volontärarbete Tag

The shocking experience of a dying child

Yesterday it rained very heavily in Bubulo. During the same same day, there were elections and the entire town center was packed with people. Krystyn and i had alot of meetings planned for preparation of Kids of Uganda’s upcoming events. Early in the morning she was called to Livingstone’s school and so we had to cancel the morning sessions of the meetings. As she went to atttend to that, i had to wait in Bubulo for her to return. While waiting it started raining and i went to a shade at one of James (our filed worker) friends shop to take shelter from the rain.

Shortly, i recieved a phone call from Krystyn and she sounded very upset but i didn’t ask her what was troubling her because there were a lot of people at the shop discussing politics and others were promoting their candidates. Anyway, the phone call with Krystyn did not last long. But before we conclude the phone call, Krystyn told me that she had arrived in Bubulo but she couldn’t get off the taxibus. She explained to me further, that she wasn’t feeling very well and that she was to go back to Mbale right away. She asked that we meet in Mbale later on.

We agreed that i was to take the buss in the afternoon and meet her in Mbale. I was also supposed to move to Mbale from Bubulo the same day, so the timing was perfect. Around 4pm i took a taxi from Bubulo and arrived to Mbale around 5:30 where i took a bodaboda to where Krystyn waited for me. After my arrival, i met Krystyn and we made an order for tea, then after some minutes I heard a very shocking story from her. This story is the most shocking and saddest story I’ve ever heard in a long time.

The incident happened after she had been in Butiru primary school where she was called to attend to a kid’s school need. When she was done, she then took a taxibuss to Bubulo where I was waiting for her. The taxi was to make a stop at Bubulo and then continue to its last destination which is Mbale. In the Taxi, Krystyn sat beside a woman who was carrying a child on her laps. And it didn’t look so well. Hardly did she know that in a Short while, Krystyn was to experiance something unexpectably terrifying. After a while, Krystyn noticed that the child was sick and very uncomfortable and directly asked the mother what was wrong with the child. The mother responded that the child is very sick and was aneamic and needed a blood transfusion, and that was to be to be done at Mbale hospital nearly 46 km way. And this was an emergency but the hospital at Butiru didn’t have blood and thus refered her to Mbale Regional hospital.


 the distance from Butiru to Mbale is nearly 46 km and on the taxi, a journey like this might take at least two hours to reach to Mbale.

 Infrastructure is nothing to rely on in within these areas and another thing to know here is that the taxis in Uganda never departures until the customers are packed to the fullest. This offcourse makes it imposible for drivers here to save lives.

 Ambulance is always busy because of the needs. There is only one working ambulance for the whole district of Manafwa. It is not clear how many people that live here, but they are many. Poor people are even asked for petrol money before they drive them to the hospital.

Krystyn got panicked and told the driver to reconsider the fact that there is a mother with a very sick child that needs medical attention immediately. The response she got from the driver was worse than poison. He replied : this taxi is not an ambulance, if you want, you should wait until the taxi was pucked full or otherwise, get off the taxi! After a short while, the taxi was overloaded with people and it started moving. To the fact that the vehicle was overloaded with people, the sick child couldn’t breathe and therefore started to suffocate and the fact that it was lacking blood made the condition even worse.

But before the taxi could reach bubulo, that child gt worse and shortly after died in his mothers hands and the mother started screaming and crying. Krystyn was in a very big shock, terrified and brought to tears by the whole situation and didn’t know what to do at that same moment. Helpless and very sad she waited only to hear the driver shouting to the woman to keep quit and stop making noise in their taxi. She sobbed! Meanwhile the taxi arrived in Bubulo and that same driver had to look for another taxi that was going to an opposite direction, inorder to take the mother and her dead child back to their village. And its at that point that she, Krystyn tried to call me but she was too troubled to speak and so decided that we meet in Mbale instead.

After I heard about this from her, I was concerned by the fact that many children in this part of the country die without being given second chances. According to Unicef, dies 16,000 children under five in the world every day. Nearly half die during their first month of life. A whole one million babies die during their first days of life. Most die from diseases that are preventable, such as diarrhea and malaria. Even malnutrition and lack of clean water and sanitation also contribute to more than half of the deaths, just like the situation of the child who died yesterday.

