volontär Tag

Trött men mysig lördag

Som jag hade sett fram emot en sovmorgon denna morgon. Bygget blev dock inte klart igår vilket innebar ytterligare en tidig start. I och för sig gal tuppen fint runt halv sju och kyrkornas högtalare var inte sent efter med att försöka överrösta varandras energiska musik. Så sovmorgon hade det ändå inte varit tal om. Upp och hoppa och mot lekplatsen. Promenad och språklektion med läxförhör. Möta en ugandisk styrelsemedlem och sen mot Mbale för en övernattning. Tanken var att kolla vad Mbales nattliv hade att erbjuda men jag är helt slut efter den här veckan så sitter nu hopkrupen och nyduschad i en renbäddad säng med vackert skirt myggnät. Ett sådant där man drömde om som barn då det ser ut som en prinsessäng. Vad härligt det är. Även om duschen var iskall så är känslan av att vara ren fantastisk. Jag schamponerade håret tre gånger och har nog aldrig tvättat mina fötter så noga. Imorgon ska jag ut på äventyr med några volontärer jag aldrig träffat. Och sova i tält. Jag ser så fram emot detta! Hoppas ni har en härlig helg 🙂

Kramar Louise

 

Mot Mbale

Mot Mbale

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Vi söker en praktikant för höstterminen 2015

PromenadKids of Uganda söker nu en praktikant för hösten 2015 som kommer att vara stationerad i byn Bubulo i östra Uganda. Du kommer fungera som vårt stöd i Uganda, för att övervaka verksamheten och driva organisationens arbete framåt. Du kommer även att rapportera och dela information till styrelsen, sponsorerna i Sverige samt jobba med marknadsföring genom sociala medier.

Du kommer bli mycket insatt i organisationen och kommer jobba nära både svenska styrelsen och vår personal i Uganda. Du kommer bli insatt i arbetsuppgifter som är typiska för NGOs över hela världen, vilket passar speciellt dig som vill jobba med bistånd och utvecklingsfrågor i framtiden.

Vi söker dig som är en handlingskraftig, initiativtagande och nytänkande individ med gediget intresse av biståndsfrågor. Det är meriterande om du har erfarenhet av bloggande, sociala medier och är intresserad av Afrika.

Dina arbetsuppgifter:

– Övervaka den ordinarie verksamheten i Uganda

– Projektleda ett eget utvecklingsprojekt

– Jobba med PR och marknadsföring genom vår blogg och sociala medier

– Bidra till ekonomisk redovisning av organisationens utgifter i Uganda

– Skriva rapporter till våra månadssponsorer om deras fadderbarn och fosterfamiljer

Du får:

– En erfarenhet för livet och en inblick i livet i en ugandisk by

– Erfarenheter av arbete inom en etablerad NGO

– Gratis kost och logi på vårt barnhem

Praktiken är oavlönad, omfattar hela höstperioden (önskvärt augusti-december) och genomförs på heltid. Du står själv för alla andra kostnader, inklusive resan till Uganda och försäkring.

Du söker platsen genom att maila CV och personligt brev till emelie.olsson@kidsofuganda.com senast 1 juli. I det personliga brevet vill vi även att du beskriver din syn på bistånd i Afrika.

Vi ser fram emot din ansökan!

 

Utflykt till floden

 

Åter i vardagen

Jag har nu varit hemma i drygt en vecka. Längtar redan tillbaka. Nu väntar en hel sommar utan ledighet. 

Att festen förra torsdagen skulle innebära en del mat var jag förberedd på. Om jag säger så här, jag har ätit mig proppmätt hundratals gånger. Ni vet när man blir så mätt att man måste vila efteråt. Mättnadskänslan efter matfesten var dock på en helt annan nivå. Jag har aldrig på riktigt trott att man kan dö av att äta, förrän i slutet på förra veckan då vill säga. Det var hur mycket mat som helst. Alla olika rätter jag provat i Uganda låg helt plötsligt på samma tallrik. En riktigt trevlig kväll och så god mat trots att jag förmodligen fick bristningar på magsäcken.

 

På fredagsmorgonen gick jag upp klockan sex för att vinka av barnen till skolan. Det kändes riktigt tråkigt att lämna dem efter så många dagar tillsammans.   Klockan tio åkte jag, Rose, Robert och Michael från Bubulo till Mbale. Riktigt roligt att Michael följde med för en gångs skull. Vi kom varandra riktigt nära på slutet, en riktig toppenkille.

