volontärarbeta Tag

Bröllop och begravning

Lördagen 4:e september:

Fyra bröllop och en begravning. Inte riktigt, men ett bröllop följt begravning. Med min blommiga knälånga klänning följde jag med Rose, barnhemmets egna mormor, som istället hade en vacker lila långklänning med matchande halsband och en stilig svart kuvertväska smyckad med stenar. Robert, Roses son, körde oss till kyrkan och vi anlände en timma tidigare än bröllopets utsatta tid. Människor kom fram och hälsade och även tackade för att jag kommit. Jag kände istället mig otroligt tacksam för att jag var välkommen då jag inte var bjuden personligen utan ackompanjerade Rose. Ugandisk musik fyllde varje litet hörn i kyrkan tillsammans med skratt, sång och barnens svängande dans. Kör, barn och kyrkdamer bar alla upp sina vackert skimrande dräkter. Efter ett par timmars väntande dyker brud och tärnor upp i rosabandspyntade vita bilar. Brudgummen hade redan tågat in någon halvtimma tidigare och stod väntande vid altaret tillsammans med biskopen som kommit speciellt för bröllopet. Kanske hade det något att göra med att Eddy, brudgummen, var insatt i politiken och därmed en högt respekterad person. Kyrkan var överfull av människor och när bruden i vitt skred in efter sina tärnor fylldes kyrkan återigen av sång och glädjeskrik.

Tre och en halvtimma efter ankomst var bröllop och biskopens kristna predikan över, träsmaken kändes bra och Rose berättade att vi nu skulle på en begravning. Begravning. Jag har aldrig i hela mitt liv fått erfara en begravning heller. Det verkade som jag skulle få ytterligare en ny upplevelse. Så det bar av mot nästa ceremoni. Här introducerades jag för Roses syster, släktingar och bybor. Jag log, skakade hand och sa ”Mulembe” vilket betyder hej på lumasaba, det lokala språket. Vad som förvånande mig under denna tillställning var att den var så otroligt interkulturell. Muslimer, protestanter, katoliker med flera trosföreställningar förenades för att säga adjö till en man och gjorde det i harmoni. Hela byn var mer eller mindre där, män, kvinnor barn, alla blandade. Detta har jag mycket svårt att se i dagens Sverige. Jag känner därför hopp om att vi en dag skall kunna leva sida vid sida, oberoende religiös tro, tack vare denna upplevelse.

Tyvärr har jag inga bilder att visa från dagens festligheter, ja jag vill faktiskt uttrycka begravningen som en festlighet, då en av pojkarna råkade radera allt vad minneskortet innehöll. Vad jag i alla fall lyckades rädda var en bild på Rose i en av hennes festklänningar.

Roseifestklänning

Kramar Louise

Inläggets soundtrack: Beautiful day – U2

Hej från Louise

Kärt barn har många namn men det mina föräldrar döpte mig till för cirka tjugofyra års sedan är Louise, Louise Ask Holmberg. När jag började skriva detta inlägg var jag på väg hem från ett treveckors-äventyr i Italien och Östeuropa. Vin hade skålats, sånger hade skrålats och berg bestigts. Och allt i goda vänners lag såklart. En bättre uppladdning inför vad som komma skall är svårslagen. Nu, en vecka senare, är jag återigen på ett flygplan. Det flygplan som kommer ta mig från mitt kära Göteborg till ett starkt livspräglande äventyr. Med stor glädje presenterar jag därmed mig själv, som Kids of Ugandas nya praktikant, stationerad i Bubulo.