Around the areas in Manafwa district where Kids of Uganda organisation is based, many children die everyday under any circumstance and this has become a culture that people are forced to accept because of poverty and other factors. We all wish we could do something after reading about these situations. But we still can’t deny the fact that wishing is still not action. Some people like Krystyn, who witnessed this incident could have wished to help but given the circumstances, everything seemed empty and hopeless. We who couldn’t help this child that I have just written about above, we can still help the children that are still alive but i suffer of the adult failure. May the soul of that child who lost his life at the age of 3 in a bus to the hospital, rest in good peace! And i hope we all take this in consideration and learn from it.

There are no excuses! My child is your child. We can all do something for someone! Especially for the kids! Because they are the future!

One Love

Patrice K

From Sweden to Kampala, Mbale, Bubulo


I can imagine that meny have been wondering how my trip went and how things are going for me down here, what I’ve done and how my health condition is. Below you will find most of the answers to the these questions. I arrived in Uganda on Tuesday 29 February. My first experience when we arrived at the airport was the heat. Imagine running away from minus 18 to plus 28. The feeling is indescribable, i think one must experience it to understand what I mean.

Anyway, after going past the immigration desk, I saw people outside standing with a sign with my name on it, then i knew that they were the ones sent by Astrid to pick me up. The people, were three very kind guys my age. They then drove me to the hotel where I spent two nights just within Kampala. On Wednesday the 3rd of March 8 in the morning, I then took a taxi to Mbale.

Best time to travel from Kampala to Mbale is around 7-8 hours, though alot of taxis or buses dont often travel that direction. The trip was long and it took almost 5 hours to reach Mbale. I must say the experience of traveling with public transport in Uganda is a unique experience itself.

My experience of Uganda so far is amazing. One thing I often thought about was the feeling of not being able to relax in Kampala. I was always warned to be alert and think of pickpockets when walking around in town. But thanks to Astrid, everything went well and it felt great to be on the safest side with someone who has good experience.

Wednesday, 3 February, I arrived in Mbale at about 12 mid-day and found Krystyn at the bus station waiting for me. A short time there after, Krystyns friend came and gave us a lift to Bubulo. Since then, the guest house in Bubulo became my home since then until when i moved to mbale after a week. Some challenges that i faced i the Bubulo that forced me to move to Mbale were among others, power outages and poor reception on the phone. This hampered the ability to communicate and the entire work was hard in this condition. But during my one week in Bubulo, i had time to meet people and introduce myself to the new culture and the new environment. I even had time to meet the kids of Uganda and their gurdians at the orphanage(home). It was a warm and wonderfull feeling to finally have to meet the children that kids of Uganda organisation supports. In Bubulo and the whole of Manafwa, there is still a big need of support when it comes to childrens situation. Maybe i can visit the foster families as well one day, i know this too would be wonderful, I am looking forward to that soon.

The election had been held during the time I came to Uganda and therefore had difficulties in reaching all members of the Ugandan Board. But now everything is solved and I have met almost everyone. And those challenges that i faced before, they are now fixed and solved since the day I moved to Mbale. I commute every morning with Krystyn from Mbale to Bubulo where the organisation office is based.

Very exciting journey on this blogg is ahead of us so keep updating. I am in love with the place and in love with this opportunity of coming to Uganda and contribute to the work concerning our children!

All is Well!


En varm dag

Det är en varm kväll, myggorna är inte allt för många idag och grannarna spelar musik. Framför mig håller Brenda och Doreen på med det sista utav disken efter kvällsmaten. Rose donar i köket, Obama borstar tänderna och Mikael bär in vattendunkarna inför natten. De andra kan jag inte se just nu när jag sitter i en plaststol på innergården eftersom de befinner sig inne i huset.

Dagen har varit ännu varmare än vad kvällen är och det har inte regnat en droppe idag. Det har det för övrigt inte gjort på de två senaste dagarna och Rose tror att detta är början på den korta torrperioden. Hursomhelst så har barnen idag gått i skolan som vanligt, Rose och Mikael har hjälpts åt med att sköta barnhemmet och jag har idag befunnit mig i Mbale sedan den tidiga morgonen.

