättet får jag ju i alla fall veta hur det gått för dem nu när de har kämpat så hårt!

Med lekplatsen så har vi idag blivit färdiga med byggandet så långt som det är tänkt under min tid här. Det innebär att vi nu har gjort grovjobbet på de två första delarna som kallas Sugar Cane och Manafwa River. Resten av lekplatsen kommer inte byggas fören nästa praktikant har kommit på plats och jag kan glatt meddela att det inte kommer dröja många veckor innan hen är här.

Det ska bli spännande att se den färdiga produkten, men jag kommer liksom er få se den genom bilder och tyvärr inte i verkligheten. Jag är dock nöjd med arbetet eftersom det åtminstone har påbörjats innan jag lämnar.

Jag tror min huvudvärk kommer sig av att all stress över detta projekt börjar släppa nu och att jag njuter av mina sista dagar i Bubulo. Nu ska jag ta och somna så att jag kan vakna glad och pigg i morgon. Hoppas ni där ute har en underbar kväll!

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

Så här ser det ut just nu när grovjobbet är gjort på de två första delarna i lekplatsen

En sista söndag i Bubulo

Ja, min resa lider mot sitt slut för den här gången och det har varit ett underbart äventyr att få vara här. Att lära känna alla barnen, personalen, människorna i byn och inte minst lära mig hur Kids of Uganda fungerar som organisation.

Jag har börjat förbereda mig mentalt på att åka snart och med det kommer det även som en naturlig del att förbered barnen på att jag snart kommer åka ifrån dem. Det är verkligen inte lätt men genom att prata med dem länge och låta de själva komma till tals så tror jag att när väl farväl kommer på lördagsmorgonen å kommer det inte bli allt för svårt. Det gäller att se det positivt. För barnen så kommer det snart komma en ny praktikant till hösten. Det i sig kommer att bli ett av deras många äventyr som ligger framför dem. För mig så ska jag fortsätta min resa i Uganda ett tag till men jag kommer befinna mig i Kampala där jag kommer arbeta med lite andra saker än vad jag gör nu.

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Obama och Jacob möte mig när jag kom från Mbale idag och jag kommer verkligen sakna de här små fröna

Sedan kommer slutligen studierna ta vid hemma i Sverige och då börjar äventyret med återanpassning. Ibland kan det bli det största äventyret. För du har lärt dig så mycket och utvecklats på olika sätt när du befinner dig i andra miljöer än din invanda för ett tag. Att sedan komma tillbaka till en väl invand miljö och rutin kan göra att du ser allt i ett annat ljus. Du vi försöka sammanfoga de olika delarna av dig själv i hur du lever, vilket kommer betyda lite arbete och framförallt tid. Smälta allt, plocka de bästa bitarna, förändra och sedan bygga upp en ny rutin i en kanske delvis ändrad miljö.