Som uppvuxen småstadstjej blir världen hela tiden större för mig. Det där är i och för sig inte sant. Världen bli hela tiden mindre då jag ser mer och mer av den. Från att ha växt upp i lilla Sommen i Smålands norra skogar till att varit bosatt i England, Norge och studerat statsvetenskap i Göteborg så har jag insett att jorden är en ganska begränsad plats som vi måste ta hand om.
Min äventyrslust är stor och kanske att min själ lever på nya intryck. Hungern efter ny kunskap, kulturer, smaker och möten med nya människor hoppas jag aldrig dör inom mig då jag är rädd att jag inte är jag längre. Det är det mänskliga utbytet som ger så mycket glädje och energi, det är det som är bränslet till skratt och lycka. I alla fall i min värld.

Jag är en väldigt familjär person, även om jag inte träffar mina egna allt för ofta. Jag flög tidigt ur fågelboet men tvekar aldrig på att återvända när tid finns. En dag i sommarstugan med älskade syskon, syskonbarn, föräldrar, faster och morföräldrar gör mig riktigt lycklig och det är då jag känner mig harmonisk. Men att vara på en och samma plats för länge har hittills inte varit något bestående. Rastlösheten kommer snart krypande och stillas först genom ett utrikesäventyr eller, om den är tillfällig, en löptur. Så då jag är nyexaminerad statsvetare ser jag med stor glädje fram emot att direkt bli inkastad i arbetslivet. Och att göra det utomlands, på en kontinent jag aldrig tidigare satt min fot på känns som en lärorik möjlighet att utveckla mina kunskaper men också att utvecklas som människa. Kulturkrocken som kommer slå mig så fort jag stiger av planet kommer vara stor och det vore väldigt roligt om ni ville följa med mig på min resa.

Ses i Uganda,

Louise Ask Holmberg

11998447_10152983909876044_1568181559_n

Helg i Bubulo

Helgen här i Bubulo har varit härlig. Tyvärr har både internet och ström varit spårlöst försvunna ett tag och därför uteblev gårdagens blogginlägg. Jag kan nu meddela att både ström och internet fungerar igen. Väldigt lycklig är jag över detta!

Igår var det något som kallas ”visitation day” eller ”parents day” på barnens skola. Det innebär att de har en dag i mitten av terminen då alla föräldrar ska besöka skolan för att gå på möten där de får information om vad som sker i skolan samt ta emot barnens mitt-termin betyg. Jag följde med alla barnen på barnhemmet som deras föräldrar-representant och fick motta allas omdömen.

Föräldramöte

Föräldramöte

Dagen började med ett möte där representanter ifrån skolans ledning berättade om vad som hänt sedan föregående termin. De talade om vikten av att föräldrar uppmuntrar sina barn till att utföra sina studier så väl som möjligt. De talade även om att det är problematiskt när föräldrar gör så att barnen hoppar över olika klasser för att de ska bli färdiga snabbare i skolan. Det senare tog skolans representanter upp flera gånger under mötet och jag fick intrycket av att detta verkligen var ett stor problem både för elever och lärare. De enade att eleverna missade mycket information när de hoppade över olika klasser och det blev svårt för lärare att fånga upp samtliga elever när alla befinner sig på så olika kunskapsnivåer. Detta fick mig verkligen att reflektera över hur reglerad våran skolgång oftast är i Sverige. Där är det inte lika självklart att en förälder kan flytta upp sitt barn två klasser ändas för att de vill att barnet ska bli färdig snabbare eller att barnet visat sig väldigt intelligent på den nuvarande nivån. I Sverige har jag upplevelsen av att den processen är långt mer komplicerad än vad den verkade vara här.

Hur som helst så gick jag efter föräldramötet runt till de olika klasslärarna för att få alla omdömen och mitterminsbetygen för alla barnhemsbarnen. Jag kunde efteråt glädja de alla med att de fått fina omdömen från sina lärare och att de skulle fortsätta på samma sätt tills terminen slutar så kommer slutbetygen för terminen se riktigt bra ut. Resten av dagen ägnades åt lite olika sysselsättningar bland annat lek med barnen, utförandet av sysslor samt ett möte med en medlem ur Kids of Ugandas styrelse här i Uganda för att förbereda ett kommande styrelsemöte.