En av figurerna utanför caféet

En av figurerna utanför caféet

Jag åkte tidigt eftersom jag hade olika ärenden dit och jag skulle ha två möten där dag. Sedan tänkte jag dra fördelen av att sitta på ett café där för att använda gratis internet. När du vill jobba mycket på internet är det en bra idé att ta sig till Mbale. Idag har jag suttit på ett café där de har helt otroligt finurliga statyer utanför. Kommer du till Mbale en dag så rekommenderar jag verkligen att du tar dig en sväng förbi, om inte annat för att se dessa figurer i dess fulla prakt.

Det har verkligen varit varmt under hela dagen och jag som normalt är en solälskare har fått hålla mig i skuggan. Det som verkligen har märkts är vägdammet nu när det är så varmt. Inne i Mbale finns där många vägar som är under konstruktion och det dammar något väldigt. Mina byxor om i morse när jag åkte från Bubulo var svarta, var istället bruna nu ikväll när jag återvände. Rose skrattade även gott åt mig eftersom jag hade lika mycket jord och damm i ansiktet som den sommaren jag jobbade på potatisåkrarna nere i Skåne. Jag fick helt enkelt gå för att hämta vatten och ta ett välförtjänt bad.


Om du går upp tidigt här i Bubulo så kan du få ser när morgonljuset börjar komma. Det är en annan färg på det ljuset än ljuset som lyser under senare delen av dagen. Solens första strålar är ljusa och ger ett nästan vitaktigt sken över omgivningarna. Tittar du på samma omgivningar några timmar senare är de snarare ett gult sken som de är inbäddade i. Ännu lite senare på dagen blir skenet grått under regnperioden.

Här är Doreen när hon ska tvätta händerna.

Här är Doreen när hon ska tvätta händerna.

Morgonens sysslor har bestått i att hämta vatten, koka te, städa och plocka bönor. Det inger en mysig känsla av att vakna på morgonen och gå ner till brunnen för att hämta hem vatten till dagens sysslor. Fåglarna kvittrar, du hälsar på grannarna och du småpratar med de andra människorna som också är på väg till brunnen. Du vet att när plastdunkarna väl är fulla kommer de att väga runt tjugo kilo var och det kommer vara ansträngande att bära dem hela vägen hem. Men på vägen dit är det inget du funderar över utan du njuter av att bara vara i nuet.

Att hämta vatten är en av de sysslor som utförs flera gånger om dagen här. Vattnet hämtas efter behov och används till allt du kan tänka dig. Till disk, till tvätt, till bad, till matlagning, till dricka, etc. Jag kan gå på i evigheter om vad det används till men ni förstår nog poängen. Vatten används till mycket och därför behövs det ofta hämtas från brunnen.

Här försöker Doreen visa hur stark hon är genom att bära den tunga vattendunken.

Här försöker Doreen visa hur stark hon är genom att bära den tunga vattendunken.

Dagens äventyr i Mbale

Idag är det exakt en vecka sedan jag kom hit och Rose tyckte att det var på tiden att jag skulle få se Mbale. Mbale är den närmaste staden till Bubulo, som några av volontärerna och de tidigare praktikanterna för Kids of Uganda har beskrivit i sina blogginlägg. Enligt Rose son Robert så är Mbale den största staden i Uganda efter huvudstaden Kampala.

Mbale tycks ha allt från stora pampiga byggnader där bankerna håller till, till små söta byggnader där skräddare, små butiker och barer är inhysta om vartannat. Både Rose och Robert verkade kunna orientera sig i staden utan problem och hälsade till höger och vänster på kända ansikten. Jag befann mig i ett lagom förvirrat tillstånd och försökte få grep om var de olika butikerna låg i förhållande till varandra, hur jag tar mig till ett hotell där jag kan stanna över natten om det skulle behövas någon gång eller hur jag hittade ett bra internetcafé ifrån ”taxi-park”.