Trettiofyra timmar senare klev jag in genom dörren hemma i Ockelbo. Resan hem var både svettig och omständlig men intressant. Jag tog en buss från Mbale till Kampala utan att ha en aning om var jag skulle kliva av. Det är inte som i Sverige där det finns stationer där bussen stannar. När vi väl kom till Kampala så sa en man på bussen till mig att greppa mina saker. Bussen bromsade in och öppnade dörren, mannen pekade mot matatun på andra sidan och sa åt mig att kliva av med stress i rösten. Jag fick hoppa av i farten och hoppas på att jag inte glömt något på bussen. Efter fem timmar på samma plats är det lätt hänt att man lagt ifrån sig något vid sätet. Lyckligtvis så hade jag inte gjort det och alla saker var med mig ut. Jag gick fram till killarna vid matatun och frågade om de körde till Entebbe town (av någon anledning kan man inte åka direkt till flygplatsen med matatu). Yes, it’s three k, svarade han. Skönt tänkte jag, inget mzungo-pris då jag visste att det var ca fyra mil dit. Längst bak i bussen satt jag utan att ha en aning om hur Entebbe såg ut. Jag hade räknat med att det skulle ta ca 30 min att åka dit. När tiden i matatun närmade sig två timmar började jag oroa mig för att jag var fel ute. Dessutom började det bli mörkt och det försvårar alltid saker och ting på främmande platser. Efter lite drygt två timmar stannade vi på en liten strömlös gata i Bubulos storlek där jag tydligen skulle kliva av.

Entebbe town alltså. Där stod jag, vitare än någonsin och vrålhungrig i ännu en strömlös by i Uganda. Så jag köpte en roll-eggs(chapati rullat med ett stekt ägg) samt ett grillat kycklingbröst och började leta efter en buda buda som såg ut att vara minst kapabel till att råna en turist. Det hade nämligen varit olämpligt att bli av med mitt handbagage innehållande över 10 000 bilder från olika resor, samt pass och alla kreditkort. Jag vet, dumt att inte dela upp packningen och säkerhetskopiera alla bilder. Ibland blir jag lat och tänker att det inte kommer att hända mig. För 5000 shillings(troligen för dyrt) fick jag åka till flygplatsen bakpå en motorcykel. Personligen skulle jag inte kalla det flygplats, snarare ett helt öde flygfält ute i ingenstans. Som ni kanske vet har de flesta flygbolag en egen hembas, till exempel Turkish Airlines har sin bas i Istanbul eller att Doha är Qatar Airways hembas. Entebbe är snarare bas åt FN då det enda jag kunde se var vita plan med stora svarta UN-bokstäver på sidan. Han släppte av mig innan säkerhetskontrollerna då buda budas inte är tillåtna på flygplatsområdet. I det becksvarta mörkret med ljudet av tusentals syrsor och vindarna från Viktoriasjön i ryggen vandrade jag de sista 500-1000 metrarna in på området. Vakterna tittade häpet när det kom en svettig mzungo med packning och grillad kyckling gående längs vägen i mörkret. Väl framme på flygplatsen fick jag vänta i åtta timmar innan flyget lämnade Uganda. Resten av resan var mer ointressant och jag landade i Sverige runt klockan fem på lördagen.

Nu är mitt äventyr slut för den här gången. Det känns både tråkigt och sorgligt men jag är så nöjd över att ha spenderat min semester i Bubulo. Vilken upplevelse det har varit. Det har varit så sjukt roligt och annorlunda mot Sverige. Jag har lärt mig mer än jag trodde att man kunde göra under så kort tid som det var. Den biten att jag faktiskt var helt ensam turist 40 av 43 dagar tror jag hade stor inverkan på mig. Det låter kanske inte så farligt att vara själv i sex veckor, men tro mig, det påverkar en. Jag hade nog fått en helt annan upplevelse om jag hade haft sällskap. Både bättre och sämre. Men det känns ändå bra att jag gjorde det ensam. Jag lärde mig mycket mer och fick anpassa mig på ett helt annat sätt. Nu känner jag att det inte skulle vara några som helst problem att åka någon annanstans ensam.