2015-07-05_01-43-39_932

2015-07-05_01-35-11_918Idag var det ingen sovmorgon att tala om trots att det är söndag. Istället har morgonen ägnats åt att slå i sönder torkade bönskidor med en träpinne. Det är ett ganska tröttsamt arbete, dock så gör detta så att det blir lättare att samla ihop de torkade bönorna än att öppna varje skida för hand. Efter lunch tog vi en härlig promenad upp bland de höga kullar om omger Bubulo och det är svårt att beskriva hur vackert det är. Jag vet att Wictor gjorde ett väldigt bra jobb med att beskriva det i volontärbloggen, så vill du läsa mer om det titta där. Annars så bjuder jag här på några fantastiska utsiktsbilder.

2015-07-05_01-52-49_746

 

Dagens början beskriven på dagens slut

De vackra omgivningarna i Bubulo

De vackra omgivningarna i Bubulo

Dagen verkar sluta lika kall som den började, men däremellan har det varit så varmt att det varit svårt att förstå kylan som väckte dig på morgonen eller kylan som kommer krypande på kvällen. I morse vaknade jag av en nätt nackning på min dörr. Knackningen var väldigt försiktig och utfördes av en barnhand som snabbt ville dra sig undan. Yrvaken satte jag mig upp i den varma sängen och svängde ner benen på golvet där fötternas varma fotsulor möter ett kallt och fuktigt betonggolv. Golvet är täckt med en tunn, tunn plastmatta som endast tillför en träliknande färg på det annars gråa golvet. Det gå en rysning genom hela kroppen och jag är nu klarvaken. Rummet är så mörkt att jag inte kan se handen framför mig. Snabbt tar jag mig fram till dörren, så att jag kan öppna fort eftersom tankarna redan rusar i min nyvakna hjärna. Tänk om det har hänt något allvarligt.

Jacob och Obama gör sig redo för att gå till skolan

Skolvägen

När jag slår upp dörren så möts jag av Jacobs stora funderande ögon, Brendas försiktiga leende och Obama som står med en sko i handen och den andra på foten. Jag stannar upp och barnen ser på mig att jag inte riktigt förstår vad det är som pågår. Jacob förklarar för mig lika vänligt som om jag skulle vara hans lillasyster att de är på väg till skolan nu. Då kommer jag ihåg. Jag sa ju igår kväll att de skulle väcka mig om jag inte vaknade själv eftersom jag ville följa med dem på den långa promenaden till skolan. Det var helt enkelt en chock att bli väckt eftersom jag andra mornar har vaknat av mig själv eller väckarklockan.

Väl på promenad till skolan börjar solen stiga på himlen och dagen gör gällande att den kommer  vara riktigt varm. Den tjocka tröjan som jag i alla hast stängde på mig utanpå klänningen börjar besvära mig. Det gör mig dock inte så mycket utan jag njuter av barnen glada sällskap och de vackra vyerna som breder ut sig i morgonsolen.

Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag kom hit och det känns lite underligt. Det är känns som att tiden har gått så snabbt samtidigt som den går så långsamt. På något vis är det harmonik. Tre veckor har kommit till sitt slut, liksom juni månad närmar sig slutdatumet. En ny vecka kommer att börja och en ny månad kommer att ta vid. Vad den tiden har i beredskap är svårt att förutse, men jag är säker på att det kommer finns tillräckligt för mig att göra.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag bjuder jag på en bild där Obama, Jacob och Brenda tävlar om vem som kan gå ner djupast i splitt. Min pojkvän är dansare så barnen anammade snabbt olika övningar han visade dem och sedan ville de inte sluta.

Idag har min pojkvän åkt tillbaka till Kampala och det blir lite tomt utan honom så som det kan bli när du saknar någon. Men helgen har varit väldigt härlig och den har bjudit på många skratt och bus. Barnen på barnhemmet tyckte att det var väldigt spännande att jag hade en besökare i byn och många av de jag lärt känna i Bubulo var väldigt nyfikna på vem denna besökare var.