”Taxi-park” är där de kommunala transportmedlen stannar. Det som kallas taxi här är nästan jämförbart med bussar i Sverige. Taxin är en minibuss som oftast är godkänd för 14 personer. De kör ofta förutbestämda rutter runt om i städerna eller ut till byarna runtomkring. En del kan även ta dig mellan byar och städer i olika distrikt, exempelvis mellan Kampala distrikt och Jinja distrikt. Det finns massor att beskriva om dessa bussar så jag har bestämt mig för att ägna ett helt inlägg åt dem. Du som är intresserad bör hålla utkik efter inlägget ”Taxi i Uganda”.

Åter till att hitta ifrån ”Taxi-park” i Mbale till de olika ställen jag eventuellt skulle vara i behov av vid en vistelse i Mbale. För de som har känt mig länge vet att mitt lokalsinne i Sverige är högst begränsat och det är inte ovanligt att jag får ringa någon för att fråga om vägen. För de som lärde känna mig när jag bodde i Kampala första gången vet att i den staden hittar jag som ”i min egen bakficka”, det vill säga väldigt väl. Det ska därför bli intressant att se hur väl jag kommer hitta i Mbale och i Bubulo efter en tid här.

Ett av mina riktmärken för att hitta i Mbale.

Ett av mina riktmärken för att hitta i Mbale.

Mabale har ett ganska fyrkantigt vägnät där de flesta gator är asfalterade eller är under konstruktion. De flesta vägarna har även namn, vilket inte är en självklarhet på alla ställen i Uganda. Till exempel så finns det flera olika gator i Kampala som inte har några namn, gatorna utan namn är ofta små och slingrar sig mellan husen.

Även om jag upptäckte att de flesta gatorna ägde namn i Mbale, så hade de flesta inga skyltar som berättade för dig vilket namn gatan hade. Det medför att det blir svårt för någon som inte är bekant med staden att orientera sig efter en vägbeskrivning där beskrivningen grundar sig på gatornas namn. Skulle någon säga till dig att ta höger in på ”Republik Street” skulle du inte kunna veta vilken gata som är avsedd.

För mig blev alltså alternativet att leta upp olika riktmärken på husen och i rondellerna som jag kan gå efter när jag ska hitta vägen till ett speciellt ställe. Det är också lättare om jag vill fråga någon om vägen att be dem förklara hur jag ska gå genom att referera till olika butiker eller företag som ligger längs vägarna. Numera vet jag alltså att om jag vill till doktorn så tar jag till vänster om ”Cosmo – Coffee shop & Restaurant”.

När mörkret faller

Det börjar bli kväll här i Bubulo. Det är lördag och dagen har i mångt om mycket varit som de flesta andra dagarna. På morgonen utfördes de sysslor som inte gick att utföras i föregående kvälls mörker. Sedan var det frukostdags på barnhemmet för alla som var hemma. Andrew och Edward hade redan hunnit iväg till skolan och kom hem strax innan lunch.

Rose, Obama, Jacob och Brenda sitter och plockar bönor. Det är en syssla som görs nu under regnperioden så att de finns torkade bönor att laga mat på när torrperioden kommer.

Rose, Obama, Jacob och Brenda sitter och plockar bönor. Det är en syssla som görs nu under regnperioden så att de finns torkade bönor att laga mat på när torrperioden kommer.

Mellan frukost och lunch, så lekte barnen medan de vuxna förbereder lunchen. Efter lunch så finns det nya sysslor att ta tag i och när de är färdiga gör alla lite vad de själva vill. Runt sjutiden börjar det skymma här varje kväll och då börjar alla samlas vid innergården på barnhemmet. Alla väntar på att middagen ska serveras och medan vi väntar går barnen en efter en för att tvätta sig.

Idag är hela Bubulo strömlöst igen och eftersom det är regnperiod så har även solenergin tagit slut idag. Det blir mörkt snabbt här och halv åtta går det inte att se var du sätter fötterna längre. Vill du gå någonstans eller hitta något så gäller det att du har koll på var det finns en ficklampa som fungerar.