Mitt hem i Bubulo kunde inte vara bättre. Blev så väl omhändertagen och man kunde prata om allt. Rose var som min bonus-mamma, välkomnade och tog hand om mig. En helt underbar medmänniska som gjort så mycket gott. Michael och Andrew blev mer mina kompisar. Även om Andrew bara är 16 år så känns det verkligen inte så, jag skulle säga att han motsvarar min ålder i Sverige. Det hade varit så roligt om de hade följt med mig så jag kunde visa dem Sverige i sommar.

Det känns också som att min känsla för barn har förändrats under vistelsen. Innan resan gillade jag barn, men det var inte mer än så. Jag har aldrig varit riktigt barnkär. Eftersom jag varit ”lilla pojken” i min familj hela livet har jag saknat att ha någon yngre att lära saker och ta hand om. Jag tror att det här har fått min kärlek för barn att växa till en helt ny nivå. Mina småsyskon i Bubulo var så underbara, de fick mig att sakna något. Jag kommer alltid att minnas dem och jag kommer garanterat att åka tillbaka en vacker dag. Förhoppningsvis redan under 2016.

Om jag har förstått allting rätt så kommer Astrid till Bubulo om en vecka. Hon ska fortsätta med lekplatsen som Annika inte hann klart med. Det är också hon som kommer att ersätta mig här och på Instagram. Så till dess får ni läsare hålla ut eftersom detta är mitt sista inlägg här på bloggen. Jag kommer att lägga ut någon bild till Instagram men annars är det slut. Tack alla som läst bloggen och gillat bilderna. Även om det varit svårt att skriva vissa dagar så har det varit roligt att dela med mig av min upplevelse till er.

Jag vill verkligen passa på att tacka alla som varit en del av min resa. Främst Rose, Michael, Andrew, Edward, Joel, Doreen, Jacob, Brenda och Obama, men också alla andra i Bubulo som välkomnat mig och sett mig som en vän.

Superstort tack till Kids of Ugandas styrelse som har låtit mig åka till barnhemmet. Samt en eloge för det arbete ni gör för dessa människor. Hjältar!

Jag vill också tacka alla vänliga människor här hemma som bidragit med pengar till min insamling. Mitt mål var högt och nu är det nästan uppnått. Det kunde inte bli bättre. Tro mig, ni gör skillnad. Tack än en gång!

Tyvärr fick jag ingen gruppbild under tiden jag var där. Det hade varit lämpligt till det här inlägget. I brist på det så ber jag alla som läser här att lyssna på Eddy Kenzo – Zoom Zoom istället. Den spelas överallt i Uganda och får mig att tänka tillbaka. Underbar låt!

På återseende…

/ Wictor

Sista dagen

Efter 41 dagar i paradiset är dopparedagen kommen. Den här veckan har det bara varit en dag med fungerande el. Jag ber om ursäkt för bloggtorkan men min dator har varit totalt död.

Som jag nämnde tidigare så åkte vi till Mbale i tisdags. Vi hann dock inte med allt vi hade tänkt då vi blev avbrutna av en regnskur på drygt en timme följt av strömavbrott i hela Mbale. Just då var vi på en ”verkstad för att sätta dit bågar på bilen som skydd. Efter närmare fyra timmars väntan i bilen gav vi upp och begav oss hemåt. De var nämligen i behov av el för att svetsa dit bågarna. Detta gjorde att vi inte riktigt hann med det vi planerat. Som tur var fick jag i alla fall tag på en afrikansk skjorta. Det är svårt att tro att en människa kan ha skapat detta mästerverk. Den är helt magisk! Jag kommer förmodligen inte att bära något annat framöver.

Varför jag valde att säga just ”verkstad” är för att det inte är en vanlig verkstad som vi har i Sverige. Du tar ditt fordon och åker till en lerplätt som liknar en skrottipp. Där det sitter en grupp män i blandade åldrar var tionde meter. Du pekar på de du vill ska lägga vantarna på ditt fordon. Sedan betalar du dem och åker iväg. Snabbt och smidigt. Bör tilläggas att mitt i denna smet av människor, bilar och reservdelar står det kvinnor med kök gjorda av gamla bildelar och lagar mat för att sälja till mekanikerna. Börjar det eventuellt regna dör all aktivitet ut och du får helt enkelt vänta. Vi arbetar inte i regn fick jag förklarat för mig. En upplevelse väl värd att se. Precis som vanligt var det förbjudet att ta foton även om jag försökte. Mår så dåligt när jag lämnar ett sådant ställe utan dugliga foton.