Det är något jag har kommit att upptäcka här i Bubulo som skiljer sig en del från huvudstaden Kampala. Här känner nästan alla varandra i byn och alla vet vilka som kommer från byn och inte. Det går inte att göra någonting här och förvänta sig att ingen kommer att veta om det. Även om du inte känner alla människorna så kommer de att veta allt om dig. I Kampala är du lite mer anonym på det viset eftersom det rör sig många fler människor och det är svårare att hålla koll på alla.

Det behöver inte vara negativt att alla känner till vem du är i en by och allt som oftast gör det mig ingenting. Jag växte upp i ett litet samhälle i södra Sverige, där det var precis samma sak. Alla visste vem alla var och vad alla gjorde. Däremot kan jag ibland tycka att det blir väldigt krävande. Därför att vad du än gör eller inte gör så är det någon som kommer tycka någonting om det. Jag kan ibland uppleva det som en press på att du bör agera som omgivningen förväntar sig att du ska agera. Om du inte gör det kan människor lätt bli besvikna, vilket inte alltid är så roligt.

 

Slutet på veckan

Det vackra Bubulo innan regnet kom.

 

Det är söndag i Bubulo och som varje vecka så är det marknadsdag. Marknaden hålls på en stor gräsyta belägen mellan byns handelscentrum och bensinstationen. Normalt sätt är ytan tom men kommer du hit en söndag så här den full av folk och olika färger. Där hänger kläder, tyger och skor till försäljning i alla dess färger och former. Du kan se personer gå runt med sina varor i händerna eller på huvudet och överallt finns det människor som söker efter någonting att köpa med sig hem.  Färgerna ger hela marknaden ett vackert intryck när du går runt bland stånden och titta på de olika varorna som bjuds ut.

Efter att vi hade besökt marknaden gick vi hem och Andrew visade oss hur det gick till när alla barnen på barnhemmet rakar håret. Han använde sig av en rakapparat och rakar försiktigt håret ända ner till huden på huvudet. Det tar en stund att raka hela huvudet och efteråt så smörjer han in huvudet med en speciell kräm som ska hjälpa huden att återhämta sig.

IMAG1295

I Uganda är det väldigt vanligt att alla barn som går i skolan har rakat hår. Det spelar ingen roll huruvida du är kille eller tjej. Det beror på att skolorna kräver att barnen ska raka håret. Kravet kommer sig både av hygienskäl, men även av skötselskäl. Det kan vara svårt att sköta om håret om det växer ut för långt och de kräver en hel del tid för att skötas om. Det behövs antingen flätas eller göras till dredlooks. Görs inget utav detta behövs håret kammas varje dag för att de inte ska bli för tovigt och smutsigt. Hur du sköter håret här och vilken frisyr du har kan vara väldigt viktigt och många av de jag känner går till en frisör varannan vecka. Det kan tyckas vara mycket, men det finns en helt del skäl till detta. Därför tror jag att jag ska ägna ett helt inlägg åt detta lite längre fram så håll utkik.

BILD: Andrew rakar håren

 

Uganda, som jag älskar detta land

För att inleda detta inlägg måste jag lite snabbt få berätta för er vad som hände igår efter det senaste inlägget. Som jag sa väntade jag Mbale på att min pojkvän skulle komma ifrån Kampala och han kom. Resan hade gått bra och efter att vi fått i oss en chapati (det steka brödet)så letade vi upp en taxi som skulle gå vidare till Bubulo. Vi hittade en väldigt snabbt. Den var nästan full redan när vi kom och hade vi åkt med 14 passagerare som taxin var byggd för hade vi åkt efter att vi hoppat på. Den här taxin hade dock bestämt sig för att ta upp så många som möjligt innan det skulle bära iväg så till sist satt vi fyra personer i förarhytten och hela sexton personer i själva passagerarutrymmet. Något trångt måste tillstås, men ändå ganska mysigt att sitta i knät på varandra.