När vi sitter här tillsammans lutade mot husväggen på innergården, slår det mig att det inte går att höra några artificiella ljud. Det är ingen som talar, utan vi sitter tillsammans i tysthet. Det innebär inte att det är tyst. Kvällen här kan fortfarande bjuda på många ljud.  Det starkaste ljudet du hör är syrsornas sång. Det ljudet kommer att fortsätta hela natten tills fåglarnas kvitter tar vid på morgonen. Du hör ljud från de vuxna som förbereder middagen. Du hör ljuden från människor som går och du hör ljud ifrån grannarna när de liksom vi utför kvälls bestyren.

Efter en stund tänds en ficklampa och i ljuset av den kan du se Mikael dela upp maten på tallrikar. En tallrik till oss vardera. Sedan släcks flicklampan och Doreen delar ut tallrikarna. Vi börjar långsamt äta av maten. Idag är det bönor med ris och lite hackad avokado. Det är gott och liksom smälter lite i munnen efter en lång dag.

Snart har stjärnorna börjat titta fram på himlen och det är ett helt hav. Det är en väldig kontrast mellan denna stjärnhimlen och den du ibland kan ana inne i en lite större stad. Den här är ren, utan moln och stjärnorna lyser starkt. Det hjälper dig att börja se lite mer om vad som försiggår runt omkring dig, men fortfarande är det svårt att urskilja vad det är som pågår på avstånd.

I takt med att maten på tallrikarna blir uppäten, börjar barnen droppa av för att göra sig i ordning för sängen. När de är färdiga kommer de ut för att säga god natt. Några av dem vill ha en god natt kram eller att du ska följa med in för att stoppa om dem. Medan andra helst vill att du ska säga god natt och lite senare titta in i rummet för att säga god natt igen och prata lite med dem om vad de planerar för upptåg under morgondagen.

Det har blivit dags även för mig att säga god natt till er. Jag hoppas ni liksom jag kommer sova gott och vakna med ett leende på läpparna imorgon.

Tvättdag på familjehemmet

Idag var det tvättdag på barnhemmet, vilket innebär att allt som är skitigt ska tvättas. Det är lätta att tänka sig att tvättning innebär att du delar upp kläder efter färg och temperatur för att sedan slänga in en hög tvätt i tvättmaskinen, ställa in programmet och trycka på knappen. Så enkelt det kan vara.

För att det ska kunna gå till på det viset behöver du en tvättmaskin och ström. Det är två saker som inte är självklara här. Det är vanligt på många ställen i Uganda att det inte finns tillgång till en tvättmaskin, dels på grund av att den ofta är dyr att införskaffa och dels för att den inte går att använda när det inte finns ström tillgänglig. Här på barnhemmet finns det ingen tvättmaskin utan Mikael och Rose tvättar alla kläderna för hand.

IMAG0784Det går till som så att tre olika plastkärl fylls upp med rent vatten. I ett av kärlen läggs den smutsiga tvätten i blöt med tvål och sedan börjar man skrubba varje klädesplagg för sig. Du tar ett klädesplagg i ena handen och tvålen i den andra. Sedan skrubbar du tvålen mot tyget och sedan tyget emot tyget. Du gör så över hel klädesplagget tills alla smutsfläckar har skrubbats bort. Klädesplagget lägger du då i nästa plastkärl med rent vatten och fortsätter med nästa klädesplagg. Efter en stund har du fått ihop en hög med läder i det andra plastkärlet och då börjar du först skölja plaggen ett efter ett för att se så att du inte missat någon fläck. Har du missat en fläck så skrubbar du bort den med tvål. Därefter lägger du plagget i det sista kärlet där det sköljs upprepade gånger så att du sedan kan hänga upp det på tork i solen.

För någon som är ovan vid detta arbetet så kan det vara svårt att få kläderna rena. Det kräver stor tålmodighet och det är ofta lätt att bli trött i hela kroppen. Framförallt händerna och armarna jobbar när du tvättar på detta viset, men även andra delar av kroppen kan börja verka efter ett tag. Rygg, nacke, axlar, ben och fötter får arbeta hårt, eftersom arbetsställningen du tvättar i kan vara svår för kroppen att anpassa sig till. Ofta så står man upp och böjer sig sedan ner vid midjan för att nå plastkärlet som står på marken. Ibland kan man sitta ner i en stol, men du böjer dig likväl ner för att nå plastkärlet.