 

Idag har jag varit i skolan för att träffa rektorn och se barnens skola. Väldigt intressant även om jag inte fick sitta med i klasserna då det skulle störa för mycket. Vilket jag kan förstå. Vi gick runt till de flesta klasser för att säga hej och ta en bild. Det var lite mer disciplin än i Sveriges kan jag säga. Jag kan tänka mig att det kan jämföras med svenska skolor på 50-talet.

Rektorn hade ett väldigt respektingivande uttryck och kändes lite udda om jag säger så. När vi gick runt så bad han något av barnen att komma till oss för att visa upp sin bok. Sedan tog han boken och visade innehållet för mig samtidigt som han frågade, Don’t they write well? Efter att jag intygat om att de skriver fint så sade han något i stil med, mmmh, you go back! Något liknande gjorde han i varje klass. Ibland när jag svarade så väntade han obehagligt länge innan han sa att barnet kunde gå tillbaka. När vi var i lägsta klassen på skolan så var det ett 30-tal elever som satt inne i ett klassrum. En och en fick gå upp för att peka på siffrorna som stod på tavlan vartefter alla ropade ut siffran som eleven pekade på. När vi stod där så frågade rektorn mig, Are they smart? Vad är det för fråga? tänkte jag samtidigt som jag svarade, Yes, they’re very smart. Varpå han svarade, mmmmh!

Speciellt och väldigt intressant. Jag blev klar med besöket 45 minuter innan Jacob och Brenda slutade. Så jag gick ner till närmaste bebyggelse för att ta en chapati. Väl där träffade jag två studenter från Kampala som jag pratade med under tiden som jag väntade. Trevligt människor, dessutom väldigt duktiga på engelska. Strax efter klockan ett sprang barnen förbi mig så jag var tvungen att säga hejdå till mina kompisar och jaga ikapp dem. De hade inte sett mig i skolan så det blev väldigt glada miner när jag kom gående på vägen. Det är ju trots allt en halvtimme hemifrån så det är inte ett ställe jag går till bara ändå. På vägen hem stod Brenda för fotot medan jag och Jacob gick hand i hand.

Nu kan jag inte sitta här och skriva längre. Det är ju faktiskt food party idag. Dessutom ropar min mamma på mig att jag måste hämta vatten.

Måndag

Jag, Michael, Brenda och Jacob sitter i vardagsrummet medan Rose sover middag. Regnet öser ner utanför.
Om en vecka står jag förmodligen och gräddar tusentals pannkakor. Känns annorlunda.

Gissa vad jag köpte igår? Ett par flipflops gjorda av bildäck. Jag kanske har nämnt att det är en marknad på ängen bakom ”the town” varje söndag. Det är människor från byarna häromkring som samlas och säljer allt från mat till kläder. Det var där tofflorna fanns. Jag förstod det först som att de såldes här i Bubulo varje dag. Det visade sig att jag hade fel. Vilket betydde att igår var min sista chans att få tag på dem. Så innan jag gick upp för att spela kort och titta på folk tog jag en sväng förbi marknaden. Verkligen tusentals människor känns det som, alla lika förvånade över ett blekansikte på en marknad. Mannen som sålde tofflorna skulle ha 3500 shillings för däckbitarna. Ett helt okej pris då jag hört från Rose att de kostar mellan 3-5000. Jag sa 3000 jämnt så tar jag dem. Give me the money svarade mannen och låtsades se ledsen ut. Jag älskar att pruta även om detta var ett dåligt exempel. Nu är jag i alla fall ägare av ett par bildäckstofflor(hur kan inte word felmarkera det ordet). Riktigt fina. Dessutom sa Andrew och Rose att det var ett bra par jag fick tag på.

 

Nu har jag fyra dagar kvar i Uganda. Förmodligen mitt livs första fullbokade vecka.

Imorgon är det Mbale med Rose som gäller. Jag ska leta efter ett skåp av något slag samt en traditionell skjorta, måste ha en innan jag åker hem. Rose hade också något ärende där, kan tyvärr inte minnas vad.

Onsdag ska jag förhoppningsvis spendera i skolan med barnen. Det ska bli mer än intressant. Hoppas en del foton den dagen, men man vet aldrig.