 

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

En bild på hur konduktören knutit fast dörren. Jag ursäktar den dåliga bildkvalitén, men så kan det bli när det är väldigt trångt och skumpigt.

Av förklarliga skäl så hade konduktören svårt att stänga dörren. Vilket medförde att taxin började rulla medan konduktören försökte på att sätt och vi få igen dörren. Konduktören lyckades inte stänga dörren ordentligt utan satt ett bra tag och höll i dörren så att den inte skulle flyga upp och vi trilla ut på gatan innan chauffören upptäcker vad som pågår och stannar. De letar sedan upp ett rep som de kan binda fast dörren med. De binder repet genom fönsteröppningen på dörren och fönsteröppningen på dörren i förarhytten. Detta medför att varje gång någon vill gå ur taxin eller stiga på behövs repet bindas upp, vilket verkar vara lika problematiskt varje gång. Så där satt vi hoppackade och inbundna i en taxi som tog oss en stor omväg innan vi nåde fram till Bubulo. Varken jag eller pojkvännen hade någon känsel i benen när vi kom fram men vi hade en riktigt kul resa eftersom alla i taxin hade humor och skämtade med konduktören och chauffören om vad de försökte hitta på.

Det blev en lite längre förklaring än vad jag hade räknat med så jag berättar endast lite kort om vad som hänt i Bubulo idag. Tanken var att jag idag skulle få se budgeten för lekplatsen, men tyvärr var det en person som avlidit nyligen och begravningen hölls idag. Därför var de som skulle komma med budgeten upptagna av begravningen. Istället har vi varit runt i hela byn och omgivningarna på lördagspromenad som har letts av Jacob. Promenaden var väldigt mysig och tog oss runt handelscentrum, upp till borgmästarens hus för att sedan fortsätta ner till floden innan vi vände hemåt. Även om jag under denna promenad hade en kamera med mig, fann jag när vi kommit hem att jag glömt bort att ta bilder. Därför bjuder jag på en bild av Bubulos handelscentrum som jag tog i början av promenaden innan jag glömde bort kameran.

IMAG1259

Mysteriet med elektriciteten

Ännu en gång sitter jag i ett totalt mörker och skriver detta inlägg. Ni har under flera gånger fått veta här på bloggen att vi varit utan ström här på barnhemmet och många av er kanske undrar varför det är så. Det kommer sig av flera olika anledningar. Rose och Mikael har berättat för mig att det finns många hushåll i Bubulo som inte har el installerat. En del av dem använder alltså ingen elektricitet alls medan det finns de som ”lånar” elektricitet. Det innebär att man kopplar på en egen kabel på den som förser byn med ström, sedan använder man denna ström främst till små saker som lampor. Eftersom ström är dyrt både att betala månadsvis för samt att installera i husen är det relativt vanligt att man ”lånar” på detta viset.

Det är även vanligt att strömförsörjningen till hela byn stängs av emellanåt. Det kan vara för att ledningarna har tagit skada, att det regnar mycket eller helt enkelt för att människor har ”lånat” för mycket. Detta blir problematiskt för alla som använder elen, men det är bara de som betalar för elen som kan ringa för att klaga. Det medför att det inte blir så många klagomål från detta område och därför åtgärdas inte alltid strömförsörjningen så snabbt. Olika personer i byn har berättat för mig att ibland kan hela byn vara strömlös i en vecka, medan andra gånger så varar strömavbrottet endast ett par timmar.