Tvättningen kan ta lång tid om där finns mycket smutstvätt och utförs här på barnhemmet mellan en till två gånger i veckan. Jag frågade Rose och Mikael vad det tycker om tvättandet och fick med ett skratt höra att de är vana vid det. Så jag har bestämt mig för att tappert kämpa på med tvätten jag med!

I dag har solen skinit tillräckligt länge för att jag ska ha kunnat ladda datorn och publicera blogginläggen till er, däremot har vi fortfarande ingen vanlig ström här. Jacob, Brenda och Obama har just kommit hem från skolan med tre stora leenden och hälsar att de haft en riktigt bra dag!

Morgonkvitter i Bubulo

Att vakna vid femtiden på morgonen utav små fötter som börjat röra på sig är en härlig känsla. Det är barnen som går upp för att göra sig redo att gå till skolan. Hade jag inte varit så trött från den långa resan hit hade jag velat kliva upp jag med för att se hur morgonrutinen går till här på barnhemmet.  Nu måste jag dock meddela att jag får ta reda på det en annan dag.

Jag heter Astrid, men här har barnen, Rose och Mikael redan börjat kalla mig Kristi eftersom det är lättare att uttala. Namnet har blivit deras variation av mitt andranamn Kristina. Jag kom hit till Uganda igår morse och använde kollektivtrafiken för att ta mig hit till Bubulo där Rose väntade på mig. Jag är sommarpraktikant hos Kids of Uganda och kommer vara den som huvudsakligen uppdaterar er om hur livet i stort fortskrider  här i Bubulo.  Jag kommer också hålla er uppdaterade om hur det går med projektet att bygga en lekplats här. Månaderna kommer att ha olika teman som genomsyrar bloggen, för att vi alla ska kunna lära oss lite mer om hur vissa saker gå till här i Bubulo och förhoppningsvis i Uganda som stort.  Jag vet att den förra praktikanten Annika tog upp teman som till exempel jämställdhet och det kan ni läsa mer om i hennes blogg.

Eftersom det nästan är lunchtid när jag skriver detta bjuder jag på en bild av Mikael som förbereder maten.

Eftersom det nästan är lunchtid när jag skriver detta bjuder jag på en bild av Mikael som förbereder maten.

Den här månadens tema är avfallshantering.  För att inleda temat tänkte jag berätta om ett möte jag hade med en kvinna på bussen hit igår. Den var på den stora bussen från Kampala till Mbale jag träffade en trevlig kvinna och vi pratade om allt mellan himmel och jord. När bussen stannade för toalettpaus (vilken tar plats ute i naturen) kom det massa försäljare som hade olika matvaror. Kvinnan jag träffat köpte sig en kycklingvinge uppträdd på en pinne medan jag nöjde mig med en chapati (ett sorts bröd som steks i olja).  Bussen började strax rulla vidare och efter en stund hade kvinnan ätit upp köttet på kycklingbiten.  Kvinnan sträckte sig då över mig för att nå fönstret och släppte snabbt avfallet utanför.  När hon såg att jag tittade fundersamt på henne ryckte hon på axlarna och sa med ett leende ”Only in Uganda ”.

Inspirerad att ta reda på mer om avfallshantering i Uganda efter  mötet med kvinnan ville jag börja med att fråga Rose om avfallshanteringen på barnhemmet. Jag såg min chans när Mikael ville skoja kort efter att jag kommit och gav mig en vikt lapp som han påstod var ett brev till mig. Till min besvikelse och till Rose och Mikaels förtjusning fann jag ingen text på lappen. Jag fick dock reda på massor om hur avfallshantering går till på barnhemmet och i Bubulo när jag insåg att jag inte visste var jag skulle göra av lappen och fick fråga Rose. Mer om vad jag fick reda på och vad Rose visade mig kommer i ett senare inlägg så håll utkik! Nu ska jag avsluta skrivande och gå ut i byn för att se om jag kan finna någonstans där det går att köpa internet. Ni vet att jag har lyckats med det när ni läser detta inlägget.