Sista dagen i Bubulo är på torsdag. Då tänkte jag städa mitt rum. Det kommer nämligen att stå tomt i drygt två veckor innan Astrid kommer. Den nya praktikanten som ska fortsätta med Annikas arbete som jag förstått det. Till kvällen har jag lovat att bidra med råvaror till ett avskeds/tack-party. Hela familjen ska äta och dricka gott och jag står för notan. Tråkigt nog blir det inte mandasi till middagen(det friterade brödet som smakar som en osockrad munk) då detta är främst för frukost. Mandasi är utan tvekan min favorit här i Uganda.

Slutligen fredag då jag påbörjar resan hem mot ett kallt Sverige som jag förstått. Hoppas på sommar snart.

 

Kan berätta att vi har haft strömavbrott sedan i lördags. Den kom tillbaka igår kväll lagom efter middagen som fick tillagas på kol. Nu när jag suttit här och skrivit har den kommit och gått hela tiden. Tänkte därför passa på att lägga upp inlägget för att spara batteri.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här ser det ut när man går hem från byn klockan 6-7. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster är centrum.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Så här kan det se ut när man går hem från byn mellan 6-7 på kvällen. Till höger är barnhemmet, rakt fram barnens skola och till vänster ligger centrum. Mount Elgon i bakgrunden.

Sista helgen

Det känns som att regnperioden är på väg att gå över. Jag inbillar mig att soltimmarna blir fler för var dag som går och regn/molntimmarna färre. Eftersom solen tidigare gömt sig bakom molnen kring lunch har det alltid varit varm men aldrig hett. Nu när solen stannar längre har dagarna blivit riktigt heta.

Vill varna känsliga läsare om nästa stycke. Kan uppfattas som stötande.

Igår när jag tvättade mina fötter på morgonkvisten så föreslog Joyce att jag skulle slipa fötterna mot stentrappan som finns på gården. Hon tyckte väl att mina fötter var i dåligt skick. Sagt och gjort så påbörjade jag slipningen. Under tiden så stod Edward och Joyce bredvid och bevakade det hela. Då Edward skriker, Eeeeey, Jigga! Jigga! (inte en aning om stavning) och pekar på min stortå med en äcklande min. Jag frågar vad Jigga är för något och tittar på under min stortå som har en gul varig fläck med en svart prick i. Joyce förklarar att det är ett ”djur” som äter sig in i huden och växer där inne. Just den biten med djur innanför huden toppar nog min lista på rädslor här i världen. Jag har hört om spindlar som lagt ägg under huden på människor så har det kommit massvis med ungar utrusande. USCH! Sverige har ju fästingar men de håller sig i alla fall utanför huden.

Hur som helst så bad Joyce om att få operera ut den ur min tå. Absolut! Sa jag med rädsla för vad som skulle komma ut. Hon hämtade en nål i storlek större och börjar pilla i min tå. Det hela blev ganska avdramatiserat när jag fick se det lilla krypet där inne bland allt var. Den var inte större än ett gruskorn. Varför den var så liten beror nog på att vi upptäckte den i ett tidigt stadie. Rose berättade att de kan bli riktigt stora om de får tid på sig. Riktigt obehagligt. Jag är så nyfiken på att läsa om vad det är för något. Nu när den är ute känns det bra även om jag var livrädd när jag såg deras miner under upptäckten.

 

Som jag berättat tidigare så har vi en 2000 liters tank på baksidan av huset. Jag har hela tiden trott att alla använder sig av det vattnet. Fram till igår då jag fick reda på att det enbart är för oss gäster på barnhemmet. Det går till spolning av toaletten, vatten i handfatet och till duschen som finns här. När jag tänker efter har jag aldrig sett någon duscha med det vattnet. Igår vid femtiden när jag skulle ta en dusch så upptäckte jag att vattnet tagit slut. Den har inte fyllts under min vistelse så jag förstod att det förmodligen skulle ske innan jag lämnade.

Jag tänkte ta och förklara hur det går till när man fyller den.