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

Mikael delar upp middagen i ljuset av en ficklampa

I Sverige upplever jag att vi ofta tar för givet att det du alltid kommer ha tillgång till ström. Det märker jag ganska snabbt på mina egna vanor av hur jag planerar för strömavbrott. Tidigare har jag inte funderat så mycket på att jag alltid bör ha datorn och telefonen fulladdad med ström utifall det blir ett strömavbrott, därför allt som oftast finns det alltid ström så att jag kan ladda dem när jag behöver. Här har jag behövt tänka om. Nu håller jag alltid både dator och telefon laddade så långt det går när det finns ström på barnhemmet så att jag vet att jag skulle kunna klara någon dag utan att ladda dem.

Dagens ironi blev att i dag på morgonen så fanns det ström när vi vaknade. Jag och Rose åkte under dagen in till Mbale för att besöka bolaget som försörjer barnhemmet med el. Tanken var att vi skulle betala el-räkningen och ta en kopia på vilket avtal vi har med el-bolaget. Allting gick som planerat och vi åkte nöjda hem igen. Väl vid hemkomst så var strömmen försvunnen och det hade regnat under hela tiden vi varit borta så solpanelerna som är backup för lampor här på barnhemmet hade inte hunnit laddas ordentligt. Därav sitter jag nu i mörkret för att skiva detta, med en pannlampa påslagen så att jag kan se tangentbordet.

Taxi i Uganda

Som jag lovade i inlägget ”Dagens äventyr i Mbale”, kommer här en liten redogörelse för vad det kan innebära att åka Taxi i Uganda. I stort finns det i Uganda fyra olika sätt att ta sig fram om du inte själv äger ett fordon, du inte vill gå och inte har en cykel till hands. Du kan åka med vad som kallas ”Bus”, ”Taxi”, ”Boda-boda” eller ”Special hire”. Det här inlägget handlar om det fordon som kallas ”Taxi”, eftersom det är ett av de vanligaste sättet att förflytta sig på. Även i Kenya är dessa Taxis vanliga men där kallas de vid namnet ”Matatu”.

Du kan ta en Taxi mellan Mabale och Bubulo, vilket är vad jag ska gör ikväll på min väg hem från Kampala. Du kan också åka med dem inom städerna, mellan städerna, mellan distrikten etc. De kör ofta förutbestämda rutter, men ibland kan du fråga om de kan göra en lite omväg för att släppa av dig dit du ska och de flesta gånger går det bra.

Som jag förklarat tidigare är dessa fordon utformade som en minibuss och har sittplatser för 14 passagerare. I förarhytten sitter chauffören och två passagerare, medan resten sitter i bakre delen av fordonet. I Kampala brukar antalet passagerare inte överskridas allt för ofta. Däremot kan det bli vanligare ju längre från staden du kommer att chauffören stannar för att plocka upp fler passagerare än tillåtet.

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

Taxi som är på väg från Bubulo till Mbale

I den bakre delen brukar det även sitta en person som kallas ”The conductor”, på svenska skulle det bli ”konduktören”. Konduktören har till uppgift att säga till chauffören när denne ska stanna för att släppa av eller plocka upp en passagerare och även för att ta betalt av passagerarna. Vidare så hänger konduktören ofta ut genom fönstret för att kunna avisera alla på gatan vart Taxin är på väg.

För att hoppa på en Taxi kan du ställa dig vid vägkanten i den riktningen du ska och hålla fram handen när en Taxi kommer förbi. Ska Taxin åt ditt håll så hoppar du på, annars väntar du bara på nästa. Vill du så kan du ta dig till speciella ”Taxi-parks” som finns i de lite större städerna. I Kampala finns det flera stycken och beroende på vilken destination du ska till så går du till olika Taxi-parks. I Mbale finns en och därifrån kör de till alla möjliga destinationer. I en Taxi-park så frågar du någon av personerna som jobbar där för att se vilken Taxi det finns plats i och som går till din destination. När du hoppa in får du vänta till Taxin är full innan den börjar rulla iväg. Du kan även välja att gå till en så kallad ”stage” för att vänta på en Taxi som tar dig åt rätt håll. En ”stage” är som en busshållplats där Taxis frekvent åker förbi och där du med lätthet kan hoppa på en Taxi. Hållplatserna brukar vara bemannade och dessa personer hjälper dig gärna tillrätta.