PS. Jag lyckades hitta internet ganska snabbt med Mikaels hjälp, tyvärr så ville inte strömmen komma igång på tre dagar och därför får ni läsa detta senare än det var tänkt. Jag kan nu med glädje meddela att jag funnit en strömkälla och jag lägger upp blogginläggen som blivit skrivna för hand under tiden!

Åter i vardagen

Jag har nu varit hemma i drygt en vecka. Längtar redan tillbaka. Nu väntar en hel sommar utan ledighet. 

Att festen förra torsdagen skulle innebära en del mat var jag förberedd på. Om jag säger så här, jag har ätit mig proppmätt hundratals gånger. Ni vet när man blir så mätt att man måste vila efteråt. Mättnadskänslan efter matfesten var dock på en helt annan nivå. Jag har aldrig på riktigt trott att man kan dö av att äta, förrän i slutet på förra veckan då vill säga. Det var hur mycket mat som helst. Alla olika rätter jag provat i Uganda låg helt plötsligt på samma tallrik. En riktigt trevlig kväll och så god mat trots att jag förmodligen fick bristningar på magsäcken.


På fredagsmorgonen gick jag upp klockan sex för att vinka av barnen till skolan. Det kändes riktigt tråkigt att lämna dem efter så många dagar tillsammans.   Klockan tio åkte jag, Rose, Robert och Michael från Bubulo till Mbale. Riktigt roligt att Michael följde med för en gångs skull. Vi kom varandra riktigt nära på slutet, en riktig toppenkille.

Trettiofyra timmar senare klev jag in genom dörren hemma i Ockelbo. Resan hem var både svettig och omständlig men intressant. Jag tog en buss från Mbale till Kampala utan att ha en aning om var jag skulle kliva av. Det är inte som i Sverige där det finns stationer där bussen stannar. När vi väl kom till Kampala så sa en man på bussen till mig att greppa mina saker. Bussen bromsade in och öppnade dörren, mannen pekade mot matatun på andra sidan och sa åt mig att kliva av med stress i rösten. Jag fick hoppa av i farten och hoppas på att jag inte glömt något på bussen. Efter fem timmar på samma plats är det lätt hänt att man lagt ifrån sig något vid sätet. Lyckligtvis så hade jag inte gjort det och alla saker var med mig ut. Jag gick fram till killarna vid matatun och frågade om de körde till Entebbe town (av någon anledning kan man inte åka direkt till flygplatsen med matatu). Yes, it’s three k, svarade han. Skönt tänkte jag, inget mzungo-pris då jag visste att det var ca fyra mil dit. Längst bak i bussen satt jag utan att ha en aning om hur Entebbe såg ut. Jag hade räknat med att det skulle ta ca 30 min att åka dit. När tiden i matatun närmade sig två timmar började jag oroa mig för att jag var fel ute. Dessutom började det bli mörkt och det försvårar alltid saker och ting på främmande platser. Efter lite drygt två timmar stannade vi på en liten strömlös gata i Bubulos storlek där jag tydligen skulle kliva av.

Entebbe town alltså. Där stod jag, vitare än någonsin och vrålhungrig i ännu en strömlös by i Uganda. Så jag köpte en roll-eggs(chapati rullat med ett stekt ägg) samt ett grillat kycklingbröst och började leta efter en buda buda som såg ut att vara minst kapabel till att råna en turist. Det hade nämligen varit olämpligt att bli av med mitt handbagage innehållande över 10 000 bilder från olika resor, samt pass och alla kreditkort. Jag vet, dumt att inte dela upp packningen och säkerhetskopiera alla bilder. Ibland blir jag lat och tänker att det inte kommer att hända mig. För 5000 shillings(troligen för dyrt) fick jag åka till flygplatsen bakpå en motorcykel. Personligen skulle jag inte kalla det flygplats, snarare ett helt öde flygfält ute i ingenstans. Som ni kanske vet har de flesta flygbolag en egen hembas, till exempel Turkish Airlines har sin bas i Istanbul eller att Doha är Qatar Airways hembas. Entebbe är snarare bas åt FN då det enda jag kunde se var vita plan med stora svarta UN-bokstäver på sidan. Han släppte av mig innan säkerhetskontrollerna då buda budas inte är tillåtna på flygplatsområdet. I det becksvarta mörkret med ljudet av tusentals syrsor och vindarna från Viktoriasjön i ryggen vandrade jag de sista 500-1000 metrarna in på området. Vakterna tittade häpet när det kom en svettig mzungo med packning och grillad kyckling gående längs vägen i mörkret. Väl framme på flygplatsen fick jag vänta i åtta timmar innan flyget lämnade Uganda. Resten av resan var mer ointressant och jag landade i Sverige runt klockan fem på lördagen.