Vi har fyra dunkar på 20 liter här på barnhemmet. Det är uppskattningsvis 100-150 meter till ytvattenkällan i eländig terräng. Eftersom det är jag och kommande gäster som ska använda vattnet så finns det två alternativ. Antingen tar jag och springer ner till ytvattenkällan med en dunk hundra gånger eller två dunkar femtio gånger. Kan tillägga att det är ganska tungt med två dunkar på 20 kg vardera med blöta fötter och flipflops. Att göra detta femtio gånger på en dag är lite utav en utmaning. Det andra alternativet är att jag ger 30.000 shillings(90 kr) till Andrew, Edward och Joel så fixar de biffen.  Som det ser ut nu blir det alternativ två. Om strömmen kommer tillbaka innan jag lämnar vill säga, eftersom det krävs el för att driva pumpen.

Snart börjar skolan för barnen. Spännande då jag förhoppningsvis får hälsa på någon dag i veckan.

Nu måste jag lägga om Andrews sår ännu en gång…

En sjättedel kvar

Ikväll påbörjar jag sista kartan av malariatabletterna. Bortsett från idag har jag alltså sju dagar kvar i Bubulo och åtta i Uganda. Vilket är synd då jag trivs bättre och bättre för var dag som går.

Igår kväll när jag kom hem från ”the town” så hade Rose kommit hem. Vi satt och pratade en stund ute i mörkret. Jag har många gånger reflekterat över hur man i andra länder utanför Sverige tar hand om och respekterar äldre människor. Jag tog upp detta med Rose och förklarade att det inte är Sveriges starkaste sida direkt. Hon berättade att här i Uganda lär de sig redan i skolan hur de ska respektera äldre människor.

Några exempel på vad detta innebär.

  • Om du ser en äldre person bära på någonting ska du ta över och bära det åt denne, även om ni inte känner varandra.
  • Hur du tilltalar människor är viktigt i Uganda, särskilt när en ung person tilltalar en äldre (just den biten förekommer även i andra delar av världen).
  • Om det inte finns stolar till hela sällskapet vid någon slags tillställning eller umgänge så får de yngsta sätta sig på golvet för att ge plats åt de äldre.

Den riktigt stora skillnaden gentemot Sverige är att de äldre i släkten ofta bor kvar i huset som de bott i med sin familj. Samtidigt som något av barnen bor kvar med sin familj för att ta hand dem. Den som har levt ett liv i arbete får då vila medan andra arbetar. Jag tycker att det är en fin gest att ge tillbaka till den som fostrat dig. Som jag förstår har det också varit så i Sverige tidigare. Den stora frågan är varför vi inte har det så fortfarande.

 

Idag har jag tvättat mina kläder för tredje gången sedan jag kom hit. Detta är verkligen ett projekt och jag är dessutom helt urusel på det. Det tar lång tid, kläderna går sönder, det är ansträngade och ingenting blir rent. Fördelen med det hela är att kläderna luktar godare, om de nu vill säga hinner torka innan kvällen. Just torka kläder är verkligen ett problem med att bo vid ekvatorn. En tvättlina fyller noll funktion med solen i zenit. Om vi säger att tråden som kläderna hänger på är två millimeter tjock så är detta den enda biten på plagget som solen torkar. Resten hänger i skuggan av sig själv. Förhoppningsvis klarar jag mig på dessa kläder till fredag då jag lämnar.

 

Förutom att tvätta har jag lagt om ett sår på Andrew som han klagade över. Ett rejält snitt på smalbenet ovanför foten. Jag sa åt honom att jag förmodligen har lite prylar i min väska som kan hjälpa. Jag debuterade som doktor och dammade av mitt first aid kit som jag har med mig. Med en sax, våtservett, antiseptisk salva, sådana små ränder som man använder istället för att sy (inte en aning om namnet på dem) och ett plåster i rätt storlek så gjorde jag ett ingrepp på benet. Det var verkligen hur roligt som helst. Att rengöra och plåstra om. Det blev så rent och fint. Varför jag kände sådan lycka i detta kan bero på att jag en liten fetisch för att bunkra upp/skydda/säkra saker. Vet inte var detta kommer ifrån men jag finner det tillfredställande av någon anledning.