För att sedan hoppa av Taxin säger du helt enkelt till konduktören att du vill kliva av några meter fram. Vet du inte riktigt var du bör kliva av är det en god sak att informera konduktören om detta innan, så hjälper denne dig att hoppa av på rätt destination.

Att duscha, vilken lyx!

Det är något jag ofta inte tänker på när jag är hemma i Sverige och det är att duscha inte överallt är en självklarhet. När jag besöker mina föräldrar och duschar i varmt vatten en halvtimme är det något jag njuter av. Inte fören det låter som att mamma ska banka in dörren eller pappa hotar med att stänga av varmvattnet så sköljer jag bort det sista balsamet ur håret och stänger av.

Här går det inte riktigt till på samma sätt. När du vill tvätta dig här gäller det att planera lite grann, därför är det även många som tvättar sig på kvällen innan sängdags eftersom det skulle ta för lång tid på morgonen. Det första du gör är att du hämtar en tom plastdunk och går ner med den till brunnen. När du fyllt vatten i dunken bär du hem den igen och ställer den på lämpligt ställe på gården. Sedan hämtar du en plastbalja och tvål samt någonting du kan använda för att tvätta dig med. Det kan vara en liten handduk eller något som kan ha samma funktion som en tvätthandske i Sverige. När du har alla sakerna nära tillhands häller du vatten i plastbaljan. Du blöter ner saken du använder för att tvätta dig med och löddrar upp tvålen. Sedan börjar du skrubba. Du skrubbar hela kroppen och ibland får någon hjälpa dig för att komma åt ordentligt på ryggen. När du är färdig tar du vatten i händerna från plastbaljan och ”skvätter ” upp och över dig tills alla tvålen är borta. Ta da! Du är nu ren och fin.

 Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Eftersom jag inte tycker det passar sig att jag tar en bild av någon som tvättar sig bjuder jag på en bild av Obama som hoppar hopprep med grannbarnen.

Vill du tvätta håret och om du har långt hår som jag, vilket kräver lite omskötsel, behöver du någon som kan hjälpa dig att hälla vatten. Du häller upp vatten i en mindre plastdunk som går att lyfta lite lättare, tar fram schampo och balsam samt en handduk att torka håret med efteråt. Nu böjer du dig framåt och tippar ner huvudet. Personen som hjälper dig häller vatten på ditt huvud medan du ser till att allt blir blött, sedan tar du i schampo och efteråt häller personen mer vatten på ditt huvud. Samma sak upprepas med balsam, sedan är du färdig för att torka håret!

Det är ganska enkelt att tvätta sig själv och håret på detta sättet när du väl har fått in tekniken på att ”skvätta” vatten. Däremot upplever jag att det inte riktigt inger samma varma mysiga känsla som när du står i en varm dusch. Idag på morgonen var det dags för mig att tvätta håret igen. Det var molnigt och inte speciellt varmt i luften. Vattnet var riktigt kyligt och hade den där perfekta temperaturen för att dricka en varm sommardag. Det vattnet hällde Mikael glatt över mitt huvud, medan jag försökte att inte skrika av chocken. Efter en stund, ännu mer vatten och väldigt mycket gåshud var håret rent.

Nu på kvällen så skulle alla barnen tvätta sig inför sängdags. De tyckte alla att det var väldigt kallt och några av dem hoppade på stället innan det var deras tur. Joel och Edwin började prata ”tvärt emot språket” för att bygga upp den mentala styrkan som denna tvätting innebar. Det vill säga att de istället för att kalla något ”cold” så har de gått runt hela kvällen och sagt att allt är väldigt ”hot”.