Nu är mitt äventyr slut för den här gången. Det känns både tråkigt och sorgligt men jag är så nöjd över att ha spenderat min semester i Bubulo. Vilken upplevelse det har varit. Det har varit så sjukt roligt och annorlunda mot Sverige. Jag har lärt mig mer än jag trodde att man kunde göra under så kort tid som det var. Den biten att jag faktiskt var helt ensam turist 40 av 43 dagar tror jag hade stor inverkan på mig. Det låter kanske inte så farligt att vara själv i sex veckor, men tro mig, det påverkar en. Jag hade nog fått en helt annan upplevelse om jag hade haft sällskap. Både bättre och sämre. Men det känns ändå bra att jag gjorde det ensam. Jag lärde mig mycket mer och fick anpassa mig på ett helt annat sätt. Nu känner jag att det inte skulle vara några som helst problem att åka någon annanstans ensam.

Mitt hem i Bubulo kunde inte vara bättre. Blev så väl omhändertagen och man kunde prata om allt. Rose var som min bonus-mamma, välkomnade och tog hand om mig. En helt underbar medmänniska som gjort så mycket gott. Michael och Andrew blev mer mina kompisar. Även om Andrew bara är 16 år så känns det verkligen inte så, jag skulle säga att han motsvarar min ålder i Sverige. Det hade varit så roligt om de hade följt med mig så jag kunde visa dem Sverige i sommar.

Det känns också som att min känsla för barn har förändrats under vistelsen. Innan resan gillade jag barn, men det var inte mer än så. Jag har aldrig varit riktigt barnkär. Eftersom jag varit ”lilla pojken” i min familj hela livet har jag saknat att ha någon yngre att lära saker och ta hand om. Jag tror att det här har fått min kärlek för barn att växa till en helt ny nivå. Mina småsyskon i Bubulo var så underbara, de fick mig att sakna något. Jag kommer alltid att minnas dem och jag kommer garanterat att åka tillbaka en vacker dag. Förhoppningsvis redan under 2016.

Om jag har förstått allting rätt så kommer Astrid till Bubulo om en vecka. Hon ska fortsätta med lekplatsen som Annika inte hann klart med. Det är också hon som kommer att ersätta mig här och på Instagram. Så till dess får ni läsare hålla ut eftersom detta är mitt sista inlägg här på bloggen. Jag kommer att lägga ut någon bild till Instagram men annars är det slut. Tack alla som läst bloggen och gillat bilderna. Även om det varit svårt att skriva vissa dagar så har det varit roligt att dela med mig av min upplevelse till er.

Jag vill verkligen passa på att tacka alla som varit en del av min resa. Främst Rose, Michael, Andrew, Edward, Joel, Doreen, Jacob, Brenda och Obama, men också alla andra i Bubulo som välkomnat mig och sett mig som en vän.

Superstort tack till Kids of Ugandas styrelse som har låtit mig åka till barnhemmet. Samt en eloge för det arbete ni gör för dessa människor. Hjältar!

Jag vill också tacka alla vänliga människor här hemma som bidragit med pengar till min insamling. Mitt mål var högt och nu är det nästan uppnått. Det kunde inte bli bättre. Tro mig, ni gör skillnad. Tack än en gång!

Tyvärr fick jag ingen gruppbild under tiden jag var där. Det hade varit lämpligt till det här inlägget. I brist på det så ber jag alla som läser här att lyssna på Eddy Kenzo – Zoom Zoom istället. Den spelas överallt i Uganda och får mig att tänka tillbaka. Underbar låt!

På återseende…

/ Wictor