 

När jag ändå sitter här kan jag berätta att jag har flera kackerlackor på min toalett. De flesta är små som jag inte bryr mig om. Det har dock kommit in en stor baddare under de senaste dagarna. Just stora kackerlackor kan jag tycka är lite obehagliga. Som ni kanske har hört så ryktas det om att kackerlackor är odödliga. Jag har själv varit vittne till detta en gång när jag var i Spanien. Där satt jag på en restaurang med sällskap då en kackerlacka kröp förbi. Vid grannbordet satt en pojke som bestämde sig för att hoppa på den i avsikt för att göra slut på krypet. Vi alla såg den dö framför oss och ägnade mer tanke åt maten. Efter en stund när vi skulle titta till den så hade den försvunnit spårlöst, helt återupplivad. Det jag vill komma till är att den ironiska biten med att kackerlackor sägs vara odödlig är att om de faller på rygg av någon anledning så kan de inte vända på sig. Där dör de en långsam död, antingen av brist på föda/vatten eller av andra kollegor(kryp) som äter upp dem. Min stora kompis på toaletten låg faktiskt på rygg en morgon när jag klev in. Trots att det inte är min favorit fick jag skuldkänslor och vände på den. Nästa gång jag gick in på toaletten låg den där igen. Jag har nu vänt på kackerlackan under tre dagars tid. Idag tröttnade jag och lät den ligga där och dö en långsam död. Hemskt, men jag tycker faktiskt att jag gav honom en chans till ett liv.

Oj! Det blev visst ett helt stycke om en kackerlacka.

Tränings står nu på schemat…

Gråt i huset

Idag har jag för första gången i mitt vuxna liv varit anledningen till att ett barn börjat gråta. Det började med att Joel och Edward retade mig och slog på mina ben för att sedan springa iväg. Jag sprang ikapp dem några gånger och brottade ner dem. Efter en stund började även Jacob. Först genom att slå på mina ben men efter en stund började han kasta saker och till slut stenar. Jag blev allvarlig och sa till honom att man absolut inte får göra så. Han fortsatte. Ett tiotal stenar senare fick jag nog. Så jag sprang ikapp honom och började kittla honom på revbenen. Detta resulterade tyvärr i att han började gråta. Jag tyckte att han hade gjort sig förtjänt av det så någon tröst av mig fick han inte. Fem minuter senare var jag dock förlåten då vi satt och spelade kort och skrattade ihop på verandan.

 

Jag tänkte förklara den här delen med att ta bilder här i Uganda. Dels här på barnhemmet men även ute i byar och städer. Här på barnhemmet finns det vissa som gillar att bli med på bild och andra som inte är lika förtjusta i det. Joel är omöjlig att få en bild på. Edward, Jacob och Obama vill gärna vara med på bild och man kan också ge instruktioner åt dem. Därför kan vissa ses som ”favoriter” men den egentliga anledningen är att de lättare fastnar på bild.

Överlag i här i Uganda är det känsligt med bilder. Jag har fått förklarat för mig av ett flertal okända personer att det inte är bra att bara ta bilder här. Då de flesta tror att jag ska sälja dem dyrt hemma i Sverige. Därför händer det att människor blir väldigt irriterad över detta och kräver dig på pengar. Varför inte bara fråga först tänker ni då? Dels kan det handla om att jag tar en bild över en hel by med hundratals människor. Då kan någon av dessa människor känna att jag tog en bild av just den personen. Hur skulle det se ut om jag ställde mig och skrek, can I take a photo of you? Till alla som rörde sig på till exempel ett torg.

Den andra anledningen till att jag inte vill fråga är för att jag oftast vill ta en bild på när personen gör det hen gör (första gången jag fått användning för ordet hen tror jag). Om jag istället väljer att fråga så får jag någon militärliknande pose på bild. Jag är inget större fan av människor som är förberedd på en bild. Det blir inte bra helt enkelt.

 

För övrigt har dagen varit solig och varm. Inte en droppe regn, dock en del moln som vanligt. Fick dessutom tag på min banankaka idag. Den smakade som en sockerkaka gjord på banan med krispig yta från friteringen. Positiv överraskning! Med saknaden av en svensk fika får jag helt enkelt gå ner för att köpa ett gäng banankakor istället.

Rose har varit borta hela dagen. Jag har ingen aning om var hon håller hus. Jag hörde att hon vaknade och öppnade sin dörr men sedan dess har jag varken hört eller sett henne.  Hon dyker nog upp mot kvällningen om jag inte stöter på henne nu när jag ska till byn för att spela lite kort och äta popcorn.

 

Ha en fortsatt trevlig afton kära kamrater…